Göteborg

Göteborg
Datum: 13-16 maj
Bilderna tagna med mobilkamera.

Till sist hittade vi en helg då både jag och min son Filip och hans sambo Lise var lediga. I höstas flyttade de till egen bostadsrätt i Kålltorp och egentligen hade jag tänkt åka ner någon månad efter inflyttningen för att inspektera vad de skaffat och var de hamnat. Men, det började inte så bra. Grannarna ovanför störde så till den grad att de övervägde att sälja innan de ens var färdiga med ommålningen. Så, planerna på Göteborgsresan sköts lite på framtiden. Men, läget ljusnade. En dag upptäckte de att fridsstörarna själva lagt ut sin lägenhet till försäljning.

Alltid nyfiken på det oprövade. Flixbus i Sverige (gamla Swebus Express) har börjat köra tåg under namnet Flixtrain. Ilsket gröna, så de går inte att ta miste på. Fräscht, billigt och punktligt, men rätt hårda säten som inte gick att luta och ingen servering ombord. Och det kändes som om jag aldrig åkt så fort mellan Stockholm och Södertälje förut, tror jag loggade 17 minuter. X2000 kör förmodligen lika fort, men de är ju gjorda för att man inte ska märka av farten. Det var snudd på obehagligt. Kände mig inte helt övertygad om att de gamla, visserligen uppiffade, järnvägsvagnarna skulle hålla sig kvar på spåret.

Mitt första ärende i Göteborg var att träffa Martin. Hösten 2019 började jag jobba med Drivkraft Sverige och hösten därpå började Martin som VD för två bolag knutna till Drivkraft Sverige och vi fann varandra snabbt, men vi hade aldrig tidigare mötts IRL. Martin bor utanför Göteborg och pandemin gjorde sitt för att hålla folk på distans. Jag har alltid hävdat att videomöten var helt OK, men att man måste ha träffats fysiskt först för att det ska kunna uppstå ett förtroendefullt samarbete. Helt fel. Vi har haft ett jättebra samarbete ändå, men nu var det roligt att ses på riktigt. Lika sympatiskt oavsett medium. Tack Martin för en trevlig lunch!

Filip hade flaggat för att han slutade vid kl 16 så jag hade några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta spårvagnen ut mot Kålltorp.

Min första tanke var Sjöfartsmuséet, men det visade sig vara stängt för ombyggnad. Röhsska fick det bli istället. Jag tänder väl inte riktigt på kinesiskt porslin, men lite kul att se vilka influenser importen från Kina och även Japan fick på svensk och skandinavisk design, även om kopplingarna ibland var så subtila att de var svåra att skönja. Fotot från webben.
Filip och Lise visade sig bo i ett ännu trevligare område än jag hade föreställt mig. Och vilket fint hus.
Förutom mysiga kvarter med landshövdingehus kändes närheten till parker och grönområden som en jättebonus.
Fredagens gråmulna och småblöta väder övergick i solsken och lördagens brunch med Lises föräldrar dukades upp i trädgården. Första gången jag träffade Reiner och Anette. Jättetrevligt! Hann bli rätt sen eftermiddag innan vi bröt upp.
Jag har försökt förut när jag varit i Göteborg att få biljetter till operan, men aldrig varit där.  Nu skulle det ske. Viva la mamma lät ju också som en bra introduktion till operavärlden för Filip och Lise. En operasatir med svensk text och regi av en av Galenskaparna, Claes Eriksson. I grunden en gammal opera av Donizetti. Men, nä. Vi gav föreställningen max tre av fem poäng. Kul dock att få besöka operahuset. Läcker byggnad med fantastisk utsikt över älven och hamnen. I min värld var Göteborgsoperan fortfarande rätt ny, men time flies. Invigdes 1994, så ny är nog inte ett helt rättvisande epitet.
På vägen hem hamnade vi på ettans spårvagn och satt kvar och åkte hela vägen till Östra sjukhuset. Jag har aldrig varit där och tyckte det var kul att få se var Filip arbetade som sjuksköterska. Ingen vacker byggnad, men en jättefin promenad hem genom koloniträdgårdar, parker och mysiga villakvarter.

På söndagen hade vi bestämt träff med kusin Johan och hans Anna-Karin. Av detta blev det dock intet. Kan det ha varit för en tre-fyra år sedan de sålde sitt  hus i Malevik och flyttade till lägenhet i stan och i samband med det även skaffade ett sommarhus i Bovallstrand? Lät ju som ett bra koncept. Till min stora förvåning berättade Johan att de nu köpt hus i veckan och skulle flytta tillbaka till Malevik. Lägenheten låg ute till försäljning och det var visningar i helgen. Inte riktigt läge att ses där.

Vad gör vi då? Filip och Lise gick på årsstämma i bostadsrättsföreningen och jag tog en nostalgipromenad några kvarter bort till Göketorpsgatan och kikade på ett hus där släkt bott, Nisse och min mammas faster Maggan med dotter Barbro och där jag varit och hälsat på flera gånger för en sisådär hundra år sedan. Allting brukar se mindre ut idag jämfört med barndomens minnesbilder. Här var det tvärtom. Men tydligen har huset byggts till en del.
Under eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en tur till Botaniska trädgården. Förmodligen har jag varit där som liten pilt när jag bodde Göteborg, men det var ju nu ett tag sedan.
Vilken oas! Där var det inget problem att låta timmarna gå bland planteringar, porlande bäckar, dammar och en fika i solen.

På vägen hem övertalade jag Filip och Lise att bestiga Skansen Lejonet.
Nåja, de var inte svårövertalade och det var ju spännande att se en infödd göteborgare som Lise få en lätt förvirrad min över vad vi såg ut över. Nyttigt att vara turist i sin egen stad ibland.
Göteborgsbesöket närmade sig sitt slut. Måndag morgon tog jag spårvagnen in mot stan och sjätte gången gillt blev det en gammelvagn.
De kallas även för pedalvagnar och körs ungefär som en automatväxlad bil. För mig är de sinnebilden av hur en Göteborgsspårvagn ska se ut, låta och kännas.
I takt med leveranser av nya vagnar blir de en allt ovanligare syn. Den här vagntypen har 50+ år på nacken och är still going strong. Vilken buss kan skryta med det?
Jag hade fått blodad tand för trädgårdar och parker och bland förslagen till söndagsnöjen dök även Trädgårdsföreningen upp som ett alternativ. Hade jag någonsin varit där? Vet inte. Rätt otroligt egentligen med tanke på hur centralt belägen denna park är.
Man ståtar med både stort växthus och Nordens största rosarium.
Kanske kunde jag få lite inspiration till den eventuella rosenplanteringen längs terrassen hemma? Men, hur tänkte jag där egentligen? Det dröjer väl en månad sisådär innan rosorna slår ut i blom. Ytterligare en oas i Göteborg i alla fall som jag kommer att ta sikte på framöver.
Tanken var att träffa kusin Fredrik och hans Tina söndag kväll, men efter mycket promenerande kände vi oss alla rätt mosiga. Fredrik som varit iväg och vårrustat en segelbåt under helgen verkade vara i samma mood och misstyckte inte att istället ses på en fika måndag förmiddag.
Hemresan var först tänkt att återigen gå med det limegröna Flixtrain, men istället bokade jag om till ett SJ regionaltåg och åkte via Västerås. Ännu så länge Slobis egentliga hemstad. Flixtrain hela vägen till Stockholm hade kostat 129 kr. SJ:s långsammare, men för all del bekvämare, regionaltåg kostade 337 kr och då var jag inte ens hemma i Stockholm. Intressant vad konkurrens kan göra med priser.

Tack Filip och Lise för en jättetrevlig helg. Härligt att få koll på var ni bor och att få ser hur trivsamt ni fått det i ert nya boende.

Premiär

Rindö hamn (vinterplats)-Kalvholmen-Hjälmö Västerholme- Rindö hamn (sommarplats)
Datum: 22-24 april

Om man nu kan dela in året i två säsonger, vinter- och sommarsäsong, så var det min premiär i helgen för sommarsäsongen. Smaka på det ordet! Sommar…. Mmm.

Det är också en alldeles speciell känsla att komma ut tidigt i skärgården. Det är ganska öde. Det är fridfullt. En och annan motorbåt. Annars är det mest sjöfågel som ”stör” friden.

Klockan hade nästa hunnit bli kväll innan vi kom iväg, så första dan blev det kort motorgång till Kalvholmen vid Lindalssundet. Det är något speciellt med premiärer. Lite pirrigt, lite ovant. Var det det som gjorde att jag fick lägga om ankaret tre gånger innan vi lyckades kila in oss mot land? Kändes inte så rutinerat 😉
Jag hade en ny gast med ombord, Slobodanka. Hon har fått utstå ett och annat. Slobi var med i Hemavan och hade inför resan deklarerat att hon inte var någon erfaren skidåkare. Det första jag gjorde, visserligen av misstag, men ändå, var att ta ut henne i en svart pist. Slobis seglingserfarenhet bestod av två korta eventseglingar med sitt företag, utanför Askersund . Nu fick hon smaka på segling i låga temperaturer och friska vindar upp till 10 m/s. Kanske inte de mest inställsamma förhållandena för att få mersmak för segling. Som tur var sken dock solen en del.
Enligt kartan borde ön ha givit oss lä från den nordliga till nordostliga vinden. Fast friska vindar i skärgården är luriga. Istället för att följa meteorologernas vindpilar, kan de istället välja att leta sig fram genom sund och runt öar. Så istället för förväntat lä blåste det från ost till ostsydost. Men, efter ett tag mojnade det. Frid och fröjd och en lugn natt.
Efter fyra-fem somrar med långsegling känns det som att upptäcka skärgården på nytt. Jag vet inte hur många gånger jag legat vid Kalvholmen. Ändå blev jag lite överraskad av hur kuperad ön är.
Slobi har inte varit ute i skärgården jättemycket och som alltid är det kul att återupptäcka kända platser genom någon annans ögon.
Vi fick kliva över många omkullfallna träd som väl fallit offer för någon höststorm. Men på Kalvön hade bävrarna varit framme och fällt många träd, i flera fall långt uppe på land. Jag trodde de höll sig till vattenbryn. Vad vill de egentligen åstadkomma med detta? På ytterligare en fråga från Slobi, med anledning av alla träd som fallit omkull, blev jag svarslös: – Sköter man inte om skogarna?
Hjälmö Västerholme är för mig och för evigt förknippat med Paradiset. Det var vad min son Filip, då 11 år, rapporterade när han ringde hem och berättade för sin mamma om ön vi lagt till vid. Då var det sol och värme och mycket bad och ett minne som värmer. Nu var det rätt så mycket bistrare, 9° i vattnet och det var nog mer än vad det var i luften, så inget dopp i år. I samband med förra årets premiärsegling var det 7° i vattnet, men betydligt behagligare i luften, så då blev det bada av.
Samma fenomen här. Vi borde haft lä, men vinden letade sig in i sidan på båten. För säkerhets skull drog vi ut båten inför natten som förflöt lugnt.
Naturen har inte riktigt vaknat upp än, fast framförallt blåsipporna var på alerten. en och annan vitsippa och Slobi hittade en viol som fick följa med ombord.
Lite otippat. Det är faktiskt snö och inte sten som vi trodde när vi såg dessa fläckar på håll. Sommaren kändes genast lite mer avlägsen.
Ser nästan ut som en konstinstallation.

Slobi visade sig vara en läraktig gast. Det är kul när människor kommer ombord som vill lära sig och som vill förstå hur allt hänger ihop. Man inser att segling kan vara en värld som det kan kännas lätt överväldigande att komma in i. Dessutom ska man lära sig seglingsspråket. Det kan vara nog så knepigt för någon med svenska som modersmål, men har man vuxit upp med serbokroatiska, kan ju även ord som förtöjning, tamp, slacka etc. orsaka kortslutning i huvudet. Och vad är det nu för skillnad mellan slacka och släppa eller tamp och snöre eller lina?
Förutom att det naturligtvis är härligt att få komma ut var ett av syftena också att testa om den kärlek Benns (riggfirma) givit min bom under vintern fått önskat resultat. Jag har under många år haft problem med revningen och nu var det Benns tredje försök att åtgärda de ständigt återkommande problemen med revlinor som fastnar inne i bommen. Tredje gången gillt? Idag provades rev 1 och igår rev 2. So far, so good. Hoppas det blir bestående.
Inte en helt vanlig syn i norra skärgården. HMS Astrea låg stilla utanför Grinda. Resultatet av ett militärt uppvaknande?
Slobis summering var mestadels positiv: Jättehärligt och spännande om än lite väl dramatiskt ibland när båten krängdes ner i vindbyarna eller när hon i en frisk slör fick styra i Oxdjupsleden medans skepparen försvann på toa.
Med ett sådant betyg får man ändå vara nöjd. Kände en viss oro för att det skulle bli för tuffa förhållanden för en nybörjare.