Stockholm-Bergen

Jag är nog lite naiv i vissa avseenden. Jag trodde inte mina öron när min uppdragsgivare meddelade att kontoret skulle stängas från den 13 mars. Sedan kom beskedet den 16 mars att Norge stängde gränsen. Är de inte kloka? Men, hysterin går väl snart över tänkte jag. Hoppet ställdes till ett nytt beslut vad som skulle gälla fr o m den 15 maj, men när beskedet kom drogs rullgardinen ner, fortsatt stängt till den 20 augusti. En liten ljusglimt, ett reviderat beslut kunde komma den 15 juni. Men, när Rapport några dagar senare meddelade att Norge förberedde sig för att hålla gränsen stängd resten av året gick luften fullständigt ur mig. Ingen segling på Aquileja i sommar. Bara att ställa in sig på något helt annat.

Jag hade redan varit i kontakt med norska polisen för att höra mig för om eventuella dispenser, möjlighet att sätta sig i karantän, visa upp något provtagningsbesked eller dylikt, men det var blankt nej. Men, så flög fan i mig och jag tänkte att det måste gå att överpröva ett beslut till högre instans. Och så plötsligt: ”I forrige uke ble det gjort justeringer av praksisen, og vi har tillatt enkelte å hente ut sine campingvogner fra Norge. Om du medbringer dokumentasjonen på formålet, sammen med ditt pass – så bør dette gå fint. Dette fordrer at du bare reiser direkte til ditt reisemål og ut igjen og forsøker å unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.”

Jag var så djupt nere i källaren att det tog några dagar innan jag började fatta att det kanske inte var helt kört.  Men, ”bør dette gå fint”? Den norske tjänstekvinnan lugnade mig med att gränspolisen gärna fick kontakta henne eller hennes chef om det skulle upp stå problem vid gränsen. Många frågor snurrade i huvudet. Husvagn. Hade hon glömt bort att jag tidigare i mejltråden redogjort för att det var en fyrtio fots segelbåt det handlade om? Inget man sätter på en trailer, häger på dragkroken och kör ut igen. Och hur många personer gällde detta ”bør … gå fint” för? Man kunde ju nästan tolka svaret som att vi skulle bege oss direkt från Bergen till Sverige utan uppehåll. Då behövde vi vara i alla fall tre i besättningen och så en som körde tillbaka min bil… Och hur mycket skulle polisen vid gränsen bry sig om vad någon avlägsen kontorsråtta hade skrivit?

Skulle vi ställa frågor och riskera att få nej eller skulle vi chansa och ge järnet? Min äldste son Joakim och en seglarkompis, Maria Carlsén, hade anmält sig som aspiranter att segla och en gammal kompis, Olle Mornell, erbjöd sig att köra hem bilen. Vi resonerade fram och tillbaka och blev överens om att inga fler frågor-strategin förhoppningsvis var det bästa alternativet.

Efter ett år  i Berlin mitt under kalla kriget var det lätt att bli lite av en DDR-nörd och ett antal TV-serier om DDR och Berlin innan murens fall har väl gjort sitt också. Fantasin for iväg och jag började se mig som en människosmugglare som skulle forcera gränsen från Öst- till Väst-Berlin. Hur skulle de ha tänkt? Vilken veckodag var bäst? Vilken gränsstation? Skulle vi ha en plan B?

Med en bil och en sprillans takbox inandlad denna resa till ära, fyllda till bristningsgränsen, drog vi iväg så snart som möjligt efter att min son hade tentat, d v s den 5 juni. Vi tyckte det vore taktiskt att kunna peka på att vi bunkrat så mycket som möjligt innan gränsen, så att vi kunde leva upp till uppmaningen att ”unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.” Vi gjorde alltå halt i Arvika och shoppade loss och körde vidare mot gränsen morgonen den 6 juni. En lördag alltså. Tänk om allt hängde på att de kunde få kontakt med min mejlkontakt. Finns väl ingen norsk tjänsteman som svarar på jobbtelefonen en lördagmorgon? Nä, det var ingen vattentät plan vi hade. Nervositeten ökade i takt med att vi närmade oss gränsen. Björn Rosengrens famösa uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten poppade upp och jag såg framför mig hur vi skulle mötas av ett iskallt Njet. T o m vädret kändes lite öststatsaktigt. Ta ett djupt andetag! Var ödmjuk! Öppna frågor! Var cool, men vänlig!

Mycket riktigt Den första gränspolisen vi fick kontakt med markerade tydligt och barskt att vi hade mycket smitta i Sverige och här var det de som bestämde, oavsett vad någon hade mejlat oss. Och vi var ju fyra i bilen! Det var ju bara jag som hade fått tillstånd! Och ska ni ända till Bergen! Jag började se framför mig hur vi skulle få vända hemåt med oförrättat ärende. Så plötsligt avlöstes den förste polisen av en mer nedtonad man, som meddelade att de skulle försöka få tag i författaren till polisens mejlsvar. Här vid gränen har de ju bara regelverket att hålla sig till, någon förändring av praxis var uppenbarligen inget de kände till. Shit, nu är det kört! Men, vi hade änglavakt, tjänstekvinnan svarade på sin tjänstetelefon, trots att det var lördagmorgon. Och när den mer resonable polisen kom ut och i allmänna ordalag började redogöra för situationen, började jag steg för steg ana att det här nog skulle gå vägen. När han till slut bekräftade att vi skulle få komma in, brast det nästan. Jag fick hejda mig från att inte kasta mig om halsen på honom. Hade säkert varit olämpligt ur mer än Corona-synvinkel. Ca 45 minuter efter ankomst kunde vi rulla vidare. Fick nypa mig i armen många gånger och under flera dagar.

Vi valde att köra norr om Oslo och följda västsidan på Gudbrandsdalen en bit innan vi satte kurs mot Flåm på minst sagt kringelikrokiga vägar. Tog en evig tid. Till Flåm ska man helst ta sig med tåg på, vad som sägs vara, en spekatukulär järnväg. Fick anstå till lämpligare tillfälle.
Så bar det uppåt och det blev lite mer vinter.
Det var egentligen läggdags när vi hunnit bära ner dynor och sängkläder i båten. Men, först måste vi ju fira…
Vårrustningen detta besynnerliga år bestod av att tömma förrådet, stuva och städa och sätta på segel. I Bergen gör sig tidvattnet märkbart. Som tur är låg båten vid en flytbrygga. När jag kom till marinan i höstas fick jag till en början låna en stege för att kunna ta mig iland.

En bra marina enligt mitt förmenande är ett företag som gör vad man konmmit överens om på ett yrkesmässigt sätt, yrkesmässigt i dess egentliga mening alltså, d v s man har den kompetens man utger sig för att ha, man är något så när noggrann, man gör det man ska till det datum man lovat och det går att kommunicera med dem och blir det fel står man för det och rättar till sina misstag. Hur svårt kan det vara?

När jag lämnade båten lämnade jag också efter mig en lista med saker jag ville ha hjälp med. Mycket av det man kommunicerat att det var åtgärdat visade sig vara precis som när jag lämnade båten, ett jobb var t o m inplanerat till ett datum efter det vi hade meddelat att vi skulle segla iväg. Bristfällig tömning av färskvatten hade orsakat fryssskador, så vi fick börja med att leta källan till översvämning i kölsvinet. Annat hade försvunnit. Under våren försökte jag flera gånger få tag på marinan för att diskutera hur vi hanterade det faktum att den norska gränsen var stängd. Jag ringer dig imorgon har jag fått höra ett antal gånger utan att det hänt. Men, så i förbifarten: Båten är sjösatt, den låg i vägen… Va! Jag skulle ju… Ja, men vi har bottenmålat och bytt anoder. Suck!

Ett ratingssystem för varv och marinor vore inte fel. Asköy Båt og motor skulle inte få många poäng av mig. Som det sedan utvecklade sig kan man ju dock vända på det. Vi kom till Bergen sent lördag kväll. Sen eftermiddag tisdag hissade vi segel. Snabbaste ”vårrustningen” jag någonsin varit med om.