Har Rosättra båtvarv ett oförtjänt bra rykte?

 

”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche 1848 i pjäsen Ett resande teatersällskap. Knappt 40 år senare grundades Rosättra båtvarv och kanske har en och annan på Rosättra tänkt att det ska fan vara varvsdirektör.  Jag inser ju utmaningen att driva ett nybyggnadsvarv i Sverige idag: tidskrävande hantverk till höga kostnader, ont om yrkesskickliga båtbyggare, en priskänslig kundkategori i form av konsumenter och en väldigt ojämn arbetsbelastning över året, för att nämna några. Utmaningarna till trots är jag rädd för att varvet är inne på fel spår när man inte är mer angeläget om att värna sitt goda rykte.

Jag kom i kontakt med Rosättra båtvarv första gången när jag ägde en Linjett 30 på åttiotalet. Jag har läst någonstans att f d VD:n Mats Gustavsson har sagt att ”- Kunderna är våra vänner.”. Det är ju en rätt krävande, men också vacker ledstjärna för hur man vill driva ett företag och den illustrerade väl det intryck jag fick när jag nyttjade varvets tjänster på den tiden. Det fanns både en yrkesstolthet och en yrkesskicklighet och den positiva attityden till och förtroendet gentemot kunderna har jag nog sällan sett maken till på andra håll. Tyvärr tycks mycket av detta ha gått förlorat i samband med att nästa generation tog över varvet.

Att öppet deklarera  som det är, om varvet alltså, tycks vara som att svära i kyrkan. Jag har förstått att jag inte är den ende Linjettägaren som bär på någon form av missnöje med varvets prestationer och bemötande, men väldigt lite av detta uttalas offentligt. ”- Säg inte att det är jag som sagt detta!”, har jag fått höra. Vi är ju alla måna om andrahandsvärdet på våra båtar och då tycker många att det är bäst att knipa om sådant som kan påverka varvets rykte. Så har även jag tänkt, men droppen har nu fått bägaren att rinna över och dessutom är det emot min person att tiga still när jag tycker något är fel.

I mina kontakter med varvet har man inte heller visat sig särskilt angelägen om att måna om varvets rykte så jag har inga stora förhoppningar om att detta inlägg ska göra någon skillnad, men i allra bästa fall kanske det kan leda till ett uppvaknande. Om inte annat, kanske mina rader kan tjäna som konsumentupplysning för presumtiva Linjett-köpare.

Det här är min historia:

2006 levererades min Linjett 40 av Rosättra eller Linjett-varvet som man tycks föredra att kalla sig idag. Leveransen hade föregåtts av en trevlig dialog med dåvarande VD:n och konstruktören av båten, Mats Gustavsson. När det var dags att skriva kontrakt hade Mats son Markus tagit över som VD, då ung (26) och naturligtvis oerfaren i sin nya roll. Första känslan av ”gnissel” i min relation till Markus var när han ville ta extra betalt för sådana modifieringar som pappa Mats redan utlovat att de rymdes inom en ram för modifieringar som fanns i offererat pris. Ytterligare sura miner blev det när jag stod på mig och ville ha den råa plasten i en av hytterna klädd med samma plastduk som fanns i övriga hytter, vilket pappa Mats utlovat.

Efter leveransen blev jag dessvärre både förvånad över den mängd fel som jag successivt upptäckte och den attityd den nye VD:n uppvisade när det gällde att åtgärda felen. Vad gäller de många felen har jag nu fått lära mig att det hänger mycket på kompetensen hos de två båtbyggare som avdelats att bygga respektive båt och det var uppenbarligen inte de skickligaste båtbyggarna som byggde just min båt. Jag kan bara spekulera över om det kanske också brast i ledarskapet hos den då oerfarne VD:n, något som kanske påverkade både kvalitetsuppföljning och upplärning av nyanställda båtbyggare. Vad vet jag?

När det gällde frågan om de icke åtgärdade felen, kände jag mig rätt nonchalerad, som om jag inte blev tagen på allvar. Så till slut såg jag ingen annan råd än att anlita en båtbesiktningsman. Följden av dennes besiktning blev inte bara en bekräftelse av min egen lista med fel, utan att listan med fel blev ännu längre. Jag uppfattade det som att Markus tog illa vid sig av detta. Det hade aldrig hänt förut, menade han, att någon gått så långt att man anlitat någon utomstående på detta sätt. Men, vad skulle jag ha gjort?

Man gjorde i alla fall en ansats och antalet punkter på fellistan minskade. Men, där stannade det. Jag fick höra att Markus yttrat att man nu hade lagt nog med timmar på min båt. Kan man tolka ett sådant uttalande som något annat än en attityd att kortsiktig vinst är viktigare än nöjda kunder? Och vart tog yrkesstoltheten vägen?

Till slut fick jag hjälp av en av de andra Gustavssönerna som jag lärt känna. Han lär ha fräst till att ”- Nu får ni väl för f-n fixa till Pers båt!”. Förutom att båten fortfarande tar in lite mycket regnvatten åtgärdades de kvarstående felen efter det. Om jag minns rätt hade det vid det här laget gått åtminstone fem år sedan leveransen.

Det krävs nog ingen större fantasi för att förstå vilket tröstlöst jobb det var att ständigt tjata om fel som inte åtgärdats, att hitta nya fel och ta upp dem med en varvsledning som inte ens ville åtgärda de ursprungliga felen. På vårarna bokar man in sig för att båten ska vara klar för avsegling ett visst datum, men innerst inne kände jag på mig att så skulle det nog inte bli, vilket också blev mer regel än undantag. Privata planer fick ständigt stuvas om. Jag tillbringade semestertid på varvet för att få fel åtgärdade, tid som jag naturligtvis hellre hade tillbringat med familjen, ute i skärgården.

Det hände att jag fick återvända till varvet istället för att segla båten till sommarhamnen, som när motorn plötsligt stannade, vilket visade sig bero på att det kommit in vatten i bränslesystemet. Vi kryssade uppför Vätösundet i näst intill obefintlig vind och på slutet fick vi bogsera båten med gummijollen genom is som bildats under natten. Vi höll på från kl fem lördag kväll till kl åtta-nio söndag morgon. Inte ens en ursäkt kunde man kosta på sig för det besvär och den tidsspillan man åsamkat oss. Tydligen hade man slarvat och inte gjort en krök på avgasröret.

I ett samtal om Rosättra blev jag nyligen påmind av en seglingsbekant om när mina vinschar lossnade. Det hände under en 24-timmarssegling 2016 och det var rena turen att de inte hamnade i vattnet. Det var de främre vinscharna som var felaktigt monterade. 

2016 råkade jag ut för ett kostsamt motorhaveri. Enligt Volvo Penta hade man kort tid efter det att motorn levererats gått ut med en uppmaning till sina auktoriserade återförsäljare om att byta en viss komponent. Rosättra är inte en auktoriserad leverantör för Volvo Penta, utan köpte då motorerna från Björnhammarvarvet och säger sig inte ha fått denna information. Volvo Penta menar att det fel jag råkade ut för kan härledas till att delen inte byttes ut. Rosättra hävdade att man inte hade något ansvar för det inträffade. Jag fick bita i det sura äpplet och betala.

Under många år vinterförvarade jag båten på Rosättra och beställde då också en del löpande underhåll och installationsarbeten. Det mesta blev bra, men inte allt. Jag kunde irritera mig över att jag tex fick be varvet göra om reparationer som inte lett till att fel åtgärdats och sedan också behöva betala ytterligare en gång för det arbete jag egentligen tyckte att jag redan betalt för. Men, jag höll ofta god min då jag ville ha en bra relation med varvet.

I samband med riggningen 2018 bad jag dem skruva fast mistluren som jag tyckte satt lite löst. Två veckor senare hade den ramlat ner i Öresund. Varvet slår helt ifrån sig att man kan lastas för detta. Man hade kollat med killen som skruvat fast den och han sa sig inte ha gjort något fel. Man frågade sig uppenbarligen inte hur den kunde ha suttit fast i vantspridaren under tolv år, men inte satt fast mer än två veckor efter det att varvet varit där och skruvat. Man menade att jag inte kunde bevisa att varvet gjort något fel. På frågan om vad de då hade för förklaring till att den lossnat fick jag höra något i stil med att jag kunde ju ha snott ett fall runt den och dragit ner den. Det blev droppen. Mycket dumt har jag hört, men det hör nog till de uttalanden som tar en  pallplats i tävlingen för dåliga undanflykter. Jag begärde ersättning för en ny mistlur och kreditering av arbetskostnaden för detta och några andra saker som inte blivit bra och som låg nära i tiden.

Varvet hävdade, i vanlig ordning får jag nog säga, att man inte hade något ansvar. Man har valt att inte förklara varför man tycker att mina anmärkningar är obefogade, utan har uttryckt sig i svepande formuleringar som att man tycker att man gjort ett bra jobb. På frågan om varför man då inte lämnar över den obetalda fakturan till inkasso, får jag vaga besked, typ att det har man aldrig gjort, så det tänker man inte börja med. Limbo med andra ord.

Sedan dess har jag långseglat och kom tillbaka med båten till Stockholm hösten 2020, men valde då annan vinterförvaring än Rosättras. För de flesta arbeten och reservdelar finns ju alternativa marinor, varv eller återförsäljare, men det finns naturligtvis också arbeten och reservdelar som med fördel utförs eller levereras av det varv som byggt båten. Hösten 2021 hade jag samlat på mig några sådana jobb. Sammanfattningsvis handlar det främst om inredning som börjat lossna. Inget som stärker Rosättras image som byggare av kvalitetsbåtar, så varning där.

Första kontakten med Markus, förra hösten, ingav ett visst hopp om att det fanns en vilja att lösa den tvist vi hamnat i. Han skulle kolla med sin bror Daniel som hanterat ärendet, varför man inte besvarat mitt senaste mejl kopplat till detta och han menade också att en lärdom var att man behövde bli tydligare när man kom överens om ett jobb, så att det inte uppstod något glapp mellan vad varvet åtog sig och vad kunden förväntade sig att få. Bra! Men, efter åtskilliga påminnelser om svar, under åtta månaders tid, stod det klart. ”- Betala hela den utestående fakturan eller vänd dig någon annanstans!”

Ett rätt brutalt svar, tycker jag. Så, nej tack, jag låter mig inte utpressas. För lite som en utpressningssituation känns det faktiskt. Det rimmar dessutom illa med vad man uttrycker på sin hemsida: ”… om det trista hänt att båten fått en skada är det tryggt att veta att det ordnar sig. Rosättra tar ansvar under hela segelbåtens livslängd. Allt för att ge dig ett enkelt båtägande.” Låter som falsk marknadsföring i mina öron.

Första kontakten med ett annat varv, som dessvärre inte hade tid att hjälpa mig, ledde till ett häpet ansikte och en kommentar typ: – Lossnar inredningen på en Linjett!? Jag trodde man kunde bättre än så.

Jag fortsätter naturligtvis försöken att hitta ett annat varv eller någon båtsnickare som jag kan få hjälp av och för varje kontakt sprids ett dåligt rykte om Rosättra och Linjett. En ryktesspridning som varvets ledning borde vara angelägen om att förhindra. Så tänker jag. Jag undrar hur de tänker.

Du som läser detta kanske har ett tips på någon båtsnickare som har tid över. Hör gärna av dig i så fall, på per@karlbom.se eller på 070-6275442.

 

Vill du följa alla inlägg från bloggen?