Hängde mest med: Johan Eriksson, Miranda och Marcus Hedbring och Mirandas gamla kollega, Micke och så några till. Miranda hade jag träffat tidigare på Johans sextioårsfest, men egentligen var hon ändå en ny och jättetrevlig bekantskap, liksom Mirandas man Marcus som anslöt mot slutet.
D day. Idag händer det. Jag hade ju egentligen ingen aning om vad som väntade och det pirrade lite i magen. Visst uppskattar jag en del hårdrock, men i själ och hjärta har jag aldrig känt mig som en hårdockare och metal och ännu värre death metal, det ”visste” jag att jag ogillade. Seeing is believing.
Första steget var att hitta hållplatsen för bussen till Sweden Rock. Vi rekade lite dagen innan. Busshållplatsen är risbusken vid parkeringen, fick vi veta i receptionen på Kolleviks camping. Och jodå, där stod ett gäng och väntade. Nobinas buss var försenad så vi fick lite tid att prata med de andra. Vad tänker du om du skulle föreställa dig en student på Lantbruksuniversitetet i Alnarp, en blivande hortonom? Är du lika fördomsfull som jag och ser en ganska präktig person framför dig, kanske klädd i någon slags skogsmullestil? Ni har säkert redan räknat ut det. Det är tjejen med kort skinnkjol, skinnstövlar, raffiga strumpbyxor och strass jag pratar om. Spännande att få sina fördomar vederlagda.
Jag hade funderat lite på om jag skulle försöka smälta in eller utmärka mig genom att klä mig på ett sätt jag uppfattade som lite anti den klädkod jag antog gällde. Det blev det förra, svarta dojor, svarta brallor, svart tröja. Fast det visade sig, jag hade kunnat kunnat klätt mig lite hur som helst. Ingen hade förmodligen reagerat. Fast jag, jag gick runt med stora ögon. Det var ett nästan lika stort nöje att kolla på folk som att lyssna på banden.
I min egen ovetenskapliga studie kunde jag konstatera att det bland besökarna fanns något fler män än kvinnor, något fler medelålders än yngre. Men ändå, en väldigt stor blandning. Jag behövde i alla fall inte känna mig lastgammal.
Här fanns allt från, om än inte barnvagnar så i alla fall barn i vagnar, till…… rullatorer och rullstolar.Att det rådde en överrepresentation av tatuerade kroppar var inte heller så svårt att fastställa. Förr kunde jag känna en viss rädsla för tatuerade killar. Senare har jag fått omvärdera även den fördomen. De visar sig ofta vara de allra snällaste.Överdrivet varmt var det inte, men bäst ändå att ta av sig tröjan. Annars ser ju ingen mina plågsamt påförda kroppsutsmyckningar.Dessutom rådde en överrepresentation av människor som nog inte fäste så stort avseende vid Livsmedelsverkets kostråd.Gällde både män och kvinnor.Man får väl hoppas att det inte var allt för många som beställde en FUCK ME BURGER på ett kg, för 699 kr.Det fanns dock gott om matalternativ till rimliga priser, t ex vedugnsbakad pizza framställd i denna mobila vedugn. Finns att köpa som standardprodukt i Italien, fick jag lära mig. Eller varför inte en skånsk äggakaka med fläsk och lingon? Ölen var dock festivaldyr, 95 kr för en burk Norrlands guld. Det måste ha varit den mest lönsamma produkten som såldes på området, vinstmarginalen bör ha legat runt 86%.En gammal goding (tröjans reklam alltså) som jag minns från min barndom och det var ju länge sedan. ”Du Perikles – ka’ du sige mig, hvornaar smager en Tuborg bedst?” – ”Hvergang! Jag blir påmind om att det är Robert Storm Petersen, mer känd som Storm P, som är upphovsmannen till denna välkända reklam. Det anses vara den mest välkända reklamen för Tuborg.Många män med skägg och långt hår och …… flätor. Ber om ursäkt för den illa fokuserade bilden.Och se där, den blivande agronomen från Alnarp igen, idag i annan utstyrsel, och hennes kompis från Stockholm. Tyvärr har jag glömt bort vad de heter. Trots att det samtidigt befinner sig ca 40 000 människor på festivalområdet sprang vi på dem varje dag. Nåja, en dag var duon decimerad, då blivande agronomen var i Alnarp och höll föredrag.Kvinnor som visade mer av sina behag i utmanande outfits var vanligare här än ute på stan.Behag vet jag inte, men det ligger väl i betraktarens ögon. Kameran idkade självcensur och skapade en suddig bild av denna nakna mansrumpa. Johan: Var går egentligen gränsen för förargelseväckande beteende?Han fällde ingen motsvarande kommentar när denna dam dök upp 😉Såg ut som ett omaka par och apropå rumpor visade mannen ifråga upprepade prov på ett större intresse för hennes bakdel än för musiken.Men, vad har män i kjol med hårdrock att göra?Och var det inte vanliga kjolar var det kanske ännu vanligare med kiltar.Inget fel på självförtroendet. Jag hann inte fram med kameran, men en kvinna hade en tröja med texten ”Ta mig inte på allvar Ta mig på fittan”. Hur skulle hon reagera om någon tog henne på orden? funderade jag. Fast, så slog det mig, menade hon tvärtom? Tvetydigt budskap.Fin mössa. Men, vad är det som sticker upp högst upp? Är det detta som avses med en dickhead?Många hade bara spökat ut sig i största allmänhet och var lite allmänt wild and crazy. Och ja, det heter ju faktiskt Sweden Rock FESTIVAL.Men, hur kommer man fram till att just denna dress passar på Sweden Rock?Och så var det alla andra helt vanliga typer, som vi t ex, här representerade av Johan och Miranda.Micke (blå gonorrétröja) hade rest ner med rosa bussarna och det var han inte ensam om. Jag räknade till sex rosa bussar som tydligen kommit från lite olika delar av landet. En del sov på taket, en del på tillfälliga britsar inne i bussen. Tyvärr fick jag inte gå in och titta. Alla jag pratade med innan jag träffade Micke, hade varit på Sweden Rock hur många gånger som helst. Äntligen en själsfrände. Micke: – Jag känner mig som en oskuld. Jo, lite så kände jag mig också.Sist, men inte minst, hade nu även Marcus anslutit. Han hade behövt jobba. Jobba?! Tänk att så många håller på med det…En sak som var slående, var den vänliga stämningen på festivalområdet, både bland besökare och personal. Vänligheten får symboliseras av dessa två bilder. En ömsint vakt och …… en glad, skojfrisk dito. Det var också slående hur välorganiserat allt var. Imponerande. Den enda ilskna personen jag noterade var en trafikledare på Nobina, som skötte busstrafiken till och från festivalen och vad gäller organisationen kring just busstrafiken fanns det väl lite utrymme för förbättringar och tidhållning. Om man nu ska ska gnälla på något.Och så fanns det ju skojfriska besökare också som Pelle och Johan. Foto: Miranda.I väntan på Magnus Uggla blir vi ännu gladare: Micke, Miranda Pelle och Johan.
När jag nu nämnde en artist vid namn så ska jag kanske redogöra lite för den egentliga orsaken till att vi var där: musiken. Det är ju en helt fantastisk siffra, c:a 90 band uppträdde på Sweden Rock under fyra dagar. Nästan lika fantastiskt är att jag såg och lyssnade, mer eller mindre, på 35 av dem. Att jag orkade.
ONSDAG
Johan bodde på hotell i Karlshamn, hoppade av bussen för att lämna lite grejer där och tog sedan nästa buss ut, så jag kom före honom. I programmet stod ett ? för invigningsbandet och vi undrade om det var en överraskning eller om det var orsakat av något band som hoppat av och man inte visste vem som skulle spela istället när programmet publicerades. Oavsett vilket, på vägen ut ringde Johan och berättade att det gick ett rykte att det var Europe som var frågetecknet. Mycket riktigt. Men bussen jag åkte med var försenad, så jag hann bara höra två låtar.
Svenska Poodles har jag försökt mig på hemma i stereosoffan, men aldrig kommit riktigt underfund med. Men, de var ändå OK.
Johan tyckte att vi borde lyssna på Dundertåget med vänner. Att det är ett svenskt band hör man på namnet. Jag var inte imponerad. Kanske hade framförandet vunnit på på en bättre ljudmix. Det lät bitvis hemskt. Det blev 👎
Roy Khan, ett norskt band, vill jag lyssna mer på. 👍för dem. Men, de verkar inte finnas på Qobuz. Än…
Down från USA blev 👎
Ytterligare ett band från USA: Palaye Royale. De var bra och jag har redan letat upp dem på Qobuz. 👍för dem.
Mycket amerikanskt nu: Nästa band var The Offspring från USA. Jag tyckte bara de var OK. Ja, det är ett kul liveband och de har en fantastisk trummis. Men sångaren, han sjunger ju inte bättre än Håkan Hellström. Kul stöld dock, plötsligt dyker temat från Griegs I bergakungens sal upp. Men, det hjälps inte, betyget blir OK. Hittills har jag och hårdrockräven Johan varit överens om omdömena, men nu går han i spinn. – Nu har du fel! Det där måste du ändra. Men jag står på mig och hävdar min integritet som fristående recensent. 🙂 En sångare bör kunna sjunga!
Nu var det dags för Volbeat, från Danmark. Det var Johan som guidade mig i vad jag borde höra, jag var ju tämligen okunnig. Johan: – Nu kunde du väl inte klaga på sångaren i alla fall? Helt rätt! Hans röst var njutbar att lyssna till. Men, var inte låtarna lite same same hela tiden? Det blir OK här med.
TORSDAG
Vi började dagen med Masterplan från Tyskland. Vi lyssnade ett tag. Ingen av oss var särskilt road: 👎
Vi gick vidare till Trivium från USA, som spelade samtidigt, men nä 👎
Vissa band pushas av Studiefrämjandet under parollen Nemis (New Music in Sweden). The Striders var ett av dem, ungt svenskt band som med Studiefrämjandets hjälp fått komma till Sweden Rock. De var riktigt bra👍Måste kolla om de finns på Qobuz.
Tom Morello med band var ytterligare ett av alla band rån USA. De gillade vi.👍
Och så var det dags för Wilmer X. Det kan ju inte bli fel och det blev det inte heller. 👍Naturligtvis! Kul grej: jag var inte på det klara med att en av bandmedlemmarna enbart spelar munspel.
Ännu ett Nemis-band, Occrasy från Borlänge. Mycket energi och spelglädje. Helt OK.
Social Distortion från USA: 👎
Så var det dags för dagens höjdpunkt: brittiska Iron Maiden. Det var stort. Sångaren Bruce Dickinson hade tjuvtränat med fotboll mot Mjällby, men så är han ju rena ungdomen, två år yngre än mig. Men ändå blir man imponerad av hans energi. Han for omkring som en skottspole på scenen och bandet bjöd på en stor show. Alla låtarna längtar jag inte efter att höra gen, men det kan inte bli annat än👍
Innan vi gjorde kväll lyssnade vi även lite på Saxon. Orättvist kanske, efter Iron Maiden, men det blev 👎
FREDAG
Fredag var vi lite sent ur startblocken. Första uppträdandet för mig var irländske Robin McAuley kl 15:00. Och det var verkligen 15:00. Hittills hade alla konserter både påbörjats och avslutats punktligt. Det dåliga ljudet kunde inte maskera att det var ett bra band han ledde. En del riktigt vackra låtar. Men, hur kan det bli så mycket resonanser på en utearena? 👍
Flower Kings från Sverige hade i o f s en sångare som hade en pipa med resurser, men nä, musiken måste lira också👎
Jag drog vidare till Festival stage och där rockade det med tyska Dirkschneider men här var det ombytta roller. Sångaren hur lät han egentligen? Ändå OK.
Nederländska Floor Jansen pratade svenska. Hon hade kanske en något skrikig röst eller så stod vi dumt till jämfört med var ljudteknikerna satt. Men, vi gillade henne ändå👍
Jag kommer att tänka på nederländsk musik. Jag var på kurs i England en gång med deltagare från en massa olika länder och vi kom på att vi skulle visa vår uppskattning för kursledarens engagemang genom att ge honom en CD med musik från våra respektive hemländer. De nederländska deltagarna blev jättestressade. – Det finns ju ingen bra holländsk musik! Nu hade vi precis lyssnat på ett bra band och hemma i stereosoffan har jag upptäckt ett annat: Haevn. Lyssna på dem! För att inte tala om Janine Jansen. En fantastisk nederländsk violinist som varit i Sverige och spelat flera gånger. Vi satt i en pub och surrade med två nederländska par som åkt hit bara för Sweden Rock. De hade varken hört talas om den ena eller andra.
Apropå hitresta utlänningar pratade jag med en norrman som sa sig ha besökt alla nordeuropeiska musikfestivaler. Sweden Rock Festival var bäst, mycket beroende på den vänliga atmosfären här.
Om man ska kalla Foreigner för amerikanskt eller brittiskt kan man kanske diskutera. Det grundades i USA, men med flera brittiska medlemmar. Det jag inte visste var att det tydligen var ett hårdrockband från början, men hårdrock är inte direkt vad jag har associerat dem med. Jag hörde också en viss besvikelse över att bandet inte riktigt var detsamma efter det att den ursprungliga sångaren Lou Gramm ersatts av Kelly Hansen. Inget jag hade koll på. Jag tycker ändå att det var njutbart att lyssna på dem så det blev 👍
Svenska Hellacopters är också ett band jag har försökt förstå mig på hemma i stereosoffan. Skulle de låta bättre live än än hemma? Nä! För brötigt. 👎
Den här konserten hade många pratat om: Joan Jett and the Blackhearts. Jag konstaterade att jag kände igen några av skivomslagen, men hade inga förväntningar. Hon ansågs vara värd att vänta på så vi ställde oss långt fram nära scenen. Tyvärr tände det aldrig till. Framförandena kändes rätt oengagerade, men hon kan väl få ett OK. De andra höll med. Det var en besvikelse. Miranda visade i alla fall sin uppskattning för ett tal, artistens egen variant av State of the union.Johan ville lyssna på Helloween, men Miranda och Marcus hängde på till Pistonhead-tältet för att lyssna på Glorious Bankrobbers. Nu skulle det bli släktrock. Ja, inte släkt med mig, men sångaren, Olof (Olle) Hillborg är min exfrus kusin tillika vår f d sommargranne på Fårö. Han och hans familj bor kvar, inte jag och inte min exfru heller för den delen. Jag hade aldrig hört dem spela förut, så det var ju jättekul att se Olle på scen. Jag ger dem ett OK, men Miranda drämde till med att det var dagens höjdpunkt. Hon tyckte även Olle såg ut som om han var i trettioårsåldern (passerat 60), vilket jag framförde och han nöjt slickade i sig.
LÖRDAG
Miranda hade varit ambitiös och lyssnat på en hel del av banden i förväg och tyckte absolut att vi måste gå och lyssna på unga, brittiska Jayler. Mycket spelglädje var det, men sångaren kanske behöver komma i eller ur målbrottet, jag vet inte, innan allt landar. De får ett OK ändå. Sångaren i Jayler fristajlade nedanför scenen och man kunde ana en viss nervositet bland vakterna.Sedan tog vi oss till svenska Treat. Shit va bra. De både sjunger och spelar bra och gör sig bra på scen. Det hade kunnat bli två 👍, om jag hade haft det i mitt betygssystem.
Presentatören beskrev det som att vi nu skulle in i mörkret. Det var en rätt träffande beskrivning på Candlemass som presentatören uttryckte. Gillar jag det här. Not my cup of tea. 👎
Som Johan uttryckte det: Antingen hatar man eller älskar man svenske Yngwie Malmsteen, numera även amerikansk medborgare med amerikaniserat namn. Det var det första bandet jag lyssnade på som inte började i tid. De var tre-fyra minuter sena. Säger ju mer om standarden i övrigt än om Yngwie Malmsteens band. Jag har dock aldrig begripit mig på hans musik. Han må vara en fantastiskt skicklig gitarrist, men det blir för mycket av gitarrpiruetter utan att det leder till några ”riktiga” låtar. Jag höll faktiskt på att somna, det ska dock inte bara ska skyllas på Yngwie Malmsteen 😉 Det blev👎
Svenska ZAN/CODY: De verkade OK. Jag skulle ha behövt lyssna lite mer, hann bara med några låtar.
Alestorm: kul skotsk rock med glimten i ögat tänkte jag. De får ett OK. Jag läser att deras musik beskrivs som pirate metal eller heavy metal. Heavy metal?! Men, jag gillar ju inte heavy metal! Tänk att man måste ändra uppfattning, hela tiden.
Brittiska Skyclad: De har en violinist med i bandet 🙂 Ett instrument jag aldrig tidigare associerat med hårdrock. Kul, glad folkmusikhårdrock tänkte jag och ger dem 👍. Återigen ett band som beskrivs som ett heavy metal-band och som jag gillade. Vad är detta?
Vi lyssnade lite på svenska Halo effect i bakgrunden, men jag tyckte det var ett jäkla brölande 👎
Vad gör Magnus Uggla på en hårdrockfestival, kan man ju undra. Men, han drog naturligtvis en jättepublik. Vi var tidigt ute och hade knött in oss nästan längst fram. Ibland tyckte jag det lät som han snubblade lite på texterna och att rösten inte bar riktigt. Men, vad gör det? Det blir show och allsång och den ena hitten efter den andra. Bland dem Trubaduren och Kung i baren som aldrig ville ta slut. Alla blev glada 👍Vad skulle vi nu avsluta med, brittiska Bring Me The Horizon eller svensk-norska Sha-Boom. Jag hade ingen koll som vanligt, Johan kroknade och åkte till hotellet. Miranda och Marcus ville gå på Sha-Boom, så jag hängde på dem. Och vilken avslutning det blev! De fick igång oss i publiken så till den grad att sångaren nästan blev tårögd och mållös. – Jag tror aldrig jag under Sha-Booms snart fyrtio år har upplevt en sådan kväll. Vilken otrolig publik ni är! Tack! Så där säger de väl till alla, tänker du kanske. För en gångs skull tror jag faktiskt att det kan ha legat något i vad han sa. Sångaren och förhoppningsvis resten av bandmedlemmarna var lyckliga och vi i publiken var lyckliga och lämnade Sweden Rock som på små moln.
På bussen ”hem” förstod jag att de som gått och lyssnat på Bring Me The Horizon var lika lyckliga de efter en storartad konsert eller föreställning. Alla glada, precis som det ska vara på en avslutning.
Johan har bestämt deklarerat att jag kommer att åka hit igen. Andra har nöjt sig med att ställa frågan. Och ja, vem vet? Inte nej, i alla fall. Det har varit en fantastisk upplevelse både vad gäller en hel del musik, av stämningen och av det trevliga umgänget med kända och mer okända. Tack för att ni bidrog till att göra detta till ett fantastiskt minne!
Rutt: Svinninge marina-Grönskärsfladen (Grönskär)-Östermarsfladen (Nåttarö)-På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen-Oxelösund (Fiskehamnen)-Stora Ålö (SXK-boj)-Byxelkrok-Kalmar-Kristianopel-Aspö (Lökanabben)-Karlshamn (Vägga fiskehamn)
Datum: 24 maj – 7 juni
Medseglare: Johan Eriksson
På en fika på Aquileja berättade Johan att han skulle segla till Sweden Rock. Jag lät det sjunka in en stund, en rätt kort stund egentligen. – Vill du ha sällskap, for det ur mig. Och så blev det, Johan på sin båt och jag på min båt. Ingen tycks fatta varför vi seglar på var sin båt. Men, det är lite som att ha sitt hem med sig. Det kan vara rätt skönt att få komma hem och stänga dörren om sig emellanåt. Dessutom hade vi inte riktigt samma planer för seglingen hem, så det tedde sig rätt självklart för oss båda, tror jag, att segla som vi gjorde. Jag tror också Johan ville testa sig själv lite mer. Nog om det. Nu gällde det att få båten klar.
Mitt enda, kända problem med båten inför denna vår var min VHF-lur som inte inte var helt frisk. Bl a hade flera av tecknen på skärmen försvunnit. Så luren åkte jag med till Nobelius elektronik som nu huserar på den tredje adressen, desto mindre och oglamorösare lokaler ju äldre farbror Nobelius blir. I god tid, tyckte jag, runt två månader innan jag skulle kasta loss. Två dar innan jag kastade loss var den klar för avhämtning. En del av felen lyckades han fixa, men fortfarande får man ha lite fantasi för att förstå vilken kanal man valt. Det är ingen som har en begagnad Simrad AHS 87 att sälja?När jag skulle flytta båten från Rindö till Svinninge uppenbarade sig dessutom diesel i vattnet. Först avskrev jag det som att det omöjligen kunde komma från mig. Sedan fick jag revidera samma självsäkra uppfattning. Det kom från mig. På samma tur upptäckte jag dessutom att AIS:en (visar andra båtar på plottern och på samma sätt syns jag på andras plottrar) upphört att fungera. Jag verkade synas, men jag såg inte andra. Lite mer att bita i.
AIS:en började jag felsöka själv. Felsöka! Är det inte ett vidrigt ord? Massor med tid som man lägger på att rota runt, bara för att konstatera att det där såg ju bra ut. Om man ens vet vad man letar efter. Jag försökte i alla fall följa alla trådar runt i båten med ambitionen att hitta någon dålig skarv. Hittade inga, inga som såg så dåliga ut alltså. Konsulterade Google AI och Chat GPT och de tyckte naturligtvis att det mesta skulle kopplas på ett helt annat sätt. Jag testade, men inte blev det bättre. Jag höll på i två dagar innan jag gav upp. Jag hade redan försökt få hjälp av ett par företag jag visste fanns i båtens närhet. Kom igen i juni respektive juli, fick jag höra.
Sedan utsträckte jag sökradien och hittade JGA Marin på Lidingö. – Vi har ett ärende till Svinninge imorgon, så vi kan ju kika på din installation. Bingo! De upptäckte att det var dubbelkopplat på något sätt så att det blev någon slags rundgång och ägnade sig åt att lyfta bort obehövliga sladdar och kopplingar och att återställa det som någon av AI-tjänsterna föreslagit att jag borde koppla om. Simsalabim. Plötsligen fungerade det. Den mer akademiska frågan blir då: Hur hade det kunnat fungera under ett tiotal år som det var och vad gjorde att det upphörde att fungera nu? En fråga som inte tycks ha något svar. Möjligen var de dock lite väl ambitiösa för visningen av min position på VHF:en har försvunnit, upptäckte jag några vecka senare.
Dieseln då? Samma sak där Felsöka! Uhh, rysningar. Säg det utrymme jag inte krupit runt i. Diesel på utsidan av motorbäddens ena balk och i kölsvinet. Oklart hur det hamnar i kölsvinet och om det läckte både från motorn och tanken eller i någon av anslutningarna. Till slut anlitade jag Sjö- och Landservice som hittade en läcka från den handjagade bränslepumpen (den man använder när man luftar). Var detta den enda läckan? Peppar, peppar, so far so good.
Och som inte det vore nog, när jag tog upp båten på land för dess årliga våröversyn upptäckte jag att båda skyddsanoderna var helt försvunna och att propellernavet därför var korroderat. Estetisk skada eller funktionell skada? Inga tydliga svar stod att uppbringa. OK, jag vill inte gå och ha motor- eller kanske snarare propellerångest hela sommaren, så jag lät byta det med.
Varför berättar jag allt detta? Jag tycker kanske lite synd om mig själv, för det slutade inte här.
SÖNDAG
Innan jag kastade loss skulle jag uppvakta mitt äldsta barnbarn som fyllde fem påföljande vecka. Så jag kom iväg först vid halvtvåtiden och visste inte riktigt vad jag skulle sikta på. Johan hade ett läkarbesök på måndagen så måndag kväll skulle vi sammanstråla för vår minieskader mot hårdrockens Mecka.
Alla andra var på väg in efter helgen. Trots att det var tidigt på säsongen var det rätt många ute och rörde på sig. Som en bullrig autostrada, fast utan den jämna vägytan, mycket svall blir det av alla motorbåtar. Väl ute på Kanholmsfjärden lugnade det ner sig och när jag rundade Nämdö ut mot ytterskärgården stämde allt. Solen började stå lite lägre och klipporna och grönskan färgades med varma färger. Tystnaden och lugnet infann sig. Nästan obeskrivligt vackert och jag blev lite lyrisk över att få vara just här, just nu.Så småningom utkristalliserade det sig att Grönskärsfladen var ett bra mål för dagen, sommartid en synnerligen välbesökt flad. Nu låg här bara en båt till. Även den på svaj. Just att lägga till mot land i en naturhamn är en utmaning när man är ensam ombord.Man kan kanske tycka att det skulle vara tråkigt att segla själv och visst är det ofta trevligare att få dela härliga stunder med andra, men ibland är det också skönt att bara få komma till ro och som här njuta av lugnet och stillheten och få värmas av solen och till det en dejlig öl.
MÅNDAG
Morgondoppet var överraskande varmt, 16°.
Jag hade ingen större brådska att komma iväg. Jag föreslog Johan att vi skulle ses i Östemarsfladen vid Nåttarö och så blev det.
Jag gick utanför Utö, vilket jag i och för sig inte alltid har så goda erfarenheter av, det kan vara mycket sjö och antingen alldeles för mycket vind eller för lite, men nu hade jag kryssat ut från södra ytterskärgården, så så fick det bli. Här har jag nog aldrig lämnat skärgården förut. Men, var har vi Huvudskär. Jag spanade på babords sida. Hoppla, där borta inåt land på styrbordssidan hade jag Huvudskär. Alldeles vill av alla slagen fram och tillbaka tydligen.Jag tog en sväng runt Storskär i förhoppningen att få se lite säl. Några sälar såg jag inte, men väl vad som såg ut som alkfåglar. Om det sedan var sillgrisslor eller tordmular ska jag inte gå ed på, men lutar åt tordmular. De flyger så roligt och det är inte ovanligt att man kan ha några som gör cirkuskonster runt båten. Kan det vara från detta lilla Storskär som ångbåten s/s Storskär fått sitt namn?Johan kom sent och såg rätt mör ut.
TISDAG
Väderprognoserna bjöd på mycket vind och kom vi iväg tidigt borde vi hinna gömma oss någonstans, vid Ringsön t ex. Vi bestämde att vi skulle gå vid åtta, men Johan fick ”second thoughts” och svajade lite. – Ska vi inte gå till Nynäshamn istället och äta gott och ta en dusch eller ligga kvar här? Med facit i hand hade det varit bättre än att gå iväg, men vi gick som planerat, dock en timme senare än tänkt.
Det började enligt plan med underbar segling på smult vatten.Det har inte hänt många gånger att jag gått så nära Öja på öns utsida.Skälet till att vi valde att runda Landsort i st f att gå norr om Öja var att undvika kryss i den trånga farleden, med risk för friska vindar dessutom.Sedan började det bli allt tuffare. Jag valde att gå ut på Krabbfjärden och mot Lacka för att därifrån ta mig upp söderifrån till det trånga sundet vid Sävö. Är det den krabba sjön eller krabbor som givit upphov till namnet, satt jag och funderade? Finns det ens krabbor här? Johan valde att följa Öjas västsida för att sedan gå in i farleden förbi Askö och komma lite norrifrån mot sundet vid Sävö. Sedan började jag undra vart han tagit vägen. Till slut rapporterade han att han vänt tillbaka mot Nynäshamn. Han beskrev det som att båten inte lydde honom och gjorde okontrollerbara piruetter och det i kombination med begynnande sjösjuka ledde fram till beslutet att vända om. Shit! Där försvann den Sweden Rock-seglingen, tänkte jag.Det här var samma dag som det oväntat stormade i Stockholm, då barn i optimistjollar blåste bort och man kunde se bilder på båtar i Saltsjöbaden som stod på land och som hade rasat som Dominobrickor. Och hur gick det för mig? Visst var det jobbigt, men bra ändå, med långa fina slag. Nu blåste det runt 14 m/s, vilket är jättemycket vind, framförallt om man ska ta sig fram mot vinden. Satt och filosoferade över vilka krafter båten ändå tål. Den tanken skulle jag inte ha tänkt. Pang sa det. Förseglet rasade ner till hälften innan det fastnade. Shit! Vad hade hänt? Allt annat såg helt ut, men fallet (repet eller vajern man fäster i seglets topp för att kunna hissa upp det) och fallhornet (hörnet på seglet där man fäster fallet) var inte längre förenade med varandra. Jag fick ge upp seglingen och dra igång motorn. Det var en bit kvar till land och seglet stod och fladdrade på det allra mest förbjudna sättet. Det riktigt skar i själ och hjärta. Det är så här man förstör ett segel, men vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att få lite lä, så att jag kunde bärga seglet. Här fanns ju gott om trevliga öar, men inte undra på att jag inte varit iland här förut. Fågelskyddsområde! Hmm, men jag hade ju faktiskt haft ett litet, men ändå, rigghaveri. Det måste väl ändå betraktas som en nödsituation? Och jag ska ju inte gå iland. Jag kastade ankare utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen och samlade ihop mitt segel. Och det jag befarat besannades, seglet hade gått sönder. Är det kört nu?Jag fick fatt i en segelmakare i Oxelösund, Femöre Segel och Riggservice. – Jo, det kan vi väl titta på, men den här veckan har vi inte tid. – Aj då, tack men då funkar det inte. – Nähä vadårå? Kör du någon slags transportsegling? – Nä, vi är på väg till Sweden Rock, så vi har inte så många dar att vifta på. – Sweden Rock! Ja, men det är ju viktigt. Kom in imorgon så hjälper vi dig. Sagt och gjort. Jag packade ihop storseglet och surrade fast förseglet på mantåget och full fart framåt i farleden ner mot Oxelösund. Vilken oväntad dörröppnare.Jag är osäker på om jag någonsin lagt till i Oxelösund förut och när man möts av den här silhuetten är det kanske begripligt varför man väljer att segla vidare.Men, Oxelösund bjuder också på kraftiga kontraster, skärgården utanför är riktigt idyllisk och strax efter det att man passerat den massiva industrin dyker denna idyll upp, Gamla Oxelösund om jag fattade rätt.Då var det bara den lilla detaljen att fallet satt kvar i masttoppen. Johan kunde ju inte hissa upp mig i masten, han var väl i Nynäshamn vid det här laget. Fanns det någon mastkran jag kunde nyttja? Ringde runt lite. Njae. Förra sommaren hade jag en jättetrevlig gast, Pontus, som ju faktiskt bor i Oxelösund. Kunde han ha tid tro? – Javisst, men jag har bjudit mina barn på restaurang i Nyköping. Sedan kommer jag! Det blir kul att ses! Och upp åkte jag och ner åkte fallet.Och det var det. Trevligt att ses alltså!Det är de små, små detaljerna som gör’et. Tänk att en sådan här liten pryl kan ställa till det så. Jag rotade runt lite och till min förvåning hade jag ett precis likadant i reserv i båten. Nu kanske man kan tycka att jag borde ha ett kraftigare beslag, men jag brottades med misstanken att jag kanske själv hade bidragit till haveriet. Jag vet ju att man inte ska sträcka på ett fall som är belastat, men förliket var ju lite rynkigt och det var ju så lite som behövdes. Eller så hjälpte jag mig själv på traven. Kanske var det redan trött så att jag skyndade på olyckan, så att den hände här i st f mitt ute på havet och det var ju bra i så fall. Ja, så kan man sitta och resonera med sig själv. Senare, nere i Karlshamn fick jag lära mig att just detta beslag var en svag punkt. Enligt Seldéns instruktioner ska man tydligen t o m slacka på fallet innan man sträcker akterstaget när det börjar bralla i. Hans Hamel: – Men, så seglar man ju inte!
ONSDAG
Det var rätt nära från där jag låg bort till segelmakeriet. Segel är ändå tunga och otympliga, så att bära det hela vägen var inte att tänka på. men jag lyckades palla upp det på en av min hopfällbara cyklar medans jag gick bredvid. – Var det du som skulle till Sweden Rock? Killen jag pratade med igår var inte på plats, utan hade lagt jobbet i knät på en kollega som naturligtvis hade fullt upp redan som det var.
Sedan satte jag mig själv på cykeln och drog vidare in mot staden, såvitt jag kan minnas, en hittills vit fläck på min karta. Staden bjöd på slående kontraster mellan idyller, sextiotalsbetong och tung industri.
Skenet bedrar. Enligt uppgift upphörde persontrafiken på järnväg till Oxelösund 1986, så detta är museivagnar som sannolikt ägs av Föreningen Sörmlands Veteranjärnväg. Tydligen fanns det en järnvägsmuseum i bakgrunden. Det gick mig helt förbi. Jag får segla tillbaka någon gång.Utveckling eller avveckling: Stationshuset har ersatts med en busskur.
Efter lite kompletterande inköp cyklade jag tillbaka till båten och jag hann knappt komma tillbaka förrän man ringde från segelmakeriet och meddelade att man var klar, d v s mer tid hade man inte att lägga på lagningarna, så helt hundra var det inte. Segelmakaren dömde i princip ut seglet. Han liknade det vid en schweizerost, men hoppades att det nu i alla fall skulle hålla för resten av min segling. Han tipsade mig om att detta borde vara ett försäkringsärende. Sanningens ögonblick alltså, att se vad den dyra försäkringen duger till.
Strax efter lunch kunde jag lämna hamnen och rulla ut det reparerade seglet. Snacka om flyt. Först tänkte jag att detta ju lika gärna kunnat vara ändpunkten på seglingen. Men så småningom fick jag ju medge för mig själv att jag faktiskt hade ett reservsegel, en självslående fock, men den är inte alltid så kul att segla med.
Men, vad är det nu då? Nu tycks även mitt vindinstrument ha fått spatt. Det visade bara förliga vindar oavsett var vinden kom ifrån. OK. Förr gick det ju att segla på vindexen som sitter i masttoppen, utan vindinstrument, men då var masten inte så hög och inte samma risk för nackspärr.
Man kan ju bli lite lätt frustrerad när inte bara en utan flera grejer upphör att fungera, slag i slag. Så vad händer nu? Jag hade precis låtit Helmut (autopiloten) vila för att istället styra själv ett tag. Men, vad tungt det var. Suck! Vad är det som har hänt nu då? Har jag fått in ett fiskenät i rodret? Nä, nu blir det för mycket på en gång. Jamen, jaha. Jag trodde bara att jag hade frigjort Helmut. Han var fortfarande igång. Puh!
Det brallade fortfarande på men nu var det nordvästlig vind så undan gick det. Men, trots ett rev gjorde vind och sjö att jag fick ligga på topp och parera vågorna. Efter ett tag blir man rätt trött.
Johan hade rapporterat att han var på gång igen. Han kastade loss kl 4 från Nynäshamn och låg nu före mig. Preliminärt hade vi bestämt att Harstena kunde vara ett lämpligt mål, men Johan återkom att han precis seglat förbi leden in mot Harstena. Han hade blivit uppkallad av Kustbevakningen som läxade upp honom över att han seglat över ett sälskyddsområde och att han var på väg in i ett till. Tydligen saknades den informationen på hans elektroniska Raymarine-sjökort. Så han var väl lite uppeldad över detta. Jag kommer att tänka på när jag seglade genom ett naturreservat i Polen. Då kom polisen på besök och förrättade förhör. För säkerhets skull var de två. De visste ju inte vem de kunde möta. Ett eller ett par år senare gjorde jag om bedriften i Tyskland. Då prejade polisen oss. I Sverige nöjer man sig med en åthutning över radion.
Tillbaka till Smålandskusten. Johan tyckte nog också att det gick så bra med seglingen att vi gärna kunde fortsätta lite längre söderut. Han hade istället vikt in runt Häradsskär och in mot Stora Ålö och jag följde efter.
Till vår förvåning var det rätt många båtar där. Det var precis att de rätt många Kryssarklubbsbojarna räckte till oss. Trötta var vi, men också nöjda över att vi fått lite skjuts av vinden med tanke på strulet som sinkat oss.
TORSDAG
Lugn morgon. Soligt men kallt. Badtemperaturen blir bara lägre och lägre ju längre söderut jag kommer. 11,5 grader i morse.Det gick att hissa segel direkt vid bojen, släppa den och glida iväg.En kort bit i leden söderut och sedan ut på havet igen.Min förhoppning om att problemet med vindinstrumentet skulle fixas med omstart infriades inte. Men OK, jag har ju i alla fall vindexen. Nähä, nu började även den strula. Hur mycket jag än föll av stod den envist kvar på ca 30°. Nu fick jag förlita mig på seglens trimtrådar för att skota seglen.
Nu uppenbarade sig nästa problem: Jag upptäckte att förstagsprofilen inte följde med i slagen och att en liten, liten del av seglet inte rullats ut helt. På min båt sitter trumman till furlexen under däck. Elegant, men opraktiskt. Det är en känslig del på båten och man ser inte vad som händer, så det var bara att dyka ner i ankarboxen och konstatera att tampen hade kinkat sig på trumman och inte gick att rubba och att den s k linföraren hade lossnat och snurrat några varv, vilket även lett till att linan hade snott sig runt förstaget några varv. Det var orsaken till att seglet inte hade rullats ut helt och nu heller inte gick att rulla in. Att plocka ner ett segel ute till sjöss som har stående lattor är ingen dröm, men så fick det bli.
FAKTA
Det är svårt att undvika fackuttryck som för många förmodligen är rena grekiskan. Furlex är egentligen ett varumärke för rullfocksystem som ägs av svenska Seldén. Begreppet är så etablerat att det ofta används världen över som ett begrepp för alla typer av rullsystem för försegel.
Ett Furlex-systems funktion är att det låter en rulla in och rulla ut förseglet (fock eller genua) från sittbrunnen. Systemet består av:
Förstagsprofil: En roterande profil, i mitt fall i alumininum, som sitter monterad runt båtens förstag.
Lintrumma: En trumma i systemets nederkant som rymmer en manöverlina.
Latta = ”pinnar” man trär in i seglet för att ge det en bättre form.
Trimtrådar, tellisar eller tell tales = garntrådar som är fästa i seglat och visar hur vinden strömmar på respektive sida om seglet och därmed hjälper en att skota seglen rätt.
Målet idag var Byxelkrok. Det borde ju ha varit en baggis med tanke på hur fort det gick igår. Men, de prognosticerade byvindarna om 11-12 ms märkte vi aldrig av, så det blev långt ifrån en baggis, och i kombination med strulet jag nämnde ovan, blev det en diger etapp. Jag kastade loss 8:20 och la till 22:25.
FREDAG
I Byxelkrok har man byggt ut hamnen i den yttre delen, där jag låg förra året. Mysigare och mer skyddat här i den inre delen och tidigt på säsongen fick vi dessutom unna oss lyxen att ligga med långsidan mot kajen.Efter morgonritualerna hade Johan lovat att skicka upp mig i masten. Senast jag var uppe var ju i förrgår kväll så det borde ju börja bli en rutin, men jag får tillstå att tanken på att bli upphissad ändå möter en viss vånda. Nu skulle jag dessutom allra högst upp, 18,5 meter över havet. Men när jag väl sitter i båtmansstolen är jag så fokuserad på uppgiften att jag inte tänker så mycket på var jag befinner mig. Problemet med vindexen fick sin förklaring. Vindpilen kunde fastna i de spröt som sticker ut ca 30 grader åt varje håll, så de fick jag böja ner lite. Kontakterna till vindgivaren till mitt vindinstrument såg dock fräscha ut, sprayade ändå med kontaktspray när jag ändå var på besök.Sedan följde nästa projekt, att dyka ner i ankarboxen och försöka få ordning på försegelrullen. Det verkade som om det tilldrog sig större uppmärksamhet än när jag åkte hiss till masttoppen. Plötsligt stod ett gäng på kajen. – Lever han? hörde jag. När jag kravlade mig upp skrattade de åt min märkliga arbetsställning.Så här ser det ut undertill. Jag har fått bort kinket på rullen och snurrat tillbaka linledaren, så att linan inte längre snor sig runt förstaget. Återstår fortfarande en del montering och till slut tyckte jag att jag hade fått ihop allt by the book. Men, att det såg bra ut i mina ögon innebar inte att det fungerade. Låste jag fast linledaren, så gick det inte att snurra förstaget och skruvade jag inte fast det fullt så hårt då snurrade linledaren igen och det var ju just det som givit upphov till trasslet.
Vad göra? Jag pratade med Seldén och de föreslog att jag som en temporär lösning monterade bort linledaren, men då såg till att linan rullades upp snällt på trumman. Men, hur gör man det när den sitter under däck? Istället bytte jag till självslående focken. Jag får fortfarande hissa upp och ta ner seglet i samband med varje segling, men det seglet har inga stående lattor, vilket gör det hela lite lättare. Nu har jag pratat med både Baltic Kalmar Marina och Hamel sails i Karlshamn och från båda håll har hjälp utlovats.
Dessutom fick jag tag på en marinelektriker i Karlshamn, som även han sa sig ha tid. Kors i taket, så låter det inte i Stockholm. Under gång har jag nu mätt på anslutningarna till vindinstrumentet och en tråd hade tydligen för hög spänning. Återstår att kolla kontakten vid mastfoten. Svårt ensam under gång bara.
Nu hade vindinstrumentet (längst till höger) lagt av helt, men jag hoppar lite framåt i tiden. Den sista för mig kända skarven var vid mastfoten under en durk som är ett helvete att få up, så den hade jag sparat till sist. Dessutom tycker jag att det alltid brukar se så torrt och fint ut där. Och jodå, allt såg bra ut. Men, på med lite kontaktspray ändå och bingo! Bara så där, så hoppade vindinstrumentet igång. Sa jag nå’t om felsökning? I love it 🙂Efter allt meckande hade dagen hunnit bli sen eftermiddag. 15:45 har jag angivit i loggboken att jag kastade loss. Johan var redan ut och låg före mig. Efter en stunds velande, motor, segling, motor kom en stadig bris igång och vädret bjöd på en helt ljuvlig segling en bra bit in på kvällen tills vinden dog igen. Inga vågor, knappt någon krängning, bara stadig fart och ett härligt porlande.
Jag började dock krokna. Johan var nästan framme i Kalmar, men jag ville göra kväll och sökte mig in mot Revsudden som i hamnboken beskrevs som en bra hamn. Mitt elektroniska sjökort såg ut som om det hade en special över hamnen. Det verkade ju förtroendeingivande. Djupet sjönk dock i förskräckande takt och den röda pinne jag skulle runda såg jag inte röken av, inte ens med ficklampa. Det började bli mörkt. Jag kom så nära att jag såg en skylt att båtar upp till 11 m var välkomna. Det stod det inget om i hamnboken. Min båt är över 12 m. Sedan sade det pang lite lätt. Jag hade gått på. Ut igen och nu kändes det som om det var för grunt överallt, men jag fann snart djupare vatten. En blick i hamnbokens skiss gav vid handen att den inte alls var överens med sjökortet. Någon röd prick fanns inte och inseglingen följde en helt annan sträckning. Men, nu hade jag upparbetat så mycket adrenalin att jag piggade på mig och gick för motor mot Kalmar jag med. Rena tivolit med alla fyrar och belysta bojar och prickar med reflexer.
Först ville jag bara dyka ner i bingen, men vilken natt. Varifrån hade den plötsliga värmen kommit? Efter att först ha avvisat Johans förslag om en öl lät det plötsligen svårt att motstå.
LÖRDAG
Jag hade knappt fått på mig några kläder när någon knackade på och Micke kom ombord på ett nu nästan traditionsenligt besök. Jag hade föreslagit att vi kanske kunde ses när jag var på väg norrut igen, men då skulle han och hans tjej segla till Shetland. Kul att du tog dig tid Micke och det ska bli spännande att följa er segling.Målet för dagen var Kristianopel och det blåste på bra och full fräs söderut.Idag var jag först i hamn och här glider Johan in med sin Vinyasa.En gammal fin sugga, d v s en Volvo som ofta gick som taxi och som jag minns att jag åkt i någon gång som barn. Det är klart att man blir lite nostalgisk.Och inte bara jag. Den var som en magnet och den stolte ägaren förevisar här en specialité för just detta exemplar, körriktningsvisaren, i ordets bemärkelse, lyser inte med fast sken utan är försedd med en blinkande lampa. Wow eller hur?
SÖNDAG
Jag tog en kort joggingtur på byn. Den är inte så stor så ska man springa längre får man ta flera varv. Jag kunde konstatera att allt var som vanligt, lugnt och pittoreskt och att endast fåglarnas kvitter hördes. Jag har varit här rätt många gånger nu och vill du läsa mer om Konstantinopel kan du följa någon av dessa länkar: 2020 eller 2023Båtfarten styrs ju till en del av vattenlinjelängden, så det är klart att min fyrtiofotare är snabbare än Johans trettiofyrafotare. Men, när jag nu bytt till ett mindre försegel och Johan till ett större dito, var det inte alltid lika självklart att jag var snabbare. Till en början fin segling i svaga till måttliga vindar, men i höjd med Utlängan dog vinden och efter en stunds motorgång kom både dimma och vind.Det här måste vara en av de häftigare dimbankarna jag har skådat. Nu har jag kommit om Johan och han ringde och rapporterade: – Nu försvinner jag! Det är långt ifrån första gången jag har upplevt att Hanöbukten bjuder på dimma.Dimma kan kännas både hotfullt eller nästan vackert, trolskt. Dimman var inte så långvarig och när vi närmade oss dagens etappmål, Aspö, hade den lättat.Vad är det där för torn. De känner jag inte igen. Vi är nu rätt nära Karlskrona. Jag googlar naturligtvis och får lära mig att faktiskt handlar om något med koppling till en bransch jag jobbat i: kabel. Det är ett 200 m högt kabeltorn för tillverkning av högspänd sjökabel, invigt 2025, och bara Karlatornet i Göteborg är högre i Norden. Kablarna måste tydligen hänga rakt ner för att isoleringen ska härda på ett bra sätt.
Svårt att komma in till kajen. Vinden blåste bort mig. När det är så brukar jag vara lite fräck och köra in med fören mot kajen, såvida det finns någon träskoning i lagom höjd och trycka tills jag fått fast någon lina i land och därefter kan få ordning på resten av båten. Kajen här inbjöd inte till det. Men, en man dök upp som jag fick kasta en lina till när jag hade lyckats manövrera mig in så pass att jag bara hade en meter kvar. I samband med detta tappade den hjälpsamme mannen sin specialburk för hundgodis i vattnet som han tyvärr inte fick upp igen. Sedan hjälpte vi Johan.
Ett yngre par kom med mjukglassar och tackade för nöjet att se på när större båtar skulle lägga till. Gå och köp mjukglass ni med, tyckte de. Affären har öppet till sju. Sagt och gjort. Idag tog vi efterrätten före middagen och så fick vi en liten promenad på köpet.
MÅNDAG
När man seglar in till Karlskrona har man Drottningskär (del av Aspö), där vi var, på babords sida och Kungsholmen på styrbord. Båda befästningarna började byggas 1680 på order av Karl XI, då 24 år. Herregud, vilka beslut av någon dignitet hade jag vågat ta när jag var 24? Beslutet togs som en följd av freden i Roskilde 1658 då Sverige fick bla Blekinge och Skåne och de skånska krigen 1675-79 när danskarna försökte återerövra vad de förlorat. Det dög ju inte att utgå från Stockholm där fartygen kunde frysa in och långt bort från de områden som skulle försvaras. Ganska djärvt ändå att bygga en helt ny stad och på en ö dessutom. Tur man inte har så aggressiva kusiner. Karl XI var tydligen just kusin med sin fiende, Kristian V.Den här damen berättade lite kort om bakgrunden till befästningarna och tydligen var både Karlshamn och Landskrona alternativ som övervägdes.Lite märklig såg den ut i sammanhanget, denna lilla röda stuga. Idag fik, från början kommendantens bostad. Kommendanten hade även sina egna odlingar.Johan var lite sugen på att gå in till Karlskrona, men han höll med om att det kanske var bortkastad tid om man bara skulle lägga sig i gästhamnen för att sedan segla vidare, utan att hinna titta på stan.Nä vi var klara med kastellet var PRO igång med en boulematch.Dagen därpå fick vi en fin segling mot Karlshamn. Jag skulle ju få hjälp av både Hamel sails och av Arken Marinelektronik och båda rekommenderade att vi la oss i Vägga fiskehamn. Trevligare, mer skyddat och närmre deras verksamheter. Johan var inne på att ligga där typ en natt för att sedan lägga båten i stan. Han hade nämligen bokat hotell, den lyxputten.
Och sent samma kväll dök både far och son Hamel upp och kollade på min furlex, pratade lite segel och hjälpte Johan med att rulla om sitt försegel så att det rullades så att UV-skyddet hamnade ytterst. Mina problem skulle de återkomma om, men med vaga besked om när. Egentligen var det nog tanken att den något smidigare sonen skulle krypa ner i min ankarbox, men så blev det inte.
TISDAG
Här låg vi jättebra och miljön var betydligt trevlige än det intryck som bilden i hamnboken gav. Rätt billigt också, 200 kr per natt inkl el.Så mycket fiskehamn var det nu inte längre, men en hel gata med förrådsutrymmen för de olika fiskebåtarna skvalltrade om en svunnen storhetstid för fisket. Den här båten hade kvar sin råoljemaskin med det karaktäristiska dunk, dunk, dunk. Som jag förstod det var det mer ett levande museiföremål än en verksam fiskare.Tisdag var ju ledig dag för oss så vi tog en promenad längs stranden in till stan. Fina gamla trähus på löpande band och jag funderade över om det kanske bott en punschkung i något av dem. Men, brännvinskungen Lars Olsson Smith som köpte Carlshamns flaggpunsch och registrerade det som ett varumärke flyttade till en en betydligt finare gård väster om Karlshamn när han återvände från Stockholm.,Kanske serverades ändå¨punsch på detta fina etablissemang.Det var tur att vi la ill i Vägga för gästhamnen i stan var avstängd. Tydligen var det risk för ras längs kajkanten. Istället satte vi oss för att äta lunch längs kajen. – Är det ni som seglat ner från Stockholm för att gå på Sweden Rock? Jo, jag har hört talas om er. Se där har vi blivit lite kändisar på kuppen 🙂
Tillbaka i Vägga var vi båda rätt slutkörda efter vår segling ber. Vi somnade båda under eftermiddagen. Och imorgon börjar ju allvaret!
DISTANSER:
Svinninge marina-Grönskärsfladen (Grönskär): 32,7 M
Grönskärsfladen (Grönskär)-Östermarsfladen (Nåttarö): 35,6 M
Östermarsfladen (Nåttarö)-På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen: 35,5 M
På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen-Oxelösund (Fiskehamnen): 17,2 M
Oxelösund (Fiskehamnen)-Stora Ålö (SXK-boj): 41,5 M
Stora Ålö (SXK-boj)-Byxelkrok: 58,6 M
Byxelkrok-Kalmar: 49,7 M
Kalmar-Kristianopel: 30,4 M
Kristianopel-Aspö (Lökanabben): 31,3 M
Aspö (Lökanabben)-Karlshamn (Vägga fiskehamn): 28,6 M
Rutt: Täljöviken-Arlandastad-Arlanda flygplats-Köbenhavns lufthavn-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Olbia-Gola di Gorropu-Dorgali-Cala Gonone (med utflykter till Cala Fuili, Cala Luna och Nuraghe Mannu)-Nuoro-Macomer-Olbia-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Köbenhavns lufthavn-Arlanda flygplats-Arlandastad-Täljöviken
Datum: 25 april-2 maj 2026
Medresenärer på Sardinien: Bilbo, Lise Johnsson, Reiner Johnsson och Filip Karlbom
Filip: – Du är välkommen ner att hälsa på om du vill. Häng med oss precis som du gjorde när vi var i Spanien.
Fortfarande var det väldigt oklart när de skulle befinna sig var någonstans. Filip och Lise var ännu en gång ute och luffade med sin husbil, denna gång med förstärkning av Bilbo, deras Australian Cobberdog. Filip hade tagit en sabbatstermin från läkarstudierna och Lise hade tagit tjänstledigt från sitt jobb. Det kan tydligen löna sig att ta ledigt. När hon kommer hem väntar tydligen en befordran. Husbilen ska de sälja, så detta skulle bli det sista äventyret med mobilt boende på gummihjul. Det har varit spännande att följa deras resa, delvis i mina fotspår för tre år sedan när jag tågluffade och precis som de, besökte bl a Sicilien och Amalfikusten.
Så småningom visade det sig att de ville till Sardinien och det är också en ö som stod på min imaginära bucket list. När jag väl satt ner foten och bokat biljett, så övertygade de även Reiner, Lises pappa att han skulle komma ner. Filip beskrev en gång Reiner som en go Göteborgs-gubbe och jag är helt enig. Det vilar inga ledsamheter där inte. Vad kul!
Kastrup: Vid första anblicken såg det ut som ett veteranflygplan som kom inglidande, men skenet bedrog. Det var bara målningen som var lite vintage. Kul grej i alla fall med en retro-målad Airbus. Den fick dock inte jag flyga med.
Jag anlände Olbia på lördagseftermiddagen och Filip, Lise och Bilbo skulle komma med färjan från fastlandet tidigt morgonen därpå. Redan vid inflygningen konstaterade jag att det här blir bra. Från planet kunde man skåda en fantastisk grönska och väldigt vackert, turkost Medelhavsvatten, havsvikar och kullar. Lokalbuss in till stan, incheckning på mitt Airbnb och sedan snabbt ut på stan.
Mitt första ärende var närmsta glasställe och den här glassen gick inte av för hackor. En av de godaste jag ätit på länge, ricottaost och honung tror jag det var i den ena kulan.Enligt Chat GPT fanns det två sevärdheter i Olbia, varav gågatan Corso Umberto I som jag nu flanerar på var den ena.Vid gatans slut kommer man ner mot hamnen och ett torg som en vespaförening tagit i anspråk för någon form av hallabaloo i italiensk anda. Jag var lite för långsam med att få upp kameran. Även männen ägnade sig åt några mysteriösa danser eller vad man nu kan likna deras mooves med. Helt nyktra verkade de inte vara så jag hoppas de parkerade vesporna fick förbli parkerade, men fan tro’t.Det fanns lite fler än två sevärdheter. Denna utsmyckning till exempel.Den andra sevärdheten var Basilica di San Simplicio från 1000-talet.Ett besök var väl värt den omväg som krävdes för att ta sig dit. Väldigt vacker i all sin enkelhet. Jag förstod att något var på gång och en av de övriga besökarna berättade för mig att det skulle förrättas ett dop. Oj, sa jag, bör jag kanske gå härifrån då? – Nej, nej, stanna du, tyckte hon.Men, kolla in ”bebisen”. Det är kanske lite svårt att se, men han har stajlad frisyr, kostym och slips och fina skor. Hur gammal var han tro? Är det så man gör Italien, funderar jag. Jag stämmer av med Google Gemini, men mina funderingar kommer på skam. Detta tycks vara ett undantag. Prästen var inte så där strängt katolsk som jag har fått för mig att katolska präster är, utan glad och utlevande.Jag hade en vag aning om att det gick tåg på Sardinien och på väg från flygplatsen in till stan passerade vi också en järnvägsövergång som en bekräftelse på detta. På väg till kyrkan passerade jag vad som såg ut som en nedlagd järnvägsstation, så någon levande persontrafik gav ju detta inte något sken av.Men, se där! Istället för den nedlagda stationen, en bit bort, en futuristisk, ny station i djärv arkitektur. Snyggt? Tja… För tillfället mer eller mindre öde. Föga visste jag om min resa tillbaka till Olbia och att jag faktiskt skulle hamna just här.Det började bli sen eftermiddag och jag drog mig tillbaka till händelsernas centrum. Jag hittade en restaurang vars uteservering fortfarande nåddes av solens strålar. Det såg ut som en typisk turistfälla, men med hypotesen att ett glas vin kan man ju inte misslyckas med slog jag mig ändå ned. Men, det var snudd på att man inte lyckades med det heller, ett synnerligen minimalt glas med ett inte särskilt gott vin. Det var dock så skönt och avkopplande där jag satt att jag ändå bestämde mig för att sitta kvar och äta middag. Döm om min förvåning när jag fick in min pizza och inser att detta, det var en av de godaste pizzor jag någonsin ätit. Vilken deg och vilken smakrik ost. Wow!Tidigt dagen därpå mötte jag upp med Filip, Lise och Bilbo för ett kärt återseende. Inte minst Bilbo blev jätteglad. Jag har ända bara träffat honom ett par gånger, men uppenbarligen kände han igen mig. Nu är vi på väg mot dagens äventyr, en vandring till en kanjon. Jo, det heter faktiskt kanjon på svenska.Intrycken från inflygningen bekräftades. Fantastiskt vackert! Grönska, kullar och dramatiska berg. Allt såg dessutom så välvårdat och välmående ut. Inte alls så skräpigt och slitet som det t ex var på många ställen på Sicilien.Vi tar av från allfarvägen och följer en smal serpentinväg. Lise är tacksam för att Filip kör.Vi parkerar vid vad som kallas Surtana-parkeringen. Härifrån ska vi vandra ca 12 km fram och tillbaka till kanjonen Gorropu. Ingen klättring idag, men Filip spanade lystet på klätterväggen och de klätterleder som tydligen ska finnas där.– Och det säger du nu! Filips frustrerade reaktion när jag bekänner att jag under de senaste veckorna känt ett visst tryck över bröstet. Först viftade jag bort bekymren, men jag började så smått inse att det fanns någon slags koppling mellan motionsmässig ansträngning och besvären. Men, lite bröstsmärtor, titta så vackert! Det här vill man ju inte gå miste om.Bilbo har inte riktigt hajat poängen med att lämna land och kasta sig ut i vattnet, så nu ska här badtränas, med milt tvång.– Vad håller de på med, matte och husse? Skönt att få skaka av sig eländet.Vattnet var härligt friskt (=rätt kallt) och skönt att svalka sig i. Badar man inte kan man förundrat studera hur vissa träd väljer att växa.En mötande vandrare berättade att entrén till kanjonen stängde snart. Entrén?! Ja, som svensk kan det var lite svårt att vänja sig vid tanken att allt tillträde till naturen inte är fritt. Med tanke på risken för tryck över bröstet vågade jag inte älga på i det tempo som kanske behövdes, utan släppte iväg de andra.Men, jag hann jag med. 6 € har jag för mig att det kostade att sig in den sista biten, men det var det värt.Lägg märke till BENÈNNIOS, sardiska för välkommen. Sardiska är ett eget, starkt hotat språk, läser jag. Tyvärr förs det inte vidare från den äldre till en yngre generationen i samma utsträckning som förr och i skolan, på tv, i nyheter och i affärslivet pratas tydligen bara italienska. Så av den miljon som lär kunna språket är det många som bara sägs ha en passiv förståelse. Utöver denna miljon bor det ytterligare 550 000 människor på Sardinien. Vid några tillfällen slog det mig, var det där verkligen italienska jag hörde. Kanske var det inte det, utan sardiska då.Fantasin skenar iväg. Har folk bott i grottorna? Den näst intill vertikala grottan kan ju ha varit en utmaning att både ta sig till och bo i, men den eller de längre ner?Funderar över skillnaden mellan en ravin och en kanjon. En kanjon är tydligen smalare och mer otillgänglig än en ravin.Med guide skulle man tydligen kunna ta sig igenom kanjonen och komma ut någon annanstans. Någonstans bakom hörnet här tog äventyret slut för oss vanliga dödliga. En timme fick vi på oss, men det var rätt lagom.Tillbaka mot bilen blir detta blickfånget. Ni som har varit i Dolomiterna och åkt skidor har säkert åkt turen Sella Ronda. Påminner det inte om en minikopia av berget Sella?Filip och Lise var reseledare och nattens stopp var Dorgali, så tillbaka norrut en bit. Jag bodde på Airbnb och de i sin bil. På kvällen var vi ute och åt lite sardiska specialiteter på en restaurang som hette Lìtu Osteria Moderna och som hade fått jättebra recensioner. Tja, gott var det, men inte anmärkningsvärt.Det här skulle bli vår base camp, den lilla staden Cala Gonone belägen längs Golfo di Orosei (Oroseibukten). Enligt uppgift skulle här bara bo 1279 personer. Skenet bedrar, staden såg ändå något större ut. Man får anta att en hel del av bebyggelsen och alla restauranger är kopplade till turismen.Filip och Lise skulle ägna sig åt strand och bad. Var det en uppoffring för att jag var på besök? Men, de såg helt seriösa ut när de sade att det skulle bli skönt.Lunch på en parkeringsplats. Är denna bild en illustration av hur det är att luffa runt med husbil? Ikväll dyker även Reiner, Lises pappa, upp och vårt boende är inte inflyttningsklart ännu, men då kommer husbilen stå parkerad på gården som hör till vårt boende och vi kommer alla att tillsammans kunna laga och äta en del av våra måltider där.
Reiners flyg gick till Cagliari, ”huvudstaden” på ön, varifrån han skulle ta en buss till Nuoro, ca 80 km bort på slingriga vägar, där Filip och Lise skulle möta upp. En dryg timme skulle bilresan ta, en väg, och jag började så smått undra om det hänt något, när de dröjde. Då ringde Filip och berättade att Reiner hade glömt sin resväska på bussen, så innan återresa till Cala Gonone fick de jaga en buss som hade satt kurs på sin depå. Jag ler lite. Det kunde ha varit jag. Jag vet inte hur mycket grejer jag drällt när jag varit ute och rest. Hittills har jag fått tillbaka allting, men visst, det vållar en del ångest, frustration och tidspillan, men också en del roliga minnen.
Vyn från vårt boende var vackrast upp mot bergen. Vi bodde helt OK. Den största olägenheten var nog två vakthundar som skrämde livet ur en när man passerade på gatan. Deras hotfulla och hungriga gläfsande lämnade inget utrymme för tolkningar av vad som skulle hända om de slapp ut.Idag lämnar vi alla Cala Gonone och Lise åker bak i skåpet. Hmm. Vi är alltså på Sardiniens östkust och åker nu lite söderut.Målet är denna fantastiska strand, Cala Fuili.Sol och bad, men inte bara. Här erbjöds även klättring.På håll ser det ju som en fullständigt slät och omöjlig vägg, men Filip, till höger, har nått toppen på leden. I klättervärlden graderar man lederna efter svårighetsgrad i enlighet med ett franskt system. Ett är lättast och nio svårast. Och när man kommer upp i svårighetsgraden sex, delar men dessutom in svårigheterna i undergrupperna a,b,c och ibland lägger man dessutom till ett plustecken, för att göra det ytterligare finmaskigt. Här i Cala Fuili avverkade Filip och Lise leder med graderingarna 6b och 6b+.Nu är vi på en annan klippa och här är det Lise som är i farten.Ibland ger armar och ben mer intrycket av tentakler, som en bläckfisk som rör sig upp längs berget.Sedan är det min tur att prova. Jag och Malin, min dotter och Filips lillasyster, hälsade på Filip på Lofoten 2014. Filip hade då varit där ett år och gått på Lofoten Folkehøgskole i Kabelvåg (inriktning klättring och alpint friluftsliv). Inför resan dit köpte vi lite grundläggande klätterutrustning åt oss två (hjälm, sele och världens obekvämaste skor), vilken vi testade med viss framgång. Inte minst Malin var duktig. Sedan hälsade jag som sagt på Filip och Lise i Spanien under en annan husbilsluff och även då gavs det tillfälle till lite klättring. Men, jag kände mig rätt orutinerad och lite spänd inför äventyret som väntade. Nu är jag på en led kategoriserad som en fyra i svårighetsgrad. På ett ställe fastnade jag ett tag innan jag tog mig vidare, men till slut nådde jag toppen. Sedan var det dags för det som nästan är det läskigaste: att studsa ner för berget, helst i närmare 90 graders vinkel mot väggen. Men, kul och väldigt nöjd med mig själv.
När det gäller graderingarna 1 och 2 handlar det tydligen mer om vandringsleder. I en klättrares ögon ska dock sägas. Jag minns när jag, Malin och Filip skulle bestiga Vågakallen på Lofoten och jag tyckte att vi åtminstone när vi närmade oss toppen, ägnade oss åt klättring. Vi kom upp m h a utskjutande stenar som vi tog tag i för att inte ramla ner. Det kallade Filip för vandring, så det var väl kanske en klättringsvandring, svårighetsgrad ett eller två.
Ny dag. Återigen tog vi bilen till Cala Fuili, men därifrån skulle vi vandra till Cala Luna. Inte särskilt långt egentligen, 5,5 km, men väldigt mycket upp och ner. Och nu började jag verkligen känna av trycket över bröstet igen. Filip hade redan ställt diagnosen misstänkt kärlkramp.Han har arbetat som sjuksköterska på en hjärtavdelning och nyligen praktiserat på en hjärtavdelning som en del av sina läkarstudier, så inget som gick att vifta bort som obefogad oro. Jag uppmanade de andra att knata på så skulle jag ta det i min takt. Filip tyckte jag borde nöja mig med att stanna till på en näraliggande utsiktspunkt och sedan gå tillbaka till Cala Fuili. Jo, jo, det kan jag ju göra om det kniper, tänkte jag. Många pauser blev det och jag kom att tänka på när mamma och jag var i Gudbrandsdalen i Norge och åkte skidor. Vi samtalade en del med ett äldre par och en dag var det lite uppståndelse på högfjällshotellet då mannen i fråga hade dött ute i skidspåret. En hjärtinfarkt kanske. Jag minns att jag blev väldigt berörd. Skulle samma öde drabba mig nu? Vad håller jag på med egentligen? Och utsätta Filip för denna vånda…Helt ensam var jag inte på min vandring. Ödlor i skiftande färger gjorde mig sällskap här och var.Filip ringde: – Hur går det för dig? – Jo, jag är snart framme. Ser stranden nu. Filip: – Åhh, jag visste det!För att komma bort till stranden var man tvungen att vada över denna flod. Jag tilltalade paret på ett försök till franska. Vi hade setts ett par gånger på leden redan. – Ser vi så specialla ut? Hur kan du se att vi är fransmän? – Ja, men jag hör ju att ni talar franska.Det var en jättefin strand med små krypin och gänget tröstade mig med att vi har inte varit här länge alls. Lise hade köpt båtbiljetter tillbaka till Cala Gonone till sig och Reiner, men uppmanade mig bestämt att ta över hennes biljett. Jag var inte svårövertalad.Längs hela den här kuststräckan tror jag, men inte minst här i Cala Luna fanns det ett antal häftiga grottor.
Intressant tilläggning. Båten kör upp på stranden så långt det går och fäller ut en lång, hopfällbar landgång. Lite vingligt var det att gå ombord, men fiffig lösning. Något för båtarna till Gotska Sandön att ta efter?Ingen mer vandring nu, deklarerade Filip och Lise. Så, idag stannade vi på stadsstranden. Bilbo protesterade inte nå särskilt längre över att bli utburen i vattnet. Undrar när han ska ha kommit så långt att han kastar sig ut själv.Jag provade Filips och Lises uppblåsbara SUP:ar förra året när vi var i Hällesdalen. De är rätt ranka, men då stod jag upp och paddlade, förmodligen med senilsnören på glasögonen. Det vågade jag inte nu, jag har redan tappat för många glasögon i vattnet. Foto: LisePå jakt efter restaurang. Själva stadskärnan i Cala Gonone var rätt mysig.Här hamnade vi två gånger. Det var egentligen inte meningen. Vi hade slagit oss ner vid ett bord på en annan restaurang, men Filip och Lise blev så störda över bemötandet (var det p g a bemötandet av Bilbo?) att de reste sig och gick ut. Det vara bara att följa med 😉Sista kvällen tog Filip och Lise med oss på en utflykt till Nuraghe Mannu, ruiner från romartiden. Man tror att det kan ha varit ett vakttorn som skulle skydda den intilliggande bosättningen..Trädet får man förmoda är av något yngre datum. Trädklättraren är definitivt av yngre datum.Tidig morgon och Filip och Lise har skjutsat mig till busshållplatsen. Hej då! Och hej då husbilen! Förmodligen sista gången jag ser dig.Och vilken tur, där kommer en buss och min appbiljett godkändes av föraren.Det är tidig morgon. Bussen avgick 06:45 och klättrar upp för serpentinvägarna mot Dorgali där vi tillbringade en natt i början av veckan. Solen är på väg upp ur havet och den här delen av turen bjuder på en hänförande utsikt. Tillbaka i Dorgali tänker jag att föraren måste ha kört fel. I de här gränderna får inga bussar plats. Men, i Italien går det, bara viljan finns och den saknas sällan.Enligt tidtabellerna hade jag fjorton minuter mellan bussens ankomst och tågets avgångstid. Hmm. Åtta minuters promenad från busstationen till järnvägsstationen. Kändes tight. Skulle jag hitta? Skulle bussen ankomma i tid? Men, det var lugna puckar. Allt var rätt stilla så här mitt i en långhelg, lördagen den 2 maj. Med smalspårigt tåg skulle jag ta mig härifrån Nuoro till Macomer, där jag skulle byta till Tren Italia för vidare färd mot Olbia. Är man spårnörd är det viktigt att hålla rätt på spårvidder också, så det fick jag googla fram: 950 mm. Rena bredspåret jämfört med t ex Roslagsbanan (891 mm).Här slingrar sig tåget fram längs bergskullarna. Mer spektakulärt var det direkt efter Nuoro, stup och broar som gjorde att man började fundera över italiensk ingenjörskonst eller maffians fuskbyggen. Jag läser dock att det inte finns någon sardisk maffia och att ön idag har låg brottslighet. Det var ju skönt att veta. Det går i rätt makligt tempo och de flesta stationerna såg ut som om de sett sina bästa dagar. Automatiseringen var inte så långt framskriden. Personal även på stationer som såg helt obetydliga ut och vid minsta kostig vi passerade stod en reflexklädd person med någon slags plaststav. Det var inte fullt lika grönt när man kom in i landet en bit, men ändå, betande kor och får och olivlundar.Det var ingen rusning direkt. Efter en stund började det tränga på lite. Jag såg ingen toalett, men en del utrymmen var lite slutna, så jag frågade konduktören om det möjligen fanns någon toalett ombord. Han beklagade sig, tyvärr inte, men gjorde min fråga till sitt eget bekymmer. Han bad mig följa i tåget dit tidtabellen var anslagen. Han pekade: Här finns en toa på stationen! Väl där visade han halvspringande vägen till en låst toalett som han först efter viss möda lyckades låsa upp. Fem minuter försenade reste vi vidare.Jag undrar om de som skulle med anslutande tåg söderut blev nervösa över att jag åsamkat tåget denna försening. Det var ju inte heller så att anslutande tåg rullade in på samma plattform. Det var inte ens samma station.De flesta skulle med anslutande tåg mot Cagliari och för egen del hann jag precis fram till stationen när jag såg det tåget gå, men de andra hann nog.Jag hade betydligt mer tid till förfogande, men här kommer det, tåget mot Olbia. Nu krånglade dock appen. Det uppstod ett fel, sa den en gång, sa den två gånger, men vid tredje försöket hände något: Du kan inte lösa biljett så här nära inpå avgången. OK. Vad händer nu? Får jag gå på tåget utan giltig biljett? Jag har tidigare erfarenhet av synnerligen stränga, italienska konduktörer. Jag hade dock inget val. Innan det första stoppet såg jag inte röken av någon konduktör. Sedan kom han och jag var i färd med att visa honom vad som gjorde att jag inte hade någon biljett. Möjligen såg han att jag fipplade med appen och fokuserade på andra resenärer och när han kom tillbaka visade han inget intresse för mig längre. Min självbild är att jag inte är en tjuvåkare. Skulle jag leta rätt på honom och förklara min belägenhet? Nä, man ska sitta still i båten har jag lärt mig, men… Ja, jag är numera en tjuvåkare, åtminstone på Sardinien..
Tillbaka i Olbia hade jag någon timme innan jag behövde ta bussen ut till flygplatsen. Jag visste precis vad jag skulle göra. Först gå tillbaka till restaurangen där jag åt den goda pizzan och sedan avsluta med den fantastiska glassen gjord på ricotta och honung. – Pizza? Nä det serverar vi först från klockan fyra. OK, snopet. Den alternativa lunchrätten var inte alls lika god. Nåja, jag får trösta mig med en glass till efterrätt. Nähä, inte det heller, stängt. Vad är detta för komplott?
Nåja vad är en lunch och en glass i jämförelse med den trevliga vecka som Sardinien, Cala Gonone och sällskapet med Filip, Lise, Bilbo och Reiner bjöd på. Stort tack till er och jag hoppas jag inte orsakade för mycket vånda med mina hjärtbesvär. Hoppas Filip och Lise att ni får en fortsatt trevlig upptäcktsfärd.
EPILOG
Redan på Sardinien fick jag en tid till min husläkare, tisdag påföljande vecka. Han började först tala om konditionstest och långtids-EKG eller något ditåt. – Så får du komma tillbaka om en månad. – Jaha, om en månad… Men, då var planen att jag skulle vara ute och segla. Kan jag komma tillbaka lite tidigare? – Njae, det hinner vi inte. En stunds tystnad följer. – Då remitterar jag dig till hjärtakuten. Snacka om helomvändning! Så jag satte mig i bilen och åkte till Danderyd. På vägen dit slog det mig vad som skulle med hända med bilen om jag nu blev kvar där. Men, det kändes trots allt lite overkligt, det är nog falskt alarm. På hjärtakuten tog Dr. Ann Samnegård emot. Bland hennes meriter märks, möjligen kan det finnas tyngre meriter i hennes CV, att hon har gastat på Aquileja 🙂 Med den äran dessutom. – Vi lägger nog in dig, sa hon. Oh shit! Ett dygn senare var jag opererad för kärlkramp, en slang in i handleden, lite kontrastvätska och se där, det kunde ha smällt när som, som den opererande läkaren uttryckte sig över förträngningen i ett av kranskärlen. Ballongutvidgning och in med ett sk stent (typ armeringsnät), så att kranskärlet fortsätter att hålla sig utvidgat och sedan såg det ut som rena motorvägen, fritt fram. Allt kunde studeras på en monitor. Ytterligare två dygn senare var jag utskriven.
Bilen? Lite tur i oturen, min äldste son Joakims yngsta dotter Agnes hade ramlat och slagit sig så illa att de råkade vara på Närakuten samtidigt med att jag var på Hjärtakuten, så de tog min bil och körde hem när Agnes var undersökt och omplåstrad.
Naturligt nog får jag ju frågan av en massa omtänksamma människor hur jag mår. Det är knappt jag förstår vad de menar. Mår? Jo, jag mår bra. Jaha, hjärtoperationen…
Tanken förskräcker dock. Var det tack vare mina seglingsplaner som jag slapp en hjärtinfarkt? Och vad hade hänt då? Jag blev så tagen efter operationen, som kanske var över på en timma, att det bara brast för mig. Tårarna rann och jag kände en så enorm tacksamhet gentemot de läkare och sköterskor som hade kommit i min väg. Det här måste vara svensk sjukvård när den är som bäst. Jag är väldigt imponerad och tacksam, tacksam över att denna back-up finns där i bakgrunden och tacksam över att få vara med ett tag till 🙂
Under ett tiotal år vinterförvarade jag båten på Rosättra båtvarv, d v s varvet som byggt båten. Under ungefär lika många år charterseglade jag och såg till att segla ner båten till sin sommarplats i Svinninge marina under tidig vår för att vara beredd att ta charteruppdrag. Dessförinnan hade jag stått och frusit i förvaringshallarna på Rosättra för att få båten vårrustad.
Och ibland ramlade uppdragen in. Jag minns särskilt en udda, men väldigt trevlig grupp en långhelg i april, en amerikanska, en italienare, en nyzeeländska, en kanadensare och så det sistnämnda parets lille pojke, några år gammal som var brittisk medborgare. Snacka om mångkulturell segling.
Det jag lärde mig av dessa tidiga seglingar var att det i de flesta fall var fantastiskt att komma ut så tidigt i skärgården. Det var ju bara jag och mina eventuella gastar och så fåglarna och var vädret med oss var det ju så där krispigt härligt också.
En gång var det dock så krispigt att isen frös i Vätösundet, men det är en historia för sig. Den kan du läsa här.
Numera fryser jag inte för att få iordning båten på våren, utan har den istället i vattnet över vintern, så bara isen har gått är jag i princip redo att segla. Kallt kan det vara ändå när man seglar, men med skoteroveraller i beredskap behöver man inte frysa.
Det skulle blåsa ostligt på fredagseftermiddagen, lika med motvind, men vid bryggan i Svinninge blåste det västligt, så vi skyndade oss iväg. Vi hann väl komma en sjömil eller så, så dog vinden och snart hade vindriktningen inordnat sig i enlighet med väderprognosen. och vi fick börja kryssa i svag vind. Trälhavet är tomt på båtar.Kalvholmen är nog en väldigt vanlig förstahamn när man ska ut på fredagskvällen och man har sin båt i krokarna. Jag vet inte hur många gånger jag legat här och Roland bekräftade samma bild. Han var förr delägare i en båt som låg i Grisslinge och vart gick han på fredagskvällen om inte hit.Närkontakt med naturen är ju trevligt, bara man inte trasslar in sig för mycket.Lite längre ut lördag och tillbaka in söndag. Så, vart tar vi vägen? Får vi någon vind idag? Egentligen hade vi ju inte bråttom och förmiddagen passerade utan att vi egentligen kom någon vart alls. De som är bekanta med området vet att en förmiddagssegling från Kalvholmen till Grinda betyder att man nästan bara ligger och guppar. Men, vad gjorde det, solen sken och luften var frisk. Hjälmö Västerholme, Träskö Storö, Säck eller kommer vi kanske bara till Gällnö med den här vinden. Vinden kom dock och vid lunch kunde vi börja segla på riktigt. Först lite kryss, men efter Grinda gick vi norrut och fick nästan lite halvvind. Nu var vi i leden upp mot Finnhamn.– Fast vore det inte trevligt att komma till Säck ändå? Inte den vanligaste rutten att gå från Grinda till Säck via Finnhamnsleden, men det går att tvära söderut. På köpet fick jag då också upptäcka för mig nya seglingsvatten. Den här skylten har jag i alla fall aldrig sett förut, i alla fall inte ute på vattnet. Eller jo, i Bohuslän förra året (skrolla alldes till slutet).Roland hade en i mitt tycke cool mössa på sig. Han var dock inte lika övertygad om att den var så cool och slet av sig den så fort kameran kom fram. Han var lite för långsam den här gången.Inte bara Säck är fint, klipporna utanför det trånga sundet som leder in till fladen är fantastiskt vackra.Förtöjda, återstår bara att sätta på kapellen, så blir det ……belöning i form av tjeckisk öl och ögongodis. Det är alltid spännande att ta sig in i fladen tidigt på säsongen när vattenståndet är lågt, men vi hade hela 30 cm tillgodo på det grundaste stället. Och även denna tidiga vårdag var vi ensamma i fladen som sommartid kan vara knökfull med båtar.
Vi gick en runda på Krokholm och Söderholm. Märkliga namn på dessa holmar som numera vuxit samman till en ö. Märkligt i den betydelsen att de faktiskt skrivs som om det nästan vore obestämd form. Bebyggelsen på Söderholm är inte den allra charmigaste. Ser nästan lite fallfärdigt ut.
Även denna natt gick värmaren för fullt och när vi stack ut näsan nästa morgon var det sex grader i luften. Så vad passar bättre då än ett värmande dopp. Det var ju varmare i vattnet, hela åtta grader. Roland köpte inte den logiken och avstod från morgondoppen.Lunchen förbereds innan vi kastar loss. – Vad blir det för gott idag? – Laxwraps! – Mmm…
Ett av de mer bisarra önamnen i Stockholms skärgård måste väl vara namnet på denna ö, Fårdöden. Vad var det för olycka som föranledde detta namn? Jag söker, men hittar bara en allmän förklaring att boskapen drevs ut till nya betesmarker under sommaren. I den trånga farleden norr om ön är det rätt grundfyllt, så här kanske djuren kunde ta sig från sten till sen, men om det då var strömt och ullen blev blöt och tung kunde olyckan vara framme och några får fick sätta livet till. Tja, kanske var det så.
Under en timme eller så skedde vaktavlösningarna vid rodret utifrån gjorda Wordfeud-drag. Jag har spelat i perioder och just nu spelar jag med Roland och Sabine, precis som Roland en gast på Aquileja från sommaren 2025. Roland inspirerade mig att betala för programmet och det var sannerligen överkomligt, 75 kr. Så nu får jag, bland mycket annat, veta att jag spelat 296 fullbordade matcher, vunnit 182 och förlorat 114. Hmm, Maria och Olle ni står säkert för en hel del av de förlusterna. Men, jag har 1970 rankninspoäng, vilket sägs vara avancerad nivå. Någon mer som vill spela?Vi hade vinden med oss idag, en kylig ostvind. Nästan så att man ville dra på en extra tröja under seglarstället. Men skoteroverallerna fick ligga oanvända. Oftast tar jag den lilla omvägen över Saxarfjärden istället för genom Lindalssundet, men med en hyfsat frisk medvind och få båtar ute kändes Lindalssundet lockande idag. Apropå båtar, vi såg faktiskt hela fyra segelbåtar, varav en med segel uppe. Det måste ha varit rekord för min del denna tid på året. Men, våren kom rätt tidigt i år. Eller kom den bara plötsligt? Har ni förresten funderat över klockan som står där, vid inloppet till sundet. Jag googlar och får veta att den har med ett äldre mistsignaleringssystem att göra. Må dä?! Vad kan en klocka ha med det att göra? Och har ni funderat över den lilla borgen längre in i sundet? För många år sedan fick jag lära mig av en gammal klasskompis syrra vars familj har hus i sundet att den uppfördes av en släkting till familjen. Bara på kul så där.
Tack Roland för en härlig helg! Det är trevligt att hänga med dig. Du är varmt välkommen tillbaka och kanske tillsammans med EvaMonica då.
