Följ Sommarsegling 2019
( 52 Followers )
X

Följ Sommarsegling 2019

E-mail : *

Lysefjorden

Med Susanne Holm Jönsson, Rose-Marie Lundblad och Robert Möttus Löfgen.
30 juli-5 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Forsand-Flörli-Lysebotn-Jörpeland-Stavanger (Börevigå)

Under första seglingsdagens förmiddag strilade regnet ner. Det skulle bli sol efter lunch, så vi gjorde oss ingen brådska att komma iväg från Stavanger. Jag var inne på herrarnas när Sanne öppnade dörren och ropade in: ”- Pelle du måste komma. Vi har blivit påkörda.” Från noll till hundra på några sekunder, men snacka om att det hinner passera många tankar genom huvudet. Skulle jag behöva abryta seglingen? Skulle mina gäster som tagit sig ända hit, inte få segla? Var semestern slut nu? De som var ombord beskrev det som en rejäl smäll och att båten skulle ha dunkat in i bryggan.

I hamnen var det fullt pådrag med ett olyckligt holländskt seglarpar i händelsernas centrum. Backslaget på deras båt hade tydligen upphört att fungera.
Som ett under verkade  Aquileja ha klarat sig undan synliga blessyrer. För motorbåten bredvid var det värre, skador i fribord och på däck och en pulpit som rivits loss med läckage som följd och en kvinna ombord som verkade ha fått ett hysteriskt anfall och ville tillkalla polis.

En stund senare upptäckte dock Sanne att det läckte in vatten från taket i styrbords akterhytt. Lite svårt att se sambandet och det verkar inte ha upprepats – ännu. Den holländska segelbåten drogs på plats och paret avlade visiter hos de berörda båtarna och lugnet lägrade sig igen. Vi tyckte synd om holländarna att behöva avsluta med detta efter vad som lät som en tuff seglats från Holland över Nordsjön i upp till 20 m/s.

YR fick rätt idag, regnet upphörde, och glada i hågen kastade vi loss och styrde mot Lysefjorden.
Sett från Stavanger ligger Lysefjorden inåt landet och man går åt sydost ner i Högsfjorden. På vägen växer bergen och det börjar kännas som fjordar på riktigt.
Rosie visar vägen 🙂
Vi kom ju iväg lite sent och stannade för natten i Forsand i Lysefjordens mynning. I bakgrunden syns den mäktiga bron över Lysefjorden. Inga problem med den seglingsfria höjden här inte: 50 m!
Fredrika, som var med under föregående etapp, berättade om en släkting som bor i Norge och som var med i ett TV-program som handlade om hur människor bosatt sig på otillgängliga platser. Då och då går vi förbi ställen som i och för sig verkar vara en västanfläkt jämfört med vad hon berättade, men ändå slås jag av hur männisor valt att bosätta sig. Gårdar omgivna av berg där man verkar vara helt beroende av båt eller hus som ligger på bergssluttningar utan, vad det verkar som i alla fall, vägförbindelser. Vad driver mäniskan att bosätta sig på sådana platser? Tanken kittlar att testa ett sådant boende själv. Hur skulle det kännas? Skulle man få lappsjuka? Vad gör man när maten tar slut och vädret är emot en?
Det var inte utan att en särskild lyckokänsla infann sig när jag nu nått ända hit. Det är ju inte så att jag inte hade förstått att Norge har en fantastisk natur, det finns ju otaliga bilder som vittnar om det. Men, ändå är det först när man är på plats som det går att ta till sig på riktigt, när intrycken går in i själ och hjärta.
Första anhalten var Fantahålå. Man behöver inte känna sig ensam på vattnet. Turister körs ut med alla möjliga farkoster och det var bara att ställa sig i kö.
Fantahålå är en skreva in i berget med en grotta dit det sägs att människor tog sin tillflykt för att undkomma förföljare. Förstod inte sammanhanget riktigt, men det var tydligen långt tillbaka i tiden.
Hur långt in törs vi gå?
Vi ska ju helst komma ut också…
På passagerarbåten spelades Griegs I Bergakungens sal för fulla muggar. Inget fel på akustiken, omgiven av alla klippor.
Mycket att spana på.
Hengjanefossen: Dricksvatten levererat direkt från naturen.
Kändes inte som någon större risk för de fallvindar vi blivit varnade för, så lunchen lagades under gång. Det vankas katalanska köttbollar, varken mer eller mindre. Bollar, vare sig köttbullar eller albóndigas enligt kocken.
Ojdå, redan framme vid dagens etappmål…
Detta var alltså målet: Flörlitrapporna. Världens längsta trätrappa, 4444 steg, byggd 1916-18. Trappan följer spåren upp till en gammal kraftverksdamm. Vattenrören gick bredvid och enligt en källa var anläggningen i drift till 1999, då den ersattes av ett nytt kraftverk.
Ännu fräscha och fulla av energi.
Var det lite i brantaste laget? För oss alltså… Och hur kunde man undvika att de godsvagnar som drogs upp- och nerför spåret inte slog runt?
Bra att Robbans sockor visade vägen och ingav mod när trappstegen blev allt mindre…
Tur man inte vände sig om…
Nöjd, men inte lika pigg och fräsch längre.
För att få ytterligare en upplevelse blev vi rekommenderade att ta en ”natursti” på vägen ner. Jag vet inte vad norrmännens definition av en stig är, men det verkade mest handla om orörd natur med lite rösen här och var för att visa vägen. Seglarskor är inte optimalt när man ska bli terränggående över stock och sten.
Vackert var det i alla fall. Hmm, försökte vara vitsig om det nu gick någon förbi.
Hur mycket lek tål bron?
Mina knän börjar protestera. Men, nu tycks vi snart vara nere. Eller…?
Ännu nöjdare nu när vi såg var vi hade gått upp.
Fjordkontakt. Puh!
En sådan svettig strapats kräver ett bad. För säkerhets skull avstod vi från att kolla badtemperaturen i förväg och 3/4 av besättningen plumsade i. Till vår förvåning var det riktigt skönt och en efterkontroll visade på 18 grader. Jag trodde det kulle vara iskallt i en djup fjord. En bit ut var det ju ändå 332 m djupt.
Vi vaknade upp till en underbar morgon.
Den gamla kraftstationen var omgjord till utställningslokal, vilken vi dessvärre inte hann med att besöka.
Slow sailing är ju mottot för min segling, men denna morgon fick vi skynda oss iväg. Vi hade avtalat med en ”shuttle bus” att ta oss upp från Lysebotn till ”base camp” för Kjerag. Hej då Flörli!
Ingen idé att…
…hissa några segel.
När jag planerade denna segling fick jag rådet att ta en passagerarbåt in i Lyseforden. – Där går ju ändå inte att segla… Inte lätt att alltid veta vilka råd man ska följa eller inte följa, men jag är glad att vi gick på egen köl. Hur kul har de ombord på detta fartyg tro? In i fjorden, vända och ut igen.
Knappt synlig i motljuset: Kjeragbolten, klippblocket som fastnat mellan två klippvägar och målet för dagens vandring. Det pirrade i magen när jag kikade upp. Ska vi verkligen ända dit upp?
Från Lysebotn åkte vi alltså med en ”shuttle bus” med en dansk vid ratten, via en lång enfilig tunnel och serpentinvägar upp till ”base camp”. Vad vet danskar egentligen om serpentinvägar? Oavsett förarens nationalitet känner jag mig inte helt bekväm med att överlåta ratten till någon annan på den här typen av vägar. Men, ska jag vara ärlig hade jag nog inte känt mig så bekväm bakom ratten själv heller.
Dagen innan vi åkte upp avgjordes Lysbotn Opp som är en tävling på rullskidor. Till norrmännens förtret vanns herrarnas tävling i år av en engelsman, visserligen bosatt i Trondheim, men ändå. Alexander Musgrave heter han. Therese Johaug tog dock hem segern i damklassen. 2017 vann minsann Charlotte Kalla överlägset. Jag kanske inte ska oja mig så mycket över våra ”strapatser”. Det är 640 meters höjdskillnad och trots att det är fråga om skidor åker man alltså uppåt och inte neråt som jag missuppfattade det först, bara den tanken fick mig att få ont i magen när jag tittade ut genom bussfönstret på väg upp.
Fårprotest? Tycker de att människan inkränkat på deras mark?
Äventyret börjar. 4,9 km låter ju inte så farligt, men vi skulle uppåt också, från 640 m ö h till 1020 m ö h och däremellan ha passerat några ”kaffedalar”, så en 100-150 m skulle vi upp för två gånger.
En av dalgångarna.
Hmm, ser lite brant och kalt ut…
Bäst att stärka sig först. Vid detta vattenhål serverades dock bara vatten och inget annat.
Vis av, trodde jag, erfarenheterna från nedstigningen från Flörlitrappornas topp tog jag fram mina nyputsade Timberland vandringskängor. Men istället för ovansidan hade jag nog behövt ägna större uppmärksamhet åt undersidan. Dojorna hade nog funkat bra på dansgolvet, men ökade ju onekligen spänningen när man skulle ta sig upp eller ner för kala klippor. De förpassades senare under dagen till en kommunal soptunna. En av vandringsstavarna som skulle rädda mina knän på nervägen hade jag redan brutit sönder och den återståene staven var faktiskt mest i vägen. Jag får försöka hinna ut och botanisera i utbudet av vandringsutrustning i Stavangers affärer innan jag ger mig vidare.
Vid en del branter har någon vänlig själ satt upp stolpar med kätting emellan, vilket man kan ana nere till vänster i denna bild. Det var väl med omtanke om mig och mina gelikar som väljer att bestiga berg i typ dansskor.
Vad gör du ända här uppe, tänker vi kanske båda två…
Spännande omväxling. Plötsligt hade naturen rullat ut rena trottoaren att flanera på.
Både Robban och jag var övertygade om att vi skulle ut på bolten,
…likt denna dödsföraktande kvinna.
Man skulle alltså ta ett litet lätt skutt ut på stenen och då vare sig halka eller tappa balansen. Gör man det är nästa chans att ta mark c:a 1000 m ner. Kanske tur för den här killen att det svepte in ett moln så att han inte behövde ägna utsikten så mycket uppmärksamhet.
Den här kvinnan ser inte helt bekväm ut med situationen. Innan man tar skuttet ut ska man alltså ta sats från en avsats som sluttar svagt nedåt och som ni ser är den dessutom lite sandig. Hur hon redde ut situationen ville jag inte ens följa.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag under inga omständigheter skulle ge mig ut på den där stenen. Det var tillräckligt spännande att titta ner här, dit ner där vi tidigare idag riktade kameraobjektiven uppåt. Snart förstod jag att Robban kommit till samma insikt.
Det är märkligt vad berg kan beröra. De kan vara vackra, de kan vara läskiga, men jag kunde nästan bli illamående när jag satt och tittade på klippan till vänster. Det var något dödligt, hotfullt över den. Ett steg till så skulle man dö…
Vi valde livet och tog steget åt andra hållet. En mäktig upplevelse och trots det hotfulla som vilade över platsen och ångesten som låg på lut över att någon häruppe skulle kliva fel, så var det en underbar naturupplevelse. Rosie valde bort denna tur och var det någon hon borde välja bort var det väl just denna. När vi summerade i efterhand var vi helt överens om att denna var den mest krävande.
När vi åkte ner till båten hade dansken ersatts av en irländare. Det visade sig att han förutom att köra ”shuttle bus”, utbildade i base jumping, d v s att man hoppar ut från en klippa, faller i princip fritt och vid lämplig tidpunkt utlöser en fallskärm. Jag vet inte om det alltid är fallet (hmm…), men en gång (i Chamonix) bevittnade jag hur en kille började med att kasta sig utför ett stup iklädd en slags fågeldräkt. Vår chaufför tipsade oss i alla fall om att det alldels strax var några på väg ut från och ner längs berget. Vi såg små prickar uppe på toppen, men inte själva hoppen. Däremot kunde vi konstatera att de lyckades veckla ut sina fallskärmar, då blev de också lättare att identifiera. Sedan dök det upp några para gliders också (heter det förresten para gliders?) och antingen höll det på att gå riktigt galet eller så ingick saltomortalerna i showen för oss.
Godnatt Lysefjorden!
Nöden har ingen lag eller hur är det? På Aquileja finns ett separat startbatteri och en batteribank för övrig förbrukning. Vi hade legat utan landström nu ett par dagar och dessutom glömt instrumenten på och haft igång en extra kylbox så att förbrukningsbatterierna började tömmas var inte så konstigt. Det fanns ingen särskild gästhamn i Lysebotn, utan vi låg vid en kaj utan landström och liksom i Flörli var det gratis parkering, så inte mycket att säga om det. Så vad gör man då? Drar igång motorn för att ladda förstås, men det sa bara klick när vi skulle starta motorn. Rosättra båtvarv har gjort om och kompletterat elinstallationen med ett relä så att man i nödfall ska kunna nyttja förbrukningsbatterierna om startbatteriet skulle ha laddat ur (detta då startbatteriet bara laddas vid motorgång). Det är så  fiffigt gjort att denna funktion bara kan aktiveras när nyckeln till reläet sitter i, så i normalfallet är nyckeln urtagen, vilket den var även nu. Men, när jag nu för första gången, tror jag, hade behov av denna funktion fungerade den inte. Någonstans måste varvet ha tänkt fel, för med tanke på hur mycket motorn varit igång de senaste dagarna borde det vara näst intill omöjligt för startbatteriet att ladda ur och spänningen låg på misstänkt identisk nivå med förbrukningsbatterierna. Nåväl, vi övervägde och testade olika sätt att få ström och delvis på tips från vår danske ”shuttle bus”-chaufför klättrade vi in i ett pumphus där vi hittade och ”lånade” ström. Lånade ja, egentligen är vi väl att betrakta som eltjuvar nu. Förfärande tanke.
Startbatteriet tyckte i alla fall att gratis ström smakade gott och vi kom iväg utan problem.
Vi var snart tillbaka vid Flörli och vi noterade att en av snabbåtarna låg alldeles stilla på fjorden. Hade även den elproblem kanske 😉 När vi kom närmre såg vi hur de viftade och ville att vi dämpade farten och de ropade lite irriterat för att höra om vi inte hade VHF-radio ombord. Jag insåg då lite skamset att radion nog hade stått på lite väl låg volym. Vi förstod i alla fall att det var folk i sjön. – Dere må lytte på VHF:en, och jag kunde inte annat än bekräfta med att det var uppfattat. Först trodde jag att det var dykare i vattnet (letade efter dykarflaggan, men hittade ingen) eller att det hänt någon olycka, men det visade sig att det vi såg i vattnet var momentet simning i tävlingen Rockman Swimrun. Det är ingen hejd på norrmännen. Först rullskidor uppför berget och så nu detta. Så här beskrivs tävlingen på arrangörens hemsida: ”This is the challenge against what locals say is impossible, the battle against one of the most dramatic natures the world has to offer. This is the adventure that will force you to cross crystal clear ice cold fjords, climb longer stairs than you ever thought existed and master rocky mountain plateaus. Your weapons of choice are your team mate, wetsuit, running shoes and your body and mind. The Rockman racers will follow the path of the Rockman legend that, according to the local myth, brought the Kjerag bolt from the foot of Preikestolen to the Kjerag crack. The course changes as the parts of the myth reveals.”
Även på Aquileja är vi faktiskt beroende av en team mate 🙂
Vi seglade faktiskt, kryssade t o m, ut ur Lysefjorden. På ett av slagen hade vi Preikestolen ovanför oss (den lilla kvadraten som sticker ut från berget). Preikestolen var det sista delmålet för vår segling, men vi hade blivit rekommenderade att gå ut ur Lysefjorden till Jörpeland och sedan åka buss upp till ”Base camp” där vandringen tog vid.
Det blev rätt många timmar på sjön och bakom oss höll solen på att gå ner när vi närmade oss Jörpeland. Ska man inte gå upp på Preikestolen verkar Jörpeland inte ha mycket att locka med.
När jag planerade seglingen hade jag kontakter på ett forum om bl a Lysefjorden och någon tyckte t o m att man borde hoppa Preikestolen. Överbefolkat och turistfälla var dennes omdöme. Och visst var det tillrättalagt för turister. Stigen upp var bättrad med stenblock och stentrappor, spänger och på sina ställen, även ledstänger.
Och visst var det överbefolkat. Ca 300 000 människor från världens alla hörn besöker årligen Preikestolen. Jag tappade räkningen på antalet kända och okända språk jag hörde omkring mig.
Alla ska med…
Det blir ju ändå lite mer av en upplevelse att inte följa samma stig som alla andra följer.
Plötsligt var det inte så mycket folk och…
…minst lika vackert.
Egentligen är det ju väldigt naturligt med denna vallfart till Preikestolen eller Prediksstolen på svenska. Ingen helig plats i sig, men det är väl ett under hur naturen fått till det på sina ställen?
Måste de stå så nära kanten?
Rosie fick jag ta i hampan för att våga sig ut på stolen. Hoppas du ändå uppskattade att du kom ut.
Turistfälla eller inte. För mig var det som ett lyckopliller att komma hit.
Längst där inne i Lysebotn var vi igår.
Sitta nära kanten är en sak, stå nära, något helt annat. Observera skorna. Seglarskorna ner från Flörli var ingen höjdare. Vandrarkängor med danssula på Kjerag var en katastrof. Men, dojorna jag använt i trädgården eller vid vårrustningen funkade rätt bra.
Genom ålning medelst hasning vågade jag mig fram till kanten.
Neråt igen och borta i diset skymtar Stavanger, dit vi seglade tillbaka under kvällen. Och inga onda knän 🙂

När jag presenterade den här etappen förtydligade jag för säkerhets skull med att jag trodde att det i första hand var för de många naturupplevelsernas skull man skulle anmäla sitt intresse, inte för seglingen i sig. Trots eller möjligen tack vare detta, blev denna etapp snabbt fulltecknad. Nu gick det ju att segla, t o m kryssa, i en fjord. Men visst, det var inte det primära denna gång… Ändå fick jag höra att ”seglingen” överträffade alla förväntningar och det var ju roligt. På ett sätt var Rosie modigast som jag tror var den av oss som klev längst ut ur sin komfortzon. Hoppas du tyckte att du blev lagom peppad. Tack allihopa för en jättetrevlig ”segling”. Jag njöt av sällskapet, den goda maten, drinkarna, skratten, de spännande samtalen och spelen och allt det som ni bidrog med. Välkomna ombord igen! Att sedan naturen samt vädret (mestadels) var med oss gjorde ju inte saken sämre. Veckan gick väldigt fort och det stora antalet bilder är väl ett tecken på mängden av intryck som turen gav.

9 svar på ”Lysefjorden”

  1. Vilken härlig etapp! Där hade jag velat vara med. (Men Galdhöpiggen o Besseggen gick heller inte av för hackor.)

    1. Är det Lotta Fischerström? Står bara Lotta här…

      Jo, det finns nog mycket att se i Norge. Har bara börjat nosa…

  2. Härligt! Mycket bra reportage och fina bilder!
    Förstår att ni hade fantastiska vyer och upplevelser. Lysefjorden med omgivning har mycket att bjuda på.

  3. Härlig läsning! Rekommenderar SVT program ” Där ingen trodde någon kunde bo” Hade varit kul att prova.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *