Rutt: Arkösund-Lunda-Hävringe-Ringsön (svajankring Gropvik/Gropviksholmen)-Västra Stendörren-Öja (Norrhamn)-Nynäshamn-Fjärdlång (Mörkviken)-Bullerö-Rindö hamn
Datum: 21-27 augusti
Gastar: Annika Bäck, Birgitta Lundgren och Olle Mornell
I väntan på nya gastar i Arkösund kröp temperaturen neråt och mer lågtrycksbetonat väder väntade. På något sätt kändes det rätt, en markering av att sommaren närmade sig sitt slut och att jag snart skulle avsluta min sommarsegling för i år.
Det finns flera fina grosshandlarvillor i Arkösund.Jag brukar utse någon i besättningen till skaffningsledare och denne hade gjort en beställning till butiken i Arkösund. Att vi beställde var nog tur för butiken skulle stänga för säsongen den sista augusti och hyllorna började gapa rätt tomma. Jag fick dock en chock när jag kom till affären för att hämta varorna och insåg vilken omfattning det var fråga om. På bilden syns första lasset (knappt hälften) som jag släpade ner. I butiken trodde man att vi var typ åtta personer ombord. Jag förbannade min ”förmåga” att ibland ta saker för givet, som naturligtvis inte alls alltid kan tas för givet. Kommunicera, kommunicera, kommunicera! Istället för vad vi brukar göra på Aquileja, bunkra för tre-fyra dagar hade man bunkrat för hela seglingen. Och 1 liter gräddfil, 1,7 kg Philadelphiaost m fl storköksförpackningar, kunde det verkligen stämma? Det löste sig dock, vi fick byta ut en del mot mindre förpackningar, vi fick plats med allt och vi behövde faktiskt inte slänga så mycket färskvaror. Slutet gott, allting gott.Vi lämnade Arkösund samma dag som den nya besättningen mönstrat på. På vägen ut passerar vi det kännetecknande landmärket för inloppet till Arkösund, lotsutkiken på Arkö. Vi går inte så långt och tuffar för motor de fyra sjömilen till ön Lunda, fortfarande på sydsidan av Bråviken.Det väntas regn under natten och supstugan kommer upp och mat och lite vin gör alla pigga och glada. Förutom skepparen syns här Olle, som även var med landvägen från Stockholm till Bergen och sedan körde hem min bil.Den kvinnliga besättningen bestod av Birgitta till vänster och Annika till höger. Birgitta tyckte att våra sånger nådde bacchanaliska höjder.Mitt i natten vaknade vi till ett rejält åskoväder och av att båten dunsade i efter det att vinden vridit. Snabbt upp med mina specialgjorda åskledare och ut med båten en bit från land. Ovädret försvann, åskledarna kunde tas ner och …… vi kunde njuta av bad och en del sol innan vi kastade loss.Efter besöket på Häradsskär fick jag blodad tand och fick lust att på nytt göra ett försök att besöka Hävringes gamla lots- och fyrplats. Det fanns inte så mycket information om hamnen att tillgå, men jag hade sett på Facebook att Anna varit där med sin skuta tidigare i sommar och på telefon berättade hon att det blåst 12 m/s när de lade till och att det bara var att lägga sig direkt till vänster när man kom innanför pirarmarna. Lätt som en plätt tänkte jag.Det blåste inga 12 m/s när vi kom fram, men ändå en frisk vind från sydtriangeln med tillhörande strömt vatten som nog ville göra sitt bästa för att driva upp oss mot den norra pirarmen. Öppningen mellan pirarmarna kändes liten, så det vara bara att ge full gas när vi styrde in och bromsa upp, väl inne. Så långt, allt väl. Sedan skulle jag försöka vara lite listig och vända båten så att vi fick upp fören mot vindriktningen, så att vi inte skulle behöva få så mycket vågkluck in i akterskeppet. Vi hade en åsknatt bakom oss och det där vågklucket skulle kunna störa nattsömnen ytterligare en natt. Jag gjorde vad som såg ut som en elegant vändning i hamnbassängen, men det borde jag inte ha gjort.Mellan oss och den andra segelbåten, mitt bland det som avses vara gästhamnsplatser, låg ett outmärkt grund. Där fastnade jag , inte med kölen, utan med rodret. Jag rös när jag hörde hur rodret skavde mot botten. Vi fick snabbt hjälp av några av öborna och kom till slut loss m h a storfallet som vi räckte till dem i en liten motorbåt. Du är inte den förste som hittat det där grundet. Dig var det ändå lätt att få loss. – I förra veckan fick vi hålla på en halvtimma. Vi får nog märka ut det där grundet. Jojo, det vore väl inte en dag för sent. Väl loss fick vi så ändå lägga oss med aktern mot vinden. Rodret? Jo, det verkar ha klarat sig rätt bra. Mitt cyklop har inte hittat tillbaka till båten efter det att jag var i Thailand i vintras. Jag fick låna ett modernt cyklop med en high tech-snorkel av en av öborna, men av det fick jag närmast panik. Jag är inte bra på fridykning, men kunde ända dyka ner några gånger och tyckte mig konstatera att rodret fortfarande höll ihop.Liksom Häradsskär är även denna gästhamn egentligen för liten för Aquileja. Kajlängden räckt inte till, så båten fick förtöjas med bara aktern mot avsedd kaj och med stäven mot nästa kaj. Senare föreslog en av öborna att vi skulle förhala den andra segelbåten runt hörnet, vilket egentligen inte hörde till gästhamnen, så att vi kunde komma åt en pollare som den andra båten blockerade och därmed få ut båten från kajen. Till slut låg vi bra. Fast vågkluck och ännu en natt med störd sömn blev det.Fast belöningen kom. Hävringe är väl värt ett besök och vi åt av de godaste björnbär jag kan minnas att jag någonsin ätit. Som natt och dag mot dem jag hade i min trädgård. De smakade ingenting.Vi stötte ihop med två gubbar som tog en paus från att ha röjt på ön. – Jag är ju inte hemma nu, så ni stör ju inte om ni går upp till mitt hus. Skänk er själva en kontemplatorisk tanke! Tack för den inbjudan!Så mycket bättre uppsikt mot farleden än så här kan man nog inte ha.
Hävringes främsta kännetecken är den gamla båken som byggdes 1750-52. Lyssnar på en bok nu som utspelar sig 1793. Förfärlig historia om livet på den tiden. Svårt att föreställa sig livet här ute då.Jag får nog aldrig nog av alla dessa röda små stugor som möter en ute på öarna.Typiskt lågtrycksväder. Ena stunden paradisiskt solsken, nästa stund ser det ut som om det är självaste hin håle som bestämmer vädret.Besättningen är tålig och humöret är glatt.Alla vill hjälpa till.Vi kastar först ett sent lunchankare utanför Ringsön. Där finns en mängd skyddade flader och vikar. Vi passar på att sola och bada och simma in till land och tiden rinner iväg.Till slut bestämmer vi oss för att nästan ligga kvar, vilket betyder en liten förflyttning bort till Västra Stendörren.Nu förtöjda på land så att vi lätt kan ge oss iväg på en upptäcktsfärd.Det är en knixig led precis utanför fladen där vi lagt till. Går man norrut och alltså följer farledens riktning, ska man först ha den gröna pricken om styrbord och därefter den röda om babord.Kring Västra Stendörren är det ett naturreservat. Har man månne sina egna Corona-regler :-; – 1,5 m mellan varje person…Trots de annalkande molnformationerna och tilltagande vind rakt in i sidan fick vi nu en lugn natt.Vattentemperaturen sjönk nog ner mot 17°, men vad spelar det för roll med fyra baddjävlar ombord. Inte en seglingsdag utan ett dopp i havet!Ska man få lite överblick behöver papperskorten komma fram. Eller vill man försäkra sig om att rorsman håller rätt kurs tro?Mysigt förbi Sävösund.Även i Sävösund fanns det lotsar. Det måste ha drällt av lotsar förr i tiden, alla med sin egen utkik som denna på Sävö.Med frisk västlig vind blir det lätt lite oroligt i Norrhamn på Öja. Allra längst in har jag aldrig vågat gå med Aquileja, men här längs med betongkajen låg vi ju perfekt. Yngves polare på Sjöfartsverket var här och fixade till brädfodringen på kajen. En av dem tittade förvånat på eluttaget och undrade vad det för en konstig kontakt (vanlig CEE-kontakt). Han fick låna en adpter från Aquileja. Det slår mig att jag nu är tillbaka i Stockholms skärgård. Kl 09:55 den 6 juni 2018 lämnade vi Nynäshamn med siktet inställt på Simrishamn dit vi kom den 9/6 kl 05:00. Knappt tre dygn alltså. På uppvägen tog det 25 dygn att ta sig från Brantevik till Öja.En mink (?) står för underhållningen en stund.Besättningen var angelägen om att komma till Landsort och det visade sig att ingen av dem hade varit här tidigare.Många refererar till hela ön som Landsort, men det är ju detta som är Landsort, byn i den södra änden av den långsmala ön Öja. Sedan kan man ju säga, till alla felsägares försvar, att de som döpt fyrarna inte gjort det lätt för oss. Fyrarna på norra Öja har döpts till Landsort N nedre och övre…
Västerhamn eller lotshamnen på Öja är sedan länge avlyst för fritidsbåtar.Första gången jag var på Öja var 1977. Minns inte om vi då fick ligga i lotshamnen eller om vi blev utkörda. På ytterligare en bild ligger vi nämligen förtöjda direkt mot klippor på Öja. Måste ha varit väldigt lugnt då. Den nedre bilden ser ut som Norrhamn i vardande. Enligt uppgift användes sprängmassorna från bygget av Batteri Landsort till den yttre delen av Norrhamn och bygget av försvarsanläggningen stod klart samma år eller året efter vi var där. Om detta var vi nog lyckligen ovetande. Samtidigt sägs det att Norrhamn då var en militär hamn. Blir konfunderad och konsulterar Améen från 1984 och kan bara konstatera att hamnskissen som ska föreställa Norrhamn har få likheter med dagens hamn. Någon som vet bättre? Båten jag seglade på var träbåten som skymtar bakom motorbåten.Under vår ciceron Jaaks ledning ska vi besöka Batteri Landsort. Det var ett bland sex batterier som skulle skydda oss från angrepp från Sovjetunionen. De övriga fanns på Söderarm och Holmögadd samt i Slite, Ystad och Trelleborg och alla uppfördes under perioden 1973 till 1983. Endast batteriet på Öja finns bevarat. De övriga demonterades efter försvarssbeslutet år 2000. De kallades gemensamt för ERSTA-batterier (ERSättning Tungt Artilleri) och när de byggdes var de ett av världens mest avancerade artillerisystem.Hjärtat i systemet är en enorm kanon som på sin tid, kanske fortfarande, var världens mest avancerade kanon. Anläggnngen är sprängd fyra våningar ner i berget så det man ser på bilden är bara toppen av ett isberg. Inne i anläggningen skulle man klara sig från kärnvapenangrepp, radioaktivitet och kemiska stridsmedel och allt vilar på gummikuddar för att stå emot skakningar.Jaak hade sin tydliga uppfattning om hur det var. Vi vann kriget, det kalla kriget. Det är väl svårt att säga emot honom. Batteri Landsort byggdes för en annan värld, samtidigt som jag helt ovetandes seglade alldeles inpå. Känns märkligt idag. Kartan visar på detta annorlunda Europa. Sovjetunionen finns inte längre och i Europa har det bildats nya, alternativt återuppstått, stater: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Har jag glömt något land? Tjeckoslovakien är numera två länder, Jugoslavien har fallit sönder i sju länder och DDR har gått upp i BRD.Enligt Jaak pågick byggnationen på Öja mellan 1973 och 1977. Kanonerna styrdes av detta manöverbord som ju rimligen måste ha varit en avancerad dator. Och detta 1973! T o m joystick hade man.Skulle den historiska dokumentationen brinna upp lär det i alla fall inte vara svårt att fastställa vilket decennium den uppfördes. Färgsättningen var genomgående orangt och grönt.Vilken modern telefon. Och när såg man en telefonkatalog senast?Här nere skulle 25 man kunna leva i sex dagar utan kontakt med omvärlden. Sängarna är fortfarande bäddade. Bara att krypa ner.Här laddas kanonen. Varje patron väger 47 kg och för att kunna flytta dem från hylla till laddbord har vagnen en luftkudde under sig.Tänkvärt och lärorikt, men skönt att komma ut, se blå himmel och känna värme och konstatera att vi lever i en bättre värld nu.Vi far vidare och lämnar Öja bakom oss.Även om vi hade bunkrat rikligt vad gäller mat och alkoholhaltiga drycker så behövde vi fylla på färskvatten. Nynäshamns överdimensionerade gästhamn låg på vägen.När vi gled vidare möttes vi av denna nya profil: den nyinvigda containerhamnen Stockholm-Norvik. Fast den ligger ju i Nynäshamn, inte i Stockholm…På Mysingen blåser det alltid och vi siktar på att gå igenom i ett av de smala gatten mellan Utö och Ornö.Mörkviken på Fjärdlång blir så småningom mörk.Men, den ligger lika spegelblank på morgonen som kvällen innan.Vi kryssar ut förbi grund och genom smala sund och kommer så småninom ut vid Boskapsön för att ta oss norrut på den naturliga leden upp mot Bullerö. En bit bort ser vi en båt med svarta segel som närmar sig. Det här duger inte. En febril aktivititet med att trimma segel utbryter. Ingen stor skillnad, de svarta seglen tar på oss. Norr om Biskopsön kan vi falla av så att vi kan rulla ut Code 0 och ja, nu ökar avståndet. Men, sedan vrider vinden och vi får gå tillbaka till den lilla genuan och de svarta seglen kommer ikapp och seglar om. Och vem är det som seglar om oss om inte Ann med Venny som gast. Snyggt seglat! Ser inte Ann väldigt nöjd ut?Jag höll på att skriva Bullerbyn, men Bulleröbyn är det ju. Tomt och tyst.1908 köptes Bulleröarkipelagen av Bruno Liljefors och på Bullerö uppförde han en jaktstuga och ateljé. Här samlades dåtidens kändisar såsom Anders Zorn, Albert Engström och flygbaronen Calle Cederström. 1923 köptes Bullerö av Torsten Kreuger och han bjuder in celebriteter som Zarah Leander och, sägs det, de amerikanska stumfilmsstjärnorna Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Vilket projekt för dem att ta sig till Bullerö.Lätt att hitta rätt.Godnatt från Bullerö.Rindö hamn. Här ska Aquileja bo nu, ett tag i alla fall. Ett symboliskt regn faller som för att tala om att nu är det slut.Men, vad betyder ett regn? Vi går på krogen och tjejerna bjuder på champagne. Det var gulligt. Tack än en gång! Dagen därpå skiner solen igen.
Avslutningsvis vill jag citera Olle:
”- Vackrast: Stendörren
– Mest genuint: Hävringe
– Mest allmänbildande: Öja – Landsort – Bäst bad: Ringön – Mest kulturellt: Bullerö
– Bästa krogen: Rindö
– Billigast el: Nynäshamn
– Bästa underhållningen: Sången!”
Det är ju långt ifrån någon jorden runt-segling jag har varit ute på, men nästan tre månader per sommar de senaste tre åren har ändå inneburit mycket segling, många intryck och möten som gjort avtryck. Det är som att komma hem från en långresa. Plötsligt är man hemma utan att ha fått möjligheten att vänja sig vid tanken. Tar några dagar att landa mentalt. Vart, hur långt eller hur länge jag ska segla framöver har jag ingen aning om. Hoppas det växer fram en ny lust att kasta loss. Tack för att du velat läsa och tack min härliga besättning på denna avslutande etapp! En tacksam tanke över gernerositet skänks också till de vänner och släktingar som tagit emot inte bara mig, utan även mina besättningar.
Bättre än så här kan det nog inte bli. Om man väger samman vindar, sol och temperaturer måste det här vara sommarens hittills bästa etapp. Flera gånger fick jag nypa mig i armen eller bara försöka ta in att det här är faktiskt på riktigt. Jag vill tro att man lever lite längre efter sådana här upplevelser.
Jag har alltid haft svårt att lära mig ordningsföljden på skärgårdarna mellan Oskarshamn och Arkösund. Tänk om jag skulle försöka få lite ordning på begreppen. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trodde.
På Wikipedia får jag lära mig att det även finns något som heter Oskarshamns skärgård som omfattar bl a Ekö skärgård som tycks vara den första vi seglar förbi när vi lämnar Oskarshamn. Sedan följer Figeholms skärgård och först därefter Misterhults skärgård. Jag som trodde Misterhults skärgård var namnet på hela klabbet, men Msterhults skärgård är tydligen begränsad till öar såsom Vinö, Älö, Äspö och Strupö. Jag har flera gånger fascinerats och förvånats över att denna del av ostkusten är så obebyggd och öde. Wikipedia kastar ljus även över detta. Redan på 1920-talet utfärdade Länsstyrelsen ett generellt byggnadsförbud här. Se där!
Sedan kommer vi till Tjusts skärgård som i huvudsak är liktydigt med öarna i Västerviks kommun, men även socknen Östra Ed i Valdersmarsviks kommun. Valdemarsvik ligger ju i huvudsak i Östergötland, men en snutt ligger alltså i Småland. Jojo, hur tänkte man där när kommunreformen genomfördes?
Gryts skärgård är den sydligaste av Östergötlands skärgårdar med öar såsom Ämtö, Gräsmarö, Harstena, Fångö, Häradsskär och Ekön. Längre upp finner vi Sankt Anna skärgård med öarna Yxnö samt Södra och Norra Finnö. Arkösund, där jag ligger nu, trodde jag var slutet eller början på Sankt Anna skärgård, men icke! Skärgården här har inget namn alls. Inget officiellt namn i alla fall. Vilket öde. Folk får tydligen kalla området lite vad de vill, t ex Bråviksmynningen eller Arkösunds skärgård. Eller Jonsbergs skärgård! Vem hade hört talas om det? Och bara för att komplicera det hela ännu mer förekommer tydligen även begreppet Rönö skärgård, vilket då skulle syfta på norra delen av Sankt Anna skärgård och södra delen av Arkösunds skärgård. Fast det senare namnet fanns ju egentligen inte. Ja, ja. Nog om det.
Tillbaka till Oskarshamn.
Nu hade jag legat i Oskarshamn länge nog och när Agneta mönstrat på och bunkringen var klar kastade vi loss direkt. För motor tog vi oss ut till Kiddeholmen, 45 minuter utanför stan. Inseglinsprickarna stod så tätt att vi nästan undrade om vi skulle slinka igenom.Förra året skaffade jag ett nytt segel, ett Code 0 som skulle vara ett bra komplement till en liten genua eller självslående fock samt spinnakern. Många gånger har jag undrat över hur smart detta var. På Västkusten och i Norge har det nästan alltid varit antingen kryss eller medvind. Nu äntligen fick vi lite halvvindar och under flera dagar kunde vi njuta av den extra skjuts som Code 0:n gav.Öde och nära. Ibland blir farleden så trång och knycker av så kraftigt att man undrar om akterskeppet ska daska i någon av prickarna när man lägger om kursen.Lilla Vippholmen ligger i ett område med flader och skyddade vikar. Inseglingen från farleden sker söder om Älö och vi är nu nästan i höjd med Blankaholm.Ja, vad ska man säga?Ny dag och nytt sökande efter natthamn. Titta, det ligger en säl på kobben där. Eller? Påminner mig om när jag en kall vinterdag i mitten av åttiotalet observerade en älg på ett grund i Edsviken. – Men shit, den måste ha fastnat där. Isen kanske inte bär. Ska vi ringa brandkåren eller vad gör vi? Men, den stod väldigt stilla. Hmm, är det verkligen en älg? Det vara bara fejk. Precis som denna säl. Fejk verkade också den föreslagna naturhamnen vara som gjorde att vi letade oss in mot Kalvö Lindö utanför Loftahammar. Oskyddat och grundfyllt. Usch, ut härifrån igen. Hur tänkte de här, författarna till Landsort-Skanör…Betydligt trevligare vid Konvaljeholmen på andra sidan leden in mot Loftahammar.Återigen, bara att le och nypa sig i armen.Kan man inte flytta på berget för att få sol, får man flytta på frukosten.Vi var nu nära Loftahammar och värmen hade gjort att vårt dricksvatten började ta slut, så bäst att fylla på. Nära Loftahammar ligger Källvik, en gammal brunnsort och under ett antal år även Povel Ramels sommarviste. Min gast tyckte nog att jag var lite nördig när jag föreslog en arkeologisk upptäcktsfärd i Povel Ramelsk anda. Men, cykelturen gick i alla fall genom ett vackert landskap.Vart tar vi vägen nu då?Ett äldre par visade stor förståelse för min böjelse och gav oss nödvändiga väganvisningar. De berättade också att den sist överlevande som medverkade i Povels första revy Sommarfräknar, avled förra året. Povel vara bara 17 när revyn uppfördes här i Källvik. Så här fint bodde dock inte Povel.Detta var det hus familjen Ramel hyrde ett antal somrar. Målat i en förskräcklig grisskär färg, vilket det starka solljuset dock gjorde sitt bästa för att dölja. Källvik var även förebilden för Povels mästerverk Sorglösa brunn. Mästerverk kan uppenbarligen ifrågasättas, min gast var helt oförstående till denna form av humor.Sannolikt det minsta museum jag besökt. Konkurrerar med Hasse och Tage-muséet i Tomelilla som jag minns som något större.Inga problem att förstå att folk med möjligheter sökte sig till denna vackra trakt. Under brunnsortens glansdagar gick det till och med ångbåtar till bl a Stockholm. Tack Agneta för att du hade tålamod med mitt nörderi.Skönt att få komma ut på böljan igen, trots kryss ut på fjärden från Loftahammar.Det är inte ofta man står och njuter av värmen på kryssen. Det här är bättre än Medelhavet…Här på Stora Grindö la vi till och köpte fisk för några år sedan. Vi var frestade att gå in och handla, men klockan började bli lite mycket.I Stockholms skärgård har de olika små arkipelagerna ofta egna namn. Det saknade vi här. Istället får man referera till fladerna mellan ditt och datt. En sådan akipelag är den innanför Sundsholmen mot Häfsö till. Med en känsla av andakt glider vi in för bara storen mellan öarna. Här och var ligger det någon båt förtöjd.Känns bra att inte störa kvällsfriden med att gå för motor.Längst in mot Häfsö hittade vi en ledig SXK-boj.Men, vad nu!? Detta hade ingen av väderprognoserna haft koll på. Morgondimman lättade dock efter ett par timmar.SundsholmenSka vi försöka lägga till på Häradsskär? Agneta visste nog knappt vad det var jag föreslog och frågan är om jag ens själv hade koll. Blandade jag möjligen ihop det med något tidigare försök och lusten att gå tlll Hävringes fyrplats? Vi satte i alla fall kurs på Häradsskär och här ligger vi nu. Mannen som uppträdde som en slags hamnkapten ropade till oss och frågade om vi verkligen flöt. Jag kunde konstatera att han hade fog för sin fråga. Inte flöt vi inte. Vi nådde inte ens fram till kajen. Först hade vi nämligen försökt lägga oss innanför motorseglaren. Där var det grunt. Det såg för övrigt grunt ut överallt. Istället uppmanades vi att lägga oss utanpå motorseglaren och flytta dennes nos inåt. Kändes nästan som om vi nu blockerade hamninloppet, men det gick bra. Inget ställe jag skulle rekommendera om det blåser på.Inseglingen gick över en 3-6 meterskurva och var full av undervattensstenar. På sjökortet fanns några enslinjer som bytte riktning och korsade varandra. Fattade inte ett smack. Istället såg jag ut över verkligheten och fann denna enslinje. Bra! Men, rätt snart kändes det obra! Det var något lurt med den där enslinjen. Bäst att hålla sig borta från sjökortets undervattensstenar om babord och istället toucha 0-3 meterskurvan om styrbord och så hålla koll på ekolodet. Efter det att vi lagt till fick jag en förklaring av hamnkaptenen. – Det där är en gammal enslinje och man ska inte följa den, utan gå syd om den. Så var det med det.Men, vad kul! Så var vi då här. En äkta och vacker Heidenstamare. Fyrens namn till trots ligger den inte på Häradsskär, utan på intilliggande Stångskär. En liten bro förbinder Häradsskär med Stångskär.Så långt ut att solen nästan går ner i havet.För några år sedan seglade jag med Anna på hennes skuta och när vi la till i Velamsund fick jag lära mig att getter är keliga djur. T o m så keliga att när jag ville fördela gracerna på flera getter, den förfördelade geten satte klövarna på min rygg i en tydlig uppmaning: -Kela mera med mig! Och jag som fram till dess alltid sett stora bocken Bruse framför mig och nogsamt hållt mig på avstånd. Till min besvikelse verkade getterna här först rätt ointresserade av någon form av närhet. Men, när vi plockade fram snacksen vart det annat ljud i skällan.Fint med den blommande ljungen som lyser upp.På sjön förvandlas den enklaste måltid till en gourmetmiddag.Tre båtar och gästhamnen var i princip fullbelagd. Egentligen var min båt nog för stor för den här hamnen.
Algerna kom och gick och var det fullt av alger vid båten kunde man alltid hitta någon klippa där de blåst iväg.Det var så varmt att vi kastade ett lunch- och badankare och äntligen fick jag användning av bogankaret och den nyinstallerade manöverenheten. Här ligger vi fint mellan Lilla Missjö och Ommerholmen.På väg mot denna etapps slutmål, Arkösund.Grundet heter Kejsaren och Kejsaren måste naturligtvis ha en krona.Avmöntrande gast och påmönstrande gastar fick nöja sig med att åka buss från respektive till Arkösund. Hade vi seglat innan järnvägen lades ned 1960 hade de fått åka rälsbuss till eller från Norrköping.Man får en känsla av Arkösund som lite av ett Norrköpings Saltsjöbaden.Norrköpingsseglarna har ett magnifikt klubbhus i det tidigare sommarhuset.
Rutt: Karlskrona-Kristianopel-Ekenäs-Kalmar-Oknö (Lakhamn)-Oskarshamn
Datum: 6-10 augusti
Gast: Lena Lindeberg
Sväng höger! Sväng vänster! Gör en u-sväng! Plötsligen var jag på väg ut på en motortrafikled. Det stod t o m cykling förbjuden på en skylt. Trodde Google Maps att jag var en bil? Snabb koll. Nä, jag var ute och cyklade – i dubbel bemärkelse. Hade jag eller var det Google Maps som fått solsting? Till slut startade jag om appen och det hela redde så småningom ut sig. Jag var ute i Karlskronas norra förorter och försökte hitta fram till en Rusta-butik. Vad känns mer naturligt en vacker sommardag som denna? Det hela har sin förklaring i att vi inte begåvats med en standard för anslutning av gasolflaskor och att jag ville byta in en flaska inhandlad i om det nu var i Danmark eller i Norge. Isället för att byta in flaskor sägs det att man även ska kunna fylla flaskor och det var i sökandet efter en sådan inrättning jag fick träff på Rusta: ”Gasolfyllning” deklarerar man stolt. Hmm, kan det verkligen stämma? Kundtjänst: – Nja, alltså vi fyller inte, vi byter in din flaska. – OK, men kan ni ta emot en flaska inhandlad i Danmark eller Norge? – Javisst! Känner mig inte helt övertygad och hon dubbelkollar. – Så länge det är en PC5:a är det inget problem. Känner mig fortfarande inte helt övertygad, men trampar iväg med hennes namn som borgen. Killen som tar emot flaskan tittar knappt på den eller så tycker han det är den naturligaste sak i världen att folk kommer dragandes med flaskor med osvenska fattningar. Och jag, jag gör som en styrman ska göra, håller kursen, farten och käften och ställer inga onödiga frågor. Mission completed, men jag vet fortfarande inte om Rusta egentligen tar emot annat än flaskor med svenska fattningar.Efter några timmar i vad som bör vara Kalskronas minst charmiga områden blir det tid för lite sightseeing i stadens centrala delar. Jag har visserligen varit i stan ett antal gånger, men vädret var härligt och folklivet rikligt och glatt.Som jag hävdat tidigare, alla städer har nå’t och Karlskrona har rätt mycket av den varan. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag får för känsla av alla intryck som förmedlas. Man skulle kunna uttrycka det som att Karlskrona är fotovinklarnas stad. Tittar jag ditåt är det antingen jättegulligt, ett antal gamla pampiga hus eller en strålande utsikt. Vänder jag mig 90°, kan det se jättetrist ut. Nya, ibland direkt fula hus, som infogats på ett okänsligt sätt. Väldigt splittrat och inga riktigt homogena miljöer. Att örlogsstaden Karlskrona ändå utsetts till ett världsarv har tydligen mycket att göra med att stadsplanen är oförändrad sedan stadens tillkomst.Men läget, med alla öar och vattnet är ju fantastiskt.Jag skrev i förra inlägget att jag var så upptagen med att navigera, jippa och att försöka ge plats för en bilfärja, att kameran lämnades orörd vid inseglingen. Här kommer i alla fall en bild som illustrerar det jag skrev om – att man kunde få en illusion av att Sverige fortfarande har ett fungerande försvar.Och fattiggubben Rosenbom står kvar där han stått utanför Amiralitetskyrkan sedan åtminsone 1793. Min första bekantskap med Rosenbom var via Nils Holgerssons underbara resa.Kungsbron och bastion Aurora.2007 var jag i Karlskrona med hela familjen och på Aquileja. Då var vi även runt på Marinmuseum, men det var så länge sedan att jag skulle behöva göra ett nytt besök. Man kan tydligen även följa med på guidade turer inne på marinens område. Det hade varit spännande. Stan ligger kvar. Jag får komma tillbaka.Så hade Lena kommit tillbaka ombord. Hon var på väg från sin mamma i Helsingborg till åtaganden i Stockholm, men hann med några dagar på Aquileja på vägen hem. Lena har varit mycket på sjön, men inte seglat förut och blev uppenbarligen förtjust i detta sätt att vara på vattnet, när vi seglade tidigare i somras i Bohuslän och Göteborgs skärgård.Ny dag med vackert väder och svaga vindar. Vi har kastat loss och passerar Stumholmen, ännu för motor.De här fartygen ska tydligen inte synas på radarn, men på bild fastnar de.Befästningstornet heter Godnatt och var en del av Karlskronas inre försvarslinje. Namnet gjorde mig nyfiken och satte igång fantasin. Till min besvikelse hittade jag bara den lite trista förklaringen att skäret som befästningstornet uppfördes på helt enkelt hette Godnatt. Sedan kan man ju naturligtvis fråga sig varför skäret heter Godnatt. Någon som brakade på grund här?Efter viss beslutsvånda skippade vi Utklippan och gick direkt mot Kalmarsund. Vindarna var och skulle förbli svaga och logistiken med gastbyten gjorde att jag ville komma framåt.Sjön suger och det behövs alltid lite godis ombord. Även de mest förhärdade sockerabsolutisterna brukar falla hädan. Ahlgrens bilar kan man vända upp och ner och vips blir det en segelbåt med köl. I alla fall den salta varianten borde döpas om till Ahlgrens båtar.Det hann bli kväll innan vi efter knappt nio timmar på sjön (34 sjömil) lade till i Kristianopel. Sista biten fick vi till slut ge upp och starta motorn. Man skulle kunna tro att vi nu, på väg in i Kalmarsund kommit in i Småland. Men, icke! Vi är fortfarande i Blekinge.Så olika färger det blir i mot- och medljus…Det är nog fjärde gången jag besöker Kristianopel och det är inte av en slump. Det är ett väldigt mysigt, litet samhälle. Planen var att gå vidare direkt på morgonen, så det fick bli en kvällspromenad på byn.På initiativ av Kristian IV (1618), uppfördes denna kyrka efter det att vår svenske kung Gustav II Adolf bränt ner och förstört allt i Kristianopel.Jag vaknade med en känsla av att jag vaknat i en kloak. Min första tanke var rutten tång. Vände mig om och försökte somna om. Gick till slut upp och ut för att fösöka identifiera vad det var som luktade så illa. Det var inte ute, det var härifrån stanken kom. De två kvarvarande AGM-batterier som fick godkänt av elektrikern i Norge och som fortfarande var inkopplade hade börjat koka och det luktade inte av rutten tång, utan av ruttna ägg. Det var fuktigt, det ångade och de två batterierna längst ned till vänster i bild var heta och bågnade rejält. Av med både laddning och förbrukning. Kristianopel är visserligen jättemysigt, men det är också en avkrok och inte ett ställe man vill få båtproblem på. Och absolut inte en lördag.Som tur var har jag numera både en vattenkokare och induktionshäll ombord, så frukosten fixade vi ändå. Gasolspisen vågade vi inte tända på. Lena kände av huvudvärk och retningar i halsen och vi läser om att de svavelväten som genereras är giftiga. Vi ringer Vårdguiden som hänvisar vidare till Giftinformationscentralen som ger lugnande besked. När jag frågar vidare om gaserna är lättantändliga blir jag hänvisade till Räddningsjänsten. Räddningstänsten!? Dem har jag ju jobbat med nu ett tag. Jag ringer Krister och får även här lugnande besked. Det som är extrem lättandtändligt är tydligen vätgasen, men den är flyktig och försvinner snabbt. Batterierna ska bara svalna lite så kan vi koppla loss och lyfta ur dem. Tack Krister för att jag fick störa dig mitt i semestern!
Men nu är goda råd dyra. Hur kommer vi vidare? Startbatteriet är i o f s intakt och det går naturligtvis att segla på gammeldags vis med papperskort och kompass. Men, inte ens död räkning funkar utan logg. Och vad vill jag göra? Planen var ju att överleva resten av säsongen med förbrukningsbanken om två AGM-batterier och det nya startbatteriet jag köpte i Norge för att sedan överväga intallation av litium-batterier. Jag ringer runt. Nya AGM kan jag i stort sett glömma. Fanns bara på Biltema, men där visste man inte vad som eventuellt skilde AGM för båt respetive bil. Och så Biltema, vad var det egentligen för batterier? Förmodligen ingen skillnad melan båt- och bilbatterier och förmodligen samma batterier som de med ”finare” etiketter, men fortfarande dyra batterier, så att chansa kändes inte helt bra. Till slut fick jag fatt i två marinbatterier i en båttillbehörsbutik i Karlskrona. De hade rätt mått och skulle ha marinpoler. De hade öppet till kl 14 och klockan närmade sig 11. Skulle jag ta en taxi? Jag chansar och går runt och frågar om någon har en bil att låna ut. Lite fräckt kanske, men frågar man inte får man ju som bekant inga svar. Detta ledde istället till att jag på telefon kom i kontakt med Thomas Dahl som bl a driver campingen och gästhamnen i Kristianopel. – Jag ska precis ge mig iväg till Karlskrona, så jag plockar upp dina batterier. Inga problem! Betalningen fixar vi sedan. Jag bara gapar. Finns det sådana människor? Så enkelt allt blev plötsligt.
Lättnad vänds till förtvivlan när batterierna några timmar senare står på kajen. Batterierna hade vanliga bilpoler. Dem får jag ju inte dit. Klockan var nu nära två och det var som sagt lördag. Båttillbehörsaffären som sålt batterierna hade inga kopplingar. – Ring marinan i Sandhamn! Sandhamn finns i Blekinge också. – Ni kan ta min bil, säger den snälle Thomas. Sandhamns marina: – Jag har precis åkt iväg, men OK jag kan vända om och vänta en stund på er. Vi fick vad vi behövde och på vägen tillbaka diskuterade vi hur vi skulle kunna gottgöra Thomas för allt besvär, ha lånat ut bilen och för den tillit och hjälpsamhet han visat. – Jag vill inte ha någonting! Nästa gång är det jag som råkar illa ut och då hoppas jag att jag får hjälp. Det var rörande med denna generositet. Sådana som du Thomas ger hopp om mänskligheten och jag ska försöka påminna mig själv om dina ord när jag möter människor i en sits liknande den vi befann oss i.
Det är klart jag undrade över varför batterierna börjat koka. En tanke som slog mig, hade jag glömt bort att ställa om förbrukningsbankens storlek på batterikontrollinstrumentet efter det att tre batterier kopplats bort i Norge? Var förklaringen till att batterierna kokat att jag tryckt i för mycket ström? Nä, det var inte orsaken. Eller var det fel på laddaren, så att de ändå hade fått för mycket laddning? När jag nu bytt från AGM till ”vanliga” batterier hade jag också för mig att detta borde ställas in. Men, kunde inte hitta någon sådan inställning i vare sig manualen till eller i menyerna på batterikontrollinstrumentet. Jag får ringa Mastervolt på måndag. Men, laddar jag nu på med för mycket ström så att de nya batterierna hinner börja koka? Alltid något som ligger där och pyr uppe på hjärnkontoret….
Även om det hade hunnit bli sen eftermiddag när jag fick batterierna på plats, så kände jag bara att jag ville komma vidare. Lämna problemen bakom mig på något sätt. Vid halviotiden la vi till i Ekenäs. Så mycket segling blev det inte, men vad gör det när man kommer till denna ytterst behagliga plats. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på ett visst ställe. Människorna, miljön, fridfullheten… Vi blev i alla fall väldigt vänligt välkomnade av bl a självaste ordföranden i båtklubben. Seglade Linjett 40 han också, bara det. Båtklubben var tydligen lite av samhällets sociala nav med betydligt fler medlemmar än båtägare.Byn var tydligen känd för sina fina grinder och gamla hus. Visst det var mysigt, fast kommer man precis från Kristianopel kanske inte bebyggelsen levde upp riktigt till den ribba man satte upp efter att ha läst hamnbokens beskrivning av orten.På väg igen och här i södra Kalmarsund stötte vi på alger för första gången under min segling. Blä! Sedan Blekinge har även insekter som flugor, myggor, knott gjort sig påminda om sin existens. Nästan glömt bort att de fanns. Det känns liksom lite fräschare på Västkusten, brännmaneterna till trots.Till en början kämpade vi tappert med att fösöka segla. Min smärtgräns för att dra på motorn liggger i normalfallet på rätt låga 2 knop. Här glider vi fram i 1,28 knop.Men, det är skönt att sola. Bad kändes inte så lockande med tanke på algerna.Vi gick in i Kalmar för att tanka och äta lunch. Tanka var lika billigt som i Norge. – Man ska ju egentligen ha ett registrerat företag för att tanka den lågbeskattade dieseln för 12,90 kr/liter… Vi lät utsagan bli hängande i luten och valde tacksamt den billigare sorten. När de där åskmolnen började torna upp sig gav vi oss snabbt iväg.Nästa övernatninghamn blev på Oknö. Hamnen fick mig inte ens att ta upp kameran, men inseglingen var fin.Dagen därpå blev det åka av och tur var väl det för Lena hade en buss i Oskarshamn att passa. Om jag minns rätt hade SMHI spått 3 m/s och det blev över nio. Bilden är från Dämmans fyr och i bakgrunden skymtas Påskallavik. Just detta område mellan Oskarshamn-Påskallavik-Byxelkrok är ett område jag förknippar med dåligt väder. Vid tre av fem seglingar här har det varit busväder.Som framgår av det f d stationshuset är vi nu i Oskarshamn. Några persontåg går det dock inte längre från Okarshamn. Tågtrafiken lades ned för andra gången (tror jag) under 2019. Är Oskarshamn en stad på deken?Alla städer har nå’t, har jag skrivt några gånger nu. I Oskarshamn känns det där nå’t, lite mer svårfunnet. Men, här kanske?Barbro (se nedan) och andra stolta Oskarshamnsbor må ursäkta, men kanske är det bästa med Oskarshamn, färjan till Gotland? Eller varför inte Öland? Ölandsfärjan på väg in ser ju ut som en liten mygga i jämförelse, men vad kul att man fortfarande kan åka gammeldags bilfärja till Öland.Godmorgon! Endast tup…, endast måsen, är vaken. Och fotografen. I bakgrunden Oskarshamnsvarvet där min morfar inledde sin karriär som skeppsbyggare. Idag enbart ett reparationsvarv.Vad gör man i Oskarshamn i väntan på ny gast? Man kan förnya klädförrådet, man kan klippa sig (blev kortare, vilket ju är syftet, men på ett annat sätt än vad jag är van vid) och man kan ägna sig åt båtmeck. Den första uppgiften på båtmeck-listan var att hitta en sådan här liten pryl (kraftigt uppförstorad, i verkligheten kanske en centimeter lång). Mastervolt hade dirigerat mig till laddaren i stället för batterikontrollinstrumentet. Det var den som skulle ställas om för de nya batterierna. Det var inte en dipswitch som skulle byta läge, utan en sådan är ”jumper” som skulle bygla två stift om man hade vanliga vätskebatterier. Den som satt där från tidernas begynnelse hade väl varvet plockat bort när de installerade AGM-batterierna i samband med att båten skulle levereras. Fanns alltså inte att uppbringa. Inte heller Mastervolt hade reservdelar till så gamla prylar. Och jag som tycker båten fortfarane är rätt ny. Men, hade jag tur kunde jag kanske hitta något liknande hos en datorfirma. Jumpers användes tydligen på gamla s k IDE-hårddiskar. Suck. Hur bra är oddsen för att hitta något sådant i lilla Oskarshamn? Jo minsann! Napp på första försöket. Man hade EN kvar. Den fick jag gratis. Tackar! Den såg inte likadan ut, men den verkade passa och förhoppningsvis fyller den sin funktion. Hade då batterivätska redan hunnit dunsta? Såg inte så ut.Jag blir lika nöjd varje gång jag kan stryka något på att göra-listan. Och nästan varje gång tänker jag tanken varför jag inte gjort detta för länge sedan. Förra året bytte jag ankarspel, men manöverenheten i fören fungerade fortfarande även om manteln till sladden var lite anfrätt. Så, den fick fortsatt förtroende. I år gav även den upp och jag beställde en ny med leverans till en adress i Göteborg och sedan dess har den åkt med undanstuvad som ett dåligt samvete. Nu förstår jag varför jag dragit mig för att få stryka denna post från att göra-listan. Det tog en dag, att skaffa grejer (tre butiker, varav två i stadens utkanter), att leta fram grejer som ligger i finurliga, men ibland outgrundliga och oftast svårtillgängliga utrymmen i båten. Och sedan ska ju själva jobbet göras också.Men, nu är det klart och jag hoppas på många svajankringr framöver. Många har nog uppfattningen att seglare, de glider bara omkring. Det är naturligtvis en del av det hela, annars vore det ju s a s lite poänglöst att ägna sig åt segling. Men, vad många glömmer är allt slit med att hålla ordning på båten. Ska nog göra en lista över årets fel, som en illustration av vad jag tänker på.Att ligga förtöjd i Oskashamns gästhamn tycks inte vara så poppis. Desto populärare att parkera sin husbil i hamnen. Gästhamn tycks numera bli allt mer liktydigt med båt- och husbilsparkering. Och för all del, behoven är ju likartade, parkeringsplats, tillgång till ström och vatten. Gärna dusch, toaletter och tvättstuga också.– Var är du nu, frågade min mamma. – I Oskarshamn! – Jaha, men där bor min kusin Barbro. Kanske jag borde ha vetat, men jag har egentligen bara träffat Barbro då och då på en del släktträffar och det var många år sedan sist. Egentligen hade jag mer kontakt med Barbros föräldrar, Nisse och framförallt Maggan, men även Nisses bror Birger, under några år. Men jag ringde upp henne och vi bestämde att äta lunch dagen därpå. Vad kul tyckte hon både innan och efter det att vi hade träffats. Barbro var en pigg dam och har bott i Oskarshamn i trettio år drygt och verkade känna halva stan. Tack för en trevlig pratstund! Lite lustigt att hon hamnat här. I samma lilla stad i vilken min morfar jobbade på Oskarshamnsvarvet innan han flyttade till Landskrona. Samma lilla stad i vilken min morbror Gösta blev till, döpt efter Barbros mammas bror som omkom i en rangerolycka.
Rutt: Karlshamn-Tjärö-Harön-Almö (svaj)-Karlskrona
Datum: 2-6 augusti
Ensamsegling
När jag förberedde hemfärd från Tjörn efter sommarens seglingar 2018, hade jag mest en känsla av ”Vad ska jag hem och göra?”. Ombord hade blivit hemma.
När jag kom till Bergen förra sommaren och skulle avsluta säsongen, kände jag istället att det skulle bli skönt att komma hem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som kändes annorlunda. Precis som året innan hade jag haft fantastiska seglingar och många trevliga besättningar.
Efter hand växte dock en känsla fram att det var för mycket logistik och planering och för mycket följa rutter och tidtabeller med mitt sätt att segla. För lite semester helt enkelt. Den där känslan av att bara ge sig iväg dit vinden blåser eller att inte alls ge sig iväg, bara ligga still och läsa en bok, sola och bada eller gå på en spontan upptäcktsfärd.
Känslan satt kvar och inför sommaren 2020 kunde jag inte uppbringa lusten att planera någonting. Vart skulle jag fortsätta? Lofoten, Shetland, Skottland, bara några fjordar till och sedan vända hemåt? Nu hjälpte Coronan till med beslutsvåndan. Alla tankar på att segla någon annanstans än möjligen till Sverige kunde jag lägga åt sidan. Jag visste inte ens om jag skulle lämna båten på Västkusten för att göra ett nytt utbrytningsförsök kommande sommar eller om jag skulle segla hem båten. Så småningom sa magkänslan: – Segla hem!
Olusten att planera ledde så småningom också till insikten att jag inte hade några gastar i augusti. Jag började söka alldeles för sent och i Karlshamn blev jag själv. Först blev jag lite stressad över detta faktum, men sedan insåg jag att det var riktigt skönt att vara själv några dagar. En social andhämtningspaus.
När jag vinkat av Anette vid järnvägsstationen skyndade jag mig iväg för att handla lite mat och kastade sedan loss så fort det gick. Det var ju en kanondag. En sådan där dag man bara vill uuut. I horisonten skymtar Hanö, men jag skulle österut.Jag tror att detta är en klassisk Blekinge-eka. Spelar egentligen mindre roll, för mig blev det sinnebilden för min egen lilla Blekinge-segling. Precis som seglaren på bilden var jag själv. På vattnet och på klipporna var det dock hur mycket båtar respektive folk som helst. Jag tror inte jag har sett så mycket aktivitet på eller vid havet på hela sommaren.Från flera håll hade jag förstått att man inte varit i Blekinges skärgård om man inte varit på Tjärö. Sagt och gjort!Första intrycket av ön var dock ett antal tjurar som spärrade min väg till receptionen, där hamnavgiften skulle erläggas. En av dem stod nästan på bryggan. Jag vände tillbaka till båten och beklagade mig för båtgrannen som inte visade minsta sympati för mitt bryderi. Korädd, fick jag höra. – Det är ju tjurar, de har ju inga juver. -Jaha… Häng med honom, han ska upp till receptionen, sade han och pekade på en kompis. Hmm, det gick ju bra. – Det är mest de som är lite rädda, fick jag höra. Jo, pyttsan. På vägen tillbaka hade min guide blivit attackerad när han ville fotografera en av dem. Några fler förklenande kommentarer om korädsla hördes inte från grannbåten. Uppe vid receptionen förhörde jag mig om tjurarnas temperament. – Tjurar? Det är väl bara en tjur… De andra är kvigor. Jag blottade inte min okunskap om kvigors fysiska företräden. Försökte googla, men inte ens Wikipedia kunde förtälja något om kombon kviga + juver. Jag ringde upp min dotter, men även hon saknade denna specialkunskap. Jag får leva vidare ett tag utan denna viktiga vetskap. Lär väl inte vara sista gången man passerar en tjurhage. Eller, var det kohage?
Tjärö var jättefint. Jag var ju inte helt ensam om att vilja upptäcka ön. Många kom även med olika passagerarbåtar och det fanns både vandrarhem och restaurang. Men det var lite så där svenskt lagom, i en positiv bemärkelse. Bilderna får tala för sig själva. Atmosfären inbjöd till att stanna två nätter.
Blekingekusten är egentligen inte längre än att den går att avverka under en dagsetapp. Men, varför ha bråttom? Nästa stopp blev strax innan inloppet mot Ronneby, en liten obebodd ö som heter Harön.
Det fanns egentligen bara en tilläggsplats som var lämpad för en båt med mitt djupgående och det var denna brygga som turligt nog var ledig när jag gled in. Även här kändes det skönt att ligga still två nätter.Life is good.Harön var en fin liten ö med en blandning av skog, små ängar och klippor.Har man kommit så långt som till Hasslöbron kan man ju tycka att det bara är att tuta och köra hela vägen fram till Karlskrona.Men, jag var hungrig och hittade en ö med bryggor som såg bra ut för ett lunchstopp, Tromtö. Tromtö fick dock statuera exempel på vad som visade sig vara lite typiskt Blekinges skärgård. Det är för grunt. I kortet såg det OK ut. i hamnbeskrivningen lät det som ett gränsfall, men ekolodet sa stopp. Istället hamnade jag på svaj utanför Almö. Lite pyssel sedan att få upp ankaret. Jag har inte hunnit byta ut min trasiga handenhet i fören så jag fick stå i sittbrunnen och mata upp ankaret utan att se vad som hände där framme. Blev många språng fram och tillbaka innan det äntligen var uppe.
Inloppet till Karlskrona är rätt maffigt, gamla försvarsanläggningar blandas med moderna, marina installationer och man kan nästan få en illusion av att Sverige faktiskt har ett fungerande försvar fortfarande. Även den civila stadssiluetten gör sig bäst från sjön. Några bilder blev det dock inte. Man kunde säkert valt en enklare insegling än den snirkliga led jag följde. Med frisk vind akterifrån hade jag fullt sjå med att försöka jippa lite kontrollerat några gånger och med en bilfärja hack i häl som ville komma förbi var det inte att tänka på att plocka upp kameran.
Man kan alltid se saker och ting på minst två sätt. En perfekt dag för att tvätta. Kläderna torkar snabbt. Eller, en skitdag att ligga i hamn, man vill ju ut igen. Gästhamnen ligger lika tråkigt som förut, men verkar ha spottat upp sig sedan sist. Det var ju några år sedan. Fräsch och välutrustad serviceanläggning och, om just det var ett fall framåt vet jag inte, Y-bommar mellan vilka det ska ligga tre båtar. Inte kul att ligga i mitten när grannarna släpper förtöjningarna.
Nu har jag provat på att segla själv under en fem-sex dagar. Skönt, men också lite tråkigt mot slutet. Det ska bli trevligt att få lite sällskap igen.
Enligt initierad källa är Höganäs på väg upp och det var faktiskt en mysig liten stad. För en femton år sedan hade jag ett uppdrag för Höganäs AB, men den gången gjorde staden inget avtryck i mitt medvetande. Nu hittar man t ex sådana här tjusiga blomsteruppsättningar lite varstans i centrum.Men, kanske är den höganäsiska självkänslanslan ännu inte på topp. City Beach!? Vad är det för fel på svenska? Men Centrum, det går tydligen bra att skriva på vårt eget språk.Stadsstranden var i alla fall fin och trots de lite svala temperaturerna ett poppis ställe.Ska jag hissa svensk eller skånsk flagg? Kan inte bestämma mig… Hissar både och!I Höganäs mönstrade Anette på och vi gav oss iväg på en kvällssegling mot Helsingborg. Egentligen hade vi hoppats nå Ven, men orken tröt. Även Helsingborg känns som en stad på väg upp. De har väl hunnit bli några år nu, men så här läckra, funkisinspirerade hus har man byggt i Norra hamnen. En lägenhet med de där rundade fönsterpartierna vore inte fel, om man nu skulle välja att flytta hit – och varför inte…Dagen därpå nådde vi så fram till Ven och en glest belagd hamn vid Kyrkbacken. Hamnen drivs som ett vinstdrivande aktiebolag och en snabb koll på Alla bolag ger vid handen att vinstmarginalen är god och det märks på avgiften, 460 kr per natt. Fast, hade det inte varit lönsammare att fylla hamnen? Min minnesbild från drygt två år sedan är att hamnavgiften inte stack i ögonen och att det var fullt. Eller är det Coronan som håller folk hemma? Fast inte danskarna då som ju ändå tycker att svenskar är så farliga. Majoriteten av båtarna bar dansk flagg.På sjuttiotalet var jag och tältade på Ven. Kanske sviker minnet, men jag har för mig att stigen längs östra stranden delvis var snårig och lätt oframkomlig. Nu var det åtminstone en cykel- och promenadstig om det inte var väg. Det är ju positivt. Noterade också att det har byggts en hel del nya, strandnära hus på Ven. Är det positivt? Att de små bogserbåtarna sedan länge ersatts av nya färjor är ju ett faktum sedan länge, men är det positivt att man numera kör relativt stora bilfärjor till Ven? Och linjetrafik med en näst intill tom buss på en så’n lite ö som Ven? Är det väl använda skattepengar? Har jag blivit en gnällgubbe som tyckte det var bättre förr? Är det positivt? Här syns bara genuin bebyggelse och blomsterprakten är stor i många trädgårdar. Det känns bra…Är detta vad man brukar referera till som en invasiv art?Trots en del gråväder blir man varm av att cykla, så ett dopp i Öresund satt fint. Inte så salt som i Kattegatt, men klart och fint vatten och jag tror aldrig jag sett någon brännmanet i Öresund.
Sade jag att det är vackert på Ven? Har du inte varit där, res dit med båten från Landskrona, såvida du inte tar dig dit på egen köl. Den finaste av de tre hamnarna är Kyrkbacken nedanför S:t Ibbs kyrka. Och kommer du inte på egen köl kan du lämna bilen på fastlandet. På Ven bör man cykla.
Vi fortsätter söderut. Utanför Malmö stöter vi på Henrik som seglade på Aquileja för ett antal år sedan och som också var med på Janne Östermans båt i Kroatien för inte lika många år sedan.Inte så ofta man får bilder på sin egen båt under segel. Foto: Henrik Swensson.En milstolpe, Öresundsbron, passerad.Vad kul det var att träffa er. Över tre år sedan nu som Pär-Ola och Marie flyttade till Portugal. Och vad roligt att även du hängde med, Viktor. Platsen? Ett av de, numera, många näringsställena i Skanörs hamn.Innan avfärd lite sightseeing och bunkring. Jag fick då lära mig att Skanör förlorat sitt Systembolag, så tillbehören till Tonicen ombord fick vänta.Två av Skanörs kännetecken på en och samma bild: badhytter och gäss. Fast, ändå inte. Är inte Mårten Gås utbytt mot den invasiva Kanadagåsen? Nu läser jag dock på Wikipedia att det faktiskt var en naturfotograf som redan 1927 tog in det första exmplaret av Kanadagås till Sverige. Och står det så på Wikipedia måste det ju vara sant…Pär-Ola tyckte vi skulle gå igenom Falsterbokanalen. Sagt och gjort. Första gången för mig. Varför har jag aldrig gjort det förut? Har kanske tyckt att det kändes som en omväg när man ska till eller från Skanör, men i själva verket var det en något kortare distans jämfört med att runda hela Falsterbonäset. Fendrar och förtöjningar upp, i kanalen blev det lunchpaus innan vi skulle ut på det blåsiga havet.Bron öppnas bara varannan timme. Det är ca 8 M mellan Skanör och bron, så vi fick älga på bra nä vi lämnade Skanör en timma innan broöppning.Det blåste egentligen lite för mycket för fullt segelställ, så vi började med att ta ett rev när vi kom ut ur kanalen. Försökte i alla fall. Rätt var det var hade Anette dragit ur hela revlinan ur bommen. Skepparen hade uppenbarligen slagit en undermålig knop runt bommen. Målet var Ystad och klockan hade redan hunnit ett par timmar in på eftermiddagen, så taktiken blev att ändå hissa storen i topp och att vara beredd med storfallet framme om vinden skulle öka ännu mer.Vi länsade och slörade hela vägen med fullt storsegel och med all sjö blev det en rätt uttröttande seglats. Vindvinkeln krävde full uppmärksamhet, för någon ofrivillig jipp i den här vinden ville vi inte ha. Vi höll god fart och lade till i Ystad vid sju.Dagen därpå prognosticerades vindbyar upp till 19 m/s, så vi valde att ligga kvar i hamn. Vilken tur att Ystad är en mysig stad.I Ystad finns också en ”riktig” skeppshandel. Vad nu riktig betyder kan man ju diskutera. Det bara känns. Luktar. Tyvärr lade skeppshaneln i Skillinge ner för ett antal år sedan och den var väl vassare när det gällde epitetet riktig skeppshandel. Någon spegel till Aquileja hade dock inte heller denna skeppshandel.Fortfarande frisk vind och när vi passerade Sandhammaren fick vi mer slör och halvvind och det gick undan allt mer. Trots att vi idag tagit två rev i storen noterades 11,1 knop. Inte många båtar på havet denna dag.Branteviks hamn är trång och delvis grund och inte den hamn man väljer vid hård pålandsvind. Nu blåste det dock västligt och jag hade ju legat här förut så det borde väl gå bra även denna gång. Efter ett andra försök ligger vi nu tryggt förtöjda med fint sällskap, segelfartyget Hoppet. Vid första försöket kan man nog säga att vi kom undan med blotta föskräckelsen. Vi låg stilla med ambitionen att förbereda det sista inför tilläggningen, men vinden var stark och när jag ska korrigera vår position upptäcker jag att bogpropellern lagt av. Lysdioden som normalt sett indikerar att den är påslagen, bara flämtade lite lätt och dog sedan helt. Vi driver iväg med sidan genom änden på kajen och bojförtöjda båtar och genom korta fram- och backmanövrar lyckas jag undkomma vad som skulle ha kunnat sluta med en trasslig situation. Ut igen och nya tag. Nu vet vi i alla fall var vi vill ligga och var vi behöver lägga förtöjningar och hänga upp fendrar. Slutet gott allting gott. Felsökningen av bogpropellern kom inte så långt, men har nu lagts på is. Senare nästa dag var den fit for fight igen.I Brantevik har Yngve och Annika sitt sommarviste och vi började med en promenad söderut i vacker natur.Dags att vända tillbaka.Jag kom att tänka på boken Mannen som kunde tala med hästar. Insåg nu att jag hade en gast med mig som kunde och älskade att tala med alla möjliga djur, kor, hästar, får och hundar. Bara med lamadjur blev det språkproblem. De svarade tydligen hellre med en loska.Även jag vågade klappa en häst. Jag tror inte jag har varit i närheten av en häst sedan jag som elva-/tolvåring red under en friluftsdag på Lida. Senare samma dag ledde det till ilfart till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Kanske passerat en tröskel nu? Dags att börja rida?De flesta som kommer till Österlen verkar främst besöka kustsamhällena norr om Simrishamn, men Brantevik strax söder om samma stad är väl värd ett besök.Det här var något nytt. Sveriges längsta ljugarbänk. Rätt var det var står en åttionioårig Bertil Torekull bredvid oss och tilltalar mig unge man (känns bra) och berättar (ljuger?) om hur han tagit initiativ till bänkens tillkomst och hur invigningen uppmärkammades med ett tal av Björn Ranelid. Ett fullständigt lysande tal, men helt obegripligt. Allt enligt Bertil som för övrigt såg betydligt yngre ut än sina åttionio år.Yngve och Annika, det är alltid lika trevligt att få komma till ert sommarparadis även om drinken denna gång intogs under väl svala väderförhållanden. Tack för en jättetrevlig eftermiddag och kväll med suverän mat och urgott vin. Vad var det nu vinet hette?Full fart igen. Prognosen pekade på bleke längre fram på dagen, så vi lättade tidigt och vädret blev bara bättre och bättre.Vad är då detta? Ännu en gång blir Wikipedia räddningen: Sölvesborgs mellanvågsstation. Stationen invigdes så sent som 1985 och användes för Radio Swedens sändningar. Den lades ned 2010 och fick alltså en kort livsid. Kan man misstänka att Internet minskade intresset fö Radio Sweden?Plötsligt händer det! I höjd med Hanö skingras molnen helt, vinden nästan försvinner och farten reduceras till mellan en och tre knop. Vi låter Helmut styra och ägnar oss åt att sola och bada efter båten.Anette skulle mönstra av i Karlshamn och det ska packas och städas, så till slut fick vi ge upp det lättjefulla glidandet och starta motorn för den sista biten in mot denna etapps slutmål. Inloppet domineras av AAK:s (Aarhus Karlshamns) fabrik.Lite mer försynt uppträder stadens gamla fösvarsanläggning från 1675. I förgrunden syns också den s k avmagnetiseringsanläggningen. Jag trodde först att detta enbart hade med ubåtar att göra, men den byggdes tydligen för all typ av sjöfart och för att skydda fartyg från havets fiende nummer ett, magnetminan. Stationen var den tredje i Sverige och var tydligen en av de modernaste i världen då den invigdes 1946.Alla städer har nå’t. Förutom den fina gamla miljön, även en enslinjepunkt i gatumiljö.Det enda jag egentligen trodde mig kunna kopplat till Karlshamn var glass, margarin och punsch. Vegetabiliska oljor och fetter är tydligen fortfarande huvudnumret för AAK som verkar bedriva en stor verksamhet här. Tankbilarna stod på rad för transporterna. Av en båtgranne fick jag höra att detta var det gamla lagret för glass och margarin på den tiden KF ägde verksamheten. Och hör och häpna, samme granne berättade att man förr byggde Volvo Duetter i samma byggnad.. Snacka om industrihistoria. Idag står byggnaden oanvänd. Finns det överhuvudtaget stekmargarin i affären längre? Men, vem vet kanske kommer ingredienserna till våra bordsmargariner från fabriken intill. Glasstillverkningen såldes till Åhusglass och Carlshamns flaggpunsch tillverkas tydligen i Finland sedan många år. Ingen ordning. Däremot ska vi tydligen börja associera Karlshamn med öl. Bryggs inne på området.Det hann bli sent när allt var klart och vi kunde fundera på middag. Tvärs över gatan låg krogen Riverside med en stor uteservering där det verkade vara drag. Menyn såg OK ut så vi ställde oss lydigt och väntade på hovmästaren. Den förste som kom fram och välkomnade oss visade sig vara en av gästerna. Nästa person som närmade sig agerade som om även hon tillhörde gästerna. Det var hovmästaren. Samtidigt som vi fick menyn fick vi frågan vad vi ville dricka. Kunde vi kanske få titta på vinlistan? Det behövdes inte. Det fanns tre sorter från samma producent: Rött, vitt eller rosé. Mat beställdes och tiden gick. – Ursäkta, hur lång tid kan det tänkas ta innan maten kommer? – Bara åtta minuter till. Och tiden gick. – Bara åtta minuter till. Anette visade sig dock vara en bra förhandlare och snart stod en flaska väntekompensationsvin på bordet. Det var ju rätt OK. Eller så säger det något om restaurangens inköpdspris. Samtidigt som vi hade beställt började två tjejer sjunga och spela. Kul, tänkte vi först. Men, hur lät det egentligen? Hade de verkligen övat ihop innan? Vi studerade också den av servitriserna, lite till åren, som rörde sig mest i vår del av restaurangen. När hon tog betalt var hon sysselsatt med ett frenetiskt tuggummituggande, samtidigt som hon tycktes söka något på himlen att fokusera på istället för på den gäst som skulle betala. Maten då? Jag beställde en fiskrätt. Fisken var torr, men smakerna på alla tillbehören fick högsta betyg. Intrycken från restaurangbesöket kanske inte var representativa för Karlshamn, men det satte ändå sina spår i vårt helhetsintryck av stan. Intressant kan man väl sammanfatta det med. Läser på Tripadvisor att Riverside får 2,5 (av 5) som betyg. Vi borde kanske ha kollat Tripadvisor innan vi valde krog.
Anette konstaterade lakoniskt att det var fint väder när hon kom och när hon åkte hem. Däremellan var det knappast så mycket väder att hurra för, även om solen sken på oss då och då. Men, vi fick segla rätt fort emellanåt och det kanske vägde upp en del brister vad gäller vädret? Förutom de första par dagarna blev det dock inte så mycket Slow sailing denna gång. Totalt tillryggalade vi 183 sjömil. Den längsta distanse var från Brantevik till Karlshamn, 45 M.
