Västra Balkan 2 (5): Hercegovina

Rutt: Orebić – Dubrovnik – Gränsövergång Gornji Brgat (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Ivanica (in i Bosnien och Hercegovina) – Trebinje – Mostar

Datum: 2-6 oktober 2024

Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović

Enligt tidtabellen skulle bussen till Dubrovnik gå nere från hamnen kl 7:10. Bussen börjar sin rutt på Korčula, men enligt Slobis grannar kom färjan inte förrän förrän en kvart, tjugo minuter över sju, så hur man tänkte att den ekvationen skulle gå ihop är det ingen som vet. Inte vet jag om det var anledningen till att busschauffören var så sur, att han nu låg efter jämfört med tidtabellen. En stackars kille som stod snällt i kön till bussen blev utskälld när chauffören ville stänga bagagerummet och killen gav sig till känna, att han även han hade en väska. – Var fan har du varit? Varit och druckit kaffe?

Det är bjässar till kryssningsfartyg som ligger i Dubrovniks hamn.
Att vi kom iväg en tjugo-tjugofem minuter försenade förhindrade inte att vi ankom Dubrovnik en kvart för tidigt. Vi är på väg till Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Någon lämplig bussförbindelse hade vi inte hittat, men Slobi föreslog att vi skulle ta en taxi. Det är inte långt, c:a 33 km och vi hittade en bil för 40 €, vilket kändes helt OK. Först informerade vi den taxichaufför vi skulle åka vidare med om vår förväntade försening, för att sedan meddela honom om att vi istället skulle komma tidigare än beräknat. Han tog det med ro. – Hör av er när ni är framme!
Det var lite olika bud om det gick någon buss mellan Dubrovnik i Kroatien och Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Vi hade i och för sig hittat en tur på morgonen kl 05:30, men alla vi pratade med, inkl vår taxichaufför, hävdade att det inte fanns någon trafik överhuvudtaget. Det är ungefär 4000 personer som arbetspendlar till Dubrovnik, menade han, så det är ju jättekonstigt att det inte går några bussar. – Men, det är ju bra för mig. Man gjorde ett försök med minibussar, men kort därefter kom pandemin och då dog det initiativet. Han pratade på: – Före kriget var det tät busstrafik till Dubrovnik och min mamma pendlade med buss varje dag. Efter kriget var kroaterna fientligt inställda till oss, men idag fungerar det bra. Man behöver vår arbetskraft. Många som arbetade utomlands hade dock lämnat landet och kom bara på besök under sina semestrar. Flera av dem hade köpt lägenhet i Trebinje och vissa kvarter var så präglade av detta att de stod spöklikt tomma under resten av året. Jag märkte en förändring i Slobis beteende. Hon skrattade och pratade på som aldrig förr. Kände hon sig trygg och glad över att nu vara ”hemma”?

Ja, nu är vi alltså på väg in i Bosnien och Hercegovina och mer specifikt är vi på väg in i Republika Srpska. Det kändes spännande. Jag har tidigare bara åkt buss från Split till Dubrovnik och då även på den landremsa längs kusten som innehas av Bosnien och Hercegovina. Vi stannade för en fika vid någon bullrig busstation och bar. Det var hittills mitt enda besök i landet. Mina intryck från landet, fram till nu, grundade sig främst på massmedias rapportering från Bosnienkrigets dagar: bilder från Mostar och Sarajevo, massakern i Srebrenica, den f d generalen i Republika Srpskas armé Ratko Mladić (slaktaren från Bosnien) och Radovan Karadžić, f d president för Republika Srpska samt intryck förmedlade av en av mina säljare när jag jobbade på Ericsson. Republika Srpska ingick i mitt ansvarsområde och vid ett tillfälle bad jag en säljare vi lånat in från finska Ericsson att åka ner och göra en presentation av våra mobilsystem. Tydligen kom Karadžić in och hälsade och undrade om det var OK att man tog dit TV. Detta måste ha skett kort innan han tvingades avgå 1996. Han ville väl sprida en känsla av att vara rumsren. Något TV-inslag blev det inte, som tur är.

Det ser ut som om man fått karva bort en del av berget för att få plats med gränskontrollen i Kroatien och det är ju klart, vem under Jugoslavien-eran tänkte på att man behövde ge plats för en framtida gränskontroll, när man byggde vägen.

Som någon vi träffade sade: – Det här är ett konstigt land. Jag är beredd att hålla med. Om på samma grunder, förblir oklart. Landet består av två entiteter: Serbiska republiken (Republika Srpska) samt Federationen Bosnien och Hercegovina. Va!? Hette inte hela landet Bosnien och Hercegovina och så heter en delmängd av landet samma sak? Jo, så är det. Eller så säger man, som t ex Slobi, bara Federacija (Federationen) om Federationen Bosnien och Hercegovina. Även Federationen låter ju väldigt förvirrande tycker jag, mer som ett begrepp som syftade på hela landet än på en delmängd av landet. Och bara för att göra det ännu mer förvirrande, somliga refererar till landet som Bosnien. Men med Bosnien kan man också syfta på den geografiska landsdelen Bosnien, d v s den norra delen av Bosnien och Hercegovina, emedan Hercegovina då syftar på den södra delen av landet. Så när någon säger t ex Bosnien, då får man skärpa sinnena. Menar denne den norra delen av landet, hela landet eller den politiska entiteten Federationen Bosnien och Hercegovina? Och betänk då att delar av regionerna Bosnien eller Hercegovina ligger i Republika Srpska och inte bara i Federationen Bosnien och Hercegovina. Hängde ni med?

Och varför använder man begreppet entitet i stället för delstat? Jag får läsa mig till en förklaring. En entitet sägs ha ett mer omfattande självstyre än en delstat. Federationen Bosnien och Hercegovina är indelad i tio kantoner som i sin tur är indelade i kommuner. Serbiska republiken däremot är bara indelad i kommuner. Sarajevo är huvudstaden för landet och fungerar även som ”huvudstad” i Federationen Bosnien och Hercegovina. Motsvarigheten i  Serbiska republiken är Banja Luka.

Men det stannar inte där. Statsbildningen Bosnien och Hercegovina är ett resultat av Daytonavtalet som undertecknades 1995, men 1999 fick distriktet Brčko ny status under en internationell tillsynsmans vakande öga, som en del av både Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Borgmästaren är kroat, hans ställföreträdare är muslim och församlingens talare är serb.

Slobi: – Precis så fungerade det i Tuzla under Jugoslavientiden. Jag antar att det fungerade på samma sätt i övriga Bosnien och Hercegovina. Tuzla var staden i Bosnien och Hercegovina där Slobi växte upp och inledde sin yrkeskarriär.

Vidare om Brčko: Man har en hög grad av autonomi och har t ex sitt eget skol- och rättegångssystem. Som ett positivt exempel nämns att de olika etniska grupperna sedan 2001 blandas i samma skolklasser och att man följer en gemensam läroplan. Wow! I sina tidiga dagar pumpade det internationella samfundet in pengar, vägar byggdes och en mängd arbetstillfällen skapades. Men, nu finns det tydligen tecken på splittring och självsegregation. Som ett exempel nämns att man nyligen beslutade att man på ID-kort och körkort ska ange om bäraren är medborgare i Republika Srpska eller i Federationen Bosnien och Hercegovina. Uppgifterna kommer från en artikel i The Guardian. Rent geografiskt innebär den särskilda statusen för Brčko att Republika Srpska består av två från varandra avskilda delar.

Lite förvånande ändå detta med ID-korten. I Kroatien och Serbien kan man t ex utläsa på bilarnas registreringsskyltar var man kommer ifrån, som det var i Sverige förr. I Bosnien och Hercegovina har man däremot ett system numera, liknande dagens svenska. Ingen kan således utläsa på bilen var man bor och man därmed kan uppfattas som serb, muslim eller kroat.

Bosnien och Hercegovina. Den skarpögde kan möjligen se den prickade linje som markerar de två entiteterna samt Brčko i norr. De tre städer vi besökte är markerade med gult.

Ett annat märkligt fenomen är hur man refererar till de olika folkgrupperna på Balkan. I Bosnien och Hercegovina pratar man om serber och kroater, d v s utifrån nationalitet, men den tredje folkgruppen refererar man vanligtvis till som muslimer, d v s utifrån religionstillhörighet. På nittiotalet började man dock använda begreppet bosniaker, för att ge muslimer från Bosnien och Hercegovina en slags nationell identitet. Men, det är inte heller ett klockrent begrepp, för under den ottomanska tiden användes termen bosniaker för Bosnier i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Och förresten, när man säger bosnier på svenska, då menar man inte bara de som bor i regionen Bosnien, utan ofta även de som bor i Hercegovina.

Kan det bli mycket rörigare? Åtskilligt, när det gäller Bosnien och Hercegovina, låter som en papperskonstruktion. Och det är väl inte första gången främmande makter delat upp territorier efter det att det har varit krig och det har lett till en del märkliga effekter. Kritiker menar att styrningen av landet är ineffektiv och dålig på flera plan. Det finns uppgifter om att man diskuterar ändringar i författningen som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt styresskick. Detta sägs också vara en bland andra förutsättningar för att landet så småningom ska kunna ansluta sig till EU.

Jag kan ju snöa in på i andras ögon helt oväsentliga saker, men i alla fall, en i mitt tycke intressant iakttagelse: Om Googles karta nu stämmer: Efter det att man här kommer in i Bosnien och Hercegovina, lämnar man faktiskt landet igen och åker in i Kroatien för att efter en stund återigen åka in i Bosnien och Hercegovina, utan kontroller. Hade det inte varit smart att justera gränsdragningen så att den följer vägen?
Det är inte mycket land som skiljer Bosnien och Hercegovina från havet, men här får man nöja sig med havsutsikt på distans.

Vi börjar med att åka in i Federationen Bosnien och Hercegovina, men efter bara en kort stund förkunnar en skylt att vi åker in i Serbiska republiken. Det sker dock inga gränskontroller när man passerar gränsen mellan två entiteter. Och det visar sig senare att det inte heller alltid framgår när man passerar en sådan gräns.

Vi har bokat ett rum som mer visar sig vara en restaurang med några rum. Vi är tidiga, rummet är inte klart och vi börjar med en kaffe.
Vi hinner bekanta oss med stan också. I gamla stan finns det gott om kaféer och restauranger.
Det är precis så mysigt som Slobi utlovat, trots att hon aldrig varit här förut.
Det är framförallt den gamla stadskärnan som är så här idyllisk. Utanför ser det väl ut som vilken stad som helst på Balkan. Jag hittar en uppgift på nätet om att man 2013 hade 31 000 invånare, men enligt en annan källa var invånarantalet bara 24 000. Idag är färre än 3 % muslimer. Innan kriget uppgick andelen till över 18 %.
Floden som rinner genom Trebinje heter Trebišnjica. Det är vackert och fridfullt.
Det är vackert och fridfullt.
Slobi hade berättat att Bosnien och Hercegovina var ett köttets land, inget för veganer och vegetarianer då, tänkte jag. Vi stöter på en kvinna från Turkiet som står och matar fåglar med bröd. Hon delar generöst med sig och förutom att mata fåglar vi med, börjar vi  prata. Hon berättade bl a att hon arbetade som kock i Montenegro och att hon bara var ute och såg sig omkring. Hon hävdade dock att det fungerade alldeles utmärkt att vara vegetarian här, det gick t o m att få tag i veganska pizzor. Hon berättade också att filodegspajerna med kött (Burek) eller med grönsaker eller ost (Pita) var godare här än i Turkiet. Detta trots att ursprunget väl bör vara just Turkiet. Vi tackar för pratstunden och går vidare. Foto: Slobi.
Ett bortglömt hus?
Vi hamnar på marknaden och Slobi börjar språka med säljarna om främst deras grönsaker och frukter och provsmakar gärna lite här och där. Hon ska ju inte handla något och jag får medge att jag tycker det är lite pinsamt att ta deras tid när hon egentligen inte är någon presumtiv kund.
Ville vi köpa ”lite” prsut (lufttorkad skinka)? Den här vägde 11 kg och kunde bli vår för 440 konvertibla mark, som den lokala valutan heter. Det motsvarar ungefär 2 575 kr, d v s 234 kr/kg. På nätet hittar jag vad som ser ut som en motsvarande skinka från Toscana som betingar ett pris av 345 kr/kg. Kanske fanns det prutmån på hennes skinka och visst var det billigare redan med utgångspriset, men kanske ändå inte så billigt som förväntat, med tanke på prisnivån i övrigt.
Många är nyfikna. Ostförsäljerskan berättade att hon bott i Stolac nära Mostar, men att hon flydde hit under kriget. Hon undrade var Slobi kom ifrån och hon berättade. – Och han där då, är han bra? Är han juste? Gör han som du säger? Osten på den lite suddiga bilden lagras i får- eller getskinn enligt en gammal metod från 1400-talet. Den kallas Sir iz mješine (fritt översätt = ost från skinnet). Vi köpte ost. – Stopp, stopp, sade jag! – Va! Här köper folk kilovis. Ska ni inte ha mer än så? Hur den smakade? Jättegod.
Det är gott om grönska i centrum och Trebinje sägs vara känt för sina plataner.
Förblir det torrt därinne när det regnar?
Så är det dags att checka in. Vi får ett rum med balkong med fin utsikt mot den, i princip, bilfria gatan.
På hotellet välkomnades vi av Stana. Hon hade egentligen pensionerats från sitt tidigare arbete på ett kraftverk, men ville fortsätta arbeta. Kanske kände hon sig tvungen till det av ekonomiska skäl? Själv var hon från Trebinje, emedan hennes man var från Podgorica (huvudstaden i Montenegro). Hotellet/restaurangen ägdes av någon som hade bott i Kanada och det gjorde skillnad, menade hon. Det var bättre helt enkelt att jobba för någon som bott utomlands. De var generellt sett hederligare och mer sympatiska. Hon hade även vänner i Sverige och Danmark och hon var i Töreboda och hälsade på under förra året. Bosnien och Hercegovina är ett konstigt land tyckte hon. Landet präglas av alldeles för stora, politiska motsättningar. Slobi bytte tema och bad om restaurangtips och innan vi visste ordet av hade hon engagerat sin son i att skjutsa oss till en bra restaurang. – Vad kostar det då, undrade Slobi. – Ingenting! Här står vi precis utanför stadsmuren och väntar på honom.
Sonen var på besök här och bodde egentligen i Kotor i Montenegro där han arbetade som programmerare. Han gifte sig för en månad sedan och de hade ett stort bröllop med 200 gäster(!). Egentligen ville han och hans fru flytta till Danmark eller till Sverige. Men, hans fru är defektolog. Om jag förstod det rätt innebär det att man identifierar utvecklingsstörningar hos barn, vilket inte är en profession som riktigt finns i Skandinavien. Dessutom krävs det bra språkkunskaper för att kunna arbeta inom det gebitet, så det var tydligen lite oklart hur det skulle bli. Han hävdade att det var dyrare att bo i Kotor än i Köpenhamn, vilket lät lite märkligt i mina öron. Nu funderade de istället på att flytta till Trebinje.
Sonen körde oss runt och vi fick välja mellan två restauranger, båda naturskönt belägna vid floden. Vi åkte vidare härifrån till det andra stället och jag började undra var vi skulle hamna. Vi åkte genom slitna förortsområden och det var svårt att föreställa sig att det plötsligen skulle dyka upp en trevlig restaurang. Men, det gjorde det. Innan vi skildes åt lyckades vi i alla fall trycka lite bensinpengar i handen på honom.
Ett trevligare och mer avkopplande läge har jag svårt att tänka mig.
Fisken var purfärsk och plockades direkt från egna bassänger.
Änderna ser ganska lustiga ut när de dyker ner för att fånga mat. Man får nästan en  illusion av en stor ful fisk som sticker upp sitt gap.
Slobi valde rätt (forell) och jag helt fel (vad vill jag helst glömma). Till efterrätt valde vi dock båda rätt, pannkakor med honung och hackade valnötter. Skulle du komma till Trebinje, missa inte restaurangen Studenac.
Till slut fick vi dock inse att också en måltid i underbar miljö, tar slut. Vi hade inte mage att ringa sonen igen, utan beställde en taxi. Priset? Motsvarande 47 kr. Det räcker ju inte ens till för att få kliva in i en taxi i Sverige. Taxi Kurirs grundavgift t ex, uppgår till 58 kr. Har ni sett vilken avancerad taxameter han har? Priset syns i spegeln.

Hur kan vissa saker eller tjänster vara så billiga?

Enligt webbsidan ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ uppgick BNP per invånare i Bosnien och Hercegovina till 7 585 US dollar (2022). Det kan jämföras med Kroatiens 18 413 US dollar/invånare (2022) eller Sveriges 55 873 US dollar/invånare (2022). Kroatien upplever vi som ganska dyrt, i alla fall att gå på restaurang.

Hur är det med lönerna då? Det är inte helt lätt att hitta entydig ekonomisk statistik. Men, enligt webbplatsen tradingeconomics.com uppgick en genomsnittlig månadslön i Bosnien och Hercegovina till motsvarande 12 640 SEK (september 2024), vilket kan jämföras med Kroatien 15 137 SEK (augusti 2024). Genomsnittlig lön i Sverige redovisas som timlön: 201 kr/timme (juli 2024), vilket enligt egen matematik kanske kan räknas om till 33-34 KSEK/månad.

Med tanke på prisnivån blev jag faktiskt lite överraskad. Hade nog trott att lönenivån var ännu lägre. Kanske ska man ta siffrorna med en nypa salt, för i Bosnien och Hercegovina är det väldigt billigt, även för en svensk turist. En kopp kaffe kostar t ex ca 14,60 SEK.  En stor starköl noterade jag för c:a 23,40 SEK och som framgick ovan, att åka taxi är billigt.

Man får också ta hänsyn till arbetslösheten och vi hade hört att den var hög.  Enligt samma källa som ovan var den dock ”bara” 13,3 % i juni 2024.  Jag hade nog gissat att den var högre. Motsvarande siffror för Kroatien och Sverige, samma källa, var 4,6 % respektive 8,2 % (båda värdena från september 2024).

Det är många tankar som väcks när man reser, men tillbaka till själva resan nu.

Den största serbisk-ortodoxa kyrkan i Trebinje heter Kyrkan av Guds heliga förvandling, ett svulstigt namn på en kyrka kan tyckas. Det räcker inte med Maria-kyrkan eller något liknande… Svulstig var dock inget kännetecken för kyrkans utformning. Den var vacker både på utsidan … Foto: Slobi.
… och insidan.
Vi försökte också komma in i någon av de två moskéer vi hittade, Sultan Ahmeds moské och Osman Pasha-moskén. Båda var stängda. Samtliga moskéer som fanns innan kriget ska ha satts i brand för att därefter rivas. Samtidigt sägs muslimerna ha utvisats från eller flytt denna region. Det första försöket att inleda återuppbyggandet av Osman Pasha-moskén planerades i maj 2001, men misslyckades på grund av demonstrationer och stenkastning av Trebinje-bor. Moskén restaurerades slutligen och invigdes den 10 juli 2005. Jag läser att Turkiet ska ha spelat en viktig roll i finansieringen av återuppbyggnaden av förstörda moskéer, bl a de i Trebinje. Sägs och ska ha, ja man får vara försiktig med källorna. Man märker att alla parter i Bosnien-kriget skriver sin egen version av historien och man kan ofta ana vilken folkgrupp den person tillhör som hållit i pennan. Foto från Internet.
Jag har precis läst om hur Nicolás Maduro (president i Venezuela) flyttat starten av julfirandet till oktober. Han försöker väl avleda uppmärksamheten från kritiken om valfusk, tänker jag. Men, vad föranleder att tomten åker släde på Trebinjes trottoarer redan den 2 oktober? Det är för övrigt mycket sällsynt med snö i Trebinje.
Klockan närmar sig tio och nu är det lite småruggigt. Vi dricker billiga drinkar, men vad gäller drinkar fick vi vad vi betalade för. Ingen hit. Istället låter vi oss underhållas av folklivet och smaka på popcorn från en popcorn-vagn alldeles intill. – Ja, folk säger att det är stans godaste popcorn, men inte vet jag, berättar popcorn-makaren för Slobi.
Vi fick nästan två heldagar i Trebinje och nästa dag ger vi oss iväg utanför stadskärnan. Först och främst ville vi se den gamla bron över Trebišnjica. Bron har bytt namn och jag läser en beklämmande förklaring till orsaken. Bron hette ursprungligen Arslanagić-bron, vilket är ett muslimskt efternamn. Under Bosnienkriget döptes den om till det mer serbokroatisk-klingande Perović-bron. En förklaring till detta sägs vara att avleda uppmärksamheten från dess namn så att serbiska nationalister inte ska frestas att riva den. Bygget av bron slutfördes i slutet av 1600-talet. Jag blir dock lite nyfiken på placeringen, uppströms, lite utanför stadskärnan. Till min förvåning finner jag då att bron inte bara bytt namn, utan även  bytt plats. Tidigare låg den i den medeltida staden Mićevac ca 5 km uppströms. I början av sjuttiotalet demonterades bron sten för sten och återuppbyggdes här, när man planerade för en kraftverksdamm vid den ursprungliga platsen. Så var det med det. Medeltida stad? Där kanske vi missade något…
Högt upp ligger en kyrka som sades vara sevärd.
Vi knallar väl upp dit. Alla andra som skulle dit tycktes åka bil eller buss. Slobi tvivlade på att Google maps hade rätt för sig. Hon tyckte nog att vägen till en sådan sevärdhet borde vara av bättre beskaffenhet. Men, Google visste allt besked, utan att vägbeskrivningen för den skull tog någon hänsyn till huruvida omgivningarna var tjusiga eller förfallna. Just här var det mest skräpigt, annars mest välhållna villor blandat med halvfärdiga dito, och en och annan tupp som gol.
Hercegovačka Gračanica byggdes så sent som år 2000. Mycket konstigt har jag läst, men kyrkan ska ha byggts för att uppfylla den serbiske poeten Jovan Dučić önskan om att bli begravd på en av kullarna som omger Trebinje i en kyrka som liknar ”den i Kosovo”. Så med klostret i Kosovo Gračanica som förebild byggde man denna kyrka och hämtade hem poetens jordiska kvarlevor från USA där han ursprungligen begravdes 1943. Förebilden i Kosovo vaktades bl a av svenska FN-trupper för att rädda den undan förstörelse från Kosovoalbaner. Foto: Slobi.
Det var uppenbarligen ett populärt turistmål med guidade turer.
Om inte annat bjöds på fin utsikt från kyrkan. Ett annat mål idag var klostret Tvrdoš. Slobi hade hört om klostret och dess goda viner. Hon hade ringt i förväg för att försäkra sig om möjligheten att delta i någon vinprovning. Det var bara att komma, blev svaret. Till Tvrdoš var det nio kilometer, så vi ringde vår taxichaufför som körde oss från Dubrovnik. – Jodå, jag är där om en kvart.
Så var vi då i Tvrdoš som Slobi pratat så mycket om och ibland fick jag intrycket av att det egentligen var den huvudsakliga anledningen till att hon ville åka till Trebinje.
Det var ett vackert kloster, men man kom inte så nära och det var ingen som ville berätta om klostret eller om hur vingården sköttes. Det hade ju varit intressant att få höra lite om.
Här var vi personas non-grata. Där bodde ju munkarna, fick vi som svar. Så är det ju inte på alla kloster, men så var det här.
Var man inte varse det innan, blev man det i alla fall när man kom in i kyrkan. Klostret är serbiskt-ortodoxt och kyrkan ter sig typisk för den serbisk-ortodoxa traditionen.
Lite på nåder, kändes det som, fick vi en begränsad visning av vingården eller snarare så fick vi besöka källaren där vinfaten förvarades. Om jag förstod det rätt var det inte så länge sedan man upptäckte att denna källare fanns.
Man väntade på en större grupp med ryssar som skulle få prova vin. Vi fick knö in oss precis innan deras ankomst och provade i rask takt tre viner, ett rosé, ett vitt och ett rött. Återigen förvånas jag över de goda rosévinerna (se karlbom.se/2024/09/25/vastra-balkan-1/ ), det var nog det godaste av de tre. Även det vita var väldigt gott, men det röda tyckte vi var bara tungt. Tvrdoš fanns tidigare på Systembolaget, men de verkar ha försvunnit från sortimentet.
Ah kvitten, utbrast Slobi och såg helt lyrisk ut. Jag såg nog mer oförstående ut. Frukterna var tydligen inte så goda att äta rakt upp och ner, men senare, i Belgrad köpte hon ändå kvitten. Jag gör kompott av den någon kväll. Det hann vi dock aldrig med, så den fick åka med hem till Sverige. Oklart vad som hände med den sedan.
Nu skulle vi ju in till stan och då var det bara drygt fem kilometer. – Vi går! Ja, vad tyckte vi då? Nja, inte är Tvrdoš värt en omväg, men Trebinje är ändå trevligt att besöka.
På vägen upp till Tvrdoš frågade vi taxichauffören var det var för vattenhjul som man kunde se lite här och var. Första gången jag såg ett associerade jag till någon gammal kvarn, men det hade ju varit naturligare att själva kvarnen överlevt och inte bara kvarnhjulet. Nej, de var avsedda för bevattning av odlingarna. Smart.
Vad brinner här? Jag tror man eldade upp gamla rötter. Gott luktade det inte.

Under kvällen drog det in ruggväder och vi kurade på hotellrummet med vin och ost från fårskinnet och andra tillbehör. Under natten övergick det till riktigt oväder. Det blåste och regnade och jag såg framför mig att fönsterrutorna skulle kunna blåsa sönder. Det har jag faktiskt varit med om en gång, i Kalifornien på åttiotalet. Dagen därpå skulle vi åka buss till Mostar och jag tänkte en tanke på vägarna dit. Skulle de vara farbara? När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att medelvinden under natten hade varit 11 m/s, men att det i vindbyarna skulle ha blåst upp mot 25 m/s, d v s halv storm.

På gatorna i Trebinje såg vi inte några särskilda spår av nattens oväder och bussen, utrangerad från Spanien, stod där snällt och väntade på oss.

Bitvis åker vi genom ett vackert böljande landskap som ser bördigt ut, men för det mesta är det kargt och stenigt med höga berg. Slobi berättar att detta alltid varit ett fattigt område.

Slobi pratade med sin kusin Sunčica och berättade om våra resplaner. Buss nu till Mostar, sedan tåg till Sarajevo och vidare med buss via Tuzla till Belgrad. Chauffören överhör samtalet, vänder sig om och viftar med pekfingret. – Ne, ne… Jag tror först det är mig han vänder sig till och undrar vad jag gjort för fel. Får jag inte använda mina hörlurar eller vad är det fråga om? Det var dock riktat till Slobi och då får vi höra om olyckan. Ovädret vi uppenbarligen hade varit i utkanten av hade drabbat regionen runt Jablanica. Folk har dött, hus har spolats bort, vägen är inte framkomlig och järnvägen har raserats. – Gå av i Gacko och se om ni inte kan hitta en buss därifrån till Sarajevo, tycker chauffören. Vi googlar, men hittar inga vettiga förbindelser och bestämmer oss för att ändå åka vidare till Mostar och ta det därifrån.

Vi åker förbi Gacko med sitt kolkraftverk och jättelika slaggområden. Jag har läst tidigare om den förgiftade marken här. Det ser rätt eländigt ut. Vägen är ofta helt OK, men bitvis känns det som om vi är långt borta från civilisationen, med bortsliten asfalt och fullt med potthål som chauffören får väja för. Trots detta kör han fort och aggressivt. Vi angör flera samhällen på vägen, alla med sin variant av nersliten busstation.

Det börjar märkas mer och mer att det har regnat. Betesmarkerna är delvis vattendränkta och korna kommer upp i vägrenen. Motsvarande har jag faktiskt varit med om i Härjedalen då Ljusnan svämmade över efter ett kraftigt sommarregn.
Och är det inte kor, så dyker det upp en fårskock på vägen, men busschauffören brakar på. I förrgår var det torrt överallt, berättade han.
– Jag har inte fått några rapporter om att vägen inte skulle vara farbar, men vi får väl se vad som väntar, menade han.
Samtidigt nära Jablanica såg det ut så här. Järnvägsbanken bortspolad sliprar och räler hänger i luften. Här skulle vi ha åkt tåg. Man får ju vara glad över att inget tåg hann passera innan man upptäckte skadorna. Foto från Internet.
Det är fler som kör aggressivt och då kan det gå så här och det kan nog inte skyllas på något regnoväder. Vi börjar närma oss Mostar och här är det torrt. Som tur är gick det att köra ut i vägrenen och komma förbi.
Framme i Mostar är första känslan att vi är långt borta. Bostadsområdet här ser verkligen muslimskt ut, nästan som om vi vore i ett arabland. Första intrycken av Mostar är att det är slitet och stökigt. Vi går till järnvägsstationen för att försöka lösa in våra biljetter som vi nu inte kan använda. Utan resultat. Vi går till hotellet och går fel.
Till slut kommer vi rätt. Hotellet eller vad man ska kalla det, heter Villa Park och det lät ju lovande och den här gången blev vi inte besvikna. Vilket underbart läge med balkong direkt mot floden Neretva. Pust. Vi hade nu kommit fram till att vi skulle tillbringa en natt till i Mostar och sedan flyga härifrån till Belgrad. Tyvärr fick vi då byta rum, men det var rätt OK ändå.
Hungriga var vi och är man här och vill bli mätt snabbt ska man äta cevapi. Enligt vår värd hade stället tvärs över parken bland stans bästa och ja, de var goda. Senare åt vi på ett annat ställe och då kunde vi notera vilken skillnad det kan vara. Det senare ställets cevapi, fick en att bli mätt på denna rätt för lång tid framöver. Öl fanns inte, så när man släckt den värsta törsten med en Cola eller mineralvatten så bjuds det på yoghurt som måltidsdryck.
Man ser fortfarande många spår av kriget. Den här fasaden hör till det gamla hotell Neretva.
Det här är också hotell Neretva, så något är på gång och snart kanske det går att boka ett rum här igen. Hotellet stod klart 1892, d v s under den österrikisk-ungerska epoken. Här har många celebriteter bott, såsom Tito och kejsar Franz Joseph. Hotellet finns med på en lista i Dayton-avtalet över nationella monument i Bosnien och Hercegovina.
– Det här måste du äta. Slobi var eld och lågor över hennes barndoms kakor, krempita och šampita. Lite för mycket och lite för sött för min smak.
Överallt härnere springer det omkring vilda hundar. De här två försökte bli lite bekanta med varandra, men hunden till vänster verkade lite nervös över sin eventuellt blivande kompis avsikter.
Vi får gradvis ett allt trevligare intryck av Mostar. Det är många turister här och mycket krimskrams-försäljning, men miljön i den gamla staden är helt betagande.
Så är vi då framme vid den berömda bron, Stari most. Den invigdes 1566 och bygget beordrades av sultanen Süleyman. Mostar och större delen av Balkan var ju då en del av det ottomanska väldet. Det brukar lyftas fram att bron även var en symbol för fredlig samexistens mellan muslimer och kristna, man bodde i huvudsak på var sin sida om bron. Under kriget var det dock inte värderingar som tolerans och samexistens som dominerade, utan snarare nationalism, hat och etnisk separatism. Som ett led i detta bestämde sig kroaterna för att förstöra bron. Vi såg på film hur kroatiska soldater jublade när de till slut lyckades skjuta sönder bron i november 1993.
Bron är inte bara en förbindelselänk mellan östra och västra Mostar, den fungerar också som ett verktyg för män att bevisa sin mandom. Det gäller tydligen att hoppa 20 meter ner i Neretva och komma upp med en sten från flodens botten innan man är en riktig man.
Det är brant att ta sig över bron, men man får hjälp av stödstenar som sticker upp med jämna avstånd. Regnar det och blir halt är det nog ett äventyr att ta sig över. Notera den muslimske mannen. Är det en slags bönehatt han har på sig? Ser inte ut som en traditionell fez i alla fall.
Östra Mostar domineras av muslimer eller bosniaker som man allt mer säger idag.
Vi besöker moskén Koski Mehmed Pasha. En turistgrej vad det verkar, men enligt mannen som kasserade in avgiften äger också gudstjänster rum här. Män och kvinnor får inta vara i samma avdelning i moskén. Den här avdelningen är reserverad för männen. Kvinnorna hänvisades till en enkel läktare. Fredagsbönen är obligatorisk för männen och som det heter, männen får inte hindra kvinnor att besöka moskén eller att be.
Likt muezzin (person som kallar till bön) knallar vi upp för den ytterst smala trappan till minaretens topp, naturligtvis inte för att kalla till någon bön, utan för att kolla in utsikten. Förekommer det någonstans att muezzin inte ersatts av högtalare och förinspelade band?
Från minaretens topp ser vi också den serbisk-ortodoxa katedralen, men mer om den längre ner.
Jag berömde henne för hennes fina hatt och hon bekräftade glatt att det var en fez hon hade på sig.
Till slut kom vi in och kunde beställa riktigt goda, traditionella rätter. Det såg ut som att det skulle kunna vara en turistfälla, men det var ett bra ställe.
Bron blir inte mindre vacker i kvällsbelysning.
På bankens hemsida kan man läsa (översatt av Google): ”Vi är den första banken i Bosnien och Hercegovina och regionen som verkar i enlighet med islamiska finansiella principer sedan grundandet år 2000.” Jag undrar vad det kan innebära…
Området kring bron och den riktigt gamla staden är på något sätt ett område för sig. Det är i huvudsak upprustat och väldigt pittoreskt. Jag nämnde våra första intryck av Mostar och de var i huvudsak präglade av östra Mostar dominerat av muslimer. Vi tar en promenad i västra Mostar och möts av en helt annan stadsbild. Det känns som om man befinner sig i olika länder. Man tror sig kunna vara förflyttad till, tja, varför inte till Wien.
Men så vägg i vägg med denna prakt ett ödehus, en ruin från kriget.
Har man ont om pengar får man ta en våning i taget. Eller hur tänkte man här? Men, kolla in dekorationerna under taksprånget. Överlastat eller vackert?
Det här var i alla fall inte vackert. En katolsk katedral. Maria-kyrkan eller på engelska: Mary’s Cathedral Queen of Heaven and Mother Church. En av de fulaste kyrkor jag sett. Inget som ersatte någon kyrka som förstördes under det senaste kriget, utan den byggdes 1974-80, i och för sig på platsen för en gammal katedral från 1872.
På berget i västra Mostar hade katolikerna rest ett stort kors som dessutom var upplyst när det var mörkt. Det kändes som om deras avsikt var att provocera muslimerna med detta.
Vi fortsätter upp mot en minneskyrkogård för partisaner. Slobi var först skeptisk till att gå upp här och det såg onekligen rätt förfallet ut. De kommunistiska partisanerna kämpade både mot mot nazister och kroatiska Ustaša och deras ledare var ingen mindre än Josip Broz ”Tito”. Hans egentliga namn var Josip Broz och man tror att han som kommunistisk aktivist började använda kodnamnet Tito för att skydda sin identitet. Tito föddes i nuvarande Kroatien av en serbisk mamma och kroatisk pappa. Hans slagord var ”Broderskap och enhet!” Partisanrörelsen omvandlades 1944 till den nya jugoslaviska armén.
Men, jag tyckte vi skulle passa på när vi ändå var här och om inte annat ledde det till ett intressant möte. Det var en glad lax med många och starka åsikter. Han presenterade sig som en obunden muslim. Han sade sig gilla anarkismen i Mostar samtidigt som han ogillade nationalism och Ustaša. Han menade ändå att det var rätt bra här nu. Efter en kort stund började han prata svenska med oss. Han visade sig ha bott i bl a Sverige, i Malmö. Hans pappa bor i Kävlinge där han arbetade som bilmekaniker och bl a lagade ett femtiotal lastbilar som han fyllde med vapen som skickades till krigets Bosnien. För att understödja muslimerna får man anta. Han hade inte mycket till övers för dagens Sverige som landet hade utvecklats sedan Olof Palmes och Anna Lindhs tid. Bara moderater och Sverigedemokrater som styr Sverige numera, tyckte han. Det fanns många frågor kvar att ställa, blev inte riktigt klok på honom. Han rusade dock vidare, var ute och guidade en tjej från Australien.
Minneskyrkogården är upptaget på en lista över de sju mest hotade kulturarvsplatserna i Europa. För två år sedan förstördes kyrkogården av huliganer. Tydligen inte klarlagt av vem, men misstankarna riktas mot kroater med sympatier för Ustaša. Tittar här, sa vår nye bekanting, Här har de ristat in  Ustašas symbol.  Kan jag ta en bild av dig när du pekar på Ustašas symbol? – Nej, sa han och skrattade. De slår ihjäl mig då. Förhoppningsvis är de inte lika grymma nu som under andra världskriget. De gick då så långt att deras allierade, nazisterna, kände sig manade att sätta stopp för deras allt för grymma härjningar. Det tyckte alltså nazisterna… I maj 1941 deklarerade regimen i Kroatien Ustašas mål, ett etniskt rent Kroatien. Detta skulle uppnås genom att en tredjedel av serberna skulle tvingas konvertera till katolicismen, en tredjedel skulle fördrivas och en tredjedel skulle dödas. Jag läser på sidan historicalsites.se: Kroaterna upprättade ett antal läger liknande nazisterna koncentrationsläger, varav det största och mest kända var lägret i Jasenovac. Det fanns inga gaskammare i Jasenovac utan fångarna mördades främst med hammare, yxor, påkar, knivar och andra tillhyggen och begravdes i massgravar. Enligt museet går det att bekräfta drygt 70 000 dödsoffer varav serber stod för majoriteten av offren, men även judar, zigenare och politiska motståndare mördades i Jasenovac. 
Jean-Paul Sartre lär ha yttrat: ”- Det här är ett mästerverk, och jag vill se det!” Verket stod klart 1965 och upphovsmannen heter Bogdan Bogdanović, känd arkitekt och f d partisan.
Hrvatski dom Herceg Stjepan Kosača eller Prins Stjepan Kosačs kroatiska hem. Stjepan Kosača var en mäktig bosnisk adelsman som var politiskt aktiv i mitten av 1400-talet och det lär var Stjepans titel ”Herceg” som gav upphov till namnet Hercegovina. Byggnaden är dock inte fullt så gammal. Den stod klar 1960. Idag fungerar den som en slags kulturinstitution i västra Mostar, d v s den kroatiska delen av Mostar. Jag kanske är inbillningssjuk nu, men påminner inte arkitekturen lite om de rådande stilidealen under Tysklands nazitid?
En vacker park kontrasteras av…
… ett betongskelett med hakkors, MATEA och förkortningen UZM. Jag är inte säker, men möjligen syftar UZM på Ultras Mostar, en supporterklubb till det kroatiska fotbollslaget i Mostar, Ultras Zrinjski Mostar. Enligt ChatGPT har man starka kopplingar till kroatisk nationalism, vilket tydligen är vanligt i områden med en komplex etnisk struktur, som man uttrycker det. MATEA? Ingen aning.
Vi funderar över vad detta kan vara för hus. Ett nybygge som kom av sig kanske? Vi frågar några förbipasserande. – Nej, det var ett bankpalats, helt täckt av glas, men en tankbil exploderade utanför det och alla rutor krossades. Fastigheten har nu förvärvats av kommunen. Jag söker information och ser att byggnaden huserade Ljubljanska Banka och att den också kallas för Sniper tower. Här hade kroatiska prickskyttar bra sikt in mot de muslimska delarna. Idag tar sig tydligen även hard core-turister in här för att påminnas om förfärlig historia och för att njuta av utsikten.
Vi vandrar tillbaka mot stan…
… korsar floden och ramlar in i ett gammalt ottomanskt hem, Bišćevića Kuca (Biscevic-huset). Jag ser lite olika uppgifter om när huset byggdes, 1600-, 1700- eller början av 1800-talet. Oavsett vilket är det fantastiskt att huset klarade sig så lindrigt undan skador under kriget att det gick att återställa. Huset var invaderat av en stor turistgrupp, annars hade det nog varit spännande med en guidad visning.
Jag läser att huskomplexet delades upp i två eller tre enheter under slutet av 1800-talet. Utöver den del av komplexet vi befinner oss i, Bišćević-huset, finns grannen Lakšić-huset. Husen bär namnen på ägarna. Lakšić-huset fungerar fortfarande som bostad och representerar tydligen Haremluk (bostadens privata och intima delar) i den ursprungliga utformningen, emedan Bišćević-huset representerar Selamluk (bostadens utrymmen för herrar, affärer och gäster). Bišćević-huset fungerar idag som museum och ägs av ättlingar till de ursprungliga ägarna.
Elegant så det förslår. Vattnet i fontänen serveras från små kannor.
Vi gick förbi det flera gånger, men jag kände att jag måste gå in och titta på muséet. För Slobi var det ett ångestladdat beslut, men till sist bestämde hon sig för att gå med in. Men, det blev ett kort besök för henne. Det blev för mycket.
Det verkar klart att muséet berättar historien ur muslimernas synvinkel. Därmed inte sagt att det som visades upp inte var sant, men det är ju som i ett familjegräl, det är sällan ens fel att två träter och man får sig delvis olika versioner till livs beroende vilken part man lyssnar på. Vad gäller Mostar belägrades staden ursprungligen av den Jugoslaviska folkarmén. Kroater och muslimer kämpade då tillsammans och efter nio månader, i juni 1992, trycktes serberna tillbaka. Jag läser på annat håll om att serber och kroater i hemlighet ska ha kommit överens om att dela upp Bosnien emellan sig. Nu spekulerar jag, men kanske bidrog detta till att kroaterna i maj 1993 anföll muslimerna, sina forna bundsförvanter och att strider uppstod dem emellan. Alla parter begick oförlåtliga övergrepp, men något man inte kan undvika att nämna är Srebrenica och då är vi inte i Mostar längre utan mitt inne i Republika Srpska. Man får backa bandet till den 29 februari 1992 då delrepubliken Bosnien och Hercegovina höll en folkomröstning om och också röstade för självständighet gentemot det Jugoslavien som fortfarande fanns kvar. Folkomröstningen sägs ha bojkottats av bosnienserberna och man avfärdade också resultatet av omröstningen. Deras armé (VRS), med understöd av rest-Jugoslaviens president Slobodan Milošević och den jugoslaviska folkarmén (JNA), inleddes en operation för att ta kontroll över de delar av Bosnien och Hercegovina som man ansåg tillhöra serberna. Parentes: Känns det igen från Ukraina? Slut parentes. Både kroater och muslimer fördrevs eller dödades. Mitt i det område som serberna ville göra till sitt, låg Srebrenica, som hade förklarats som en fristad för muslimer under FN:s beskydd. Under några få dagar i juli 1995 begicks här det största folkmordet sedan andra världskriget. Över 20 000 muslimer hade flytt hit och under ledning av Ratko Mladić och den bosnienserbiska armén mördades, enligt en uppgift, 8 372 män och unga pojkar. På en film visas hur fångar gick gräva sina egna gravar, hur de sedan sköts och de ännu kvarlevande fick släpa liken till gravarna. Vad gjorde FN? Såvitt jag förstår avlossades inte en enda kula till Srebrenicas försvar. FN-styrkan, begärde understöd från Nato i form av stridsflyg, men fick ingen hjälp.

På ytan i alla fall lyckades Tito trycka undan de etniska motsättningarna i Jugoslavien. Jugoslavien är borta. Ett tag kallades Serbien och Montenegro för rest-Jugoslavien, men på ett sätt känns det snarare som om Bosnien och Hercegovina är ett slags rest-Jugoslavien med sin blandning av etniska grupper, vars motsättningar nu trycks undan av ett nytt system. Vi får höra från många av dem vi pratar med att det fungerar bra vanliga människor emellan, men att det på den politiska nivån känns som om de etniska motsättningarna lever kvar. Dessutom verkar styrningen av landet ineffektiv. Beslut blockeras tydligen ofta med hänvisning till någon etnisk grupps intressen.

Efter ett sådant museibesök behöver man lite lättsammare budskap.
Inte lika känd som Stari most, men fantastiskt vacker är även Kriva Ćuprija (Krokiga bron)  över floden Radobolja.
Den är dessutom mer intimt belägen och lockar tydligen till bröllopsfoton.
Här ser man tydligt att det regnat mycket.

Och är man inte övertygad kan man kolla på det här videoklippet.

Årtalet 1981 var sprayat på en hel del ställen i Mostar. Det såg lite revolutionärt ut, men syftar tydligen på den lokala fotbollsklubben Velež Mostar och det faktum att man vann den jugoslaviska cupen 1981. Lagets supporterklubb heter Red Army Mostar.
Någon plan för husens överlevnad tycks man ha eftersom man stagat upp väggarna så att de inte ska ramla ihop.
Det internationella samfundet har inte släppt taget om Bosnien och Hercegovima. Ungefärlig översättning: #Ta inte för givet #Begär inte #Ta inte emot, Säg Nej till korruptionen, Anmäl misstänkt korruption till berörda myndigheter och uppmuntra andra att göra detsamma. Avsändare: OSCE (eller OSSE på svenska) Organization for Security and Co-Operation in Europe (FN-organ) och International Narcotics & Law Enforcement United States Department of State.
En av de saker vi ville göra vår sista dag i Mostar var att knalla upp till den ortodoxa katedralen i Mostar. På vägen dit upptäcker vi, lite till vår förvåning, att Serbien har ett generalkonsulat i Mostar.
Vi hade inte läst på i förväg. På vägen upp förvånades vi något över hur otillgängligt katedralen låg. Var vi verkligen på rätt väg?
När vi kommer in ser vi att detta var en kyrka som fortfarande var under renovering. Wikipedia: ”Den enda serbisk ortodoxa katedralen som funnits i staden brändes efter att serbiska styrkor hade bränt alla moskéer som fanns öster om floden Neretva.”
– Ska vi inte gå upp där, när vi ändå är här, tyckte jag. – OK! Och där ligger denna lilla gulliga kyrka.
Inte ofta som man går ner i kyrkan…
Slobi får kontakt med två kvinnor som arbetar för kyrkan. En av dem berättar att den lilla kyrkan byggdes under 1500-talet under turkarnas tid. De var toleranta, såtillvida att man tillät bygget av en ortodox kyrka, men den fick inte synas, så den skulle byggas utanför stan och nedsänkt i berget och dessutom bakom en mur. Även den lilla förstördes under kriget. Idag är den återuppbyggd och används för gudstjänster, senast tidigare idag. – Det var synd att ni inte kom lite tidigare sa hon, så hade vi kunnat vara med på deras samkväm efteråt (= kaffe, kakor och rakija).

Den äldre av de två kvinnorna pekade på mig och beklagade att det inte kunde bli något samtal när jag hade försökt tilltala henne på engelska. Men, jag verkade vara en fin man och Slobi skulle vara glad att hon hade träffat mig, menade hon. Minsann… Hon berättade att hon hade flytt till Serbien när det var som värst. Idag hade hon ingen kvar i livet. Slobi ombads att skriva ner namnen på döda och levande i hennes familj som var döpta i den ortodoxa kyrkan. Slobi, hennes föräldrar och f d man skulle därmed omnämnas under nästa gudstjänst, men inte hennes odöpta barn. Slobi har flera gånger uttryckt sitt missnöje med den ortodoxa kyrkans exkluderande attityd och lyft fram den svenska motsvarigheten som dess motpol i detta sammanhang.

Den yngre av dem hade berättat för Slobi att hon hade fängslats tillsammans med sina föräldrar, att de torterades och att de, när de släpptes, flydde till Bileća i Republika Srpska där de bodde som flyktingar under tio år.  Egentligen är det hemskt här, tyckte hon. På ytan kan allt verka bra, men skrapar man lite på den märker man av hatet och den starka nationalismen. Bra att man kan fly, de som kan…

Slobi tänder ljus för döda och för levande.

Det är både spännande och sorgligt att ta del av människors livsöden. Jag rundar av med några till:

På det hotell vi bodde på mötte vi två hotellvärdar. Slobi gissade att den förste, Theo, var kroat. Egentligen bodde han i Nya Zeeland där han hade levt med sin asiatiska flickvän. De hade inte lyckats få barn och därför kommit hit för att försöka med konstgjord befruktning, vilket också burit frukt. Under tiden hade de hyrt ut sin lägenhet i Nya Zeeland och väntade nu bara på att kontraktet med deras hyresgäster skulle löpa ut, så att de kunde flytta tillbaka. De hade varit här i två år nu. Utöver att han höll på med egen uthyrning,  extraknäckte han även på hotellet.

Den andra av våra hotellvärdar hade två jobb. Han arbetade även som  tysklärare och nu skulle han dessutom skjutsa ut oss till flygplatsen, så vi fick ytterligare en pratstund med honom. Tvärt emot våra intryck tyckte han inte att man kunde se någon tydlig skillnad mellan kroatiska eller muslimska områden. Själv bodde han hos sina föräldrar utanför stan. Han hade bott en period i Stuttgart, men kommit tillbaka för att stötta sina föräldrar inte minst ekonomiskt, då ingen av dem fick någon pension. Han bekräftade också vad vi hört tidigare att skolor var uppdelade, kroater för sig och muslimer och serber för sig. Ibland var skolorna i olika byggnader. Ibland var man lokaliserad till olika våningsplan i samma byggnad. Något liknande gällde för sjukhusen. Han berättade också om fusket med ekonomin, att många privata bolag anmälde en lägre lön än den som utbetalades, för att man skulle undkomma skatt, men följden blev också att anställda blev underförsäkrade.

Villa Park, hotellet vi både på, ägdes av någon som hade arbetat i Tyskland. Vi hade valt ett bra ställe, menade han. Här är vi noga med hygienen. Sängkläderna t ex är vita och tvättas i hög temperatur, emedan andra ställen fuskar med sängkläder i olika färger så att det inte syns om de är smutsiga. På våningsplanet där vi bodde finns fem rum, ägaren bor på övervåningen med sin son och undervåningen hyrs ut till en läkare från Tuzla. För folk som inte är anställda av kommunen fanns inte så många arbetstillfällen, det var mest handel, restauranger, spellokaler, ingen tillverkande industri. Han tyckte också att man ägnade för mycket tid åt att älta oförrätter från kriget istället för att se framåt.

Det gick inte många flyg från Mostar och jag hade noterat att man klumpat ihop kanske tre flyg med ungefär samma avgångstid. Smart tänkte jag, så kan man stänga sedan. Det var lång kö till säkerhetskontrollen och jag försökte slå mig i slang med en man som skötte insläppet: – Busy hour now? – Ja, men ikväll öppnar vi upp igen för en avgång till Zagreb. Det passar mig bra så kan jag gå och rösta när vi har paus. Och det hade vi noterat. Överallt satt det affischer för folk som kampanjade i lokalvalen. – Enkelt val, försökte jag. – Ja, för mig är det det. Jag ska lägga min röst på en person jag känner. Efter en liten stund kände han tydligen behov av att förtydliga sig: Han förklarade att han inte skulle rösta på någon av de nationalistiska kandidaterna, utan på en socialdemokrat. – Jag vill rösta på en normal människa. Och han är inte någon dålig person. Inte en dålig person… Frågan som obesvarad hängde kvar i mitt huvud: Var han en bra person? Vad jag förstår gick det inte så bra för socialdemokraterna. Den kroatiska demokratiska unionen (HDZ) vann, kroatiska nationalister enligt Slobi.

Det berättas om hur Mostar var den mest etniskt blandade staden i Jugoslavien. 1/3 av äktenskapen sägs ha varit blandäktenskap. Idag sägs Mostar vara en av de mest delade städerna. Många ger uttryck för att de aldrig trodde att kriget skulle komma, trots varningssignaler. Serber, kroater och muslimer lär tillsammans ha demonstrerat mot nationalismen. Jag har flera gånger läst och hört människor säga att detta är ledarnas krig.

För att runda av: Trebinje var en mysig stad, väl värd att besöka. Mostar var en både stor och omtumlande upplevelse, definitivt värd en omväg.

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

3 svar på ”Västra Balkan 2 (5): Hercegovina”

  1. Oj Pelle, vilken resa! Roligt att se hur det ser ut där och höra hur mycket taxi kostar. Vet inte varför :). Osten var också lite kul. 1 Kg!
    Kram Viveka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.