Rutt: Orebić – Dubrovnik – Gränsövergång Gornji Brgat (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Ivanica (in i Bosnien och Hercegovina) – Trebinje – Mostar
Datum: 2-6 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Enligt tidtabellen skulle bussen till Dubrovnik gå nere från hamnen kl 7:10. Bussen börjar sin rutt på Korčula, men enligt Slobis grannar kom färjan inte förrän förrän en kvart, tjugo minuter över sju, så hur man tänkte att den ekvationen skulle gå ihop är det ingen som vet. Inte vet jag om det var anledningen till att busschauffören var så sur, att han nu låg efter jämfört med tidtabellen. En stackars kille som stod snällt i kön till bussen blev utskälld när chauffören ville stänga bagagerummet och killen gav sig till känna, att han även han hade en väska. – Var fan har du varit? Varit och druckit kaffe?
Ja, nu är vi alltså på väg in i Bosnien och Hercegovina och mer specifikt är vi på väg in i Republika Srpska. Det kändes spännande. Jag har tidigare bara åkt buss från Split till Dubrovnik och då även på den landremsa längs kusten som innehas av Bosnien och Hercegovina. Vi stannade för en fika vid någon bullrig busstation och bar. Det var hittills mitt enda besök i landet. Mina intryck från landet, fram till nu, grundade sig främst på massmedias rapportering från Bosnienkrigets dagar: bilder från Mostar och Sarajevo, massakern i Srebrenica, den f d generalen i Republika Srpskas armé Ratko Mladić (slaktaren från Bosnien) och Radovan Karadžić, f d president för Republika Srpska samt intryck förmedlade av en av mina säljare när jag jobbade på Ericsson. Republika Srpska ingick i mitt ansvarsområde och vid ett tillfälle bad jag en säljare vi lånat in från finska Ericsson att åka ner och göra en presentation av våra mobilsystem. Tydligen kom Karadžić in och hälsade och undrade om det var OK att man tog dit TV. Detta måste ha skett kort innan han tvingades avgå 1996. Han ville väl sprida en känsla av att vara rumsren. Något TV-inslag blev det inte, som tur är.
Som någon vi träffade sade: – Det här är ett konstigt land. Jag är beredd att hålla med. Om på samma grunder, förblir oklart. Landet består av två entiteter: Serbiska republiken (Republika Srpska) samt Federationen Bosnien och Hercegovina. Va!? Hette inte hela landet Bosnien och Hercegovina och så heter en delmängd av landet samma sak? Jo, så är det. Eller så säger man, som t ex Slobi, bara Federacija (Federationen) om Federationen Bosnien och Hercegovina. Även Federationen låter ju väldigt förvirrande tycker jag, mer som ett begrepp som syftade på hela landet än på en delmängd av landet. Och bara för att göra det ännu mer förvirrande, somliga refererar till landet som Bosnien. Men med Bosnien kan man också syfta på den geografiska landsdelen Bosnien, d v s den norra delen av Bosnien och Hercegovina, emedan Hercegovina då syftar på den södra delen av landet. Så när någon säger t ex Bosnien, då får man skärpa sinnena. Menar denne den norra delen av landet, hela landet eller den politiska entiteten Federationen Bosnien och Hercegovina? Och betänk då att delar av regionerna Bosnien eller Hercegovina ligger i Republika Srpska och inte bara i Federationen Bosnien och Hercegovina. Hängde ni med?
Och varför använder man begreppet entitet i stället för delstat? Jag får läsa mig till en förklaring. En entitet sägs ha ett mer omfattande självstyre än en delstat. Federationen Bosnien och Hercegovina är indelad i tio kantoner som i sin tur är indelade i kommuner. Serbiska republiken däremot är bara indelad i kommuner. Sarajevo är huvudstaden för landet och fungerar även som ”huvudstad” i Federationen Bosnien och Hercegovina. Motsvarigheten i Serbiska republiken är Banja Luka.
Men det stannar inte där. Statsbildningen Bosnien och Hercegovina är ett resultat av Daytonavtalet som undertecknades 1995, men 1999 fick distriktet Brčko ny status under en internationell tillsynsmans vakande öga, som en del av både Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Borgmästaren är kroat, hans ställföreträdare är muslim och församlingens talare är serb.
Slobi: – Precis så fungerade det i Tuzla under Jugoslavientiden. Jag antar att det fungerade på samma sätt i övriga Bosnien och Hercegovina. Tuzla var staden i Bosnien och Hercegovina där Slobi växte upp och inledde sin yrkeskarriär.
Vidare om Brčko: Man har en hög grad av autonomi och har t ex sitt eget skol- och rättegångssystem. Som ett positivt exempel nämns att de olika etniska grupperna sedan 2001 blandas i samma skolklasser och att man följer en gemensam läroplan. Wow! I sina tidiga dagar pumpade det internationella samfundet in pengar, vägar byggdes och en mängd arbetstillfällen skapades. Men, nu finns det tydligen tecken på splittring och självsegregation. Som ett exempel nämns att man nyligen beslutade att man på ID-kort och körkort ska ange om bäraren är medborgare i Republika Srpska eller i Federationen Bosnien och Hercegovina. Uppgifterna kommer från en artikel i The Guardian. Rent geografiskt innebär den särskilda statusen för Brčko att Republika Srpska består av två från varandra avskilda delar.
Lite förvånande ändå detta med ID-korten. I Kroatien och Serbien kan man t ex utläsa på bilarnas registreringsskyltar var man kommer ifrån, som det var i Sverige förr. I Bosnien och Hercegovina har man däremot ett system numera, liknande dagens svenska. Ingen kan således utläsa på bilen var man bor och man därmed kan uppfattas som serb, muslim eller kroat.
Ett annat märkligt fenomen är hur man refererar till de olika folkgrupperna på Balkan. I Bosnien och Hercegovina pratar man om serber och kroater, d v s utifrån nationalitet, men den tredje folkgruppen refererar man vanligtvis till som muslimer, d v s utifrån religionstillhörighet. På nittiotalet började man dock använda begreppet bosniaker, för att ge muslimer från Bosnien och Hercegovina en slags nationell identitet. Men, det är inte heller ett klockrent begrepp, för under den ottomanska tiden användes termen bosniaker för Bosnier i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Och förresten, när man säger bosnier på svenska, då menar man inte bara de som bor i regionen Bosnien, utan ofta även de som bor i Hercegovina.
Kan det bli mycket rörigare? Åtskilligt, när det gäller Bosnien och Hercegovina, låter som en papperskonstruktion. Och det är väl inte första gången främmande makter delat upp territorier efter det att det har varit krig och det har lett till en del märkliga effekter. Kritiker menar att styrningen av landet är ineffektiv och dålig på flera plan. Det finns uppgifter om att man diskuterar ändringar i författningen som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt styresskick. Detta sägs också vara en bland andra förutsättningar för att landet så småningom ska kunna ansluta sig till EU.
Vi börjar med att åka in i Federationen Bosnien och Hercegovina, men efter bara en kort stund förkunnar en skylt att vi åker in i Serbiska republiken. Det sker dock inga gränskontroller när man passerar gränsen mellan två entiteter. Och det visar sig senare att det inte heller alltid framgår när man passerar en sådan gräns.
Hur kan vissa saker eller tjänster vara så billiga?
Enligt webbsidan ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ uppgick BNP per invånare i Bosnien och Hercegovina till 7 585 US dollar (2022). Det kan jämföras med Kroatiens 18 413 US dollar/invånare (2022) eller Sveriges 55 873 US dollar/invånare (2022). Kroatien upplever vi som ganska dyrt, i alla fall att gå på restaurang.
Hur är det med lönerna då? Det är inte helt lätt att hitta entydig ekonomisk statistik. Men, enligt webbplatsen tradingeconomics.com uppgick en genomsnittlig månadslön i Bosnien och Hercegovina till motsvarande 12 640 SEK (september 2024), vilket kan jämföras med Kroatien 15 137 SEK (augusti 2024). Genomsnittlig lön i Sverige redovisas som timlön: 201 kr/timme (juli 2024), vilket enligt egen matematik kanske kan räknas om till 33-34 KSEK/månad.
Med tanke på prisnivån blev jag faktiskt lite överraskad. Hade nog trott att lönenivån var ännu lägre. Kanske ska man ta siffrorna med en nypa salt, för i Bosnien och Hercegovina är det väldigt billigt, även för en svensk turist. En kopp kaffe kostar t ex ca 14,60 SEK. En stor starköl noterade jag för c:a 23,40 SEK och som framgick ovan, att åka taxi är billigt.
Man får också ta hänsyn till arbetslösheten och vi hade hört att den var hög. Enligt samma källa som ovan var den dock ”bara” 13,3 % i juni 2024. Jag hade nog gissat att den var högre. Motsvarande siffror för Kroatien och Sverige, samma källa, var 4,6 % respektive 8,2 % (båda värdena från september 2024).
Det är många tankar som väcks när man reser, men tillbaka till själva resan nu.
Under kvällen drog det in ruggväder och vi kurade på hotellrummet med vin och ost från fårskinnet och andra tillbehör. Under natten övergick det till riktigt oväder. Det blåste och regnade och jag såg framför mig att fönsterrutorna skulle kunna blåsa sönder. Det har jag faktiskt varit med om en gång, i Kalifornien på åttiotalet. Dagen därpå skulle vi åka buss till Mostar och jag tänkte en tanke på vägarna dit. Skulle de vara farbara? När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att medelvinden under natten hade varit 11 m/s, men att det i vindbyarna skulle ha blåst upp mot 25 m/s, d v s halv storm.
Bitvis åker vi genom ett vackert böljande landskap som ser bördigt ut, men för det mesta är det kargt och stenigt med höga berg. Slobi berättar att detta alltid varit ett fattigt område.
Slobi pratade med sin kusin Sunčica och berättade om våra resplaner. Buss nu till Mostar, sedan tåg till Sarajevo och vidare med buss via Tuzla till Belgrad. Chauffören överhör samtalet, vänder sig om och viftar med pekfingret. – Ne, ne… Jag tror först det är mig han vänder sig till och undrar vad jag gjort för fel. Får jag inte använda mina hörlurar eller vad är det fråga om? Det var dock riktat till Slobi och då får vi höra om olyckan. Ovädret vi uppenbarligen hade varit i utkanten av hade drabbat regionen runt Jablanica. Folk har dött, hus har spolats bort, vägen är inte framkomlig och järnvägen har raserats. – Gå av i Gacko och se om ni inte kan hitta en buss därifrån till Sarajevo, tycker chauffören. Vi googlar, men hittar inga vettiga förbindelser och bestämmer oss för att ändå åka vidare till Mostar och ta det därifrån.
Vi åker förbi Gacko med sitt kolkraftverk och jättelika slaggområden. Jag har läst tidigare om den förgiftade marken här. Det ser rätt eländigt ut. Vägen är ofta helt OK, men bitvis känns det som om vi är långt borta från civilisationen, med bortsliten asfalt och fullt med potthål som chauffören får väja för. Trots detta kör han fort och aggressivt. Vi angör flera samhällen på vägen, alla med sin variant av nersliten busstation.
På ytan i alla fall lyckades Tito trycka undan de etniska motsättningarna i Jugoslavien. Jugoslavien är borta. Ett tag kallades Serbien och Montenegro för rest-Jugoslavien, men på ett sätt känns det snarare som om Bosnien och Hercegovina är ett slags rest-Jugoslavien med sin blandning av etniska grupper, vars motsättningar nu trycks undan av ett nytt system. Vi får höra från många av dem vi pratar med att det fungerar bra vanliga människor emellan, men att det på den politiska nivån känns som om de etniska motsättningarna lever kvar. Dessutom verkar styrningen av landet ineffektiv. Beslut blockeras tydligen ofta med hänvisning till någon etnisk grupps intressen.
Och är man inte övertygad kan man kolla på det här videoklippet.
Den äldre av de två kvinnorna pekade på mig och beklagade att det inte kunde bli något samtal när jag hade försökt tilltala henne på engelska. Men, jag verkade vara en fin man och Slobi skulle vara glad att hon hade träffat mig, menade hon. Minsann… Hon berättade att hon hade flytt till Serbien när det var som värst. Idag hade hon ingen kvar i livet. Slobi ombads att skriva ner namnen på döda och levande i hennes familj som var döpta i den ortodoxa kyrkan. Slobi, hennes föräldrar och f d man skulle därmed omnämnas under nästa gudstjänst, men inte hennes odöpta barn. Slobi har flera gånger uttryckt sitt missnöje med den ortodoxa kyrkans exkluderande attityd och lyft fram den svenska motsvarigheten som dess motpol i detta sammanhang.
Den yngre av dem hade berättat för Slobi att hon hade fängslats tillsammans med sina föräldrar, att de torterades och att de, när de släpptes, flydde till Bileća i Republika Srpska där de bodde som flyktingar under tio år. Egentligen är det hemskt här, tyckte hon. På ytan kan allt verka bra, men skrapar man lite på den märker man av hatet och den starka nationalismen. Bra att man kan fly, de som kan…
Det är både spännande och sorgligt att ta del av människors livsöden. Jag rundar av med några till:
På det hotell vi bodde på mötte vi två hotellvärdar. Slobi gissade att den förste, Theo, var kroat. Egentligen bodde han i Nya Zeeland där han hade levt med sin asiatiska flickvän. De hade inte lyckats få barn och därför kommit hit för att försöka med konstgjord befruktning, vilket också burit frukt. Under tiden hade de hyrt ut sin lägenhet i Nya Zeeland och väntade nu bara på att kontraktet med deras hyresgäster skulle löpa ut, så att de kunde flytta tillbaka. De hade varit här i två år nu. Utöver att han höll på med egen uthyrning, extraknäckte han även på hotellet.
Den andra av våra hotellvärdar hade två jobb. Han arbetade även som tysklärare och nu skulle han dessutom skjutsa ut oss till flygplatsen, så vi fick ytterligare en pratstund med honom. Tvärt emot våra intryck tyckte han inte att man kunde se någon tydlig skillnad mellan kroatiska eller muslimska områden. Själv bodde han hos sina föräldrar utanför stan. Han hade bott en period i Stuttgart, men kommit tillbaka för att stötta sina föräldrar inte minst ekonomiskt, då ingen av dem fick någon pension. Han bekräftade också vad vi hört tidigare att skolor var uppdelade, kroater för sig och muslimer och serber för sig. Ibland var skolorna i olika byggnader. Ibland var man lokaliserad till olika våningsplan i samma byggnad. Något liknande gällde för sjukhusen. Han berättade också om fusket med ekonomin, att många privata bolag anmälde en lägre lön än den som utbetalades, för att man skulle undkomma skatt, men följden blev också att anställda blev underförsäkrade.
Villa Park, hotellet vi både på, ägdes av någon som hade arbetat i Tyskland. Vi hade valt ett bra ställe, menade han. Här är vi noga med hygienen. Sängkläderna t ex är vita och tvättas i hög temperatur, emedan andra ställen fuskar med sängkläder i olika färger så att det inte syns om de är smutsiga. På våningsplanet där vi bodde finns fem rum, ägaren bor på övervåningen med sin son och undervåningen hyrs ut till en läkare från Tuzla. För folk som inte är anställda av kommunen fanns inte så många arbetstillfällen, det var mest handel, restauranger, spellokaler, ingen tillverkande industri. Han tyckte också att man ägnade för mycket tid åt att älta oförrätter från kriget istället för att se framåt.
Det gick inte många flyg från Mostar och jag hade noterat att man klumpat ihop kanske tre flyg med ungefär samma avgångstid. Smart tänkte jag, så kan man stänga sedan. Det var lång kö till säkerhetskontrollen och jag försökte slå mig i slang med en man som skötte insläppet: – Busy hour now? – Ja, men ikväll öppnar vi upp igen för en avgång till Zagreb. Det passar mig bra så kan jag gå och rösta när vi har paus. Och det hade vi noterat. Överallt satt det affischer för folk som kampanjade i lokalvalen. – Enkelt val, försökte jag. – Ja, för mig är det det. Jag ska lägga min röst på en person jag känner. Efter en liten stund kände han tydligen behov av att förtydliga sig: Han förklarade att han inte skulle rösta på någon av de nationalistiska kandidaterna, utan på en socialdemokrat. – Jag vill rösta på en normal människa. Och han är inte någon dålig person. Inte en dålig person… Frågan som obesvarad hängde kvar i mitt huvud: Var han en bra person? Vad jag förstår gick det inte så bra för socialdemokraterna. Den kroatiska demokratiska unionen (HDZ) vann, kroatiska nationalister enligt Slobi.
Det berättas om hur Mostar var den mest etniskt blandade staden i Jugoslavien. 1/3 av äktenskapen sägs ha varit blandäktenskap. Idag sägs Mostar vara en av de mest delade städerna. Många ger uttryck för att de aldrig trodde att kriget skulle komma, trots varningssignaler. Serber, kroater och muslimer lär tillsammans ha demonstrerat mot nationalismen. Jag har flera gånger läst och hört människor säga att detta är ledarnas krig.
För att runda av: Trebinje var en mysig stad, väl värd att besöka. Mostar var en både stor och omtumlande upplevelse, definitivt värd en omväg.
3 svar på ”Västra Balkan 2 (5): Hercegovina”
Oj Pelle, vilken resa! Roligt att se hur det ser ut där och höra hur mycket taxi kostar. Vet inte varför :). Osten var också lite kul. 1 Kg!
Kram Viveka
Oj Pelle, vilken resa! Roligt att se hur det ser ut där och höra hur mycket taxi kostar. Vet inte varför :). Osten var också lite kul. 1 Kg!
Kram Viveka
Ja, vi fastnar för olika saker 😉 Roligt att du uppskattar läsningen.
🇧🇦
🙏🍸
Garanterad bra läsning blir blir dagens höjdare!