Rutt: Stockholm-Dubrovniks flygplats-Dubrovniks hamn-Veliki Zaton-Ston-Orebić-Lovište-Orebić-Korčula-Orebić-Dingač-Cavtat-Dubrovniks flygplats-Stockholm
Datum: 11-19 maj 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
För att förstå vart vi är på väg får jag nog börja med att berätta lite om Slobi. Slobi är av serbisk härkomst och bodde i Bosnien när Balkankrigen bröt ut. Situationen för serber i Bosnien blev successivt allt mer spänd, men det var när hennes kollega och som hon hade uppfattat det, vän, yttrade att serbiska barn borde dödas, som hon och hennes familj flydde till Belgrad. Kort därefter kom familjen till Sverige där man sökte och fick asyl. Innan kriget bröt ut hade hennes svärföräldrar förvärvat en tomt i Orebić (ungefärligt uttal: årrebitch) och byggt ett sommarhus där. Så småningom fick Slobi och hennes man överta huset.
Orebić ligger i Kroatien och kändes det otryggt att vara serb i Bosnien, var det väl minst lika obekvämt att vara serb i Kroatien under den här perioden. Det tog elva år efter det att kriget tagit slut innan de kände sig tillräckligt bekväma med att åka ner igen. 2018 gick sedan Slobis man bort.
Man vill naturligtvis alltid ha goda relationer med sina grannar, men på ett sätt blir man kanske mer angelägen att odla en vänskaplig, social relation på en plats där nationellt ursprung blev ett trauma för många. Man behöver känna sig trygg och välkomnad. Sedan finns det ju rent praktiska skäl som gör att man behöver goda kontakter med människor man kan lita på och få hjälp av, när man bor långt bort.
Det tog ett tag för Slobi att mogna i sin process att låta mig följa med. Skulle hon klandras för att hon nu kom ner med en ny man? Orebić är en liten ort och den katolska kyrkan tycks ha ett hårt grepp om befolkningen. Men, nu skulle det ske. Slobi skulle ner och öppna upp för säsongen och hennes nye, manlige vän, d v s jag, skulle få följa med.
Jag tänkte att hon kanske överdrev sina farhågor, men hennes tankar kring detta var inte helt obefogade. Hennes närmsta väninna och granne därnere, Jasna, tog spontant upp med Slobi att hon inte behövde vara orolig. De skulle inte döma henne. Hon var ju fortfarande ung och kunde ju inte leva själv resten av livet. Slobi blev väldigt lättad över de här orden, men bara det faktum att Jasna tog upp frågan, visade ju också på att det hade varit ett samtalsämne. Inte något man bara tog med en axelryckning, vilket vi i Sverige kanske hade gjort i de flesta fall.
Under inflygningen till Dubrovnik uppenbarar sig även ett annat resultat av Balkankrigen. När jag åkte buss från Split till Dubrovnik 2017 var man tvungen att passera två landsgränser, från Kroatien till Bosnien och Hercegovina och en kort stund senare från Bosnien och Hercegovina tillbaka till Kroatien. Delar av Dalmatien, Dubrovnik och t ex halvön Pelješac (ungefär peljeschatz) där Orebić ligger var isolerade från övriga, kroatiska landsdelar. Det gillade ju inte kroaterna förstås och den 26 juli 2022 invigdes en bro som kopplar ihop landsdelarna. Inte så poppis bland bosnierna tydligen. I det övre högra hörnet syns den nya bron och om man seglar lite till vänster om man kommer från bron kommer man till den bosniska orten Neum, huvudorten längs Bosnien och Hercegovinas 24 km långa kuststräcka.
Flygplatsen ligger lite söder om Dubrovnik och Orebić ligger ca 13 mil norrut. En timme då kanske du tänker. Nja, snarare 2 ½, men med några stopp på vägen tog det resten av dan för vår del. Dubrovnik, vars gamla stadskärna man ser därnere och som ju är ett fantastiskt ställe, stannade vi dock inte till i. Jag var där 2017 och Slobi kan väl stan utan och innan. Däremot vek vi av ner mot utkanten av stan. Nu skulle jag få prova en riktig Burek, en slags pirog som fylls med kött eller ost. Slobis son åker till Fittja och köper Burek. Vi åkte ner till ett bageri i Dubrovniks hamn i samma ärende.
Klockan hade knappt blivit tio på förmiddagen så vi tog med oss vår kroatiska snabbmat och åkte vidare till ett lugnt och fint ställe och lät oss väl smaka.
Var vi är? I den lilla byn Veliki Zaton.
Det kändes väldigt välgörande att få befinna sig i denna idyll efter en en väldigt tidig morgon.
En Burek sveper man inte i sig hur som helst, så en kaffe fick vi allt få innan vi drog vidare.
Vi fortsätter ut på Pelješac-halvön och kommer till Kroatiens svar på kinesiska muren i byn Ston. Muren är 5,5 km lång och uppfördes på 1300- och 1400-talet. Jag läser vidare att muren har 41 torn, 7 bastioner och 3 fästningar. Imponerande.
Ser ut som om byn var befriad från turister, men bilden bedrar. Förhållandevis många turister, inte minst svenskar. Vi slog oss ner för att ta något att dricka, en lemonad vilken serverades med tjugo procents rabatt. Vi slapp turistpåslaget i och med att Slobi betraktades som inhemsk. Hur låter det? Att man inte ska resa till Kroatien om man inte gillar att bli utnyttjad? Nu verkade inte principen om två prislistor vara allmänt utbredd, vilket inte innebar att det på vissa ställen var väldigt dyrt. Mer om det senare. Någon kanske undrar över lemonad. Egentligen borde det vara självklart, färskpressade citroner. men när Slobi första gången erbjöd mig en lemonad, tackade jag nej. Jag såg framför mig en sötsliskig läsk. Nu vet jag bättre.
En av murens tre fästningar, Veliki Kaštio.
Saltutvinningen har traditioner tillbaka till romartiden. Om detta spår över saltbassängen är kännetecknande för produktionens status så ska man nog inte räkna med att det kommer allt för mycket salt härifrån idag. Utöver den gamla saltutvinningen finns här även mussel- och ostronodlingar.
Ska jag uttrycka mig försiktigt, så kan jag väl säga som så, att Slobi inte är så förtjust i ormar. Nu såg ju den här ormen eller snoken mer eller mindre död ut, även om den framkallade en del dödsryckningar. Detta till trots fick Slobi nästan panik när jag i hennes tycke närmade mig kvarlevorna lite väl oförsiktigt och nyfiket.
Slobi skiljer sig inte från många andra kvinnor på så vis att en stadspromenad kan få en del abrupta stopp om man kommer för nära någon klädbutik t ex. Till dessa farthinder ska dock även minsta grönsaksstånd läggas. Utbudet här var rätt magert, men vi fyllde snabbt en kasse ändå.
Nu fick vi se den nya bron från marknivå. Ska man ta sig ner till Orebić är ett alternativ också att flyga till Split. Före brons tillkomst har jag förstått det som att man ofta skippade hyrbil och tog båt från Split till Korčula och därifrån med annan båt över till Orebić. Nu erbjuder bron en snabbare förbindelse och i juli blir det premiär för Slobi att testa bron när hon åker ner med sin dotter och hennes familj.
Klockan börjar närma sig halv tre. Vi har snart varit vakna i tolv timmar och jag har ju känt mig piggare, det måste medges, trots alla intryck. Det är ju hisnande natur med fantastiska byar, berg, vinodlingar och grönska, vilken grönska. Men, därnere ligger i alla fall målet för resan, byn Orebić med ca 2000 invånare i tätorten.
I livsmedelsbutiken fanns ett massivt utbud av lokal viner. Med tanke på byns storlek tyckte jag nog även att utbudet av livsmedelsbutiker var imponerande. Hur överlever de? Vinet som Slobi håller kommer från Dingač, ett område vi nyligen passerat och som man når genom en smal tunnel. Vinernas crème de la crème, i alla fall från denna region. Den tar vi!
Underbart att vara framme och vakna upp till detta.
Mellan träden skymtar man havet.
Och i ryggen skyddas man av bergen och en vårdcentral med egen ambulans.
Återigen står jag på balkongen på Slobis hus, men med blicken riktad mer söderöver. Huset ligger inbäddat i grönska och halva bilden upptas här av ett stort olivträd. Lite väl stort kanske. Någon dag senare ligger ett par tunga grenar eller snarare skott, på marken.
Apelsinerna var lite svårfångade. Foto: Slobi.
Church of Mary help of Christians låter som en dålig Google-översättning, men det var det bästa jag hittade som namn på kyrkan.
– Bröd handlar vi imorgon! – OK. Vad Slobi inte hade räknat med att kyrkans dragningskraft var större än kommersens så här innan säsongen kommit igång, så några öppna bagerier hittade vi inte. Däremot hittade vi ett lämmeltåg av delvis, uppklädda människor på väg hit. Somliga såg ut som om de ägnat hela morgonen åt frisyr och manikyr och letat fram de finaste gå bort-kläderna de hittade. Tillströmningen var så stor att många stannade utanför kyrkan och lyssnade på predikan genom högtalare placerade lite varstans. Jag såg att Slobi blev gripen av prästens predikan, så även en katolsk präst kan uppenbarligen beröra en icke-religiös, ortodox person. Jag förstod naturligtvis ingenting och ägnade mig mest åt att betrakta andra, men predikan handlade tydligen om mammors betydelse i samhället.
Tji bagerier och nybakt bröd hemma. Men, varför sörja för det, när man kan vända det till något så trevligt som en fika här, på Slobis favoritfik, Croccantino. Efter det att vi köpt glass blev det dock lite av en Croccantino-bojkott. För 5,6 € (ca 66 kr) fick vi två ynkliga glasskulor. Vi betalar väl lika mycket här hemma, men då brukar det i alla fall vara väl tilltagna glasskulor.
Samtidigt lockade ju strand, sol och bad, så rätt snabbt hem och samla ihop varsin kasse med badprylar. Man skulle i princip kunnat lägga sig och sola och bada lite var som helst, t ex rakt nedanför Croccantino, men nu ville Slobi visa upp Orebić, så vi knallade vidare förbi hamnen längs strandpromenaden och hamnade till slut här. Det var lugnt och rent och vackert, så här hade vi kunnat ligga resten av dan om det inte vore för detta med hungern. Nu hade vi hamnat en bit utanför, så för att få en bit mat fick vi vända tillbaka igen.
Nästan i klass med en äkta, napolitansk pizza. Restaurang La casa. Foto: Slobi.
Förutom god pizza erbjöd restaurangen också ett intressant skådespel vad gäller bilfärjeleden över till Korčula. Tillfarten var den smala piren där bilar, bussar och fotgängare fick samsas om utrymmet. Färjan lade till vid änden av piren och förmodligen hade man väl någon tross till land, men i övrigt låg man bara och tryckte mot kajen. Idag var det lugnt, men här blåser det en hel del emellanåt. Undrar hur det hade tett sig då. Jämför det med svenska vägverkets färjelägen med ramper, klaffar, bommar och stora fundament ute i vattnet att ta spjärn emot. Helt onödigt tycks man tycka här.
Det gäller att ha koll på alla sina hörn när man är en stor buss och både ska gira vid pirens ände och få med alla hjulen upp på färjeklaffen. Apropå underhållning, så ser man onekligen olika saker. Slobi: – Det där har jag aldrig lagt märke till.
Nu är vi på stranden man kommer till om man knallar rakt ner från huset ner mot havet. Varför gå en omväg? Foto: Slobi.
Fast, omvägar kan ju också vara upptäcktsfärder.
Husen med stenfasad ser ju fina ut nästan oavsett graden av underhåll. Icke så nogräknade ägare av putsade hus däremot, avslöjas rätt snabbt.
Behövs inga torktumlare här nere.
Liksom på många håll här nere blandas vackra hus, med ruckel eller övervuxna ödetomter. Orebić är inget undantag. Tankarna far iväg. Vilken är historien bakom t ex denna tomts öde? Är det kriget som stökat till det eller finns det någon helt annan förklaring?
Men, så avlöses intrycken och funderingarna av denna prunkande rabatt.
Idag måndag, ska vi kolla in sandstranden i Orebić. På vägen dit passerar man denna lilla gulliga hamn. Hur skyddat ligger man där och för vilka båtar byggdes den tro?
Det bidrog väl inte till trivseln att det pågick ett vägarbete i närheten, så stenstränderna stod sig bättre, i alla fall denna gång.
Vi vågade inte prova vattenkvaliteten i någon av brunnarna som stod utplacerade lite här och var, men vackra är dem att se på.
Först trodde vi att träden hade torkat ut och vissnat. Sedan upptäckte vi att de i själva verket blommade. Vad säger det, månntro? Och kolla in rötterna!
Snygg färg!
Orebić är tydligen känt för att ha varit en magnet för sjöfolk. Här är en palatsliknande kaptensvilla till salu. Fint läge vid havet. – Ska vi slå till?
Norr om hamnen radar flera, lite nyare paradvillor upp sig.
Fast, så går man upp något kvarter och stöter på detta läskiga hus. Skulle man träffa på ett lik om man vågade sig in bland all spindelväv?
Det var lite svårt att få någon enhetlig bild på prisnivån. Här har Slobi lagat Saltimbocca till middag, gjort på kalvkött vi var och handlade i charkuteributiken. Sju Euros per kilo kostade det. Det kan man ju inte hävda att det var dyrt. Tvärtom!
Ny dag, tisdag, och dags för en utflykt. Vi är på väg till norra udden av Pelješac, men på vägen och strax utanför Orebić finns ett kloster, spännande beläget högt ovanför havet. Slobi undrade om vi verkligen var på rätt väg, men jodå, en bit bort fanns en parkeringsplats.
Dessvärre var klostret med tillhörande kyrka, stängt för besökare, men i väntan på nästa besök njuter vi av utsikten.
Orebić ser ju riktigt stort ut med det här perspektivet.
När man dyker på sådana här museala föremål, går det ju inte att låta bli att lyfta på luren. Skulle man få kopplingston? Kontakt med gud? Ne (serbokroatiska)! I Österrike förra vintern, fick jag dock en uppenbarelse. Fullt fungerande telefonkiosker. Vem som använder dem kan man ju dock undra.
Utflyktens mål var Lovište. Det vilade ett helt underbart lugn över byn. Fågelkvitter och en och annan segelbåt som kom in i viken och tog en boj. Annars härskade friden. Och vattnet, ja, ni ser ju själva.
Restaurant Gradina. Bättre läge för en lunch får man leta efter. Helt underbart.
Maten var god, även om en Dorado är en Dorado oavsett var man äter den, så hade grillmästaren ändå lyckats få den perfekt i förhållande till våra önskemål. Han kom faktiskt ut och frågade hur vi ville ha fisken. Men, det var också här vi återigen hajade till för prisnivån i Kroatien och den varierar verkligen mellan olika ställen. 26 € för fisk med grillade grönsaker, 4 € extra för enkelt bröd, 5 € extra för tråkig pommes, 6 € för en dubbel espresso och säkert en massa € för mineralvattnet. Tutti ca 880 kr för en lunch för två. Detta med priserna blev också ett diskussionsämne när jag efter hemkomsten träffade Slobis familj och alla var överens att prissättningen på sikt skulle slå tillbaka mot Kroatien. Men, kanske gäller detta bara för Dalmatien. Jag läste någonstans där man tipsade om hur ”fattiga” svenskar skulle få reskassan att räcka längre och då lyftes, hör och häpna, Kroatien fram som ett alternativ. Man pekade då främst på Istrien i norra Kroatien, så kanske skiljer det sig mycket beroende på var i Kroatien man befinner sig. Jag har varit mycket i Italien på sistone och Italien känns i alla fall som ett budgetalternativ i sammanhanget.
Nåväl, tillbaka till denna ljuvliga plats. Det är krypavstånd till den inbjudande stranden och den är helt gratis :-).
Slobi berättade att vissa kroater inte badar överhuvudtaget. Slobis granne som, till skillnad från sin man, var en badare av rang, tyckte dock att vi var modiga som badat redan. Det var väl runt 20° i vattnet. Foto: Slobi
Det var redan torsdag och plötsligen blev Slobi lite rastlös och föreslog en eftermiddagstur till Korčula. När det gällde cash var det Slobi som stod för likviditeten. Jag hittade aldrig mina Euro hemma. Däremot Kuna, men de var inte gångbara längre och kunde bara växlas in mot Euro på Riksbanken i Zagreb. Det gick lite hastigt när vi skulle iväg, så några kontanter fick vi inte med oss på dagens tur och på båten tog man inga kort. Det finns en bankomat där borta vid parkeringen, sa vår matros. Vi sprang som yra höns och letade, men ingen bankomat i sikte. Bara några minuter kvar nu tills båten skulle gå. Kunde vi inte få springa iväg till en bankomat när vi kom fram till Korčula? Nix, båten vände direkt, så det fanns det ingen tid till. Men, det fanns en mening med detta. Den båt vi hade räknat med att ta tillbaka, var inte den lokala passagerarbåten, utan en katamaran, förmodligen, som kom från Split och som idag var inställd p g a hårt väder. Inget vi anade här nere, men tur i oturen att vi inte kom med, då hade vi blivit strandade på Korčula. Istället hamnade vi på hamncaféet som inte heller tog kort, men nu hittade vi bankomaten.
Korčula finns ju kvar. Vi går och badar istället.
Högen med ris och nedsågade grenar växer.
Vacker grönska omger Slobis hus.
Dessa Oleandrar vållar en viss vånda. Grannarna klagar över att de skräpar ner och ambulansen tyckte att den inte kom fram eller hade tillräckligt god sikt eller vad det var. Vad som från början var tänkt att bli några vackra Oleanderträd har med tiden blivit en vildvuxen Oleanderhäck.
Som synes, en lite svalare kväll ikväll, när vi provade en av restaurangerna i Orebić, Andiamo. Trevligt ställe och mer prisvärt än i Lovište. Hit återvände vi ytterligare en kväll.
Jag har sett bilder från Orebić under sommarsäsongen. Liv och rörelse och en väldig skillnad mot denna stämningsfulla ödslighet.
Att ha hus i Kroatien har sina administrativa utmaningar. Idag var det räkningsdags. Vissa räkningar var det bäst att betala på banken, andra direkt hos leverantören. Först var vi på kommunkontoret för att reda ut någon oklarhet kring skatten. Vi trädde in i ett litet kontorsrum med tre medarbetare och en besöksyta. En man var strängt upptagen med att knattra på en räknemaskin med pappersrulle. När såg jag något sådant senast? Nu är vi på enheten för sophämtning och Slobi gräver i sin sedelbunt. Ingen pardon för att man knappt utnyttjar sophanteringen. Den ska betalas ändå. Nästa anhalt var enheten för vatten. Men, det måste jag säga, allt gick snabbt och smidigt.
Denna dag, fredag, var planerad för ett nytt försök att besöka Korčula. Jag tycker ju Slobi är en typisk tidsoptimist och var helt inställd på att vi skulle missa båten. Istället visade det sig att det var jag som var tidspessimist. Räkningsärendena avklarades överraskande fort, även om vi sparade ett av dem tills vi kom över.
Jag gissar att så gott som alla på båten var turister, så helt off season var det inte.
Det är väl så här man minns många stränder från förr, en blandning av badstrand och små fiskebåtar. Så minns jag att det var på t ex Amalfikusten på sextiotalet. Idag är båtarna borta där och stranden är bara avsedd för badturisterna. Här känns det mer genuint.
Korčula är både en ö och namnet på dess viktigaste stad. Landsporten (Kopnena vrata) leder in till den gamla stadskärnan.
Liksom många andra städer längs med kusten och ute på öarna i Dalmatien är Korčula en väldigt vacker stad. Jag läser att många av byggnaderna är från gotikens och renässansens tidevarv.
Korčula var förr ett eget stift under den romersk-katolska kyrkan och dess katedral var denna Sankt Markus-katedralen. Lite svårfångad på bild då det var trånga gator och det rådde fotoförbud inne i kyrkan. Ni får bara tro mig. Väl värd ett besök. Numera hör Korčula till Dubrovniks stift. Foto: Slobi.
Alla som seglat i Kroatien är väl medvetna om Bora-vindarna (Bura på kroatiska), fallvindar från bergen som kan uppnå orkanstyrka. Jag låg förtöjd vid en boj en gång när vi hörde på prognosen att Boran var i antågande. Tryggt då att ligga i en skyddad vik förtöjd vid en boj, tänkte jag. Men, när vinden kom kände jag kände mig allt annat än trygg. Trodde vi skulle blåsa upp på land. Jag läser att gränderna här är byggda för att mildra effekterna av Boran.
Jag kan inte låta bli att fascineras av den här typen av passager. Vad låg bakom uppkomsten till dem? Fantasin sätter igång att spinna olika teorier vilka ärenden man kunde ha eller vilka faror som kunde vänta om man istället gick ut på gatan.
Dessa underbart belägna caféer och restauranger. Har jag verkligen varit där? Förstod jag att jag njuta tillräckligt i stunden? Vi pratade om bl a Marco Polo och de lärde tvistar tydligen om han föddes i Venedig eller här i Korčula .
Jaha. Ytterligare ett farthinder med magert utbud. Ändå fylldes kassen snabbt.
All utveckling är inte av godo. På i alla fall Swedbank och SEB är man inte välkommen utan att ha en bokad tid. Här var det synnerligen generösa öppettider och ingen behöver undra vad de gör på banken efter tre. Det vara bara att knalla in. Men, att betala elräkningarna här tyckte kassörskan inte var någon bra idé. Gå in till grannen istället, där är det gratis att betala just elräkningarna. Vad det var för verksamhet förstod jag aldrig riktigt.
Har Pippi blivit stur, emigrerat och öppnat ateljé?
Vi måste ha varit väldigt effektiva denna förmiddag, diverse administrativa ärenden, åkt båt, fikat, gått på sightseeing, ätit lunch, legat på stranden ätit glass och nu är vi på väg ombord igen och klockan har inte hunnit slå ett. Hur gick det till?
Efter denna intensiva förmiddag och tillbaka i Orebić, några timmars tid för enbart sol och bad.
Väl ”hemma” igen silar sig eftermiddagssolen genom vinrankornas lövverk.
På stranden nästa dag glider en SUP-paddlare in och berättar att han sett maneter. Slobi blir jätteförvånad. Hon hade aldrig sett maneter här förut, men efter att ha dryftat ämnet med Jasna, grannen, bekräftades det att maneter brukar dyka upp här någon gång per år. Men, är det nu verkligen en manet? Ser mer ut som en slags liten bläckfisk med sina tentakler. Inga trådar inte.
et mulnade på och sista eftermiddagen tog vi en promenad upp längs Slobis gata som rätt snabbt övergick i grusväg. När vi flög ner beklagade sig Slobi att hon glömt vandringskängorna hemma. Grusvägen övergår tydligen senare i en vandringsled upp till Sveti Ilija (Saint Elias) 961 m ö h, Pelješac högsta punkt. När jag berättade detta för Slobis barn tittade de klentroget på mig. – Mamma har ju berättat om att det finns en masa farliga djur där, giftormar, vildhundar, skorpioner…
Orebić är tydligen inget undantag från vad man ofta ser när man kommer lite utanför stadsbebyggelsen i flera Medelhavsländer. Fullt av ilskna vakthundar som kan skrämma livet ur en. Var staketet tillräckligt högt eller kunde de hoppa över?
Slobi kollade senare med sin granne Frano och enligt honom hade kommunen varit på tomtägaren om dennes skrotupplag. Så här fick det tydligen inte se ut, inte ens på privat mark. Ska man tro att skrotet är borttaget till nästa besök? Tveksamt. Högre upp stötte vi på mer avfall, men lite snällare trädgårdsavfall. I Kroatien kostar det tydligen 20 Euro per besök på tippen. Det var väl det som var orsaken till att man slängde sitt trädgårdsris längs vägkanten istället för på tippen. Kontraproduktiva avgift.
Vi gick ner igen och vek in på en tvärgata. Om inte den största så i alla fall en av de största ekar jag sett. Slobi skyndade vidare. Fastighetsägaren hade skällt ut Slobi efter noter när IKEA kom med leverans för några år sedan och man tvingades blockera gatan utanför hennes hus en liten stund.
Sista dagen och hemresedags. Kommer ni ihåg vinet Dingač på en av de inledande bilderna? För att komma till det området måste man åka genom denna lilla tunnel. – Hinner vi ta en sväng, undrar jag. Att mötas här skulle ha bjudit på problem, men vi hade tur och mötte bara cyklister.
När man kommer ut ur tunneln är det bitvis jättebrant ner mot havet. Tydligen skapar odlingsläget förutsättningar för synnerligen smakrika viner och de tillhörde också de dyrare i vinhyllan. Jag tror vi betalade drygt 20 Euro för en flaska. Ingen förmögenhet kanske, men mycket i jämförelse med de flesta andra vinerna.
Överallt stöter man på små idylliska stränder. Inte alltid helt självklart hur man tar sig ner eller var man gör av bilen.
Slobi berättar att hennes bortgångne granne Ivo hade marker bl a här och att hon varit här en gång tidigare och besökt hans vingård.
Mitt infall att göra en avstickare ner till Dingač gjorde att vi fick ett lite tightare uppehåll än planerat i Cavtat. Stan ligger bra i förhållande till Dubrovniks flygplats, så jag kan varmt rekommendera ett stopp här i anslutning till flyget.
Det här var spännande: Girice. En hög med småfisk, panerad och friterad. Man äter dem hela med fingrarna och det var ju en lite speciell känsla att titta dem in i ögonen innan man slukade dem hela. Gott? Ja!
Efter den sena lunchen gick vi på upptäcktsfärd norrut, delvis för att Slobi ville se var hon en gång bott innan hon åkt vidare till Orebić. Det fanns mer att se i södra delen av stan, men nu kallade hemresan på vår uppmärksamhet.
Åtta dagar blev det. Det hade gärna fått bli några dagar till och jag hoppas på fler besök i Orebić.
Tack för dina underbara reseberättelser!
Tack själv! Kul att du uppskattar dem.
Mvh Per