Rutt: Skagen-Lilla Kornö-Hamburgsund-Hästvam-Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd)-Grebbestad-Dannemarken (SXK-boj)-Keö (SXK-boj)-Flatön (på svaj i höjd med Trankoket)-Stenungsund
Gastar: Eva Ekberg, Sven Gester, Carina Johnsson och på besök i Skagen, Maria Karlbom
Datum: 1-12 augusti (seglingsperioden var 4-12 augusti)
Det verkar som om människor som söker sig till segling mestadels är av tåligt virke. Det började med att vi blev inblåsta i Skagen och slutade med en grå och blöt distans från någonstans i höjd med Ljungskile till Stenungsund. Kryss dessutom. Däremellan hade vi mycket vind och en hel del sol, trots allt. Ändå bedyrade man att det varit en trevlig och upplevelserik segling. Men, vi tar det från början.
Det är fredagen den 1 augusti och min namnsdag dessutom. Jag hade vinkat av mina gastar från föregående etapp och hade nu lite ledig tid innan jag skulle få besök kommande dag. Varför inte ytterligare ett besök på och visning av Skagen-museet? Där har jag bara varit tre gånger förut. Jag såg fram emot lika inspirerande visningar som vid mina två första besök 2018. Visningen började i Bröndums hotells matsal som Degn Bröndum testamenterat till Skagenmuseet. Jag brukar förneka att danska är svårt att förstå, men den här gången gick jag bet. Det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp. Guidens danska var av ett utomjordiskt slag, jag förstod enstaka ord och sammanhang, men inte tillräckligt för att det skulle ge något, så jag gick. Besviken.Dagen därpå skulle min lillasyster Maria komma på besök. Hon inledde sin road trip kors och tvärs i södra Sverige med att besöka mig. Det var ju lite hedrande 🙂 Och där kommer hon, glad i hågen.Än så länge var vädret helt OK. Det krävs dock ingen större fantasi för att se att de förväntade vindarna när nästa gäng skulle komma ombord inte var av det snällare slaget.Maria har en skeptisk hållning till båtliv och segling, men hon fick nu ändå komma ut några minuter på sjön när vi parkerade om båten. Hon var med på min förra båt Millan, en Linjett 30, men jag undrar om hon någonsin seglat på Aquileja någon gång. Istället för att ligga med akterankare och fören mot en av flytbryggorna var tanken att sno den lucka som uppstått när en bland flera andra båtar lämnade hamnen. Det var intressant att se hur hamnen successivt tömdes och ändrade karaktär när till slut alla båtar följt vårt exempel och förtöjt om med långsidan mot brygga eller kaj. Det kändes lite ödesmättat. Come and hit us Floris, som stormen döpts till.När vi parkerat om dök en säl upp, bara någon meter från oss. Maria döpte den snabbt till Sälbert II. Sälbert I såg hon tillsammans med sin dotter i Norrtäljeviken för en massa år sedan och detta var Marias andra sälupplevelse. Vad mycket mer man får uppleva på sjön än på land, tänker jag. Jag har ingen aning om hur många sälar jag sett. Men, det är ändå lika trevligt varje gång de dyker upp. Sälbert II såg vi dock inte röken av något mer efter det att jag hämtat kameran. Foto: Maria Karlbom
Maria längtade efter skaldjur. Vi studerade recensionerna av de hamnnära krogarna och fastnade för Pakhuset. Kommer ni till Skagen kan jag å det bestämdaste avråda från ett besök där. Jag åt en trist räkmacka och Maria en Stjerneskud tror jag, men med något utbytt mot mer räkor. Vad hon i detta skede tyckte om anrättningen som sådan minns jag inte, men hon var iland halva natten iklädd nattlinne, regnjacka och sneakers och som hon uttryckte det, matade fiskarna. Istället för att rädda någon som ramlat i vattnet fick hamnens räddningsstege tjäna det motsatta syftet, att hålla sig i för att inte ramla i. Hon vågade inte gå ner i båten av rädsla för att må ännu mer illa. Hamnens toa håller stängt nattetid, så pudra näsan fick hon göra i närmsta gatubrunn. Det hade ju varit lördag och en del ungdomar var ute och rörde på sig och drack ur medhavda flaskor med vätska, får man förmoda, av det starkare slaget. De spärrade tydligen upp ögonen när de blev varse denna lodisliknande kvinna med sin vattenflaska. Förutom att det va en del skrålande var skepparen lyckligt omedveten om vad som utspelade sig.
Ny dag och något bättre till mods gav vi oss ut på byn. De föreslagna omsorgerna från detta näringsställe lockade dock inte: ”VOKSEN PASNING BRUG FOR ALENE TID BRUG FOR AT KOBLE FRA BRUG FOR SHOPPE TID EFTERLAD DIN PARTNER HOS OS VI PASSER GODT PÅ ALLE AFHENT INDEN LUKKE TID BETAL KUN FOR MAD DRIKKE”. Kanske tyckte Maria att det lät som om man mer syftade på passning av vuxna män…Jag började känna mig lite hemtam i Skagen och vi tog oss fram på lite tvärgator och idylliska senvägar.Nä, Maria var mer ute efter lite kulturell spis. Och vem skulle inte vilja sitta ned vid det här frokost-bordet på Bröndums hotell. Tavlan är målad av mästarnas mästare, Peder Severin Kröyer. Här syns bl a Michael Ancher (stående) och längst till höger svensken Oscar Björck samt värdshusvärden Degn Bröndum. Degn var bror till Anna som var gift med Michael Ancher. Anna var den enda av Skagenmålarna som faktiskt kom från Skagen.Ännu ett mästerverk gjort av Peder Severin Kröyer. Hans fru Marie sitter i trädgården vid en buske med jungfrurosor, med familjens hund.Bröndums hotell är intimt förknippat med Skagenmålarna, så vill man känna vibbarna från denna tid kändes ett besök här som ett måste.Om vi kände så många vibbar vet jag inte, men gott och dyrt var det. Maria är på G igen, men räkor fick vara.På besök i Michael och Anna Anchers hem. Jag själv har fått kritik för att jag har för många tavlor på väggarna. Mina väggar är dock inte i närheten av familjen Anchers. Det var verkligen späckat med tavlor och de lär hänga precis som under konstnärsparets tid.Men, vad var detta? En ofullbordad tavla. En av museivakterna berättar: Den är gjord av Oscar Björck och han hann inte bli klar innan han återvände till Sverige. Tanken var att han skulle färdigställa den när han kom tillbaka till Skagen. Under tiden fick den hänga hos familjen Ancher. Oscar Björck återvände dock aldrig till Skagen.Maria fick syn på ett glasställe hon frekventerade vid sitt förra besök i Skagen.Kvällen därpå fixade vi egen middag i båten. Mysigare att sitta i lugn och ro att prata och Maria kanske hade fått nog av krogen för ett tag.Dessutom bjöds vi på underhållning av en tysk liten flicka. När vi applåderade bockade hon och tackade som värsta scenartisten.Nu har det hunnit bli måndagen den 4 augusti. Maria åkte vidare på sin road trip och nu var hela den nya besättningen samlad. Sven har en gedigen seglingserfarenhet, Carina har seglat lite grann, men för Eva var det premiär.Inget ont som inte har något gott med sig. När vi nu låg stilla och väntade ut Floris, kunde jag komma igång med yogan igen. Eva introducerade mig och Carina för kundaliniyoga och jag körde lite ”vanlig” yoga också. Först höll vi till utomhus , men sedan kom vinden och vi fick improvisera lite inomhus.Sven valde att gå och handla och förbereda lite lunch, medans vi cyklade upp till Grenen. Jag var ju där häromdagen, men det var ju lite spännande att se hur Grenen tedde sig i lite hårdare vind. En stor del av stranden var översvämmad och var som en stor sjö.Nu var det vildare krockar mellan Kattegatt och Skagerack och Grenen var nästan helt översvämmad av vatten.Varför blir det så här, har jag undrat flera gånger. Nu frågar jag min kompis Chat GPT. Om jag ska sammanfatta det förstår jag det som att det är organiskt material som när det bryts ner släpper ifrån sig ytaktiva ämnen som vispas runt av vind och vågor. De ytaktiva ämnena gör att luftbubblorna inte spricker direkt utan hålls ihop och bildar detta skum. Det är vanligare på Väst- än på Ostkusten då den högre salthalten på Västkusten hjälper till att stabilisera bubblorna som då inte spricker lika snabbt.Oops! Den skylten såg vi inte när vi badade här häromdagen.Vi hade lett cyklarna ner på stranden och fortsatte en bit bort i Sandormens spår. Sandormen är ekipagen bestående av traktor och släp för dem som inte orkar gå den sista biten mellan parkeringen och Grenen. Som någon sa: – Det är väl förmodligen de som allra bäst skulle behöva gå. Tillbaka vid parkeringen hittade vi en stig som ledde oss söderut fast längre österut på udden norr om Skagen.Korna såg ut att ha det bra.Trots fyra förtöjningslinor mot kraftiga pollare på den relativt höga betongkajen vaggade båten fram och tillbaka. Sven kläckte den briljanta idén att förtöja masten mot en lyktstolpe. – Så kan man väl inte göra, tänkte jag först. Men, det gick så bra så.
Tisdag eftermiddag ägnade jag en stor del av dagen åt att prata med Hampus hos Riggarna Göteborg. Jag såg en chans att få hjälp att reda ut det trassel jag upplevde med mina fall som gick upp i masttoppen, storfallet och flagglinan. Tyvärr ett resultat av en riggöversyn som Doghouse marin i Svinninge gjort tidigare under våren. I mitt uppdrag ingick att få fram ett mastnummer, vilket dock visade sig sitta på den enda del av masten där det inte gick att läsa av något, trots åtskillig demontering av inredning. I slutänden visade det sig ändå att masten sannolikt var konstruerad på ett sätt som möjliggjorde att problemet åtgärdades utan att masten togs ned och, utan tillgång till mastnumret, men att de inte hade tid när jag kunde vara i Göteborg. Men, det höll mig sysselsatt några timmar 🙁
Dan därpå bestämde jag mig för att ta mig till Råbjerg Mile, Europas största vandrande sanddyn. Den skulle vara 41 m hög och vandra 15-20 meter per år. Det lät ju lite spännande. Istället för att cykla nästan två mil i motvinden tog jag med mig cykeln på tåget från Skagen till Hulsig och cyklade 4,5 km därifrån.Sanddyn var ju ett understatement. Sandökenområde låter som en mer adekvat benämning.Det var inte svårt att låta sig övertygas om att sanden flyttar på sig, en dag som denna. Man ser tydligt hur sanden blåser bort.Det blir vackra mönster i sanden. Hur kan det bli så?Jag tog en rätt lång promenad ut i öknen och upp och ner för de olika dynerna och kände mig fullständigt sandblästrad efteråt. Skorna var rena sandtagen och jag kunde skaka ut sand flera dagar efteråt.När jag nu var så nära den västra kusten kunde jag ju lika gärna fortsätta bortåt och kolla in läget. Byn här heter Kandestederne och såg ut som ett sommarstugeområde med några badhotell. Jag hann ta en kaffe och en glass på ett av dem innan jag upptäckte att jag i all hast borde cykla tillbaka om jag inte ville vänta en timma på nästa tåg.Det är en trevlig upplevelse att åka tåg på Jyllands norra spets. Man är till stora delar omgiven av ett hedlandskap och ömsom skymtar man Kattegatt, ömsom skymtar man Skagerack.Så äntligen fick vi kasta loss efter två liggedagar. Den ursprungliga idén om att börja med att segla över till Norge var redan skrinlagd, Sven förordade en första etapp till Läsö, men till slut enades vi om att gå ut och känna på havet och ta ut en kursriktning som kändes bekväm. Den ledde oss mot Hermanö. Eller stavas det Härmanö. inte ens de initierade kan tydligen förstå stavningsförvirringen. Om det nu var så behagligt kan man ju diskutera. Både Eva och Carina kände av sjösjuka, men utan att offra sig till havsgudarna.Det visade sig att vi hade en hobbyornitolog ombord, Sven. Sedan ska man komma ihåg också de olika artdefinitionerna man får höra. Var det nu en havssula detta var?Det här krigsfartyget passerade oss på ganska nära håll. Det hade AIS:en avstängd, så vi kunde inte se vad det hette eller vart det var på väg. Riktigt spännande blev det dock först när det började dyka upp ett par jaktplan som kretsade fram och tillbaka över fartyget. En ryss månn tro?Vad det är Sven pekar på har jag glömt. Seglar vi längs Hermanö? Pekar han kanske på Islandsberg? Islandsberg är lite ökänt för den kraft med vilken vågorna kan slå mot land.Poppis tydligen att ge sig ut till Stånge huvud utanför Lysekil för att kolla på havet.Innan vi bestämde oss för att gå in till Lilla Kornö hade vi testat hur en naturhamn strax utanför kändes, en klippa längs med vilken man skulle kunna ligga långsides, Lindholmen. Där kände jag inte alls för att gå in, skvalpigt, blåsigt och trångt, men någon annan gång kanske eller med en mindre båt. Vi var lite småfrusna när vi skulle lägga till och tittade häpet på tjejerna som ytterst lättklädda släpade upp sina SUP:ar.
Den norra delen av hamnen hade bojar, men med väldigt kort avstånd till bryggan. På den södra delen skulle man ligga med akterankare, men alla som låg där låg med långsidan mot bryggan. Varför förstod vi när vi försökte lägga oss i en glugg med nosen mot bryggan och akterankare. Det var blåsigare än vi trodde och det drog rakt in i sidan. Vi hittade istället en tyskflaggad X-yacht som såg tämligen ny ut och de såg alldeles förskräckta ut när vi närmade oss med ambitionen att lägga oss längs deras långsida. Men, de fann sig till slut.
Idag finns det inga bofasta på Lilla Kornö, men öns by känns ändå väldigt genuin och pittoresk.Husen ligger mest tätt, men somliga har även plats för lite trädgård.Vi gör en liten kvällsexkursion.Mina kamrater valde att inte klättra med upp på berget.Titta vad de gick miste om.Vore inte de här klipporna något för en bergsklättrare?Morgonen därpå kastar vi loss och drar oss upp mot Kungshamn. Smögen har ju förfulats en hel del sedan jag var där i min ungdom, men de fina pendelbåtarna mellan Kungshamn och Smögen håller fortfarande stånd mot förändringens vindar.Vid något tillfälle frågade oss Sven om det var någon särskilt ställe vi ville besöka. – Hållö, utbrast jag. Men, det kunde jag tydligen glömma. Min båt är för stor. Så jag får väl ta mig till Kungshamn någon gång och äntra Hållöexpressen istället.Sven: – Ser ni hastighetsbegränsningsskyltana där borta? De med 3 knop på? Där går en smal kanal. Skyltarna såg vi, men att det skulle finnas en kanal in där kunde vi inte ana. När jag tittar på sjökortet ser det ut som om det skulle vara 3 m djupt i den smala rännan, men det kanske är väldigt smalt. Lite frestande vore det ju allt att testa.När jag gick i nian (1972) var vi på skolresa till Marstrand och vi besökte då ABBA-fabriken där de gjorde Kalles kaviar. Det var en jättelik skål med en jättelik slev som rörde runt kaviaren, som en enorm hushållsassistent och det såg synnerligen osmakligt ut. Det tog lång tid innan jag blev sugen på kaviar igen. Vi var förresten även i Smögen och besökte ett segelloft, Syversens segelmakeri. Om jag minns rätt låg det där det idag ligger en massa fula bostadsrättslägenheter. Något år senare var jag tillbaka med liten segelbåt och gick på disko där. Nu är allt borta.Vi fortsatte norrut via Sotekanalen. Man ser knappt det lilla huset, så väl kamouflerat är det. Vi passerar vad som kallas Mor Lenas stuga. Huset är från 1700-talet och byggdes någon gång under sillperioden, d v s långt innan kanalen byggdes. Den siste som bodde här hette Johan Alfred och han bodde här med sin fru och tre söner. När hustrun dog 1920 tvingades Johan in på ”hemmet”, men längtade hem till sin stuga och rymde ganska ofta. Fattigvårdsstyrelsen beslutade då att man skulle riva ner taket för att Johan inte skulle kunna flytta hem igen.
Fastän jag nu gått här flera gånger har jag ibland svårt med att banka in i vilken ordning de olika kustsamhällena kommer. Efter Sotekanalen kommer Hunnebostrand och därefter inloppet till Bovallstrand. Därefter är det en mer oskyddad kuststräcka som avslutas med Dannemarken med sina SXK-bojar och sedan Horns ränna från vilken man kan väja lite inåt och ta sig vidare uppåt via Hamburgsund. – Behöver vi handla något, tänkte jag högt med tanke på en vag minnesbild av att det fanns en hyfsad affär i Hamburgsund. Massor visade det sig… I smala sund med berg på ömse sidor kan det bli lite si och så med vinden och har man lite akterlig vind kan bommen lätt komma farande, något jag lera gånger varnat för. Ändå är olyckan framme och Sven får bommen i huvudet. Ingen jättesmäll, men ändå tillräckligt för att jag blev rädd att han skulle ramla över bord, men som tur är höll han sig kvar på däck. Läskigt och obehagligt, men Sven hävdade att han mådde bra.
Detta krävde en kaffe-/glass-paus. Det var ingen glass vilken som helst, utan Pipers glass. Pipers glass från Pipersgatan på Kungsholmen, här i Hamburgsund. Jo, man tackar. Pipers glass som vi ibland lyckades muta någon lärare att låta oss åka och köpa i samband med någon utelektion. Minns jag verkligen rätt? Hur kunde de gå med på det?
Som om det inte var nog med en bom i huvudet, snubblade sedan Sven när han skulle gå ner i sittbrunnen och föll olyckligt över roderpiedestalen. Förmodligen fick han någon spricka i bröstkorgen av den incidenten. Lite senare kommenterade han det hela med att han funderat över om gamla gubbar verkligen ska hålla på med sådant här. Det är ju inte utan att även jag tänkt samma tanke efter att ha spräckt något revben jag med samt skadat knät och ena lillfingret. Fast, nä, så lätt ger jag inte upp.
Linfärjan i Hamburgsund plaskar med sina linor som ingen annan. Bäst att hålla behörigt avstånd när den inte ligger still.Hamburgsund är en härlig blanning av gammalt och nytt. Genuint pittoreskt och modernt av inte det allra mest smakfulla snittet, men ändå, levande.Än engång, tack Sven för att du tog oss hit, till Hästvam. Jag har hittills bara sett på bild hur seglare förtöjer med långsidan mot berget. En av sommarens höjdpunkter.,Vi var alla lite euforiska över att ha kommit hit. Eva kommenterade att jag såg ut som glad liten pojke och Sven utbrast: – Tänk att jag skulle få komma hit en gång till i mitt liv!Vi tyckte vi hade haft en rätt tuff segling hit och så dyker denna svärm med kajakpaddlare upp som om det inte vore något särskilt med att ta sig hit.
Röda näckrosor är inte allt för vanligt. I bohusländska skärgården förekommer den, förutom här på Hästvam, på Dyngön, Bohus Malmön och Ramsö.Civilisationen är hyfsat nära. Tittar man in mot land ser man Fjällbacka.Men det räcker med att vända sig lite om, så ser man bara det vilda, det vackra.Det är väl den här färgen stenen ska ha, lite beigerosa…Husen på Hästvam lär fortfarande vara i samma familjs ägo som när ett av dem flyttades hit 1831 av mästerlotsen Gabriel Sandmark från en av Väderöarna. Sedan 2005 är de dock enbart sommarbostäder.På Västkusten får man se sig för innan man dyker ner i vattnet. Vad är detta för en krabat tro? Den kom inte ensam utan i stora stim. Den ser ju rätt beskedlig ut, men efter att ha läst om de invasiva och farlig klängmaneterna blir man ju lite orolig över vad man ska möta under simturen. Ofarliga sa en båtgranne. – Vad heter de då? – Vet inte. Någon annan som vet? Emellanåt kunde de se lite fluorescerande ut.Som att äta middag i en lugn kanal samtidigt som det runt om oss var full fart på havet.Här på Florö var et tydligen liv och rörelse förr. Fartyg tog skydd här vid dåligt väder, här öppnades krog, här bytte passagerare båtar, här fanns sillsalteri och när sillen gick till kunde här ligga ett tjugotal ångare och vänta på sillast. Som så ofta skedde allt detta spännande för länge sedan, från 1830-talet och resten av det århundradet. Myndigheterna hade tydligen synpunkter på hur krogrörelsen bedrevs och drog in utskänkningstillståndet 1888. Låter spännande. Undrar vad det var för anmärkningar man hade.Jag får ta hjälp av Sven för att lokalisera var denna bild är tagen: ”Tror” bilden är tagen ”när vi gick mellan Fläskön och Dyngön. Husen ligger nog på Dyngön.”Sven gissar att kameran nu varit riktad mot några hus på Fläskön.Jag fick bekräftat hur dålig koll jag har på skådisar. Här på Dannholmen bodde tydligen Ingrid Bergman. Ingrid Bergman? Men, hon ligger ju begravd bredvid Ingmar Bergman, på Fårö. Den Ingrid som har bott här ”är mest känd för två saker: rollen som Ilsa Lund i ”Casablanca” och för den skandal hon orsakade när hon 1950 lämnade man och dotter och USA för filmaren Roberto Rossellini, Italien och en ny familj. I ett slag gick hon från att vara Hollywoods änglalika älskling till omoralisk kvinna och dålig mor.” (SvT). Ingmar Bergmans Ingrid var tydligen inte någon skådespelare. Där ser man vad okunnig man kan vara. Idag ägs Dannholmen av släktingar till Ingrid Bergmans dåvarande man Lars Schmidt.Vi lägger till i Södra Dyvik vid Otterholmen och tar jollen in till stranden och låter oss fascineras av de stora ostronskalen. På många håll ser man mängder med trasiga ostronskal och tydligen är det fåglarna som släpper ostronen från luften så att de krossas och så kommer de åt innehållet. Man får inte vara dum. Inte ens om man är en fågel.Sven tar täten för att visa oss något spännande.Sven pekar ut vad som är en skalbank. Skalbank!? Jo, det är en större ansamling av skal från huvudsakligen subfossila djur. Här fanns ett dagbrott där men under 1920-talet bröt snäckskal som användes som råvara, främst för hönsfoder och för tillverkning av glas.En del byggnader från denna epok finns bevarade, bland annat en före detta arbetarbostad för stenhuggare, stenhuggarbaracken. Idag används den som flerfamiljsfritidsbostad. Man ser även rester av gamla kajer på flera håll.Och vem kan ha bott i det här tjusiga huset?Som på så många andra håll i Bohuslän bröts här även granit. Verksamheten pågick från slutet av 1800-talet till in på 1930-talet, sedan var det inte lönsamt längre.En ek av arten sparbanksek.På andra sidan ön var det så här fint och där språkade vi med en liten flicka som sa sig prata bl a franska, tysk och arabiska. På Otterön var hon bara på somrarna och hälsade på hos farfar, tror jag det var. Nu var det dags att åka hem till Dubai där hennes familj bodde. Snacka om kontraster.Rena parken. Antagligen fullt med kalkhaltiga snäckskal som möjliggör denna grönska.Här var något spännande också. Om jag förstod Sven rätt hade man upptäckt att det bubblade upp färskvatten från strandbotten. Tydligen var det egnvatten som sipprade ned från berget bakom mig som letade sig upp till ytan på detta sätt. För att få en färskvattentäkt lade man dessa betongringar på botten och simsalabim, en färskvattenbrunn ute i det omgivande, salta vattnet. Och? Jo, det smakade färskvatten, men det hade nog skvalpat över en del havsvatten också.Vi hade rätt mycket vind in i viken vi låg i och den skulle öka, så vi bestämde oss för en flytt. Inte för att det hade varit riskabelt att ligga kvar, men det blir ingen ro när det rycker och sliter och kluckar. På väg till norra sidan av Otterön körde vi om ena möhippa. Tjejerna hade en lättklädd dansör som ett tag stod och åmade sig på fördäck och det såg nästan ut som om han skulle ramla av och när jag väl hade fått upp kameran hade han istället ramlat ner i några kvinnliga famnar.Sven tyckte uppenbarligen att vi var tramsiga som ville tömma vårt toalettavfall m h a toatömningsanläggningarna. Vi tillhörde en försvinnande liten minoritet på c:a 10 %, menade han. Alla andra tömde i havet och det lilla vi hade i tanken gjorde ju ingen skillnad. Tramsigt eller ej, vi stod på oss. Problemet var bara att toan fortfarande gäckade oss och inte fungerade som förväntat. Nu tror eller hoppas vi dock att saken är löst. Sven gick och täljde långa pinnar och en av dessa pinnar förde jag upp i genomföringen liggandes på flytbryggan. Det gav resultat. Fullständiga krevader av skit kom ut från tömningsslangen. Jag hade tänkt tanken flera gånger, men då såg jag framför mig hur hela jag skulle ligga i sjön och få dessa krevader över mig. Nu räckte det med underarmen, inte så trevligt det heller, men ändå ett mer lockande alternativ. En bit bort skulle en flicka bada och vi hamnade i beslutsvånda. Skulle vi varna henne eller inte? Skiten tycktes dock röra sig i en annan riktning. Detta var vårt enda ärende till Grebbestad och tack kära besättning för att ni ville ta er tid till detta.Längre norrut än toatömningen i Grebbestad kom vi inte. Vi styr söderut igen. Det är mäktiga vågbryt när skärgården öppnar upp sig. Man vill inte vara på fel ställe.Skönt att komma in i skydd av Lilla Hamburgö. Vad det här stället heter framgår faktiskt inte av sjökortet, men mysigt är det.Och titta vilken mysig liten strand det här gänget hittat. Är det fortfarande Lilla Hamburgö?Det här fina huset bör ligga på Kiddö.Via Hornö ränna kom vi så ner till Dannemarken för en lunchpaus. Här ligger några SXK-bojar och de kan behövas här, för särskilt skyddat är det inte. 2019 låg jag jag här senast. Ett oväder var på väg och jag var väldigt mycket i valet och kvalet om jag skulle lita på bojen eller ge mig iväg till närmsta gästhamn. Vi valde det senare och hamnade i Hunnebostrand. Rätt beslut? Vet inte, men det kändes rätt i maggropen.Vi fortsätter söderut och ser Bovallsstrand på håll. Där, i fiskaffären, har jag köpt mitt livs godaste räkor.Vi är tillbaka i Sotekanalen. Ja, den heter faktiskt så, inte Sotenkanalen som jag trott. Man uppmanas att ta ner seglen nä man går in i kanalen. Ett helt rimligt krav kan det tyckas. Senare berättar min yngre sons sambo Lises morbror för mig om hans och Lises mammas seglingar med pappa Sten. För övrigt en mycket trevlig och charmig man som jag fick förmånen att träffa innan han gick bort. Sten verkar ha varit en sann äventyrare och att använda motor verkade ha varit i stort sett uteslutet. Motorn var nerpackad på ett sätt som inte på något sätt lockade till att ta fram den. Då var det tillåtet att segla genom Sotekanalen och det gjorde de även om det innebar att de de var tvungna att kryssa. På något ställe drog man båten från land, vilket en gång ledde till att Lises mamma plumsade i. Hårda bud 🙂Vi har lagt oss på svaj utanför Keö, nära Bohus Malmön, även denna gång fick vi fatt i en SXK-boj. Fullmånen den 9 augusti kallas tydligen även Störmånen. Den här bilden togs en dag senare, men visst är den fortfarande rätt imponerande? Den stör väl nattsömnen tänkte jag, men namnet är tydligen kopplat till fisken stör, att det är gott om den fisken då i amerikanska vattendrag och sjöar.Jag har aldrig förr gått norr om Orust, så nu skulle vi göra det. Bitvis en spännande tur, bitvis en varvshistorisk tur. Sveriges största exportframgång vad gäller segelbåtar måste väl vara Hallberg Rassy. De byggs här i Ellös. Jag tror det var 2004 som jag och min äldste son Joakim gjorde en road trip på Västkusten för att titta på båtar. Vi körde in på varvsområdet här och tittade runt lite grann, men när vi skulle ut var grindarna stängda. – Shit! Vad gör vi nu? Jag minns att en åtgärd var att knalla hem till varvsägaren Cristoph Rassy för att höra om han kunde hjälpa oss att komma ut. Jag minns inte hur det hela löste sig, men ut kom vi så småningom.Sven föreslog att vi skulle ta en liten omväg och gå via Nordströmmarna. Det var bitvis både pittoreskt och spännande, både p g a att det var smalt och att det precis som namnet antyder var strömt.Stundtals var det väldigt tätt mellan pinnarna. Ibland kan man med ett visst perspektiv inte begripa hur man ska kunna ha den eller den pricken på babord eller styrbord och så kommer man lite närmre och förstår inte vad problemet var.Vem är äldst tro? Gubben eller ekan?Vi fortsätter den varvshistoriska färden och kommer till Bassholmens varv. Här byggdes ett tiotal segelfartyg under 1800-talet.Är det Sjöfartsverket som skojat till det eller är det någon privatperson som tagit initiativ till varning för ojämn väg? En bit bort blir det riktigt strömt och jag får ge fart för att inte driva iväg. Även här hävdade Lises morbror att Lises morfar Sten hade kryssat.När vi kommer ut från den trånga farleden passerar vi Kungsviken där Malöbåtarna byggs och här på Vindön byggdes de vackra Vindöbåtarna
Vi fortsätter förbi faret upp mot Udddevalla och styr återigen söderut, men nu är det kryss och det blir allt gråare. Vi omges av rätt höga berg och vinden kommer och går och någonstans i höjd med Ljungskile börjar det dessutom regna. Jag har antecknat i loggboken att vi lade till kl 20:20. Någon avslutningsmiddag på byn hade ingen lust med, utan vi kurar för regnet, värmer rester och stupar utmattade i säng.
Jag vill tacka min tappra besättning. Eva som var så modig att anmäla sig trots att du aldrig seglat förut. Carina som var så positiv till allt vi företog oss. Sven som guidade oss till spännande platser och leder.
DISTANSER
Skagen-Lilla Kornö: 46,6 M
Lilla Kornö-Hamburgsund: 20,7 M
Hamburgsund-Hästvam: 2,9 M
Hästvam-Otterön (Dyviken): 6,2 M
Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd): 2,9 M
Otterön (Röd)-Grebbestad: 1,4 M
Grebbestad-Dannemarken: 11,9 M
Dannemarken-Keö: 15,5 M
Keö-Flatön: 15,5 M
Flatön-Stenungsund: 34 M
