Simrishamn-Grenå

Rutt: Simrishamn-Kåseberga-Abbekås-Falsterbokanalen-Dockan (Malmö)-Kyrkbacken (Ven)-Hornbaek-Mölle-Anholt-Grenå.
Datum: 28 juni-12 juli

Att segla runt Skånes kust tycks inte locka alla. Kanske inte de mest spännande seglingsvattnen, men det finns mycket att se och uppleva. Min kompis Birgitta nappade i alla fall och i Öresund mönstrade även Tobias på.

Hur ska man då sammanfatta de här etappen? Växlande väder vad gäller vindar, sol och nederbörd, men aldrig någon kyla, snarare lite väl varmt emellanåt. En av Birgittas kommentarer kanske säger en del: – Var det inte en seglingssemester vi skulle på? Börjar kännas mer som en vandringssemester… Tror dock inte hon misstyckte.

När jag hade lämnat av Malin och Per vid tåget ramlade jag över en fantastisk rosenpark i Simrishamn. Birgitta kom med buss från Lund så vi började med att  göra samma repa på väg mot hamnen.

Här har an samlat rosor som växt runt om på Österlen. En del arter är t o m okända. Efter ett första upprop 2003 om någon hade en gammal ros på tomten avancerade det till detta Rosentorget som invigdes 2009.
Simrishamn är en mysig stad, men jag har varit där många gånger förut, så planen var att bunkra och sedan komma iväg dagen efter Birgittas ankomst.
De som menar att Skåne är platt har inte varit på Österlen…
… och ännu mindre här vid Kåsebergaåsen.
Kåseberga är en favorithamn.
Istället för att gå upp till Ales stenar valde vi att följa stranden bort mot Löderup. Det var varmt och ett dopp i havet hägrade. På vägen dit stötte vi på denna skönseglande fågel. Enligt sakkunskapen (min dotter) bör det ha varit en Röd glada.
Den här fågeln fick vi dock ingen artbestämning på.
Enligt en kvinna vi pratade med i Löderup har strandlinjen gått 200 m längre ut. Men, då fick man tydligen gå 70 år tillbaka i tiden. Hoppas den här stenbarriären sätter stopp för erosionen, annars lär en del strandnära hus åka ut i havet.
Jag antar att den här bastanta piren inte bara syftade till att möjliggöra kul bad utan hade lite av samma syfte. Bakom mig hade en del husägare tagit privata initiativ, utan bygglov, att skydda sina fastigheter. Kommer kommunen tvinga dem att riva sina svartbyggen?
På tillbakavägen hittade vi en stig uppe på klinten. Eller är det bara på Gotland man säger så? Åsen kanske? En väldigt vacker promenad i alla fall. Häng med! Bilderna får tala för sig själva.

Jag vet inte hur mycket fisk som fångas i Kåseberga längre, men på restaurangen är det gott om fisk i alla fall. Om inte chipsen, så var i alla fall fishen, bland de godaste jag ätit.
Till det en skånsk klassiker. Gott var det, men ingen ölsort jag någonsin hört talas om förut, ännu mindre fick tag i någon annanstans. Synd om en klassiker att föra en så undanskymd tillvaro 😉
Värmen fortsatte och vinden var svag så vi började så smått koka över. Bara att kasta sig i vattnet och låta sig släpas med en stund. Underbart!
Abbekås hamn har jag alltid betraktat som för liten och för grund när jag passerat på den skånska sydkusten. Lite bryggprat fick mig att kolla lite noggrannare och jodå, det skulle nog gå att komma in. Och trevligt var ju det. Abbekås är en trevlig liten by.
En Gravand tror vi att detta är.

Lyssna på detta:

Jag har aldrig hört något liknande förut. Låter som om man vore i en tropisk regnskog. Grodor kan man väl anta. Men är det bara grodor?

Inte bara grodornas kväll. Se på de här turturduvorna. Fast egentligen, får jag lära mig nu, är turturduvan en särskild art. Utrotningshotad till på köpet.
Är det ni som har båten längst ut i hamnen? Det var en stor rackare. Allt är relativt. Stor för Abbekås kanske. Vi har hamnat i slang med en gammal farbror som döpt sitt hus till Paradiset. Gammal ”bonne” visade det sig. Nu hade sonen tagit över gården och bättre än så här gick det ju inte att bo. Så småningom visade det sig att farbrorn var 90 fyllda. Tänk om man fick åldras med sådan vigör…
Även här kom vi in på stranderosionen. Farbror berättade om hur han hade fått hjälp med att frakta hit stora stenbumlingar som han låtit gräva ned. Träden man ser i högerkanten av bilden är nyplanterade. De gamla träden stod som öar i vattnet och vattnet räckte ända upp till det vita staketet. Scary.
En modern segelbåt kan bli en rätt komplex konstruktion. Många olika system som ska fungera vart och ett för sig eller tillsammans. Elsystemet t ex. Förra året vaknade jag upp en morgon av att blybatterierna kokade. Nytt system med litium-batterier installerades i vintras. I Abbekås vaknade jag upp av att alla dioder på elpanelen stod och blinkade. Efter ett tag började radion flämta och bashögtalaren stod och bankade. Spänningsvärdena som visades var förfärande låga. Jag såg framför mig att alla batterierna var förstörda och att det var slutseglat. Många tankar hann fara genom huvudet. Jag letade i manualer, ringde installatören av elsystemet, men blev inte klokare förrän jag efter en timme eller så upptäckte att en nyinstallerad vinterbrytare som skulle göra båten ”eldöd” stod i läge off. Hade någon kommit åt den eller hade den slagit av dig själv. Ett kvarts varv på vinterbrytaren och allt fungerade som vanligt igen. Puh! Vilken mardrömsstund.
Nu tog vi lite sats och gick Abbekås-Malmö i ett svep (47 M). Till skillnad från dagen innan blåste det på rätt bra, säkert påverkat av det regnväder som utlovades till kvällen. Nåja, ett svep kanske var en sanning med modifikation. När vi började närma oss Falsterbokanalen insåg vi att med största sannolikhet skulle missa broöppningen med några minuter. Vi ropade upp Falsterbokanalen (som sitter i Trollhättan tror jag) på VHF:en och de gav oss hopp. Ge full fart så får vi se om vi kan hålla bron åt er. Men, när vi var västan framme meddelade de att de var tvungna att stänga, så vi fick parkera i kanalen i knappt två timmar. Överraskande hur fort två timmar går.
I Malmö ligger man med fördel i Dockan. Vi ligger alltså i ett gammalt industriområde, där Kockums varv bedrev sin verksamhet. Jag blir lite nostalgisk. Min morbror arbetade här under en period och min morfar arbetade inom varvsindustrin, om än inte i Malmö. Just här ser man ju inte många spår från varvsepoken, förutom den stora dockan i sig. Rejäla fartyg som måste ha legat här. I Västra hamnen i övrigt ser man dock fortfarande förvånansvärt många spår från varvstiden. Ruckel blandas med t ex den gamla stabelbädden som användes för att sjösätta fartygen och som idag är ett slags aktivitetsområde. Det har ju talats mycket om bomässan Bo01 och området Västra hamnen som växte upp i dess kölvatten så jag hade lite förväntningar. Jag vill inte låta gnällig, men tycker nog att området, utöver det vid dockan, känns rätt sterilt. Känns också väldigt ofärdigt så förhoppningsvis blir det bättre med tiden.
Malmö är dock en i mitt tycke underskattad stad. När jag pluggade i Lund var det bara i yttersta nödfall man åkte in till Malmö. Idag känns det som en trivsam och levande stad, bilden av skjutningar och invandrargäng till trots. Slottet kanske inte är det tjusigaste av slott, men Slottsparken går inte av för hackor. Malmö har ju en image av att vara parkernas stad, så nu skulle vi göra en parkcheck.
Innan vi gick vidare fastnade vi vid denna vita buss. En av de bussar som i krigets slutskede och på Folke Bernadottes initiativ befriade framförallt judar från koncentrationslägren. Många av dem var danskar och norrmän. 15 000 människoliv lär ha räddats på dt viset. Den här bussen såg dock pytteliten ut. Den lär ha fått göra många turer för att dra sitt strå till stacken.
Vi vandrar vidare mot Slottsträdgården där denna fasanhona, fullständigt oberörd, bevittnar vår ankomst.
Den trevliga damen berättar för oss om sina odlingar. Vissa lotter var privata, emedan andra sköttes av Slottsträdgårdens personal.
Är ni i närheten av Malmös slottspark får ni inte missa fiket. Fantastiskt ställe.

Ska man se en park till är det väl Pildammsparken. Inget för hobbyodlaren att vårda sådana här jätteträd.
Här ramlar vi på den andra rosenparken på seglatsen: Drottning Silvias rosenträdgård, så relativt nyanlagd även den.
Vi hade bjudit in till middag till kvällen och Birgitta blev nästan i extas över alla grönsaker på Möllevångstorget. Hur vi skulle få med allt till båten? De som är bevandrade i Malmös geografi, vet ju att Möllevångstorget och Dockan inte direkt ligger nästgårds.
Inga problem. Hon hade ju sin sherpa med sig..
Sveriges bästa Falafel ska finnas i Malmö och i Malmö bör man söka sig till ställena runt Möllevångstorget eller Möllan som de initierade säger. Vi fick tips om det här stället, men bättre har jag ätit.
Alla har väl sin bild av vad som utgör en stads själ. För mig är Malmö väldigt mycket Södra Förstadsgatan.
Fast Lilla torg är ju mysigt förstås.

Vi hann ju med rätt mycket i Malmö. Äntligen hade jag dessutom fått tillfälle att köpa cykelslangar till mina Bromptoncyklar. Till kvällen kom Annika, Yngve och Tobias på middag. Jättetrevligt tyckte vi och tack Birgitta för din hjälp med matplanering och förberedelser. Annika och Yngve åkte hem till Lund, men Tobias mönstrade på som tillfällig gast.

Dags att tanka. Ingen mack i Dockan, så vi fick vända söderut igen, mot Lagunen. Första gången jag kan minnas att jag ställts inför problemet att tanka i regn. Paraply är ju inte så seglarmässigt kanske, men nu kom det väl till pass. Så det problemet löste vi. Istället skapade vi ett annat, men det hör till de här händelserna man behöver få lite distans till, så det spar vi till en annan gång 🙂
Den nye gasten verkade finna sig väl till rätta och njuta av att vara ute på sjön. Tobias har sin båt i Skottland och p g a pandemin har han inte fått se den på två år.
Vi sjunger faktiskt. Tobias och jag har en låt gemensam på vår repertoar: I natt jag drömde. Vi har t o m uppfört den på en scen med publik, förhoppningsvis en rätt berusad sådan så de inte la märke till en och annan falsk ton. Återgivningen gör sig bäst som här, som  ljudlös stillbild.
Det är fjärde gången de senaste tre åren jag rör mig i vattnen mellan Ven och Malmö. Aldrig tidigare har det gått så fort. Code 0 gjorde väl sitt till. Farten låg stadigt mellan sju och åtta knop och tre timmar och tjugo minuter efter det att vi kastade loss i Lagunen låg vi förtöjda i Kyrkbackens hamn.
Två gånger tidigare har jag varit och ryckt i dörren till Tycho Brahe-muséet. Nu planerade vi lite bättre och det var den aktivitet som stod först på dagordningen dagen därpå. Muséet ligger ungefär mitt på ön. När man kommer upp för Kyrkbacken har man en härlig utsikt över både Danmark och Sverige. Här syns Helsingborg i bakgrunden.

Lite udda är det att hitta ett museum i en gammal kyrka.
Tobias förklarar för oss hur vi ska hitta till Anholt.
Förutom att vara en vass astronom verkar Tyco Brahe ha varit en egocentrisk herreman, inte alls omtyckt av Venborna. Ven fick han som förläning av danska staten och här uppförde han även Uraniborg, ett slott vars konturer man kan se i den nu varande trädgården. Slottet måste vara ett av de mest kortlivade i historien. Om jag förstått det rätt började det byggas 1576 i anslutning till att Tyco Brahe kom till Ven och redan i början av 1600-talet såg Christian IV:s älskarinna till att det revs efter det att hon fick Ven som förläning 1616.
Ursprungligen var Uraniborg även tänkt att fungera som observatorium, men det var inte good enough, så runt 1584 lät han bygga ett underjordisk observatorium, vilket nu delvis är rekonstruerat.
I Bäckvikens hamn släpper färjan från Landskrona i land vad som känns som horder med människor och Tobias säger hej då och åker tillbaka mot Lund. Dessa färjor är en enorm kontrast till Ventrafiken när jag var yngre. Då sköttes den av Landskrona hamns små bogserbåtar.
Vi cyklar vidare längs stranden på öns ostsida och passerar prunkande trädgårdar, lamadjur, äldre och nyare hus, öns minsta hamn Norreborg och så mot norr denna härliga sommarvy med uppankrade badbåtar.
Hemma igen. Båten blir som ett hem och var vi än kommer är vi hemma när vi är ombord.
Lite glädjerusiga ska vi nu äntligen resa utomlands. Beväpnade med våra elektroniska Coronapass är Hornbaek på norra Själland dagens mål.
Först ska vi förbi Helsingör och leden till Helsingborg där bilfärjor och Sundsbussar går i tät trafik. Färjorna väjer snällt när vi passerar i sakta mak.
Vädret blir allt bättre och när vi är framme i Hornbaek väntar en underbar eftermiddag på stranden.
En loj Medelhavskänsla infinner sig. Framemot kvällen stannar vi till vid baren. Kanske har vi själsligen förflyttats till Brasilien, till Recifes eller Fortalezas stränder? Baren spelar i alla fall sambamusik.
Hornbaek kändes för bra för att vara sant. Det var lugnt och allt kändes väldigt harmoniskt. Är det lyckan av att vara fri som spär på den här känslan, fri att kunna resa igen, en illusion av att vara fri från pandemifaran och alla regler den omgärdats av? Pandemi förresten, inte en jäkel har brytt sig om våra Coronapass.
Klockan är tjugo över nio på kvällen och badlivet pågår fortfarande.
I bakgrunden avtecknar sig de skånska alperna, Kullaberg.
Byggnaden signalerade badhotell. Det måste väl nästan ha varit det? Eller? Till vår överraskning var det en filial till Rigshospitalet. Hade gärna tagit en drink uppe i ubåtstornet annars.
Dansk design slår igenom i en del överraskande sammanhang. Som här. En designad trottoar. Eller som Birgitta uttryckte det: – Det var väl knappast så att de fick slut på sten och tänkte att, ja då får vi väl lappa med lite trä istället…
Planen var egentligen att gå till Gilleleje. Birgitta hittade dock övertygande argument för att istället gå till Hornbaek. Jag anar dock att det fanns en dold agenda. Hornbaek är hemvist för Ilse Jacobsen som både bor och arbetar här. Naturligtvis fanns det ett antal affärer som sålde hennes kläder. Birgitta shoppade loss.
Ett nytt regnväder var på väg, annars hade vi gärna stannat kvar i Hornbaek. Men, jag kommer gärna tillbaka.
Äntligen skulle det ske. Mölles hamn är ytterst olämplig att anlöpa vid friska nordvästliga vindar. Jag har gjort två försök tidigare, så detta var tredje gången gillt. Varför då denna dragning till Mölle? Det var länge sedan jag var här, men jag minns Mölle som en mysig by som klättar uppför sluttningarna. Sedan har ju Mölle en aura. Ni har väl hört talas om synden i Mölle? Och i Povel Ramels Gräsänkling blues åker ju hans Elsa till Mölle by the sea.
Mölle verkar leva upp dagtid då det kommer en massa bilburna turister. På kvällarna eller när det var sämre väder var det glesare i hamnen och det var lättare att få plats på t ex denna karibiska pop up(?)-bar. En container, lite sand, kuddar och kulörta lyktor och vips så har man en karibisk bar. Fast lite lågt att bara servera färdigblandade drinkar på kran i plastpåsar i st f glas.
Vi möttes av ett illmarigt leende av damen vi frågade om kortaste vägen ut från hamnen upp till Kullens fyr. – Det bler svittigt, menade hon. Mmm, det började brant.
Och det fortsatte brant.
Rätt snart kom dock belöningen.
Inne i Kullens fyr finns även utställning. Där kan man lära sig att det inte bara är vid en första passage av Ekvatorn som sjömännen fick göra ett sjömansdop. Även vid första passagen av Kullen skulle man hönsa för Kullen, d v s doppas i havet alternativ betala en avgift. Man tror att det kan ha varit kvarlevan av en hednisk rit att man offrade för att få en säker passage av en farlig plats. Tur att ni inte visste det, Anna-Karin, Robert och Sofie, när vi passerade Kullen förra året för första gången. Andra platser med liknande riter är Nordkap, Pointe du Raz (Bretagne) och Berlengas (Portugals västkust). I utställningen blir man även påmind om när passagerarfärjan mellan Köpenhamn och Oslo rände upp på grund. Kapten fick tydligen något slags tillstånd av handlingsförlamning och de underlydandes varningar hjälpte inte och då var det straffbart att obstruera mot en kaptens order. Detta ändrades klokt nog efter denna olycka. Vid tidpunkten för olyckan var fyren fortfarande bemannad och fyrvaktaren lär väl ha fått kaffet i vrångstrupen när en stor färja brakar upp på land i klart väder.
Idag ser det dock inte så farligt ut. Det var inte farligt förra året heller vid vår passage, men betydligt stökigare sjö än idag.
Kullen lockar till allehanda aktiviteter, dykning t ex.
Eller klättring.
Vi skulle ägna oss åt vandring. Jag kan varmt rekommendera leden från Kullens fyr till Ransvik t o r. Ena hållet går man på sydsidan och åt andra hållet på nordsidan av udden. Naturen är omväxlande och väldigt vacker.

Och rätt vad det är dyker denna invasiva naturtyp upp.
Mycket att ha koll på nu. Man går inte säker någonstans.
Det var här, strax norr om Mölle, vid Ransvik, som den beryktade synden i Mölle ägde rum. Här badade män och kvinnor tillsammans i sina randiga, väl tilltagna baddräkter. Smarta vykortsfotografer förevigade syndarna och vykorten spred sig till inte minst Danmark och Tyskland varifrån många vallfärdade till Mölle. Det gick färjor från Köpenhamn till Mölle och direkttåg från Berlin till Mölle. I riksdagen debatterades det hur man skulle hantera skandalerna i Mölle. Och, bakom kulisserna förekom tydligen även annat än det som de välkända vykorten uppvisade. Man har tydligen hittat bilder tagna av en dansk fotograf som tog nakenbilder i klippskrevorna runt Kullen. Som strand betraktat ser ju Ransvik rätt ogästvänlig ut.
Syndigare än så här blev det inte idag.
Om inte för synden, så är Ransvik en jättehärlig restaurang och ett fantastiskt fik. Måste vara ett av de trevligaste fiken jag varit på.
Kommer ni ihåg Kullamannen på TV? Här ligger han begravd. Vem Kullamannen var tycks vara högst oklart. Han sägs ha varit både en sägen och ett antal olika, verkliga personer.

Från Ransvik gick vi tvärs över halvön till norra sidan.

Norra sidan kändes vänligare och mindre dramatisk. På flera ställen dök det upp bad- och ankringsvikar. Nu låg ju vinden på från syd, vilket ju kan ha bidragit till intrycken.
Don’t mess with me! Kullen kan anta olika ansikten och kan se riktigt stram och hotfull ut.
Hit gick det alltså direkttåg från Berlin. Några tåg har det inte gått sedan 1963. Även Povel Ramels Elsa lil’ åkte tåg till Mölle: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea … Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen Och min Elsa höll mig fången i ett stadigt grepp Hon sa jag skulle inte glömma det och det och det och det och det Och så sa tåget tut och gick och jag sa: ”Släpp!” Och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra: Mata fiskarna, vattna cissusen, help, help, help!”
Efter återkomsten från äventyren på Kullaberg hann eller snarare orkade vi inte bunkra inför seglingen till Anholt (närmsta affär låg i Nyhamnsläge), så det blev en dag till i Mölle. Och tur var väl det. Eftermiddagens mål var Arild och vi trampade söderut för att sedan svänga in på Kattegattsleden och vad finner vi då. Ja inte ser det ut som äppelodlingar..
En vingård passerar man ju inte bara så där. Vinet var oväntat gott. Vingården heter Kullabergs vingård och vinet Josefinelust och det var ett mousserande rosévin från 2019.

Vad är det här nu då? Vi hinner inte trampa många hundra meter förrän vi kommer till en åkerlapp omgjord till parkeringsplats och fullt av människor i rörelse. – Var kommer ni ifrån, undrar vi nyfiket. Holy smoke! En restaurang som specialiserat sig på rökt kött. Mitt ute på vischan och fullt med folk. Vi litade på denna dragningskraft och tog med oss rökt pulled pork till båten. Mmm, det var gott!
Nämen! Ännu en vingård! Arilds vingård. Vad är det egentligen för fel på bedor? Nu åkte vi förbi. Kanske risk för att vi blivit styrstångsonyktra annars.
Hade det inte varit för skyltarna hade detta kunnat vara en bild från sextiotalet
Arild måste vara en av Sveriges mest idylliska byar.
Vad avgör hur skönt ett bad känns. Börjar man tänka efter är det ju massor med faktorer som spelar in; hur varm man är, hur varmt det är i luften och i vattnet, hur fräscht vattnet är, hur salt det är, hur mjuk botten är, hur man kommer i och ur vattnet, hur … Lite oklart varför, men vi var i alla fall rörande överens om att badet i Arild var det skönaste hittills.
När jag var yngre och var på bilutflykt i Skåne fick jag lära mig att man ska åka till Rut på Skäret eller till Flickorna Lundgren, också de hemmahöriga på Skäret. Rut finns inte längre, så valet var lätt. men förflyttningen dit försvårades av samma problem som på Öland. En skruv på cykeln, hopplös att komma åt, hade börjat krypa ut som gjorde att det inte gick att trampa. Hos Flickorna fick vi inte så mycket hjälp. Jag blev guidad in till verkmästarens lilla utrymme och när jag frågade om man möjligen hade en insexnyckel fick jag ett bryskt svar: – Ser jag ut som någon som vet vad en insexnyckel är? Tur det finns stockholmare i förskingringen. I grannhuset blev vi väldigt vänligt bemötta, så snart var felet avhjälpt. För den här gången.
Those were the days…
Hemma igen. Trötta igen. Vi låter någon annan laga maten…
Kullabergs hotell fixade det med den äran.
Imorgon bär det av igen. Förbi Kullens fyr, ut dit mot horisonten…
Seglatsen till Anholt tog sin tid, tio timmar (46 M). Det var en sådan där strulvindsdag. Spinnaker upp, spinnaker ner, spinnaker upp, spinnaker ner. Till sist gav vi upp och körde motor sista timman. Då kom vinden.
Underbar morgon att vakna upp till. Det såg knökfullt ut när vi kom kvällen innan, så vi tog en plats för lite större båtar och fick ligga där mot löfte att flytta på oss nu på morgonen.
Vi hittade en bra plats och fick bevittna en ny tillämpning för paddle board: som bogserbåt.
Väl ute från den värsta trängseln seglade tjejerna ut från hamnen utan problem och utan motor.
Snabbt till stranden nu. Jag visste sedan förra besöket att de finaste stränderna finns längs den norra kustlinjen.
Birgitta var helt hänförd: – Tänk att det finns sådana här platser. Finns ju ingen anledning att åka utomlands. Jag fick påminna henne om att vi faktiskt befann oss utomlands. Men, Anholt hade kunnat vara svenskt. Det sägs att de danska fredsförhandlarna på 1600-talet satte ett ölglas eller lade en hand på kartan där Anholt syntes, så att svenskarna inte skulle förstå att ön fanns och kunde krävas. Historikern Dick Harrisson menar dock att detta är en skröna. Svenskarna var helt enkelt intresserade av ön, lika lite som de var särskilt intresserade av Ven, Saltholm eller Bornholm.
Så länge man håller sig kring de ”vanliga” stränderna är närmsta, trevliga bar aldrig långt borta.
Ännu ett exempel på offentlig, dansk design: snyggt cykelställ med inbyggda blomkrukor.
Vad blir nästa spritfluga tro? För några år sedan var det whiskey. Nu är det gin. Eller hänger jag inte med. Har nästa fluga redan sett dagens ljus? Rom kanske. På Anholt gör man hur som helst sin egen gin. Här håller barmästaren en liten föreläsning för några andra svenskar om den lokala ginens förträfflighet. Och den smakade verkligen annorlunda: frisk, kryddig och mild på en gång. En GT blandar man här med Fever Tree. Lite för söt har jag tyckt när jag försökt mig på den. Jättegod blandning nu.
Att det kunde regna så mycket och så länge, hela natten och förmiddagen. Först en stund efter lunch kändes det som om man vågade titta ut.
Ska vi ta en promenad längs stranden, föreslog jag efter att mejlen var genomgångna och räkningarna betalda. Man får ju passa på. Jag såg väl framför mig en promenad till udden och tillbaka. Men, efter en udde finns ju en ny udde och efter den… Vi gick länge och längre.
Efter några uddar såg vi en fågelskock. Skulle de likt ilskna tärnor attackera oss eller ge sig av? De gav sig av, men kvar på stranden låg denna lila krabat som först såg död ut, men plötsligt rörde den på sig och kravlade ner i vattnet. Vad gjorde den där alldeles ensam? Var den sjuk eller väntade den på sin mamma? Birgitta var inne på att vi borde adoptera honom (eller var det en henne?). Den  kunde simma runt Resarö först och när jag flyttat till Täljöviken kunde jag ha honom/henne varannan vecka. Den var ju ju gubevars väldigt söt.
Vi knallade vidare. Hade han snappat Birgittas prat om att bli adopterad? Han följde oss i alla fall i vattnet en bra bit och kollade efter oss. Men, efter en en stund återvände den till platsen där våra vägar korsats. Undrar var den är nu.
Solen bröt fram och vattnet blev så där oemotståndligt inbjudande. Det var bara att hoppa i. Vi började ju bli lite trötta också av den allt längre promenaden. Känns som om bad ger ny energi.
Framtidens föda?
Nu var det länge sedan vi såg några mänskliga varelser, men så kom där ett danskt/norskt par. Mannen tog upp en sten ur fickan som hade formen av Anholt. Her har vi Anholt. Pekandes på stenen övertygade han oss om att vi nog borde ge upp tanken på att runda hela ön om vi ville komma tillbaka till båten innan mörkrets inbrott. Så, snöpligt nära fyren började vi vår ökenvandring. Jodå, Anholt har Nordeuropas största öken. Öken behöver tydligen inte vara detsamma som Sahara. Öken definieras som ett landområde med mycket sparsam nederbörd, ofta hög avdunstning och därigenom ingen eller sparsamt med växtlighet. Jag hade tydligen tur att det var sparsamt med växtlighet. Birgitta menade att hon skulle slagit något hårt i huvudet på mig om hon hittat något lämpligt tillhygge. – Du bara går och går…
Till slut kom vi alla fall över till den norra stranden utan ormbett. Vi vet inte om det finns ormar i denna öken, men det förhöjde ju spänningen att fantisera om det.
Nä nu djäklar. En säl till som ligger på stranden. Denne stackare rörde sig dock inte ur fläcken.
Den mådde inte bra. Fult med flugor som kröp i mungiporna och i ögonen. Man blir riktigt illa berörd när man inte kan hjälpa till och så se dessa plågade och vädjande ögon.
Fösta frågan var: Hur ser man skillnad på en kanin och en hare? Andra frågan: Varför hör/ser/känner den inte doften av oss. Först ett par meter från oss upptäcker den oss och sätter full fart åt ett annat håll.
Du Perikl… Du Brigiite – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tubo… en Ebeltoft bedst? Hvergang? – Nej, efter drygt 2 mils promenad, mestadels i sand, med Birkenstock-tofflor och skavsår! Fem och en halvtimme tog vår lilla promenad.
Dagen efter: – Ska vi inte ta oss till den fina stranden nu när det är så fint väder, försökte jag. Birgitta: – Alla stränder är fina här. Jag går inte en meter i onödan!
Trots den ofantliga mängden båtar var stämningen i Anholts hamn väldigt lugn och trivsam. När termometern sedan når över en viss punkt infinner sig en sådan där härligt loj stämning. Känslan av semester kan inte bli tydligare.
Nog för att jag sett prov på kreativa, danska hamnkaptener som aldrig tycks acceptera att hamnen är full, som t ex i Allinge där man skulle kunna gå torrskodd över hamnbassängen när det är som trängst. Men, det här var något nytt, att man vid bryggor med bojar kilar in ytterligare en rad med båtar med fören in mellan aktern på respektive grannbåt och bojförtöjningen i mittknapen. Det brukar gå bra, menade en av hamnkaptenerna. Undrar vad som händer de gånger det uppenbarligen inte går bra, funderade jag. Och hur ska vi komma ut imorgon, funderade jag vidare. Men, det visade sig vara ett icke-problem. När vi lossade förtöjningarna kvart i nio, var de båtar som legat i vägen som bortblåsta.
Synen av alla dessa master på långt håll, när vi närmade oss Anholt första kvällen, var nästan lite absurd. Det såg overkligt ut. Som en nerbrunnen skog med kala trädstammar. Enligt hamnboken har hamnen plats för ca 250 gästande båtar. Kvällen innan vi skulle gå vidare hävdade en av hamnkaptenerna att det fanns ca 380 båtar i hamnen. När det kom över 400 båtar, då tyckte han att det började bli många båtar. Jojo.
Vi hade en avslutande, härlig och snabb segling över till Grenå.
Men, vad är det där? Ser ut som en upp- och nervänd oljeplattform. Vi gissade ändå att det hade något med byggnation av vindkraftverk att göra. Fascinerande, på håll såg vi hur man transporterade ett vindkraftverk på sjön, stående upp med stödben för själva transporten. Känns som om det ändå skulle vara ett ytterst vingligt företag.
Varför går man då till Grenå? Som i alla danska städer går dt att hitta fantastiska hus, men Birgittas dom var hård. – Bra, då vet jag i alla fall vart jag inte vill flytta. Så det var inte för den charmiga stadsmiljön vi gick hit. Inte heller för den pittoreska hamnmiljön. Jo, det skulle vara så enkelt att ta sig hit eller härifrån. Fel, fel, fel. För det första hade färjorna flyttat från Varberg till Halmstad, men det var väl inte hela världen. Däremot släppte man inte ombord passagerare utan fordon på alla turer. Det är fortfarande ett mysterium för mig vad skälet till detta är. Jag har hört olika krystade förklaringar, men ingen låter rimlig.
En måndagkväll i alla fall var staden helt öde.
Grenå är ju naturligtvis även en å. Det hör man ju, men det tänker man ju inte på. I bakgrunden syns gästhamnen.

Rindö-Simrishamn

Rutt: Rindö-Huvudskär (Ålandsskär)-Trosa-Lilla Brunskär (svajankring)-Lauterhorn (Fårö)-Visby (Gotland)-Stora Karlsö-Burgsvik (Gotland)-Grönhögen (Öland)-Utklippan-Hanö-Simrishamn
Datum: 10-25/6

Ska man redan nu sammanfatta denna etapp vädermässigt så får det bli blåsigt, motvind, varmt och soligt. Vilken fantastisk start på sommaren. Långa dagsetapper, men många vilodagar och upptäcktsfärder på land.

Välkommen ombord Malin, min dotter, och Per, hennes pojkvän. Jag blev bortskämd med god mat under hela seglingen och ribban sattes högt från första början. Både Malin och Per är jätteduktiga på matlagning. Det blev mest vegetariskt, men en eller annan korv och kyckling slank med ibland. Malin är vegetarian, för det mesta i alla fall.
Här började äventyret, i Rindö hamn. I historisk nutid har Rindö dominerats av kustartilleriet (KA1)/Första amfibieregementet (Amf 1). Numera domineras hamnen av fritidsbåtar. De gamla regementsbyggnaderna är omgjorda till bostäder och nya hus växer upp som svampar ur jorden. Här ligger även Vaxholms bryggeri och trevliga krogar. Bra ställe att ha båten på.
Per är novis på sjön och Malin får agera instruktör. Jag hör ju inte vad de pratar om. Kanske berättar Malin sagan om draken och prinsessan, d v s pålstekens mysterium. En viktig knop ombord, inte minst för att fästa skoten i förseglet.
Vindarna var nästan obefintliga när vi kastade loss, så det började med stillsam motorgång. Stockholmare som vistas på sjön vet att det finns två inlopp till Stockholm, antingen via Vaxholm/Oxdjupet eller via Baggensstäket/Skurusundet. Vi valde den senare vägen och är nu på väg in i Skurusundet.

Baggensstäket är en trång farled och delar av leden tillåter inga möten med lite större båtar. Man kan ofta höra på VHF-radion hur skärgårdsbåtarna som trafikerar leden varnar om att de är på väg in i Baggensstäket.
Trångt och idylliskt. Väl ute ur Baggensstäket kommer man ut på Baggensfjärden och är det någonstans det alltid brukar blåsa är det där.  Mycket riktigt, väl ute på Baggen kunde vi hissa segel.
Det blåste på rätt bra. Motvind eller i alla fall bidevind i stort sett hela vägen ut mot Huvudskär som var första dagens mål. Nästan 49 sjömil eller M som det brukar skrivas, vilket egentligen är lite mer än vad man brukar göra en normal segeldag.
Huvudskär är egentligen namnet på den ögrupp som ön vi ligger vid, Ålandsskär, hör till.
På ön har det funnits alla möjliga verksamheter såsom fyr, lotsstation, tullstation och livräddningsstation.
Det såg inte ut som om någon av stugorna var befolkade när vi var där. De enda vi störde var väl tärnorna som ilsket försvarade sina ungar.

Bra inledning på seglingen med en sådan här kväll
Till det ljuvligaste med seglingen tycker jag dessa tidiga morgnar är. När solen går upp, innan dagern riktigt har vaknat. Det är stilla. Man glider ner i vattnet i bara mässingen, soltorkar och lyssnar på tystnaden eller på fåglarna. Som synes fick vi grannar senare under kvällen. En bekant från seglingen i Thailand, Odd Lindqvist, dök upp med sin nyförvärvade Linjett 32:a.
Utanför Utö fick vi sällskap av ett gäng sillgrisslor. De anses väl inte vara några flygaress, men här uppvisade de ändå stor skicklighet när de körde i åttor och cirklar runt båten. De såg ut att ha lika kul som vi hade av att få njuta av uppvisningen.

Målet idag var Trosa. En jäkla skithamn. Vi plogade upp åtskilliga fåror i både yttre delen av kanalen och vid de yttre gästhamnsplatserna. Var de utlovade 2,2 metrarna fanns är högst oklart. Knappt vi behövde använda förtöjningstamparna att lägga till med. Vi låg stadigt ändå.

Nåväl. Skälet till att vi gick dit var att få träffa min son Filip och hans Lise som bor i Göteborg. De var på väg upp till Stockholm för att beskåda det nya underverket, d v s brorsbarnet. Så många fler tillfällen att ses under sommaren skulle inte ges, så de gällde att passa på.

Frukostträff.

Om man bortser från sådana små irritationsmoment som att man hela tiden fastnar i den dyiga hamnen är Trosa ett mysigt ställe att landa på.

Efter Trosa var tanken att komma över till Fårö. Vi hade gärna gått till Gotska Sandön, men det kändes som för blåsigt för att få något utbyte av att kasta ankare där. Vi drog oss bort från Trosa och gjorde en kort segling till Lilla Brunskär (inte så långt från Västra Stendörren). Det blev en oväntat spännande segling. Leden är bitvis trång och vindvinklarna var ofta i snålaste laget. Rätt vad det var kom en åsk-knall och jättemycket vind och vi fick en s k broach. Broach får man när man har för mycket segel upp i förhållande till vindstyrkan, vilket leder till att båten lägger sig ner så att den inte längre går att styra och okontrollerat lovar upp mot vinden, varpå hon åter reser sig upp. Storseglet åkte ner och vi fortsatte med bara förseglet. Malin var cool, men stackars Per var ju helt oförberedd och frågade lite försynt hur det förhöll sig med risken för att båten kunde välta.

Vid Lilla Brunskär tog vi paus inför nattens segling mot Fårö och förberedde båten och oss själva. Vid nattseglingar får man segla i vaktpass. Nu var vi bara två segelkunniga ombord, så vi kom överens om att Malin och jag seglade i tretimmarsvakter, med Per som libero. Det är viktigt med säkerhet, så vi plockade fram livlinor som i ena änden fästs i båten och i andra änden i räddningsvästens inbyggda livsele. Inte minst skönt för den som sover att veta att den som är i sittbrunnen inte kan ramla överbord. Rent generellt vid havssegling monterar jag även däckslinor eller  s k Jackstays som löper från sittbrunnen till fören. På det viset kan man röra sig på däck och vara säkrad hela tiden.
21:15 drog vi upp ankaret. Bort från land och solnedgång och ut mot natten och havet.
Aquileja begåvades med guldaktiga segel när solen var på väg ner.
Malin är en cool gast. Det kanske en pappa ska tycka om sin dotter. Men hon tar utan tvekan på sig ansvaret för sina nattpass, hon är med och reder ut en broach med stort lugn och hon fattar vad hon ska göra när vi lägger loss under lite besvärliga förhållanden, utan att jag alltid behöver säga vad som ska göras. Men, hur ska jag få henne att våga prova att stå vid rodret när vi lägger till i en hamn?
Fårö i sikte! Så nära och ändå fortfarande så långt borta.
Tretton timmar och 78 M (kortare om vi inte hade tvingats kryssa) senare var vi här, Lauterhorn på Fårö. En av mina favorithamnar, en svårdefinierbar skönhet vilar över stället.
Fårö är ändå rätt stort. Drygt två mil har jag för mig, från ena änden till den andra och sandstränderna ligger naturligtvis i den andra änden. Närmast ligger Sudersand. Kanske inte vår favoritstrand, men där var det lä och underbart att efter en natt med begränsat med sömn få lägga sig ner och njuta av lite sol och bad.
25 somrar har jag bott i detta hus i Ekeviken. Nu är det sålt och tillbyggt. Bakom mig ligger Ekevikens sandstrand.
För barnen är deras barndomssomrar till stora delar förknippade med Fårö. Här har Malin visat Per lite av Ullahau (skog och sanddyner inne på land) som vi hade bakom knuten.
”Vår” strand, heter egentligen Nordersand, men kallas i allmänhet för Ekeviken. I bakgrunden syns Norsholmen och resterna av en gammal utskeppningshamn för kalk. Kalkstenen transporterades på en liten järnväg från själva brottet.
Jag har nog aldrig sett Fårö så grönskande och blommande som vid detta besök. Kan det möjligen bero på att det fortfarande var tidigt på säsongen eller fick även Fårö sin beskärda del av de häftiga regn vi hade i Stockholm?
Tillfälliga hinder på vägen.
Cyklar man, behöver man fika och mitt på ön finns Kutens och creperiet. Första gången jag var på Kutens fanns det inget creperie. Då var det svartklubb och jag var där och lyssnade på Pugh Rogefeldt i ladan till höger. Innan konserten uppträde en eldslukare som sprutade eld ut över lokalens alla eldfängda prydnader. Jag minns att jag lite nervöst började spana efter utgångar, men jag hittade bara den trånga dörr som vi kom in genom. Nu var lokalen igenbommad och det skulle inte förvåna mig om brandmyndigheten dömt ut den som konsertlokal.
På Fårö räknar jag till i alla fall sex sandstränder. En stor fördel är att man kan välja strand efter hur det blåser eller, om det är algblomning, hur algerna breder ut sig. Smaken må variera, men vi tycker nog att Norsta Aura är den finaste. Den är i alla fall längst och bakom mig finns minst lika mycket strand till och där blir den också bredare.
Norsta Auras västra ände.
Tillbaka i båten bjuds vi på lite underhållning av denna flygande kite-surfare.

Vi hade nu varit på Fårö i två dagar och ville vidare mot Visby. Men, det blåste fortfarande rätt mycket, så vi kände ingen jättestress att komma iväg. Frampå dagen utlovades det att vinden skulle mojna något, så vi tar en promenad. Cykla var vi mätta på. Träsmak i rumpan och dessutom hade vi punkterat en slang på en av båtens cyklar.

Följer man stranden söderut från Lauterhorn kommer man till detta mysiga fiskeläge.
Varför denna rauk eller raukport kallas Kaffepannan räcker min fantasi inte till för att förstå. Tydligen kallas den även för Hunden och då är jag med.
Jag har ett inneboende motstånd mot att förbereda en matsäck, men när jag väl gör det, vilken belöning. Lite osäker nu på om jag törs ta åt mig äran åt denna matsäck. Kanske är det Malin eller Per som bör äras…
Inne i skogen finns också en gammal vikingahamn. Gamla hamn. Mynningen mot havet har täppts till av landhöjning och stormar.
Ett av husen i byn Lauter i bakgrunden. En del av husen där är rätt pampiga. Det sägs att en del av rikedomarna kom från verksamhet av det lite ljusskyggare slaget, såsom smuggling.
Man kan tycka att det inte är så långt mellan Fårö och Visby, men då ska man betänka att Gotland, från Visby sett, inte bara breder ut sig norrut, utan även vrider sig österut. Lägg motvind och kryss på det så blir det 57 M. Inte förrän kl 22:35 hade vi lagt till, efter 9,5 timme till sjöss.
Om man söker lite lugn kan man oroa sig för att lägga till i inre hamnen i Visby, men här härskade än så länge en skön försommarfrid.

Jag har varit i Visby många gånger, men tröttnar aldrig på att vandra runt där. Såsom det brukar vara går saker sönder under en segling och det samlar lätt på sig på att göra-listan. Jag tappade ett par av mina glasögon i golvet med sprucken båge som följd. På Fårö fick vi punka på en av båtens två Brompton-cyklar. En krok med vilken en av dörrarna på båten ställs upp sprack. Några fenderskydd till hade varit bra.  Jag har nu besökt eller ringt till Visbys samtliga  affärer, cykeluthyrare och cykelreparatörer  som kan tänkas sälja cykelslangar. Tji. Slangen till Brompton visade sig vara av en mycket udda dimension.  Är det inte lite typiskt engelskt? Närmsta slang längs vår rutt finns i Malmö.  Men, man får se lite av olika städers ytterområden på jakt efter reservdelar. Jag kan konstatera att Visby verkar vara en expansiv stad. Det byggs och har byggts mycket. Glasögonglasen sitter i alla fall på plats i ett par nya bågar nu.

Almedalen är inställt, men ser ut att må rätt bra ändå.
Botaniska trädgården är ett trevligt stopp på promenaden. Här var den stora händelsen att Näsduksträdet blommade. Förutom att blommorna liknade näsdukar såg det ut som om vissa löv var vita istället för gröna. Första gången jag blev medveten om trädgårdens existens var när jag läste Ulf Lundells Jack. Då fanns det tydligen haschplantor här och de fick naturligtvis inte vara ifred.
Är man i Visby känns det svårt att motstå ett krogbesök, framförallt när man kan sitta ute och njuta av solen.

Jag hann med ett snabbt besök hos Gunilla också. Gunilla känner jag genom seglingen och hon har varit med på Aquileja några gånger. Hon får symbolisera den dröm om Gotland som många bär på. I utkanten av Visby hyr hon detta lilla hus och där är hon så ofta det bara går. Vad är det som lockar så? Ingen av oss kunde riktigt formulera detta i ord.
Vad sitter han och tänker på tro? Kanske på förra besöket på Stora Karlsö? 2007 kom Filip och jag dit rätt sent på kvällen, men redan vid fyratiden på morgonen fick vi kasta loss då vinden oväntat vridit åt norr och det blev obehagligt att ligga kvar. I samband med någon Gotland runt-segling fick vi en föredragning från en av de seglande TV-meteorologerna. Hon berättade att det runt Karlsöarna kunde uppstå lokala vädersystem som var svåra att förutse. Prognosen lovade sydliga vindar, perfekt för att ligga på Stora Karlsö, men skulle samma sak hända igen?
Ännu en sådan där känsla av att snart vara framme och så känns det som en hel evighet. Och så var det ju naturligtvis motvind och kryss.
Men, vad gör lite kryss, när man belönas med en sådan här kväll?

Hamnen heter Norderhamn och är den enda möjlig tilläggsplatsen.
Hien. Namnet låter ju inte särskilt svenskt och inte ser det ut som om man befinner sig i Sverige heller. Tankarna går snarare till Medelhavet och den grekiska övärlden. Och för miljontals år sedan lär ju Gotland ha legat vid Medelhavet.

Vår kunniga och trevliga guide berättar om naturreservatets tillkomst och dess tillskyndare Willy Wöhler som förärats en plakett uppe i berget. Tillkomsten av naturreservatet på 1880-talet gör det till ett av världens äldsta. Ännu idag ägs större delen av ön av det bolag som Willy Wöhler startade. Påpassligt nog sjöng den skönsjungande Busksångaren för oss. Guiden gav oss ett namn på det ljudet eller snarare lilla melodin.
I bakgrunden skymtar Lilla Karlsö.

Stora Karlsö är ju ett fantastiskt ställe att komma till även utan sillgrisslorna, men dessa våra svenska pingviner gör ju ett besök på ön till ett måste. Har man inte egen båt kan man åka passagerarbåt från Klintehamn.

Om jag minns rätt nu vad vår guide berättade så häckar 2/3 av Östersjöns sillgrisslor på Stora Karlsö. Den enes död, den andres bröd kan man säga. Både sillgrisslor och torsk lever till stora delar av skarpsill. När nu torskbeståndet i Östersjön minskat blev tillgången till föda för sillgrisslan desto bättre och under de senaste fem-tio åren har antalet grisslor som häckar på Stora Karlsö ökat från 30 till 60 000 fåglar. Ofantligt antal alltså.

Det ser trångbott ut och boendestandarden verkar väl så där. På de här små och ofta sluttande klippavsatserna ska grisslorna alltså ruva på sina ägg och se till så att de inte ramlar ut eller blir stulna av någon mås eller trut. Ungarna hade precis börjat födas och de får nu vänja sig vid en rätt brutal uppfostran. Om någon vecka kan de få en knuff ut ur boet om de inte själva varit modiga och provat sin flygförmåga. De lär då upptäcka att de inte alls kan flyga och bara ramlar rakt ner på stenstranden. De flesta klarar sig, några tuppar av en stund, men repar sig och simmar ut till pappan ute på vattnet som ropar: – Kom, kom, här är jag! Grejen är ju att det är några tusen till som ropar samma sak. Det är ju ett under hur de hittar rätt.

Det växer mycket orkidéer på Stora Karlsö. Denna art heter Krutbrännare och det var ett riktigt praktexemplar enligt guiden.
Även på nära håll gick tankarna till Medelhavet. Vattnet var kristallklart.

Idag bedrivs det ingen harjakt på ön, men för att locka människor att köpa aktier i det nybildade Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB lockade Wöhler med harjakt som en slags aktieutdelning. Problemet var att det inte fanns några harar på Stora Karlsö, men det gick ju att importera.
Linnés ask. Han var tydligen på Stora Karlsö under mitten av 1700-talet och beskrev då denna ask. En ask växer tydligen under 300 år, lever under 300 år och dör under 300 år. Med ledning av Linnés beskrivning av asken har man kunnat sluta sig till att den är ca 600 år. En bra historia, men enligt Wikipedia är asken ”bara” 400 år gammal. Låter otroligt att det finns så gamla träd.

Här i solnedgångsljuset ser man tydligare att de faktiskt är bruna och inte svarta som jag har trott.
Inte min drömbostad…

Efter två nätter på Stora Karlsö slet vi oss och satte kurs mot Burgsvik på södra Gotland. Nåja, kurs och kurs, fortfarande kryss naturligtvis. Burgsvik kändes som en bra plats att återupptäcka Sudret, den sydligaste delen av Gotland och nog även den finaste delen av Gotland.

Liksom på Fårö blommade det vackert på Sudret. Vallmo och, ja vadå? Det ser inte ut som Blåeld, vilket man i förstone kunde tro.
Möjligen blommar vinromantiken lika mycket, men de här stockarna ser ut att ha haft det lite knapert. Huset i bakgrunden kunde ju mycket väl ha platsat på en vingård i Frankrike eller Italien, men det lär vara byggt enligt en gotländsk förlaga.
Uddar och bergstoppar, vad är det som utövar sådan dragningskraft? Hoburgen heter Gotlands sydligaste spets.

Hoburgsgubben har begåvats med röd näsa. Mer namnkunnig än sina släktingar på Fårö, men rätt oförtjänt tycker jag. Dessutom måste man stå i exakt rätt vinkel för att uppfatta liknelsen med en gubbe.
Där väl den här rauken mer imponerande? Isbjörn tyckte någon…

Längre söderut än så här kommer man inte på Gotland.

Man kan tycka att det inte är så långt mellan Gotland och Öland. Men, ska man från södra Gotland till södra Öland och dessutom runda Ölands södra udde och gå norrut för att hitta en hamn. Ja, då visade det sig att det blev etappens längsta distans, 94 M. Och denna gång inte beroende av att det var ett evigt kryssande. Istället för kryss blev det en dag med strulvindar. Svaga vindar och lite kryss avlöstes av stiltje eller friska vindar. Mest segling, men även en del motorgång när knott och flugor hittade oss i guppandet på havet. Ytterligare ett mysterium. Var finns alla dessa knott och flugor när det blåser? Vi är ju ändå långt ute till havs…

För ett par år sedan utökades segelgarderoben med en Code 0. Ett halvvindssegel för lite lättare vindar. Det kändes klockrent. Upp med det och så dog vinden. Lite senare på dagen började det kännas som en perfekt spinnakerbog. Men, orkar vi? Ibland när det är lite lugnare segling kan man liksom hamna nästan i dvala. Minsta ansträngning känns som ett jättehinder. Vinden ändrar sig säkert igen… Efter ett tag insåg vi dock att vinden var rätt stadig, så då fick spinnakern göra premiär för året och Per fick öva på en ny disciplin ombord.
I fjärran kan man skymta Långe Jan, fyren på Ölands södra udde. Jag har alltid haft svårt att skilja på Långe Jan och Långe Erik (kusinen på norra Öland). Inte längre. Malin lärde mig en kom ihåg-regel som jag nu för vidare: Jan har lika många bokstäver som syd och Erik har lika många bokstäver som nord. Listigt va?

Det blev en lång dag. Jag har noterat i loggboken att jag kastade loss 4:05 (Malin och Per fick sova) och att vi la till i Grönhögen 21:15.

Denna långa dag var även min födelsedag. Nog för att jag märkte att det lagades mat nere i ruffen, men att det stundade en trerätters måltid kunde jag inte ana: Svamptoast till förrätt, gotländsk entrecote med ombordlagad bearnaisesås (!) och så äppelpaj till efterrätt. Min mamma hade beordrat mig att ta mig ett stort och tungt jäkla paket. Under milda protester hade jag accepterat att det skulle få komma ombord. Så småningom började jag ana vad innehållet bestod av. Det dunsade ner i golvet några gånger och det började klirra om innehållet. En kartong fylld av ädla drycker. Som tur är hade inget gått sönder. Rödvinet var bland det godaste jag druckit.
Tack gullungar för den fina uppvaktningen!
Vi hade knappt varit i land och nyfiket tittade vi ut morgonen därpå för att förstå var vi var. Blev vi inte så mycket klokare av då allt var insvept i ett suggestivt dis.
Den rejäla hamnen var varken byggd för fiske eller fritidsbåtar, utan för utskeppning av betongelement. Ytong hade haft sin fabrik alldeles ovanför hamnen. Allt enligt den pratglade hamnkaptenen. Han hade en bakgrund som fraktskeppare och bl a varit till Klaipeda. Ett jävla skitställe, tyckte han. Jahaja. Dit ska ju jag också…
Grönhögen. Hur kan man döpa ett ställe till Grönhögen? Vem vill bo i en hög? Fast bor man så här idylliskt kanske man kan svälja det.
Nu gick Brompton-cykeln utan punka sönder, så jag fick lifta tillbaka till båten och ägna mig åt cykelmeck. Inget jag har någon större erfarenhet av, men efter någon timme kunde jag köra ikapp Malin och Per på deras hyrcyklar. På vägen mot Långe Jan passerar man denna imponerande mur. Den uppfördes på initiativ av Karl X Gustav, fast innan han blev kung, för att kunna stänga inne hjortarna för att garantera jaktlyckan. Tockna idéer.
Undrar vem Rosa här har stämt möte med?
Ett smalt näs leder ut till fyren. Bredvid sitter en man i sin bil och spanar på fåglar i sin kikare. Dagens höjdpunkt var tydligen småtärna.
Långe Jan söderifrån. I anslutning till fyren fanns resterna av en gammal hamn. Känns som om det måste har varit väldigt länge sedan den var i bruk, men förtöjningsringarna fanns kvar. Längre bort fanns en gammal handelshamn och resterna av ett kombinerat lager och kapell. Här fanns tydligen en viktig handelsplats på medeltiden. Enligt en man jag pratade med användes hamnen så sent som på sjuttiotalet av mindre fiskebåtar.
Kor och får betade fritt och obekymrat utan några stängsel mot vägen.
Ottenby kungsgård är rån början av 1800-talet, men området har haft kunglig uppmärksamhet sedan Gustav Vasas tid.
Glasspaus och sedan kaffe i båten för att ladda batterierna inför ytterligare en cykeltur. Nu österut tvärs över ön mot Eketorps borg med anor från järnåldern. Borgen är återuppbyggd och rekonstruerad så att man får en bra illustration av hur livet där kan ha tett sig. Tyvärr var det ingen aktivitet så man fick guida sig själv efter bästa förmåga.
Borgen var inte bara en försvarsanläggning, utan här levde hela familjer i skydd av murarna.
Något vi också kände att vi borde ticka av var alvarsmarken. En man jag pratade med vid Långe Jan, menade att man fick skämskudde om man inte hade sett Alvaret om man varit på södra Gotland. Vi var överens om att vi inte ville ha någon skämskudde med ombord. Korna i förgrunden såg väldigt misstänksamma (eller var de bara nyfikna) ut när jag ville dokumentera alvarsmarken i fonden. Jag har besökt alvarsmarker på både Gotland och i Estland och tycker väl inte att det är så mycket att bråka om, men visst, det öländska Alvaret är väl s a s originalet, så check på det nu. T o m Linné tyckte tydligen att alvarsmarkerna var karga och tråkiga, så vi kanske i alla fall inte behöver skämmas för vårt ointresse. Visste ni förresten att alvar är ett svenskt ord som används internationellt för denna typ av marker och precis som andra svenska ord som ombudsman och smorgasbord finns i den engelska ordlistan?
Nästa Ölands Eketorp! Så kanske det lät på den tiden det begav sig med järnväg på Öland. Trafiken lades ned 1961.
Nu var vi ju nästan framme vid Ölands ostkust, så några tramptag till och vi hamnade i den lilla gulliga byn Össby. En unik pärla enligt en av de sommarboende. Det unika var tydligen att byn hade vattenkontakt.

Tack södra Öland för nu. Ingen i besättningen hade varit där förut, så det var spännande att åka på upptäcktsfärder. Men, nja, vi kanske är bortskämda och det kanske är som att svära i kyrkan: Vi föredrar Gotland och Fårö. Färden går nu vidare mot Utklippan och som vanligt var det kryss. Vi loggade 47 M och seglingen tog sju timmar. Utklippan är ett märkligt ställe. Mitt ute i havet och så denna utsprängda hamn mitt på en av öarna, byggd runt 1940 som nödhamn för fiskare. Med dagens ögon ett något udda projekt, kan jag tycka. Men nu ligger den där som ett spännande resmål för oss seglare.

Även Utklippan är en fågelstation och det häckade mycket fågel där. Inte minst trutar. Vi tror att detta var en trutunge. Det fanns även sillgrisslor på ön som nu gick omkring lite friare än på Stora Karlsö där de satt inklämda på sina hyllor. Det var slående hur lika pingvinerna de blev med sin vaggande och upprätta gång.
Ännu en av dess underbara morgnar. Även inne i hamnen är vattnet kristallklart och det går inte att låta bli att dyka ner och vakna till.
Var inte Ejdern utrotningshotad? Vid Utklippan var det dock gott om dem. Fast denna mamma hade bara en unge i släptåg. Är det ett tecken? Om man till äventyrs inte skulle känna igen en Ejder myntade vi ännu en kom ihåg-regel: En fågel som låter som en gris.
Utklippan var något så ovanligt som en befäst fyr. Just den här kanonen kanske inte såg jätteimponerande ut.
Vi, d v s Malin, kom fram till att denna fina fågel var en Rödbena.
Innan vi hissade segel kröp vi nära sälkobbarna och ägnade oss åt sälspaning.
Hur nära törs vi köra? Kortet visade på mörkblått, d v s 0-3 m djupt.

 

Egentligen hade vi tänkt gå direkt från Utklippan till Simrishamn, men vi var nu rätt trötta på att kryssa, så vi valde att gå till Hanö. Då blev seglingen tydligen lite ointressant…
Sommaren 2007 seglade hela familjen från Skanör till Stockholm och då angjorde vi Hanö och jag mindes det som en mysig hamn och vacker ö och det stämde. Däremot hade jag förträngt att det nu nalkade sig midsommarafton och efter att under hela seglingen haft gott om plats i hamnarna fick vi plötsligen lägga oss utanpå varandra. Blå inledning på dagen förbyttes i grå avslutning.
Dovhjortar.
Men, inte var vi väl så farliga?
Liksom på Fårö finns det en engelsk kyrkogård på Hanö. Det är svårt att föreställa sig idag att både Fårösund och Hanö var baser för den engelska flottan under Napoleons krig mot Ryssland. England och Frankrike var allierade. De flesta drabbningarna skedde dock runt Krim, därav namnet Krimkriget.
Udden på norra Hanö heter Bönsäcken. De lärde lär tvista om bakgrunden till namnet. Udda namn på en udde.
Alla dessa fyrar. En hel värld som egentligen spelat ut sin roll. Men, visst skänker de en känsla av trygghet. Man är inte helt ensam ute i mörkret.
Lite kvällsstämning i Hanö hamn.
Hanö hamn beskrivs som skyddad för alla vindriktningar utom NV. Naturligtvis vred vinden till NV och med fyra båtar förtöjda utanpå varandra blev det mycket ryck och knyck. Jag väcktes vid fyra av detta och strax efter sex väckte jag min och grannbåtens besättning för att kasta loss. Innan dess höll jag på att få hjärtat i halsgropen. Det var flera som var tidigt uppe och en tysk skulle släppa ut sin landsman från kajen och var några decimeter från att sladda in i oss. Han missbedömde uppenbarligen kraften i vinden.
Enligt väderprognosen skulle vi få typ halvvind. Till en början blåste det lite väl mycket för Code 0, men jag förberedde i hamn med två försegel. Det var nog någon ny snilleblixt jag fick. Som sagt jag har inte använt seglet jättemycket och lär mig fortfarande. Efter en stunds segling rullade seglet ut av sig självt. Lite drama en stund, men snar var det inrullat igen. Det här var mitt sätt att förhindra en ny utrullning. Förmodligen inte by the book. Undrar vad segelmakaren skulle säga. Lite senare avtog den friska vinden något och vi rullade ut Code 0 och rullade in den lilla genuan.

Så var vi Simrishamn. Första etappmålet nått. Idag är det midsommarafton . Även midsommarafton började blå och slutade grå. Men, inte en droppe regn! Men, droppar av ädla drycker istället från mammas presentkartong. Glad midsommar!

Och där åkte besättningen hem Båt byttes mot Pågatåg. Tack för den här gången!

Prolog sommarseglingen 2021

Det här var seglingen som egentligen inte skulle ha ägt rum. Men så händer det saker. Livet. Jag bestämde mig för att sälja min lägenhet. När affären slutligen var i hamn, insåg jag att jag skulle kunna bli bostadslös. Så småningom bestämde jag mig för att köpa ett hus som inte fanns mer än på en ritning. Ungefär som när jag köpte lägenheten jag nu sålt. Det gick ju inte så bra. Men, nu… Inflyttning är planerad till c:a 1 december, så varför inte då bo i båten över sommaren? Och en båt, i alla fall om det är en segelbåt, är ju inte bara till för att bo i. Den ska seglas. Man får inte vara sämre än att man kan ändra sig.

En ny plan växte fram och jag ritade en färdplan. Med spänning började jag räkna på distanser och den tid som stod till förfogande och, lite till min förvåning, verkade tiden och distansen att matcha.

Den ursprungliga planen är något modifierad, men i stora drag kommer jag nog att segla som ovan.

Upptagning på Ramsmora marina.

Först måste dock båten få lite kärlek. Förrförra vintern lämnade jag båten i Bergen och efter att ha gjort höstservice på båten förra året upptäckte jag tecken på att det var två år sedan denna gjordes sist.

Inför sommaren 2020 ringde jag marinan i Bergen för att reda ut hur vi skulle hantera detta med pandemin. Då fick jag besked att båten redan var sjösatt. – Jaha, men jag skulle ju bottenmåla (och polera och vaxa, tänkte jag, utan att säga det)… – Det har vi redan gjort. – Jaha…

Innan vi lättade ankar i Bergen upptäckte vi att kölsvinet var översvämmat. En kran och ett duschmunstycke verkade ha fryst sönder, vilket åtgärdades innan avfärd. Båten låg på exakt samma plats som vi lämnade den. Tankarna började gnaga. Hade båten överhuvudtaget legat på land under vintern? Chefen på marinan försvann och vi kastade loss utan svar.

Efter att ha lämnat Bergen upptäckte vi dessutom att kranen till toatanken betedde sig konstigt. Måste kollas. Under sista etappen förra sommaren fastnade vi dessutom, med rodret, på en sten i Hävringes hamn. – Vi kanske får märka ut den där stenen… – Det brukar dock gå bra när det är högvatten. Jag var dock inte den förste de hade fått hjälpa loss. Jag nästan såg framför mig den lista de nogsamt uppdaterade med grundstötta båtar. Så här såg rodret ut:

Även toakranen var kass, så det var skönt att få den bytt. Mycket bottenfärg, polermedel och vax gick det åt. Och så lite lack till trädetaljerna. Sedan blev hon fin som nästan aldrig förr.

Dags för sjösättning

Förra vintern låg hon i sjön i Rindö hamn och där fick jag också en tillfällig plats innan avstampet för sommarens segling.