Gastar: Lena Gustafsson (endast Ystad-Falsterbokanalen), Jessica Raab och Sabine Sigfridsson
Datum: 14-22 juli
Till min stora glädje var Ystads skeppshandel fortfarande igång. Det är ett sådant där ställe som sprider en underbar lukt av tjärad hampa när man kliver in. Det fanns en liknande skeppshandel i Skillinge, men den försvann för rätt många år sedan nu. Det jag ville köpa, ett set med torx-nycklar och en mer uppdaterad hamnguide än min Landsort-Skanör hade man dock inte.I väntan på mina nya gastar strosar jag runt på stan.Till skillnad från när vi anlöpte Ystad visar sig stan från sin somriga sida, precis som det anstår en sommarstad som Ystad.De utskurna och bevingade figurerna har givit byggnaden epitetet Änglahuset. Skulle jag möta en sådan ängel skulle jag nog tro att de kom med besked om att min sista stund var nära.Biografen Scala i Ystad är Sveriges äldst bevarade för ändamålet byggda biograf. För ändamålet byggda biograf… Vad är det man vill säga? Att det egentligen finns en äldre biograf? Bion invigdes 1905 och historien om filmvisning i Ystad tar sin begynnelse redan 1899.Rosor, sol, korsvirke och en skånsk flagga. Fulländat.En lustig kombination. Är det lurendrejaren som är fri från sorger eller vice versa?De är ena riktiga monster, Bornholmsfärjorna. Säkert effektiva, men inte vackra. Man bör ha bättre uppsikt runt omkring sig än den gången jag seglade längs Skånes sydkust och blev helt överrumplad när jag blev omkörd av en av dessa färjor.Jag började få rapporter om mina gastars reseäventyr mot Skåne. Sabine och Lena skulle ha tagit Snälltåget 23:55 från Stockholm. På grund av vagnfel kom de iväg först runt kl 3 på natten. Det börjar bli en följetång detta med mina gastars tågresor och det svenska tågeländet. Jessica verkade dock ha haft en problemfri resa från Göteborg. Bunkringen gick, i mina ögon, förhållandevis snabbt så vi kunde äta middag i rimlig tid och börja bekanta oss med varandra.
Även toan har varit lite av en följetong ett tag. Har någon slängt något olämpligt i toastolen tro? Papper får på min båt bara slängas i små hundbajspåsar. Hade luftningen av toatanken satt igen kanske? Vi inledde seglatsen med att nyttja hamnens toatömning. Och vad händer då? En mås släpper en skit rakt i huvudet på mig och därefter en rad plumpar över däcket. Vad åt den igår? Jag bytte även backventil i all hast och väl ute ur hamnen provade jag med att pumpa upp tryck i tanken med luftningen avstängd och det lät då som om något lossnade när jag sedan öppnade luftningskranen igen, men det skulle senare visa sig att toan fortsatte att gäcka oss.
Vädermässigt hade vi strålande förutsättningar för vår första etapp, Ystad-Falsterbokanalen. Idag var det mest Lena som seglade. Mina tre nya gastar visade sig vara tre helt olika personligheter, så efter en lite trevande inledning flöt samtalen i alla möjliga riktningar, högt, lågt, ytligt, nära och sårbart. Fantastiskt egentligen vad en sittbrunn kan ha för effekter på hur snabbt man kan lära känna sidor av en människa som man kanske aldrig skulle ha gjort på en arbetsplats eller runt ett middagsbord.Att segla längs Skånes sydkust är kanske inte den roligaste delen av rutten runt Sverige. Men, idag bjöds på optimala förhållanden, sol och halvvind och vi kunde hiss Code 0-seglet och segla om den ena efter den andra.Vi kom fram en hel timme innan broöppning och fick en liten paus i kanalen.Det var inte bara gästande båtar i Falsterbokanalens hamn. Ett gäng minkar hade slagit läger vid stranden. Vilken sötnos!
Men, nu har vi även kommit in i området med dessa eländiga pålar istället för bojar eller y-bommar. Om jag kunde begripa vad vitsen med dessa krångelpålar är. När vi gled in i hamnen och letade efter grönskyltade platser (=ledigt för gästande båtar) hojtade någon att här är det ledigt fastän det var rött, men det skyltade man snabbt om. Det var en vindutsatt plats långt in mot stranden och upptagningsramp och så här i efterhand förbannar jag mig att vi åtlöd uppmaningen. Det skulle visa sig bli jobbigt att ta sig ut.
På morgonen inledde jag och Jessica med en joggingtur på 7 km. Jag var riktigt stolt över denna bedrift även om vi bröt för ett bad på Höllvikens fina strand. När vi kom tillbaka meddelade Lena att hon inte mådde bra och att hon skulle avbryta seglingen, så fr o m nu var vi bara tre ombord.
Om det ändå gick rätt bra med tilläggningen, det dock sin tid innan vi hade ordning på alla tampar, var det desto kämpigare att ta sig ut. Fy, vad vi fick kämpa och väl ute tryckte vinden ner oss mot upptagningsrampen. Till råga på eländet hade vi också märkt att storfallet kärvade när vi skulle ta ner seglet kvällen innan. Efter diverse harvande upp och ner med fallet och flagglinan släppte det. Förmodligen ett resultat av att riggfirman jag hade hjälp av för en kontroll av riggen växlat trissa i masttoppen för fall och flagglina i stället för att byta den slitna rullen för storfallet. Det var tydligen svårt att göra med masten uppe och det skulle inte medföra några problem menade man. Fan tro’t.
Kryss upp genom Öresund i halvtaskigt väder. Humöret var ändå på topp. Jessicas återblick på denna etapp: – Jamen, det var väl rätt soligt! Inte en sol som syntes på himlen i alla fall.
Spänningen var stor när vi nu skulle släppa ner storen. Skulle fallet fortsätta att trassla. Jubel, när seglet föll ned med full fart.
Vi velade lite. Ven, Landskrona hamn eller Borstahusen. Det var rätt mycket vind, så Landskrona hamn skulle väl ge mer skydd, men Borstahusen lockade mer och det började mojna, så till slut blev det Borstahusen och mot Ven kunde vi ju fortsätta imorgon och ha större chanser att få en bra plats i den populära hamnen vid Kyrkbacken. Borstahusens hamn var jättefin, nyrenoverad och muddrad som den var, färdigt i våras.Vi tog en kvällspromenad på byn och mina gastar blev förtjusta i Borstahusen, det gamla fiskeläget beläget alldeles norr om Landskronas centrum. Jag och Sabine tog ett sent dopp i hamnbassängen och direkt efteråt berättade Jessica om att hon fått rapport om att den farliga klängmaneten påträffats i Öresund. Kanske tur vi inte visste om det när vi hoppade i, i mörkret.Det hade hunnit bli torsdag morgon och vi vaknade till ett jäkla liv. Först lät det som ett urbota tidigt träningspass med tjo och tjim. Vid sextiden avlöstes detta med ett ännu brutalare oväsen, då kommunen körde igång med att högtryckstvätta kajen vi låg vid. Hur tänkte man där? Även hamnkapten hade tydligen vaknat. Han såg mest ut som ett frågetecken. – Jag kan inte göra något. Jag har pratat med min chef. Nåväl, nu var vi vakna, så det var bara att låta dagen börja. Jag skulle på gravjakt och Sabine och Jessica skulle köra ett träningspass under Jessicas ledning.När min mamma gick bort upptäckte jag att hon hade tecknat ett gravrättsavtal för ”all tid” för sin pappa. Morfars grav skulle alltså finnas kvar. Det tror jag aldrig att hon nämnde och det måste ha varit hundra år sedan hon själv besökte graven. Jag hade fått en skiss från kyrkogårdsförvaltningen, men på denna tyckte jag det såg ut som om graven mer liknade en gångväg. Jag fick hjälp av en av trädgårdsmästarna som gick och hämtade en kartbok. Hon gick också bet. Graven fanns inte. Besviken cyklade jag tillbaka till båten, men ringde till kyrkogårdsförvaltningen när de öppnat. Jodå, graven fanns, men det stod tydligen fel nummer i gravrättsavtalet. Vi hade ju egentligen kommit överens om att ge oss av tidigt mot Ven, men mina gastar uppmuntrade mig ändå att cykla tillbaka. Tack för det! Och nu hittade jag den. Här ligger han tillsammans med sin andra fru, Maj. På vägen stötte jag ihop med trädgårdsmästaren som försökt hjälpa mig tidigare under morgon. – Jag hittade den, tjoade jag. – Oh, vad glad jag blir, hojtade hon tillbaka. Jag fick även uppgift om var min mormor hade legat, men där hade någon annan person flyttat in. Alldeles intill mormors f d gravplats upptäcker jag att min pianolärarinna Allie Lavestam låg begravd plus ytterligare något bekant namn från förr. Den trevliga damen på kyrkogårdsförvaltningen hade jag nu pratat med ett antal gånger och jag passade på att berömma dem för den vackra kyrkogården. – Åh, vad glad jag blir. Du vet Landskronaborna är lite gnälliga. De klagar mest, på att det t ex är för mycket löv på marken eller så. Det är ni som kommer utifrån som förmår uppskatta hur fint här är.Käre morfar! Jag kan rapportera att din villa fortfarande lever och har hälsan. Vad många fina minnen du, mormor, Fast (morfars manliga hembiträde) med flera bjöd på här. Vet du förresten att jag övervägde att köpa ditt hus när det var till salu för ett tiotal år sedan. Du förstår, Landskrona var fortfarande lite på deken efter det att varvet gick omkull. Kanske tur att du slapp uppleva det. Jag minns inte vad man begärde för huset, men jag hade kunnat sälja mitt boende i Stockholm, köpa ditt hus och ändå fått pengar över. Men, jag tror ändå jag tog mitt förnuft till fånga. Jag har ju faktiskt inget socialt nätverk i stan.På ett sätt synd att hasta vidare, men både Landskrona och Borstahusen ligger ju kvar.Min yngre sons sambo arbetar med förorenad mark. Har du något med detta att göra, Lise?
Vi kastade loss och hade en kort, men underbar segling till Ven. Det blev allt varmare. På vägen över tittade en säl upp, till besättningens förtjusning. Jag tror t o m det var första gången en av dem sett en säl ute i det fria och innan dess tror jag faktiskt Sabine spanade in en tumlare.
Vad var det för invasion av vad som såg ut som små getingar, men ”getingar” som inte stacks och som lät sig dödas på löpande band? Sabine lärde oss att det var fråga om blomflugor. Visserligen heter båten Aquileja och nog verkade de lite lättlurade, så enkelt som de lät sig smällas ihjäl, men ändå. Kanske var det mina kvinnliga gastar som blommade upp av att vara på havet som lockade dem?Ingen av gastarna kände vare sig till Gabriel Jönsson eller Flicka från Backafall, men faktum är att det Jessica pekar på är just Backafall på Ven.Jag har varit på Ven flera gånger och kände att jag hade större utbyte av att chilla i båten eller dess närhet, t ex på den närbelägna stranden, men uppmanade mina gastar att ta en cykeltur runt ön. De var helt lyriska när de sent omsider kom tillbaka.Ett litet mysigt spöregn. Tjejerna var tillbaka och skådespelet kunde avnjutas utan att någon behövde bli blöt.Och som det brukar vara. Efter regn kommer solsken.Att vi skulle se på matchen mellan Sverige och England var ju nästan oundvikligt, även om jag har dålig erfarenhet av avgörande matcher under mina seglingar. Det som började så bra och slutade så snöpligt. Somnade med dystert sinne. Även 2018 förlorade Sverige. mot England. Den gången gick jag tillsammans med just en engelsk besättning, från en båt som lagt sig utanpå mig någonstans i Danmark, till en närbelägen pub. Till skillnad från dagens match spelade svenskarna inte särskilt bra, men engelsmännen var på sitt engelska vis ytterst artiga och bedyrade vilken kämpainsats Sverige hade gjort. Trevligt, men lite genomskinligt.Ny dag. Dånk, dånk, dånk, dånk… Hör ni vad jag hör? Ett underbart läte som skänker värme och trygghet. Jag knallar iväg för att höra mig för om fångstlyckan. Men, bara för husbehov.
– Ska vi gå till Hornbaek? Det är ett mysigt ställe. – Hornbaek! Ja, då kan vi hälsa på min favoritsommelier, Torbjörn Berner, utbrast Jessica – Torbjörn Berner!? Va! Han var ju marknadsdirektör på det bolag inom Ericsson-koncernen där jag började min karriär efter avslutade universitetsstudier, som säljare av Ericssons första PC, StepOne. Det var då en nästan overklig upplevelse att det jag gjorde verkligen var att arbeta. Kändes mer som vi bars fram på silverfat, med upptåg och fester vid sidan om jobbet och Torbjörn Berner var en viktig del av detta. Men sommelier, var det samma Torbjörn Berner vi tänkte på? Jessica berättade om hur hon dragit ihop folk till Torbjörns och hans sons vinprovningar och då kommer jag att tänka på en uppvisning Torbjörn hade i samband med någon konferens. Han pratade vin och han riktigt förkroppsligade vinplantan i en fantastisk enmansföreställning. Ibland kändes det nästan som om hans beteende gränsade till galenskap. Jo, det var nog samma Torbjörn. Senare var jag Account Manager för SEB och jag minns hur jag hade med honom på ett kundmöte och hur jag imponerades över hans pondus gentemot kunden. Han talade och kunden svalde. Sist jag stötte på hans namn var han VD för Kosta Boda och uttalade sig i pressen om vilka idioter ägarna var. Jag tror inte han blev kvar så länge efter det uttalandet. Kanske var det då han satte ny kurs och började med mat och vin. Jessica berättade att han varit restaurangchef på Operakällaren. Snacka om imponerande lappkast i karriären. Först någon dag efter det att vi lämnat Hornbaek och Gilleleje fick Jessica svar från Torbjörns son. – Dessvärre hade ditt mejl hamnat i skräppostmappen. Så, något möte blev det aldrig, men en kul påminnelse om det förflutna.
Värme är skönt, men kanske inte alltid bidrar positivt till tankeförmågan. När vi skulle lägga loss var det bara i sista stund vi kom på att vi fortfarande var kopplade till landström. Jag kom att tänka på när jag hade gasbil och stod och väntade på min tur och kvinnan framför mig drog iväg utan at koppla loss gasmunstycket. Vilken smäll! Och inte blev det någon gas.
Vi satte kurs norrut i Öresund och fick väja för färjan Hamlet. Störst går tydligen först här oavsett manöverförmåga eller inte. Några timmar senare fick jag klart för mig att min kompis Mats hade korsa vår väg över Öresund. Det är inte första gången våra vägar korsas på detta viset. Förra året stod han och bevakade vår insegling mot Öregrund för att sedan korsa min väg inne i Öregrund. – Kolla noga bakom varje hörn löd nu den kryptiska varningen 🙂
Vi lämnar den hektiska farleden mellan Helsingborg och Helsingör och får syn på några tumlare som graciöst hoppar i vattnet. Stor glädje ombord.
Värmen eller vad det nu var, fortsatte att ställa till det. Efter en lugn härlig segling som avslutades med motorgång och storen fortfarande hissad, kan ju komma ny vind, kom vi så fram till Hornbaek. Jessica hade skojat om att jag borde segla in i hamn någonstans, göra en bredsladd och glida in mot bryggan. Var det detta som surrade i huvudet på mig eller var det någon form av värmeslag? Det var näst intill stiltje och efter en stunds nosande runt i hamnen upptäckte vi att storseglet fortfarande var hissat. Var det månne därför folk såg extra nyfikna ut eller kanske var de oroliga för sina båtar? Och ingen sa något. Vad tänkte de egentligen. Vad är det för djävla amatörer eller jäklar, vilka coola seglare. Herregud. När vi väl upptäckte fadäsen åkte storen snabbt ner i alla fall.
Inte bara mötet med Torbjörn Berner uteblev, något riktigt besök i Hornbaek blev det inte heller. Hamnen var full och vi la oss en stund på svaj utanför stranden i Hornbaek och badade i hopp om att någon båt skulle lämna. När ett värmeåskväder började höras på håll drog vi vidare mot Gilleleje.I Gilleleje fick vi lägga oss utanpå en lite mindre segelbåt invid en restaurang och vi klarade oss från både regn och åska.Skepparen på grannbåten berättade att Gilleleje är Danmarks största fiskehamn och antalet fiskebåtar bar syn för sägen. Fint med den ljusblå färgen.Man behövde inte göra många knop för att återigen bli genomvarm, så den närbelägna stranden lockade.Jag har blivit avrådd från att gå till Gilleleje, men varför det kan jag undra nu. Det jag hört är att hamnen skulle vara full av partyliv och vara lite av en turistfälla. Mina tankar gick till Sandhamn i Stockholms skärgård när jag hörde det. Istället möttes vi av ett myller av bryggor, kajer, fiskebåtar och fritidsbåtar, huller om buller. Jag var helt fascinerad av detta gytter.Själva byn och dess hamn andas kanske inte samma behag och harmoni som Hornbaek, men bjuder ändå på fina miljöer. Jag och Sabine tog en promenad medans Jessica tog en joggingrunda.Ett gammalt fint hus som inte är så där pedantiskt skött som man ofta stöter på i Danmark. Det är ibland nästan så att det blir för perfekt.Efter en promenad på byn och lite shopping drog stranden och havet återigen som en magnet.Vilken fin ångbåt. Vad kan det vara för en?
Klockan var närmare två på eftermiddagen när vi kastade loss från toatömningen i Gillelejes hamn. Följetongen toan har ännu inte sett något slut. Tveksamt om vi fick upp något eller om skiten bara åkte upp och ner.
Och återigen verkade fall och flagglina tjorva ihop sig inne i masten. En liten säl dök upp bara några meter från båten och tittade nyfiket på vårt harvande med linorna. Det räckte tydligen för att lösa upp trasslet och vi kunde så sätta segel igen.
Kan ni gissa vilken ö detta är? Synlig på vägen mellan Gilleleje och Hallands Väderö…Vi vände och vred på väderprognoserna, men fann att vinden så småningom borde vrida sig och att den norra viken borde erbjuda ett bättre skydd än vid södra delen av ön där jag legat tidigare. Vid halvsju droppade vi ankare här vid Sandhamn som den norra viken på Hallands Väderö kallas. Hur många Sandhamn finns det egentligen i Sverige?
Återigen bestämde jag mig för att chilla i båten medans tjejerna utforskade ön. Jag har varit här, i alla fall två gånger förut. För första gången i sommar fick gummijollen komma till användning och nu fungerade även motorn efter några års vila. Det var nu också så varmt i vattnet, 22°, att det var behagligt att ligga i länge, så vattenlinjen fick sig en välbehövlig uppfräschning.
Ett alldeles stilla hav. Det här var ett av de där tillfällena man fick nypa sig armen och försöka pränta in upplevelsen, så att man kan återkalla den när det är mörkt och kallt i vinter.Och vad ska man egentligen med ett ankare till när det ligger så där lättjefullt och slöar bredvid båten?Den modernare passagerarbåten m/s Sund kompletteras av denna äldre och charmigare båt, m/s Nanny. Passagerarbåtstrafiken mellan Torekov och Hallands Väderö har anor tillbaka till 1902.Va! Algblomning i Kattegatt. Det trodde jag var en företeelse som hörde Östersjön till. Eller bös som Jessica kallade det. Nästa morgon hade det dock blåst iväg.Jessica: – Nur ein Schwein trinkt allein, fick jag höra när jag smuttade på vinet utan att ha skålat först. Hårda bud att vara skeppare 😉
Och det är måndag morgon och mitt huvud… Nejdå… Här var vi pigga och nytra redan klockan sex när klockan ringde. Sabine och Jessica hade bara utforskat den norra delen av ön och nu skulle jag och Jessica ta en joggingtur på södra ön.
Till min förvåning såg jag en handfull båtar som dröjt sig kvar där under natten. De måste ha haft det lite jobbigt med vinden rakt in. En båt är redan på väg ut. Det var t o m så att jag vaknade till där vi låg när vinden friskade i, men här var de ju nästan helt oskyddade. Foto med telefonen, märker ni skillnaden?Men, kolla där! En massa hästar ute på en kobbe, helt utan växtlighet. Vi sprang närmre för att kolla om det verkligen var en ö de hade hamnat på och nog var det så. Men, så började de plötsligen vada iland. Hur hade de lärt sig att det var så grunt där?Den tidiga morgonen tog ut sin rätt. Helmut (autopiloten) styrde och Sabine övervakade.Tanken var att ankra upp vid Frösakulls strand för en lunchpaus. Frösakull är lika med barndomssomrar för min del. Huset som min morfar köpte samma år som jag föddes ägs idag av en av mina kusiner, så jag kan fortfarande komma hit och vara lite nostalgisk. Den här gången blev det ett besök av det ovanligare slaget. Min kusin Helena står med sin man Fredrik på träbron ner mot stranden. De har sin hund med sig, så längre ner än så får de inte gå med hunden. Vi vinkar åt varandra och pratar lite på telefon. Helena föreslår att vi ska ses i Falkenberg dit vi är på väg, men den här gången tackar jag nej, det blir för stressigt. Jag behöver hinna andas och fixa lite mellan de olika besättningarna.Men, att komma till Frösakull utan att bada går ju inte för sig.Logiken är ju glasklar. – Idag gick jag upp kl 6 i st f kl 8 och eftersom klockan nu är tre är hon egentligen fem. Drink time alltså. Och en liten GT kan väl aldrig skada. T o m på de tidiga Whitbread-seglingarna dukade man väl fram för drinkar innan det var dags för middag? Eller är et en skröna?Att komma till Falkenbergs strandbad var som att komma till ett charterhotell vid Medelhavet. Vattnet var kanske inte riktigt lika blått bara. Folk satt på sina uteplatser utanför sina rum och kopplade av. Det var full fart i restaurangen och det fans en massa aktiviteter på hotellet. En mycket märklig upplevelse som kontrast ill industrihamnen som låg strax bredvid. Köttbiten jag åt var bland de godaste köttbitar jag ätit på länge.Det var rätt mulet, men det var varmt och folk vallfärdade ut på piren utanför och plumsade i, den ene efter den andre. Klockan var säkert fram emot åtta på kvällen.Stranden är 2 km lång och en bit bort ligger vad som ser ut som ytterligare ett hotellkomplex.Hej då tjejer! Det var kul att lära känna er. Kanske ses vi igen någon gång…
Det är lite av ett socialt experiment att se hur en grupp fungerar tillsammans. Men, en sak är säker, man lär i de flesta fall känna varandra väldigt fort.
DISTANSER
Ystad-Falsterbokanalen: 35,7 M
Falsterbokanalen-Landskrona (Borstahusen): 37 M
Landskrona (Borstahusen)-Ven (Kyrkbacken): 5,0 M
Ven (Kyrkbacken)-Hornbaek (på svaj): 13,6 M
Hornbaek (på svaj)-Gilleleje: 5,6 M
Gilleleje-Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn): 26,6 M
Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn)-Frösakull (på svaj): 15,0 M
Frösakull (på svaj)-Falkenberg: 16,7 M
Jag kan ju vara lite vag om var en seglingsetapp börjar eller slutar, men hävda att det är platser det är lätt att ta sig till eller ifrån. Louise bor utanför Falun och skulle ta sig till Oskarshamn, inte fullt så lätt som det kunde te sig. Tåg till Stockholm 9:34 och därifrån buss till Oskarshamn som skulle vara framme 17:35. Lätt som en plätt? Inte då! Först en mindre försening som skylldes på signalfel. Sedan skojade lokföraren till det med att nu lever vi upp till vårt rykte när han meddelade nästa försening om 40 minuter efter order från polisen. Tydligen skulle man invänta en ambulans p g a att någon ombord blivit svårt sjuk. Skoj eller inte, där rök anslutningen i Stockholm. SJ bokade dock om den icke ombokningsbara biljetten till tåg Stockholm-Linköping, tåg Linköping-Berga och buss Berga-Oskarshamn. Detta var dock en dag med rekordvärme (33,4° i Oskarshamn), så tåget från Linköping fick bara köra i upp till 80 km i timmen p g a risk för solkurvor och efter Vimmerby fick det inte köra alls. Så en ersättningsbuss för det försenade tåget skulle nu försöka hinna till bussanslutningen i Berga. Men, det löste man kreativt. Lite improviserat fick passagerarna byta buss i en rondell.
En timma och fyrtio minuter försenad och lite tagen av värmen skulle Louise fräscha till sig lite på båtens badplattform med duschen som finns där. Hon ångrade sig väl och valde ett dopp istället, tänkte jag, när jag hörde hur det plumsade till där bak. Icke! Kvinna överbord! Som tur är kom hon upp snabbt och med glasögonen kvar på nästippen.
Idag är det onsdag den 3 juli och det skulle blåsa en del, men solen sken och vi la ut. På vägen ut passerar man kvarvarande delar av Oskarshamnsvarvet, där min morfar efter avslutade Chalmersstudier inledde sin karriär som skeppsbyggare. Oskarshamnsvarvet har haft en räcka konkurser bakom sig och när det efter bara något år gick i konkurs 1932, flyttade han med familjen till Landskrona och började på Öresundsvarvet, som han förblev troget fram till sin alldeles för tidiga död 1965, bara 62 år gammal. Jag själv var då nio år.Inledningsvis bjöd vädret på underbar segling och trots motvind en känsla av vinden som en varm smekning av kinden. Det blev dock allt blåsigare och vi såg på sin höjd tre-fyra andra segelbåtar. Windys prognos om byvindar blev snarare rådande medelvind om 12-14 m/s och när jag såg att prognosen för Kalmar nu visade på byar upp till 15 m/s gav vi upp och gick in till Borgholm.Tre man tog emot oss på bryggan och hjälpte till med tampar och att hålla båten. Ni måste väl tycka att det är skönt att komma iland nu, fick vi höra. Och visst var det det, men ibland känns det som om vädret upplevs som värre när man ligger i hamn än när man är ute på havet. Idag var en sådan dag.Både jag och Louise hade varit i Borgholm tidigare, så vi kom knappt ut på bryggan, inte längre än vad som krävdes för att betala hamnavgiften. Förmiddagen därpå var vi på väg igen, vidare söderut genom Kalmarsund.Solen fortsatte att skina på oss en hel del och vinden gav inte upp, även om det inte var fullt så tufft som under gårdagens segling. Idag såg vi betydligt fler segel.Inga båttillbehörsärenden i år, så vi passerade lotsbåtsstationen i Kalmar, utan stopp. För två år sedan lade jag också ut från Borgholm med siktet inställt på Kristianopel. Den gången upptäckte jag att den lilla skadan på storfallet snabbt hade förvärrats. Goda råd var dyra. Det var lördag förmiddag och skulle jag köpa nytt fall fick det bli i Kalmar, men då skulle vi behövt bli liggande där till måndag förmiddag och jodå, båttillbehörsaffären hade lämpligt och svindyrt fall på lager. Ombord fanns även Micke, lotsbåtsförare i Kalmar, som ringde en kollega och gav henne i uppdrag att hämta fallet och droppa det på lotsbåtsstationen. Affären med båttillbehörsaffären gjordes upp på telefonen. Vi bryggstudsade här inne och fem minuter senare var vi på väg igen med nytt fall ombord som byttes mot det gamla, väl framme i Kristianopel. Mycket smidigt och än en gång tack, Mickes kollega, som var så hjälpsam.Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det vore kul med en guidad visning av Kalmar slott, men tänkt att det ligger ju kvar. Nu får det snart ske!Vad långt det var till Kristianopel, både gårdagens och dagens mål. Ibland stämmer inte minnesbilderna om t ex avstånd. Man bör nog kolla på sjökortet lite bättre. Loggen visade på 49 M när vi kom i hamn. På håll såg det fullt ut i hamnen, men det fanns flera lediga platser, så det vara bara att glida rakt in i den lucka som blev vår. Louise hade förberett tampar och fendrar krypandes på däck utanför det skumpiga inloppet till hamnen. Underbart att lägga till i en hamn i lä och som till en början bjöd på värme. Klockan hade ändå hunnit bli halv sex.Enda smolket i glädjebägaren i denna idylliska miljö var musiken som spelades utanför den närliggande församlingsgården. Den andliga spisen med dansbands-touch var plågsamt dålig.Här står vi på resterna av Kristian IV:s befästning från 1600-talet och ser söderut mot gästhamnen. Befästningen var tydligen av Europas modernaste då och var naturligtvis en del av skyddet mot den lede fi, Sverige.För att påminna om dansktiden skrivs vissa gatunamn på danska. För egen del undrar jag var Farbror Blå eller tanterna Grön, Brun eller Gredelin bodde någonstans. Jag vet numera att förebilden i Elsa Beskows böcker var Trosa, men efter att en gång ha tänkt tanken att detta måste ha varit byn de bodde i har jag haft svårt att släppa den bilden.Tja, man får väl komma tillbaka en annan gång. Varför stressa?Vilken enorm ek. Vad kan den ha snappat upp för rövarhistorier under dansktiden?Seglingen börjar mer och mer kännas som en plan B-segling. När vi första dagen ville till Kristianopel blev det Borgholm, När vi skulle till någonstans runt Gåsefjärden (där U 137 gick på grund), gav vi upp i Kristianopel och när vi nu skulle göra ett nytt försök med Gåsefjärden gav vi upp och gick in till Sandhamn. Jag minns inte hur mycket det blåste, men att kryssa i den rådande vinden var ingen barnlek. Ute till havs var det 14-15 grader i luften. När jag senare hoppade i vattnet var det isande kallt, 12,5°, så kallt att man naturligtvis bara vill i igen ;-). Är det den beryktat kalla Hanöbukten som gör sig påmind? Skarpa kontraster mot för tre dagar sedan då det var 33,4 grader i Oskarshamn. Sandhamn ska ej förväxlas med Sandhamn i Stockholms skärgård. Charmfaktorn är obefintlig. Jag har varit här en gång förut, men med bil. Bil som vi fick låna av hamnkapten i Kristianopel för att åka hit och köpa batteriskor till våra nya batterier vi fått hjälp att hämta i Karlskrona. De gamla kokade upp och lukten av nykokta batterier vill du inte vakna upp till. Jag lovar. Hamnkapten tycks numera vara ersatt av en automat, men han finns ju där någonstans och jag skänker honom en tacksamhetens tanke då och då, inte minst när jag kommer tillbaka till Kristianopel.Hanöbukten är inte bara beryktad för sitt kalla vatten, utan även för sin dimma. Spännande att se hur båtar mytiskt och sakta kliver ut ur dimman. Ser ni segelbåten som börjar träda fram? Dimman försvinner dock rätt snart och hesa Fredrik stängs av.Att gå över Hanöbukten är som rena överhavsseglingen. Horisonten övergår till ett tomt streck. För fjärde dagen i rad blåser det bra, men idag lite mer lagom. Det gick som tåget hela vägen. Kanske blir det så mycket lättare att koppla av och törna in en stund då.Det var underbart att segla in i Åhusån. Plötsligt blev det varmt. Närmast havet möttes vi av vad som så mycket mer liknar en riktig hamn än vad jag hade kunnat föreställa mig.Längre upp längs ån låg gästhamnen. Stämningen är lite kontinental. Folk flanerar på kajen och det är fullt på de många restaurangerna.På ån körde en liten pråm fram och tillbaka över till krogarna på andra sidan.En bit bort står ett par män och fiskar. Vet inte vad de fiskar, knappast ål, men det ser vackert och rofyllt ut. Ål ja! Förr var ju Åhus känt för sin koppling till ålfiske och ålagillen och kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallades för Ålakusten. men idag läser jag att endast sex fiskare har licens att fiska ål, men att stammen ändå ökar, men från en låg nivå. Min son Filip tyckte jag borde gå och visa upp mitt krokiga lillfinger, nu inlindat med bandage och en halv trägaffel jag fick på krogen i Sandhamn, i brist på glasspinnar. Jag tycker nog att sjukvården i Sverige håller väldigt god klass, men ibland kan det vara en utmaning att få hjälp med lite enklare vård. Det är måndag morgon och planen var att hänga på låset före kl 8. Receptionen är redan bemannad, men receptionisten menade att hon inte kunde göra någon tidsbokning. Istället uppmanade hon mig att ringa när de öppnade kl 8. Och vad brukar man mötas av då? En telefonröst som ber att få ringa upp, jättebra när det inte är så bråttom. Men, vi skulle ju vidare efter lunch. Hur var det? Stod det inte akutintag om hörnet? Det visade sig vara vara en annan ingång till samma vårdcentral, men där blev jag insläppt och utan att ringa blev jag erbjuden en tid kl 10. Toppen! Sköterskan hittade mig dock inte i sitt system, kanske för att jag inte hörde till Region Skåne. Tillbaka till receptionisten och nu accepterade hon att boka in mig. Jag är dock tveksam till om hon verkligen hittade mig hon heller. – Det är bara att du kommer hit kl 10 och sätter dig i väntrummet. Sagt och gjort. Patient efter patient ropades upp, men inte jag. För säkerhets skull kollade jag med receptionisten att jag verkligen satt i rätt väntrum. Gå in och prata med undersköterskorna tyckte hon. Fastän jag mött två av dem tidigare samma morgon såg de helt frågande ut och en person jag inte sett förut uppmanade mig att gå tillbaka till väntrummet, de hade lite mer akuta göromål lät hon mig förstå. Tiden gick och kvart i elva dristade jag mig till att fråga en sköterska om det gick att få någon prognos på när jag skulle få komma in. Hon såg synnerligen förvånad ut när hon förstod att jag hade tid kl 10. Hon skulle kolla och kom omgående tillbaka och ledde mig till ytterligare ett väntrum. Efter en liten stund träffade jag en av dem som engagerat sig när jag kom in via akutmottagningen. – Är du verkligen inbokad? Vad svarar man på det? – Jag ska gå och prata med dem, så här får det ju inte gå till. Det framkom inte vad snacket lett till, men istället menade hon att jag borde träffa en läkare. Jag behövde ju kanske komma till röntgen, menade hon. Hittills hade jag inte blivit ombedd att betala något, men nu blev jag uppmanad att gå tillbaka till receptionisten och göra rätt för mig. Hon var nog rätt trött på mig vid det här laget. – Jag har inte gjort något fel, sa hon med bister ton. Nu gick det i alla fall undan. 11:15 hade jag en läkartid och tio minuter före (!) utsatt tid blev jag uppropad av en trevlig läkare som konstaterade att fingret kommer att bli bra bara jag fortsatte att förbinda det ungefär som vi redan gjort. Sensmoralen av detta? För tungrodd och byråkratisk primärvård?I den mån vi inte redan gjort det skulle vi nu se lite av Åhus. Det första vi snubblar över är en hembygdsgård, Anders Håkansgården. Här bodde Anders Håkanssons son fram till 1990, då den förvärvades av hembygdsföreningen Sankta Annas gille. Gården har anor sedan 1600-talet, men flyttades flera gånger och hamnade på sin nuvarande plats omkring 1950. Svårt att föreställa sig att den så sent som 1990 brukades som en gård omgiven som den är idag av asfalt, en rondell och typhus.Att Åhus varit centrum för ålfiske kände jag till, men att samhället även varit ett centrum för tobak var nytt för mig. Titta vilka tjusiga växter som man gör tobak av. Det var tydligen främst en syssla för kvinnor och barn, men under t ex 1920-talet var det så lönsamt att de flesta Åhusbor ägnade sig åt tobaksodling. Under 1960-talet blev den svenska tobaken utkonkurrerad av import och i Åhus lades odlingarna ned 1965. Kommer ni ihåg att all hantering av tobak omfattades av ett statligt monopol, AB Svenska Tobaksmonopolet? Monopolet avreglerades dock under 1960-talet.Finns det en hamn med sjöfart och fiske är det ju inte överraskande att finna ett repslageri. Malmströms repslageri bedrev sin verksamhet från 1930 till 1966. Här har man återuppbyggt en del av repslagarbanan intill tobaksladan och Anders Håkansgården. Det slår mig hur många trevliga verksamheter, med dagens syn, som helt osentimentalt försvann under 1960-telet. Lite av en revolution som la lite för mycket i ruiner.Här skulle jag inte haft något emot att bo. Ofta när man försöker sig på att bygga nytt i gammal stil, blir det platt och stillöst. Men här tycker jag att man har lyckats. Om jag förstod det rätt är området ca 25 år.Fast gammalt är äldst.Är det möjligen Peace-rosor man planterat utanför Sankta Maria kyrka i Åhus? Det vore ju lite symboliskt för kyrkans verksamhet, av idag.Torget i ÅhusKameran åker upp hela tiden allt eftersom vi flanerar runt……och nya motiv uppenbarar sig.Vi närmar oss ån och gästhamnen.Men, så en brutal kontrast och påminnelse om vad som måste vara en av de viktigare näringarna i dagens Åhus: Absolut vodka. En eldriven lastbil ska backa in i en port i byggnaden som öppnas när bilen närmar sig och sedan sluter den om sig.. Det är som vore det guld man skulle lasta.Jag börjar fundera över hur många monopol som förr fanns i Sverige. Först 1994 upphävdes det monopol som Vin & Sprit hade på på import och partihandel med vin, sprit och utländskt starköl samt på produktion och export av sprit. 2008 såldes Vin & Sprit till Pernod Ricard som döpte om bolaget till The Absolut Company.Strax efter kl 14 kastade vi loss i Åhus. Vinden tyckte tydligen att den hade jobbat nog nu och tog lite paus. Vi ömsom seglade, ömsom gick vi för motor till Kivik. Jag har rätt stor tolerans för att segla långsamt, men ligger farten under 2 knop för länge går motorn igång. När vi kom fram var de ordinarie gästplatserna upptagna. Ett litet uppbåd på kajen tjoade och tjimmade om hur djupt eller grunt det var. Hur djupt stack vi? Jaha, nja det går nog inte. Men, vattnet var väldigt klart och man bedrar sig lätt och vi hade ungefär lika mycket vatten under kölen som det var högvatten, så till slut låg vi med långsidan mot kajen och snart nog lockade vår tilläggning till efterföljd.Vi var ju inte framme förrän vid kl 18 och så behövde vi ju äta lite, så det blev en rätt sen promenad på byn. – Vart ska vi gå då? – Till kyrkan! Vi hade sett någon kyrka torna upp sig högt ovanför byn. Vem träffar vi så på, nästan direkt? Fritiof Nilsson Piraten. Tydligen flyttade han till Kivik 41 år gammal. En del av de mustiga historierna i Bombi Bitt och jag utspelade sig också i Kivik, på Kiviks marknad. Har ni inte läst boken, så rekommenderar jag er varmt att göra det!Rosor tycks vara sammankopplade med Österlen på samma sätt som med rosornas stad, Visby.Det är ju inte så svårt att förstå att Österlen drar till sig många stockholmare. För några decennier sedan var det tydligen förhållandevis billigt att köpa hus på Österlen, men det lär inte vara fallet idag.
Någon kyrka hittade vi inte eller så fanns den en bra bit bort, men var det verkligen den vi hade sett från havet?
Istället vek vi av från vår tänkta väg och hamnade här. Var Åhus känd för sin ål, så både var och är Kivik känt för sina äppelodlingar.Vi fortsatte och hittade till Kivik-Esperöds arboretet, ett gammalt arboretum, det vill säga en samling av inplanterade träd. Samlingen av sällsynta träd, främst exotiska barrträd och städsegröna lövträd, anlades på 1920-talet av en privatperson. Här en amerikansk kaskadgran.Men, även en svensk skogsek platsar i samlingarna. Esperödseken är ca 500 år gammal och mäter 8,5 m i omkrets och är därmed Skånes tredje största träd.
Arboretet gav ett lite risigt intryck. Yngve och Annika, goda vänner som huserar i Brantevik, främst på somrarna, har tagit oss runt till en massa utflyktsmål på Österlen och för 20-30 år sedan besökte vi arboretet. Var det inte mer välskött då? Håller området på att växa igen?
Det skymmer och vi vandrar tillbaka ner till Kivik. Vi passerar ett område med nybyggda hus som utformats på ett fint sätt. Man blir glad över att det finns arkitekter som bygger som jag tror att folk vill bo, att alla inte gått i t ex Gert Wingårdhs skola.Blir gamla båtar vackrare i skymningen? Tänker även på de två män som var ute i en båt på Åhusån och fiskade.Nu har vinden definitivt gått och lagt sig. Vilka krafter ska den besitta imorgon tro, när den fått sin vila?Ny dag och ny promenad. – Men gud, vilken häftig koja, utbrister jag. Kojans ägare stod bredvid och berättade att han egentligen hade velat få hjälp av en trädgårdsarkitekt för att planera trädgården. – Här borde du en en trädkoja, tyckte hon. – Det kan min man hjälpa dig med. Och så blev det uppenbarligen. Den är helt gjord i ek berättade han stolt. Och varenda skruv var igenpluggad. Barnbarnet som stod intill kunde intyga att det var en jättefin koja. Vill du också ha en trädkoja? Klicka här: Pure folly– Heter det gistgård på skånska? – Ingen aning. Många vi började prata med var stockholmare. Jag tilltalade en man i en trädgård, övertygad om att han i alla fall var skåning. Han var polack. En stockholmare uttryckte det så här: I våra drömmar är vi skåningar.Badhotell. Låter det inte lite romantiskt? Av någon anledning kommer jag att tänka på Jacques Tatis Semestersabotören. De har det nog lite lugnare här.I bakgrunden det natursköna Haväng. Har för mig att jag plockat havtorn där en gång.Lägger mannen inte märke till oss eller är han så van vid nyfikna, fotograferande turister att han helt nonchalerar mig? Vi har nu kommit till Vitemölla som ligger på promenadavstånd norr om Kivik.Vilken mysig gång upp till huset, men man kanske ska akta sig för att komma hit på middag i högklackat.– Hej! Ursäkta vi stör, men är du härifrån? Äntligen en tvättäkta skåning, farbrorn i bakgrunden som går in i det vita huset. – Vad betyder strädde? – Var kommer ni ifrån? Jaha, ja ni stockholmare begriper ju ingenting, sa han med glimten I ögat. – Hur är det på vintern här? – Ja, det är väl som i Södertälje. – Jaså! Ja, det vet jag inget om, jag bor inte där. Stockholm eller Södertälje var väl same same verkade han tycka. Han berättade att han legat sjuk en vinter och börjat räkna efter hur många bofasta de var här. 25 änklingar och 25 par, så 75 personer och nu hade det nog ökat lite. Han pratade på och berättade bl a att han föddes på samma BB som sin fru och att de låg där samtidigt. Hans fru dog för några år sedan men han beskrev henne som en väldigt korrekt och anständig person. Han återkom nu till Södertälje och berättade om ett bröllop de skulle gå på där. Hur detta med anständighet kom in i bilden blev hängande lite i luften, men kanske var det så att de ännu inte var gifta och tog in på hotell i Stockholm så att det inte skulle märkas att de syndade. Hans blivande hustru, om det nu var så, hade varit väldigt bekymrad när hon skulle beställa frukost och ville ha rögad korv, underförstått, det skulle ju ingen stockholmare begripa. Men, till slut fann hon en utväg och beställde medvurst. Vad fick de? Ost! Den historien tycktes befästa hans uppfattning om stockholmare. Jaja, vi har fått in nåra här som borde va nån annanstans. Till exempel han med vimpeln där borta, han är en redig skryderöv. Förstå du vad det betyder? Han granskade mig tvivlande, när jag nickade.
Men, hur var det nu med strädde som förekom i en del av gatunamnen här? Det slår det mig att danska smågator eller gränder ibland heter stræde i stället för gade. Kim Larsen sjunger ju t o m om Rabalderstræde. Och strädde passar ju in på de små gatorna här som liknar gränder eller gångar. När jag kollar översättningen stræde får jag även upp upp att det ska betyda sund eller vattendrag. Associationerna snurrar på och jag kommer att tänka på en gata i Lund som heter Kattesund. Hette den månne Kattstraede under dansktiden?
Vi vänder tillbaka och konstaterar att det förekommer lite av badrocksliv även här, ungefär som i Torekov. Badrocksparet berättar att det häromdagen var nio grader i vattnet.
Kivik ståtar även med en egen bio. Tänker på Sudersandsbion på Fårö där en del av Bergmans filmer hade premiär. Fick på motsvarande sätt filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sin premiär här?Ursäkta min nyfikna kamera, men det går ju bara inte att låta bli.Det har hunnit bli lunchtid och vi kastar loss. – Idag levererar du äntligen Slow sailing, tyckte Louise. Ja, inte gick det fort och kanske levererade jag även Close sailing, jag har nog aldrig seglat så nära Stenshuvud.Vinden vände och vred på sig innan den äntligen velat färdigt och satte fart. Målet för dagen var egentligen Kåseberga men båtens kurs, så högt vi kunde gå mot vinden pekade nu på Bornholm. – Ska vi segla till Bornholm istället då? – Ja!Jag har mest lagt till i Allinge och någon gång i Rönne, men nu skulle vi istället prova att lägga till i Hammerhavn, en gammal utskeppningshamn för den granit man bröt alldeles intill. I Kryssarklubbens bok Danmark varnade man för pålandsvind och tyckte man skulle vänta med att angöra hamnen tills det var lä. Det var ju inte helt vinkelrät pålandsvind så vi tänkte att vi i alla fall går dit och kollar. I värsta fall kan vi ju gå runt hörnet till Allinge och hoppas på en plats där.Lite pirrigt var det allt att pricka hålet mellan pirarmarna. Det var rätt skvalpigt utanför, men ett paradisiskt lugn när vi väl kom in. Som så ofta i danska hamnar, om man inte har pålar, ligger man flera båtar utanpå varandra. Glaset med vin fick vi som belöning efter att ha gjort iordning båten och tagit ett ljuvligt dopp i havet från den närbelägna sandstranden. Nu var det 20° vattnet.Ovanför hamnen ståtar resterna av fästningen Hammershus.Och vilka roliga hamnbodar 🙂 Är det en flirt med granitblocken man bröt här? Eller havets vågor? Sanningen kanske finns i betraktarens ögon.Nu är det onsdag, dag 8 och det är dags för lite upptäcktsfärd på land. Kan den här stigen leda upp till fästningen? Vi chansade. Alltid kommer man någonstans och visst kom vi till fästningen.Hammershus uppfördes på 1100-talet och innehades under medel tiden av Lunds ärkebiskopar. Vad skulle de med en fästning till, funderar jag. Tydligen fördes en hel del strider mellan ärkebiskoparna och dåtidens kungar, inte minst den allestädes närvarande och fruktade Christian II eller Christian Tyrann som han också kallades. Det berättas om hur man höll en biskop fången här under vidriga omständigheter.
Matlagning var en stor verksamhet på Hammershus. Man var runt 50-60 man på plats och på ett år konsumerades 11 ton mjöl, 0,6 ton gryn, 1,2 ton torkade ärtor, 12 ton oxkött, 6 ton fläskkött, 6 ton får kött, 5 ton saltad sill, 10 ton saltad torsk, 4 ton torkad vitling, 1 ton salt, 1,6 ton smör, 1 ton ättika och ett halvt ton senap. Herregud! Tänk bara 12 ton oxkött. Det blir 4,6 kg oxkött per person och vecka. Plus allt annat. Till frukost åt man sill och drack öl. Lunchen intog man redan kl 9 och sedan serverades middag vid 4-5 på eftermiddagen. Allt salt gjorde att man naturligtvis blev väldigt törstig. Ett minimum per dag var 6 liter öl, men egentligen ville man ha upp till 16 liter per dag.
Detta med öl får vi lära oss var en stor vetenskap som även krävde både renlighet och noggrannhet, varför kvinnor ansågs vara bäst lämpade för att brygga öl. Slarvades det i ölframställningen kunde man befara kolik, yrsel, nervskador och i värsta fall dödsfall. På Hammershus bryggdes slottsöl, god öl och svenneöl (fritt översatt från danska). Det senare, det tunnaste ölet.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. Christian IV sägs ha blivit rasande över svenskarnas erövring och hånade den danske kommendanten. Svenskarna verkar dock inte ha varit så poppis här. Öns invånare gjorde uppror och dödade den svenske guvernören och den svenska styrkan fick ge sig av.Omkring 1750 började borgen rivas och nu återstår endast ruiner. De kulturskyddades år 1822.Vi cyklar ner mot Sandvig och vi kollar in stranden som byn uppkallats efter. Det är kallt och ruggigt och ingen badande så långt ögat når. En skylt lockar med en badtemperatur om 16°.V trampar vidare mot Allinge och jag slås av att alla bilder jag tagit här tidigare år varit solbelysta. Vilken skillnad det blir.Vi stöter på en båt som la sig utanpå oss i Kivik. – Ni måste ju också ha gått igår? Det var ju rätt kämpigt… När skepparen berättade om båten dagen innan beskrev han skönheten som havsgående, att den egentligen skulle ha levererats till England, men att den blev kvar i Sverige p g a kriget. Men, vad vet jag, kanske man ändå känner sig mer utlämnad på en sådan här båt jämfört med min båt, designad för i första hand, Östersjökusten. – Jaha, ni gick in i Hammerhavn. Det vågade vi inte vi med den sjö som var.Danskar är lite mer vågade och provocerande i sin marknadsföring. Hur effektivt ett sådant här budskap är kan man ju dock fråga sig. Hur många män får de in som frågar efter den där sweatsuiten som passar om man har en liten penis?Vi blir inte så långvariga i Allinge. Kändes som ännu mer turistiskt än sist och gemytet infann sig inte riktigt. Egentligen hade vi kanske inte tänkt oss längre. – Ska vi ändå fortsätta mot Gudhjem? – Jodå! På vägen ut från Allinge dyker vi på byns gamla järnvägsstation. Som jag kommenterade om Åhus station, de går sällan spårlöst förbi, fast här låg det ingen räls kvar. Det gjorde det i Åhus. Trafiken mellan Rönne och Allinge och vidare mot Sandvig lades ned redan 1953 och sista tåget på Bornholm rullade 1968.Jag berättade för Louise att jag hade vaga minnen av att det här någonstans kunde finnas några raviner. Jag och min son Filip cyklade omkring på Bornholm när vi seglade till Allinge för 18 år sedan. Ska vi chansa och köra ner på Kyststin? Louise var med på det mesta, så så blev det. Det var dock mer vandringsled än cykelstig.Minsann, här var det. Jag skickar bilder till Filip, men han verkar inte minnas riktigt. Han var bara 15 då. Louise höll på att skrämma livet ur mig när hon ramlar på den smala stigen, för tillfället dessutom utan min hjälm som jag lånat ut till henne. Som tur är stoppas hennes fall nerför branten av en gren. Shit, det där hade kunnat gå illa.Vill du prova samma stig, så svängde vi av från landsvägen strax öster om Tejn. Klipporna heter Helligdomsklipperne.Tittut! En glugg i skogen.Namnet Gudhjem känns ju som en anspelning på paradiset och nog är det en sann idyll alltid.En hel del turister här också, men lugnare, gemytligare, mer genuint kanske.Från hamnen vi låg i och flera andra ställen, liksom här i Gudhjem, kunde man ge sig ut på båtturer med alla möjliga konstiga farkoster. Dagen vi kom till Hammerhavn var dock all trafik inställd p g a för hög sjö. Den här rullar nog rätt bra även i måttlig sjö, men det var den elegantaste jag såg. Det kommer nog att stänka en del.Egentligen var det m/s Ertholm jag väntade på. Den sköter trafiken till närbelägna Christiansö. Undrar om de ger sig in i hamnen här när det stormar. Grunden ligger inte långt bort och hamnbassängen är trång.Hon har snart 60 år på nacken och tycks ha varit sin rutt trogen genom alla år. Ser hon inte lite gullig ut? Hon såg även ut att vara mycket väl bevarad och så fint den danska flaggan ackompanjerade båtens färgsättning. Intressant att beskåda hur till- och utläggning gick till. För att lägga till drogs hon in med hjälp av trossar och vinschar. När hon skulle ut fick hon hjälp av propellrar som förflyttade henne i sidled ett antal meter innan hon fick plats att börja svänga runt.I Gudhjem var vi väl värda sommarens godaste glass efter att ha kört ca 2 mil, till stora delar dessutom över stock och sten. En ny favoritsmak: Ingefära och lakrits. Mmm…Plötsligen blev det sommar och folk levde strandliv som om de aldrig hade gjort något annat. Var gömde de sig för någon timma sedan? Var kom de ifrån alla? Vi hamnade i ett ögonblicks ambivalens. Skulle vi joina dem på stranden? Vi hade ju en bit kvar att trampa, så vi trampade på.Även i Sandvig gjorde badstranden skäl för sig, men vi skulle ju upp till stenbrottet. Hmm, svårt det där med prioriteringar.Louise hade berättat att hon kunde tala med kor. Nu var det ju här en dansk kalv, så de kanske inte helt förstod varandra.Det här får man tydligen sällan se i Sverige. Det mest naturliga, att kalvar får dia. På en svensk mjölkproducerande gård skiljs kalvarna från sina mödrar redan inom 24 timmar och ges mjölkersättning eller mjölk. Hur låter det?Från fyren Hammerens fyr har man en vidunderlig utsikt. Den är inte bara avbemannad. Den lyser inte ens längre. 1990 togs den ur drift och idag är den bara ett utsiktstorn.Man fick en jättefin vy över fästningen vi besökte i morse.Och man såg över till Sverige.Det gamla stenbrottet är lika spektakulärt och vackert idag som när jag och Filip var här 2007. Den gången lekte dock fåglarna med uppvindarna, antar jag. Stod man vid kanten så dröjde det inte länge förrän en fågel dök upp framför nosen på en på en helt vertikal flygtur. Det var en fantastisk upplevelse. Idag var det förmodligen för lite vind och ingen fågellek.Nu skulle vi bara hitta ner till hamnen. Några tydliga stigar fanns inte, så det blev lite blandning av offpist-körning och vandring bärandes på cykeln. Men, så rätt vi kom. Där var ju hamnen. Bara det nu inte dök upp något stup som förhindrade den slutliga nedstigningen. Efter våra cykelstrapatser tyckte Louise att våra hopfällbara minicyklar förtjänade att kallas terrängcyklar.Nu äntligen, unnade vi oss ett dopp i havet. Inte lika varmt som när vi kom, men vad gjorde det.
Egentligen var tanken att gå över till Sverige påföljande dag. Nu var inte problemet för mycket vind, utan för lite vind. Det såg ut som om vi skulle kunna ha hamnat i ett bleke ute på havet. Inte kul. Vi stannar en dag till och slappar.
Jag stannade kvar i båten och började förbereda nästa blogginlägg geom att gå igenom och redigera bilder. Louise gick upp på berget mot stenbrottet och följde en led längs kusten bort till Sandvig. Efter några timmar kom hon tillbaks med två svala öl hon köpt på en bar i Sandvig. Båten hade torrlagts på just öl, så det var en synnerligen god gärning.
Vi bytte sanden och bad från stranden mot hopp från kajen.Louise var modig och hoppade från 2,5 m, vilket tydligen inte hänt under de senaste 40 åren.Till eftermiddagsunderhållningen bidrog detta ”par”. Bättre fly än illa fäkta.
Ibland händer allt på en gång. Samtidigt som jag skulle steka kyckling började induktionshällen blinka error, ungefär samtidigt upptäckte vi att det var fullt med sötvatten i kölsvinet och att det som sedan en tid var ett misstänkt stopp i toan nu var på blodigt allvar. Nu tog också gasolen slut och jag kände samtidigt ett behov av att utbyta artighetsfraser med grannarna. Puh! Till slut blev det ändå middag.
Efter detta middagsraffel fick vi kyla ner oss med var sin Havnevaffel: 2 iskugler, softicetopping, guf, flødeskum, flødebolle & syltetøj. Jag berättade för den unga tjejen i kiosken att jag var van vid att en sådan delikatess brukade kallas Amerikaner när jag var betydligt yngre. Åtminstone på Tivoli. Hon log oförstående.
På fredag skull vi så gå över til Ystad där Louise skulle mönstra av och ny besättning mönstra på. Vi låg inklämda innanför tre båtar och mellan båtar både framför och bakom oss i flera led. Jag läger ett akterspring tänkte jag och i teorin var det nog en helt korrekt tanke. Men, jag tycks ha någon defekt i min hjärna som gör att jag ibland inte ser åt vilket håll en lina bromsar, så jag får muttra lite med mig själv. Hmm, den bromsar ditåt och den ditåt. Gott! Idag glömde jag att muttra, så när Louise skulle bromsa båtens framfart när jag skulle svänga ut fören, så backade den och det tog några sekunder innan jag förstod vad som var galet och stackars Louise trodde hon hade gjort något fel. Folk rusade till och hjälpte till att putta ut oss. Jag lämnade Hammerhavn med stukad självkänsla. Jag måste komma ihåg framöver att muttra… Så, du har en lite kvinnlig hjärna log Louise lite spefullt.
Det blev lite av en transportsegling till Ystad. Som så ofta denna sommar blåste det lite mer än vad prognosen förutspått. Känslan i Hammerhavn var att vi kanske kunde slå ut de två rev vi fortfarande hade, men när jag kom ut var jag glad att vi inte hade gjort det. Var jag skamsen när jag lämnade kajen, så fick jag lite revansch på vägen över. Vi var tre båtar som låg utanpå varandra som alla skulle till Ystad. Eftersom vi låg längst in kom vi iväg sist, men på vägen över seglade vi om de båda.
Ystad är en rätt mysig stad och överallt dessa vackra rosor. Ursäkta alla min rosbilder, men jag får tillstå att jag var lite besatt av rosor när jag bodde i mitt förra hus. Mina odlingar gick sällan hälften så bra som vad jag sett under t ex årets segling.
– Nu börjar jag haka på allt det här med segling. Ja, och som så ofta då är det dags att mönstra av då. Utöver din omtänksamhet har du varit en cool gast Louse. Det har blåst mycket och när vi har givit upp p g a vinden, så är det jag som vikt ner mig. Men, som du säger, det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Denna etapps språklektion utöver strädde: salongens mysbelysning = raggarslang.
DISTANSER
Oskarshamn – Borgholm: 29,2 M
Borgholm – Kristianopel: 48,9 M
Kristianopel – Sandhamn: 21,8 M
Sandhamn – Åhus: 65 M
Åhus – Kivik: 19,0 M
Kivik – Bornholm (Hammerhavn): 37,2 M
Bornholm (Hammerhavn) – Ystad: 38,2 M
Gastar: Adam Bloss, Guro Gunnehed och Pontus Lindblom
Datum: 23 juni – 1 juli 2025
Nynäshamns centrum är inte så kul, men plötsligen fastnar ögonen på något uppiggande. En stolpe med skyltar som anger avstånd till diverse ställen. Hur är dessa platser utvalda? Är det orter med vilka Nynäshamn har någon form av vänskapliga förbindelser? Lite kul är det också att jag seglat till två av dem, Liepaja i Lettland och Lillesand i Norge, två helt olika typer av städer. Kalundborg på Själland i Danmark skulle jag ha kunnat segla till. Från Kalundborg kan man ta färjan till Samsö och till Samsö har jag seglat. Vad gäller Kimito blev jag lite ställd. Det visade sig vara en stor ö mellan Åbo och Hangö. Jag har jag nog aldrig varit där, bara seglat förbi på avstånd.Lite tid kvar innan de nya gastarna kommer och på vägen upp mot stan såg jag en skylt om hemgjord glass. Jag låter mig vägledas dit innan jag går tillbaka till hamnen. Även kaffet sades vara nästan hemgjort. Det kommer från ett lokalt rosteri och på fiket meddelade man stolt att man valt rostning efter eget huvud. Man gör även chokladpraliner som levereras till Nobelbanketten. Vill du hitta dit? Sök efter Chokladhuset. Dess existens var en fullständig överraskning för mig.
Vart vill vi segla? Adam var den tongivande vad gäller färdmål och fick med de övriga inklusive mig själv på att segla till Gotland. Och ska man segla till Gotland, ”måste” man ju först till Fårö. Vitsen med att segla till Fårö var Adam inte riktigt med på, men han lät sig övertalas, snarare än övertygas. Frågan var nu bara vilken strategi vi skulle tillämpa. Att gå över under tisdagen, d v s dagen efter påmönstringen var uteslutet p g a vinden. Skulle vi gå söderut och få lite längre väg över, men med möjligheten att fortsätta söderut om vädret inte förbättrades? Eller, skulle vi söka oss mot Nåttarö för att få en bra startpunkt för vår översegling? Det blev det senare, så första seglingsdagen bjöd på en rätt kort, men härlig och lite utmanande segling, det blåste på bra, till Östermarsfladen.
Vi lade oss vid en av bryggorna och testade en av Skärgårdsstiftelsens bojar som man lagt ut för att rädda återväxten av ålgräs. Det kommer många besökare till ön, även utan egen båt och det finns en del inslag av turiststugor, men ön bjuder ändå på många trevliga promenader och vild, vacker natur. Även en rotvälta kan vara vacker.Är det Döderhultaren som förirrat sig till Nåtarö? Fast, han är ju död. WordPress vill korrigera stavningen av öns namn. Men, det får vara. Den äldre stavningen var faktiskt med ett t.Vackert med vallmo, men har jag sett rosa vallmo förut? Fint.Rådjur tänker jag och berättar för de andra vilka fina rumpor just dessa exemplar hade, med två lodräta streck och ett liknande streck på svansen. Nja, säger Guro. Det där var nog dovhjortar. Och rådjur med lång svans? Nä, där var jag allt ute och cyklade.
Tillbaka till båten kollade vi väderrapporterna fram och tillbaka. Å ena sidan, å andra sidan. Men, sedan stod det klart. Det bästa var nog att ge sig iväg ikväll och nattsegla till Fårö. Och hur var det med sjösjuka? Nä, inga problem, även om Guro laddat med Calma, tuggummin som brukar hjälpa om man tar dem direkt man märker att sjösjukan är på väg.
– Va, ska ni ge er iväg nu, utbrast grannbåtens skeppare. Jag vet inte om han tyckte vi var galna eller vad han tänkte, men lite impad lät han allt när han önskade oss lycka till. Och vädret? Ja, det var inte roligare än vad bilden antyder. – Gotland, frågade skepparen på en båt vi passerade på vägen ut. – Nja, Fårö. – Ha en fin natt! 22:30 var klockan när vi kastade loss.
Adam var den i gruppen med mest seglingserfarenhet, så vi delade in oss i två vaktlag, Adam och Guro och jag och Pontus, som var den med minst erfarenhet. Adam och Guro började och vi skulle köra tretimmarspass. Rätt snabbt kommer man ut på fritt vatten och jag gick och la mig. Även om jag kände mig trygg med Adam vid rodret somnade jag inte, men det var ändå skönt att få sträcka ut sig och blunda lite.
När det var dags för avlösning tog Guro över salongssoffan och när jag kom upp ser jag en stelfrusen och illamående Pontus sittandes som en stenstod på sittbrunnsbänken. Jag letade fram en varm skoteroverall och efter ett tag verkade han ha fått upp lite värme, men att gå ner och sova var det inte tal om. Både han och Adam var sjösjuka och stannade kvar i sittbrunnen och Adam offrade sig flera gånger till Njord. Njord var ju, bl a havets, sjöfartens och vädrets gud. Inte heller Guro mådde bra, även om det verkade som om hon klarade sig bäst av de tre. Och visst var det skvalpigt. Vi hade slör (vinden med oss, snett akterifrån) och började med full stor, men när vi hade ca 17 M kvar hade vinden ökat och det blev jobbigt att hålla båten på kurs. Vi tog ett rev, vilket underlättade betydligt. På bilden seglar vi fortfarande med full stor. Loggen visar en båtfart på 9,07 knop, vilket borde innebära en verkligt fart (Fart Över Grund) på 10 knop eller mer. Vindvinkeln ser ut att ligga på ca 140° och den upplevda vindstyrkan på 8,7 m/s, vilket borde innebära en verklig vindstyrka på 10 kanske. Jag försöker ta hjälp av Chat GPT för att få en exaktare beräkning, men appen hävdar att den verkliga vindstyrkan skulle vara lägre än den upplevda. Det köpte jag inte. Jag ställde istället frågan till Google AI och fick ett liknande svar. Är jag helt pantad? Hur är detta möjligt?Hur som helst var det en av de snabbaste, om inte den snabbaste överfarten jag gjort mellan fastlandet och Fårö och jag har gått den här rutten rätt många gånger. Den loggade distansen blev 70,6 M. Vi släppte förtöjningarna kl 22:30 och nio timmar och 45 minuter senare (08:15 nästa dag) låg vi förtöjda i Lauterhorn. Vi stöp i säng och till min bestörtning vaknade vi först vid kl 14. Inte Adam dock, han hade tydligen undrat om vi bara sov på låtsas, men hade konstaterat att nä, vi sov faktiskt. Efter detta hade Adam själv lurat till på sittbrunnsbänken med hyllan bredvid ruffnedgången som kudde. Nu tyckte vi alla, utom Adam, att det var läge för ett bad.Tärnskär har alltid varit så välskött och fin, men nu går det utför. Jag får höra att hamnföreningen köpt in båten och möjligen ska göra den till ett utställningsobjekt på land. Man kan tydligen få bidrag till att hugga upp fiskebåtar, men nuvarande ägaren har tydligen känslomässiga band till båten då det är hans pappa som byggt den. Pappan var inte alltid så munter. En gång på åttiotalet lade vi oss med min Linjett 30 vid bryggan i Skär, där Tärnskär då vanligtvis var förtöjd. Bryggan hade annonserats ut som gästhamn, men det var skepparen på Tärnskär uppenbarligen inte så förtjust över. Det var ord och inga visor vi möttes av när vi fick veta hur mycket vi låg i vägen när vi tog gästplatsen i anspråk.Efter sömn och bad promenad. Vi skulle hyra två cyklar och det var precis vad cykeluthyraren uppe i byn Lauters hade att erbjuda. Resten hade han skickat till Visby för Almedalsveckan.Jag kände knappt igen cykeluthyraren. Nja, jag var och klippte håret häromdagen. Det blev jobbigt när det hängde hår överallt och ner i ansiktet. På bilden är det dock Adam 😉Byn Lauters vittnar om tidigare välstånd. Förutom kalkbrytning var tydligen även smuggling en bidragande förklaring till välståndet. Färgen på det här huset känns mer som om man vore i Danmark, inte typisk färg för husen på Fårö. För rätt många år sedan nu kunde man fika i den vackra gården och dess lummiga trädgård. Nu verkar gården ha omvandlats till galleri som dock var stängt.Kanske mer vad man tänker sig som en typisk liten Fåröstuga. Och så dessa vackra stenmurar eller staintun, på Fårömål.Jag tycker man får ha mer fantasi än vad jag besitter för att tycka att denna rauk liknar en kaffekanna, men så kallas den i alla fall. Den kallas även för Hunden, vilket är lite lättare att förstå.Pontus var ständigt påläst och ville se lämningarna från vikingatiden. Vad som idag ser ut som en liten insjö var under vikingatiden och tidig medeltid en hamn och handelsplats och kallas idag för Gamla hamn. Jag står på utloppet som nu blockerats av landhöjningen och kraftiga stormar som slungat upp sten och grus. Strax intill finns också lämningar av S:t Olofs kapell.Lauters fiskeläge i Jauvika. Killarna tog sina cyklar och körde tillbaka på vägen. Jag och Guro följde stranden och gissade vad det var för fåglar och växter vi såg. Framförallt många fåglar fanns det.Egentligen spelar det ju ingen roll vad saker och ting heter, en vacker växt är ju lika vacker med eller utan namn. Men ändå, vad heter det där gula som lyser så fint överallt. Guro föreslog kärleksört och det var ju inte så tokigt då vi senare kom fram till att det bör vara gul fetknopp och att den tidigare tillhörde kärleksörtsfamiljen. Var det Linné som ordnade med skilsmässan tro?Dag 2 skulle vi utvidga upptäcktsfärden till mer eller mindre hela Fårö. Båtens cyklar uppackade.Många tror att namnet Fårö kommer från alla fåren. För det första fins det språkligt sett inga får på Fårö, bara lamm och lammungar. För det andra är man väl inte helt säker på varifrån namnet kommer, men jag citerar från Wikipedia: ”Öns namn, som skrevs Faroyna … och som Farøø … under 1300-talet, består troligen av orden far, som i farväg eller farvatten, och ö.” Foto: Adam BlossFörsta stopp var Fårö kyrka. Här kan man förutom att beundra den vackra utsikten, titta på Ingmar och Ingrid Bergmans grav. Inne i kyrkan finns två kutatavlor som minner om de vådliga säljakterna, ett vackert votivskepp och en bild på vrakplundraren och sannolikt mördaren Gottberg dömd till spott och spe sittandes med fastlåsta ben i ”uppenbar kyrkoplikt” inför församlingen. En präst lär ha sagt något i stil med: Om Gottberg fanns det mycket att anmärka, men man ska inte snacka skit om de döda (fast mycket elegantare uttryckt).Även en torr vår och sommar som denna kan man njuta av färgprakten i vägrenarna om man kommer tidigt på sommaren. Här njuter vi av Blåeld.Från färjan upp till Sudersand lades vägen om, kan det ha varit under sextio- eller sjuttiotalet? Bitar av den gamla vägen finns kvar, men det här är den enda snutten som fortfarande är grusväg.Ibland kan man få intrycket av att stenmurarna bara satts upp som en konstinstallation. Så är det naturligtvis inte, men just här var det svårt att se vilken funktion de fyllde.När Kutens verksamhet startade var det som svartklubb. Idag har det utvecklats till en turistfälla med crêpesförsäljning och rostiga bilar. Men, det går liksom inte att bara passera om man ska visa Fårö. Den här skylten har jag dock inte lagt märke till förut. Solbad förbjudet. Ska man tro på att det varit en allvarligt menad uppmaning? Och var skulle den i så fall ha suttit?Vi cyklar vidare mot Gåsemora gård och jag säger till Pontus att vi nog får vända här. Men, han lyssnar inte och tur var väl det. Han hittar en väg från Gåsemora ner till vattnet och jag får upptäcka en för mig helt ny cykelväg. Jag kanske inte nämnde det. Jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och trodde jag cyklat på näst intill varenda stig.Det är inte bara att kasta mackor. Det ska göras med stil och finessBakom muren skymtar vi Sudersand, den förmodligen mest kända, men inte den, i mitt tycke, finaste stranden på Fårö.Mitt bland alla mindre sjöfåglar en häger. Från Sudersand cyklade vi upp mot Ekeviken, ”vår” vik. Jag kikade in om några f d grannar fanns på plats, men det var tomt. Jag konstaterade att ”vårt” hus var ytterligare förädlat och tänkte en sorgsen tanke att vad fint även vi hade kunnat göra det.Robben är död, men minnet lever. Här fanns Fårös handelsträdgård. Fast glöm Plantagen. Här kom man in i en oas, Robbens trädgård och gick runt och tittade, knackade på i huset och frågade vad som gick att köpa, vilket var det mesta. Jag minns inte om det var Aquileja-frön eller vad det var, men fem kronor kostade vårt inköp vid ett tillfälle, det minns jag. En oansenlig summa pengar även då. Och Aquileja ja, en av min f d frus favoritblommor som också fick bli namnet på min båt. Det var så mysigt här att t o m Sköna hem gjorde ett reportage om Robben och hans trädgård. Eller drömmer jag? Får ingen sökträff när jag söker på just detta.Om Sudersand är den mest kända stranden tycker jag att Norsta Aura är den finaste. Inte helt lätt att hitta dit och vägskyltarna muntrar ju inte upp att söka sig dit heller. Ändå, är det denna väg de flesta tar oavsett om man cyklar eller kör bil.Stranden är ca 4 km lång. Näst intill öde denna dag, men en varm julidag ser det annorlunda ut. Jag tyckte det vilade ett lugn över hela Fårö, men de som var beroende av turisterna verkade inte oroade. – Det är tidigt ännu. Till helgen drar det igång. Hur som helst var det en skön dag och återigen badade vi, även om det inte var några höga vattentemperaturer.Från den ena änden (Fårö fyr) cyklade vi över till den andra änden (Langhammars). Guro började känna av allt cyklande och hoppade över Langhammars och vek av mot Helgumannen och Digerhuvud, hem mot båten. Langhammarsgubben då. ser han egentligen inte mer ut om en kvinna?Ett obligatoriskt stopp vid idylliska Helgumannens fiskeläge.Det är nog första gången jag sett någon fiska här. Fiskelyckan verkade dock dålig. Det ligger något i Adams kommentar att det på vissa håll mer ser ut som ett museum än som en levande miljö. När vi kom tillbaka till båten var vi rejält trötta och i behov av energipåfyllnad. Jag var tvungen att verifiera om vi hade rätt att vara trötta och konstaterade efter diverse uträkningar att jo det hade vi. Ca 55 km hade vi cyklat.
Inför överfarten var jag lite orolig över att jag målat upp en allt för positiv bild av Fårö. Men, Fårö förstod att visa sig från sin bästa sida och jag uppfattade det som att besöket på Fårö var uppskattat. Även av Adam 😉
Morgonen därpå vaknade vi däremot till ett stilla regn, rätt trivsamt egentligen och jag kände mest för att dra täcket över huvudet och somna om. Vi tog rätt god tid på oss att komma iväg, så först 12:20 kastade vi loss.
Det fortsatte att blåsa mycket och sjön var därefter, gropig och gungig. Återigen tog vi ett rev i storen och vi fick börja med en kryss västerut för att runda Gotlands nordvästra udde för att sedan börja gå söderut. Jag var inne på att vi skulle gå till Lickershamn, men besättningen röstade för Visby även om det skulle bli rätt sent. Guro tyckte ibland att det var lite många skeppare ombord, men jag tyckte det var skönt att lämna över till Adam och kunna koppla av och lägga mig och läsa.Pontus fick snabbt koll på detta med att hålla kursen, farten och käften. Nja, fullt så hårt var det inte, men ett kul uttryck och ändå inte utan relevans när det gäller att styra bra. Det blir alltid diskussioner om hur vi gör om någon skulle trilla överbord. Med all rätta. Och vi går alltid igenom de olika momenten och hjälpmedlen. Det blir dock väldigt teoretiskt och jag är rädd för att den genomgången inte skulle tjäna så mycket till om olyckan var framme. Istället lägger jag desto mer fokus på hur man säkerställer att ingen trillar i sjön. Vid segling i öppen sjö kommer så gott som alltid livlinor och däckslinor fram, så att alla håller sig kvar ombord.Under vår upptäckardag i Visby skulle vädret vara lite småsurt. Och upptäcka? Jag har väl redan varit i Visby ett sextiotal gånger, så jag bestämde mig för att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att besöka Fornsalen – Gotlands museum. Gotlands historia har mycket att bjuda på, det visste jag, men lite rörigt i skallen var det ändå, så nu skulle jag få tillfälle att bringa lite ordning, tänkte jag. Och vilket fint museum! Runstenar är vi ju vana vid att se lite här och var, men de gotländska stenarna är tydligen unika, ingen annanstans gjorde man bildstenar som denna, en slags tidig serietidning.Inte så olikt dagens geografi, men Sudret var en egen ö och Fårö bestod av flera öar. Gotland bildades under Silurtiden, d v s för obegripligt länge sedan (430 miljoner år sedan) sedan och låg då vid ekvatorn. Hur det gick till när hela härligheten flyttades upp till våra breddgrader hittade jag dock inget svar på. Tur att man inte levde då, bland skorpioner som blev två meter långa.Ingenstans i Sverige har det hittats så många silverskatter som på Gotland. Och alla dessa myntskatter från fjärran länder. Hur använde man mynten? Som betalningsmedel? Man får väl anta att det var metallens värde som var grunden för vad man kunde köpa för mynten. Men, hur kunde mottagaren av ett mynt bedöma hur ren metallen var? Var präglingen en slags garanti. Mer frågor än svar…. Och när vikingarna skulle hem, hur hittade man? Ett navigationshjälpmedel man nyttjade vara att man tog med sig fåglar ombord. Var man lite vilsen kunde man släppa ut en fågel och åt det håll den flög fanns land. Kommer att tänka på en segling på Rigabukten 2009 då vi fick en liten fripassagerare ombord. En lite blöt och frusen fågel som landade på Aquileja, stundtals sökte den skydd i storsegelkapellet, stundtals trippade den runt på däck och när land närmade sig tackade den för sig och flög i väg. Rigabukten är som ett stort hav och vi hade nog sällskap en à två timmar.
Sedan fanns det ju en massa annat om Gotlands historia, om inbördeskrig mellan bönder och borgare, om Valdemar Atterdags invasion av Gotland mm. Den nyfikne får helt enkelt ta sig dit. Tajma en mulen dag och reservera ett antal timmar åt att gå runt.
En skobutik som inte gör sken av att höra till någon kedja. Hur många sådana finns det kvar i Sverige?Även om man besökt en stad massor med gånger är det ändå trevligt att gå och strosa……när det är så här mysigt.När jag besökte Fornsalen fick jag se ett antal skelett man hittat. Jag förvånades över att de ändå var förhållandevis långa. Jag tror även skeletten hade fått böja på huvudet om de skulle in här. Varför byggde man så lågt då? För att behålla värmen?Guro berättade att man kunde klättra upp i tornet till det som numera heter Snäckgärdsporten, tidigare Västerport, vilket ju inte verkar helt logiskt då den vetter norrut. Varför hade jag aldrig provat på det? Saken fick sin förklaring då porten försågs med golv och trappor först 2009.Men, väl uppe kunde man se ut åt väster.Strax intill låg en pampig villa med en enorm trädgård. Helt olikt de oftast små äldre gathusen när man kommer en bit utanför stadskärnan. Jag kunde inte låta bli att slå upp adressen på ratsit.se och fann en 61-årig man och en 93-årig kvinna skrivna på adressen. Är det hon som går och rensar ogräs där? Kanske som min mamma som jag tror hade bl a trädgården att tacka för att hon höll sig vid liv så länge som hon gjorde.Visby kallas ibland för rosornas stad.Inte lika museal som själva staden som sägs ha grundats på 800-talet. Men, en Volvo Duett med solkepa går ju inte av för hackor den heller. Och inte hörde den direkt till Visbys rekvisita. Bilen var registrerad i Norsk Volvo PV klubb.Domkyrkan var smyckad med en annan slags bil, en jättelik mobil. Nu ska det dock inte tolkas som telefoner, utan som en rörlig hängprydnad. – Det är fredsduvor. Är det inte fint? Jo, det var ju bara att hålla med den unga tjejen som hade en T-shirt som det stod Svenska kyrkan på. I dessa tider när vi genomlevt kommunsammanslagningar, stordrift och rationaliseringar kan det ju tyckas lite udda med ett så litet stift som Gotlands, Sveriges minsta.Är det ruggväder är det skönt att krypa in och äta middag i salongen. Foto Pontus LindblomVi ville egentligen gå till Stora Karlsö, men vindprognoserna pekade på en vindriktning som öns hamn var minst lämpad för och som en extra krydda skulle det blåsa mycket. – Ska vi åka upp till Högklint och kolla på vågorna? I hamnavgiften ingick lånebil en timma och det var precis att man hann fram och tillbaka. Vågorna var inte så imponerande. Ungefär som när man tar en stor färja och tycker det ser jättelugnt ut på havet ända tills man står på färjans däck och ser en liten segelbåt som kämpar frenetiskt mot sjön.Det är ändå en häftig utsikt från Högklint och man skulle inte vilja ramla ner. Osvenskt nog fanns heller inga skyddsräcken.Solen sken ju och Pontus ville bada och nära hamnen finns en handikappramp från vilken man kan kliva ner i haver. Jag vet inte vad det säger om min besättning…För länge seda låg hamnen med sina kajer och lastfartyg på andra sidan muren. Idag utgör muren här en gräns mot Almedalen.Politikerveckan har precis packat ihop och parken Almedalen kommer återigen till sin rätt.Nog för att duvor inte brukar ha något behov av en stor bubbla omkring sig, men det här tog nog priset för vad jag har sett.Om inte från tiden för grundandet av Visby så ändå från 1100-talet. Kruttornet är därmed Sveriges äldsta profana byggnad.Å ena sidan, å andra sidan. Jag har nog sällan fördjupat mig så i väderpronoser som under den här etappen. Att säga att vädret var ostadigt vore nästan en underdrift. Till slut kom vi fram till att klockan fyra på morgonen skulle vara en bra tid att kasta loss. Då skulle vinden ha hunnit vrida från väst mot nordväst och vi skulle förhoppningsvis hinna över till fastlandet innan vi riskerade att hamna i ett bleke. Vi var snabbt igång och redan halv fyra gled vi ut från vår förtöjningsplats. Det är inte billigt att ligga i Visby. Vi betalade det udda beloppet 568 kr per natt, men då ingår gubevars att man blir mött av en ribbåt som guidar en till en ledig bryggplats och sedan kunde man som sagt låna bil en timme. Visby är ändå inte dyrast. I Sandhamn får man enligt Chat GT betala 700 kr per natt inkl el och i Marstrand tar man 638 kr.Att solen skulle gå upp precis när vi kom ut fanns inte med i planen, men blev en extra bonus. Som om inte det vore nog hade vi grisslor som kretsade kring båten. Det är som om de ser segelbåtar som en slags lekplats att dyka på eller cirkla runt. Detta trots att de inte ser ut att vara några skickliga flygare, mer som någon slags Meccano-fåglar.Under den här överfarten mådde alla bra trots en hel del sjö. Kanske hade besättningen skaffat sjöben.Öland i sikte. Vad sägs om en lunch- och badpaus i Byxelkrok?Det tyckte alla var en bra idé. Stranden ligger precis bredvid gästhamnen.Inte jättevarmt, men även Adam klev ned i vattnet 😉 Sedan lyckades jag lura ut Pontus och Guro på en simtur till en badplattform en bit ut. När jag började simma blev jag påmind om att jag faktiskt hade skadat något i bröstkorgen, men blev också varse att det blivit mycket bättre. Dagarna efter olyckan kändes det som att det knastrade och hade sig i revbenen bara jag simmade tillbaka till båten efter morgondoppet.Jag undrar om jag varit i Byxelkrok sedan vi låg inblåsta här sommaren, kan det ha varit 1985… När vi lämnade Byxelkrok den gången gick vi åt andra hållet och hade en underbar segling till Stora Karlsö. Det var mitt fösta besök på ön som sedan följts av flera besök, både med egen båt och passagerarbåt. Den här delen av gästhamnen tror jag inte fanns då och man får inget charmpris för utformningen av närmiljön.Den här stackars fiskmåsen förstod nog inte vilket olämpligt ställe den valde att bygga bo på när den innan säsongen startat etablerade sig på gästbryggans nock. Den fick inte en lugn stund. Först kom jag och skulle fotografera, utan att först märka att jag störde. Sedan kom en hantverkare som skulle sätta upp en skylt. Måsen klagade olyckligt över alla närmanden innan den till slut fann ro och la sig tillrätta. Tur för hantverkaren att det inte var en tärna, då hade det nog inte kommit upp någon skylt.När vi lämnade Byxelkrok hade det mojnat betydligt, så till den grad att jag startade motorn. Händer inte ofta. Som så ofta, efter bleke kommer det ny vind, med ny kraft, men Pontus härdar ut och intalar sig att det är varmt och skönt.Man kan fortfarande åka bilfärja till Öland. Trafiken mellan Oskarshamn och Byxelkrok tycks ha fortsatt i samma tempo som innan Ölandsbrons tillkomst. Enligt uppgift ska trafiken ha pågått sedan 1950-talet. Idag trafikeras linjen av m/s Solsund byggd 1969 för trafik i Norge innan hon kom till Sverige och började den tjänst hon fortfarande upprätthåller. När hon inte trafikerar rutten Oskarshamn-Byxelkrok under sommarmånaderna gör hon tjänst som skolfartyg på Praktiska gymnasiet i Kalmar. Så sent som 2005 förlängdes hon (!). Bara så där? Jaha. Det var tydligen nära ögat att trafiken lades ned för något år sedan och att hon hade hamnat på Kap Verde, men köparen missade handpenningen och nya ägare kunde träda till och fortsätta med trafiken.– Vad har du gjort nu då? En något uppgiven röst mötte mig när jag sökte råd av min son Filip, tillika sjuksköterska och läkarstudent. Som om om det inte vore nog med impingement, revbensskada och en smäll på knät, nu hade jag snubblat på vinsch-handtaget och tagit emot mig med lillfingret så att det hängde lite lustigt på trekvarten. Jag böjde tillbaks det, men det intog snabbt sitt nya läge så fort jag stötte emot något. Guro fann dock på råd och bandagerade fingret så att det inte blev så rörligt.
Förra seglingen bjöd ju på en del språkliga utvikningar. Så även denna etapp och jag kommer att bära med mig bl a följande vad gäller risk för språkliga missförstånd:
Gruro berättade om när hon var på en resa och fick klappa sjökor. – Va! Klappade du skökor? Lappen tog sin kåta, fru och barn och flyttade. Tänk vilken betydelse ett kommatecken kan ha och inte hör man alltid ett kommatecken när man talar. Jag ska bara sätta på dansskorna innan dansen börjar. Hårfin uttalsskillnad mellan dansskorna och danskorna.
Tack min tappra besättning! Jag tyckte ni var jättecoola som pallade vår rätt tuffa havssegling och inte ångrade en sekund att vi gav oss iväg trots jobbig sjösjuka. Det värmde att läsa att ni ville vara där ute igen 🙂
DISTANSER
Nynäshamn – Nåttarö (Östermarsfladen): 7,7 M
Nåttarö (Östermarsfladen) – Fårö (Lauterhorn): 70,6 M
Fårö (Lauterhorn) – Visby: 52,9 M
Visby – Byxelkrok: 51,6 M
Byxelkrok – Oskarshamn: 19,3 M
