Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Arkösund-Rindö

Rutt: Arkösund-Lunda-Hävringe-Ringsön (svajankring Gropvik/Gropviksholmen)-Västra Stendörren-Öja (Norrhamn)-Nynäshamn-Fjärdlång (Mörkviken)-Bullerö-Rindö hamn
Datum: 21-27 augusti

I väntan på nya gastar i Arkösund kröp temperaturen neråt och mer lågtrycksbetonat väder väntade. På något sätt kändes det rätt, en markering av att sommaren närmade sig sitt slut och att jag snart skulle avsluta min sommarsegling för i år.

Det finns flera fina grosshandlarvillor i Arkösund.
Jag brukar utse någon i besättningen till skaffningsledare och denne hade gjort en beställning till butiken i Arkösund. Att vi beställde var nog tur för butiken skulle stänga för säsongen den sista augusti och hyllorna började gapa rätt tomma. Jag fick dock en chock när jag kom till affären för att hämta varorna och insåg vilken omfattning det var fråga om. På bilden syns första lasset (knappt hälften) som jag släpade ner. I butiken trodde man att vi var typ åtta personer ombord. Jag förbannade min ”förmåga” att ibland ta saker för givet, som naturligtvis inte alls alltid kan tas för givet. Kommunicera, kommunicera, kommunicera! Istället för vad vi brukar göra på Aquileja, bunkra för tre-fyra dagar hade man bunkrat för hela seglingen. Och 1 liter gräddfil, 1,7 kg Philadelphiaost m fl storköksförpackningar, kunde det verkligen stämma? Det löste sig dock, vi fick byta ut en del mot mindre förpackningar, vi fick plats med allt och vi behövde faktiskt inte slänga så mycket färskvaror. Slutet gott, allting gott.
Vi lämnade Arkösund samma dag som den nya besättningen mönstrat på. På vägen ut passerar vi det kännetecknande landmärket för inloppet till Arkösund, lotsutkiken på Arkö. Vi går inte så långt och tuffar för motor de fyra sjömilen till ön Lunda, fortfarande på sydsidan av Bråviken.
Det väntas regn under natten och supstugan kommer upp och mat och lite vin gör alla pigga och glada. Förutom skepparen syns här Olle, som även var med landvägen från Stockholm till Bergen och sedan körde hem min bil.
Den kvinnliga besättningen bestod av Birgitta till vänster och Annika till höger. Birgitta tyckte att våra sånger nådde bacchanaliska höjder.
Mitt i natten vaknade vi till ett rejält åskoväder och av att båten dunsade i efter det att vinden vridit. Snabbt upp med mina specialgjorda åskledare och ut med båten en bit från land. Ovädret försvann, åskledarna kunde tas ner och …
… vi kunde njuta av bad och en del sol innan vi kastade loss.
Efter besöket på Häradsskär fick jag blodad tand och fick lust att på nytt göra ett försök att besöka Hävringes gamla lots- och fyrplats. Det fanns inte så mycket information om hamnen att tillgå, men jag hade sett på Facebook att Anna varit där med sin skuta tidigare i sommar och på telefon berättade hon att det blåst 12 m/s när de lade till och att det bara var att lägga sig direkt till vänster när man kom innanför pirarmarna. Lätt som en plätt tänkte jag.
Det blåste inga 12 m/s när vi kom fram, men ändå en frisk vind från sydtriangeln med tillhörande strömt vatten som nog ville göra sitt bästa för att driva upp oss mot den norra pirarmen. Öppningen mellan pirarmarna kändes liten, så det vara bara att ge full gas när vi styrde in och bromsa upp, väl inne. Så långt, allt väl. Sedan skulle jag försöka vara lite listig och vända båten så att vi fick upp fören mot vindriktningen, så att vi inte skulle behöva få så mycket vågkluck in i akterskeppet. Vi hade en åsknatt bakom oss och det där vågklucket skulle kunna störa nattsömnen ytterligare en natt. Jag gjorde vad som såg ut som en elegant vändning i hamnbassängen, men det borde jag inte ha gjort.
Mellan oss och den andra segelbåten, mitt bland det som avses vara gästhamnsplatser, låg ett outmärkt grund. Där fastnade jag , inte med kölen, utan med rodret. Jag rös när jag hörde hur rodret skavde mot botten. Vi fick snabbt hjälp av några av öborna och kom till slut loss m h a storfallet som vi räckte till dem i en liten motorbåt. Du är inte den förste som hittat det där grundet. Dig var det ändå lätt att få loss. – I förra veckan fick vi hålla på en halvtimma. Vi får nog märka ut det där grundet. Jojo, det vore väl inte en dag för sent. Väl loss fick vi så ändå lägga oss med aktern mot vinden. Rodret? Jo, det verkar ha klarat sig rätt bra. Mitt cyklop har inte hittat tillbaka till båten efter det att jag var i Thailand i vintras. Jag fick låna ett modernt cyklop med en high tech-snorkel av en av öborna, men av det fick jag närmast panik. Jag är inte bra på fridykning, men kunde ända dyka ner några gånger och tyckte mig konstatera att rodret fortfarande höll ihop.
Liksom Häradsskär är även denna gästhamn egentligen för liten för Aquileja. Kajlängden räckt inte till, så båten fick förtöjas med bara aktern mot avsedd kaj och med stäven mot nästa kaj. Senare föreslog en av öborna att vi skulle förhala den andra segelbåten runt hörnet, vilket egentligen inte hörde till gästhamnen, så att vi kunde komma åt en pollare som den andra båten blockerade och därmed få ut båten från kajen. Till slut låg vi bra. Fast vågkluck och ännu en natt med störd sömn blev det.
Fast belöningen kom. Hävringe är väl värt ett besök och vi åt av de godaste björnbär jag kan minnas att jag någonsin ätit. Som natt och dag mot dem jag hade i min trädgård. De smakade ingenting.
Vi stötte ihop med två gubbar som tog en paus från att ha röjt på ön. – Jag är ju inte hemma nu, så ni stör ju inte om ni går upp till mitt hus. Skänk er själva en kontemplatorisk tanke! Tack för den inbjudan!
Så mycket bättre uppsikt mot farleden än så här kan man nog inte ha.

Hävringes främsta kännetecken är den gamla båken som byggdes 1750-52. Lyssnar på en bok nu som utspelar sig 1793. Förfärlig historia om livet på den tiden. Svårt att föreställa sig livet här ute då.
Jag får nog aldrig nog av alla dessa röda små stugor som möter en ute på öarna.
Typiskt lågtrycksväder. Ena stunden paradisiskt solsken, nästa stund ser det ut som om det är självaste hin håle som bestämmer vädret.
Besättningen är tålig och humöret är glatt.
Alla vill hjälpa till.
Vi kastar först ett sent lunchankare utanför Ringsön. Där finns en mängd skyddade flader och vikar. Vi passar på att sola och bada och simma in till land och tiden rinner iväg.
Till slut bestämmer vi oss för att nästan ligga kvar, vilket betyder en liten förflyttning bort till Västra Stendörren.
Nu förtöjda på land så att vi lätt kan ge oss iväg på en upptäcktsfärd.
Det är en knixig led precis utanför fladen där vi lagt till. Går man norrut och alltså följer farledens riktning, ska man först ha den gröna pricken om styrbord och därefter den röda om babord.
Kring Västra Stendörren är det ett naturreservat. Har man månne sina egna Corona-regler :-; – 1,5 m mellan varje person…
Trots de annalkande molnformationerna och tilltagande vind rakt in i sidan fick vi nu en lugn natt.
Vattentemperaturen sjönk nog ner mot 17°, men vad spelar det för roll med fyra baddjävlar ombord. Inte en seglingsdag utan ett dopp i havet!
Ska man få lite överblick behöver papperskorten komma fram. Eller vill man försäkra sig om att rorsman håller rätt kurs tro?
Mysigt förbi Sävösund.
Även i Sävösund fanns det lotsar. Det måste ha drällt av lotsar förr i tiden, alla med sin egen utkik som denna på Sävö.
Med frisk västlig vind blir det lätt lite oroligt i Norrhamn på Öja. Allra längst in har jag aldrig vågat gå med Aquileja, men här längs med betongkajen låg vi ju perfekt. Yngves polare på Sjöfartsverket var här och fixade till brädfodringen på kajen. En av dem tittade förvånat på eluttaget och undrade vad det för en konstig kontakt (vanlig CEE-kontakt). Han fick låna en adpter från Aquileja. Det slår mig att jag nu är tillbaka i Stockholms skärgård. Kl 09:55 den 6  juni 2018 lämnade vi Nynäshamn med siktet inställt på Simrishamn dit vi kom den 9/6 kl 05:00. Knappt tre dygn alltså. På uppvägen tog det 25 dygn att ta sig från Brantevik till Öja.
En mink (?) står för underhållningen en stund.
Besättningen var angelägen om att komma till Landsort och det visade sig att ingen av dem hade varit här tidigare.
Många refererar till hela ön som Landsort, men det är ju detta som är Landsort, byn i den södra änden av den långsmala ön Öja. Sedan kan man ju säga, till alla felsägares försvar, att de som döpt fyrarna inte gjort det lätt för oss. Fyrarna på norra Öja har döpts till Landsort N nedre och övre…

Västerhamn eller lotshamnen på Öja är sedan länge avlyst för fritidsbåtar.
Första gången jag var på Öja var 1977. Minns inte om vi då fick ligga i lotshamnen eller om vi blev utkörda. På ytterligare en bild ligger vi nämligen förtöjda direkt mot klippor på Öja. Måste ha varit väldigt lugnt då. Den nedre bilden ser ut som Norrhamn i vardande. Enligt uppgift användes sprängmassorna från bygget av Batteri Landsort till den yttre delen av Norrhamn och bygget av försvarsanläggningen stod klart samma år eller året efter vi var där. Om detta var vi nog lyckligen ovetande. Samtidigt sägs det att Norrhamn då var en militär hamn. Blir konfunderad och konsulterar Améen från 1984 och kan bara konstatera att hamnskissen som ska föreställa Norrhamn har få likheter med dagens hamn. Någon som vet bättre? Båten jag seglade på var träbåten som skymtar bakom motorbåten.
Under vår ciceron Jaaks ledning ska vi besöka Batteri Landsort. Det var ett bland sex batterier som skulle skydda oss från angrepp från Sovjetunionen. De övriga fanns på Söderarm och Holmögadd samt i Slite, Ystad och Trelleborg och alla uppfördes under perioden 1973 till 1983. Endast batteriet på Öja finns bevarat. De övriga demonterades efter försvarssbeslutet år 2000. De kallades gemensamt för ERSTA-batterier (ERSättning Tungt Artilleri) och när de byggdes var de ett av världens mest avancerade artillerisystem.
Hjärtat i systemet är en enorm kanon som på sin tid, kanske fortfarande, var världens mest avancerade kanon. Anläggnngen är sprängd fyra våningar ner i berget så det man ser på bilden är bara toppen av ett isberg. Inne i anläggningen skulle man klara sig från kärnvapenangrepp, radioaktivitet och kemiska stridsmedel och allt vilar på gummikuddar för att stå emot skakningar.
Jaak hade sin tydliga uppfattning om hur det var. Vi vann kriget, det kalla kriget. Det är väl svårt att säga emot honom. Batteri Landsort byggdes för en annan värld, samtidigt som jag helt ovetandes seglade alldeles inpå. Känns märkligt idag. Kartan visar på detta annorlunda Europa. Sovjetunionen finns inte längre och i Europa har det bildats nya, alternativt återuppstått, stater: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Har jag glömt något land? Tjeckoslovakien är numera två länder, Jugoslavien har fallit sönder i sju länder och DDR har gått upp i BRD.
Enligt Jaak pågick byggnationen på Öja mellan 1973 och 1977. Kanonerna styrdes av detta manöverbord som ju rimligen måste ha varit en avancerad dator. Och detta 1973! T o m joystick hade man.
Skulle den historiska dokumentationen brinna upp lär det i alla fall inte vara svårt att fastställa vilket decennium den uppfördes. Färgsättningen var genomgående orangt och grönt.
Vilken modern telefon. Och när såg man en telefonkatalog senast?
Här nere skulle 25 man kunna leva i sex dagar utan kontakt med omvärlden. Sängarna är fortfarande bäddade. Bara att krypa ner.
Här laddas kanonen. Varje patron väger 47 kg och för att kunna flytta dem från hylla till laddbord har vagnen en luftkudde under sig.
Tänkvärt och lärorikt, men skönt att komma ut, se blå himmel och känna värme och konstatera att vi lever i en bättre värld nu.
Vi far vidare och lämnar Öja bakom oss.
Även om vi hade bunkrat rikligt vad gäller mat och alkoholhaltiga drycker så behövde vi fylla på färskvatten. Nynäshamns överdimensionerade gästhamn låg på vägen.
När vi gled vidare möttes vi av denna nya profil: den nyinvigda containerhamnen Stockholm-Norvik. Fast den ligger ju i Nynäshamn, inte i Stockholm…
På Mysingen blåser det alltid och vi siktar på att gå igenom i ett av de smala gatten mellan Utö och Ornö.
Mörkviken på Fjärdlång blir så småningom mörk.
Men, den ligger lika spegelblank på morgonen som kvällen innan.
Vi kryssar ut förbi grund och genom smala sund och kommer så småninom ut vid Boskapsön för att ta oss norrut på den naturliga leden upp mot Bullerö. En bit bort ser vi en båt med svarta segel som närmar sig. Det här duger inte. En febril aktivititet med att trimma segel utbryter. Ingen stor skillnad, de svarta seglen tar på oss. Norr om Biskopsön kan vi falla av så att vi kan rulla ut Code 0 och ja, nu ökar avståndet. Men, sedan vrider vinden och vi får gå tillbaka till den lilla genuan och de svarta seglen kommer ikapp och seglar om. Och vem är det som seglar om oss om inte Ann med Venny som gast. Snyggt seglat! Ser inte Ann väldigt nöjd ut?
Jag höll på att skriva Bullerbyn, men Bulleröbyn är det ju. Tomt och tyst.
1908 köptes Bulleröarkipelagen av Bruno Liljefors och på Bullerö uppförde han en jaktstuga och ateljé. Här samlades dåtidens kändisar såsom Anders Zorn, Albert Engström och flygbaronen Calle Cederström. 1923 köptes Bullerö av Torsten Kreuger och han bjuder in celebriteter som Zarah Leander och, sägs det, de amerikanska stumfilmsstjärnorna Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Vilket projekt för dem att ta sig till Bullerö.
Lätt att hitta rätt.
Godnatt från Bullerö.
Rindö hamn. Här ska Aquileja bo nu, ett tag i alla fall. Ett symboliskt regn faller som för att tala om att nu är det slut.
Men, vad betyder ett regn? Vi går på krogen och tjejerna bjuder på champagne. Det var gulligt. Tack än en gång! Dagen därpå skiner solen igen.

Avslutningsvis vill jag citera Olle:

”- Vackrast: Stendörren
– Mest genuint: Hävringe
– Mest allmänbildande: Öja – Landsort
– Bäst bad: Ringön
– Mest kulturellt: Bullerö
– Bästa krogen: Rindö
– Billigast el: Nynäshamn
– Bästa underhållningen: Sången!”

Det är ju långt ifrån någon jorden runt-segling jag har varit ute på, men nästan tre månader per sommar de senaste tre åren har ändå inneburit mycket segling, många intryck och möten som gjort avtryck. Det är som att komma hem från en långresa. Plötsligt är man hemma utan att ha fått möjligheten att vänja sig vid tanken. Tar några dagar att landa mentalt. Vart, hur långt eller hur länge jag ska segla framöver har jag ingen aning om. Hoppas det växer fram en ny lust att kasta loss. Tack för att du velat läsa och tack min härliga besättning på denna avslutande etapp! En tacksam tanke över gernerositet skänks också till de vänner och släktingar som tagit emot inte bara mig, utan även mina besättningar.

Ett svar på ”Arkösund-Rindö”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *