Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Bangkok 9-13 december

– Vart ska du resa? – Thailand. Tystnad. – Ja, alltså, skälet att jag reser dit är att jag ska mönstra på en segelbåt över julen. Inbillat eller inte, 60-plussare och ensam man, då får man klä skott för den bild sexindustrin skapat av Thailand. Synd att bilden av ett land som rymmer så många vänliga människor och fina upplevelser ska solkas så.

Innan jag reste iväg slog det mig att denna resa påminner mycket om en resa i Kroatien och Montenegro jag gjorde för två år sedan. En veckas segling och två veckors luffande på land. Ryggsäcken då är visserligen utbytt mot en seglartrunk, men även den går att bära på ryggen. Förutom seglingsveckan, reste jag själv även då. Den gången bävade jag lite för att resa på egen hand, men hade fått tips om att jag borde bo på vandrarhem och jag undrar om jag någonsin kommit i kontakt med så många nya människor på en resa som då.

Så min första tanke var att även denna gång bo på vandrarhem när jag kom till Bangkok. Rätt snart stod det dock klart att jag skulle gå på ett konsultuppdrag och i ett svagt ögonblick lovade jag att jobba en del på distans, så då fick jag tänka om. Skype-konferenser i allrummet kändes inte klockrent. Men, denna gång kände jag mig ändå helt trygg med att ge mig iväg på egen hand.

Lagom till att det kändes som dags att sova en stund var det istället dags för frukost. Frukost á la Norwegian. Man får vad man betalar för, men nonstop Stockholm-Bangkok är ju ändå bekvämt. – On behalf of Norwegian we thank you… Lät lite udda att detta uttalades av en företrädare för den helt thailändska kabinpersonalen.

Jag var spänd av förväntan, men även undrande inför vad jag skulle få för intryck av denna megastad. Vissa verkar älska Bangkok emedan somliga tycks hata staden.

Jag tar tåget in till stan. Precis som hemma sitter många och stirrar in i sina mobiler. Rätt många har munskydd på sig. Jag antar att det är den dåliga luften man oroar sig för. En till synes slumpartad blandning av låghusområden och moderna höghuskomplex avtecknar sig mot den grå-brun-blå himlen.

Jag konstaterar att ingen av min medpassagerare bär shorts. Kan det vara för att det är en ovanligt kylig morgon? Bara runt 20°. Eller bär man helt enkelt inte shorts i Bangkok? Funderar över min packning. Jag har ett par långbrallor och tre par shorts med mig och de ljusa långbrallorna har jag redan lyckats spilla ner på planet.

Jag byter från flygplatståget till Skytrain, en slags lokaltåg som går på broar över gatan, och tittar mig storögt omkring. Trafiken ser antingen kaotisk ut med ett myller av motorcyklar och bilar eller så tycks den bara stå helt stilla.

Jag har förstått att flera städer monterat ner sin gamla höghöjdsbanor. I Bangkok gick man motsatt väg och byggde nytt och Skytrains (operativa) historia går bara tillbaka till 1999.
Glömde byggherren några Lego-klossar?

Når ”min” station, Saphan Taksin. Låter Taksin bekant? Thaksin Shinawatra var ju en thailändsk premiärminister i början av 2000-talet som tillsammans med sin hustru gjorde sig kända för korruption och skattebrott och för väl brutal bekämpning av narkotika. Jag vill minnas att någon svensk blev haffad och hotades av dödsstraff. Minns inte hur det slutade. Men, det är nog ändå inte honom stationen är uppkallad efter.

Det känns alltid lite överväldigande att ta sig an nya, stora städer och Bangkok hör ju till de största. I Stor-Bangkok lär det bo runt 15 miljoner människor. Jag har fått lära mig att man ska stycka en elefant i små bitar för att sedan ta sig an dem en efter en. Men, i vilken ände ska man börja?

En bra ände av elefanten att börja med, kändes som poolen.

Från poolen bjöds även på denna form av underhållning. Eller ett jobb bland andra?

Men, när jag väl fått mitt rum kändes sängen väldigt lockande. Så försvann en stor del av den dagen.

De godaste måltiderna åt jag på några syltor på min hemmagata vid hotellet.
Måste vara ett eldorado för en elektriker att felsöka strömavbrott.
En bland andra iakttagelser från mina vandringar runt hotellet.

Bangkok genomkorsas av floden Chao Phraya. Floden är livligt trafikerad av sannolika, men även av de mest osannolika, farkoster, bl a märkliga kryssningsbåtar och massor med pråmar som ibland släpas av små båtar om ser ut som allt annat än bogserbåtar.

Men, varför ska en bogserbåt alltid se ut som en bogserbåt?

Som sig bör i Thailand är det även även fullt av longtail-båtar för turisterna. Visserligen är jag turist, men jag föredrar att förflytta mig på samma vis som lokalbefolkningen, med tåg, tunnelbana, buss eller som nu reguljära passagerarbåtar på floden. Man kommer liksom lite närmre, får lite bättre inblick i det lokala livet.

En intressant aspekt av att åka på floden var de stundtals våldsamma tilläggningarna i det ofta skvalpiga vattnet. Kapten kör nästan förbi bryggan och med våldsamt motorbuller slår han back och glider in med aktre delen av långsidan ackompanjerad av hoppilandkallens högljudda signalerande m h a en visselpipa. Försökte avkoda vad signalerna betydde, men gick bet. En signal liknade mest något slags fågelkvitter. Satt och filosoferade en stund över om jag skulle börja tillämpa något motsvarande på Aquileja. Fast nä, jag föredrar nog tysta tilläggningar m h a teckenspråk.

Det blev emellanåt rätt fullt ombord med många stående.

Båtkonduktrisen påkallade uppmärksamheten genom att gå runt och skramla med sin bössa. Munkar hade dock ”frikort”.

Med den täta trafiken kändes ju risken för en kollision inte helt osannolik. Plötsligt kom en bild på näthinnan upp av James Bond som forsar fram på den flytande marknaden (Mannen med den gyllene pistolen). Det var väl en och annan som hamnade i vattnet då? Jag hade noterat att det fanns en livväst under varje stol, d v s en till varje sittande passagerare. Hur tänkte man där? Simkunniga sittande bör resa sig för stående som inte kan simma?

Förresten, den flytande marknaden lät ju som ett kul utflyktsmål. Men, för det första ligger den tydligen inte i själva Bangkok och sedan har jag läst att den fallit offer för sin egen framgång. Den är tydligen en ren turistfälla idag.

Man kunde ana att floden tidigare kantats av mer omfattande, kåkstadsliknande bebyggelse. Utslängt lite här och där var denna ersatt av moderna komplex.

De flesta nya komplexen var färdigställda, men här och var syntes även byggprojekt som kommit av sig. Tog finansieringen slut eller döljer det sig någon legal tvist bakom de havererade projekten? Sådant kan man fundera över när man åker båt.

Vattnet? Smutsigt och fullt med skräp. Men plast och frigolit blandades även av en hel del lösa växter. En bra viloplats uppenbarligen för vad min bristfälliga ornitologiska kompetens ändå klassade  som pelikaner.

Men, ingen rast och ro för fåglarna. Myndigheterna åker runt med både småbåtar som tycks fungera som flodens gatsopare liksom lite mer ändamålsenliga skovelhjulsbåtar, försedda med en slags bautastor bärplockare. Nödvändigt tydligen för att hålla floden farbar.

Att resa kommunalt på floden är ett billigt nöje. För en dryg timmas flodfärd betalade jag 15 Bath (ca 4,80 kr). Jag provade även på att åka lokalbuss, vilket kostade nästan ingenting, 8 Bath. Fast, rätt var det var, så fanns det AC på bussen och då fick man betala förtaklasstillägg, priset upp 50 %. Att åka buss är ju lite mer äventyrligt, alltid kommer man någonstans, men ibland lite oklart vart. Då är Google Maps ett bra hjälpmedel, man klarar sig ju t o m utan datauppkoppling. Det är ju inte som hemma, att det finns linjekartor, tidtabeller eller hållplatser med tydlig information. Kollade faktiskt inte om det fanns något motsvarande SL:s reseplanerare. Bara utgick från att det inte var någon idé att söka. T o m Google som enligt min erfarenhet brukar ha förvånansvärt bra koll, gick bet och urskuldade sig med att man inte hade tillgång till uppdaterade uppgifter. En thailändare höjde på ögonbrynen när han råkade få syn på min bussbiljett. – Va! Har du åkt buss hit? Uppenbarligen inte ett helt vanligt fortskaffningsmedel för turister, inte ens för honom vad det verkade.

Notera den enorma växelspaken och lite överraskande kanske, den elektroniska hållplatsinformation.

Jag provade även taxi i ett desperat försök att hinna tillbaka till hotellet för ett av mina Skype-möten. Det rullade på bra i början, men så plötsligt var det tvärnit. Dessutom tyckte jag chauffören körde en konstig väg, vilket fick sin förklaring när det visade sig att han var på väg till ett annat hotell med snarlikt namn. – Solly, solly. Ingen succé – kom för sent till mötet.

Utöver Tuk Tuk finns det dessutom licensierade MC-taxi. Förarna har orangea västar och hjälm. Passagerarna åker utan hjälm. Tjejerna åker ofta utan att grensla sadeln och utan att hålla i föraren. Ser lagom säkert ut. Efter att ha upplevt hur de snitslade sig förbi bilarna i de stillastående köerna bestämde jag mig för att det där vill jag inte prova.

Om jag nu ändå är inne på hur man tar sig runt, så måste jag ju nämna tunnelbanan också. Att kliva ner i tunnelbanan från myllret på gatorna är som att kliva ner i en helt annan värld. Det är skinande rent, lugnt, nästan lite elegant och tunnelbanan är i vissa avseenden modernare än Stockholms. Innan man släpps in så långt som på bilden nedan ska man passera någon slags säkerhetskontroll. Det piper och tjuter om i stort sett alla som går igenom. Jag såg inte att någon enda stoppades. Illustration av vad som kan hända när man går från teori till praktik?

Man ska resa sig för bl a munkar och kvinnor med barn. Män med barn? Kanske ännu ett icke existerande fenomen. Strax efter jag tog bilden kom en munk in i tåget och vips var kvinnan som satt där borta. Munken hade dock en liten pojke med sig…

Shopping är väl inte riktigt min grej. Shoppingcenter kan generera en slags flyktinstinkt, panik är väl ett väl starkt ord, men något åt det hållet. Försöker klara av det mest nödvändiga via nätet, men ibland får naturligtvis även jag stålsätta mig och ge mig ut och shoppa. Bangkok är känt för sin shopping, men skulle jag verkligen undersöka den aspekten av stan? Nu behövde jag faktiskt komplettera min packning, så varför inte här då och jag fann snabbt vad jag sökte. Skulle jag även passa på att skaffa ett par jeans kanske? Men, där möttes jag av överslätande leenden. Nä, så långa jeans hade man verkligen inte… Annars kunde jag konstatera att man i Siam Center i alla fall, hade förvånansvärt hög klass på utbudet. Inte typiskt thailändskt det jag såg, men många vackra och exklusiva produkter. Även många svenska varumärken, t ex Acne, Haglöfs, Fjällräven, Thule mm. Men, vem har hört talas om varumärket Åland som annat än ett turistmål? Kanske hade jag ändå ägnat lite mer tid åt shopping om mitt nästa stopp hade varit Stockholm…

Precis bredvid kommersen ligger Bangkok Art and Culture Center. Lite själslig spisning som plåster på såren. Utställningarna var inte så intressanta, men häftig byggnad.

Har aldrig varit där, men påminner det inte om Guggenheim-muséet?

Som sagt, man får ju tid att tänka en del när man reser själv. Tankarna leder väl oftare in i någon slags återvändsgränd än att de genererar fantastiska resultat, t ex det där får jag fundera över lite mer eller kolla upp, någon annan gång. Ett exempel är detta med julen och den allestädes närvarande tomten och julgranen. Bangkok är inget undantag. I brist på naturlig rekvisita gör man sitt bästa för att skapa illusioner av snö och kyla. Känns ju jättemärkligt. Jag antar att en överväldigande majoritet av thailändarna vare sig sett en gran eller upplevt snö. Snacka om starka ”varumärken”: själva julen i sig och tomten och julgranen.

Just här var dock jultomten ersatt av en julhare.

Som framgått präglas gatorna i Bangkok av tät, hetsig biltrafik och ettriga motorcyklar. Ingen cykelstad alltså. Just därför kanske, lät en guidad tur på cykel som lite galet lockande. Min guide hittade mestadels små bakgator och trånga gränder, men ibland var vi mitt ute i smeten. – Är du OK med att köra här? Vad ska man svara på det? Det var ju bara att åka på.

Chinatown

Men att cykla på alla dessa andra små bakgator och gränder var en fantastisk upplevelse. Kändes helt surrealistiskt att plötsligt hamna på vad som kändes som människors bakgårdar och vad som mer kändes som lantliga idyller än att befinna sig mitt i en mångmiljonstad.

Plötsligen befinner vi oss i Bangkoks kvarter för begagnade bildelar.

Det blir ju inte alltid så mycket trottoar kvar att gå på, men en del av tjusningen med städer som Bangkok är ju utomhuskommersen, allt från försäljning av prylar till försäljning av färskvaror och matlagning. Jag har förundrats över hur någon kan komma på tanken att vilja köpa t ex kött och skaldjur som ligger framme i värmen och omges av flugor och avgaser eller att beställa ”dagens” tillagad i samma miljö.

Är det ostron som ligger där? Någon som skulle vara sugen?

Nu skulle min cykelguide Teddy sätta mig på prov. Vid en första paus, i en liten gränd i de muslimska kvarteren, började vi försiktigt med en thailändsk crêpe (Roti). Jättegott.

I Chinatown stannade vi till på en livligt trafikerad gata och beställde friterade munsbitar av olika slag, levererade direkt från trottoaren.

På blomstermarknaden fick vi efterrätt serverad i bananblad. Magen? Mår alldeles utmärkt, tack!

På blomstermarknaden fanns annat än blommor att plåta.

Vi trampar vidare och har nu kommit över på andra sidan floden. De gula blommorna får Bangkok-borna bara glädjas över när kungar kröns.

Buddhismen är väldigt tolerant känns det som. Man fick fotografera och gå in i templen utan problem. Inte ens att praktisera buddhism, lite på skoj, anses som hädiskt.  Min guide Teddy gjorde en kort karriär som munk för några år sedan och lärde mig hur man skulle be, vilket jag praktiserade. Får se hur det går med mina böner. Jag provade även ett slags plockepinn som man skulle skramla med tills en av pinnarna ramlade ut ur burken. M h a numret på pinnen kunde man sedan läsa dagens horoskop… Inte allt för upplyftande spådomar…

Helt otippat tittar denna jätteödla upp ovanför en mur.

Tack Anna-Lena för tipset och tack Teddy för trevlig guidning. Det är verkligen ett roligt minne att bära med sig och något jag kan rekommendera alla Bangkok-resenärer.

Om man söker på sevärdheternas tio i topp så dyker med all säkerhet The Grand Palace, The Emerald Buddha och The reclining Buddha upp. Bäst att kolla upp detta. Palatset skulle vara öppet årets alla dagar, men just denna torsdag visade det sig vara stängt med anledning av avslutningsceremonin på kungens kröning. Inte varje år en kung kröns, i Thailand var det c:a sjuttio år sedan sist. Egentligen kröntes den nye kungen i våras, men denna dag skulle markera något slags avslutning på kröningsprocessen. Men de två andra sevärdheterna var öppna och nu har jag sett Buddhor så att det räcker för en livstid.

Den liggande buddhan tar igen sig i templet Wat Pho.

Å ena sidan var det ju synd att det stora palatset var stängt. Å andra sidan var det kul att beskåda spektaklet med kröningen. Många människor hade bänkat sig längs kortegevägen redan på morgonen för vad som skulle ske först under sen eftermiddag.

Efter att ha beskådat alla tjocka Buddhor kände jag också att jag behövde lägga lite på hullet och jag ville testa ett tips på en restaurang som i o f s låg en bra bit bort. Ibland går bara allting fel. Först så ledde mig Google på villovägar. Gatorna fanns i o f s, men inte staketen som avgränsade dem. Efter att ha irrat runt i en dryg timma, delvis via ett förfallet och näst intill övergivet industriområde, kom jag fram till adressen, men inte till restaurangen. Det visade det sig att gator kan ha nästan samma namn, lite olika prefix eller suffix bara och jag hade valt fel naturligtvis. När jag väl hittade restaurangen visade det sig att jag var tillbaka vid utgångspunkten 🙂

Restaurangen Suda var säkert jättetrevlig för sex år sedan, men idag var den inte värd någon omväg.

Sedan skulle jag försöka vara lite listig och gina till en plats där jag trodde jag kunde beskåda när den thailändska kungen åkte kungaslup. Men, som bekant, genvägar äro ofta senvägar. Jag hamnade långt ute i periferin. En stor del av tunnelbanans personal engagerade sig i mitt öde, men det slutade med att jag fick åka tillbaka samma väg som jag kom. Varför berättar jag då detta? Det blir inte alltid som man tänkt, men i sig kan det leda till andra spännande upplevelser. Eller inte… På något sätt hör sådana här erfarenheter ihop med lite oplanerade upptäcktsfärder. Mina barn skulle möjligen inte se lika positivt på sina erfarenheter av samma slag 😉

Kört tänkte jag, men till min förvåning hamnade jag till slut så mitt i smeten man kunde komma utan att vara VIP och inte bara jag, utan även kungen var lite sen. Trots stora folksamlingar och säkerhetsuppbåd med militärer och poliser, passkontroller och kroppsskanning så var det påfallande hur vänligt allting var.

Den förre kungen åtnjöt ju väldigt stor respekt av folket och som jag uppfattat det var han nästan lite gudabenådad. Men gud nåde den som kritiserade kungen. Det var olagligt och kunde leda till fängelse. Mitt statistiska underlag är något begränsat, två thailändare, men den nye kungen tycks ha lite uppförsbacke för att få samma gillande av folket som sin pappa.

Helt utan supportrar var han ju dock inte, den nye kungen. Tycker ni modet verkar vara något ensidigt? Thailändarna hade ombetts att klä sig i gult dagen till ära.

När jag hade klarat alla kontroller så bjöd man på mineralvatten och det vandrade runt folk som sprayade åskådarna med vatten så att de inte skulle förgås i värmen. Jag testade t o m en slags topz som en sjukvårdare delade ut som man skulle lukta på. Starkt. Har ingen aning vad det var.

Det var faktiskt en mäktig syn när båtarna kom. Och, det var inte bara en som jag trodde. Jag tappade räkningen. Har i efterhand läst att det var så många som 52 st. Hur många svenska kungaslupar finns det? Kungens båt kom i slutet av kortegen. Inte för att jag kände igen honom, men det hördes på folkets jubel, vilken båt han färdades med. På de första båtarna sjöng besättningen på ett sätt jag sällan hört. Påminde lite om minaretutrop, fast vackert, lite klagande. Svårt att beskriva.

Mitt i smeten och massor med folk och vakter som hela tiden hade synpunkter på hur man rörde sig, stod eller satt började jag känna en viss oro över hur jag skulle ta mig ut och ”hem” till ytterligare ett Skype-möte. Nä, det går inte att komma härifrån nu upplyste mig en av de övervakande militärerna mig om. – Hur länge skulle festligheterna hålla på? – Säkert två timmar till. Shit!

Säkert massor med symbolik, men i mina ögon ser det nästan lite komiskt ut.

Men, i ett obevakat ögonblick lirkade jag mig förbi vakterna och folkmassorna och till min stora förvåning var det ingen som stoppade min framfart. Med bestämda steg, mål i blick och ett leende på läpparna kan man komma långt.

Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in. Sista dagen i Bangkok blev en halv pooldag och sedan lite sen lunch och iväg till järnvägsstationen, Hua Lamphong. Det här skulle bli spännande, att ta tåg från Bangkok ut till Thailands västra kust. Nästan i alla fall. Sista biten skulle jag få ta mig med en minibuss eller liknande. En lite oklar del av reseplanerna.

Bangkok är onekligen kontrasternas stad. Jag tog den supermoderna tunnelbanan till järnvägsstationen Hua Lamphong och när jag kommer in på järnvägsstationen och ser tågen ser det ut som en annan värld i en annan tid. Något slags charmigt förfall. Jag läste någonstans att man förvisso har ambitiösa planer för upprustning av järnvägen och att man även fått en hel del anslag för detta. Den myndighet som ska effektuera dessa investeringar sägs dock vara den minst effektiva myndigheten i Thailand. Så det händer inte så mycket.

Tågen gick till en massa platser jag i de flesta fall aldrig hört talas om. Jag hade bokat biljett hemifrån fått en voucher som jag var och löste in på en resebyrå tidigare i veckan och kostat på mig en förstaklassbiljett. Någon lyx var det inte fråga om, men man fick då en tvåbäddskupé som det gick att stänga till om istället för att bara ha en gardin att dra för. Viss risk för stölder hade jag läst på nätet. Risken är väl att man blir för godtrogen här. Det känns ju väldigt tryggt, åtminstone i de av buddhism dominerade delarna.

Vagnen hade sett sina bästa dagar, men var OK. Senare under kvällen kom sovvagnskonduktören och bäddade upp. Och någon rusning var det inte trots fredagskväll. Hur var det han sa Hasse Alfredsson? – Det e skönt me egen kuppe.

Sovvagnskonduktören var för övrigt väldigt omtänksam. Det var ju luftkonditionering i min vagn så fönstren gick inte att öppna, så när han fick syn på min kamera förstod jag av hans gester att jag borde följa med honom och så öppnade han dörren längst bak – vagnen var sist i tåget. Innan avgång från Bangkok kom det en man och tog upp beställningar på middag och frukost. Levererades direkt till kupé. En stund senare kom en kvinna och erbjöd samma sak, som blev besviken över att konkurrenten hunnit före. Förstod aldrig var maten egentligen tillagades. Kom de från restaurangvagnen borde de väl ha varit bättre synkade…

Resan ut från Bangkok tog en evig tid. Tåget kallades för Expresståg, men det  tog säkert 1,5 timma innan vi hade lämnat stan. Då tänkte jag att det var det långsammaste expresståg jag någonsin åkt med. Samtidigt var jag tacksam att man inte körde fortare. Spåret var uselt. Tåget vaggade så till den grad att jag ibland undrade om tåget skulle hålla sig upprätt. Vid ett tillfälle, vid passage av en växel, small det till så högt att jag tänkte att nu spårar vi ur.

Lite som man sett på bilder från Indien, folk bodde vid spåren och verkade betrakta området mellan spåren som sin uteplats.

Väl ute ut ur stan verkade det som om det var en helt annan banavdelning som stod för underhållet. Tåget ökade farten och för det mesta rullade vi nog på mellan 70-90 km i timmen. Men, så plötsligt ett till synes omotiverat stopp. Stod det månne en ko på spåret? Men, det var någon annans bekymmer och jag somnade rätt tidigt.

Inte bron över floden Kwai, men väl över Chao Phraya.

Vilket intryck fick jag då av Bangkok? Thailand får väl sägas höra till länder av kategorin NIC (Newly Industrialized Countries) och jag tycker Bangkok på många sätt ter sig som en typisk storstad i ett NIC-land. Man får inte intrycket av att det förekommer någon stadsplanering och ännu mindre något skönhetsråd. Gammalt och nytt blandas på ett till synes slumpartat sätt. Det myllrar av folk och trafik, det är rörigt och ljudligt, det luktar, oftast inte så gott, avgaser, sopor, matos och så en och annan doft av någon delikat kryddblandning. Men, staden lever och man förundras över att och hur den fungerar. Skulle jag vilja komma tillbaka? Ja! Jag kanske inte längtar tillbaka som efter en älskad, snarare som efter en gammal god vän. Ses om några år och ser hur han mår och vad som hänt sedan sist.

5 svar på ”Bangkok 9-13 december”

  1. Härlig läsning, och lite igenkänning! Jag var där för fem år sedan och gjorde bland annat en cykeltur över floden bort till den flytande marknaderna runt på bak gator! Ses snart! På Away!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *