Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt

Rutt: St Anton am Arlberg – Buchs SG – Sargans – Chur – Tirano – Milano Centrale – Chivasso – Chatillon Saint Vincent – Valtournenche Maen

Datum: 14 mars-19 mars

Nu skulle här åkas tåg för tågresans skull. Olle och Gunilla var ute och tågluffade samtidigt och jag hade fått Olles detaljerade resplan i förväg och noterade att våra vägar skulle korsas. Olle hade koll på Rhätische Bahn och utlovade en spektakulär tågresa, så jag hakade på.

Intressant att se hur olika man kan resa. Olle och Gunilla hade allting planerat i förväg vad gäller resrutt och övernattningar. Det enda jag hade koll på när jag drog iväg var mitt första stopp i Mauterndorf (Obertauern/Lungau). På gott och ont naturligtvis, mer utrymme att forma resan efter lust, spontana infall eller rekommendationer från andra, men också nackdelen att behöva ägna väldigt mycket tid åt att leta boende. Den detaljen hade jag underskattat.

Nu skulle jag vänja mig vid schweiziska priser. Jag bokade in mig på samma hotell som Olle och Gunilla. Det var inte så jätteblodigt, motsvarande c:a 730 kr. Visserligen ett mycket enkelt rum med toa och dusch i korridoren och utan frukost. För frukost fick jag hosta upp motsvarande c:a 169 kronor. Kanske rätt dyrt ändå. Kvällen innan hade vi ätit middag på ett mysigt ställe där en härlig ostdoft satt som inpyrd i väggarna. Raclette kändes ju som det givna valet. Fondue trodde jag. In kommer istället en klump med smält ost med potatis till. Ingen jättehit. 422 kr inkl 1/3 flaska vin. Men, man överlever ju… Retaurangtipset komfrån den glada receptionisten som också beklagade sig över det konstiga vädret. Stadens lokala skidsystem hade knappt varit öppet under säsongen, Arosa som ligger i närheten hade fungerande pister, men inte mycket mer, som hon utrryckte det. Häromdagen hade det varit så blåsigt så att hennes hund blåste bort. Senare på kvällen kunde jag dock konstatera att hunden var välbehålen.
Rhätische Bahn förfogar över ett meterspårigt järnvägsnät i sydöstra Schweiz om 384 km. Den sträcka vi ska åka, från Chur i Schweiz till Tirano i Italien har jag markerat med blått på kartan.
Om det är en bit att gå är det skönt att kunna koppla skidväskan till ryggans höftbälte.
Så här marknadsför järnvägsbolaget tågresan: ”The Bernina Express, Rhaetian Railway’s classic train, is a rolling legend and one of the most famous trains in the world. On the highest railway tracks in Europe and the steepest in the world, the Bernina Express takes its passengers on a unique journey through 55 tunnels and over 196 bridges. From Switzerland’s oldest town through wildly romantic gorges, past spectacular man-made structures, up to the eternal ice of the glaciers and back down to the palm trees in the Italian town of Tirano: no other Alpine crossing is so spectacular. The modern panoramic cars offer first-class travel comfort and make the impressive landscape appear almost within reach.”
Istället för att åka i vad järnvägsbolaget beskriver som ”the modern panoramic cars” hade jag ett vagt minne att  jag läst i något Facebook-inlägg att man lika gärna kunde åka längst fram i motorvagnens 1:a klass-avdelning. Här kunde vi åka med interrailkortet utan pristillägg. För en färd i 1:a klass i panoramavagnen, utan Interrailkort, får man räkna med att betala motsvarande 1 250 kr + (om jag fattat rätt) 225 – 295 kr för en sittplatsreservation.
Det började lite modest, lite överraskande längs övre delarna av Rhen. Kanske inte en flod man i första hand associerar med Schweiz.
Först var gardinerna in till förarhytten neddragna, men föraren var vänlig nog att dra upp dem, så vi hade ju emellanåt en fantastisk utsikt framåt också. Inget de i panoramavagnarna kunde ta del av. Här en av de 196 broar vi ska passera.
Banan började klättra uppåt allt mer och vi häpnade emellanåt hur man överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att bygga järnväg här, på vad som till stora delar vara utsprängda klipphyllor med branta stup.
Längst ner i dalen, längs floden Rhen eller i Chur var det ju vår, men ju högre upp vi kom desto mer började vintervädret märkas av.
Bergen i bakgrunden ger en föraning om vart vi är på väg. Här gör vi upehåll i Bergüen/Bravuogn. Bergüen är tyska och Bravuogn är namnet på det spännande språket rätoromanska. Jag läser att det finns olika definitioner av vad som avses med rätoromanska. En av dem är det språk som pratas av 30-60 000 människor i kantonen Graubünden, där vi nu befinner oss, som också har det som officiellt språk. 15% uppger att de har det som sitt huvudspråk, medan 22% anger det som sitt modersmål, och 32% att de kan tala det. Sedan tillkommer ytterligare minst 10 000 rätoromansktalande i förskingringen. Allt enligt den ständigt närvarande sanningssägaren Wikipedia. Vad jag vet har jag aldrig hört någon tala detta språk.
Panoramavgnarna hänger som en lång svans efter det tredelade motorvagnståget.
Jag har nog aldrig upplevt någon järnväg med så kraftiga stigningar och så snäva kurvradier. Ingeniörskonsten bakom banans tillkomst beskrivs som en av abledningarna till att banan förärats UNESCO:s världsarvsskydd.
Stigningarns illustreras lite av denna bild. Däruppe på bron ska vi strax befinna oss.
En speakerröst berättade då och då om vad vi passerade och tydligen är det poppis med kälkåkning i bl a Graubünden. Om jag minns rätt var detta en kälkbana som följde järnvägen en bit.
Men, som synes är även Nordic skiing eller Langlauf poppis.
Vi passerar många mäktiga berg på vägen.
Mitt öga fastnar ju dock gärna på alla dessa utörsåkningssystem vi passerar. Det här bör vara Lagalb som utgör ett system tillsammans med Diavolezza. Ett dagskort i slutet av mars kostar mellan 64 och 73,50 CHF, ungefär samma belopp i EUR, d v s samma prisnivå eller något dyrare än i Österrike beroende på dag, men betydligt dyrare än i Italien.
Åker man inte skidor eller kälke eller tåg för den delen kan man ägna sig åt skärmflygning, fast med skidor på fötterna kanske.
Namnet Bernina Express kommer från att tåget passerar genom Berninapasset som förutom järnvägen även förbinder Schweiz och Italien med en väg.
Genom Berninapasset når järnvägen sin högsta punkt om 2 253 m ö h. Det finns järnvägar som når högre, t ex banan upp till Jungfraujoch i Schweiz som når upp till 3 454 m ö h, men då går järnvägen i tunnel efter det att den nått över 2 350 m ö h.
Rhätische Bahn kan dock stoltsera med att ha den högsta banan som enbart förlitar sig på friktionsdrift, d v s man kör utan kuggstång som annars ligger mellan rälerna och som tågets drivanordning får fäste i.
Det är nyplogat. På vägen upp mötte vi en stor snöslunga.
Vid Alp Grüm gör tåget ett längre uppehåll och vi får gå ut och lufta oss.

Trafiken på banan är rätt tät och det visar sig att vi inväntar ett mötande tåg på väg upp från Italien.
Kurvradierna påminner om dem man kunde bygga med Märklin-räls.
Var det inte tunnlar, var det gott om snögallerier som skyddade banan från snöras.
Det blir uppenbart att vi är på väg neråt.
Banan löper i serpentiner och om en liten stund färdas vi på spåren några tappor ner.
Vagnen vi sitter i har både hunnit ut ur tunneln och med att göra en kraftig gir emedan vagnarna mot slutet fortfarande har det framför sig.
Vid Poschiavo går många av. Vart tog de vägen tro?
Förutom att vara Schweiz högst belägna järnväg utan kuggstångsdrift, är det dessutom en av de brantaste järnvägarna i världen med enbart friktionsdrift. Här ser vi först två nivåer ner som vi når genom snäva serpentiner och längre bort kommer vi ännu lägre ner via en fantastisk viadukt.
Återigen får jag en illusion av modelljärnväg. När jag lekte med Märklinbana kunde man bygga med hisnande lutningar och kurvradier. Men, här är det på riktigt.
Den här spiralviadukten ligger i Brusio.
Det här var definitivt en av de mesta spektakulära tågresorna jag gjort, om inte den mest spektakulära. Jag har lite diffusa minnen av två tågresor i Sydamerika som möjligen skulle kunna konkurrera: Ayacucho-Lima (eller var det Huancayo-Lima?) i Peru eller Guyaquil-Quito i Ecuador.
Fyra timmar och tjugo minuter efter det att vi lämnade Chur är vi framme i Tirano i Italien. På andra sidan plattformen står ett tåg mot St Moritz, ett s k blandat tåg som man sa förr i Sverige. Ett tåg bestående av både godsvagnar och personvagnar. Jag minns att jag åkte med ett sådant en gång mellan Skövde och Karlsborg. Tog en evig tid. Det var mer gods än passagerare som skulle utväxlas.
Snett över torget låg järnvägsstationen för Trenords tåg mot Milano. Hann med nöd och näppe in på den lokala pizzerian för att få en take away slice.
I Milano skildes jag från Olle och Gunilla som skulle till Florens. Jag skulle vidare mot Valtournenche.
I Milano tog jag ett regionaltåg mot Turin, men klev av i Chivasso för att byta till ett dieselmotorvagnståg mot Aosta. Aosta som i Aostadalen där man hittar flera berömda skidorter.
Det blev en lång resdag och det hann bli mörkt. Bussarnas tider var inte alls synkade med tågtiderna, men vi var ändå en tapper liten skara som stod och väntade på bussen mot Breuil-Cervinia vid järnvägsstationen i Châtillon-Saint-Vincent. Bussen dröjde, men 15 minuter försenad kom den i hög fart och drog runt stationsplan med vad som närmast kan liknas vid en bredsladd. Chauffören verkade besatt av att vilja köra in tiden, så det blev en spännande färd upp i bergen och mörkret.
Det var inte helt lätt att hitta boende med kort varsel, men till slut hittade jag ett pensionat i nedre Valtournenche, i Maen. Jag letade mig fram i mörkret och såg knappt var jag hamnat någonstans, men på morgonen möttes jag av ett solbelyst Matterhorn från fönstret.

Många av ortsnamnen har franskklingande namn och franska är också ett av de officiella språken i Aostadalen. Jag trodde först att Breuil var en grannby till Cervinia som s a s fick åka med på köpet, men det var ju helt fel. Breuil är det ursprungliga, franska namnet på orten. Cervinia kom tydligen till under Mossolinis ”italienisering” av landet och namnet anspelar på Matterhorn, Cervino på italienska.

Här skulle det åkas…
Från Maen i nedre Valtourneche gick det bara tre skidbussar på morgonen, till liften och tre skidbussar åt andra hållet på eftermiddagen. Det gällde att ha koll på tiderna.
Jag har förstått att området är vindutsatt, så att förbindelsen mellan Valtournenche och Cervinia och över till Zermatt i Schweiz kan stängas av. Så, det gällde väl att passa på att ta sig över gränsen när nu vädret var fint.
Fortfarande i Valtournenche som hade många fina backar.
En olycksbådande räddningshelikopter stod i beredskap när jag kom fram till Plateau Rosa, d v s gränsen till Schweiz.
Högsta punkten man kan nå som skidåkare, på den schweiziska sidan, är Klein Matterhorn på 3 883 m.
När jag kom fram med skidbussen till liftstationen i Valtournenche var det lång kö till kassan, men det fanns en automat där det flöt på lite snabbare. Dagens misstag! Jag trodde jag hade valt ett kort för hela området, men si, det hade jag inte. När jag skulle kliva in till första liften på den schweiziska sidan var spärren omutbar. Trodde först det var något fel, men icke, det var bara att lösa ett nytt liftkort till schweizisk taxa. De kallade det tillägg, men det var lika dyrt som mitt dagskort för Valtournenche-Cervinia. Lite surt, men nästan glömt nu.
Jo tack! En befogad varning. Jag gick med försiktiga steg när jag tog mig upp för trapporna till utsiktsplattformen på Klein Materhorn. Det känns, även om det gick bra denna gång. Värre gick det en gång i Sydamerika i Bolivia där jag drabbades av höjdsjuka, blev sängliggande och ordinerades att dricka te gjort på kokablad.
Det är ju fantastiskt att komma upp på denna höjd och kunna njuta av vyerna, men skidåkningen högst upp är inte så imponerande. Snön är jättefin, men det är ganska flackt.
Ibland går pisterna t o m uppför.
Glaciärer är vackra när de visar sig utan snö. De är nästan som glittrande hav.

Under lunchen samtalade jag med en schweiziska som bodde i Zermatt på vintern och i Spanien på sommaren. Jojo…Jag undrade över glaciärernas tillstånd. Kanske klarade de sig ändå hyfsat här eftersom det var så högt upp tänkte jag hoppfullt. Men icke. Lika sorgligt här som på andra håll. De försvinner i rask takt fick jag veta. Lunchen? En torr Rösti med bacon – där tappade de i poäng schweizarna. Colan till gick på 6,50 CHF, d v s c:a 74 kr. Det är bara att le…
Samma dam berättade att Matterhorn ofta var beslöjat av ett moln. Matterhorns fana kallade man det.
Fanan halad. Först nu när jag ser Matterhorns form inser jag att berget inte bara är en del av Toblerones varumärke och logotyp, utan att chokladen faktiskt även fått sin form av berget. Men, googlar man lite visar det sig inte vara så självklart som man i förstone kan tro. En annan teori är ämligen att formen på chokladen stammar från Folies Bergères i Paris. Va! Jo, grundaren av Toblerone, Theodor Tobler, såg en show där i vilken man hade dräkter som kanske fick tjäna som inspiration till chokladbitarnas form. Nu ryker nog kopplingen till Matterhorn. Nuvarande ägaren av varumärket, Mondelēz International vill flytta tillverkningen från Schweiz till Slovakien och om jag förstått det rätt tillåter inte schweizisk lag att man då associerar till den som schweizisk. Man ska nog vara mer mån om varumärkens ursprung för att de inte ska tappa i värde.
Tillbaka till skidåkningen och backarna. Kommer man lite längre ner i systemet blir åkningen lite roligare.
Nere i dalen ligger Zermatt. Jag var aldrig nere i byn, men det ska vara fint sägs det. Det ligger ju i Schweiz, så vad annat kan man förvänta sig. I Furi, strax ovanför Zermatt, ger jag dock upp och vänder tillbaka. Jag har hört skräckhistorier om skidåkare som befunnit sig på den schweiziska sidan när systemet stängt och sedan fick tillbringa resten av skidveckan i Zermatt p g a dåligt väder och slutligen fick ta en taxi runt berget (226 km). Den dyraste skidsemestern de lär ha varit på.
Så på seneftermiddagen är jag tillbaka i Italien igen. Backarna här tycker jag nog är bättre än på den schweiziska sidan. I alla fall jämfört med de backar jag hade åkt i.
I Valtournenche finns det bara ett sätt att ta sig upp från dalstationen och bara ett sätt att ta sig ner, såvida man vill åka skidor ner. Mot slutet kan det bli både trångt, brant, smalt och slaskigt. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Blir lite förtjust i området. Man kanske skulle starta ett pensionat? Det här kanske är till salu?
Hotellet jag bodde på heter Sans Soucis. Mina associationer gick till lite lyxigare hotell och jag blev nyfiken på vad det kunde betyda: problemfritt. Jodå, det var ett rätt problemfritt boende.
Patrizia som råddade hotellet såg till att det fanns mat på bordet till frukosten och till middagen. Däremellan hade hon alltid tid att växla några vänliga ord med gästerna. Hon beskrev sig som en gammal kvinna (hon gillade inte datorer). Hur orkade hon? Hon hade i och för sig hjälp av en kock och en trevlig grannpojke som hjälpte till med serveringen. Gästerna växlade och stämningen med den, men ibland var det en ren njutning att sitta och lyssna på sorlet. Italienska låter ofta som musik i mina öron och dessutom ackompoanjeras det ju av så mycket gester att det även bjuds på en del drama. Jag förstår inte jättemycket av vad som sägs, men min spanska hjälper mig på traven en del. Ska jag lära mig ytterligare ett språk, står italienska högt upp på listan. Vid något tillfälle yppade jag att jag gärna hade fötts som italienare. – Jo du, det hade alltid blivit en udda italienare, fick jag höra. – Lång och blond som du är…
Framförallt första kvällen jag åt middag på hotellet, var maten jättegod. Patrizia bjöd om och jag kunde inte motstå. Efter den middagen fick det bli en espresso och regionens Amaro. Andra kvällen en lokal Genepy. Hur jag hittade fram till Amaro minns jag inte längre. Genepy lärde mig Tobias att dricka när jag bodde hos honom i Cesana Torinese förra vintern.
Ny dag och nya planer. Men, planer får ju inte vara huggna i sten. Egentligen hade jag tänkt åka i Valtournenche och Cervinia idag, men på skidbussen träffade jag för andra dagen i rad Janos och Julianna, två svensk-ungrare som skulle tillbringa tre månader i Valtournenche i år. De var snälla och erbjöd mig att åka med dem och visa mig övriga delar av systemet i Zermatt. Snabbt ändrade jag mig och tackade ja till deras vänliga erbjudande att bli mina pistguider.
Till en början åkte vi i samma backar som dagen innan, men sedan skulle vi även upp på Riffelberg, Gornergrat, Sunnegga och Rothorn. Upp till Gornergrat kan man även åka kuggstångståg som ett alternativ till stolliften och liftkortet gällde även på tåget.
En stollift har naturligtvis tätare ”avgångar” än ett kuggstångståg, men som tur är var väntetiden minimal så det behövdes ingen övertalning om att välja tåget. Vi kliver på vid Riffelberg, en mellanstation.
Med hjälp av definitioner eller avgränsningar kan man bli störst, bäst och vackrast på det mesta. Gornergratbahn kan stoltsera med att vara Europas högst belägna utomhusjärnväg med sina 3089 m. Jungfraubahn går i tunnel mot slutet…
Toppstationen Gornergrat når faktiskt högre upp än stolliften.
Mina pistguider idag, János och Julianna.
Gornergratbahn hade kanske också mått bra av att gå i tunnel mot slutet. När jag skriver detta läser jag att banan är stängd p g a stark vind.
När vi kommer ner en bit leds pisten under en järnvägsviadukt.
Vi hann ända längst bort i systemet. Någon lunchrast blev det dock inte, mina pistguider åt ingen lunch, så det var bara att bita ihop. Idag steg Zermatt i graderna när bilden kompletterades med dagens upptäckter. Men, frågan är om jag ändå inte tyckte bättre om Valtournench-Cervinia… När vi så småningom kom tillbaka till Italien möttes vi av detta tjusiga dis.

Jag hade ju inte fått någon lunch idag så tillbaka i Cervinia kände jag ett stort behov av lite energitillskott och skildes åt från Janos och Julianna. Jag irrade väl sedan bort mig som vanligt och liftskötaren menade att jag nog inte skulle hinna med sista liften bort mot Valtournenche. Jag tar skidbussen istället, tänkte jag och liftskötaren lät som om hon tyckte det var en bra idé. Någon skidbuss mellan Cervinia och Valtournenche finns det dock inte. Märkligt nog! Som tur är kom jag dock i lagom tid till den vanliga landsvägsbussen mot Châtillon-Saint Vincent som inte går så ofta.

Det fick istället bli den tredje dagen som jag utforskade Valtournenche och Cervinia. Jag hade ju inte varit så framgångsrik vad gäller mina biljettinköp. Hade jag haft lite tålamod och ställt mig i kassakön dag 1 och 2 hade jag upptäckt att jag dessutom kunde få pensionärsrabatt. Bättre sent än aldrig. Nu får jag bara passa mig så att jag inte halkar över på den schweiziska sidan gränsen. Idag hade jag bara liftkort för Italien. Alla släpliftarna som man ser på bilden och som ligger i Schweiz, var avstängda. Någon hävdade att de bara användes för sommarskidåkningen.
Det här var faktiskt mina sista skidåkningsdag för säsongen. Vilken avslutning! Kan det bli mycket bättre än så här?
Jag längtar redan tillbaka.
Snön såg ut som glasyr.

Dags för lite uppsummering vad gäller den delen av min tågluff som har handlat om utförsåkning:

– Visst, det kunde vara tungt emellanåt att släpa på skidor. Men, mina spännremmar var guld värda och bidrog nog till att jag tyckte det var övervägande positivt att släpa på skidor och pjäxor jämfört med att hyra. Jag skulle definitivt göra om det.

– Det tog oproportionerligt mycket tid att leta boende. Särskilt veckorna 8-10 var det extra uppbokat. Jag var nog lite för naiv i tron hur lätt det skulle vara att hitta boende. Jag får nog överväga att vara ute i lite bättre tid nästa gång och lämna mindre utrymme för spontana infall.

– Men en erfarenhet var också att man inte behöver stirra sig blind på huvudorten i olika system. Det var ofta lika bra eller bättre att bo lite utanför. Det gällde att ha koll bara att det fanns skidbussar.

– Jag hade också en tendens att stirra mig blind på skidorter som är kända i Sverige, mest kanske för att de förekommer i resebyråernas utbud. Det finns ju hur många trevliga skidorter som helst som vi svenskar oftast inte hör talas om.

– Bra förbindelser med tåg och buss i Österrike gör att man sällan saknar bilen. Något sämre i Italien om nu mina fåtaliga resor till/från skidorter i Italien kan sägas vara representativa.

– Österrike har blivit dyrt, jämförbart med Frankrike kanske. Schweiz är svindyrt (inte på allt, men i alla fall på mat och dryck), men det visste väl alla redan. Italien är fortfarande förhållandevis billigt.

– Och så är det ju något visst med Italien, bara det finns snö…

– Kickar: Sportgastein och Kaprun.

– Hit kommer jag gärna tillbaka för en långhelg eller en vecka, förutsatt att det finns snö förstås: Saalbach-Hinterglemm-Leogang-Fieberbrunn, Ischgl-Samnaun (med betoning på på skidåkningen i Samnaun), Hochgurgl-Obergurgl (med betoning på skidåkningen i Hochgurgl), St Anton am Arlberg mm (men kanske skulle man bo i Lech) och Valtournenche-Cervinia.

– Jag tycker att jag har haft rätt bra väder och att det i de flesta fall har varit rätt gott om snö där jag varit, förutom allra längst ner mot en del byar.

– Det har blivit mycket skidåkning. Den 15/2 lämnade jag Stockholm och den 19/3 lämnade jag Cervinia. Av dessa 33 dagar blev det 22 skiddagar. Så mycket utförsåkning har jag nog aldrig ägnat mig åt under en säsong.

 

Tågluff del 4, Sölden, Hochgurgl, Obergurgl, Ischgl, Samnaun, Galtür, St Anton, St Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug

Rutt: Bruck-Fusch Bahnhof – Wörgl – Ötztal Bahnhof – Sölden – Ötztal Bahnhof – Landeck-Zams Bahnhof – Galtür – Landeck-Zams Bahnhof – St Anton am Arlberg
Datum: 5-14 mars

Så var jag då på väg igen. Med tåget far jag tillbaka via Zell am See och Leogang Steinberge där jag redan varit förut. Jag konstaterar att det bara är bergen i bakgrunden som påminner om vinter.

Jag får ett klipp ur Svenska Dagbladet som handlar om skidorterna i Alperna. Enligt detta skulle det finnas en magisk gräns på 800 höjdmeter för att numera kunna bedriva skidturism.

Zell am See ligger på 740 m ö h, så där befinner man sig lite i riskzonen. Vi far förbi Leogang och lämnar förbundslandet Salzburg och kommer in i Tirolen. Jag slås av hur långt det är mellan Leogang och Fieberbrunn, där jag avslutade skidåkningen en dag och påbörjade den dagen därpå. Det är också påtagligt hur mycket mer snö det ligger på marken i Fieberbrunn. För det är väl inte så att bara det faktum att vi kommer in i Tirolen gör att det ser vintrigare ut? Folk åker till och med på längden bredvid järnvägsspåren. Hur högt ligger då Fieberbrunn? 780 m ö h enligt Wikipedia. Liten skillnad jämfört med Zell am See, kan man tycka. Innan Fieberbrunn passerar tåget orten Hochfilzen och en skylt gör gällande att det är den snösäkraste orten i området och ja, det är vitt utanför fönstret. Enligt samma källa ligger orten på 959 m ö h. Är det de där par hundra metrarna som gör skillnaden?

Tåget fortsätter förbi skidorter som ligger som på ett pärlband, St Johann in Tirol, Kitzbühel, Kirchberg, Brixen im Thale, Westendorf och Hopfgarten. I alla orterna är det sorgligt brunt och vårlikt. Flera av dessa orter ingår i ett av Österrikes största sikdåkningsområden som marknadsförs under namnet Wilder Kaiser. Låter ju coolt, men utan snö? Hahnenkammrennen i Kitzbühel är ju en klassiker och tåget stannade precis vid Hahnenkammbahn. Inte en snöfliga i sikte.

Jag börjar så smått bli orolig över hur det ska vara i Sölden dit jag var på väg. Hur högt ligger Sölden egentligen? 1 368 m ö h. Lät ju betryggande, men när jag klev av tåget vid den station som heter Ötztal (den dal i vilken Sölden ligger) var det en härlig vårdag.

Jag kom att tänka på en sen skidsemester i Tänndalen. Under 1 maj-helgen kördes den årligen återkommande Kalle Anka-trofén i Hamra, där vi då hade en lägenhet. Vi kom närmre och närmre och t o m i Funäsdalen stod våren i full prakt. Stugbyn vid Hamrafjället ligger på runt 1000 m ö h till skillnad från Funäsdalen som till min förvåning bara ligger på 583 m ö h. Och de metrarna hade verkligen betydelse. Simsalabim så var det vitt på marken. Förhoppningsvis skulle effekten bli densamma när vi klättrade uppåt med bussen i Ötztal.

Hur var det då i Söldens by? Enligt min värdinna hade man inte haft snö i dalen sedan i mitten av januari och bara ytterst lite.
Bara fläckvis med snö och mest barmark i byn. Hur kommer egentligen skidåkningen att bli?
Mitt boende var strax utanför Sölden i byn Kaisers där skidbusen vände. På fem minuter var man inne i byn. Även min värdinna här hade en gård med kor och höns mm, men det märkte man inte så mycket av då stallet låg lite avides. Det är verkligen småskaligt här. Finns sådant överhuvudtaget kvar i Sverige?
Skidsystemet i Sölden.
Ånej, var min första reaktion. Gud va folk! Vill jag åka här?
Men, till skillnad från i byn var det ju i alla fall gott om snö häruppe.
Det som imponerade mest med Sölden var hur man hade lyckats pressa in pister och liftar på de mest oväntade ställen.
Det där vore väl något för en puderpumpare?
Som så ofta, när man kommer ut i systemets periferi tunnas antalet åkare ut och det blir mer plats att kunna få till lite härliga åk.
Hur långt är man egentligen beredd att gå? Gjorde man denna tunnel bara för att dra pisten den här vägen? Nu låter jag kanke lite gnällig, men ibland får jag en känsla av att man inte vill nöja sig med vad naturen har att erbjuda.
Det fanns många härliga backar. Ändå var det något som gjorde att jag inte föll platt.
Kanske var det det faktum att det var en hel del transportpister mellan de olika bergen.
Bra fallhöjd på den liften.
Liksom Obertauern stoltserar Sölden med att ha varit scenen för en filminspelning. James Bond-filmen Spectre spelades delvis in i Sölden och Ötztal. Man har t o m skapat ett upplevelsecenter på detta tema uppe vid en av liftstationerna. Nja, Sölden gav mig lite för mycket känsla av stormarknad, tivoli och disco. Inte min grej riktigt. Jag tycker naturen duger bra.
Man får hoppas att det bara är grindarnas funktion han försöker få ordning på…
Roswithas, min värdinnas, första barnbarn är 16 månader. Jag berättade att mitt första barnbarn började på förskolan när hon var 20 månader. – Va! Börjar de så tidigt hos er? Stackars barn, tyckte jag mig höra i hennes tonfall.

Kommer ni ihåg Frank som jag berättade om i mitt förra inlägg? Han hade bott hos Roswitha förut och kände henne lite bättre och berättade att hon under hela sitt liv inte rest längre än till Innsbruck. – Vad ska jag göra det för? Världen kommer ju till oss.

Jag tyckte först att Roswitha var lite svår att förstå. – Pratar ni möjligen tirolska? – Ja, fast bättre upp! Jag pratar ötztalerisch. Det är klassat som ett kulturarv, berättade hon stolt. Jag läser på nätet att dialekten har anor sedan 1100-talet.

Frank hade också synpunkter på mitt ordval vad gäller förskola. Han rättade mig och sa att jag måste mena Kindergarten, när jag sa Vorschule. Han tänkte väl att man inte gå i skolan när man är 20 månader! Jag försökte förklara att detta var ett känsligt ämne bland förskollärare i Sverige och att jag hade svårt att vänja mig av med att säga dagis.

Lite längre in i dalen låg Hochgurgl och Obergurgl, 25 minuter med skidbussen. Dag 2 åkte jag där istället. Några dagar senare kommenterade jag för en frukostgranne att namnen lät lite lustiga på svenska, som att gurgla sig. – Jo, men det är samma på tyska, fick jag lära mig. Så lika kan språken vara ibland…
Skidsystemet i Hochgurgl-Obergurgl.
Om jag inte var så förtjust i systemet i Sölden, så tyckte jag desto bättre om backarna här, framförallt backarna i Hochgurgl var sköna.
Inte direkt överbefolkat.
Skön känsla när man är på väg upp och tänker att den där pisten, den ska bli härlig att susa ned för.

Såg lite hotfullt ut, men falskt alarm.
Fin fikautsikt och kändes extra tryggt att veta att jag tittade mot Rio de Janeiro (upplysning på fikabordet).
Man kan fundera över vad motorsport har med skidåkning att göra. I Zell am See var det ett bilmuseum i en av liftstationerna och här var det motorcyklar som gällde. Man lockade dock med denna lilla söta snövessla.
På väg i gondolen från Hochgurgl till Obergurgl.
Från början var det säkert två helt separata system som nu bundits saman med denna tvärgående gondollift.
På ett av grannborden kom en sådan här panna in och de tyckte absolut att jag måste prova. Jättegott, men fattar ni hur mycket mat detta är? Och jag är ju inte den som lämnar i första taget. Ötztaler Käsespätzle. Säger jag makaronipudding, säger ni väl blä. Gör inte det! En av mina bästa restaurangupplevelser i pistmiljö. Och så ett trendbrott. Ser ni vad som står på bordet mer? En alkoholfri öl. Nu ska jag bli trafiksäker även i backen. Dåligt APK-värde, kostar lika mycket som en starköl. APK? Alkohol Per Krona! Joakim lärde mig att det är så det heter i Lund.
Nu är vi långt in i Ötztal. Därnere ligger Obergurgl och lite längre bort Hochgurgl och ännu längre bort, utom synhåll, Sölden. Skidbussarna har hittills alltid varit gratis och ingår i liftkortet. Något liftkort behöver man dock inte visa upp, utan det räcker med att se lite vintersportig ut, Min värdinna i Sölden, lärde mig också att en av karbonkopiorna på det kort man fyller i vid ankomstregistreringen även gäller som Gästekarte, vilket innebar att man både här och i Ischgl-området åkte gratis på de lite mer långväga postbussarna, t ex tillbaka till närmsta järnvägsstation. Om man kan få ett gästkort när man är på väg till sitt boende vet jag dock inte.
Efter lunch sökte jag mig tillbaka till Hochgurgl.
Det här var nog den minsta skrubben jag bott i under resan, hos Roswitha i Sölden. Rummen på pensionaten i Österrike var som regel bara utrustade med ett handfat. Toa och dusch fick man leta upp i korridoren.

Nästa mål var egentligen Ischgl, men där hittade jag inget boende, så jag fick bege mig längre in i dalen, till Galtür.

Från mitt rum på pensionatet såg jag ner mot en av de två dalstationerna i Galtür. Min lust att åka skidor i snöyra är begränsad. Men, det är som på sjön. I bergen kan vädret växla snabbt.
Snöyran omvandlades till solsken och jag fick plötsligen bråttom att komma iväg till Ischgl. Fler hade kommit på samma tanke och det var många som ville upp med gondolen.
Skidsystemet i Ischgl-Samnaun.
Min värdinna i Galtür hade placerat mig vid samma frukostbord som en ung tysk. Han berättade något jag inte observerat, nämligen att delar av systemet i Ischgl hör till Schweiz. Efter att ha kollat pistkartan konstaterar jag att systemet faktiskt heter Ischgl/Samnaun.
Samnaun ligger så pass isolerat från övriga Schweiz att man exkluderat orten från det schweiziska tullområdet. Fast enligt en tysk som jag träffade senare i Zermatt, hade man ursprunligen bara vägförbindelse med Österrike. Numera finns det däremot en vägförbindelse med övriga Schweiz, men systemet med tullfri zon fick bestå även efter det att vägen till övriga Schweiz färdigställts. Enligt samma källa är det framförallt ortens mack som lever gott på skattefriheten, av alla österrikare som åker dit och tankar.
Är det så enkelt att det räcker med att korsa landsgränsen till Schweiz, så blir allting finare? Vackrare berg, härligare pister, bättre snö…
Men, inte bättre snö än att folk ramlar och gör sig illa även här. Det går nästan inte en skiddag utan att man ser spår av skidolyckor.
Jag blir nyfiken på detta för mig hittills okända skatteparadis och tar duty free-pisten ner mot Samnauns by.
Jag var inte ute efter att handla skattefritt, men möttes av en fin liten by.
Så mycket mer var det inte med det, så jag tog kabinen upp till skidåkningen igen. Och kolla här, en dubbeldäckad kabin! Något för liftnörden att addera till protokollet.
Det är ofta svårt att föreställa sig uppe på berget att det finns en by där nere i vad som uppifrån kan se ut som en ravin.
Hur var det då med prisnivån i Schweiz? Något dyrare, men inte så alarmerande som de prisrapporter jag nåtts av. Ingen rättvis jämförelse kanske, Jag befinner mig ju ändå i ett tax free-område.
Nu fanns det inga lediga platser på restaurangens terrass så jag drog mig mot Österrike för lunchen.
Mina nya, lite sundare lunchvanor innebär att det blivit stopp för öl, d v s starköl. Jag hittade ingen alkoholfri öl i ölhyllan, så det fick bli en Radler istället, en blandning av öl och läsk. Kan vara väldigt läskande och gott.
Tillbaka till den schweiziska sidan. Färre åkare här och så dessa härliga berg och pister.
Håll med om att man blir inspirerad att åka.

Jaja, enough is enough…
Jag insåg att jag kanske förirrat mig lite väl långt bort i systemets periferi. Jag får ju inte missa sista liften upp mot Ischgl…
Jag tror det är där borta på toppen jag ska över.
Jag hade kunnat åkt något åk till. Hade en hel kvart tillgodo när jag kom till dalstationen.
Det absolut jobbigaste och mest oangenäma under en skiddag brukar vara att ta sig ner till byn. Vanligtvis år det en blandning av små backar förbundna med lite längre transportspår. Med den värmen som varit är snön oftast mer att likna vid sorbet och det brukar byggas upp tunga vallar så att det blir som en opålitlig puckelpist. Det är ju inte så att man är ensam om att komma på att det är dags att runda av dagen och de flesta åker nog på trötta ben och så en och annan som åker som han (oftast) vore ensam i backen. Konstigt att det inte händer mer.
Men, vad är då det där? – Man ska bygga en scen uppe på berget. Jaha, inget annat… Ska tydligen vara något musikjippo där om någon vecka.
Tack Ischgl för en härlig skiddag och vilken härlig avslutning av att få njuta av solen innan den försvinner bakom berget. Äntligen tillåter jag mig själv att få njuta av en riktig öl.

Jag bodde ju i Galtür och väderprognosen såg lite dyster ut. Det är naturligtvis bra att det snöar emellanåt, men inte så kul att åka när man inte ser vad man har framför sig. Så, jag avvaktar lite och åker på ”hemmaplan” om det ser OK ut, tänkte jag.

Skidsystemet i Galtür.
Inte så tokigt trots allt. På vägen upp i liften i Galtür kom jag i samspråk med en äldre dam. Hon verkade lika överraskad över att jag var svensk som jag var över att hon visade sig vara holländska. Jag hörde inte ett spår av brytning. Man ska ju inte fråga en kvinna om hennes ålder, men jag dristade mig ändå till att fråga om jag fick vara så ofin. – Åttio år, kom det direkt. – Och vet du vad det bästa är med att ha fyllt åttio? Jo, man får köpa ett liftkort för bara 10€!

Hon är numera min tredje förebild vad gäller sport och friluftsliv. Hoppas jag kan åka utför så länge också. Sedan tidigare har jag ytterligare två friluftsförebilder. För tio år sedan gick jag en iskunskapskurs i SSSK:s regi och vår grupp leddes av två herrar, Bosse Biguet och Lasse Lemby. Båda var väldigt vitala vad gäller fysisk rörlighet och intellekt. Kanske inget att orda om vad gäller Bosse. Men Lasse, han måste ha varit 81 år då, ett år äldre än min mamma! Wow, tänkte jag då. Den andra förebilden känner jag inte personligen, men på Rosättra båtvarv gick han under smeknamnet 90-åringen. Han hade beställt en Linjett 34 som skulle levereras i samband med hans nittioårsdag. Lite galet kan man ju tycka, men ändå!

För att få en uppfattning om vad ett mindre, österrikiskt skidsystem innebär kan vi ju t ex jämföra med Ramundberget som har 26 km pist och nio liftar. Även i Galtür har man nio liftar, men 43 km pist. Och även om det är fint i Ramundberget, så kan man ju inte stoltsera med samma dramatiska natur.
Frampå eftermiddagen kom snön och efter en stund var det inte kul längre. Men, jag hade ändå hunnit få en bra överblick av systemet. Som sagt, inte jättestort, men ändå lite trivsamt att åka i, utom allra längst ner mot byn. Där var det lite väl slaskigt.

Dags att dra vidare mot St Anton am Arlberg, så hej då Paznaun-dalen. När jag skulle åka upp mot Galtür chansade jag och visade upp mitt Gästekarte från Sölden och bussföraren bara viftade förbi mig, men det undrar jag om det verkligen var rätt eller om bussföraren kanske tyckte det var för jobbigt att kolla så noga vad det stod på det papper jag visade upp. På tillbakavägen däremot hade jag ett nytt Gästekarte från mitt pensionat i Galtür och då var säkert allt i sin ordning. Värt att tänka på i alla fall om någon skulle pröva på att resa på samma sätt. En enkel ”dalresa” med buss kostade annars runt 10€ de gånger jag betalade. I skrivande stund kan jag konstatera att bussresorna i Italien verkar vara väsentligt billigare.

Den uppmärksamme läsaren minns kanske mina synpunkter på hur den österrikiska järnvägen hela tiden anspelade på flyget med jet hit och dit i sitt varumärkesbyggande. Men, det här kanske inte var så tokigt.

I St Anton skulle jag möte upp med min äldste son Joakim och jag hade glatt mig och sett fram emot att få träffa honom och att få åka skidor tillsammans. Bara nu vädret stod oss bi, med tanke på hur kort tid han var nere. Väderprognoserna hade varit lte dystra.

Trots att det är ett populärt ställe bland svenska resebyråer hade jag aldrig varit där förut. När jag tittade på pistkartan visade det sig vara ett jättestort system. Även St Anton, liksom Wilder Kaiser och Saalbach m fl orter hävdar att man är det största skidområdet i Österrike. Stort eller störst? Stort är det i alla fall och liftkortet gäller även för orter som St. Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug, Klösterle-Sonnenkopf, Stubenbach, Warth-Schröcken. Ni fattar, även om inte alla namnen säger er något? Det finns mycket att välja emellan. En del är hopbyggt, en del inte.

Ja, vad ska man kalla det system för? St Anton, känns ju lite missvisande…
Joakim kom ner lördag eftermiddag och åkte hem tisdag eftermiddag. Så de 2 ½ skiddagarna skulle ju utnyttjas maximalt. Jag tror aldrig jag har hängt så på låset tidigare och varit vid liften innan den öppnade, men det blev rutinen i dagarna tre. Vihade stora planer hur vi skulle ta oss runt i det jättelika systemet.
Inför resan till St Anton följde vi prognoserna noga. I byn hade det tydligen spöregnat innan vi kom dit och vi följde oroligt väderprognoserna. Istället för regn blev det i alla fall snö och det var gott om vacker nysnö i systemet.
Vädret till trots, humöret var det inget fel på 🙂
Ganska snart kände vi oss mogna för en förmiddagsfika á la fjällen, d v s choklad med vispgrädde.
Till lunchen hittade vi en restaurang uppe på Trittkopf som var inhyst i en gammal linbanestation. Rätt coolt, med panoramafönster där kabinerna kom in. Just den detaljen gav ju inte så mycket en dag som denna då det bara var tjocka utanför.
Våra höga ambitioner föll lite platt idag. Vi tog oss till Zürs där vi vände, men med denna sikt var väl det i sig en prestation. Kul skidåkning? Nej, men man hoppas ju hela tiden att det ska lätta. Man bör ibland kalla saker vid deras rätta namn och vissa skiddagar är helt enkelt skitdagar.

Som plåster på såren ägnade vi seneftermiddagen åt att löga oss i stadens badhus. Jag har numera lärt mig att österrikarna och kanske även bayrarna är väldigt noga med sina basturitualer. I Bad Gastein blev jag utskälld av en yngre bayrare när jag inte observerade att man höll på med en hälla vatten på stenarna-ritual. Här var det dock mer ordning och reda med en bastumästare som med hjälp av en gonggong förkunnade att det nu var dags. Rusning till denna bastu, vatten på stenarna och sedan ett frenetiskt viftande med hennes handduk för att vi alla skulle bli duschade med ånga. Sedan var det något moment med att duscha och gno in sig i salt (?) som jag inte riktigt snappade upp.

Efter middagen gick vi en runda på byn och konstaterade att allt i St Anton, liksom i så många andra skidorter, är uppbyggt kring turismen.  Krogar, hotell, pensionat, folk som festar och drar omkring på gatorna i skidkläder och pjäxor fastän det hunnit bli ganska sent.
Ny dag och även idag hänger vi på låset till Galzigbahn. Dags för lite liftnörderi: här börjar färden med att man lyfts upp 8 m med hjälp av ett jättelikt hjul. En världsnyhet när banan nyinvigdes 2006, läser jag på Wikipedia.
Vid bordet bredvid oss i vår hotellrestaurang satt en ensam kvinna, Elena. Hennes man gillade inte att åka skidor så hon fick ge sig ut på egna skidäventyr och idag hängde hon med oss. Ett tag i alla fall. Vi hade lite olika tempo och skildes åt efter en stund.
Idag hade vi återigen satt ribban högt. Vi ville bort till Lech och Zug i alla fall. Lite ovanligt att man behöver börja med att gå med skidorna på ryggen när man kommit upp, innan man kan åka ner. Har för mig att detta var när man kom upp från Stuben och skulle ner mot Zürs. Visst, bra för motionen.
Med hjälp av pistkartan hade Joakim anat sig fram till ett spännande område upp från Zürs på motsatta sidan från det håll vi kom. Hans spaning visade sig vara helt korrekt.
Bara vildmark så långt ögat når om man nu bortser från killen som står i vägen.
Här fanns en jättehäftig ravin att åka ner i. Man kan ana från storleken på åkarna därnere att det är en rätt stor höjdskillnad.
Ett sista farväl till eftervärlden?
Vår tur att bli små prickar för dem som kommer efter.
På andra sidan dalen ser vi Trittkopf och restauranten i den f d kabinbanestationen. Alldeles intill är den nya angöringen för gondolerna.
Från Zürs till Lech hittade vi inget annat sätt att förflytta sig än att ta en skidbuss. Åt andra hållet gick det däremot bra att åka skidor.
Ibland känns allt bara toppen 🙂
Dessa fantastiska vyer. Jag har ibland själv svårt att orientera mig, så jag kan ju förstå om du som läsare tycker det är lite same, same. Här bör vi i alla fall vara ovanför Lech och se bort mot gondolbanan upp från Zürs mot Trittkopf. Om man ska tillbaka mot St Anton som ligger bakom bergen finns det ingen annan råd än att åka lift ner från Trittkopfbanans mellanstation ner mot Stuben för att därifrån ta sig tillbaka till St Anton. Som ni förstår krävs det en del kartläsande för att ta sig fram. Ibland chansar jag. Det brukar gå så där.
Här är jag rätt säker på att vi tagit oss bort till Zug. Nu är vi verkligen i periferin. Backarna är härliga, det är mycket vildmarkskänsla och man behöver inte vara så orolig över att bli påkörd eller över att köra på någon.
Och vad ser det här ut som? Skulle någon ha målat av detta motiv hade jag trott att det var hittepå.
Här bör vi vara lite ovanför Lech. Lech visade sig vara ett mysigt ställe. Dalgången som byn ligger i är lite öppnare och ljusare och det känns som om tempot är lite lugnare. Börjar jag trots allt bli gammal? 🙁 Om man ska komma tillbaka, kanske är det Lech man borde bo i? Fast man ska nog se till att ha halvpension då, det verkade lite lyxigare och dyrare här. Flera restauranger i backen hade tjusigt klädda hovmästare med skyltar om att man skulle vänta på sin tur innan man klev in på terrassen. Det signalerar något.
Vi dök aldrig på den här pisten, men högst tveksamt om vi hade velat prova: ”Langer Zug förlåter inga misstag med åkningen”, ”En av världens brantaste, preparerade pister!” Bara att köra pistmaskin där måste vara ett äventyr. Jag minns en gång jag körde bil upp för några av San fransiscos brantaste backar. Fick nästan en känsla av att bilen skulle tippa över.
Egentligen tog jag upp kameran för att fånga de märkliga snöformationerna, men fick samtidigt med en skidåkare som ramlat. Det finna alla möjlig skidåkare i Alperna. De som bara dundrar rakt ner för en brant puckelpist eller ett smalt spår, uppenbarligen utan en tanke på att de kan skrämma slag på dem de passerar. I andra änden de som långsamt och stelt förflyttar sig från sida till sida och som ofta gör helt oförutsägbara manövrar. Många av dem brukar, som här, dessutom plötsligt ramla.
Vem vill inte åka i den backen?
Nu är vi på väg tillbaka mot St Anton ner mot Stuben – den etapp där det saknas pist. Man får istället fantisera om hur det hade varit att åka ner för dessa runda, vackra kullar.
Sista etappen ner mot Stuben är det tvär brant. Precis som det kan vara värre att klättra ner för ett berg, pirrar det lite extra att åka linbana nerför jämfört med att åka uppför. När jag börjar föra vajersplitsars hållbarhet på tal, tycker Joakim att jag ska byta samtalsämne.
Tillbaka i St Anton tog vi Schindlergratbahn upp som som mest når 2 643 m ö h. På vägen upp kommenterade vi skidspår som måste ha kreerats av någon med dödslängtan. – Vad kan det vara för idioter som åker så? Jaha, här har vi dem. Bye, bye!
Är det någon som känner sig lockad?
Känns tryggare här. Härifrån ser berget dessutom bara vackert ut, inte hotfullt.
Joakim hävdade att han var imponerad över mitt tempo och min förmåga att hänga med i, underförstått, hans takt. Men, det hade sitt pris. En gammal kompis (?) gjorde åter entré: mjölksyran. Den hade lyst med sin frånvaro nu några veckor.
Den där ölen hade jag längtat länge efter, men vi var förståndiga och körde förbi restaurangerna i backen och väntade tills vi var tillbaka nere i byn. Killen bredvid oss hade säsongat i St Anton längre tillbaka och instämde i vår tanke om att kanske välja Lech som utgångspunkt istället om vi skulle komma tillbaka. Förutom trivselfaktorn känns Lech också som mer av en mittpunkt för att upptäcka området. Han tipsade dessutom om Klösterle-Sonnenkopf som han själv var lite nyfiken på. Hans flickvän längtade dock till Italien, så de funderade på att göra slut med st Anton.

Summa summarum, en jättehärlig skiddag och Joakim verkade väldigt nöjd. Prognosen för den sista halvdagen var dock återigen lite dyster, snö och/eller regn… Men, vi gav oss inte och idag var vi först upp i Rendlbahn som leder upp till ett eget litet (nåja) system. Lagom för en halvdags skidåkning, tänkte vi. Och det såg ju inte heller så muntert ut när vi gav oss iväg med regnet hängande i luften. På vägen upp konstaterade vi att sikten var lika bedrövlig som dag 1. Några pistörer stoppade oss från att åka ner i den pist vi tog sikte på och tur var det. Det visade sig vara en fun park och det kanske hade blivit väl kul om vi inte såg attraktionerna framför oss. 

Istället hamnade vi här och man hade fullt sjå att skotta undan all nysnö.
Man får ju tacka för all nysnö, inte bara för att underlaget att åka på blev bättre, en del pister hade man t o m preparerat på morgonen efter snöfallet, men det blir ju också så mycket vackrare med en inramning av snökklädda träd. Och ser ni, det börjar klarna upp.
Med bra sikt går det att stå på igen.
Det behövdes kanske denna vindpust för att lätta på molntäcket.
Jag måste medge att Joakim får mer stilpoäng än jag. Eller är han kanske bara en sämre fotograf 😉
Fast han åker inte utanför pisten i lössnön 🙂

Jag har ju gnällt en del över liftkortspriserna i Österrike. Som regel runt 65 € för en dagsbiljett. Men, som Joakim kommenterade, kalkylen ska ju även omfatta dynamit. Vi hörde en del knallar när man sprängde bort potentiella laviner.

Det blev ändå en jättefin sista halvdag i backen och dem vi träffade på hotellet som hade valt att stanna hemma såg lite snopna ut när vi berättade om dagens skidåkning. Det är en lärdom: Har du ändå liftkort, ut och upp på berget! Där kan förhållandena vara helt annorlunda än nere i byn. Både till det bättre och det sämre, gubevars.

Jag får frågan ibland, om det inte blir ensamt att resa själv så här. Och det givna svaret är, jovisst blir det det iband. Men, det kan kännas ensamt hemma också ibland. Så det har jag bestämt mig för, har jag ingen att resa med, reser jag i alla fall. Men, självklart blir det roligare att ha sällskap, inte minst när det gäller skidåkning. Så, tack Joakim för att du kom ner och bidrog till en så mycket bättre upplevelse av St Anton. Och tack St Anton! Kommer gärna tillbaka.

Jocke flög hem från St Gallen och försvann iväg med transferbussen någon timme innan jag drog vidare mot Chur i Schweiz för vad som visade sig vara en spektakulär tågresa. Mer om det i nästa avsnitt.

St Gallen förresten, var det inte där Gustav IV Adolf avslutade sin olycksaliga karriär? Tvungen att kolla försäkerhets skull. Jodå, men det är inte ämnet för denna blogg. Hej då och vad kul att du orkade läsa ända hit!

Tågluff del 3, Leogang, Saalbach, Hinterglemm, Fieberbrunn, Zell am See och Kaprun

Rutt: Bad Gastein – Schwarzach St Veit – Leogang Steinberge – Bruck-Fusch Bahnhof
Datum: 27 februari-5 mars

Om jag ylade över Sportgastein i förra inlägget, så ylar jag nog ännu lite mer över Kaprun i detta inlägg. Jag tappade inte andan i bokstavlig bemärkelse, vilket jag varit lite orolig för efter att ha drabbats av höjdsjuka en gång under en luff i Sydamerika. Istället upplevde jag något mycket häftigare, att tappa andan i bildlig bemärkelse.

Hej då, Bad Gastein! Tyskt tåg på väg till Dortmund. Så långt ska inte jag. Efter en halvtimma ska jag kliva av i Schwarzach-St. Veit och ta ett regionaltåg mot Wörgl, men kliva av det i Leogang-Steinberge.
I förra inlägget hade jag en bild från pisten på järnvägsbron jag nu åker över. Då var det på trötta ben jag försökte trycka ifrån i vallarna av sorbetaktig snö. Nu är det förmiddag och det ser nypistat och fint ut.
Min värdinna hade erbjudit sig att komma och hämta mig vid tåget, men bett mig att gå av här vid Leogang Steinberge. Inte en levande själ utöver mig. Var hade jag hamnat nu? Men, nedanför plattformen stod hon och väntade. Men shit, vilken liten bil hon hade, skulle min skidväska verkligen gå in? Viljesak tydligen. Främre delen fick landa på instrumentpanelen.
Jag bekände för min värdinna att det faktiskt var första gången jag bodde på en bondgård. Hon berättade att de hade ett trettiotal nötkreatur, varav en var denna lilla söta kalv som jag fick hälsa på när jag tittade in i stallet. Innan jag släpptes in ville de dock låsa in gårdshunden. Han verkade vara världens snällaste, men när jag sträckte fram min hand så att den skulle få nosa lite tog man varsamt bort min hand från hundens nos. De hade lite dåliga erfarenheter, sa de. De, det var maken och sonen. Vad gäller sonen, anförtrodde sig värdinnan att hon var lite bekymrad över hur det skulle bli med generationsskiftet. Sonen var ju redan fyrtio fyllda och hade inte hittat någon kvinna. Det ville sig liksom inte. Utan kvinna gick det tydligen inte att driva en bondgård. Vad vet jag, kanske är det så.
Jag gav mig ner på byn och hamnade på en restaurang där denna vänliga servitris var iklädd Lederhosen. Jag som trodde att bara män klädde sig i sådana plagg.
Inte bara tyskarna tydligen som har koll på vår kungafamilj. Känns ju skönt att veta att Viktorias och Daniels lycka numera är perfekt. Om det har varit grus i maskineriet så är det något som gått mig förbi.
Jag var ju lite duktig och körde daglig fjortontimmarsfasta under 2½ månad innan jag gav mig iväg på min tågluff. Tillfällig paus från detta nu.
Byn Leogang hade lite otydliga konturer. Men, kyrkan brukar ju ligga mitt i byn och om jag minns rätt hette skidbussens hållplats Ortsmitte. Det innebär i så fall att de två dalstationerna som man refererar till som Leogang i själva verket ligger lite utanför byn.
Byn verkade inte vara så mycket mer än genomfartsvägen och lite hus på vardera sidan.
Ett enormt skidområde väntar. Enligt Wikipedia består det av 270 km pist. Leogang (längst ned till höger) är numera hopknutet med Saalbach och Fieberbrunn (längst upp till höger) med Hinterglemm. Saalbach och Hinterglemm (i dalen till vänster) är ju ihopknutna sedan tidigare. Längst ner till vänster i pistkartan syns också en lift som tar en upp till Zell am See/Schmittenhöhe. Kommer man från andra hållet får man dock åka skidbuss en liten bit. I och med denna hopkoppling har man skapat Österrikes största,  sammanhängande skidområde, om jag förstod det rätt. Stort i alla fall. Och vem vet, kanske är skidbussen ersatt av en lift till nästa besök. Om det nu finns någon snö kvar då…
Jag känner mig nästan lite rusig på väg upp med Leogang Steinbergbahn. Strålande väder, träd i snöskrud och så detta enorma skidområde. Planen är att åka som i ett U och avsluta i Fieberbrunn.
Jag började med några åk i Leogang. Jag var tidigt ute. Klockan hade inte slagit nio ännu.
Och så dessa vyer man inte kan få nog av…
Det var perfekt pistat, fin snö och backarna i sig var jättetrevliga och lagom med folk.

Så ska jag leta mig bort mot och ner till Saalbach. Skulle jag känna igen mig?

Jag har varit i Saalbach två gånger förut, en gång under gymnasieåren och så min första resa till Alperna som även den gick till Saalbach. Året var 1969 och jag var tolv år. Jag var inbjuden av min mammas lillasyster Margareta och hennes man Stefan. Det har en lite speciell bakgrund att det blev så. Margareta hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och om jag minns rätt låg hon på sjukhus under upp emot ett år. Min mamma hade synpunkter på och engagerade sig i behandlingen av Margareta och för detta behövde hon vara på plats på Lunds lasarett där Margareta var inlagd. Så mamma var frånvarande en del och jag var inkvarterad hos bekanta. Mitt i denna veva, med en frånvarande mamma, hamnade även jag på sjukhus, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, för att plocka ut blindtarmen. Så, resan till Saalbach var väl tänkt som en slags kompensation för mig. Jag och Stefan åkte skidor och Margareta som egentligen aldrig blev helt återställd, fick nöja sig med att promenera på byn. Min kusin Helena låg dessutom i magen. Som en parentes, när Margareta var inlagd låg hon på vad som senare kallades för Gamla Kirurgen. När jag pluggade i Lund hade jag således föreläsningar mm i de salar där bl a Margareta låg, uppkopplad med slangar och dropp av diverse slag. Olika perspektiv. Både Margareta och Stefan är borta nu. Hade varit kul att få dela mina upplevelser av idag. Saknar dem.

Jovisst kände jag igen mig. Kyrkan mitt i byn med sin karaktäristiska kupol och därnere var uttagningen till skidskolan.
På mottsatt sida ligger Schattberg. Jag har för mig att det en gång i tiden kördes störtlopp ner för den backen. Vi åkte aldrig ner där under mitt första besök, men jag vill minnas att vi  tog oss ner när jag var tillbaka med några kompisar under gymnasieåren. Jag minns det som isigt och obehagligt, men vi ville väl bevisa något.
Upp där någonstans, på vänster sida, har jag för mig att vi bodde både under mitt första besök och under gymnasieåren. Men, minnet kan svika. Det ser lyxigare ut. Allt i Saalbach ser lyxigare och dyrare ut.
Kabinbanan har ersatts av en gondollift. Utan att förstå det var den nog otidsenlig redan under mitt första besök. Det var köer och blev det fullt eller om man hade haft otur och missat en kabin fick man vänta en bra stund på nästa. Jag undrar när Skistar ska riva sin  kabinbana i Åre?
Skidparkering. Att åka skidor är inte bara att åka skidor. Gå runt och njuta av utsikten, ta en fika eller en öl eller vad nu alla skidägare håller på med.
Uppe på Schattbergs osttopp kan man även åka ner på baksidan. Idag ska jag dock fortsätta mitt högervarv och åka vidare mot Hinterglemm.
Där nere har vi Hinterglemm. Många menar att det är mysigare att bo där än i Saalbach.
Turen går vidare…
Ju längre bort från Saalbach man kommer, desto mer plats finns det i backarna.
Jag lämnar Hinterglemm bakom mig och drar mig mot Fieberbrunn.
Det här är lite intressant. När man åker mellan Hinterglemm och Fieberbrunn är man hänvisad till att åka lift oavsett åt vilket håll man åker. Ingen pist. Inte helt ovanligt upptäckte jag, när jag utforskade andra system.
Ett vackert spår i skogen leder mig till systemet i Fieberbrunn.
Det börjar bli sen eftermiddag och t o m barnen börjar se lite trötta ut.
Systemet i Fieberbrunn var lite märkligt. Tog man toppliften upp och ville åka ner igen var man hänvisad till vad som till största delen var en transportsträcka. Tog man i stället en gondollift upp skulle man enligt pistkartan hamna i en röd pist. De flesta andra system skulle nog ha betecknat den som blå. Har man egentligen några gemensamma riktlinjer för hur pisterna klassificeras?
Och så dessa roliga liftar, ett mellanting mellan gondol och kabin. Det är ju i och för sig kul att fortfarande kunna se levande exempel på produktutveckling inom liftområdet. Jag kan tänka mig att man ville få en högre kapacitet jämfört med en traditionell kabinbana. Resultatet blev dessa tågset om fyra gondoler. Uppe på toppen eller nere i dalstationen vände hela tåget runt och folk gick på respektive av. Under denna passagerarutväxling stannade även ”tågen” ute på linjen tills tågen på respektive station hade tömts respektive lastats, så där blev man hängande en stund. Något jag aldrig förstod var att golvet på stationen plötsligt började röra på sig när ett tågset närmade sig. Kändes som om man stod på ett isflak på drift.
Ny dag och nu skulle jag köra U:et åt motsatt håll. Upp med de gamla gondoltågen, men nu skulle jag ju ta mig bort mot Hinterglemm och då kunde man få lite fallhöjd och fart från toppstationen.
Men, visst är det häftigt?
Hissar och rulltrappor tycks ha blivit vardagsmat i moderna liftsystem. Men visst, ska man nu bryta benen ska man väl göra det i backen och inte för att man snubblar i en trappa.
Nu är jag längst bort i Hinterglemm-systemet. Det är relativt öde, backen är fin och återigen får jag lite vildmarkskänsla. I love it.
Några fick tydligen ändå inte en tillräcklig injektion av vildmark. Jag undrar vart de tog vägen.
Man äter egentligen inte alltid så sunt på en sådan här resa. Jag beställde i alla fall en Skiwasser idag i stället för den annars obligatoriska ölen. Det blir nog ingen mer Skiwasser för min del.
Nu tänkte jag åka ner på baksidan av Schattberg, precis som jag i alla fall gjorde när jag var här första gången.
Jag minns inte pisten som så här bred. Eller så var jag så upptagen då att fascineras av och förfasa mig över hygienen på den bar vi värmt oss på, Stefan med en Jägertee och jag sannolikt med en choklad. Möjligen fick jag smaka på Stefans Jägertee, det var ju inte så noga med sånt då. Hur som helst upptäckte jag att disken sköttes med samma trasa som man torkade borden med. Kan det ha varit så? Tolv år och hakade upp mig på städ- och diskhygien?
När vi kom ner då fick vi vänta på en skidbuss. Nu kliver man in i nästa lift. Nu är jag rätt långt ner i dalen och inte så mycket snö som synes.
Jag framkastade för Per att jag trodde att man såg Zell am See från Saalbach. Det trodde han inte på, men här är bildbeviset: När jag zoomar in ser jag Schmittenhöhe med sitt lilla kapell.
Lift i tunnel. Hur långt ska det gå?
Tillbaka till familjen Riedelspergers bondgård Huberhof.
Bor man på en bondgård ska man nog inte förvänta sig det senaste av inredningsmode.
Och vad är då detta? Heltäckningsmattan med ett mönster av plankgolv.
Frau Riedelsperger tycks vara en både envis och omtänksam person. I Bad Gastein upptäckte jag att min vattenflaska inte längre var särskilt fräsch. Jag försökte göra ren den med vad som stod till buds i mitt hotellrum. Gick inte bra. Var inne i sportaffär och köpte en ny vattenflaska. Fanns bara en sort. Orimligt dyr. Tror den kostade 24 €. Dagen efter var den borta. Grr. Jag framförde mitt dilemma för min värdinna och hon tog genast hand om min gamla äckliga vattenflaska och stoppade den i diskmaskinen, men utan bra resultat. Jag frågade om jag möjligen kunde få låna en diskborste. Istället kom hon tillbaka med en skinande ren flaska efter att själv ha diskat ur den. När går ditt tåg, frågade hon senare. – Ja, men jag kan gå själv. Nu hittar jag ju. Hon verkade inte höra. Nästa dag kom hon tillbaka och ville veta om jag bestämt mig när jag skulle åka, så hon kunde planera för när hon skulle skjutsa mig.
Tillbaka till Zell am See eller snarare till Bruck an der Grossglocknerstrasse. Gick inte att hitta boende inne i Zell am See, så det fick bli sex minuters tågavstånd utanför. Tjejen i mitten har en hopfällbar Brompton-cykel och eftersom jag har två i båten tyckte jag det var en bra samtalsöppnare, men det visade sig att hon hade något alldeles extra, en hopfällbar Brompton med eldrift. Och det var ju så bra, den åkte ju gratis på tåget, menade hon. Sedan visade hon stolt upp sin Klima Ticket, ett årskort på österrikiska järnvägen, 1095 € för vuxna. Måste ju anses vara ett rätt bra pris. Jag har stört mig lite över att de flesta tågen i Österrike innehåller något med jet i namnet. Jag förstår ju poängen, att man vill påvisa att man är ett landburet alternativ till flyget. Kunde man inte komma på något alldeles eget varumärke, kopplat till t ex miljö och hålbarhert, istället för att anspela på smutsiga jetflyg? Men, då kändes ju i alla fall Klima ticket som ett bra val av namn att marknadsföra, istället för vad t ex SJ bara kallar för årskort och säljer till, som billigast 43 300 kr. Nåväl, de andra två är holländare. Kvinnan pratade lite tyska, men mannen kom fram till mig och pratade holländska och såg uppriktigt förvånad ut när jag inte förstod.
På regionaltågen fanns bara 2:a klass så där har jag ingen nytta av min första klass-biljett, men det var väldigt fräscht och fint så vad gjorde det.
Stationen i samhället Bruck an der Grossglocknerstrasse heter Bruck-Fusch. Förklaringen jag fick var att Fusch inte hade någon järnväg, så de fick hänga med på ett hörn i namnet.
Jag ställde av mig bagaget och tog tåget tillbaka till Zell am See för lite sightseeing. Vad var då det här för ett mysko tåg som stod parkerat på stationen i Zell am See? En massa liggvagnar och även någon sovvagn som såg lite udda ut…
Ett specialtåg från Holland vad det verkar. För att travestera ett gammalt fotbollsreferat: Holländare, holländare, överallt holländare. En del tycks ha kommit med detta tåg. Min värdinna i Leogang uttryckte det som att Nederländerna måste stå tomt den här veckan. Hon tycktes inte odelat positiv över detta faktum. Och det kanske blir så när en nationalitet dominerar, oavsett från vilket land. Svenskar i Österrike fick ju sin släng av sleven under sjuttiotalet. Men, säga vad man vill, holländska är väl inte det vackraste språket i mina öron. Holländare hörs dessutom ofta vida omring. Får medge att jag upplevde det som rätt störande. I skrivande stund sitter jag i frukostrummet på pensionatet i Sölden samtidigt som Frank sitter och pratar med sin fru över video och jag kan inte låta bli at tjuvlyssna lite. Även han kommenterar att han tycks vara lättad över att holländarna var borta, vilket dock var en sanning med modifikation. De har inte helt försvunnit…

En parentes här. Frun, Marie-Louise, som jag också blev introducerad för via videosamtalet, visade sig vara Franks f d fru. De lät så gulliga att jag var helt övertygad om att det var kvinnan i hans liv. Det är ju nästan oundvikligt att föra en konversation i ett litet frukostrum och vi hade redan pratat en del med varandra under frukostarna, men nu blev det plötsligen riktigt förtroligt. Han berättade om intima detaljer som ledde till skilsmässan, hans efterföljande dejtande, hans nya fru och alla problem med den nya fruns familj och även jag delade med mig av livets utmaningar. Vi kom in på kärlek, politik, resor och så, naturligtvis, tillbaka till skidåkningen. Ett spännande möte i livet. Frank från Bochum.

Tillbaka till Zell am See. Jag trodde det skulle vara en betydligt större stad. Istället är det ett litet, trevligt ställe och man kunde rätt snabbt få en överblick över staden..
Som namnet antyder ligger staden vid en sjö, Zeller See.
Det är vackert här.
Kan man verkligen åka skidor nu i Zell am See? Vårbruket är i full gång.
Nåja, det är ett senare problem. Just nu kan man njuta av att sitta på en uteservering och låta sig skämmas bort av både vårvärme och Apfelstrudel.
Det är ju inte ett helt negligerbart system, Schmittenhöhe, ovanför Zell am See.
Det här är kanske inte vad man förväntar sig när man kliver in i en liftstation. Ett bilmuseum!
Per gissade på en Messerschmidt och det var väl ingen tokig gissning, men det stod faktiskt BMW på fronten.
Och så den klassiska, östtyska Trabanten tillverkad med plastkaross. Fanns den i andra färger än ljusblått och benvitt?
Per och jag hade egentligen bestämt att vi skulle åka upp till Kaprun, men väderprognosen ändrade den planen. Det blev Schmittenhöhe istället. Man ska kalla saker vid deras rätta ord. En skiddag är ibland en riktig skitdag.
Per pratar med ”chefen” och kroknade snart därefter. Sikt, är inte det överskattat? Nä, det är faktiskt rätt obehagligt att inte se var pisten tar vägen eller vad som ligger på marken framför en.
Emellanåt blev det luckor bland molnen och vad skådar jag då? En gammal hederlig kabinbana. Att den är avsedd för skidåkare är ju svårt att tro med den bakgrunden.
Och ytterligare en kabin, fast nu med Porsche design. Fräsigt värre, trots gammalt koncept.
Vi väljer olika sätt att gå in i dimman. Man får väl hoppas att dessa skidåkare (?) som dansar på borden tar kabinbanan ner.
Själv satte jag på radarn och gnetade mig neråt på skidor,
Bättre sikt, men sämre snö. Hade det varit en vacker dag hade det nog kunnat ha blivit en riktigt fin bild.
Kaprun fick anstå till dagen därpå, men då fick jag åka själv. Per skulle iväg och hämta kompisar vid flyget. Av en slump upptäckte jag att det även gick en skidbuss rakt utanför dörren direkt till Kaprun.
Kaprun är väl främst känt för sin glaciär. Jag tror att det nu var första gången jag skulle åka skidor på en glaciär. Jag gjorde ett försök när jag seglade i Norge 2019 och hade då faktiskt skidutrustning med i båten. Vi planerade att segla in i Hardangerfjorden och där finns glaciären Folgefonna med skidlft och allt. När vi kom dit hade man dock bommat igen extra tidigt p g a för mycket värme eller för lite snö. Så, det blev inget med det. Lite snopet.
Per rekommenderade mig att åka förbi samhället Kaprun, längst in i dalen och att börja med att ta någon av liftarna där för att komma upp snabbare. Nu gick dock min buss till Maiskogel i Kaprun, så jag valde ändå att starta där. Maiskogel är ett eget litet system som är hopkopplat med Kitzsteinhorn, där glaciären ligger, med denna förbindelsebana. Jag har en kompis som hävdar att jag blivit en skidåkningsnörd. Jag börjar inse att jag kanke även snöat in på liftar av oika slag. Här är en korsning mellan gondol och kabin. I en stor kabin står man, i en liten gondol sitter man. En kabinbana har två kabiner, en gondollift kan om inte oändligt många, ändå ha väldigt många på ett löpane band.  Gondoler är små, en kabin är stor. Men, här är det fråga om kabinstora gondoler (kabiner) och man får sitta ned. Ett led i produktutvecklingen är också att man knappt märker när gondolen (kabinen) passerar en stolpe. I de gamla kabinbanorna brukade det gunga till och ett sus brukade höras bland passagerarna när kabinen passerade en stolpe.
Per hintade om att man inte fick ha anlag för svindel om man skulle åka i denna linbana. Även om det inte framgår så tydligt av bilderna förstod jag vad han menade. Nu var mitt fokus på vad som låg framför mig, inte nedanför mig. Herre min je!
Och vi kom högre och högre upp. Till en början var det svårt att föreställa sig att det kunde gå att göra pister här uppe och så kom man närmre och det såg så självklart ut. Här fanns också något för liftnörden. Jag tror det var den här liften som visade sig ha ett trafikeringssystem utöver det vanliga. Från dalen var varannan enhet en stol och varannan en gondol. Stolarna vände neråt på mittenstationen, emedan gondolerna fortsatte uppåt. Men, på mittenstationen vände också varannan nedåtgående gondol uppåt igen, så innan vi fick fortsäta uppåt fick vi släppa fram en vändande gondol. Jag kan riktigt se framför mig hur man suttit och klurat för att komma fram till denna, förhoppningsvis, geniala lösning.
Att åka utför på en glaciär är lite speciellt. Det är nästan som ett sluttande salsgolv. Underlaget är jämnt och man bjuds inte på så många överraskningar. Tråkigt kanske någon tycker, men efter gårdagens skitåkning, känns smöråka som precis det man längtat efter.
Eller är det farligt att åka här? En skoter kommer farande på väg upp med saftblandare och sirener påslagna. Men, det var nog falskt alarm, det som gjorde att det verkade vara fråga om en utryckning var nog mer en allmän varning för att undvika kollisioner med skidåkare. Senare på dan kom dock en helikopter märkt ”Notarzt” (akutläkare), och det blev nästan en daglig, obehaglig rutin att se dessa helikoptrar.
Och är pisten så här tom, finns det inte många fartkameror som kan få en att sänka farten. Jag blir lätt lite rusig.

Till högsta punkten i systemet, 3029 m ö h, fick man åka kabinbana.
På bilden kan man ana denna punkt i den högra änden av vad ser ut som en vass kam som sluttar neråt i bild.
Men, jag blev snopen när jag kom upp med kabinen för här fanns bara en restaurang och utsiktspunkt. Ville man ut till pisten fick man både gå igenom en rätt lång tunnel samt åka ner med denna bergbana. Det var det som var den vassa kammen och anledningen till att den såg så rak ut.  Fram till år 2000 åkte man tydligen bergbana hela vägen upp, men då skedde en fruktansvärd katastrof då ett av tågen fattade eld inne i en tunnel och 155 människor omkom. Är detta månne en liten kvarleva av bergbanan på vilket ett tåg fatta eld? Själv har jag ibland olyckstankar av annat slag och sitter då och letar efter splitsen på den vajer som gondoler och kabiner hänger på. Jag har aldrig lyckats hitta någon.
Samma lika. Jag kan inte se mig mätt.

Kaprun hamnar definitivt högt, om inte högst, på min lista över skidkickar.
Tillbaka till Bruck an der Grossglocknerstrasse och balkongen till mitt rum. När jag åkte med skidbussen till Kaprun hajade jag till över att nästa hållplats var döpt efter hotellets namn. Bra marknadsföring tänkte jag. Senare fick jag dock lära mig att Lukashansl på andra sidan bron var ett ställe med anor, från början ett gästgiveri där man bytte hästar och övernattade. 1935, i samband med att Grossglocknerstrasse öppnade började turismen komma till Bruck och tydligen fick samhället ett uppsving då. Denna gata eller väg som vi väl skulle säga på svenska, var tydligen främst ett projekt för att locka turister och den når hela 2571 m ö h, vilket gör den till den högst belägna vägen i Europa. En bit kvar till till den högsta punkten jag kört bil på, Pico el Àguila i venezolanska Anderna. Här var det inte vi som fick andnöd, utan vår bil som började hosta och hacka. Men, det hade varit kul att åka upp på Grossglocknerstrasse. Det får bli någon annan gång. För nu bär det iväg ett lite längre skutt, mot Sölden. Mer om det i nästa avsnitt.

Om jag till sist ska avsluta med en sammanfattning av mina intryck. Skulle jag vilja vara i Zell am See en vecka? Njae. Skulle jag vilja vara i Saalbach-Hinterglemm en vecka? Gärna, såvida det finns snö. Även till Leogang skulle jag kunna tänka mig en vecka. Fieberbrunn? Fick inte riktigt kläm på det stället. Och är jag i området skulle jag absolut vilja åka till Kaprun igen, men det är inte ett ställe jag skulle tillbringa en vecka på.