Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Bergen-Strömstad

Rutt: Bergen-Tyssöya (Smivågen)-Rövaer-Rott-Egersund-Hidra (Rasvåg)-Lindesnes Kystkultusenter-Uvår-Arendal-Stråholmen-Strömstad-Ramsö-Strömstad
Datum:  9 juni-20 juni

Min son Joakim skulle börja sitt sommarjobb måndag efter midsommar, så planen var att komma till Sverige helst innan, men senast under midsommardagarna. För att nå detta hade vi räknat ut att vi borde gå från Bergen redan den 9 juni. Tight. Vi kom till båten sent på kvällen den 6 juni. Men, även om klockan hann bli efter fem på eftermidagen nådde vi detta. På väg. Härligt!

Så första övernattningshamnen var inte så långt bort, bara 12 M från varvet på Asköy. I Smivågen (våg = vik) på Tyssöya låg vi lugnt och skönt.
Visst är det fascinerande att vara ute och segla och samtidigt se snöklädda berg i bakgrunden?
Inte mycket segelvind, men en underbar morgon.
Förra året lade vi till på Gisöya i Brandasund och drog iväg på upptäcktsfärd per cykel på öarna runt omkring, förbundna med en masa broar. I stort sett ser man de hus som finns på ön. Som att bygga en bro till Huvudskär?
Efter Brandasund styrde vi ut på havet. Normalt sett söker man sig till skyddade inomskärsleder, men nu var det lugnt och vi ville ju komma fort fram. Spinnakersegling var inget jag tidigare associerat med Nordsjön.
Jargongen ombord var stundtals på en behagligt låg nivå. För natten som kom siktade vi på Rövaer i närheten av Haugesund. Ön döptes raskt om till Röven och för att ta sig in i det trånga hålet krävdes utkik i fören.
Röven visade sig vara ett oförtjänt tarvligt tillmäle. Ön var en idyll.
Desto tarvligare av fotografen att fånga skepparen med en min som förmodligen skulle kunna skrämma vem som helt på flykten. Vad har han fått syn på tro?
Norge sägs ju vara världsbäst på fossilfria fordon. Är det den här typen av fordon som bidrar till den fina statistiken?
Rätt nöjd med livet tror jag…
Rövaer var en levande året runt-ö med jordbruk och djurhållning och drygt 100 bofasta.
Egentligen bestod Rövaer av två huvudöar, Rövaer och Urd, naturligtvis sammanbundna med en bro. Men, i detta fall var den faktiskt byggd innan oljepengarna började rinna till. Vi låg på Urd, ön på andra sidan vattnet.
Nog med turistande. Joakim förmanade oss att detta minsann var en transportsegling och ingen semestersegling. Vi höll oss fortsatt ute på havet oh valde bort den urgamla segellleden innanför Karmöy. Hade vi seglat på Harald Hårfagers tid kunde vi därmed ha snuvat honom på den tull som taxerades sjöfarten som sökte skydd för det argsinta Nordsjön.
Olika upplevelser av värme/kyla…
Förra året satte vi spinnaker en gång och inte för att det var direkt läge, utan för att besättningen tyckte det vore kul att testa. Nu känns det som rena räkmackan. Men, det skulle komma att ändra sig.
Nu är vi i höjd med Stavanger och ett kärt återssende av ön Rott. Det enda som stör friden är helikoptrarna ut till oljefälten. Inbillning eller ej, det kändes i alla fall som det var en betydligt glesare trafik än året innan. Hittills hade vi inte stött på några andra båtar i hamnarna, men här låg vi utanpå en gammal lotsbåt, vars besättning hjälpte oss med förtöjningarna. Vi hade ju blivt varnade vid gränsen för både kustbevakning och ifrågasättande av vår närvaro när vi lade till i hamnarna. Men, de bara skrattade när vi deklarerade att vi var farliga svenskar och att vi måste hålla avstånden.
Precis som förra året var det lugnt när vi passerae Jaerens rev. Här har många fartyg förlist.
Det ingick inte i planen att gå in till Egersund, men vi hade fått elproblem och hittade en elektriker som erbjöd sin hjälp trots att vi räknade med att anlända först vid kl 17 en fredag. Väl ombord erbjöd han sig att komma tillbaka lördag morgon och provbelasta batterierna. Fyra av sex batterier dömdes ut. Vi satte in ett provisoriskt, vanligt batteri som startbatteri och flyttade över det befintliga startbatteriet av AGM-typ till förbrukningsbanken som nu decimerades från fem till två batterier. Trots detta håller de bättre än de tidigare fem batterierna. Nu borde man väl satsa på litium istället? Tack Asbjörn och El-Experten! Av fartygen i bakrunden kan man ana att Egersund är en av de största fiskestäderna i Norge
Det är ju inte mycket som är billigt i Norge, men att tanka båtdiesel hör till undantagen, 10,45 NKR/litern. Kursen är dessutom nästan 1:1 nu.

Efter Egersund var det slut på räkmackorna. Vinden ökade och kom rakt i nosen, seglen fick revas.

Rasvåg på Hidra var en av förra årets favvoställen. Nu blev det bara en blixtvisit. Klockan hann nästan bli halv åtte när vi lade till och förtöjningarna släpptes halv sex morgonen därpå. Den uppgående solen doldes precis av bergen i bakgrunden.
Så kom solen upp och storen antog en vacker guldgul nyans.
Det andra av tre vädermässigt beryktade ställen längs vår rutt passerat – Lista. Denna gång fick jag se både fyr och samhälle. Förra året var det dimma och regn..
Det tredje och mest beryktade stället är Lindesnes, Norges Kap Horn. Typisk Lindesnes-dag dag: blåsigt och soligt. När vi rundade fyren blåste det motvind 13 m/s.
Var det någon gång under vår segling man skulle må illa var det väl här och som ett offer till vädergudarna överlät en i besättningen sin frukost till havet. Och just runt hornet var det verkligen skumpigt. Väl runt udden lugnade det sig lite och vi lade till vid Lindesnes Kystkultursenter för att hämta andan och inmundiga dagens lunch.
Lite random sökte vi efter kommane natts hamn och hamnade i en vik som kändes som den inte låg långt från paradiset. Udvår, lägg det på minnet om du ska segla längs norska kusten.
Udvår ligger ungefär mitt emellan Mandal och Kristiansand. Tredje doppet för min del. Fortfarande rätt kallt, 14 grader.
Hur många solnedgångar ska man se innan man tröttnar?
En annan pärla jag gärna skulle vilja lägga till vid någon gång är Ny-Hellesund, ett gammalt centrum för sjöfart med en hög charmfaktor.
Det här manetstimmet var inte i närheten av vad jag innanför Lindesnes först trodde var någon form av utsläpp. När vi kom närmre visade det sig vara det största blåmanetstim jag någonsin sett. Är maneter socialare varelser än vi tror?
Vädret blev behagligare med lugnare vindar. Det som överraskade mig var att sjön la sig så snabbt.
Som någon ombord sa, nästan alla verkar ha sjöutsikt här (Arendal). Vi la till strax efter kl 18, bunkrade, åt, sov och så var vi loss igen innan sex på morgonen och innan hela besättningen riktigt vaknat till.
Inte så mycket segling under sådana här förhållanden, men så mycket vackrare kan det väl knappast bli.
Jag har fått frågan ibland om jag sett något spännane djurliv i de norska vattnen. Nä, måste jag ärligt svara. Det här var det mest spännande vi skådade under den här seglingen, en ensam säl.
Sista stoppet innan överfarten till Sverige blev Stråholmen, en lantlig idyll tyckte jag, förra året. Besättningen var inte lika imponerad. Vi hade lagt loss tidigt på morgonen för att få lite tid över till sol och bad. Solen var det inget fel på och rätt var det var kunde man hitta ett brännmanetfritt hål, stort nog för ett snabbdopp.
Inte en krusning på vattenytan och ändå 4,8 knop (Fart Över Grund) på loggen. Micke Olesen på UK Sails skulle förmodlien tillskriva detta Code 0-seglets magiska egenskaper.

Nordkoster föröver. Dags att hala den norska gästflaggan. Överraskande hur nära Koster den norska territorialgränsen gick. Vi passerade Koster och gick in till Strömstad för att bunkra upp för midsommar.

Min mamma berättade en anekdot från ett sommarjobb på Strömstads lasarett på femtiotalet. Läkaren gillade att segla och när han hade  jour hissade man vit flagg på lasarettet när ett akutfall uppstod. Då fick han vackert slå in mot stan och fortast nöjligt infinna sig för tjänstgöring. Men, ingen större ko på isen tydligen enligt den ti

Nord- och Sydkoster hade jag redan besökt och många har talat om Ramsö, så det fick bli målet för vårt midsommarfirande. Vi hade tur och knep den sista plasen för stävförtöjning. Vi ville ju inte bli inlåsta på midsommardagen, då vi skulle gå rätt tidigt för att passa Marias och Joakims tåg hem.
Till Ramsö kan man även ta sig med Västtrafiks skärgårdsbåtar, men bara två gånger per vecka. Den läsare som känner Niklas Krantz känner kanske igen hans ryggtavla där han står och väntar på sin syster som kommer med båten. Niklas och hans syster har ett hus tillsamans på Ramsö. Det verkade som om passagerarnas gods tog mer utrymme i anspråk än de själva.
Ramsö visade sig vara ett litet paradis. Det kunde man faktiskt ana bara man lade till i hamnen.
På väg mot stranden passerade man detta lilla hus, skyddat från havet av berget och med ett vackert vallmofält som fond.
Och vilken strand som låg och väntade på oss. Nästan som Medelhavet och dessutom relativt fritt från maneter.
Underbart med den finkorniga sanden, men stört omöjligt att inte få den med ombord. Behaglig vattentemperatur även om det inte var 26 grader, vilket vi faktiskt uppmätte i hamnbassägen.
Som om en konstnär varit där och skulpterat berget tänkte jag. Senare fick jag lära mig att det var ett  verk av djävulens klor. 
Vad fyller den här stengärdesgården för funktion? Någon rastlös själ som inte hade något bättre för sig än att kånka lite sten?
Det här verkar ju lite roligare då om man inte har något att göra, bygga en koja av drivved.
Sillunch på bryggan. Ett underlakan får tjäna som duk.
Det finns tydligen ett garde på ön som stammar från den ursprungliga, bofasta befolkningen. Fler och fler samlades runt dess spelemän. Trevlig inramning på midsommraftonskvällen. Niklas kom ombord och underhöll med sjörövarhistorier från sin jorden runt-segling. Båten hans ligger kvar på ön Réunion i Indiska oceanen.
Innan middagen skulle vi ta ett glas vin och kolla på utsikten. Besätningen överraskade med bubbel och förtida födelsedagsfirande. Tack snälla n!
Solen går ner i Västerhavet.

Jag får ibland frågor om hur lång tid det tar att segla från A till B. Det beror på, blir nog det vanligaste svaret. Att det beror på illustreras väl av denna och förra årets segling åt motsatt håll. Förra året tog det två månader att segla Strömstad-Bergen. I år tog det drygt åtta dagar att segla åt motsatt håll. Under dessa drygt åtta dagar har vi tillrygalagt 435 M. Och inte en droppe regn fick vi på oss, men när Maria och Joakim satt sig på tåget hem, då brakade det loss.

När vi passerade gränsen in till Norge blev vi varnade för att vi kanske kunde bli avvisade i h,amnar eller att vi skulle kunna bli besvärade av kustbevakningen. Detta bekräftades också av några båtgrannar vi pratade med, särskilt efter Kristiansand och i närheten av Oslofjorden sades Kustbvakningen vara aktiv. Men av detta upplevde upplevde vi ingenting. Överallt blev vi vänligt bemötta och möttes snarare av nyfikenhet över hur vi lyckats komma in i Norge. Jag gjorde ett provanrop till Kystradio Sör. De frågade visserligen var vi befann oss, men sedan var det inte mer med det. Nästan lite besvikna var vi över det uteblivna intresset från kustbevakningen.

Tack Maria och Joakim för trevligt sällskap och för att ni hängde med på denna annorlunda segling. 16 dagar tillbringade vi tillsammans (!). Maria kändes nästan som en familjemedlem till slut. Välkomna tillbaka!

I Strömstad blev jag själv under ca fem dagar. Skönt att få både lite egentid och tid för den vårrustning som inte blev av i år. Äntligen kunde jag checka av underhåll av vinscharna, ett mångårigt dåligt samvete.
I Norge låg båten upplagd med endast sittbrunnskapellet som skydd. Det gick bra förutom att den lackade trälisten runt solcellspanelerna såg helt bedrövlig ut. Renskrapat nu och ersatt med Snappy Teaksealer. Får vi se hur det funkar…

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *