Semestersegling

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Lökaön (Österviken)-Norrpada (Hallskär)-Gräddö-Inra Hamnskär-Rödhamn-norra Lumparland på svaj (Kapellviken)-Bomarsund-Bakskär/Lammskär på svaj-Finbo, lunchankare på svaj-Käringsund-Enskär-Simpnäs brygga-Lidön (Österhamn)-Gräddö-Högmarsö (Norrviken)-Själbottna (Båtviken)-Möja (Ramsmora)-Norrgårdsön (Krokholmsviken)-Rindö hamn
Datum 2-18 juli

Har vi fått augustiväder redan i början av juli? Natten till den 2 juli vaknade jag av åska. I vanlig ordning var jag ute och hängde upp mina åskledare och fick mig en rejäl dusch i spöregnet. Plötsligt smällde det till alldeles i närheten. Enligt initierade källor, i rondellen ovanför hamnen. Kom på att det kanske inte var så lämpligt att springa omkring på däck när blixtarna stod som spön i backen. Såg framför mig en grillad gubbe med åskledare i handen. Läskigt det där med åska. Under förmiddagen fick jag frågan om det var jag som kommit in i natt vid tre. Det var det nu inte, men vad obehagligt att behöva fly undan ett åskoväder mitt i natten och samtidigt söka sig in i en relativt mörk hamn.

Vädret övergick så småningom i högsommarvärme lagom till Slobi skulle mönstra ombord. Efter lite bunkring kastade vi loss och gjorde en kort segling till Löknäsviken på norra Värmdö. Fascinerande vad svårt det kan vara ibland att få synka geografin till sjöss med den på land. Vägen vi hörde en bit bort var vägen man följer när man fortsätter från Oxdjupsfärjan ut på Värmdölandet. När jag kört bil där har jag inte haft en aning om att jag varit så nära denna fina vik.

Vädret är fortfarande med oss och vi glidet iväg utåt, ännu utan någon klar idé vart vi är på väg. Här passerar vi Gällnö.
Väldigt variationsrik segling. Allt från 1,5 knop i ett vindvrid upp till en åtta knop och som vanligt blåste det bra på Möja Västerfjärd 🙂 Slobi: – Otroligt härlig segling. Och båten kränger inte så mycket.
Målet blev Lökaön i Möja-arkipelagen. Först när vi närmade oss undrade jag över var alla båtar var. Vad visste de som vi inte vet? Så småningom kom det dock fler båtar.
Tydligen är det här man ses. Good Sailing kom inglidande. Trots att Erik och Suzanne hade chartergäster ombord hade de tid att komma ombord på ett glas vin. Jättetrevligt!
Vi valde att ligga kvar och dan därpå kom så Göran och Johanna och la sig bredvid oss.
Kul att ses! Hej då!
Vi försökte oss även på en promenad över ön, men Slobi är en försiktig general och gillar inte att gå genom högt gräs eller för tät skog så vi vände tillbaka Snårigt och ovälkomnande var hennes omdöme om Lökaön. 

Vädret började nu bli lite svalare och lite blåsigare. Vi hade egentligen tänkt gå söderut, men efter mycket velande valde vi att följa med vinden norrut. Vi hissade bara förseglet och efter ett tag hade vi sjö från två håll och det blev guppigt och gungigt. Läskigt tyckte Slobi som fick en säkerhetslina att spänna fast sig i. Vind upp till 12 m/s.

Slobi: – Det är spännande att segla, men idag var det lite väl spännande. Jag satt hela tiden och tänkte på när detta ska ta slut så att jag kan andas lugnare. Men, det är häftigt med segling och att vinden och farten kan ändras så snabbt.

I Norrpadas skärgård har jag bara tagit skydd av Alkobben/Kläppen, men nu läste vi i vår hamnbok om Hallskär och Idskär. Smal och grund insegling och grundare när man skulle förtöja än vad hamnbeskrivningen gav intryck av. Efter två fruktlösa försök känns det nu som om vi står tryggt i dyn. Hoppas vi orkar dra oss ut imorgon. Mer tur än skicklighet kändes det som i den friska vinden att vi inte gick på grund i inloppet till viken.
Kul att upptäcka skärgården genom Slobis ögon. – Men, så vackert. Liknar ingenting annat jag sett. Efter en titt på sjökortet: – Wow! Vi är verkligen långt ute.
Det finns många ställen i Norrpadas skärgård att lägga till vid.
Utan förvarning hände det. Som tur är satt vi bara på berget och njöt av utsikten. Grannen hade tänt grillen…

Varje dag, med något enstaka undantag, inleddes med ett morgonpass.
Det är nog en av de vackraste ställen jag besökt i skärgården. Men lurigt. Inte tillräckligt djup hela vägen in till land överallt, men vill du försöka rekommenderar jag att sikta på den fasta bergöglan och att se upp för en sten vid västra inloppets norra sida. Den missade vi på vägen in, men på vägen ut hade vi ett närgånget möte.
Spännande med väder.

Kul att känna att vi steg för steg kan samarbeta allt bättre kring seglingen. Slobi börjar så sakteliga förstå de olika momenten när det gäller att skota, jippa, slå, lägga till och lägga ifrån, men det hinner också bli en del missförstånd.

Att ligga i gästhamn är kanske inte vad man drömmer om i samband med en segling i Stockholms skärgård, men ibland är det rätt praktiskt. I Gräddö fick vi tillfälle att fylla på vatten, ladda batterierna, tvätta och bunkra. Och viktigast av allt, min son Filip och hans Lise skulle mönstra på.

Det hade regnat en del under förmiddagen och det var alldeles vindstilla när vi lade ut och för motor tog oss ut mot Söderarms skärgård och Inra Hamnskär.
Ut mot Ålands hav var det spegelblankt. Foto: Slobi.
Här hade vi en härlig kväll och studerade bl a en mink, tror vi, som kilade upp och ner för berget och simmade i vattnet.
Filip och Lise gjorde en mer grundlig utforskning av ön och trodde sig ha stött på en älg.
Ibland får man sina fördomar vederlagda. Ibland blir de bekräftade. En finsk båtbesättning hade en portabel bastu med sig som man var i full färd med att klyva ved till.

Slobi var först helt emot tanken att gå ut på Ålands hav och över till Åland. Men, allt eftersom hon förhörde sig om distanser och vindprognoser och jämförde med andra ben i skärgården vi hade gått så var hon plötsligen på. Modigt att utmana sina rädslor.

Så, det blev ändå Åland till slut. Överfarten företogs i behaglig halvvind till bidevind, typ 6 m/s. Här passeras Söderarms fyr.
Det där med väder och inte minst olika typer av moln tycker jag är ett besvärligt kapitel. Och försöker man vara duktig och läsa på, så är det ju inte alltid det man ser på himlen ser ut som exempelmolnen i boken. Vad är det som är på gång här?

Man behöver inte åka till Stora Karlsö för att skåda sillgrisslor. De finns lite överallt här. De är ju inte världens bästa flygare och på väg mot Åland såg vi en som landade på vattnet med världens magplask. Såg kul ut. Senare upptäcker vi dock att det kan ha varit Tordmular vi sett. Tja, kul ändå…

Väl framme i Rödhamn skålade vi för Slobis premiärsegling över öppet hav. Slobi, något förvånad: – Jag var inte rädd någon gång. Det blev en underbar segling.
Rödhamn var idylliskt och och lugnt och väldigt somrigt. Alla verkade bara vara nöjda.
Vattnet var varmare än i Söderarms skärgård. Slobi: det här var den bästa badplatsen hittills.
Planen blev att gå motsols runt Åland. Då passerar man ganska snart denna hamn vars skäl för den utbyggnad som stod klar 1999 är något skruvade. Här lägger färjorna mellan Stockholm och Åbo till enbart för att man ska få sälja tax free ombord.
Framförallt när det är lågtrycksbetonat väder bör man hålla koll på väderprognoserna. Vi upptäckte att flera prognoser nämnde byvindar på upp till 18 m/s i samband med ett förväntat regn, så i lagom tid kastade vi ankare i Kapellviken på norra Lumparland. Var det månne falskt alarm? Ser ju hur fint ut som helst…
Så småningom såg vi dock en blixt slå ner och på håll hördes åskan och återigen åkte åskledarna upp. När vi trodde att lugnet åter infunnit sig och dragit upp ankaret, bröt ett riktigt spöregn ut. Tack för den duschen! Klockan hade nu blivit sen eftermiddag så vi gick bara vidare till Bomarsunds gästhamn.
I Finland finns det gott om små linfärjor och att vi närmar oss en sådan känns ju rätt uppenbart med ledning av den nedre tavlan. Blev dock tvungen att kolla upp vad de två övre tavlorna betyder. Jo, ”Påbud om ljudsignal” och ”Signalart”. På Aquileja finns en mistlur som inte kommer till användning så ofta, så nu hade vi ju chansen.
Var det månne p g a vår signal som linfärjan snällt avvaktade till dess vi passerat?
Alla gillade hamnen i Bomarsund. Idylliskt och lugnt.
Häftig utsikt uppifrån Notvikens fästningsruin.
1809 tillföll Åland Ryssland och 1832 påbörjade man bygget av sitt västligaste fäste, Bomarsunds fästning. Här skulle 2500 man stationeras och man planerade även för en omfattande stadsbebyggelse. Så blev det nu inte. 1854, under Krimkriget, som namnet till trots även fördes i Östersjön, anfölls fästningen av en övermäktig fransk armé samt engelska och franska krigsfartyg.
Man hade skickliga stenhuggare.
Foto: Slobi.
Jag har varit här förut, men häpnade ändå över hur stor den planerade fästningen såg ut att ha varit. På Wikipedia läser jag att den planerades bli 290 meter lång.
Inte någon fästningsruin, men charmigt.

Återigen kändes det lite svalt i luften, men efter ett träningspass får man upp värmen och blir badsugen och jag imponeras av Slobis förflyttning från att inte vilja bada i kallt vatten till att få det till att bli en självklar rutin. Filip och Lise hade även en del annat i fokus, potentiella klätterleder. De sticker ut med jollen och rekar och hittar något som inte verkade finnas i klättrarnas motsvarighet till mina hamnbeskrivningar.

Efter en lugn morgon började det blåsa lite mer lagom tills vi la ut. Vad ensamma vi är. Var är alla båtar? Idag hade vi tur. Vi såg regnskurar längre bort, men klarade oss undan.
Vi hade fått rekommendationer om tilläggning mot Bredskär på norra Åland, men var vi än försökte var det för grunt. Till slut lade vi oss på svaj och här mellan Bakskär och Lammskär känns det väldigt bra. Det är alldeles tyst och vi är helt ensamma med undantag för fåglarna. Tärnorna blev som vanligt lite upprörda när vi kom inseglande. Men, var är alla människor och varför är det fortfarande inte fler som upptäckt norra Åland?
Ser det inte ut som om vi vore i Norrland, på någon älv med låga fjäll i bakgrunden? De låga fjällen i bakgrunden är Getaberget, Ålands högsta punkt. Hela 99 meter över havet. Visst ser det högre ut?
Min jolle är nog i minsta laget om man ska ro. Vi fick ro in en i taget.
Lite dramatik när Slobi skulle i jollen. Hon vågade inte riktigt släppa taget om båten när hon skulle ner i jollen och höll följaktligen på att hamna mitt emellan, rakt ner i vattnet. Som tur var redde det upp sig. För Lise gick det bättre.
Bara näckrosorna som saknades i dammen.
På andra sidan ön var det några öar till, men sedan mest bara hav. Det var en fin ö med vackra hällar. Slobi ser ut att trivas.
Slobi hade haft bilden av att det skulle vara läskigt att ligga på svaj. Morgonen därpå konstaterade hon istället att det var väldigt fridfullt. Filip och Lise rodde in för sitt morgonpass och jag och Slobi tränade på fördäck. Lite trångt var det. Badet efteråt var härligt, riktigt varmt konstigt nog. Vi inbillade oss nog att det skulle vara kallare här.
Segling kan verkligen uppfattas på olika vis. Filip: – Äntligen lite action-segling! När vi dagen därpå gav oss iväg från vår svajankringsplats hade vinden ökat. Sjön var lite krabb och kom från två håll. Fram till dess vi skulle runda det nordvästra hörnet av Åland, drygt tio sjömil bort, hade vi dessutom bidevind. På vanlig svenska, båten både gungar och kränger. Alla ombord uppskattade inte action-seglingen. Både Lise och Slobi tyckte det var läskigt och Slobi blev även lite sjösjuk.
När vi väl rundat och länsade söderut var det som ett väderomslag och lugnet infann sig igen. Det gick undan söderut med lite över nio knop som mest. Vi kastade lunchankare söder om Finbo och pustade lite.
Slobi var helt utslagen efter maten och somnade och Lise ville inte höra talas om idén att gå ut till Enskär, utan ville komma till närmsta hamn. Så fick det bli och Käringsund är inget dåligt alternativ. Debriefing när vi var klara med båten. Varken Filip eller jag hade riktigt förstått hur illa det varit för tjejerna.
Hamnen i Käringsund ligger i en skyddad lagun med själva hamnen i den södra änden och badplats, camping mm i den norra. Det mesta var sig likt sedan mitt senaste besök. Kan det ha varit 2012? Affären var borta, men istället hade en ny brygga och en trevlig krog tillkommit. Om nu minnet inte sviker…
Är det detta som avses med bryggsegling? Sommarvärmen var tillbaka, så man blev rejält varm, men i vattnet var det iskallt. I en lagun!? Foto: Lise.
Dagen därpå var alla fit for fight igen. Vädret strålade och nu var målet Enskär en tio sjömil ut i havet från Käringsund. Vi hade pratat med värdparet redan dagen innan och förutom att de lät väldigt trevliga så beskrev de ön på ett målande sätt. Det väckte vår nyfikenhet att gå dit innan vi gick tillbaka till Sverige och den här gången tycktes väderprognosen vara med oss.
Förra gången jag stiftade bekantskap med Enskär strålade det inte. Nu backar vi alltså till sommaren 2003. Det var rent ut sagt skitväder och hamnkapten i Käringsund tyckte vi skulle ta Eckerö-linjen över till Grisslehamn, så kunde han se till båten så länge. Nu seglade vi på en hyrbåt, Johan Gustavssons Linjett 35:a Tjorven, tror jag det var. Båten skulle vara tillbaka på Rosättra ett visst datum. Inte så smart att segla till Åland under de betingelserna, men, men. Vi såg oss i alla fall tvungna att tacka nej till hamnkaptenens erbjudande. Innan vi passerade Enskär den gången passerade vi vad som såg ut som ett kustbevakningsfartyg och en helikopter som hovrade med en ytbärgare nere vid vattnet. Vad de höll på med uppfattade vi inte, men att det inte kändes som någon bra upptakt för att ge sig ut på Ålands hav var nog både jag och barnens mamma överens om.
En nitton år yngre version av Filip. När vi kom ut på Ålands hav blev vågorna allt större. Filip och hans storebror Joakim satt mest i aktern, förtjust spanande efter stora vågor. Den ene ville överträffa den andre i att hitta den största. Vid ruffnedgången satt barnens mamma, Lotta, och min dotter Malin sex år. Malin var sjösjuk, grät och kved: – Jag vill hem, jag vill hem! När jag nu frågade Malin om vad hon kom ihåg från Ålandsseglingen var det att hon spydde sju gånger på tillbakavägen. Av Åland i övrigt minds hon inte så mycket.  Lotta berättade efteråt att hon suttit och filosoferat över hur hon skulle se ut som uppspolat lik på någon strand. Var vi verkligen ombord på samma båt? Hur som helst, så småningom rundade vi Singö och som genom ett trollslag blev det både soligt och lugnt. Slutet gott, allting gott.
Åter till 2022. Väldigt härligt att komma hit nu. Naturligtvis bidrog sommarvärme och sjölä till att njutningen kändes fullständig.

Enskär har även en spännande historia. När vi passerade här 2003 var det ingen gästhamn, utan en sjöbevakningsstation som man kallar det. Under andra världskriget hade ön en militärstrategisk betydelse och man satte upp en stor kanon ansluten till ett tunnelsystem. Kanonen är borta, men tunneln lär finnas kvar. Tillsammans med batterier på den svenska sidan var tanken att kunna spärra infarten till Bottenviken. Går man längre tillbaka har här funnits en permanent bosättning redan 1568, en svensk lotsstation (under slutet av svensktiden), signalkanon och optisk telegraf (slutet av 1700-talet) samt  svenska och ryska posteringar (1808-1809).

För tre av oss blev det nyrökt sik till middag. Lise är (äkta) vegetarian.
Jag fick en sådan där känsla av fullständig harmoni här på ön. Filip, familjens fågelexpert, hade observerat tobisgrissla, törnsångare, kråka, ladusvala, svärta, knölsvan, sädesärla, fisktärna, skrattmås, trut och  havsörn.
Som en liten vit prick kan man ana Eckeröfärjan inne vid ”land”, så ön ligger ju en bit ut och Slobis telefon hoppade faktiskt över till svenska Tele2. Vände man sig om kunde man ana Singö i horisonten.
På flera håll kunde man beskåda resultatet av grodornas kärleksliv.
Filip vann Dart-tävlingen.
Hej då! Jag kommer gärna tillbaka. Till vänster i bild kan man ana det f d sundet mellan Enskär och Hellman, nu sammanvuxna genom landhöjningen.
Det är inte mycket som slår känslan av att lägga ut mot ett glittrande, lugnt hav. Det blev också allt varmare. Smolket i glädjebägaren var då möjligen den första algblomningen vi sett i sommar, men så småningom upphörde den.
Turturduvor på fördäck.
Det började stilla i en tre-fyra knop, men frampå eftermiddagen låg vi runt sju och i bidevinden krängde det rejält.
Lise verkade ha repat mod nu och satt högt upp i lovart med Filip. Slobi tyckte nog också att det var rätt OK, men höll sig för säkerhets skull i sittbrunnen.
Filip och Lise skulle hälsa på Filips mamma på Väddö och hon hade föreslagit att hon skulle plocka upp dem i Simpnäs. Ingen lämplig hamn för en segelbåt, så då får man improvisera, vilket denna gång innebar att vi la till utanpå en arbetsbåt. Ursäkta intrånget!

Tack Filip och Lise för att ni ville mönstra på och för den sociala samvaro ni bjöd på under er vecka ombord! Och lycka till på er husbilsresa i Europa!

Ombord hade det blivit rätt svalt på kryssen, men vi såg hur folk låg mer eller mindre avklädda på klipporna vi passerade, så vi förstod ju att det egentligen var varmt i luften. Slobi var rejält trött efter överfarten och ville att vi skulle förtöja så fort det bara gick, så istället för Gräddö och bunkring mellanlandade vi i Österhamn på Lisön. Eller Flugön. Till en början var det varmt och klibbigt och fullt med flugor. Så där så man nästan får lite fnatt. Det började dock blåsa mer, så efter ett tag blåste både flugorna och vår landförtöjning bort, Också vi hamnade på svaj. Det ryckte och slet i kättingen. Ingen lugn sömn den natten. Har nog aldrig sett så många båtar här förut.

Tidigt iväg till Gräddö för bunkring och tvätt. Det är bara ca tre sjömil dit så vi brydde oss inte om att packa upp seglen.

Fullt med båtar i hamnen, men vi hade tur och kom precis efter det att en annan båt hade lämnat insidan av bryggan.

Nu började en period av varierande, blåsigt och kyligt väder. Sen eftermiddag gick vi vidare mot Högmarsö. Väderprognosen stämde inte alls. När vi kom ut i Furusundsleden blåste det sydost istället för nordväst, vilket i o f s passade oss bra. Efter Furusund började en svart vägg att växa till sig på himlen och jag blev lite orolig för åska och kraftiga vindbyar. Så fort vi hade hunnit kryssa undan för en mötande Finlandsfärja åkte storen ner och vi hann precis lägga till vid en klippa i den innersta delen av Norrviken innan regnet började ösa ner,  men det värsta av ovädret smet vi undan.

Snart infann sig så friden igen. Vi låg väldigt lugnt i Norrviken. Slobi förundrades av att det kunde skilja så mycket mellan en blåsig fjärd och en skyddande vik. Som en annan värld. Bara att hålla med.

Det blev både morgonpass och en rejäl promenad på Högmarsö, denna märkliga ö, relativt liten men ändå begåvad med bilfärja. Vi såg vackra hus, förfallna hus, tråkiga hus, söta kor som såg ut som om de aldrig sett människor förut, hästar med ögonbindlar som inte fick se människor (varför?) och så detta varv som delvis ser ut som ett skrotupplag och mitt i allt detta, restaurang, bar, café, lanthandel och loppis (tre långa kaffeskedar skedar inhandlades till båten) – har jag glömt något? Stora kontraster alltså.

Man måste inte ta bilen till Högmarsö, det går även bra med skärgårdsbåt.
Bullerbyn?
Jag förstod aldrig varför Slobi gick igång så på öns handelsbod, men i hennes ögon var den fantastisk. Hon såg både bröd- och grönsaksavdelningen utifrån och sögs in som en magnet.
Vad är det för öde som väntar dessa fina båtar? En av dem ger mig någon slags association till Disney’s Tug boat Mickey. De kommer i alla fall ingen vart, utan att bryggorna flyttas. Och Kina-pråmen, vad gör den här?
En kändisbåt – i seglarkretsar i alla fall. Milo Dahlmanns Artemisia II. Om jag minns historian rätt jobbade hon som sjuksköterska, hade ingen eller i alla fall ringa erfarenhet av segling, ville ut på haven och tänkte: – Hur svårt kan det va? Så hon byggde sig en båt och gav sig iväg, till stora delar på egen hand och rundade Sydamerika. Mannen lämnade hon hemma tror jag. Vad båten gör här eller om hon fortfarande äger den, vet jag inte.
Gulligt café. Vi avnjöt dock färsk surdegsbaguette på en bänk utanför lanthandeln. Inhandlad i lanthandeln.

Slobi gick även igång när hon hittade ett anslag om ett jympapass (blandning av yoga, pilates och tai chi). Hon fascinerades av att det fanns engagerade människor som såg till att något hände på denna lilla ö. Jag noterar och fascineras över att man delvis kommer hem med så olika intryck och minnen.

Det blev en annorlunda dag med sen brunch och sen eftermiddag innan vi la ut. Byig, frisk vind och Slobi fick uppleva de första broacherna (finns det något svenskt ord för broach?). Slobi: – Det var väl inte så läskigt. Du har ju koll!

Ibland är det bra att inte förstå allt. Innebörden av en broach är ju faktiskt raka motsatsen till att ha koll. För en kort stund tappar man ju faktiskt kontrollen över båten. Den lägger sig ner, går inte att styra, lovar upp och reser sig igen. Det hela är över på ett ögonblick, så ingen skada skedd så länge man ser till att ha fritt i lovart så att man inte kolliderar eller går på grund.

Vi kom inte längre än till Själbottna och Båtviken. Återigen en frapperande kontrast mellan den blåsiga fjärden och lugnet när vi väl lagt till.

Att plocka blåbär omfattar för mig två moment. Först frustration och en frestelse att vilja ge upp. Det känns ju som evigheter innan man ens lyckas skyla botten på den burk bären hamnar i. Efter en stund övergår frustrationen i ett habegär. Det blir svårt att sluta. Tur att vi kom över tröskeln, för gott var det.

Vi hade ju helst velat styra ut mot den yttre skärgården, men inte heller idag lockade väderprognosen till utskärgårdsliv. Istället valde vi att gå Husaröleden ner mot Möja Västerfjärd och Möjaström för att runda Möja. Jag hyste en from förhoppning om att det skulle finnas någon plats ytterst i Kyrkviken, men icke. Att lägga till längre in har jag dålig erfarenhet av. Sist jag försökte blev det stopp innan jag nådde fram till bryggan. Upp mot Ramsmora istället. När vi lade till passerade Rune Wikström på väg ut, en av Möjas sista fiskare vars familj även driver restaurangen Wikströms fisk.

Vid bryggan i Ramsmora ligger man egentligen inte jättebra. Återkommande svall från passerande båtar, men är det västliga vindar som nu så får man i alla fall lite ro när skärgårds- och taxibåtar lagt till för natten. Att vi gick till Möja berodde mycket på att det fortfarande var rätt svalt, så nu skulle vi åka på upptäcktsfärd med båtens två Brompton-cyklar. 15-20 grader på land på en större ö, om det är soligt, känns mycket behagligare än på en blåsig kobbe i ytterskärgården.

Ramsmora
Vi började med att cykla norrut mot Långvik och stötte på Jeppes (restaurang, bar, galleri, fotoutställning, tatuerare, svartklubb). Har tydligen funnits i runt sex år, men helt nytt för mig. Kändes lite som ett hippieställe. Som om jag var tillbaka till hamnen i Anholt. Eller som på Kuten på Fårö innan det utvecklades till dagens turistfälla. Vår ciceron hos Jeppes fnös åt jämförelsen med Kuten. Det här var mycket bättre!
I Långvik upptäckte jag en hamn jag inte sett förut. Är den ny eller är det jag som är ett blindstyre? De vet i alla fall att ta betalt. En natt med Aquileja där hade gått på 500 kr inkl ström, men exkl vatten.
I Långvik bedriver Coop ett försök med obemannad butik. Hoppas folk kan hålla fingrarna i styr, så att det kan bli ett permanentat experiment.
Här har vi inte bråttom.

Istället för att cykla landsvägen söderut mot Berg, gav vi oss in på stigar och fyrhjulingsvägar genom Möjaskogarna mot Dragedet och Hamn. Väldigt vacker skog, delvis genom Björndalens naturreservat.

En av Möjas många insjöar.
I Dragedet är det uppenbarligen aluminium som gäller.
Inte alltid så lätt cykla, långa stycken fick vi leda cyklarna, sedan plötsligt var det rena autostradan över berghällarna.
Framme i byn Hamn.
Man kan ju förledas tro att man ska kunna ta sig ner till en hamn i byn Hamn. Men, alla bryggorna är privata och vi hade turen att snubbla in på en privat tomt med ett vänligt par som bjöd in oss att komma ner till vattnet.

Nu börjar vi komma in i huvudorten Berg på Möja.
Bergs hamn.
Lite omväxling att sitta på restaurang, Möja värdshus, och äta hemlagade köttbullar och dessutom kunna sitta ute och njuta av vad som kändes som sommarvärme. Yngve dyker upp och slår sig ner hos oss en stund. Yngve är numera både sambo och öbo.

Det blev en riktig upptäcktsfärd, Möja runt på land. Jag har varit på ön flera gånger förut, men först nu tycker jag mig kunna säga att jag har sett Möja.

Tillbaka till Ramsmora vred vinden plötsligt till frisk nordost och vågorna dunkade rakt in i akterskeppet på Aquileja. Båten trycktes ner så att bojen hamnade precis bakom aktern och stäven mot bryggans slut. Inte idealiskt för att lägga ut. Men, med lite trixande gick det bra. Vi förtöjde babords sida i nästa ring utåt på bryggan och drog stäven utåt och körde sedan in mot bryggan med hjälp av motorn. Sedan lossade vi förtöjningarna mot land och till sist mot bojen och när allt såg bra ut växlade jag snabbt från gas fram till kraftig gas back (förlåt motorn) och hoppades på guds försyn att vi prickade gluggen mellan bojarna. Gick perfekt. Vi lämnade ett stackars äldre par efter oss som undrade hur de skulle göra. Hoppas de fick lite inspiration.

Vi gick norrut från Ramsmora och i den friska motvinden rullade vi bara ut förseglet. Vi övervägde att hissa storen när vi rundat Möja, men det var rätt lugnt och skönt, så det fick vara. Vinden skulle återigen snurra runt, så Krokholmsviken kändes som en lämplig och skyddad allvädershamn.

På morgonen började vindarna kännas lite mer somriga och ljumma. Det trista vädret gjorde att vi bestämt oss för att runda av lite tidigare än planerat. Kanske inte helt optimalt för nu prognosticerades en kort värmetopp i mitten av veckan.

Under sista seglingsdagen var det kryss i stort sett hela vägen. Slobi började bli varm i seglingskläderna och i samband med något slag utbrast hon: – Det här är ju jätteroligt!

Av oss fyra som varit ombord utser jag Slobi till den modigaste av oss alla. Stundtals var du jätteskraj, men undan för undan utmanade du dina rädslor och började tycka att det var kul eller i alla fall att det inte var läskigt längre. Jag tycker mig också ha noterat ett något mer avslappnat förhållningssätt till lite otillgängligare natur.

Det har uppstått ett antal missförstånd under seglingen, utmanande för oss båda, men i takt med att du fått rutin och slappnat av har du lärt dig jättemycket om segling, denna helt nya värld för dig. Tack Slobi för din positiva attityd och ditt goda humör under dina 17 dagar ombord!

 

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.