Kristiansand-Stavanger

Med Anita (vill inte nämnas med efternamn), Ola Malm (delvis) och Fredrika Torell
18-29 juli
Rutt: Kristiansand-Bragdöya (Kongshavn)-Hille (Vestre Drasvik)-Tjaumshavn-Lindesnes Kystkulturcenter-Lillehavn-Hidra (Rasvåg)-Flekkefjord-Hidra (Kirkehamn)-Egersund-Rott-Kvitsöy (Ystaböhamn)-Line (Linehamna)-Stavanger (Börevigå)

Jag vet sedan tidigare att det kan bjuda på utmaningar för människor som inte känner varandra att segla tillsammans och dem jag inte känner eller inte känner väl träffar jag numera alltid på en slags intervju innan vi kommer överens om att segla tillsammans. Men, jag kan ju naturligtvis dra för snabba slutsatser och göra felaktiga bedömningar. Dessutom är det ju en sak om jag tror att jag och den tilltänkte gasten kan umgås och ha trevligt. En annan sak är hur gruppen som helhet kan komma att komma överens.

Den här etappen skulle jag bl  a segla med Ola som jag kände sedan tidigare. Vi har kappseglat en del och jag har alltid uppskattat att ha med Ola ombord. Ola hade med sig sin kompis Fredrika som var en ny bekantskap. Anita hade jag fått kontakt med via en av Svenska Kryssarklubbens gastlistor. Redan när jag mötte gänget på busstationen i Kristiansand märkte jag att Anita  och Fredrika hade funnit varandra och att det var något med Ola som inte stod rätt till. Han anförtrodde sig snart att han inte drog jämnt med Anita. Trots ett antal ”skeppsråd” så blev stämningen till slut så tryckt att Ola valde att lämna efter fem dagar. En stor besvikelse som i alla fall påverkade min sinnesstämning under stora delar av denna etapp. Som tur är hade vi härliga seglingar och kom till flera fantastiska platser. Efter lite inledande varannandagsväder bjöds vi ett underbart högsommarväder, som flera norrmän vi pratade med inte kunde minnas att de hade varit med om tidigare.

Drygt tre dygns egentid i Kristiansand för att ladda batterierna och få lite lappsjuka på nytt. Kristiansand kändes som en riktig stad och det kändes nästan lite uppfriskande efter alla idylliska puttinutt-ställen. Staden lär vara Norges sjätte stad i storleksordning och den kändes äkta och levande. Någon hävdade dessutom att det var Norges mest expansiva stad. Det var gammalt och nytt i en ibland väl brutal blandning. Fast varför visar jag då en bild på den gamla staden? Kluvet…
Bunkringen avklarades snabbt och effektivt och vi kastade loss samma dag som den nya besättningen mönstrade på och kvällsmotorerade ut till en naturhamn alldeles utanför stan. Dan efter blev det segla av.
Lederna är inte alltid så tydligt utmärkta i de norska båtsportkorten. Men, om man istället för att gå ut på öppet vatten letar sig fram i trånga sund upptäcker man både leder och mysiga små samhällen. Här Ny-Hellesund. Kanske borde vi ha stannat till här och insupit mer av atmosfären.
Ny-Hellesund
Ny-Hellesund är fredat, vilket jag tolkar som motsvarigheten till vårt kulturminneskydd. Det osar av historia kring denna uthamn som centrum för sjöfart redan på 1600-talet och som vallfartsort för konstnärer och författare.
Som skulpturer utan någon människas hand.
Ibland kan man förledas tro att berg är lent som sammet.
Ryvingen fyr.
Tången ser livskraftig ut. Jag fick upp en vacker bit i ankaret och funderar på om man skulle plocka upp en bit och torka…
En bit väster om Kristiansand hände något. Nästan inga båtar. Nästan inga hus. Nästan inga människor. Visste de möjligen något som vi inte visste? För att vara slow sailing hade vi tillrygalagt en ganska lång distans, 37 M. Ja, ja, inte jättelångt, men allt är relativt. Och när vi började leta natthamn hade vi några alternativ. Det kunde ju vara fullt där det var lämpligt för oss att ligga… Med spänning rundar vi udden till vik nummer ett. Inte en båt. Helt magiskt. Vin och ost på berget i solnedgången innan vi sätter igång med maten.
Samtidigt denna smygande känsla av att vara utelämnad. Varför vill inga andra segla hit? Solen går ner i säck och hela dagen därpå regnar det. Vi ligger still. Fascinerande hur snabbt en sysslolös dag kan passera. Många besättningar på Aquileja har fått lära sig Hasty patience och även denna besättning verkade bli såld på spelet.
Natten därpå ska vinden vrida till frisk västlig och vi bör flytta på oss. Framåt kvällningen blir det en lucka i regnandet och vi drar oss in mot land och upptäcker när vi kommer ut vilket bra skydd vi haft. Vi är nära Lindesnes nu och jag blir påmind om den respekt för hårt väder man bör ha för denna kuststräcka. Vi får skydd på svaj i Tjaumshavn. Egentligen hade vi tänkt gå längre, in genom den smala passagen till höger i bild och kasta ankare i basssängen innanför. Inga jättemarginaler, men fullt möjligt enligt vår hamnbok. Föraren av en mötande motorbåt menar dock att vi kanske kommer in, men inte ut, när vattnet sjunkit. Vi låter bli och ligger lugnt och tryggt där vi ligger.
Dimma och vi bedömer sikten till som sämst 50 meter. Det visar sig att segling av det här slaget var något nytt för samtliga gastar ombord. Men, med radar, AIS och automatisk mistsignalering (en lång, två korta varannan minut), så tror jag alla ombord kände sig lugna. Så småningom lättade dimman och plötsligt sa det pang och fockskotet fladdrade löst i vinden och en incident någon dag innan fick sin förklaring.
Har ni som är båtägare varit med om att ha hittat någon bult eller mutter på däck? Ingen behaglig känsla när man inte hittar var sådana små, men möjligen kritiska detaljer kan höra hemma. Någon dag tidigare hittade Ola dessutom en avbruten bult på däck. Vi letade på tänkbara ställen där den borde höra hemma och jag lät mig hissas upp i masttoppen, men allt såg ut som jag tyckte det borde se ut. Hur kunde vi ha missa bulten i skotvagnen som schacklet till fockskotblocket var fäst i? Med tanke på att det ändå gick att segla en bra bit, måste resterande bit av bulten ha suttit fastkilad så att det inte syntes att den var av och på ett sätt om gjorde att att den fortfarande fullgjorde sin funktion. Just i den här situationen ledde det inte till någon stor dramatik när blocket lossnade. Någon timme senare i hamn satt en ny bult på plats. Men, jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som hade hänt om. Om någon suttit på fördäck och fått blocket i huvudet. Om vi hade haft en tight kryss i hård vind. I just det här fallet hade vi bara kunnat byta försegel om jag inte hade hittat någon lämplig ersättningsbult ombord, men tankarna far iväg. Hur mycket och vilka reservdelar ska man egentligen ha med sig. Det går ju inte att gardera sig för allt, då skulle man ju snart segla omkring med en hel båttillbehörsbutik.
Norrmännn är för goa ibland. Vi hade läst på att det inte gick att tanka vatten i Lillehavn, ett naturligt stopp innan man rundar Lindesnes fyr. Istället gick vi in till något som kallades Lindesnes Kystkulturcenter. Killen som skötte ruljangsen stod på bryggan och tog emot och berömde oss för vår tilläggning. Han drog snabbt fram en vattenslang till oss och vi förklarade att vi bara ville tanka vatten för att sedan gå vidare till Lillehavn. Rätt vad det var stod han på kajen och drog lite försynt fram var sin liten flaska med en slags bitter. – Konen min tyckte ni burde få hver sin ankardram. Vad för övrigt kulturen i detta Kystkulturcenter  bestod i begrep jag mig aldrig på, i bottenvåningen härskade framförallt tyska fritidsfiskare som rensade fisk. Vi försökte köpa av dem, men det blev nobben. För dåligt med fisk nu för tiden, förklarade man.
På väg ut mot Lillehavn blev vi påminda om det vi blivit varnade för, att vinden ofta ökar kraftigt när man när man närmar sig udden. Plötsligt vräktes båten ner och vi fick en s k broach, d v s det fenomen som innebär att båten kränger till så kraftigt att man tappar styrförmågan och båten går upp mot vindögat och sedan rätar upp sig igen. Vi drog ner storseglet och seglade vidare bara med den självslående focken. I Lillehavn ligger man långsida mot en liten brygga och som tur är fanns det en plats ledig för oss innanför den enda båt som redan låg förtöjd. Den här gången var det vi som bjöd på ankardram och så stiftade vi bekantskap med Helge (nummer två från vänster) och Leif (längst till höger) som bodde i Fitjar på ön Stord och var ute med en liten motorseglare (med betoning på motor). Helge var musiklärare och Leif var konstnär, se t ex https://galleriguddal.no/utstilling/fast-sommarutstilling/.
Lillehavn var en ovanligt trevlig blandning av gammal och ny bebyggelse. Efter några dagar ute i vad som emellanåt kändes som in the middle of nowhere, kändes det som en tydlig kontrast att komma hit.
Med vårt besök på Lindesnes fyr, Norges sydligaste punkt, bidrog vi till den skara som lär summeras till 80 000 besökare per år. Man hade gjort kommers av det hela med inträde och utställningar, men det förtog inte den häftiga känslan av att vara här. Vädret var typiskt Lindesnes-väder, soligt och man blåste nästan omkull, sannolikt en Liten kuling. Norrmännen använder sig av begreppet Liten kuling (10,8-13,8 m/s), vilket man i Sverige vanligtvis refererar till som en hård bris. När vinden kommer en bit över 10 m/s är det ju fråga om mycket vind och då tycker jag begreppet Liten kuling är mycket bättre. Bris, även om den nu skulle vara hård, låter ändå lite mer lättjefullt i mina öron. Jag tänker gärna på en glittrande fjärd och avkopplande segling när jag hör ordet bris. Liten kuling sänder en tydligare varningssignal. Tillbaka till fyren: Den är fortfarande bemannad. Den enda i Norge.
Jag har aldrig varit på Kap Horn, men i mitt sinne ger naturen ett intryck som berättigar Lindesnes att omnämnas som Norges Kap Horn. Både vackert och lite skrämmande. Enligt NRK båser det kuling här 265 dagar per år. Jag antar att man då börjar räkna fr o m 10,8 m/s.
Norsk humor 🙂 Tåke betyder förresten dimma.
En segelbåt för segel glider med vinden runt udden. Imorgon skulle vi åt motsatt håll…
Ibland kan jag helt försjunka i utställningar i både bilder, föremål och texter. Jag förflyttas tillbaka i tiden och försöker leva mig in i hur det var då eller så slås jag av hur viktiga vissa företeelser var förr, företeelser som tappat sin betydelse idag, t ex hur viktiga fyrarna var för sjöfarten och det hårda och isolerade liv som fyrpersonalen sannolikt levde. I bergrum under fyren fanns en fotoutställning om norska fyrar och den här bilden är från Torbjörnskaers fyr. Ur fyrvaktarens protokoll från 1884 kunde man läsa: ”Sjöen slo ind ett vindu i fyrbygningen. Fandt sild på gulvet…”
Med tanke på hur mycket jag hade hört om Lindesnes, så blev passagen lite av ett antiklimax. Otypiskt Lindesnes-väder. Sydostlig eller ostlig vind, mulet, lite regnigt och relativt lugnt. Osäkra källor, men jag har för mig att den förhärskande vindriktningen fortfarande är SV (någonstans i närheten lär den ändras till NV) och någonstans hade vi sett att Lindesnes var Norges soligaste plats. Relativt lugnt i alla fall vid vår passage runt åtta på morgonen. Leif och Helge gav sig iväg redan vid fem för att vara på den säkra sidan. Vi var inte lika tidiga, men reviderade vår plan och klev upp ett par timmar tidigare tidigare än vanligt.
Det ger ofta utdelning att leta sig fram genom små sund. Ofta hittar man små byar och hamnar. Här passerar vi Ulleröyhavn.
Farsund byggdes upp i jugendstil efter en brand 1901. Vi tog en liten omväg för att spana in byn och eventuellt göra ett lunchuppehåll. Vi tog en svängom in i hamnbassängen utan att ta ner seglen. Oss ovetandes låg Leif och Helge i hamn och undrade vad vi hade för oss.
Jag hade fått ett tips om att inte missa Hidra. Tack Aina! Vinden var nu rätt frisk, sikten halvkass och inseglingen bitvis trång, inramningen lite hotfull och stämningsfull på en gång. På väg in nu mot Rasvåg, en av de två större hamnarna på Hidra, som för övrigt visade sig vara två öar. Den andra beryktade platsen längs vår rutt, Lista, hade vi nu också passerat. Frampå dagen tilltog både vind och regn och vi såg aldrig Lista. Men, det här var väl det närmaste busväder vi kom. Inga slängjippar inte…
Trolsk stämning när de låga molnen bäddade in bergen som omgav byn och hamnen. Vår tyske båtgranne associerade med Sagan om ringen. Låter som en rimlig jämförelse, men jag är inget fantasy-fan så filmen har jag inte brytt mig så mycket om.
Rasvåg
Rasvåg.
Rasvåg från vägen upp mot lotsutkiken. Lotsarna spanade åt ett annat håll och främst under dagar med klarare sikt, får man förmoda..
Ny dag och ett nytt samhälle eller i alla fall ett helt annat intryck.
Rasvåg. Hit skulle jag vilja komma tillbaka.
Hej då Rasvåg!
I Sverige tror jag många tänker på en fjord som en djup havsvik omgiven av branta bergväggar. I allmänt danskt och norskt och även bohusländskt språkbruk är fjord bara en havsvik vilken som helst, t ex Oslofjorden. Limfjorden i Danmark borde väl egentligen ha bytt namn till Limsundet efter det att en storm öppnade upp vattenförbindelsen i väster. Tillbaka till Norge. Det här var i alla fall första gången vi närmade oss en fjord som vi vill att den ska vara, brant, smalt och lite dramatiskt. På väg in mot Flekkefjord som dock är en by (stad). Solklart eller hur?
I Flekkefjord vinkade vi av Ola vid busstationen, f d järnväggstationen, från vilken man också hade kunnat ta cykeldressinen. Ola föredrog dock bussen. Flekkefjord har präglats starkt av ett handelsutbyte med Holland och den gamla stadsdelen kallades för Hollenderbyen. Holländare bosatte sig tydligen i Flekkefjord och norrmän från trakten utvandrade till Holland.
Längre tillbaka i tiden dominerades hamnbassängen av segelskutor. Nu var den rätt ödslig och staden är väl egentligen inte värd en omväg.
Omvägen till Flekkefjord ledde dock till att vi även gick igenom Hidrasundet och det är värt en omväg. Dramatiska klippor och vacker natur och kor som går och  betar i vad som ibland mer ser ut som sluttande trädgårdar än sluttande betesfält. Jag får ju för mig att det är fråga om fjällkor så fort man hör bjällror. Sannolikt en from förhoppning.
Flekkefjords hamn lockade inte till någon övernattning, så relativt sent på kvällen anlöpte vi Hidras andra större hamn, Kirkehamn. Varför heter hamn nu hamn plötsligt och inte havn, undrar språkpolisen. Ja, det står faktiskt Kirkehamn i hamnbeskrivningen. Och det brinner inte…
Ja, vad ska man säga…
Heter man Kirkehamn bör ju kyrkan stå mitt i byn… öhh, mitt i hamninloppet… Och svaert betyder inte svart som en i besättningen trodde, som letade efter den svarta kyrkan.
Kirkehamn.
Förutom vid en krog, där det fanns ”riktiga” gästplatser, kunde man ligga lite varstans i hamnen som här där vi hittade en tom bryggnock. Lite charmigt när det inte är så välstrukturerat.
Innan vi lämnade lade vi till med båten utanför fiskaffären och handlade middag, kolja. Hyse på norska. Räkorna var dock slut 🙁
Vi åkte ändå på räkmacka när vi kom ut. Vi började med Code 0 och seglade i stadig fart. Sedan vred dock vinden och vi hamnade längre och längre ut från kusten. Code 0 är ju ett nytt segel för mig, men jag kunde konstera att om man går över ca 140° vindvinkel så börjar den bråka med en. Norr om Hidra började landskapet ändra karaktär. Successivt avlöstes de lite dramatiska, ibland hotfulla bergen av snällare klippor, som påminde mer om runda vänliga Fjällbackaklippor.
På väg upp från Hidra mot Stavanger finns det inte så många hamnar och vill man stanna till på vägen är Egersund ett naturligt val. Återigen stötte vi på Leif och Helge, vilket ju var trevligt. Egersund däremot kunde man annars ha avvarat. Kul grej med hamnkontoret på bryggnocken. Det var väl det mest bestående intrycket. Inseglingen till Egersund kantades av industrier och hamnanläggningar. Själva staden kändes ändå som en stad på deken. Överallt såg vi lokaler att hyra eller fastigheter till salu eller igenbommade verksamheter som t ex detta lite charmiga f d hotell. Vid vår kvällspromenad i centrum var det spöklikt folktomt. När vi däremot lämnade staden norrut kantades stränderna av tjusiga förorter. Drabbas en del norska städer av samma utarmning som centra i många amerikanska städer?
Även denna dag var vinden med oss och nu kunde Code 0:n få vara uppe hela vägen upp mot Jaerens rev, så vi tuggade sjömil i ganska rask takt. Återigen ändrade landskapet karaktär. Vi såg långa sandstränder och bakom dem påminde vyerna om Skåne eller Danmark. Tråkigt har en del sagt, men rätt fint tyckte jag. Men, det är klart, solen förgyller det mesta.
Jaerens rev får symboliseras av denna västprick. Vilka rysarhistorier jag har hört om denna passage. Här lär det finnas gott om vrak. Just idag var det rena glidarvädret.
Ett naturligt stopp för många efter Jaerens rev är Tananger. Hamnbeskrivningen sände vibbar omTananger som en lite större, könlös gästhamn. Och det var varmt. Tananger lockade inte och istället styrde vi mot denna lilla pärla, ön Rott. De allra flesta norrmän vi träffar är både  trevliga och hjälpsamma. De är nyfikna på vår segling och kommer med allehanda tips. Här på Rott t ex rodde en kvinna fram till oss i sin kajak och hälsade oss välkomna och berättade om ön och sin familj. Det visade sig att vi råkat lägga oss på en privat plats, men inte gjorde det något. – Det kunde ju inte ni veta! Och vi hade faktiskt frågat runt om vi låg OK…
På ön hade man dessutom ställt samman en liten guide för att gästande turister skulle kunna hitta runt på ön. Spännande historier om hur tyskarna under kriget förvandlat ett av husen till utsiktstorn med strålkastare, om hur ett brittiskt plan beskjutit tyskarna men själv fallit offer för bomben när den exploderade i luften, om hur elen kom till ön först på femtiotalet, om ett f d hippiekollektiv, om fågelområden som försvunnit p g a råttinvasion, om fynd från järn- och stenålder, om ett skepp som förlist utanför med Stavangers kyrkklockor som skulle till Tyskland för att smältas ned och gjutas om till kanoner och om hur man hittade vraket och hittade allt utom kyrkklockorna, om hur invånarna på ön skördade äpplen i vattnet efter att ett fartyg med äpplelast hade förlist (så till den grad att det senare började växa äppelträd på ön). Med reservation för sanningshalten p g a bristande kunskaper i norska.
Tänk att en sketen, liten terrier kan få en hel fårskock att sätta av i galopp.
Här kunde man skåda många fåglar innan råttorna kom. Några arter överlevde. Vackert och rofyllt så det förslår. Det enda som egentligen störde friden var Stavangers flygplats som inte låg så långt bort och så var det en rätt intensiv helikoptertrafik som jag antar var relaterad till oljefälten utanför.
Och nu går solen ner i ett alldeles spegelblankt Nordsjön. Hur ofta händer det? Långt där borta borde Shetlandsöarna ligga…
Välkommen till Kvitsöy. Säger han (hon?) det?
Jag hade lagt in några extra dagar för det fall vi skulle ha behövt invänta bättre väder från Lindesnes upp förbi Jaeren, så nu hade vi lite utrymme för att slappa. Jätteskönt! Två nätter låg vi i Ystaböhamn på Kvistöy. Jag tror jag har nämnt tidigare att vinden här kan ändras snabbt och att prognoserna inte alltid är helt tillförlitliga. När vi t ex låg utanför Kristiansand hävdade YR att det i detta då var soligt och klarblå himmel. Vi såg bara en grå himmel. Idag på Kvitsöy skulle det vara näst intill stiltje på eftermidsagen. Väl förhöjda på Kvitsöy tyckte jag plötsligen att det började bli lite dragigt när jag låg och solade. Kollade Windy och just nu skulle det blåsa 5 m/s. Hmm, det där var inga 5 m/s. Jag slog på instrumenten: 10-14 m/s!
Sedan barnen mönstrade av har jag inte haft så många badkompisar.
En båtgranne från Sandnes söder om Stavanger kommenterade att man inte brukade bada så ofta på Kvitsöy. Underförstått, det brukar vara för kallt.
Men, nu hände något, båda mina gastar klev ner i vattnet och Fredrika gjorde det på det mest utmanande sättet.
Kvitsöys ståtliga fyr som stått där sedan 1859. Man stoltserar med att det är det äldsta stentornet i Norge som fortfarande används som fyr. Som fyrplats betraktad är dock Lindesnes fyr äldre. Redan 1655 började man tända eldar uppe på berget vid Lindesnes, här fick man tillstånd att ända eldar 1700.
Men, vad är nu detta för spaceat ställe som bryter mot idyllen? Jo Kvitsöys relativt nya (2003) sjötrafikledningscentral, VTS Kvitsöy alltså. Den täcker ett rätt begränsat område, från Jaerens rev i söder upp till Bömlafjorden, strax norr om Haugesund, i norr. Men detta är tydligen Norges mest trafikerade vatten.
Överhuvutaget hade Kvitsöy en fantastisk natur. När vi anlöpte Ystaböhamn gled vi in genom öar som fick mig att tänka på Stora Nassa. En man vi mötte som rastade sin hund och bodde på ön, menade att detta är ett Färöarna i miniatyr. Oavsett vilket, jag var helt hänförd när vi hamnade här på nordvästra delen av ön.
Tja, vad ska man vänta sig av hagens svarta får? 🙂 Apropå de allerstädes närvarande fåren så är tydligen Kvitsöy-lamm ett begrepp i Norge. Restaurangerna står på kö för det fina köttet som lär ha smak av både sälta och örter.
Här bevakade tyskarna delar av den norska kusten. Skickligt gömt i naturen. Och fascinerande att så mycket är kvar nästan 75 år senare.
Det var en väldigt rofylld atmosfär på Kvitsöy.
Dåtidens tjänstebil. Sådana här agentbåtar var tydligen inte ovanliga i Norge, inte Agent 007, utan säljagenter. Den här båten körde runt och lät presumtiva kunder komma ombord och smaka på öl och lägga beställningar. Båten levererades till Hansabryggerierna 1944 och med undantag för en period då tyskarna lade beslag på båten, seglade den som agentbåt ända till 1974. Tyckte det lät jättekonstigt först, men om man betänker hur det norska vägnätet såg ut då, så verkar det ine helt ologiskt. Båten var jättefin och det är inte svårt att föreställa sig vilket jobb familjen som ägde båten lagt ner på renoveringen.
En av de finaste trädgårdar jag kikat in i. Här hade man verkligen lyckats med rumskänslan. Fjärran från hur långt vi kom i vårt hus, men långt bättre än den känsla jag ens vågade drömma om.
Nu står vi uppe i Kvitsöys fyr och tittar ner på Aquileja och det gör vi tack vare vår båtgranne Vegard. – Ring mig om ni inte kan betala inträdet med kort, så löser jag det. Vips, så hade han betalt inträdet för oss tre på 150 NOK. Vips är den norska motsvarigheten till Swish. Det var inte tal om att vi skulle göra rätt för oss. Sedan kom det fram att han snart kulle börja på ett nytt jobb, som chef för Kvitsöy kommun och detta var ju en bra lärdom att ta med sig som han uttryckte det. Skulle du läsa det här Vegard, än en gång tack för din generositet och lycka till på nya jobbet! Kommun ja, trots den ringa folkmängden om 520 bofasta, är det inte Norges minsta kommun till invånarantalet, bara till ytan. Om jag fördstod det rätt, kommer det att ske kommunsammanslagningar över hela Norge under nästa år. Kvitsöy och några andra öar utan landförbindelse har dock undantagits från denna reform tills vidare.
Vy över inloppet till Ystaböhamn, österifrån.
Idag går det bilfärjor från Stavanger till Kvitsöy. Trot eller ej, men just nu är man i färd med att bygga en vägtunnel till ön. Kommunikationerna till just Kvitsöy var väl i o f s inte motivet för att bygga en tunnel, men om jag förstod det rätt var topologin lämpad för en avgrening upp på Kvitsöy. 16 miljarder norska kronor ska kalaset kosta. Hur ser egentligen den samhällsekonomiska kalkylen ut? Vi noterade, icke otippat, att det fans två läger, de som var för och de som var emot. En sak är ju säker, Kvitsöy kommer att förändras. När vi låg i hamnen pekade Vegar ut en passerande båt för Anita. Det där är en av Stavangers rikaste män. Han vill bygga ett stort hotell här. Skynda er till Kvitsöy om ni ill uppleva amosfären B.T.! Lite osäkert när tunneln kommer att stå klar, men runt 2026. B.T? Before Tunnel.
Kvitsöy
Det går inte att låta bli… Dagen därpå är det dags att styra mot Stavanger.
Så är jag då i Stavanger och väntar på ny besättning. Det blev något knas med planeringen, så egentiden här blev i kortaste laget. Rymdskeppet till höger är Norges oljemuseum. Jag har hört flera säga att det är väl värt ett besök. Hoppas jag hinner in där.

Jag kan inte låta bli att raljera över de ibland tokiga priserna i Norge. På Coop på Kvitsöy hängde påsar med Bridgeblandning som lockbete vid kassan. Men, vem lockas när priset är 97,90, motsvarane 108 SEK? Det känns ju som vansinne. I Norge kan man köpa mellanöl på Coop, en liten burk grön Tuborg kostar motsvarande 25 svenska kronor. En snabb jämförelse får Systembolaget att framstå som rena lågpriskedjan: 9,10 kr. En mjölchokladkaka kostar över 50 kr och en stor läsk går på ca 35 kr. De höga priserna på godis och läska förklaras av den höga sockerskatten i Norge. Sedan kan man plötligt bli glatt överraskad över en normalstor kartong med jordgubbar: 20 NOK! Rena fyndet.

Stavern-Kristiansand

Med Johan Eriksson och Lars Johansson
5-15 juli
Rutt: Stavern-Nevlunghavn-Langesund-Stråholmen-Jomfruland-Kragerö-Risör-Arendal-Valöyene-Grimstad-Lillesand-Gitkilen-Torsöya-Kristiansand

Enligt somliga skulle kommande period bjuda på en av de vackraste kuststräckorna längs norska kusten. Och då har vi ju ändå inte närmat oss de spektakulära fjordarna ännu. Mina nya gastar, Johan och Lars, fick dock ingen drömstart. Gammal dyning och måttligt med vind ledde snabbt till att båda blev sjösjuka. Men, den gamla präktiga devisen ”Inget ont som inte har något gott med sig” står sig. Vi ändrade planen och gjorde en kort segling till Nevlunghavn som visade sig vara ett mysigt litet samhälle. Så småningom visade det sig att mysiga samhällen och städer var det gott om. Den ena idyllen efter den andra avlöste varandra: Langesund, Kragerö, Risör, Arendal, Grimstad, Lillesand…

Nevlunghavn och skitväder.
Hamnplatsen för oss? En i besättningen hade i alla fall vänt ut och in på sig…
Den egentliga hamnen var inte ämnad för segelbåtar.
Här och var finns dessa telefonkiosker bevarade. ”Vernet kulturminne” kan man läsa och 100 av tidigare 5000 kiosker har bevarats. Oklart dock om de fortfarande fungerar. Någon hårdvaluta att testa med hade vi inte på oss. Hur många har vi kvar i Sverige?
Lokalbefolkningen gjorde rätt och passade på att kose sig inomhus när regnet strilade ner.
Trots en massa nyanser av grått var samhällets charm uppenbar.
Dagens bästa shabby chic…
De slagna hjältarna reste sig dock snabbt och vi kastade loss i regnet och i den nu friska vinden seglade vi för bara focken till Langesund.
En tuff start bör naturligtvis avslutas på ett sätt som ger lite upprättelse för dagens incidenter, en retroaktiv ankardram – för förtöjningen i Nevlunghavn. I Langesund knöt vi fast oss utanpå en annan båt och då har man kanske inte gjort sig förtjänt av någon ankardram? Eller vad säger regelboken?
Hoppla! Tur att vi inte hade läst på att en dram motsvarar någonstans mellan 2,5-4 centiliter.
Med whiskey i benen ska det rockas. Med kamera på magen stod jag plötsligen på något som kändes som en pressläktare. På scenen stod norska Madrugada. Riktigt bra. Fast därom var besättningen inte helt överens.
Langesund by night. Redan på Koster såg vi siluetten av berg längs den norska kusten. Det överraskade mig att det var så högt redan här och det ger en särskild prägel åt landskaparet med de blånande bergen i fonden när man blickar in mot land.
Nästan anhalt var en fridfull idyll, Stråholmen. Vår favoritö sa någon. Finaste ön i den här skärgården sa en annan. P g a det ringa vattendjupet var det med viss tveksamhet vi la till utanför hamnpiren. Tidvattnet var på väg ned, men båtgrannen stack 2,25 mot mina 2,08, så så länge han höll sig flytande…
Lars var lite insnöad på nautisk litteratur och hade med sig ”Havneboka … Havnebeskrivelser för seil- og motorbåter” utgiven 1953. Det var tack vare den lockande beskrivningen i denna bok som vi kom till Stråholmen.
Om naturtyper är som språkområden, så klingade inte Stråholmen av norska. I likhet med, visade det sig senare, Jomfruholmen upplevde jag dessa båda öar som land som slitit sig loss från någon annan ände av Norden och hamnat just här i sitt sökande efter en ny hemvist.
Det kan ju kanske bli långtråkigt på en liten ö som Stråholmen, men då kan man ju alltid ta en ritt på denna häst. Väldigt kreativt. Allt utskuret ur ett däck.
En pytteby, en bit från hamnen.
Denna tjusiga fyr på Jomfruland har en, här knappt synlig, nedlagd grannfyr. Man kan dock gå upp i den nedlagda fyren och jag såg fram emot vad jag föreställde mig måste vara en betagande utsikt över ön, skärgården och havet. Inträdet var 20 NOK och kortbetalning skulle gå bra.  Men, vad konstigt, mitt kort fungerade inte. Men, mitt Norwegian-kort borde väl fungera då. Nähä, inte det heller. Vi provade totalt sex kort och tjejen i kassan började beklaga sig över att de hade haft lite problem med utländska kort. Med tanke på att de faktiskt gick ut med att de accepterade kortbetalning, kunde hon kanske tänka sig att släppa in oss ändå? – Nei, jeg har strenge ordre… En stund innan i fyr-kaféet: Kunde man kanske ta en påtår? Nei, beklager. Hrmpf. Surade en stund och funderade över om detta hade hänt om jag hade varit i Danmark.
Jag lyckades lära Johan att äta gröt, men inför den stundande cykelturen Jomfruland runt krävdes tydligen lite extra energi. Men, ost och potatis måste väl ändå vara en udda kombo?
Det finns två cyklar på Aquileja, så vi behövde en tredje och vi uppsökte därför öns cykeluthyrning. Den roligaste norrmannen hittills måste vara denne cykeluthyrare. Han inte bara var rolig och lite småslug, rätt var det var deklamerade han en dikt av Tomas Tranströmer, så vackert att han rörde sig själv till tårar.
Kändes som om jag var på Fårö, men vi är fortfarande på Jomfruland. Även här fick poesin blomma och naturen gav upphov till följande dikt av Theodor Kittelsen: Det hvisker och synger med jublende toner. Det klinger av klokker og graater og lokker. Hvem er det som spiler paa harpen, saa tonen triller i glaede og smerte? Er det livet? Er det drömmen?
Vi trampar vidare…
… på denna väldigt behagliga ö.
Ett med naturen. Från topp till tå.
Alla hus är inte vita (eller gjorda av stenar).
Man kanske inte förknippar Norge med sandstränder, men efter att ha varit på Lofoten vet jag bättre och blev egentligen inte överraskad. Fast, kanske lite ändå 😉 Vi är fortfarande på Jomfruland.
Om nu Jomfrulands naturspråk inte klingade så norskt, så behövde vi inte segla långt för att komma till ett helt nytt språkområde. Om det vi sett tidigare under vår seglats mer känts som dialektala skillnader jämfört med Bohuslän, men emellanåt även jämfört med Stockholms skärgård, så börjar det kännas som Norge på riktigt när vi på väg mot Kragerö närmar oss det sund som heter Kreppa.
Kreppa
Kreppa. Bäst att att stanna upp och släppa fram mötande båt. Här var det trångt och ”blått” (grunt) vatten in mot kanterna.
Kreppa
Vad har vi månne fått syn på nu?
Kreppa
På väg in mot Kragerö.
Kragerö är en fantastisk liten stad med hus som klänger på bergväggarna med utsikt över vattnet. Edvard Munch lär ha utnämnt den till ”perlen blant kystbyene” och Christian Krohg (norsk konstnär och författare) menade att ”Denne byen burde males!”.
Det började en gång i tiden som utskeppningshamn för timmer. Förmodligen var det dagens Öya som ursprungligen hette Kragerö och sedermera gav namnet till hela staden.
Utsikt från Öya.

Har vi nu plötsligen hamnat i någon Medelhavsstad? Nejdå, vi är fortfarande i Norge, i Risör eller i ”Den Hvite By ved Skagerrak”. Staden sägs ha en av Nordens bäst bevarade trähusbebyggelser. Sämre utsikt från sittbrunnen kan man ha.
De allra flesta av de gästande båtarna låg lite utanför, i en traditionell gästhamn. Men, vi chansade och letade oss längre in och si där fanns en ledig plats.
Associationerna till Medelhavet fick även näring av vår förtöjningsplats direkt vid stadskajen. Morgonen därpå kom dessutom hamnvärdarna och delade ut ”gratis” frallor (och lakritsbåtar). Trevlig gest.
Förra året åkte jag med en bilfärja byggd helt i trä som trafikerade rutten Stubbeköping-Bogö i Danmark. Inte unikt, som jag trodde. Även Norge har sin bilfärja byggd i trä. MF Öysang hade ett av sina färjelägen alldeles bredvid oss. Vi såg den även ute på sjön på väg mot en brygga som definitivt inte såg ut som om den var lämpad att släppa av de bilar den hade ombord, så hon plockade nog upp bara passagerare också. Byggd 1950 är hon i alla fall Norges äldsta träfärja som tar ombord bilar.
Vad som på utsidan förvisso såg ut som en fin träkyrka, Risör kirke, visade sig vara ännu vackrare på insidan. Vi skulle bara kika in och vips hade vi lite oskyldigt plankat in på en kammarmusikkonsert. Berliner Camerata var det som gästspelade vackert för oss.
Jag undrar hur det ser ut inne i ett hus som dekorerats så fint på utsidan. Jag avhöll mig dock från att knacka på.
Lars är en stolt ägare och seglare av en IOD. En hittills okänd båttyp för mig, men här fick vi syn på en och nu vet jag lite mer 🙂
Sörlandet lär ska ha Norges bästa väder och kanske bidrar det även till att man överallt möts av så många prunkande rosenrabatter. Det hade jag inte väntat mig.
Solen går ned i ryggen, bakom bergen, men vackert är det ändå.
Vist är det lite märkligt? Det är skönt att komma i hamn, men ännu skönare att få kasta loss och ge sig ut, inte minst på ett sådant här hav. Dagens mål är Arendal.
Skulla man stanna till på alla mysiga ställen skulle man ju inte komma någon vart alls. Visserligen var mottot Slow sailing, men det får finnas gränser. Så därför fick denna idyll med bebyggelse på var sin sida om ett sund passeras obesiktigad,  förutom från sjösidan då. Men vi seglade eller snarare gled långsamt genom sundet så vi hann ändå insupa en liten del av atmosfären.
Ja, var var vi då? Lyngör!
Ett något bisarrt skäl till att vi fick avbryta seglandet, var detta internationella Power boat race som avhölls i Hagefjorden. Vi möttes av fartyg som beordrade oss att upphöra med vårt planlösa kryssande och ta ner seglen och gå så nära land det bara gick. Jo, jo, inte ville man få en sådan här i häcken.
Arendal gav ett väldigt trevligt intryck med vita hus som klättrade upp på bergen. Börjar det kännas igen? Men, något är annorlunda. Plötsligt fick jag en illusion av ett San Fransisco i miniatyr. Långsökt? Kanske det. Här ser vi i alla fall lilla Golden Gate-bron.
Här skönjer vi kullarna i lilla San Fransisco och utanför har vi naturligtvis lilla Stilla Havet. Även temperaturen var på kaliforniska nivåer. För syns skull tog jag på mig en T-shirt när vi skulle äta middag vid åttatiden.
Man ser i och för sig många STORA trähus i Norge, men det här, det gamla rådhuset, måste väl vara en av de pampigaste träbyggnaderna?
Inte helt ovanligt att även hus förses med dessa galjonsfigurer eller vad det nu är. Någon som vet?
Träkåkar i lilla San Fransisco. I centrum var bebyggelsen rätt blandad, nytt och gammalt. Men nyare bebyggelse fastnar liksom inte lika lätt på min lins…
Om jag minns rätt förväntade vi oss utifrån sjökortet att det skulle dyka upp en grön lysboj. Så här såg det ut i verkligheten.
Ute till havs blev det lätt lite kyligt i motvinden. Vi tog en en paus och värmde upp oss bakom Valöyene. Dess mäktiga båk vägledde oss in.
Valöyene. Egentligen är ju Norge, Norge. så varför känns det så lockande att hela tiden leta efter likheter med andra platser? Men, visst känner man igen den norska Bohusgraniten 😉
Underbar plats och relativt fritt från maneter. Jag badade, men jag hade inga badkompisar under den här etappen. Varför stannade vi inte kvar här över natten?
Hamnen i Grimstad. Ytterligare en vit idyll. Börjar vi bli lite mätta?
Grimstad har ett litet sjöfartsmuseum som kanske inte var någon höjdare i sig. Men, för mig blev det en mental nostalgitripp. Grimstad är eller möjligen var, basen för Uglandrederierna som idag verkar vara en stor och välkänd koncern i Norge. Den nedre av båtarna är en modell av m/s Evita levererad 1958 av Öresundsvarvet i Landskrona till just Uglandrederierna. Min morfar var under nästan hela sitt yrkesliv verksam vid Öresundsvarvet och som jag förstått det var han även god vän med delar av familjen Ugland och även min mamma talar med värme om dem. Jag var väldigt fäst vid min morfar, Bertil Karlbom, och under min barndom var hans hem och Landskrona en central punkt i mitt liv och det var alltid spännande att få följa med till varvet. Han dog alldeles för tidigt och det slår mig att han då var 63 år gammal, lika gammal (eller ung) som jag är idag. Jag var nio då och min mamma ville flytta till Stockholm, så så blev det. Men, en liten del av mitt hjärta blev kvar i Landskrona.
Finurligt budskap. Ungefär som ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! ” (Robban Broberg).
Jag kanske har raljerat tillräckligt nu över norska sjömärken. Kanske sov jag under lektionerna om sjömärken när jag gick på navigationsundervisning. Men, ser inte detta sjömärke väldigt olycksbringande ut?
Öppet hav. Så vackert och så lockande att bara dra ut och se var man hamnar. Fin inramning också när telefonen ringde och det var min son Joakim. – Jag och Linnea har förlovat oss. Linnea friade… Ögonen tårades. Vi faller av in mot land.
Lillesand. Idylliskt? Absolut! Det var några som sa att vi måste bara gå hit, men nu är vi knappt mottagliga för fler småstadshamnidyller.

Det fanns dock ett skäl till för att vi gick till Lillesand, inte för partylivet som höll oss vakna in på småtimmarna, utan för att Blindleia börjar alleles i närheten.

Och vad var då detta Blindleia som alla talade om? Bara namnet sätter ju igång fantasin. Vadå blind? Har inte hittat någon förklaring till namnet.

Man tycks inte heller vara helt överens om var den startar och slutar, men en defintion är att ena änden är strax utanför Lillesand och den andra västerut, vid Ulvöya. Enligt någon av de olika definitionerna för ledens start och slut är den ca 20 km lång.

Grejen med leden var att man till stor del seglade inomskärs och då fick skydd för det stundtals vresiga havet utanför. Nu var det ju inte det som lockade oss, utan det vi hört om att det skulle vara en vacker led med trånga, spännande passager.

Kruxet för oss var att leden i öster inleds med en bro med en segelfri höjd om 19 m. Jag har alltid levt i tron att min mast sticker ca 19,5 m över vattenytan och när jag gått under broar med en seglingsfri höjd om 20 m har jag upplevt det som att, jo det gick, men det var med nöd och näppe. Tänk vad bra om jag någon gång hade kontrollmätt masten… I varvets manual uppges masthöjden till 18,5 m, men då är VHF-antennen oräknad som sticker högst upp. Och hur mycket kan jag egentligen lita på varvets uppgifter om min båt? Uppgifterna varierar dessutom i olika dokument. Ingen ordning. Deplacementet uppges i min båtmanual till 7,1 ton. Vid vägning visade sig rätt uppgift vara 8,73 ton (!). Och då är det jättemycket man ska plocka ur båten innan den vägs. Djupgåendet uppges till 1,98 m, men rätt visade sig vara 2,08 m.

Jaha, vad göra? Först var vi inställda på att skippa första delen, men ju närmre vi kom, desto tråkigare kändes det att inte få börja på Gå. Jag kanske kunde låta mig hissas upp i båtsmansstolen, så jag fick lite bättre perspektiv. Hade jag en skiftnyckel med mig upp, kunde jag ju alltid skruva bort antennen om det knep… Så fick det bli. Båtmansstolen var förberedd, men först går vi fram och nosar lite. Se på filmen hur det gick.

Efter ett fikaankare satte vi segel och seglade faktiskt genom hela Blindleia, mestadels för bidevind, så för säkerhets skull hade vi motorn standby vid några tillfällen om det skulle bli för trångt för att slå eller om vi inte hade styrfart för att genomföra ett slag.

Enligt vissa definitioner sträcker sig Blindleia ända hit, till Ulvöysund. men då har man även gått en del på öppet vatten och då faller ju grejen med att det var en skyddad led. Hur som haver, en väldigt vacker led var det i alla fall.
Natthamn vid Torsöya.
Enligt YR sken solen, men hur vi än spanade såg vi ingen sol. Så istället för en slappardag i vår naturhamn drog vi ut på havet för att vädra spinnakern. Den hade inte varit uppe ännu i år. Men, vi lurades av ”solursvridet” (sjöbrisen), så istället för undanvindssegling blev det mest spinnakersegling i bidevind. Långt ifrån optimalt och till slut fick vi ge upp, men jag tror Johan och Lars i alla fall var lite nöjda med att ha satt och sett den.
Så är vi då framme vid denna etapps slutmål, Kristiansand, tryggt förtöjda invid en borg som vakar över oss. Ordningen är återställd. Solen skiner igen. Sommaren är ju långt ifrån över, men jag tackar ändå högre makter för det mestadels vackra vädret vi fått hittills. Det går ju inte att komma ifrån att allt känns lite lättare och blir lite vackrare med sol, blå himmel och värme.
Heter man Kristiansand bör man ju kunna ståta med en sandstrand. Lite oklart dock hur naturlig den var… Skönt att kunna relalalaxa lite 🙂

Slow sailing i all ära, men det blir ju ett myller av upplevelser och till slut blir det svårt att smälta alla intrycken. Hjärnans bandbredd räcker liksom inte riktigt till. Vad hade vi uppplevt och vad ville vi bära med oss? Vi hade en omröstning ombord och följande platser utsågs till favoriterna under denna etapp:

1) Lyngör
2) Kragerö
3) Blindleia, Stråholmen och Risör
6) Jomfruland
7) Kreppa

Sedan kom vi på att vi glömt bort Valöyerne där vi kastade långlunchankare och där var ju jättefint, så då fick Valöyene ett hedersomnämnande. Kanske hade listan sett något annorlunda ut om vi seglat österut istället. Ribban höjs allt eftersom.

En iakttagelse är att segelbåtarna tycks bli allt färre ju längre västerut vi kommer, emedan det fortfarande är gott om både stora och små motorbåtar. Egentligen lite konstigt med tanke på att sjön borde bli grövre ju längre västerut man kommer, något en segelbåt vanligtvis har lättare än en motorbåt att hantera.

Vi har även haft anledning att fundera över norrmän och seglingstraditioner. Under den här etappen har vi nog sett fler segelbåtar som gått för motor än som seglat och jag tror faktiskt inte vi sett någon norsk segelbåt som kryssat. Flera gånger har vi fått tummen upp av motorbåtsförare (!) när vi kryssat oss fram mot vinden och ska man västerut längs Sörlandet blir det mycket kryss då den förhärskande vindriktningen är sydvästligt. Man kunde ju annars tro att det mest skulle väcka irritation när motorbåtar får stanna upp och vänta när vi envist kryssat fram i trånga passager och leder. Istället har vi mötts av förvånansvärt glada vinkningar. Dårfinkar kanske de tycker.

Lars gjorde även en annan observation; nämligen att norrmännen verkar vara duktiga på att lägga till, snyggt och prydligt, utan dramatik. Hemma är det så många som klantar sig, tycker han. Kanske ligger något i det…

Tack Johan och Lars för att ni ville hänga med. Hoppas ni tar med er en massa positiva intryck.

Andhämtning och reflektion

Position: Stavern
3-5 juli
Med mig själv

Det blir ju oftast väldigt trevligt ombord och det som tidigare var bekantskaper kan utvecklas till långvarig vänskap, men det blir också rätt intensivt, så i år har jag adderat ytterligare någon dag för lite andhämtning och egentid och inte minst tid för båtmek och förberedelser för kommande etapp. Antalet punkter på att göra-listan känns konstant, när man är jättenöjd med att kunna stryka någon punkt, dyker strax en ny upp.

Känner ni igen det där förresten med den irriterande hungern som slår till när man är mitt uppe i något och inte har tid att laga mat? Såg jag inte en husvagn med Thai-mat en bit bort? Jaha, öppnade först klockan 14… Javisst ja, normännen har inte riktigt samma lunchvanor som svenskar. In på Coop då. Findus fiskgratäng, det blir bra. Först när jag skull stoppa in den i ugnen uppäckte jag vad jag hade köpt, fisk och makaroner kryddat med muskot. Findusnischad produkt för den norska marknaden? Det var inte gott…

En sådan förberedelse för kommande etapp var att få tag i ytterligare en hamnbok. Den jag hade ombord sträckte sig till Langesund och där skulle vi ju snart vara. Behovet kändes dessutom rätt akut med tanke på de norska sjökorten. Att ge sig in i områden som bara är utmärkta som vatten med 0,5-10 m djup känns som att be om att få gå på grund. Fanns Havneguiden 2 och kanske även trean i båttillbehörsbutiken i Stavern tro? – Nei, jeg hadde den nok hjemme i fjor sommer. Beklager. Det fanns en ”isenkramare” (järnhandlare) i Larvik som även hade lite båttillbehör. Kanske de hade den? OK, men nei. Någon av de tre bokhandlarna i Larvik då? Tre i lilla Larvik förresten – hur lyckas normännen hålla liv i så många bokhandlare? – Jeg kan bestille en for deg, så du kan hente den opp på tirsdag… – Tack, men vi seglar vidare på lördag. – Men, jeg ser at de har en i Porsgrunn… Sagt och gjort, jag kastade mig iväg på bussen till Larvik och därifrån med regionaltåget till Porsgrunn. 

Allt är faktiskt inte så himla dyrt i Norge. Hamnavgifterna t ex, tycker jag är rätt rimliga och jämförbara med dem i Sverige. Nu verkar det i flera hamnar gå en magisk gräns vid 40 fot, så hade jag haft en 42-fotare hade jag kanske inte låtit lika positiv. Men, att åka tåg var dyrt, elva minuters tågresa för drygt 100 SEK. Med resorna kostade mig boken nästan 950 SEK. Nautiska har jag för mig tog 699. Jag stod där och tummade på den, men tyckte den var lite dyr. Kunde man tänka sig lite rabatt om man köpte tre volymer? Nähä, inte det… Det är en förbannelse när snålheten låter sig bedras av visheten. Men, jag fick ju se Porsgrunn och kunde konstatera att det och inte heller Larvik, var mycket att se.

Och så fick jag ju åka tåg i Norge och järnvägen melan Larvik och Porsgrunn visade sig dessutom vara en nybyggd, spektakulär sträcka med tunnlar och broar där det gick undan. 250 knyck läste jag någonstans och sju miljarder hade det kostat att bygga. Med slingertåget hade det tydligen tagit trettio i st f dagens elva minuter.
Hårdvaluta

Stavern är dock rätt mysigt. Där finns en gammal fästning, Fredriksvern, och dåtidens marinbas (1700-tal). Som skydd mot havet ligger några öar och på en av dem ett citadell med en bassäng på insidan där mindre båtar kan lägga till. Idag en idyll.

Citadellöya
Minnehallen

Som svensk glömmer man lätt bort hur mycket krig har påverkat länder i vår direkta närhet.  I Norge blir man dock påmind av minnesmärken här och var över stupade och i Stavern finns ett spektakulärt monument över stupade i handelsflottan som ligger högt upp med utsikt över havet. Den gamle mannen som visade mig runt visade sig vara pensionerad sjöman och jag frågade lite försynt om vattnen utanför och utmärkningen. Jag hade undrat en del över både systematiken och inte minst underhållet av de norska sjömärkena: En del prickar såg sorgligt rostiga ut. Men, det var tydligen som det skulle. Jernstang hette de tydligen. Norge verkar för övrigt hålla sig med flera märken som jag inte tror ingår i det internationella utmärkningssystemet.

Jernstang. Ofta väl dold mot bakgrunden.
Variant på grön prick. För säkerhets skull markerad med en körriktningsvisare.

Och tidvatten? Man ska inte tro allt man läser. I Royal Cruising Club Pilotage Foundations bok ”Norway” läste jag att tidvattnet gjorde sig gällande först i  höjd med Stavanger och att man inte ens där egentligen behövde bry sig så mycket om tidvattenströmmarna. Och när jag inte hittade Fredrikstad bland tidvattentabellerna tog jag det till intäkt för att detta stämde. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att vi vid återkomsten till båten hittade den hängandes i förtöjningarna (nåja, kanske viss överdrift) och nu vet jag bättre. Visst är det tidvatten både här och i Fredrikstad. Inga dramatiska skillnader +/- 0,3 m plus lite förändringar p g a högtrycket, men det räcker för att förtöjningarna behöver anpassas när man ligger vid en kaj. Men, det är väl inget att bry sig om för the Royal Cruising Club, när man i England är van vid tidvattensskillnader på runt 10 meter…

Men, kan någon förklara den märkliga umärkningen på i alla fall de ektroniska sjökorten? Det gröna betyder här tydligen 0-0,5 meters djup. Som nämnts tidigare har grönt på papperskorten en annan innebörd; nämligen naturreservat och då på land. Ser ni också att det i flera av de göna fläckarna är små markeringar av land, vilket jag uppfattar som land som alltid, eller i alla fall i normalfalet, är synligt. I praktiken tycks dock dessa områden kunna vara undervattenssten, grunt vatten eller bränningar. Finns det någon systematik i detta som jag inte genomskådar? Det är ju lurigt när man jämför med verkligheten och letar efter en ö som inte finns.

En sista grej, sedan lägger jag ner. Ser ni att pricken i kortet är upp och ner?

Det här ett kraftigt uppförstorat utsnitt ur båtsportkortet. Det finns ju en poäng med att pricken är ritad upp och ner, för med den lilla skalan (1:50000) skulle ju symbolen för pricken dölja viktig information. Men, utan uppförstoringen var det svårt att se någonting överhuvudtaget och hur många halar fram telefonen och fotograferar av en bit av sjökortet för att sedan förstora upp bilden? Uptäcker nu ytterligare en ”finess”. Längst ned till vänster är kurvan vid blått markerad med 10 m, en bit upp ser det som om nästa kurva vid blått är markerad med fem meter. Vad ska man egentligen tro? Sensmoral: Undvik blått! Fotnot: de svenska båtportkorten har oftast en skala om 1:20000 eller 1:10000.
Av och till förhöjs njutningen när någon av dessa båtar tuffar in eller ut ur hamnen. Det lågvarviga dunket får samma effekt på mig som kuttrande duvor. Lugn och trygghet. 🙂
Tjusiga fendrar. Undrar om de skulle göra sig på Aquileja?

 

 

 

Strömstad-Stavern

Med Per Hidmark, Lise Johnsson, Filip Karlbom och Malin Karlbom,
25 juni-3 juli
Rutt: Strömstad-Edholmarna-Fredagshölet (Seilö)-Fredrikstad (Nökledypet)-Store Marnet-Lyngholmen-Krukehavn-Verdens Ende-Tallakshavn-Sperrvik-Nordbogen (Svenner)-Stavern

Till segling hör även en nödvändig grad av anpassningsförmåga. Vädret kan vara emot en och istället för att gå mot Svenners fyr, får vi vackert acceptera att ligga inblåsta idag, den 1 juli när dessa rader nedtecknas. Prognosen förutspår en medelvind på 16 m/s rätt i näsan, så ankaret har släppts i en vik i Sandefjords-fjorden som heter Sperrvik. Jag är ankarvakt och själv ombord. Onödigt visar det sig senare, då ankarspelet knappt orkar dra upp ankaret ur den tunga blåleran. Vi har hyfsat skydd för vind och sjö, men ändå rycker det och sliter och det gnäller och knakar som om vore Aquileja en gammal träbåt. Jag får en stund för mig själv och lite tid för reflektion. Den här perioden är det familjesegling, två av mina barn med sina respektive mönstrade på i Strömstad. När mina barn har det bra mår jag oftast bra jag med. Det är härligt att få vara med dem, uppleva hur de funnit sin kärlek, se hur ömsinta och kärleksfulla de två paren är mot varandra. Samtidigt kan jag känna mig lite utanför och en känsla av tomhet kommer smygande. Vad vill jag med mitt seglande? Vart vill jag hän? Vad vill jag, inte bara med denna seglats, utan livets seglats i stort? Jag får lura på det… Ruskar av mig tankarna. Min besättning kommer ombord igen och har en stor påse kantareller med sig och det blir strax fokus på mat.

Bara någon dag efter det att vi lämnade Strömstad kom värmen tillbaka. Vi hittade dessutom flera manetfria ställen och har kunnat bada och leka i vattnet. Jag har ju gnällt en del på alla maneter, men när det plötsligt kommer in två flugor i salongen slår det mig att detta var något nytt. När besvärades jag av en fluga senast och mygg, inte en enda har jag sett i år. Och ingen algblomning. Det är lite gungor och karuseller.

Efter några dagar tilltog vinden och jag fick, vad jag antar var en försmak av vad som komma skulle: mäktig sjö, svalare temperaturer och snabba kast vad gäller vindstyrkan. På väg in till Larvik upptäckte jag att stan bara hade en trång hamn med två à tre gästplatser, så målet för den här etappen blev istället Stavern där mina gastar för den här gången mönstrade av. Tack Per och Malin och Lise och Filip för härliga dagar till sjöss!

Först på plats i Strömstad var Filip och Lise som fått skjuts från Orust av morfar, 95 år (!). En charmerande ny bekantskap och dessutom en gammal seglare. Morfar ville äta lunch i salongen. Det var mer romantiskt så.
Någon timme senare dök Malin och Per upp med tåg direkt från Stockholm. Visste inte att det var möjligt att resa utan byten Stockholm-Strömstad…
Hej då Bohuslän! Kommer klipporna att vara lika vackra i Norge?
Precis på gränsen mellan Sverige och Norge, utanför Singlefjorden, blir det hög tid att hissa artighetsflagg och att flytta över klubbflaggorna till babords spridare.
Jobbigt med sjöluft.
Det första intrycket blir ofta bestående. Hoppas det gäller även detta första möte med en norrman i Norge. Jag känner mig inte helt bekväm med de norska båtsportkorten. Första bibban med båtsportkort var sprillans nytt och i sig var de  väldigt fina och färggranna, men skalan var liten och allt var ett gytter av ogenomtränglighet. Som tur är gick det ju att zooma in på plottern. Men på plottern fanns två färger utöver ”vitt vatten”, grönt och mörkblått. Senare förstod jag att grönt vatten hade 0-0,5 m djup och mörkblått vatten 0,5-10 m djup. Vi ville in genom en smal passage med blått vatten för att förtöja i en bassäng innanför och ropade till en mötande liten motorbåt för att förhöra oss om djupet. Han slängde ur sig vad om lät som en gissning, men några sekunder senare hade han vänt och gick före oss och mätte med sitt ekolod. Efter slutfört värv som lots ropade han trevlig sommar och så var han borta, men jag fångade honom på bild en stund senare.
Vi fixade den mörkblå passagen och förtöjde i Fredagshölet på Seilöya tillhörigt Ytre Hvaler Nasjonalpark. Jag hade dock inte vant mig vid att grönt på plottern inte var land utan grunt vatten och nästa dag på vägen ut skulle vi slänga lite sopor på en sopplattform som låg och guppade i hamnbassängen, strategiskt placerad precis bakom detta gröna vatten, vilket jag istället tog för ön bakom plattformen. Farten var låg, men det blir bara att ta fram spackel och slippapper igen nästa vår. Nu har jag förhoppningsvis lärt mig vad grönt betyder på plottern. Gäller bara att skilja det från grönt på sjökortet som betyder land och naturreservat. Varför göra det enkelt?
Turturduvor i Hvaler Nasjonalpark.
I Strömstad låg jag granne med en Cayenne seglad av en norsk, övervintrad, trevlig hippie. Han bjöd på öl och skrönor och handfasta tips. Vad som var skrönor respektive handfasta tips var dock lite oklart. Det var i alla fall strömt i Fredrikstad, så mycket stod klart och det bekräftades ju även av denna farledsboj i leden in mot stan. Huruvida det ”faktum” att flera båtar knäckt masten i väntan på broöppning, hör till kategorin skrönor eller ej, låter jag vara osagt. Men, en fingervisning fick jag när jag skulle lägga till. Det som i förstone verkade som en ström som skulle leda mig de sista metrarna in till kajen förbyttes plötsligt till en ström som plötsligt förde mig ut från kajen. Bara att ta ny sats. Lite som den obehagliga känsla när man får vattenplaning, att man för ett kort ögonblick helt tappar kontrollen.
Samme hippie sa sig även ha varit delaktig i att detta skut- och träbåtscenter kommit till. Mycket charmigt.
Här ger sig Fredrikstads bidrag till Tall Ships Race iväg. Ser ni det långa springet från aktern till pollaren i höjd med fören? Så långt spring har jag aldrig provat, men det borde ju ge en betydligt bättre hävstångseffekt, än det akterspring om ett par meter jag kört med. Men, det gäller ju att ha någon som samarbetar med en på bryggan då, annars blir det ju en förfärlig massa tamp som ska halas in och som kan fastna på alla möjliga ställen. Vad säger sakkunskapen?
Fredrikstad var för övrigt en jättemysig stad. Här är vi i Gamlebyen som har anor från 1500-talet. Den sägs vara Nord-Europas bäst bevarade fästningstad.
1814 satte Sverige in en avgörande attack mot Fredrikstad i kriget mot Norge när norrmännen ville göra sig kvitt Sverige. Var det månne med dessa kanoner man ville försvara sig? Fast enligt hippin blev det aldrig något rejält slag. Norge gav sig snabbt och tack vare det ska Gamlebyn ha bevarats.
Gamlebyn
Gamlebyn
Centrum i Fredrikstad är rätt modernt, men i mitt tycke ändå fint med mycket atmosfär. Visst bidrog säkert det varma vädret och allt folkliv till den bilden, men ändå…
Med de här gratisfärjorna som gick i tät trafik åkte man gratis kors och tvärs i stan.
Där ligger vi borta. Ett handfast tips från hippin, även om vi fick hålla oss utanför den kanal in i Nökledypet han tyckte vi skule gå in i.
Härligt att värmen kom tillbaka. Ljummen kväll trots sen timma. Dessutom kan man nog ana att vi ligger rätt lågt i förhållande till kajen. När vi kom tillbaka till båten hängde den nästan i förtöjningstamparna. Tidvatten redan här? Nä, först i höjd med Stavanger ska tidvattnet börja märkas. Teori och verklighet, tja, det var bara att ta ett jämfota hopp ned på däck och slacka lite på förtöjningarna.
Broöppning beställd och sanningens ögonblick. Skulle masten klara sig. Hippins varningsord kändes lite överdrivna. Bara att vända båten mot strömmen och vänta. Fast, det såg ju lite kul ut när byfärjorna emellanåt såg ut om singlande höstlöv på vattnet eller när de styrde mot en punkt som såg ut att avvika helt från själva bryggan. Långsam broöppning och ett rätt långt stopp för alla bilar bara för att vi ville igenom och detta var den första bron av tre.
Nu längtade vi till någon naturhamn och sol och bad. Platsen är Lyngholmen, fortfarande på ostsidan av Oslofjorden.
Lyckan blev fullständig när vi dessutom upptäckte att det i princip var manetfritt.
Utanför oss var det kappseglingar i både en och två och kanske fler dagar. En bit norr om oss ligger vad jag uppfattade som Norges seglarmecka, Hankö (icke att förväxla med finska Hangö). Vi tänkte oss dit först, men vi började inse att vi inte skulle hinna tillfredsställa skepparens alla önskemål, så både Hankö och Tönsberg fick ge vika för annat.
Plötsligt satt vi där i den ljumma kvällen, jag och Lise, med var sin bok. Inget konstigt med det. Det lustiga var att vi satt med var sin seglingsskildring om två kalla antipoder, Arktis och Antarktis. Känns helt OK och lite svalkande att läsa om kylan samtidigt som man är omsluten av värme. Seglingsskildringar är inte alltid de mest högtstående litterära verken, men de här två böckerna kan jag varmt rekommendera: Arktisk feber av Tobias Törnebohm och Vinterskepp av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro.
Per hade begränsad seglingserfarenhet, så Malin fick ikläda sig rollen som instruktör.


På väg mot Verdens ende i frisk vind genom grynniga vatten. Här krävdes dubbelkommando.

När man refererar till något som världens ände, eller på norska, Verdens ende, brukar det inte ge mig några sympatiska associationer. Men Verdens ende på ön Tjöme (nåbart även med bil) är väldigt vackert och trots att det är en del av en nationalpark och därmed lite tillrättalagt, är det ändå väl värt ett besök. Filip och Lise hittade några klätterklippor de ville återvända till.
Verdens ende
Verdens ende är en del av Faerder nasjonalpark och vi var lite sugna på ett lunchstopp vid fyren. Hamnbeskrivningen avrådde dock från ett besök om det inte var finväder och vinden hade ju tilltagit allt mer, så vi fick istället beundra fyren på avstånd.
Verdens ende
Detta är alltså berg, inget draperi sopm fladdrar i vinden…
Här skulle vi ut imorgon…
Verdens ende
Hmm, anar man en lite skeptisk min hos skepparen? Det är ju en fantastisk miljö vid Stauper i Tönsbergfjorden, men trångt och grynnigt, plaskigt och vindpinat. Vi får komma tillbaka en annan gång.
Fåglarna var dock helt obekymrade där de åkte rutschkana i vattenbrynet.
Även styrman var tämligen obekymrad. Kan det ha varit den gamla vurmen för…
…berg-…
…och dalbanor som väcktes till liv?
Möte med färjan från Sandefjord till Strömstad. En tripp på två och en halv timme. Vi har hittills behövt sex dagar från Strömstad för att ta oss hit. Det är väl det som kallas uppigupptäcktsfärd?
Här vid Sperrvik i Sandefjords-fjorden låg vi inblåsta en dag. Prognosticerade medelvindar på 16 m/s nästan rakt i näsan lockade oss inte ut på öppet hav. Till underhållningen bidrog badande hästar. Hade jag bara sett på Vilda Västern-filmer förut.
Mäktiga Svenner fyr. Skulle vi våga oss in? Vinden har avtagit, men hade sjön det? ”Det er ingen spök å komme sig inn i Fyrhavna når vaeret står på fra sör.” Tur vi hade tolk ombord (Filip), jag läste det som att det inte var någon fara att segla in, men enligt tolken skulle detta förstås som att det inte var något skämt att segla in. När vi kikade in i inloppet förstod vi att den senare tolkningen nog var den korrekta. Det var vågigt, det skummade och spottade och fräste och vad som var naturliga vågbrytningar och vad som var grynnor gick knappt att urskilja. Nei, takk!
Vi provade en nog så halsbrytande tur in i Rörvika väster om fyren, men även här kändes det oskyddat och trångt mellan grunden, men vi fick i alla fall lite närkontakt med fyren och fyrsamhället. Vi droppade slutligen ett lunchankare på 12 meters djup på nordsidan av Svenner, för att insupa lite av atmosfären. Men, återigen påmindes vi om hur snabbt vädret kan slå om här, vinden ökade från typ fem till tio m/s på nolltid, så det blev ett kort stopp.
På väg ut från Rörvika. Inget ställe man vill få motorstopp på.
Även denna bild är från Svenner, men när jag stod och tittade på ett motsvarande sceneri vid Verdens ende fick jag en mardrömsbild på näthinnan. En bild när Aquileja lyfts upp på en av dessa vågor och kraschar ner på klipporna. Huva. Knäppt tyckte jag först, tills jag förstod att min dotter sett samma bild framför sig. Varför tänker man så? Hjärnans varningssignaler om att ta det försiktigt?