Funäsdalsfjällen 6-13 mars 2021

Med: Birgitta Eklund
6-13 mars 2021
Rutt med bil: Sundbyberg-Resarö-Hede-Fjällnäs-Ramundberget-Bruksvallarna-Fjällnäs-Hamra-Fjällnäs-Resarö-Sundbyberg

Hemma igen efter en vecka på rymmen med min träningskompis Birgitta. Birgitta blev glatt överraskad när jag utan tvekan sa ja till hennes förslag om en långhelg till Orsa Grönklitt. Men vintern tog slut söderöver, så för att hitta snö fick vi istället leta oss upp mot Härjedalen och en långhelg blev en vecka.

Renarna stod på rad. Helt obekymrade över glupska bilförares tankar om en saftig renstek.
Funäsdalen i sikte.
Om någon i bekantskapskretsen skulle bli sugen på att hyra en stuga i Fjällnäs kan jag varmt rekommendera denna.
Fräsch, välutrustad, …
… smakfullt inredd …
… och med en härlig utsikt över fjällvärlden.
Jag har under en tid tänkt tanken att jag borde rangera ut mina gamla längdåkningsskidor med utslitna fiskfjäll till något bättre. Just i år var kanske ingen höjdare tänkte jag efter alla rykten om hur slutsålt det var överallt. Men, hos Alewalds hade man gott om både skidor och pjäxor.
Spänd av förväntan. Äntligen dags att få prova de nya skidorna. Lite bekymrad blev jag dock. 😔 Var det verkligen ett lyft detta? – Birgitta, kan du kolla under skidorna. Har det fastnat snö tro? Rått och högljutt gapskratt. 🤣 – Du kanske skulle ta bort plasten! Hmm, sitter det plast under skidorna… 🤔 Nu blev det åka av. Vilket glid! 🙂
Jag visste ju att Birgitta var en friskus. Vi har träningscyklat och kört utegym tillsammans, och jag hade intrycket av att vi var hyfsat jämnstarka. På vägen upp: – Förresten, har jag berättat att jag kört tjejvasan några gånger? – Eh, nä… Gulp! Vad har jag gett mig in på?
Jaha, där försvann hon tänkte jag…
… medans jag flåsar på för att hinna ikapp. Senare visade det sig att en av hennes söner hade frågat om hon hade berättat för mig att hon var rätt bra på längdåkning. Av taktiska skäl hade hon underlåtit att berätta om sina erfarenheter på det området.
Men, vad gör det? Snön är vit, humöret gott och kroppen får sig en välbehövlig omgång.
Till min förvåning upptäckte jag att detta skidåkningsproffs förhöll sig synnerligen skeptisk till att kliva ur spåret och gräva fram en snösoffa för att njuta av fikat. Man kan ju sjunka ner i lössnön…
Tryggare att inmundiga mat och dryck i en riktig stol. Vi bodde inom promenadavstånd till Fjällnäs högfjällshotell. Det är verkligen en fjällvärldens pärla . Förutom god mat bjuds man på en underbar miljö. Som att förflyttas bakåt i tiden. Fast bjuds och bjuds, billigt är det inte…
Fjällnäs högfjällshotell ligger naturskönt vid sjön Malmagen. Sveriges äldsta fjällhotell påstås det.
1989 köpte jag och min f d fru en radhuslägenhet i Röda byn i Hamra, sista utposten innan man kommer till Fjällnäs. Då var Hamra ett rätt sömnigt ställe. Ganska snart revs det gamla hotellet och ersattes av lägenhetskomplex i någon slags alpinspirerad stil. Hotellet hade ersatts av ett värdshus och så småningom tillkom en pytteliten affär. Det var nog allt. Idag känner man knappt igen sig. Värdshuset har omringats av en ny sportaffär och ett stort hotell, affären är säkert tio gånger så stor och överallt nya hus, som dessa. Snyggt?
Från Fjällnäs kan man gå rätt brant uppför mot Malmagsvålen. Men, det är inte så långt och väl uppe begåvas man med underbara vyer och spår på gränsen mellan fjällbjörkskog och kalfjäll. Denna sista dag ville vi egentligen tura ut på kalfjället, men dagen innan hade det varit snöstorm och spåret var knappt synligt. Kanske bäst att hålla sig i spårad terräng. Tänkte vi först…
Birgitta spanar skeptiskt på min rekognosceringstur ut i lössnön för att hitta ett mysigt fikaställe.
Skam den som ger sig. Fikat smakar dubbelt så gott med solläge och fin utsikt.
Men, ska vi ge inte ge oss ut i alla fall? Det går ju alltid att vända tillbaka… Sagt och gjort. Efter nästan fullbordad åttakilometersslinga gav vi oss ut på fjället. Det blir som en drog, man vill bara längre och längre bort…
Det går upp, så går det ner…

 

En symbol för frihet.
Så småningom mötte vi vesslan och plötsligt kunde vi åka i preparerade spår.
Är det på riktigt detta? Man tror man har hamnat i paradiset och så plötsligt rycks man tillbaka till verkligheten. Det bullrar och luktar illa: snöskoteråkare som har bråttom upp på fjället. Tänk om man kunde skapa något som liknande skärgårdarnas hänsynsområden, områden fria från buller och avgaser, områden där man bara kunde få andas frisk luft och lyssna på naturens egna ljud.
Svalåtjärn. Äntligen lite sen lunch och en bänk att pusta på. Nu var frågan: Återvända samma väg tillbaka eller fortsätta via Andersborg och chansa på att hinna haffa en skidbuss nere i Tänndalen? Drogade av denna fantastiska dag, fanns det bara ett svar. Fortsätt!
Ibland är livet rättvist.
Andersborg. Här hittade vi en tidtabell för skidbussen. Nu blev det lite bråttom.

Att gå här uppe väckte många ljusa minnen till liv. Jag minns en gång vi gick från Andersborg och upp längs foten av Lill- och Stor-Skarven. Vi hade nyligen flyttat från Hudiksvall till Vasastan och sönerna hade fått vänja sig vid att åka tunnelbana. Vår äldste son måste ha varit runt tre år och jag hade honom i pulkan efter mig, vilken nu omvandlats till en tunnelbanevagn. – Nästa Odenplan basunerade han ut över fjällvidderna. Och då var det bara att stanna. Först efter det att dörrarna hade öppnats och han på nytt basunerat ut – Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, fick jag ta ny sats. Det var bara att leka med. 🙂

Detta att skaffa barn var förenat med vissa villkor. – Du får välja mellan barn eller båt, deklarerade min fru. Hon kände sig inte bekväm med tanken på att segla med barn. Till min förvåning och glädje var det dock OK att släpa upp bebisar på kalfjället. Joakim var bara fem veckor gammal när han åkte fjällpulka för första gången och i mitt tycke känns en fjällpulka som ett mycket äventyrligare fordon än en segelbåt. Tala om att det blev uppståndelse när vi kom in i Malmbäcksstugan med en femveckors bebis som skulle ammas. Samme kille blir snart pappa. Ska bli spännande att följa vilka äventyr hans lilla dotter kommer att få komma ut på.

Tillbaka till nuet. Det var ju som sagt lite tight med tiden ner till skidbussen och i Andersborg fick vi rådet att snedda bort mot skogen för att sedan köra rakt nedåt mot ett spår som slutligen skulle ta oss ner till Tänndalens skidstadion. Plötsligt känner jag igen mig. Många år tidigare hade jag två killar i pulkan och var även då på väg neråt i denna skog. Att åka neråt i sig innebär ju att det går rätt fort och långt ifrån så kontrollerat som på ett par slalomskidor. Har man dessutom en pulka med två barn i som trycker på, går det, inte helt överraskande, ännu fortare nerför. Plötsligt ser jag hur spåret gör en nittiograderssväng och börjar bli rädd för att detta kommer att sluta illa. Istället för att braka in i en massa träd lyckas jag ta mig ut bredvid spåret och ut i lössnön där jag försvinner ner en meter eller så. Ungarna har inte alls uppfattat faran och jublar över vad de tror vara ett roligt upptåg: – En gång till!

Nu, cirka tjugofem år senare, händer samma sak, på samma plats, fast utan pulka. Spåret är väldigt diffust och det går fortare och fortare och plötsligt ligger jag begravd i lössnö. Men, där har jag ju inte tid att ligga. Vet inte hur jag bar mig åt för att komma upp, men med en tid att passa får man krafter och med tio minuters marginal hann vi fram till dagens sista skidbuss. Skönt att sjunka ner i ett bussäte efter ca 2 mil i skidspåren.

Facit: fyra dagars längdåkning, en dags utförsåkning (Birgitta höll sig dock i spåret) och en dag var vi inblåsta. En härlig vecka.

 

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.