Publicerat

Tågluff del 9, hemåt

Rutt: Taormina-Giardini – Salerno – Vietri Sul Mare-Amalfi – Maiori – Salerno – Neapel – Milano – Como – Faggeto Lario – Como – Zürich – Hamburg – Köpenhamn – Malmö – Stockholm

Datum:   10-14 april

Allting har ett slut. Egentligen är det en rätt lång tid, att vara ute under två månader och resa på det sätt jag gjort, från det ena stället till det andra. Så på ett sätt skulle det bli skönt att komma hem. Samtidigt blir det som en ny livsrytm att kuska runt på upptäcktsfärd. Nu var det slut med det. Hem och göra vadå? Känslorna gick i kors, men allt mer vande jag mig vid tanken på att vända hemåt och få landa och få slå mig till ro på en och samma plats ett tag.

Jag skulle inte hela vägen till Rom, utan kliva av i Salerno där jag tänkte byta till ett regionaltåg till Vietri sul Mare, Amalfikustens södra ände.
När jag anlände till Sicilien via denna Europas sista tågfärjeled (mellan Villa San Giovanni på fastlandet och Messina på Sicilien) orkade jag mig inte upp på morgonen. Märkte bara som i en dvala i min sovbrits hur det ryckte och skramlade när tåget rangerades ombord. Inte minst i Sverige fanns det flera tågfärjeleder för persontåg, Helsingborg-Helsingör, Malmö-Köpenhamn och Trelleborg-Sassnitz. Den senare upphörde tydligen så sent som 2020. Därutöver fanns det ytterligare rutter med enbart godsvagnar. Jag har dock inget minne av att man, som här, även rangerade ombord loken, men det hade väl att göra med att loken inte kunde köra vidare på andra sidan p g a t ex olika strömsystem.
Arrivederci Sicilia!
Du som läst mitt förra inlägg uppmärksammade förmodligen att jag snöade in lite på broras. Och hur mår den här bron? Ser ju nästan ut som om det vore lite av en berg- och dalbana.
Skulle färjan över Messinasundet gå rakt över till andra sidan skulle avståndet nog inte vara mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Nu går den lite på tvärsen.
Angöringspunkten på fastlandet, Villa San Giovanni, hör till regionen Kalabrien. Hade ursprungligen trott att jag även skulle hinna med att upptäcka lite av denna del av Italien. Men, det får bli någon annan gång.
Dags att kliva ombord på tåget igen. I Villa San Giovanni kopplades de båda tågen, det ena från Syrakusa och det andra från Palermo, ihop till ett tåg. Jag hade hamnat bredvid Elisa och Luca som varit hemma och firat påsk, men nu skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Till en början konverserade de bara varandra och det var lite roligt att följa hur Luca som var militär ville impa på Elisa bl a genom att visa vilka häftiga båtar han bemannade. När isen brutits och jag blev bjuden på pistagekakor och delaktig i konversationen berättade Luca att han från början antagits som fjälljägare. Trots att det finns snö på Sicilien var detta första gången han rörde vid snö. Annars kunde man ju tro att dem man valde ut som fjälljägare hade tidigare erfarenhet från bergen.
Framme i Vietri sul Mare. Resan mellan Villa San Giovanni och Salerno, där jag bytte till detta regionaltåg, var som att åka genom ett italienskt Norrland. Det såg förhållandevis glesbefolkat ut. Förutom avsnitt förbi tomma sandstränder passerade jag även igenom bergslandskap, varav en del toppar var snöklädda.
Stationen i Vietri sul Mare ligger högt och transporten ner mot stranden börjar med en hiss till en något lägre nivå av stan.
Jag hade inte mycket tid kvar nu på mitt Interrailkort. Idag är det den 10 april och den 14 april var sista giltighetsdagen, så det blev tyvärr inte mer än ett kort nedslag på Amalfikusten. Redan här, vid den södra änden av denna kust förstår man varför så många söker sig hit.
Även här hade Google fel, så jag hade inte behövt stressa ner till hamnen. Stressfaktorn blev ju inte lägre av att jag följde min intuition och hamnade helt fel. Men, vad gjorde det, att färjan inte gick som jag förväntade mig. Nu kunde jag ta en vända på byn så länge.
Jag är på väg till Maiori och första tillägget på vägen blir Cetara.
Ännu en idyllsk by, Erchie, inklämd mellan berg och hav, seglar vi förbi.
Detta var min resas mål, Maiori. Hit åkte jag och mamma på charterresa i juni 1965. Då hade chartern hunnit fylla tio år. Den första charterresan lär ha gått till Mallorca den 22 april 1955 och med dåtidens propellerplan krävdes tydligen fyra mellanlandningar. Jag har för mig att även vi flög propellerplan, men non-stop Bulltofta-Neapel. Jag läser nu också att Bulltofta var charterns vagga. Kanske förklarar det varför det även var danska passagerare ombord, vilket jag nu i efterhand tyckte var lite konstigt. De hade ju sitt Kastrup och det var ju en skarpare, både mental och fysisk gräns mellan Sverige och Danmark då.
Det var inte snack om att sätta sig i en fotoautomat. Passbilder var serious business. En riktig fotograf och uppklätt och välfriserat skulle det vara.
Det var nog mer tur än skicklighet om bilderna tekniskt sett blev bra när mamma stod bakom kameran, så bildkvaliteten är inte alltid den bästa. Men, har jag inte en skepparmössa på mig? Flera år tidigare när vi bodde i Göteborg hade jag ju redan lurat i de andra ungarna på gården att jag och mamma hade en segelbåt i Långedrag, så varför inte… Nu är vi dock på favoritbaren, Zum Kakadu och jag var ju en artig pojke och hälsar naturligtvs på barägaren. Baren är borta nu och tycktes helt bortglömd även av de lite äldre Maioribor som jag frågade.
Det fanns turistfällor redan då.
Trots min blygsamma ålder, skulle snart fylla nio, minns jag att jag var väldigt imponerad över den storslagna naturen. Att titta på antika ruinstäder som Pompeji eller Paestum tyckte jag dock var rätt tråkigt. Min mamma berättar att jag fick henne att öppna ögonen och njuta av vyerna istället för att blunda av rädsla för stup och smala serpentinvägar. En gång krockade faktiskt bussen med en mindre bil, men som jag minns lyfte man bara bort bilen och så åkte vi vidare. Viss reservation för att minnet förskönar eller vill öka dramatiken i vad sokm hände.
Nu är det nog en riktig skepparmössa på huvudet när jag tillfälligt hoppade in som vikarie på båten över till Capri.
Reseledaren gick all in.
Det här minns jag som jättehäftigt, båtturen in i Blå grottan på Capri. Jag får åka dit igen. Men, vem vet, kanske inte lika häftigt med en vuxens ögon. Kanske bättre att leva på minnet ändå
Nu är det uppenbarligen någon annan bakom kameran. Blev ju en riktigt bra bild.
Jaha, skulle jag nu känna igen mig? Siluetten såg ut som förväntat. Det enda jag saknade var de små fiskebåtarna på stranden.
Hamnen verkar ny om jag jämför med gamla bilder.
Min minnesbild av Maiori var bilden av en rätt fattig stad. Frågan är dock om jag blandar ihop intrycken från olika ställen vi besökte, för när jag tittar på lite äldre bilder från stan ser den ju rätt välbemedlad ut även då. Eller så visar de bilderna den kuliss som vette mot stranden, kanske fanns det en annan verklighet på bakgatorna.
Dagen därpå följde jag huvudgatan upp i bergen och möttes av terrasodlingar med bl a citrusfrukter. På håll såg det ut som om det var vägtunnlar in i berget, men icke. Förråd av något slag? Någon som vet vad detta är?
Ingen rädder för vargen här. Parkeringsförbud med hot om bortforsling av bilen.
Jag har en minnesbild i sinnet hur jag och flera vuxna går uppför en knotig gata, kanske snarare kostig och tittar in på hur folk bor. Jag häpnar över hur enkelt man bor och tittar förmodligen på barnen där som bodde de på en annan planet. Möjligen tittar de på oss som om de fått besök av aliens. Det är i förhoppningen att känna igen denna miljö jag knallar uppåt, men allt är bara en mestadels välbärgad idyll.
Först missar jag avtagsvägen upp till kastellet. När jag vänder tillbaka inser jag varför, såg mer ut som en infart till en bilverkstad eller liknande. Jag blir omsprungen av en joggare och utskälldav en massa larmhundar. De flesta ser rätt ofarliga ut.
På Googler maps såg vägen upp mot kastellet ut som om den skulle kunna bjuda på en trevlig tur upp på berget för att sedan leda mig ner i byn igen. I verkligheten upphörde vägen med en stor grind. Joggaren var försvunnen. Sprang han upp här? Stigen blir allt smalare och brantare med nervkittlande stup. Det är värre att gå ner än att gå upp. Kanske lika bra att fortsätta och hoppas att stigen leder mig rätt.
Möjligen hade vildsvin gått här och bökat runt, men stigen försvann och förbyttes i bush. Åhh, vad f-n ger jag mig in på sådant här för?
Efter att ha rutschat ner för en blöt slänt kom jag till sist ner till terrassodlingarna. Själva terrasserna var synnerligen ogräsbevuxna och det prasslade och lät under grönskan.
Jag bad till högre makter och hoppades att det inte var ormar som lät och att ödlorna inte var giftiga.
Jag har nog sällan känt sådan lättnad av att åter få betong under skosulorna.
Och kom jag ner en bit till såg det ju ut som det skulle. Pittoreskt så det förslår.
Min äldste son har lärt mig att det som inte dödar, härdar. Så det här borde väl vara rätt OK då.
Fast jag förstår nu varför folk tittade lite snett på mig när jag spatserade ner mot mitt hotell.
Mindes jag fel eller har man täckt över vad jag minns som mer eller mindre ett dike som gick genom stan? En bit upp hade man planterat växtlighet över floden som vilade på galler och längre ner var det trottoar och serveringar som täckte över floden.
Är han inte urtypen av en slaktare? Rätt biffig…
Efter förmiddagens strapatser kändes stranden och havet lockande. Ingen trängsel direkt, trots att det var en behaglig lufttemperatur och vattnet säkert höll någonstans mellan 18 och 20°.
På seneftermiddagen planterade jag mig på en bar och njöt av kaffe, glass och därefter en drink. Inte Aperol spritz som ju ”alla” dricker nu, utan en klassiker, Campari med Tonic.
Dag 3 var det dags att fara vidare norrut. Istället för båt tog jag nu bussen från Maiori till Salerno. Jag fick en viss förståelse för att min mamma blundat när vi 58 år tidigare for runt på dessa vägar. Det var emellanåt en hisnande känsla när stupen blev allt för påtagliga och bredden på vägarna tvingade ut bussen allra längst ut på vägen. Det kanske hade varit klokare att göra tvärtom och åkt buss till Maiori och båt på tillbakavägen. Då hade bussen hållt sig längs bergväggen.
Mer än fullsatt på tåget från Salerno till Neapel.
Från Neapel bar det iväg med snabbtåg mot Milano. Innan jag kom så långt som bildskärmen visar blev det dock nervöst. De italienska snabbtågen kräver platsbiljett. Utan sådan får man inte ens gå ombord. Jag planterade mig på min, vad jag trodde, bokade plats och när en annan herre kom och påstod sig ha bokat min plats, tänkte jag kaxigt, nej minsann, den här platsen är min. Jag tog upp min telefon för att visa min platsbokning och höll på att frysa till is. Min bokning var för dagen därpå. Konduktören kom och bad mig gå av. Jag bönade och bad och hon skulle prata med tågmästaren. Men, vad skulle hända om han kom tillbaka och sa nej med tågets järnvägspolis i släptåg. Dem muckar man inte med. Jag tog det säkra före osäkra och smet in i nästa salong i förhoppningen att jag inte skulle synas. Inte helt lätt med tanke på min längd. Jag tänkte att bara tåget började rulla så drog de väl inte i nödbromsen direkt. Dramat fortsatte och jag blev ånyo ombedd att kliva av, nu i Rom. Även om platsen jag satt på var ledig kunde det ju komma på någon i Rom eller Bologna, resonerade de. Om så var fallet visste man inte, det var ny personal i Rom, så jag fick kolla med dem. Jag satt kvar i Rom och ville ha så lite kontakt som möjligt med tågpersonal. Men, man var tydligen informerad om tjuvåkaren. När konduktören kom ville hann bara se min biljett. Och efter resonerande fram och tillbaka fick jag ordern att sitta kvar Puh! Jag skulle vidare från Milano till Como för att plocka upp mina skidor som jag lämnat hos Beata och sedan skulle jag fortsätta med min slutliga hemtresa, så det var onekligen skönt att resplanen inte ruckades.
Innan jag reste vidare hemåt hann vi med en liten vandring upp mot bergsbyarna ovanför Faggeto Lario, Molina, Lemna/Bicogno och Palanzo.
Att vägarna egentligen var trappor tycktes inte vara något hinder för att köra bil.
I den här hönsgården bor det tydligen beresta höns.
Hunden på skylten ser något mer hotfull ut än liveversionen.
Det var väldigt vackert.
Lemna/Bicogno.

Det här borde man ta efter på flerställen. Det måste ju inte vara en korkek. Det är ju jättemysigt att sitta under ett träd vilket som helst.
På kartan ser det som om Lemna och Bicogno flyter ihop. Så vilken av byarna detta hör till vet jag inte riktigt.
Coolt. I Sverige hade man säkert sprängt bort det här klippblocket.

Palanzo
Det kändes som om vi hade mer bråttom (tågtid att passa) än lokalbefolkningen. Här var det lugna gatan.
Palanzo med Comosjön i bakgrunden.

Tänk, en vägbro över till sin egen terrass.
Jag var under en tid marknads- och försäljningschef för Eriocssons telekabelverksamhet. Kort efter det att jag tillträtt blev jag även ansvarig för försäljningen av fibersvetsutrustning. Jag tror jag lyckades berätta för killarna att jag sålt sådan utrustning som de arbetade med. De sken i alla fall upp och sa något i stil med att de hör av sig om de behöver hjälp. Tur de inte behövde det.
Vi hann i god tid ner till mitt tåg mot Zürich. Tack Beata för skidförvaring och middag och en jättetrevlig, men något ruschig vandring. Fantastiskt vackert och mysigt var det i alla fall.
Skylten berättar att vi åker genom Gotthardbastunneln, att restiden genom tunneln är 20 minuter och att den med sin längd om 57 kilometer är världens längsta järnvägstunnel. Jag läser vidare att den reducerade restiden mellan Milano och Zürich med 25 minuter när den öppnades, så sent som 2016.
Fram till Zürich gick det bra. Tåget var schweiziskt och då kan man inte räkna med annat än att det är fräscht och bekvämt. Jag hade inte lyckats boka vare sig ligg- eller sovplats från Zürich till Hamburg. Det framgick inte om platserna var slut, om det saknades ligg- och sovvagnar i tåget eller om de av någon anledning inte gick att boka. Bokningssidan meddelade bara att bokning inte var möjlig. Men, det visade sig att platserna var slutsålda. Jag hade ju i alla fall en sittplats i en förstaklassvagn så jag hoppades ändå på en hyfsat bekväm resa. Icke sa Nicke. Vagnen var igenbommad och konduktören meddelade bara lakoniskt att vagnen var trasig, att den saknade strömförsörjning. Du får leta upp någon annan plats, vilket så småningom blev i en fullsatt andraklasskupé. När jag anlände hit till Hamburg var jag minst sagt mör.

Resan fortsatte sedan med DSB:s dieselmotorvagnståg mot Köpenhamn.Jag hade ingen platsbiljett och kastade mig ombord. Jag fick flytta på mig en gång. Det började OK, men även denna gång blev danskarna försenade, nu p g a enkelspårsdrift och banarbeten. Mitt X2000-tåg mot Stockholm var inställt på delen Köpenhamn-Malmö. Varför är det så ofta så? Öresundståget mot Göteborg som skulle vänta på oss på en annan plattform avgick framför nosen på mig. Upp igen för tapporna. Hiss och rulltrappor var ut funktion. Ner på en annan plattform. Även där var hiss och rulltrapport ur funkition. Spårändring! Upp igen och ner igen. Nu började skidtrunken kännas som riktig barlast. Trots allt kom jag fram som planerat till Stockholm.

Jag var nu så trött att jag knappt visste vad jag hette, så tack snälla Joakim för att du kom och hämtade mig. Lite snabb handling på detta och sedan var det väldigt skönt att få slå sig ned och krypa ner i sin egen säng.

Ett äventyr var över.  Vilket blir nästa?

Publicerat

Tågluff del 8, Sicilien

Rutt: Florens – Neapel – Palermo – Chefalù – Palermo – San Lorenzo – Mondello – San Lorenzo – Trapani – Marsala – Piraineto – Palermo – Caltanissetta Xirbi – Ragusa – Modica – Ragusa – Syrakusa – Catania – Randazzo – Giarre-Riposto – Catania – Etna – Catania – Taormina-Giardini

Datum: 27 mars – 10 april

Varför Sicilien, kan man ju undra. Hade aldrig varit där. Hade hört att det skulle vara vackert. Det var väl också så långt söderut man kunde komma med tåg, så lite värme, tänkte jag förhoppningsfullt.

Min rundresa på Sicilien blev späckad med upplevelser och det speglas väl också av omfattningen på detta inlägg. Ett varningens ord alltså… 😉

I Florens klev jag på Frecciarossa som skulle ta mig till Neapel. Egentligen hade jag kunnat byta till nattåget mot Palermo redan i Rom. Hade ju varit skönt att komma till ro lite tidigare, men min app tyckte tydligen att det var bättre att åka vidare och byta i Neapel och jag var uppenbarligen inte tillräckligt ifrågasättande. Denna gång.

I Neapel blev jag lite fundersam först. Jag skulle till Palermo, men på informationstavlorna fanns det inget tåg till Palermo, bara till Syrakusa. Det visade sig dock att tåget delades vid Messinasundet, en del till Syrakysa och en del till Palermo, men så mycket information fick väl inte plats… Italienare har en tendens att rycka på axlarna åt sådana brister.

Över Messinasundet finns Europas enda kvarvarande tågfärjeled. Jag hade inte kollat så noga, visste bara att jag skulle vara framme i Palermo 09:24 och utgick från att överfarten var strax innan dess. Kul, då kan jag gå upp och titta lite när vi är ute på vattnet, tänkte jag, men vi var där i ottan och då slumrade jag gott i min brits. Hörde bara att det slamrade och ryckte när tåget rangerades på och av färjan. Alltid spännande att se vad man möts av när man drar upp gardinen i en ligg- eller sovvagnskupé. Vi hade nu hunnit en bra bit längs den norra kusten.
Då, om inte förr, insåg jag hur stort Sicilien är. Lite större än Gotland kanske? Så hade mina tankar gått. Fel, fel, fel, åtta gånger Gotlands storlek! Tågresan från Messina, d v s på den sicilianska sidan av Messinasundet, till Palermo tog 3 ½ timma. Här är vi i alla fall framme.
Mitt boende hade jag bokat via AirBnb. Inte paradgatan direkt, men man ska inte döma hunden efter håren. Insidan var finare än utsidan. Men, trot eller ej, bakom ryggen har jag entrén till Grand Hotel Piazza Borsa, så kontrastena är skarpa.
Mitt boende var beläget på en tvärgata till Via Vittorio Emanuele. Det här tyckte jag var en av de trevligare gatorna i Palermo och hur man än vände och vred på sig hamnade man till slut här. Vem var han då, Vittorio Emanuele, mannen som fått ge sitt namn till denna gata jag trampade så många gånger på? Ursprungligen kung av Sardinien, tog han sig så småningom titeln kung av Italien och blev också symbolen för Italiens enande i slutet av 1800-talet.
Det var mycket banderoller och graffiti-budskap i Palermo, så jag tänkte först att det här är en stad med politiska laddningar. Långt senare fick jag hjälp av två medpassagerare på tåget från Taormina till Salerno, Elisa och Luca, att förstå denna banderoll. Båda hade varit hemma och firat påsk på Sicilien och skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Om jag förstod deras inledande konversation rätt, kände de inte heller varandra sedan tidigare. Jag tyckte först det stod den 1 mars, men de klurade ut att det måste avse den 21 mars som tydligen etablerats som en minnesdag för maffians offer.
En annan gata fylld av mer poetiska budskap. Så här översatte Google translate texten i hjärtat: ”Om du inte har en dröm, skynda dig och skaffa en för att leva utan den är som att leva i svart och vitt”. Bra jobbat Google!
Stökigt, rökigt, charmigt, fult. Allt, i en salig röra.
Katedralen i Palermo är en riktig smältdegel. Många tidsepoker och stilar: arabisk, normandisk, bysantinsk, schwabisk, romansk, gotisk samt av renässans och barock.
Inte vet jag, men inte brukar väl en katolsk kyrka ge ett så ljust intryck?
Betalade man lite extra kunde man få knalla upp för en väldig massa trappsteg och njuta av utsikten.
När man går på erbjudanden om att få gå up på tak brukar man landa på någon slags terrass eller utsiktsplattform, men här landade man verkligen på taket.
Och utsikten var det väl inget fel på. Här kunde man spana på ett berg min australiensiske incheckningsvärd föreslog att jag skulle bestiga. Fick nöja mig med vyn av det.
Just nu var det varmt, så det var skönt att få sätta sig i svalkan av parkens träd en stund.
Grannsamverkan a la Palermo. Kolla mannen som hänger ut genom halva dörren. Håller sig på hemmaplan, men deltar ändå i snacket på gatan.
Enkla, slitna hus byts snabbt av mot mer palatsliknande byggnader. Kolla klenoden på gården, en liten Fiat 600. Man verkar vårda dem ömt.
Street food i ordets bokstavliga betydelse. Tillagning på trottoaren direkt bakom henne.
Det var rätt många kvarter som dominerades av utomhusmarknader.
Inte för att det var särskilt billigt på Sicilien, men hit till marknaden tycktes inte inflationen ha nått. 13,50 kr för ett kilo apelsiner eller drygt 11 kr för ett glas färskpressad juice.
Ytterligare ett nedslag på Via Vittorio Emanuele i korsningen till Via Maqueda, en säregen utformning med ett åttakantigt torg och skulpturer på fasaderna.
Palermo är ju också en hamnstad och jag kan ju sällan hålla mig från att gå på spaning ned till vattnet. Gott om segelbåtar.
Här finns ju en fantastisk potential för en härlig strandpromenad, men den möjligheten hade man inte utnyttjat. Slitet och fult.
Medborgarna uppmanas vara rädda om sin park, men jag fick snarare intrycket av att det var kommunen som borde vara rädd om deras medborgares park. Ogräset växte hejvilt och ingen verkade riktigt sköta om parken.
Jag fortsatte min vandring i stans periferi och var har jag hamnat nu då? En skylt förtäljer att detta hus skadades svårt under andra världskrigets bombningar av Palermo. Men, här bodde också Giovanni Falcone (1939-1992) under sina tjugo första levnadsår, även efter det att delar av huset bombats. Kommer ni ihåg vem det var? Mer om det längre fram, men han var ju den orädde domaren som specialiserade sig på maffiabrottslighet.
Mycket graffiti ser man i Palermo och egentligen mest överallt på Sicilien och här på en husvägg i närheten blir jag så återigen påmind om Giovanni Falcone. ”Och det är dags att gå vidare”. Solklart å ena idan, tvetydigt å andra sidan. Vad menar man egentlgen?
Jag vandrar vidare. Precis som jag kan tycka att graffiti-budskapet är lite tvetydigt, blir jag kluven till Palermo. Ibland är det charmigt, ståtligt, vackert, livligt, fullt av patina. Ibland är det bara stökigt, bullrigt, skräpigt, skitigt, nedklottrat, förfallet eller fult.
Men tillbaka igen på Via Vittorio Emanuele trivs jag. På dan har det varit varmt och jag underskattar temperaturväxlingarna och har alldeles för lite kläder när jag ger mig ut på kvällen. Det var längesedan jag frusit så. Fick ställa mig i duschen och tina när jag kom tillbaka till mitt boende.
Vilka underbara balkongräcken, fast inge blomlådor här. Det kanske kompenseras av att växtligheten slagit rot i fasaden.
Skrapar man inte i, är man inte tillräckligt nära. Eller lyckades han eller hon parkera med sådan milimeterprecision?
En av huvudgatorna, Via Roma, gav ett lite deprimerande intryck. Förfallet och igenbommade affärer. Drabbas man även här av butiksdöden, till förmån för köpcentra i periferin?
Innan jag kom till Sicilien var ön för mig lika med maffian eller Cosa nostra som den kallas just här på Sicilien. Så, när jag hittade en maffiavandring i Palermo tvekade jag inte att anmäla mig. Vandringen visade sig dock ha en annorlunda twist, jämfört med vad jag hade väntat mig. Men, det gjorde den bara ännu intressantare och vandringen blev faktiskt en av höjdpunkterna under min rundresa på Sicilien. Attilio, vår guide, började med att berätta om hur ett gäng studenter ville starta en bar för att finansiera sina studier. Frågan kom då upp om de skulle ta upp Pizzo i sin kalkyl, d v s skyddspengar till maffian. Detta blev 2004 upprinnelsen till organisationen Addiopizzo och en nattlig aktion i vilken man bombade Palermo med flygblad med det budskap som Attilio visar för oss: ”Un intero popolo che paga il pizzo è un popolo senza dignità” (Ett helt folk som betalar pizzo är ett folk utan värdighet). Indirekt betalade ju alla till maffian eftersom ju alla var beroende av att handla och alla affärsinnehavare förde en del av sina kunders pengar vidare till maffian. Vill du läsa mer om Addiopizzo, kan du gå in här: https://addiopizzo.org/en/
Man började lobba för att företagare skulle sluta upp med att betala pizzo. Man erbjöd kostnadsfritt stöd med polisanmälningar och juristhjälp i rättegångar och t o m stöd av psykologer. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilket trauma det kan ha varit att sluta betala och vara rädd för repressalier, allt från enklare sabotage som lim i dörrlåset till sabotage som kunde äventyra liv och lem, för egen del eller för övriga familjemedlemmar. Det visade sig dock att polisanmälningarna hade effekt och många maffiamedlemmar dömdes. Man räknar med att ungefär 80 % av öns företagare tidigare betalade pizzo. De som inte betalade hade vanligtvis kopplingar till polisen eller var själva en del av maffian. Idag räknar man med att andelen ska ha sjunkit till 65 %. Ingen jättestor förändring, men en förändring över tid, steg för steg. Man har givit ut en bok så att folk ska kunna välja att handla i de affärer eller välja andra typer av företag som inte betalar pizzo. Den utgåvan Attilio håller i handen omfattar 1 000 verksamheter. Idag är man 1 200. Enligt Attilio har maffian lämnat dem som anslutit sig till Addiopizzo ifred. Varför går då inte alla med kan man ju undra eller blir det farligt om man blir för framgångsrik? Å andra sidan hävdade Attilio att bara 15 % av Cosa nostras inkomster var från just pizzo, så man överlever säkert på sina andra verksamheter. Man ägnar sig mer åt affärsverksamhet. Oklart för mig på vilket sätt man gör det på ett olagligt sätt. Däremot lierar man sig tydligen med inköpare i samband med offentliga upphandlingar.
Vi stannar till vid olika platser med anknytning till Cosa nostra. På den här muren har man målat flera av maffians offer. Il muro della legalitá (ungefär = Laglighetsmuren). Mycket graffiti på Sicilien, men den här muren får vara ifred. Den är strategiskt belägen framför Carabinieris (militärpolisens) huvudkontor i Palermo. Dessutom är väggen videoövervakad. Några av de mer kända offren för Cosa nostra är Giovanni Falcone, som jag redan nämnt ovan, och Paolo Borsellino. De var barndomsvänner och kolleger som båda specialiserade sig på att få maffiamedlemmar dömda. Rena självmordsuppdragen visade det sig. Båda dog i bombattentat 1992, vilka även tog flera andra människors liv, Falcone på väg från flygplatsen och Borsellino när han skulle hälsa på sin mamma. Tidigare hade man inte brytt sig så mycket eftersom maffian mest ägnade sig åt att ha ihjäl varandra, men nu tycks man ha gått över gränsen för vad folk accepterade och protesterna blev allt mer högljudda.

Morden på Falcone och Borsellino var ett svar på Maxiprocesso, åtal väcktes mot 475 maffiamedlemmar och processen pågick från 1986 till 1992. För att kunna genomföra domstolsförhandlingarna var man tvungen att bygga en jättestor, bunkerliknande rättssal på ett fängelseområde. 338 personer fälldes och dömdes att sitta av 2 665 år plus 19 maffiabossar som fick livstids fängelse. Detta sägs vara den största rättegången i världshistorien och konsekvenserna för maffian blev oerhörda. Därav hämndaktionerna senare samma år som domarna faställdes av italienska Högsta Domstolen. En föregångare till Falcone och Borsellino var faktiskt Mussolini. Han accepterade inte att det fanns en parallellmakt i form av maffian och lär ha varit framgångsrik i denna bekämpning,.

Bara ett mysigt torg vi gick förbi.
Traditionen att smycka ut åsnekärrorna har överförts till deras motoriserade efterträdare.
Vi är nu tillbaka vid katedralen i Palermo och den bäst bevarade fasaden enligt vår guide Attilio. Hur var det då med kyrkan och maffian? Attilio berättade om hur kyrkans företrädare hukade för maffian och teg. Han berättade om hur många människor hade uppfattningen att maffians medlemmar var hyggligt folk. De gick ju i kyrkan varje söndag. Det var inte förrän påven Johannes Paulus II kom till Sicilien 1993 och välkomnade maffians medlemmar att låta sig konverteras till katolicismen som den katolska kyrkan markerade mot maffian. Detta var något oerhört, på ett diplomatiskt sätt var det ju som att säga att maffians medlemmar inte kunde vara troende katoliker, att de inte hörde till kyrkan. Detta var efter det att Fader Pino hade mördats 1993. Fader Pino arbetade som präst i Palermos förorter och startade olika ungdomsverksamheter som syftade till att få bort ungdomarna från gatan. Han blev ett hot mot maffian, rekryteringsbasen reducerades ju. Fader Pino var det sista offret för Cosa nostra. Efter våldsamma protester har Cosa nostra ändrat strategi och idag menade Attilio att den största risken i Palermo var att bli påkörd. Trafiken är stundtals hetsig. Nu pekade han ut Ndrangheta i Kalabrien som den väldsammaste maffiaorganisationen. Han berättade också hur han tog sig för pannan när han regelbundet fick frågan även från sina landsmän, främst från norra italien då,  om maffian verkligen fanns kvar. Mina tankar gick också till Sverige. Lägre risk alltså att bli mördad här än i Stockholm. Jag vet inte hur relevant det är, men jag hittade ett ”Crime index” på nätet och enligt detta hade Stockholm ett index på 46,1 emedan Palermo hade ett index på 45,2. En parentes: Jag bodde ett tag i Caracas i Venezuela. Caracas toppar listan med ett index på 83,6. Hur index definieras hittade jag ingen förklaring på, så det är fritt fram för egna tolkningar.
Attilio var lite drastisk och menade att här mötte vikingarna araberna. Han menade att normanderna ju i stort sett var f d vikingar och normanderna etablerade sig och tog makten på Sicilien på 1000-talet. Det var tydligen en tid som präglades av samhällsutveckling, välstånd och tolerans. Wikipedia: ”Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd av en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare till exempel en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fick utan intrång förrätta sin religionsutövning.” Attilio tillskrev kung Roger II mycket av äran för denna utveckling. Han ligger också begravd i katedralen.
Företagare som hade anslutit sig till Addiopizzo hade denna dekal synlig. Så är ni på Sicilien, leta efter och handla hos dessa affärsidkare så understödjer ni inte maffian.
Det fanns även andra organisationer som arbetade mot maffian. Attilio beskrev sin organsation som att de bara såg framåt. Här inne kunde man dock se en utställning om maffians illdåd. Det hade varit intressant att titta på, men jag valde att begränsa min tid i Palermo.
Sista stoppet på maffiavandringen var vid Palermos stadshus. Hur var det då med den politiska ledningen och maffian? Illa tydligen. Den nuvarande borgmästaren i Palermo sägs vara lierad med maffian. Han har bl a fått support från en maffiamedlem som suttit i fängelse i sju år. Hur kan då väljarna välja sådana människor? Representanter för maffian står utanför vallokalerna och delar ut färdigifyllda röstsedlar. Inne i vallokalen får de icke ifyllda valsedlar. Det ser inte bra ut om en väljare kommer ut med något annat än en icke ifylld valsedel. Idag är det dock lite oklart hur och av vem maffian styrs. För två månader arresterades den person man misstänker har varit Cosa nostras ledare och som varit efterlyst allt sedan morden på Falcone och Borsellino.
Till skillnad från i Florens som måste ha en av Italiens fulaste järnvägsstationer, har Palermo en mer majestätisk byggnad.
Jag hade fått ett tips om att besöka Cefalù, så nu tog jag tåget tillbaka i riktning mot Messina. Längs kusten, d v s från Palermos flygplats via Palermo mot Messina och från Messina till Syrakusa går det mestadels moderna och hyfsat fräscha tåg och det är rätt mycket folk som åker. Annorlunda ska det visa sig vara på övriga järnvägslinjer.
Här bodde jag väldigt modernt och fräsckt i en liten lägenhet med terrass. Lämpligt för ett glas vin och när jag hittade ett vin som hette Aquileia, fick ju alla frågor kring druvor och kvalitet stå åt sidan. Aquileja är namnet på min båt…
Jag sitter bl a och funderar över vad detta är för frukter. Ser ju ut som citroner, men ändå inte. Väldig konstig form på dem, knöggliga och dana.
Tipset om Cefalù visar sig vara ett bra tips. Det var en jättemysig liten stad med en fin strand.
Skepparen på den båten har hittat en fin ankringsplats.
På flera håll på Sicilien kan arkitekturen se lite arabisk ut.
Vid Cefalùs hamn tar en ny by vid, men jag vänder tillbaka.

Efter att ha strosat runt lite lägger jag mig ner på stranden och hittade man bara lä är det tillräckligt varmt.
Vattnet är skönt och t o m flera italienare badar.
Det märks på flera sätt att detta är en ort dit turister flockas. Fikat är lite dyrare, hus och gator är i mycket bättre skick och det är inte så skräpigt som i Palermo.
Jag strosar omkring och trivs rätt bra med livet.
Så fort solen sjunker blir det svalt och folk är mer påklädda.
Jag har svårt att se framför mig en sådan här installation i Palermo.

Det börjar bli kväll. Snart dags att hitta någonstans att äta.
Jag hade fått frågan flera gånger om jag ätit gott. Tja, skulle jag väl vilja säga. Fortfarande lyser pensionatet i Valtournenche som en stjärna på mathimlen, men ikväll slog jag på stort och åt en meny på ett ställe som heter Masquenada. Kommer du till Cefalù kan jag rekommendera det. Men, det är inte särskilt billigt att äta i Italien, 54 € (622 SEK) för denna middag XL.
Lite fram och tillbaka blir det. Efter två nätter i Cefalù åker jag tillbaka västerut via Palermo igen, men vidare mot Trapani.
Men, det är fortfarande rätt varmt och fint och förutom Cefalù pratade den australiensiske incheckningsvärden i Palermo om Mondello. Även min maffiaguide Attilio tyckte att vi skulle åka till Mondello om vi hade chansen. Man vill ju inte missa något bra, så jag gjorde en liten omväg dit. Jag tog tåget till Palermo San Lorenzo och undrade var sjuttsingen jag hade hamnat. Via gator utan trottoarer, men med mycket trafik lotsade mig Google maps fram till en busshållplats. Fel tyckte de få väntande där. Gå runt hörnet! Där stod en hord med människor och väntade på samma buss. Herregud! Skulle jag få plats med rygga och allt? Jag dristade mig till att fråga någon hur man betalade. Ibland ska man ju ha köpt biljett i förväg i någon kiosk eller så. – Nä, det kostar ingenting. – Nähä, hur kommer det sig? – Det är en publik buss, blev svaret. Så enkelt kan det vara. Jag kom i alla fall med. Det man framförallt slås av när man kommer fram är denna pampiga, men lite bedagade, strandpaviljong.
Jag är nog lite kräsen vad gäller sandstränder och blev inte särskild imponerad av denna. Jag stannade några timmar och sedan drog jag vidare. Jag tycker dock att även en australiensare borde vara rätt kräsen vad gäller sandstränder. Hur kunde han tycka att denna var värd ett besök?
På ett sätt var det ju lite sympatiskt att stranden var kantad av den här typen av fina, tja, såg ut som bostadshus. Men, det innebar ju också att jag fick gå en bra bit när kaffetarmen gav sig till känna.
Samma busslinje tillbaka till San Lorenzo. Nu var bussen utrustad med en biljettautomat som en del blippade mot. Var det verkligen gratis? Jag låtsades som det regnade. Från denna bedagade hållplats menade Google att långfärdsbussen till Trapani skulle stanna till. Fan tro’t. Men, jodå. Så småningom dök även andra väntande passagerare upp som bekräftade att jag var på rätt plats.
Väl ute på motorvägen var det riktigt vackra vyer. Berg och kust, citrusodlingar, vinodlingar och små byar passerade revy. För tio år sedan ställdes tågtrafiken in på järnvägen till Trapani. Delar av den har rustats så att det nu går pendeltåg till Punta Raisi vid Palermos flygplats och som jag förstått det är nu en upphandling ute för att fortsätta upprustningen av järnvägen till Trapani. Men, idag är det Pullman-buss som gäller.
I Trapani skulle jag för första gången under den här resan bo på vandrarhem och i sovsal, första natten med två andra, män och kvinnor blandat, och den andra natten fick jag den för mig själv. Det är fortfarande lågsäsong och till skillnad från i Alperna är det lätt att hitta boende. Det här vandrarhemmet hade fått höga betyg, både för atmosfären och för läget med den fina utsikten. Det är bara att hålla med. Återigen ser det lite arabiskt ut.
På kvällen åt jag en fisksoppa enligt lokal tradition. Jag låter säkert gnällig, men förväntningsribban låg på Bouillabaisse-nivå och dit nådde den inte.
Trapani gav ett lite lyxigt intryck. Pampiga byggnader och mestadels rent och fräscht. Forskade aldrig i var det detta synbara välstånd kom ifrån.
Min fantasi kanske skenar. Jag ser några kralliga, snaggade, svartklädda killar bakom bilarna som avvaktar vad kumpanen avhandlar vid någon av affärerna. Maffiosos tänker jag. När min kamera kom upp gled de undan, av en slump eller om de hade ögon i nacken, vet jag inte..
Italienarna tycks omhulda sina gamla Fiat 600, som ju är veteranbilar idag. Jag såg en komma åkandes med en koffert fastspänd på motorhuven, d v s där bak. Såg gulligt ut. Medans jag står och funderar över om jag överhuvudtaget skulle kunna åla mig in i en sådan här bil kommer en kvinna förbi: – Que bello eh? Så långt hängde jag med och klämde i med ett – Sì! I tron att jag talade italienska kom därefter en lång harang, som jag inte förstod mycket av. Med lite teckenspråk begrep jag till sist att hon menade att den där bilen skulle jag aldrig få plats i. Så är det nog 😉
Nu gick resan lite i stå. Vad gör man i Trapani efter att ha strosat runt lite i stan?  Det finns några öar utanför stan och jag hade läst om att en tur till exempelvis Favignana skulle kunna vara trevligt. Jag hade dock släpat fötterna efter mig och unnat mig en lugn förmiddag och prognosen pekade på att det skulle regna, så någon båttur blev det inte. Men, jag tar en tur med linbanan upp till den gamla karthagiska byn Erice, tänkte jag. Google hade noll koll på bussförbindelserna i staden, men en timmes promenad var ju alltid nyttigt. Kul att mötas av den här skylten när jag äntligen kom fram. Bara att vända åter med oförrättat ärende. Linbanan hade säsongstängt.
Tillbaka till vandrarhemmet hör jag ett sjudjäkla kras. Det där gick ju inte så bra. Jag undrar hur många punkteringar han orsakade. Chauffören sopade pliktskyldigast undan skärvorna med fötterna.
Mysigt promenadstråk även på kvällen. Trapani har runt 70 000 invånare och även om det smyger omkring en del turister, så är det nog mest lokal befolkning som är ute och rör på sig. Som framgår av klädseln är det inte så varmt.
Till frukosten får jag sällskap av en 23-årig lettiska. Tro inte att en uppväxt i ett f d kommunistland hämmar ungdomarna från öst. Snarare tvärtom. Det minns jag när jag själv jobbade med Östeuropa. De yngre hade en otrolig aptit på livet och var fulla av energi och nyfikenhet. Trots sin ringa ålder hade den här tjejen både varit runt och spelat cello i diverse länder, bl a i Sverige, hon hade stått framför filmkameran i diverse filmer och även regisserat själv och dessutom varit runt på egna resor i en massa länder.
Fram till för ca tio år sedan hade man kunnat åka tåg från Palermo via Alcamo Diramazione till Trapani. Trafiken på Sträckan Alcamo Diramazione-Trapani ställdes dock in p g a av banans dåliga skick. Jag skulle tro att det är resterna av det som syns här. Men, det finns hopp. Som redan nämnts pågår ett projekt för en ny järnväg.
Söderut mot Marsala dit jag efter viss beslutsvånda bestämt mig för att resa, går det dock fortfarande tåg.
Tåget är skruttigt och dieselosande och en skylt förtäljer att det är 43 år gammalt. Ingen ålder för ett tåg om det underhålls, men i Italien eller i alla fall på Sicilien verkar just underhåll inte höra till styrkorna. Det är ganska fantastiskt. Jag läser att två av de gamla s k Ängbyvagnarna just nu kör i reguljär trafik på spårvagnslinje 12 i Stockholm (Nockebybanan). I alla fall en av dem lär fylla 80 år nästa år! Så 43 år är ju egentligen rena ungdomen. Men, kanske viss skillnad ändå mellan dieseldrift och eldrift.
Marsala är bara en dryg halvtimme bort. Känner ni igen namnet kanske? Jag associerade det med söta dessertviner, men idag gör man tydligen alla slags viner här. När man kommer ut på dessa spår är det glest med passagerare. och få tåg per dag. Jag knallar bort till mitt Bed and Breakfast och blir väl mottagen av min värd, Roberto. Han tyckte egentligen att jag skulle hyra en cykel och åka bort mot stranden söder om stan och sedan till Las Salinas (saltdammar) och njuta av solnedgången. Men, idag är det söndag och på söndagar kan man inte hyra cykel, så jag fick strosa runt på stan istället.
Det var inte vilken söndag som helst, utan Palmsöndagen. Jag vet att det står så även i den svenska almanackan, men jag tror inte att jag någonsin reflekterat över varför. Här fanns det dock anledning att fundera. Jag hade sett hur man under hela veckan sålt fina, flätade palmblad och nu fick jag se varför. De och även olivkvistar, som de här scouterna sålde, hörde Palmsöndagen till. Palmsöndagen, har jag nu lärt mig, är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in i staden och hyllades av folket som hälsade honom med tillropet ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, samt lade ner sina mantlar, kvistar och löv på marken framför åsnans fötter. Olivkvistarna är ju också en fredssymbol.
Jag hade redan gått förbi en kyrka där folk samlats och prästen gått runt och stänkt vigvatten på palmblad och olivkvistar m h a något som jag nu lärt mig, kallas för aspergil. Efter att ha fascinerats en stund över denna ceremoni som jag inte begrep mycket av gick jag något kvarter till och hamnade i en betydligt störe folksamling här vid Chiesa Madres (Moderkyrkan).
Som på en given signal höjde församlingen sina kvistar.
Jag vandrar vidare och lämnar den historiska staddelen genom Porta Garibaldi. Garibaldi är ett namn som förekommer lite varstans på gator och torg. Giuseppe Garibaldi var en framgångsrik militär, frihetskämpe och nationalist. 1860 landsteg han här i Marsala och utropade sig till diktator över Sicilien i Vittorio Emanuele II:s namn.
På Fårö kallade man detta för sleke, men uttalat på ett rundare sätt jag inte törs försöka härma. Det brukar vara rejäla sjok med torkat sjögräs som flyter upp på stränderna och som luktar förfärligt efter ett tag. Som tur är brukar Fåröbönderna samla ihop det och använda det som gödning, men de ska det nog ha sköljts ur rejält av regna innan det duger till det. Men, tillbaka till Marsala. De här sjoken av ”sleke” ser ju enorma ut, men kanske har de häftiga formationerna fått lite hjälp av berget undertill.
Nu är vi nära Afrikas kust. Mellan tummen och pekfingret ser det ut att vara ca 15 mil till den tunisiska kusten. Inte undra på då att här har funnits en stad, Lilybaeum, grundad av karthagerna för jättelänge sedan, ca 400 f. Kr. Namnet tros betyda ”staden som vetter mot Libyen”. Konstigt kan vi ju tycka idag eftersom det ju är Tunisien som ligger tvärs över havet, men jag har för mig att jag läste någonstans att stora delar av Nordafrika förr refererades till som Libyen. Karthago låg ju strax utanför Tunis som vi spända av förväntan besökte under en semesterresa i Tunisien. Det var dock inte mycket att se. Inte då i alla fall. Och inte här heller egentligen. Här var i alla fall en gammal romersk trottoar och visst, jag stannade ändå upp en stund och försökte se gatuvimlet för c:a 2 400 år sedan framför mig. Men, det känns nästan overkligt att det fanns en verklighet för så länge sedan.
Vi är ju med rätta stolta över vårt Vasa-skepp och förundras över hur det har kunnat bevarats så väl. Långt ifrån lika välbevarat, men här har man hittat och ställer ut rester av ett skepp från tredje århundradet f. Kr. Smaka på det igen, tredje århundradet f. Kr… Det upptäcktes 1969 när man skulle plocka upp sand för att tillverka glas. Det har seglats av fenicier eller punier som romarna kallade dem.
Trettio år senare upptäcktes delar av detta romerska handelsfartyg. Det är något yngre än det feniciska krigsskeppet, ca 300 efter Kr.
Jag fick chansen att bygga ett skepp och välja utformning på rigg, segel, köl, roder, skrovform mm lämpade för dessa farvatten. Fick godkänt. Kanske skulle jag ha blivit skeppsbyggare, som min morfar 🙂
Ute i värmen igen konstaterar jag att det är lite lugnare på stan och noterar också att det inte utgår någon parkeringsavgift under siestan.

Det där regnet, vart tog det vägen? Jag hade ju kunnat ta båten från Trapani ut till Favignana. Framåt kvällen kom så regnet och jag blev väldigt obeslutsam över vad jag skulle ta mig till. Vad gör jag här egentligen? Kändes som resan hade gått lite i stå och inte var så kul längre och inte blev det bättre av att min sinnesstämning förmörkades av en del privata, mörka moln.

Jag velade fram och tillbaka, men till sist bestämde jag mig för att dra vidare, utan att egentligen ha sett så mycket av det jag ville se. Tittar man på kartan verkar det uppenbart att åka längs med sydkusten om man ska ta sig från Marsala till Ragusa. Men, jag hittade inga bussförbindelser. Google som brukar ha så bra koll, går bet lite här och var i Italien. Eller så fanns det helt enkelt inga bussförbindelser, men det verkar ju lite märkligt om det skulle vara så.

Så istället fick jag åka upp till norra kusten och Palermo för att därifrån återigen åka söderut. Från Marsala tog jag samma skruttåg som jag kom med från Trapani, vidare till Piraineto där jag bytte till pendeltåget mot Palermo. Kort matpaus och vidare mot Caltanisetta Xirbi för vidare färd mot Ragusa som var dagens mål. Nu skriver jag skruttåg, vilket nog är en rättvis benämning på själva fordonen på första delsträckan. Även infrastruktur som stationer och bangårdar såg ofta rätt förfallna ut. Banan däremot verkade vara i gott skick. Tyckte jag såg någon skylt någonstans om upprustning av järnvägen och medfinansiering av EU.
Här är det byte i Caltanisetta Xirbi. Inte mycket folk. Sträckan från där tåget från Palermo vek av från kustjärnvägen upp hit var fantastiskt vacker. Intensivt gröna, rundade berg. Ödegårdar och väldigt lite bebyggelse i övrigt. Och så mitt i allt detta ett modernt tåg på en elektrifierad järnväg. Vet inte om jag sett något liknande förut. Synd bara att regnmolnen hängde så tungt över oss. Tåget som jag kommit med fortsatte mot Dittaino. Med detta tåg som jag klev på, tog eldriften slut och antalet passagerare blev också allt färre. Sista sträckan mot Ragusa var jag helt ensam ombord. Lite spooky. Vart var jag på väg egentligen?
Det är en urkass bild, men ser du? Plötsligen åker tåget förbi en kollapsad vägbro. Att döma av tiden som bilden är tagen bör det vara någonstans mellan stationerna Caltanissetta Xirbi och Caltanissetta Centrale längs väg SS640. Jag googlar på kollapsade vägbroar på Sicilien och får många träffar och enligt en uppgift har fyra stora vägbroar på Sicilien fallit sönder. Det skrivs ilsket om byggfusk, korruption, bristande kompetens, bristande underhåll… Om detta är en av de fyra eller en mindre olycka får jag inte klart för mig. Och ni minns väl broraset i Genua 2018? Det tog livet av 43 personer och förklarades senare av att underhållet totalt försummats.
Jag hade inte behövt oroa mig över vart jag var på väg. Ragusa fick livsandarna att vakna till liv och återigen var det kul att resa.
Ragusa fick världsarvsstatus 2002.
Även betong kan blomma upp.
Jag står nu i ”Ragusa Superiore” (Övre Ragusa) och kollar ner på ”Ragusa Inferiore” (Nedre Ragusa). Jag kippar nästan efter andan över vad jag ser. Vyn är helt fantastisk om det nu inte framgår med all önsvärd tydlighet av själva bilden. ”Ragusa Superiore” respektive ”Ragusa Inferiore” kan ju tyckas vara lite tvetydiga begepp eftersom det på italienska även kan tolkas som överlägsen respektive underlägsen. Som jag fick det berättat för mig var det de rika som i samband med en kraftfull jordbävning 1693 (5 000 döda) valde att bo kvar och bygga nytt i ”Ragusa Inferiore” emedan de mindre bemedlade flyttade upp till ”Ragusa Superiore”.
På platsen för Ragusa har bosättningar spårats från det andra årtusendet f Kr. Som på så många andra ställen här nere har sedan alla möjliga folkgrupper passerat revy här: Karthager, bysantiner, araber, normander.
Kan väl inte bli så mycket mer pittoreskt?
Bredvid turistinformationen låg denna fina glasskiosk. Jag trodde först att gubben på taket slickade på en glass, men när jag tittar närmre ser det snarare ut som han använder den franska flaggan som halsduk. Eventuell symbolik oklar.
Vad ska man egentligen med rabatter till?
Nu har jag vänt blicken mot Övre Ragusa. Inte så pjåkigt det heller 🙂
Visst har katedralen, Duomo di San Giorgio, en imponerande fasad? Den förekommer tydligen också som vinjett i TV-serien Kommisarie Montalbano.
Men, det är en fasad utan innanmäte. Bara fusk. Egentligen bara ett klocktorn.
Ännu en kyrkointeriör, kanske du tycker. Same, same, but different… Förvisso, men hur ofta har ni sett en kyrkas interiör draperad med röda gardiner? Nästan lite nattklubbskänsla.
Piazza Duomo. Det behövs lite energitillskott.
Nu skulle jag prova något jag sett på flera håll. Marknadsförs alltid som Arancini, d v s i pluralformen. Men, jag skulle ju bara ha en. Hette det då månne Arancino? Nej, fick jag lära mig, antingen Arancinu (maskulinum) eller Arancina (femininum). På östra Sicilien övervägde maskulinformen och på västra Sicilien övervägde femininformen. Onödigt vetande. Tja? Viktigare vad det är kanske: panerade och friterade risbollar med olika sorters fyllning. Gott? Absolut. Måste provas. Man tror att ursprunget är så långt tillbaka som från arabiska tiden, tusen år sisådär. Till det ett glas färskpressad granatäppeljuice. Passade bra som måltidsdryck.
Hemma är det fullt med snö…
Känns tryggt att veta åt vilket håll Stockholm ligger, om jag skulle få hemlängtan (vägvisare under parasollet).
Namnet Ragusa klingade bekant. Undrar varifrån? Skolan? Att det låg på Sicilien hade jag dock ingen aning om.
Det är jättemysigt att strosa omkring i det gamla, nedre Ragusa. Det är ju dock rätt begränsat i storlek så efter en dryg halvdag kände jag mig ganska nöjd. Den vänliga kvinnan på turistbyrån hade även nämnt några andra platser som fått Unescos världsarvsskydd och skulle jag besöka någon plats till tyckte hon jag skulle välja Modica.
Modica var ju slutdestinationen för det tåg jag kom till Ragusa med, så det lät ju behändigt att åka dit och vara där under några timmar. Fullt tillräckligt tyckte kvinnan på turistbyrån. Stationen låg i den nyare delen av Ragusa och från Övre Ragusa till den nyare delen gick det ett antal broar över denna ravin som delade staden.
I väntan på tåget begrundar jag den övergivna och förfallna bangården. Var det en massa rangering av godståg här förut tro? Idag går väl allt med lastbilar. Hur hade världen sett ut idag om man visste det vi vet nu, för femtio år sedan? Längst till höger ser det ut som en gammal vattenhäst, d v s en jättelik kran med vilken man fyllde ånglokens vattentankar. Märkligt namn egentligen.
Det var inte bara byggnader som var nedklottrade. Det här tåget var fullständigt bombat med graffiti. Det gick knappt att se ut.
På väg från Ragusa till Modica. Apropå kollapsade vägbroar, ser du vägbron i fonden med jättehöga bropelare? Man får hoppas att den har en stabilare konstruktion än alla de broar som rasat.
Ett signum kanske för Modica var denna jättestora klocka i anslutning till Castello dei Conti . Någon jag frågade om var den historiska staden låg tyckte jag kunde gå till vänster eller gå till höger och att jag då skulle se en klocka. Jag spanade i fiskhöjd tydligen, för inte hittade jag någon klocka och tänkte att det måste ha uppstått någon slags språkförbistring. Inte förrän jag hade gått till vänster och ändrade till fågelperspektiv upptäckte jag vad jag hade letat efter. Klockan är gammal (1725) och är tydligen så komplex i sin konstruktion att den måste kontrolleras och startas om dagligen.
Kanske borde jag gått till höger ändå. På andra sidan klättrade mer gammal bebyggelse upp längs berget.
Jag fortsatte uppåt på vänster sida och en skylt hävdade att jag var på väg upp mot en kyrka. Det var nog inte så många utöver mig som följde den här något svårforcerade gångvägen.
Man förundras ofta över hur bilarna tar sig fram i de små grändena. Hade jag kört med min bil i många av dessa gränder hade jag till slut kilat fast mig. Precis som Saab tillverkades denna trehjuling av en flygplanstillverkare, italienska Aermacchi. Även om Saabs ambition att snylta på flygplanstillverkningens image kanske var lite långsökt, känns ju koppling mellan detta fordon och ett flygplan ännu mer långsökt.
WELCOME TO CAT VILLAGE. Så här på seneftermiddagen verkade det ännu inte fullbokat.
Jag ska nog ta mig över till andra sidan…
Nu förstår jag varför det heter soltak.
Modica kallas för staden med hundra kyrkor och har tydligen en osedvanligt hög kyrkotäthet. Men, kungen över dem alla här är väl ändå Duomo di San Giorgio, ytterligare en ljus kyrka.
Kvinnan på turistbyrån i Ragusa hade lite mer i förbigående nämnt chokladen i Modica, Cioccolato Modicano. Längst ner till höger i bild mumsar jag på denna delikatess. Barägaren åt den till frukost sa hon. Vad var det egentligen? Chokladpuddingsglass? Gott var det!
Med förnyad energi trampar jag vidare. Jag börjar ändå få en känsa av – Har jag inte sett det här förut? Det får nästan vara hur gulligt det vill, men så många varianter på historiska, sicilianska kvarter finns det ändå inte.
Jag börjar oroa mig över höga viadukter. Hur länge ska den där jättehöga bron hålla? Underhålls den?

 

Modica var lite mer förfallet och smutsigt i jämförelse med Ragusa, så ska man välja ett av ställena vore Ragusa det självklara valet för egen del.

Nöjd med turistandet uppstod ett litet glapp innan tåget mot Ragusa och mitt B&B gick. Vad ska jag fylla tiden och magen med då. En öl? Ja! Velade runt och istället blev det en Granita. En slags isglass som är väldigt god och läskande. Säkert ännu bättre längre fram när värmen tilltar. Isglass är ju inte mycket till middag och tillbaka i Ragusa slår jag återigen på stort och äter en av de godaste köttbitarna jag ätit på länge. Den smalt i munnen, så jodå, man kan äta gott, men smakar det så kostar det, även i Italien.
Det är ny dag. Jag lämnar Ragusa, passerar Modica ännu en gång, men fortsätter till Syrakusa. En skarp tillrättavisning av konduktören. – Här får du inte fotografera! Just därför får jag lust att publicera denna bild. Undrar vad grejen var?

Vandrarhemmet i Syrakusa låg alldeles i närheten av stationen. Utöver det vänliga bemötandet hade de bra koll på vad deras gäster eftrerfrågade. En egen karta med sevärdheter och näringsställen som de själva rekommenderade. Så, jag dumpade ryggsäcken och gav mig omgående ut på stan.

Precis som Ragusa, lät Syrakusa (Siracusa på italienska) bekant. Kanske ännu mer så än Ragusa. Hade jag fått gissa var staden låg skulle jag nog ha gissat på Grekland och helt galet kanske inte det hade varit. Den arkeologiska parken Neapolis i Syrakusa minner om både grekiskt och romerskt herravälde.
Grotta dei Cordari. Här hade det varit stenbrott och på senare tid, från 1600-talet till för något decennium sedan nyttjades den naturliga fuktigheten i grottan till att förlägga tillverkning av allehanda rep hit, även tågvirke kanske.
Grottan ”Dionysius öra” kännetecknas av ett exceptionellt eko. Det sägs att tyrannen Dionysius lyssnade utifrån vad fångarna som hölls i grottan pratade om.
Syrakusa var tydligen ett antikens teatercentrum. Bland annat utvecklades här de doriska komedierna som utmärkte sig genom kvickhet och livlighet i dialogen samt stor människokännedom. Man kan undra om vi hade skrattat åt skämten idag. Men, tydligen var en komedi inte alltid rolig. Komedi uttryckte mer ett motsatsförhållande till tragedi, d v s med ett lyckligt slut. Dorerna var tydligen ett folkslag som invandrade till Grekland norrifrån och sedan spred sig til bl a Sicilien. Teatern används även idag och när jag var där förberedde man för någon form av evenemamg.
Man tror att de syrakusiska skådespelarna samlades här vid Grotta del Ninfeo (Grotta Nymfeum) innan de gick ner till teatern för att kliva in på scen och framföra sina komedier och tragedier. Apropå namnet: Om jag förstått det rätt var nymfer naturen personifierad i olika kvinnliga jungfrugestalter.
Man tycker att sten är hårt, men detta måste väl varia gamla vagnspår? Man kan fundera över håligheterna i berget. Bodde man där?
Neapolis rymmer även en av de största, bevarade amfiteatrarna. Här utspelade sig gladiatorspel, ofta dödsdömda förbrytare, krigsfångar eller slavar, men också människor som frivilligt blev gladiatorer och som på liv och död kämpade mot varandra eller mot vilda djur. Allt till publikens förtjusning. Amfi betyder ”runt om”.
Apropå ond, bråd död så dör man ju även av mer naturliga orsaker. Sådana här tavlor såg jag lite här och var. Om jag förstod det rätt var det både fråga om dödsannonser och annonser om att man uppmärksammar årsdagen över avlidna med minnesmässor. Man kan undra, innehåller italienska dagstidningar inga dödsannonser?
Städerna på Sicilien skiljer sig verkligen åt. Syrakusa var en rätt fin stad. Inte så mycket skräp och förfall som i t ex Palermo eller Modica för den delen. Liksom Ragusa och Modica är Syrakyusa upptaget på Unescos världsarvslista, vilket ju bådar för en trevlig tur på stan. Kommunen Syrakusa har drygt 120 000 invånare.
Världens näst äldsta tempelruin enligt vandrarhemmets karta. Wikipedia är mer blygsamt, ett av de äldsta doriska (där var de igen) templen på Sicilien, från sjätte århundradet f. Kr. Det kanske ska tilläggas att jag nu promenerat över en av broarna till den gamla stadsdelen Ortigia.
En lapp förtäljer att detta är Giardino di Apollo (Apollo-trädgården) skapad av de boende i kvarteret för att förbättra ett område som fallit i glömska och förfulats. Vi besökare välkomnas, men uppmanas att visa respekt för trädgården och alla katter. Man säger sig glädjas över om vi skulle ta något lite av trädgården med oss hem som ett minne från Ortigia, så länge vi inte förstör eller vandaliserar.
Piazza Archimede Ortigia, fontän med staty av gudinnan Diana.
Vad passar bättre än en Piaggio på dessa trånga gator. Fast de stinker som den värsta Trabant. Piaggio görs för övrigt av samma företag som tillverkar Vespa.
Italienska påskägg skiljer sig drastiskt från våra. Istället för av kartong är de gjorda av choklad. Istället för innehåll som vi själva fyllt våra kartongägg med, är det chokladtillverkaren som lagt en överraskning i sitt chokladägg.
Även här fanns det naturligtvis en katedral, Cattedrale della Natività di Maria (ungefär = Den allra heligaste Marias födelses klatedral). Allra heligaste? Fanns det flera?
Hur ofta ser man en ankdamm i bokstavlig betydelse?
Mysig restaurang, men fortfarande hoppas jag på den där maten som riktigt knockar mig. Resans italienska höjdpunkt, matmässigt, är fortfarande Hotell Sans Soucis i Valtournenche.
Stadsplayan i Syrakusa var av rätt blygsam storlek.
Så här kan det också se ut.

Att döma av hur långt ut bojarna är placerade så är det knappast fyrtiofotare som förväntas lägga till här.
Månntro, ett jättelikt fikusträd? Inget för fönsterbrädan i alla fall.
Det är väldigt trevligt att vandra runt i Ortigia, eller Syrakusas gamla stad.
På kvällen står jag och surrar lite med en av värdarna på vandrarhemmet. Plötsligt kläcker han ur sig: – Vet du förresten att vi firar Lucia på samma sätt som ni gör i Sverige? – Va!? – Javisst, samma datum, den 13 december och med samma sång och ljus i håret och allt. Hon är för övrigt Syraskusas skyddshelgon. Varför visste jag inte det förut? Här står hon i alla fall, Lucia, fast ljuset tycks ha brunnit ner.
Jag har letat upp Chiesa di Santa Lucia Extra Moenia (ungefär Sankta Lucias kyrka utanför stadsmuren). Det är den hjälpsamme och snälle kyrkvaktmästaren längst ner i bild som på italienska försöker förklara allt om Lucia för mig. Jag förstår i alla fall så mycket att det varje år kommer hit en delegation från Sverige för att delta i Syrakusas Luciafirande. Ursäkta den usla bilden på målningen i fonden, men den är gjord av ingen mindre än Caravaggio och föreställer begravningen av Sankta Lucia. Någon påstod att det spanska herraväldet över ön som varade ändå från 1282 till 1713 bidrog till att dialekt och ord som talades och användes här mer liknande spanskan än på det italienska fastlandet. Kanske gjorde det att det ändå gick att kommunicera hjälpligt med lite italieniserad spanska, som t ex nu i samtalet med kyrkvaktmästaren. Inte vet jag.
Sankta Lucia sägs ha dött martyrdöden här på torget framför kyrkan. Även stadsdelen bär Sankta Lucias namn, Borgata Santa Lucia. Borgata kan tydligen ha betydelsen slum, arbetarstadsdel eller dylikt. Ingen slum idag, men enkla arbetarkvarter vad det verkade.

Jag måste citera historien om Lucia, från Wikipedia (fotnoter och länkar borttagna). Det är ju hemskt hur ignorant man kan vara när det gäller bakgrunden till våra traditioner. Fast historien om Lucia är ännu hemskare.

”Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien, under romartiden, cirka 283 E. kr. Hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och en romersk patricier. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor.

Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, något som var kontroversiellt eftersom kristendomen ännu inte blivit accepterad. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt ”Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!” Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Hemgiften skänkte hon istället till behövande på Sicilien. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

…

Lucias reliker förvarades i kyrkan Santa Lucia i Venedig. Kyrkan revs 1861 för att bereda bygget av järnvägsstationen och relikerna flyttades till den närbelägna kyrkan San Geremia där de fortfarande finns att beskåda. Venedigs järnvägsstation bär idag helgonets namn: Venezia Santa Lucia.”

Intressant så långt. Nästa steg får väl bli att fördjupa sig i varför vi i Sverige nu firar detta.

Jag hade länge tänkt att jag borde klippa mig och nu blev det en stund över innan tåget till Catania gick. Trots att jag fortfarande befann mig i Borgata Santa Lucia hittade jag nog en salong som inte var av det enklaste slaget. Åtminstone krävdes här två personer för att ta sig an min frisyr(!). Fick lite av samma känsla som när man går till tandläkaren och tandsköterskan är behjälplig med verktyg och fyllningar och vad det kan vara. Här var det den yngre tjejen till höger som fick bistå med saxar och hårtvätt. Håret skulle inte bara tvättas en gång, utan både före och efter klippningen. Till och med ett rakblad kom fram för att säkerställa att de allra finaste fjunen försvann. Jag har nog aldrig blivit så noggrannt behandlad hos en frisör. Priset? 20 € har jag för mig.
Det som jag i förstone funderade över om det var en modern moské, den syntes över hela stan, var i själva verket en katolsk kyrka, Basilica Sanctuary Madonna delle Lacrime (ungefär Den gråtande madonnans helgedom). Namnet kommer sig av att en gipsikon av Jungfru Maria sägs ha fällt tårar för ett fattigt lokalt par. Jojo… Utformningen ger mer associationer till ett rymdskepp än den jättetår den ska föreställa. Kyrkan ritades redan 1957 av två franska arkitekter, men stod färdig först 1994.
Det är nog den märkligaste kyrka jag skådat. Nu var det skärtorsdag och mässa pågick. Det känns lite intimt att tränga sig på när folk ber eller får oblater, men jag försökte smyga i bakgrunden med kameran.
Får man ingen uppenbarelse i kyrkan kanske man kan få draghjälp av lite cannabis.
Blåregn?
Tåget till Catania, nästa anhalt på resan, passerar Augusta. Såg inte så kul ut. En skeppskyrkogård eller vad är det?
Catania är en storstad och hade 2017 313 000 invånare. Mitt boende ligger en kort promenad från järnvägsstationen, men inte i det allra roligaste området visar det sig. Fascinerande vilken kontrast det kan vara mellan entré och trapphus och själva lägenheten. Kändes som två olika världar. Lägenheten är fräsch, men utanför den är det förfallet och smutsigt. Precis som i Ragusa är det frukost med självbetjäning. Man får fixa kaffe själv och välja ur ett sortiment av söta bullar och kakor. Blä!
Första intrycket av Catania: – Vilken ful stad!
Staden har ungefär samma storlek som Malmö och mina tankar går också till Malmö på sjuttiotalet. Min minnesbild av Malmö då, till skillnad från idag, är en trist stad full av rivningstomter.
Man kan undra hur länge det kommer att se ut så här.
Men, jag får modifiera min bild. Även Catania har en fin stadskärna med pampiga, gamla byggnader och gator som inbjuder till att flanera. Och även här har Unersco förärat stadens centrum med ett världsarvsskydd. Fast rätlinjigare och lite nyare än andra, äldre stadsdelar på Sicilien. Förklaringen till den lite modernare stadsplanen sägs vara återuppbyggnaden efter både en kraftig jordbävning och ett vulkanutbrott på 1600-talet.
Via Antonio di San Giuliano.
Stadshuset i Catania kallas för Elefantpalatset. Är det ett utslag av en cataniansk variant av Göteborgshumor? Eller är förklaringen så enkel att stadshuset fått sitt namn av Elefantfontänen mitt på torget? Eller vad var hönan och ägget? Jag väljer att låta ovissheten ge fantasin spelrum.
Det är fortfarande skärtorsdag och ett myller av folk på stan. Vare sig skärtorsdag eller långfedag är helgdagsafton respektive helgdag i Italien.
Katedralen (Cattedrale metropolitana di Sant’Agata) är istället rätt tom. Även denna är väldigt ljus. Är det kanske bara i min skalle jag har fått för mig att katolska kyrkor brukar ge ett mörkt, lite dystert intryck? Kommer ni ihåg Sant’Agata? Det var ju hon som fick Lucia att inse att hon hade gudomlig kraft med vars hjälp hon kunde bota sin mor.
Via Garibaldi med Porta Garibaldi i fonden.
Och vad är då detta för budskap man satte upp? Jag tänkte att det hade något med den förestående påsken att göra och försökte liera mig med Google translate för att få lite ledning. Men, Google gick helt bet. Antydde att budskapen skulle vara skrivna på korsiska (korsikanska heter det väl ändå?).
Är det så här man slänger sopor här? När jag kom ”hem” på kvällen var i alla fall soporna borta.
Många rekommenderade en tur med tåget som gick runt vulkanen Etna. Om inte med tuppen, så uppe rätt tidigt i alla fall. Det tog en halvtimme att gå till den separata järnvägsstationen Catania Borgo. Ferrovia Circumetnea är en privat, smalspårig järnväg. Man får väl anta att det var det privata ägandet som gjorde att allt såg mycket mer välskött ut. Sedan kanske allt också var mer charmigt än effektivt. Till skillnad från många andra järnvägsstationer på Sicilien som endast har biljettautomater levde den manuella biljettförsäljningen kvar här. När jag kollade hur jag skulle ta mig hit upptäckte jag också att Catania faktiskt har en tunnelbana. Nu valde jag som sagt att gå, men även tunnelbanan, upptäckte jag, drivs av detta privata, lilla järnvägsbolag.
Ingen anstormning av resande och här rullar den ensamma motorvagnen fram som i ett första steg ska ta mig till Randazzo. I Randazzo blir det drygt två timmars uppehåll och ett nytt tåg tillbaka ner mot kusten.
Detta med charm snarare än effektivitet visade sig även i det att det verkade saknas fjärrblockering eller någon högre grad av automatisering. Här vevas bommarna ned för hand. Om det var stökigt i Catanias innerstad, så var det i alla fall trevligt att komma lite utanför stan och konstatera att det fanns en hel del välskötta förorter.
Vi lämnar Catanias förorter och ganska snart dök den snöklädda vulkanen Etna upp i blickfånget. Berget kändes väldigt avlägset och tänka sig att vi ska runda hela vulkanen. Järnvägen är tydligen ca 110 km lång. För den intresserade nörden kan nämnas att spårvidden är 950 mm.
Till min förvåning var flera små bystationer utförda som tunnelbanestationer.
En av mina medpassagerare informerade mig om att detta var pistagenötsträd. Ännu helt nakna.
Etna kom närmre och närmre.
Och man blev påmind om vad vulkanen kan ställa till med. Allt mer lavasten.
Medpassageraren som pekade ut pistagenötsträden åt mig, jobbpendlade med tåg hit till Bronte. På eftermiddagen tog hon bussen hem igen. Innan hon klev av förstod jag så mycket att Bronte var en förmögen stad som levde gott på pistagenötterna. De smakrikaste pistagenötterna i världen sägs komma härifrån.
Tvärnit! Vad hände nu då. Aj då, hundar som lekte på spåret.
Två timmar efter avgång från Catania nådde vi Randazzo. Klockan var nu drygt tio, så en fömiddagsfika skulle ju sitta fint.
Skulle det bli så mycket folk plötsligt att det krävdes två vagnar eller var det kanske bara returtransport av en motorvagn som gått före oss, ännu mer i ottan.
Här är polisen, som mitt i gatan står. Hon visar hur man kör, hon visar hur man går. Ibland blir det stopp och då är gatan fri. Då kilar alla bilarna så kvickt förbi.
Randazzo inte bara låg fint uppe i bergen bakom Etna,
det var en lite småmysig stad också. Tanterna smilade upp sig lite för sent, efter det att jag tagit bilden. Jag sjönk ner på ett fik och njöt av solen. Fick väl knappast solsting, men jag var på väg att vandra bort till mitt tåg utan att ha betalt, vilket dock en vilt gestikulerande barägare förhindrade. Ytterst pinsamt.
Samma järnvägsbolag såvitt jag vet, men motorvagnen var målad i andra färger.
Landskapet ändrade karaktär. Jag skulle nog vilja påstå att landskapet mellan Catania och Radazzo var mer spännande än från Radazzo ner mot kusten.
I och för sig fint med vinodlingar som passerade revy. Intressant också att lavan kan göra marken bördig och speciellt lämpad för vinodlingar. Kanske odlar man den lokala, gröna druvan Grillo här (icke att förväxla med Famiglia Grillo som är en vinproducent). Grillo-vinerna jag provade smakade som något jag aldrig smakat förut. Jättegott! Prova! Även på den blå druvan Nero d’Avola som även den främst odlas på Sicilien, görs jättegoda viner. Båda druvorna sägs vara särskilt lämpade för att tåla höga temperaturer och på sommaren blir det ju gärna uppåt 40° här. När jag kom hem gick jag in på Systembolaget i Åkersberga och hade turen att råka på en sommelier som guidade mig till deras utbud av sicialianska viner. Jag kom ut med betydligt mer än jag tänkt mig. Nåja, tillbaka till Sicilien. l bakgrunden syns en snöklädd topp och nu handlar det inte om Etna. Fascinerande att se snö så långt söderut.
Här såg det i och för sig lite mysigt ut, lite som en sydamerikansk by. Men, annars var det inte lika pittoreskt och välskött runt järnvägen på den här delsträckan.
Vi närmar oss Medelhavet. Egentligen gör inte järnvägen en helcirkel runt Etnas som namnet antyder, Circumetnea. Mer som ett U, så vi som ska till Catania får byta till Tren Italia i Giarre-Riposto.
Tillbaka i Catania förundras jag över italienarnas parkeringsteknik. Hur som helst kan man dock inte parkera, utan att polisen griper in. Jag blev vittne någonstans till hur två poliser var djupt engagerade i att lappa en bil som stod för nära eller kanske snara i en korsning.
Teatro Massimo Bellini, Catanias operahus. Döpt efter kompositören Vincenzo Bellini som föddes här i Catania. Det invigdes 1890 med ett framförande av kompositörens mästerverk, Norma. Låter det bekant? Norma spelades på Folkoperan hösten 2022.
Nu är det långfredag och det var tydligen en tradition att klä ut sig i gamla kläder och spatsera runt framför stadshuset just den dagen. Jag förstod aldrig riktigt vad detta eventuellt symboliserade eller bottnade i. Men, tjusiga var de och alla andra med som gick runt här.
Ibland undrar jag hur jag jämt lyckas hamna på konstiga ställen. Det är väl egentligen gamla hamnkvarter här, nedgånget och skräpigt som synes och det känns inte alltid helt hälsosamt att vistas på den här typen av gator. Kanske tur att jag först i efterhand läste om kriminaliteten i stan, t ex: ”Armed attacks and robberies are frequent in Catania.” I det crime rate index jag refererat till tidigare hamnade Catania på index 63,9, att jämföra med t ex Palermo på 45,2.
Trots detta var nog de här fotbollsspelande killarna det farligaste för sin närmaste omgivning. Bollen for all världens väg, så bilar och skyltfönster och passerande människor för den delen, låg i farozonen.
Som vanligt ville jag få ett intryck av stadens vatten. På gränsen mellan hamn och strand ligger detta fartyg och spyr ut avgaser. ZERO EMISSION PORT skanderas det på färjans fribord…
Vad ska man med en sådan strand till?
Inte så många badsugna, det var ju både kväll och inte någon värmebölja direkt. Stranden skulle säkert kunna vara OK annars om det inte vore för de rätt trista och förfallna omgivningarna. Nu gällde det att ta sig tillbaka innan det blev alldeles för mörkt. Istället för den skräpiga gatan hamnade jag i mörkret intill en motortrafikled som följde hamnen.  Trafiken var tät. Det verkade som folk flydde fältet och ville ut ur stan inför påsken. Ingen inställsam del av staden.

Och så var det då detta med Etna. Min första tanke var att hänga på en guide upp på Etna. Jag hade ett tips från australiensaren som checkade in mig på mitt AirBnb i Palermo. När jag slutligen fick svar var dock beskedet att det hade snöat så mycket att det inte gick att gå upp till kratern. Det var ju en missräkning, men hur det var fick jag för mig att jag skulle ta mig dit på egen hand och började leta efter någon form av transport till Etna. Inte helt enkelt att hitta den informationen. Men, skam den som ger sig. Och till slut fann jag vad jag sökte. Det gick en buss om dan, tidigt på morgonen. Varför inte fler, kan man undra. Trots att jag var där en halvtimma innan bussens avgångstid var bussen redan fullsatt och vi var säkert så många vid hållplatsen att vi hade kunnat fylla en à två bussar till. Inte ens alla som hade köpt biljetter kom med. Hur tänkte man där? Situationen var uppenbarligen välkänd bland Catanias taxichaufförer som hade samlats och erbjöd transport till hutlösa priser.

Först var vi ett gäng som pratade om att hyra bil. Jag ringde några samtal, men de jag fick tag i hade inga bilar kvar. När priset på en taxi till slut sjunkit från 160 till 120 € så var vi fyra personer som slog oss ihop om en bil och här är vi nu vid Rifugio Sapienza, dalstationen för liften upp på Etnas sydsida.
Vi som hyrde taxi var Josa Oehme från Wuppertal (känd för sin järnväg med rälsen ovanför tågets tak, Schwebebahn) samt Yi Zhen och Amy Feng, kineser bosatta i England.
Och så jag… Det här var den absolut dyraste lift jag någonsin åkt med 50 € t o r.
Att eskimåerna skulle ha tvåhundra ord för snö sägs ju vara en myt. Däremot läser jag att samerna har ända upp till trehundra snörelaterade ord. Jag undrar vad man skulle kalla denna, nästan svarta snö för.
Enligt en uppgift når linbanan upp till 2 607 m ö h och lade man till ännu mer pengar för en busstur och guide kunde man komma upp till 2 750 m ö h. Uppgifterna om hur hög Etna är varierar, men ett riktmärke verkar vara ca 3 350 m ö h, så det fattas en 600 m upp till toppen. Jag läser om den 12 september 1979 när 150 turister här uppe överraskades av ett vulkanutbrott. Nio av dem dog. Senaste dödsfallen var 1987 när två personer omkom. Men, enligt en annan uppgift så är det ändå rätt få människor som dött av Etnas utbrott, 77 personer sägs det. Och då ska man ha fört bok sedan 1500 f. Kr. Ja, vad ska man tro på? Lavan rinner långsamt och folk hinner sätta sig i säkerhet, så dödsfallen sägs bero på att folk befinner sig på platser där de inte borde vara. Som vi här antar jag. Däremot har ju Etna ställt till stor förödelse. Utbrottet 1669 sägs ju ha förstört stora delar av Catania.
Det var klart väder när vi åkte iväg, men tyvärr skymde molnen allt mer utsikten över havet och fastlands-Italien. Det som skymtar här är kusten utanför Catania.
Lite av en turistfälla var det allt. Guiden var inte särskilt engagerad. Han spottade väl ur sig samma ramsa säkert hundra gånger per vecka, så jag kan tänka mig att han blev rätt trött på sig själv. Han berättade bl a att linbanan förstörts fem gånger av olika vulkanutbrott och att den tidigare nått ända upp till 3 000 m.
Han berättade i alla fall att det mesta av lavan var i form av grus, men att utbrotten även förde med sig en del ”bomber” som denna.
Jag utgick från att det vita runt Etnas topp var moln, men det var mer spännande än så. Kratern där uppe är aktiv och det är ånga och gaser från Etnas innanmäte som vi ser komma ut. Som ni ser ryker det även från sluttningen och det är lava som ännu inte svalnat sedan det sista utbrottet. Temperaturen på den lavan sades ligga på ca 200°, så skulle man gå där skulle sannolikt skosulorna smälta. Allt enligt vår guide. Gick man upp till kraterns kant skulle man tydligen akta sig för att andas för mycket. Om jag förstod det rätt var 90 % av Etnas utsläpp vattenånga och resterande 10 % koldioxid och svaveldioxid. Anmärkningsvärt är tydligen mängden koldioxid som Etna genererar, 10 % av världens vulkaniska koldioxidutsläpp. I olika sprickor läcker det dessutom ut en hel del radon, vilket ju kan framkalla lungcancer och man har tydligen uppmätt höga halter av radon i hem på Etnas sluttningar.
Det Amy promenerr på är mer eller mindre nysnö, två-tre dagar gammal. Mycket har redan hunnit smälta undan, men kylan på nätterna gjorde den rätt hård. Men, inte värre än att vi kunde kasta snöbollar.
Två gamla kratrar. Om jag förstod det rätt såg vulkanutbrotten till att kratrarna förslöt sig själva. Runt om på Etna finns omkring 300 kratrar.
Skulle man gå högre upp än dit man kom med bussen var man tvungen att gå med guide. Vi hade kunnat följa med en guide vid dalstationen. Att det skulle vara för mycket snö som guiden jag var i kontakt med hade sagt, ställde man sig frågande till. Däremot räckte inte tiden till med tanke på hur länge vi avtalat med vår taxichaufför om att vänta på oss. Ibland vill det sig inte riktigt…
Turistfälla eller ej, lite kul var det ändå att komma upp på Etna.
Istället för att ta bussen ner, gick vi. Man ser att det kan komma en hel del snö här uppe.
Skulptur skapad av naturen.
På kanten av en gammal krater.
Illustrerad Vetenskap: ”Det våldsamma skredet orsakar en tio våningar hög tsunami som drabbar tre kontinenter. Katastrofen inträffade för 8 000 år sedan då en stor del av den sicilianska vulkanen Etna gled ned i havet. Och det kan hända igen. Mätningar visar att Etnas sydöstra flank hotar att kollapsa, störta i havet och skapa en tsunami i samma storleksordning. I sådana fall kan hela Sydeuropa översvämmas på 15 minuter. Ljudmätare på havsbotten har i en studie registrerat att Etna har glidit fyra centimeter på lite drygt en vecka, på grund av att tyngdkraften är på väg att slita itu den eldsprutande jätten. Risken har visat sig vara större än forskarna hittills har trott. Gravitationens dragkraft är nämligen betydligt starkare än magman i vulkanens inre som pressar sidorna utåt, vilket har varit den rådande teorin. Forskare varnar för att underskatta risken för en tsunami och vill etablera ett nätverk av mätare på havsbotten, som kan slå larm om en kommande kollaps.”
En annan spännande sak med Sicilien som kom som en fullständig överrraskning är att man kan åka utför på Etna. Inte just här, just nu, men detta är en av flera skidliftar. Även om det blev molnigt nu så tror jag du kan ana en av skidpisterna. Säsongen här på södra sidan av berget är rätt kort, men det finns ytterligare ett system på norra sidan som tydligen har något längre säsong.
Kabinerna var designade för kotrtväxta italienare. Inget för långa nordeuropéer.
De kinesiska damerna fick väl nästan nackspärr när de pratade med oss.
Taxin gör ett fotostopp
Lavan skapar ett delvis märkligt landskap. Det är svårt att förstå att detta kan vara bördigt.
Våra vägar skildes åt i Catania och jag tog tåget till Taormina. Men, var har jag egentligen hamnat? Är detta fortfarande Sicilien? Det är den prydligaste och mest pittoreska järnvägsstationen jag skådat på den här ön. Näst intill schweizisk perfektion.
T o m en liten utställningsmonter med ett Hugin kassaregister. Hugin kassaregister startades ju av KF en gång i tiden, närmare bestämt 1931 som ett led i den allmänna strävan att bekämpa monopol och karteller. Då var det tydligen bl a NCR som uppträdde som en monopolist.
Det förekom ingen manuell biljettförsäljning längre, men väldigt vackert.
1:a klass-väntsalen fick man nöja sig med att titta in i genom dörrfönstren. Men, andra klass var inte så pjåkig den heller.
Lite väl mycket fokus på en järnvägsstation kanske, men den bröt så totalt mot vad jag sett tidigare på Sicilien.
Jag behövde i princip bara gå över gatan för att komma till mitt Bed & Breakfast. Värdinnan stod på balkongen och vinkade och hälsade mig välkommen. Det här blir nog bra.

 

Själva staden Taormina ligger där uppe på berget. Man kunde åka buss upp, men min värdinna förklarade också hur man kunde hitta en stig upp för berget. Den var bara delvis belyst och delvis också i rätt dåligt skick så skulle man gå ner på kvällen skulle jag se till att ha en bra ficklampa. Vad skulle man göra utan multiverktyget mobilen?
Direkt nedanför mitt B&B fanns en liten strand. Ibland kan det vara så vilsamt att bara sitta och lyssna på hur vågornas rörelser avslutas mot en strand.
Man får rätt bra motion när man är ute och reser så här. Det blir många och ibland långa promenader och här dessutom med en rejäl stigning.
Många av gatorna i Taormina domineras av restauranger och tjusiga butiker som jag aldrig skulle komma på tanken att gå in och handla i.
Fast, det är klart, en sådan här butik ser ju lite frestande ut.
Och så turister. Mängder med turister. Och nu var det ändå lågsäsong, fast påskhelg, så det kanske bidrog till en tillfällig invasion.
Lya var en underbar, charmerande värdinna för Agon Bed & Breakfast i Taormina. Hade hon inte varit gift, hade jag kanske friat 🙂 Det ramlade väl ut någon komplimang ur min mun och plötsligen blev hon väldigt personlig. Det lät som om livspusslet var svårt att få ihop även här. Men, inte så vanligt med skilsmässor menade hon, men det händer massor sa hon och himlade med ögonen. Om det gällde hennes egen familj också valde jag att inte gå in på. Jag har inte velat fråga människor om maffian och pizzo tidigare. Tänkte att det nog var ett känsligt ämne. Men, vi pratade lite om hur effektiva myndigheterna var och hon antydde att t ex en del EU- och skattepengar hamnade i fel fickor, så då kunde jag inte låta bli att fråga. Det något överraskande svaret blev att maffian aldrig hade besvärat henne angående pizzo. Så var det generellt i Taormina, menade hon. Bara 10 km bort var dock situationen en annan och där krävde maffian pizzo av företagarna. Hängde du inte med angående pizzo, hänvisar jag till avsnittet om Palermo.
Sista dagen på Sicilien och solen skiner och lite värme. Istället för stranden rakt nedanför mitt B&B gick jag till stranden vid ön Isola Bella. Man ska inte ta för givet att det finns trottoarer i Italien. Ofta går det inte heller att få plats med en trottoar om man dessutom ska få plats med en bilväg mellan bergväggar, stup eller husfasader. Så, det kan vara lite halvläskigt att ta sig fram till fots på dessa vägar, t ex som nu från mitt boende till stranden. Ibland sträcker jag ut ena armen som om den vore en stingpinne, om nu någon kommer ihåg vad det var (pinne man satte på pakethållaren för att få bilar att öka avståndet till cyklisten). Varför försvann de?

Lite märkligt är det. Jag njuter ibland mer när jag har kommit hem och tittar på bilderna och känner en längtan tillbaka, än jag har vett att göra när jag är på plats. Jag borde nog lära mig förstå mer om mindfulness eller medveten närvaro.
Jag tror det är amerikaner i vattnet. Många italienare gick rätt påpälsade. Vattnet höll säkert 18-19°.
Jag kanske njöt en hel del av stranden ändå, för när jag väl kom upp till Taormina på kvällen var det för sent att besöka den antika teatern, så den missade jag tyvärr. Jag fick nöja mig med att vandra runt i Taorminas fina park.
Utsikt mot Giardini-Naxos. Naxos, visst kan man förvillas tro att man är i Grekland?
Sista kvällen på Sicilien. Imorgon börjar resan norrut och hemåt. Ska man summera intrycken från Taormina, så är det en jättefin stad som är vackert belägen med en fantastisk utsikt över kusten och havet. Nu är jag uppenbarligen inte den ende som upptäckt det. Av alla ställen jag besökt på Sicilien har jag nog inte sett så många turister per ytenhet som här.

Om man då också ska summera intrycken av Sicilien, så spretar de lite. På många ställen är det ett fantastiskt landskap, kuperat och bergigt, ibland grönskande och böljande, ibland kala klippor som stupar ner i havet. Detta nästan ständigt närvarande Medelhav… Men, som alltid, på andra ställen talar inte landskapet till en på samma sätt. Fast jag måste säga att det ändå är mer undantagsvis.

Likaså storstäderna Palermo och Catania uppvisar olika sidor: förfall och fula stadsdelar blandas med ståtliga palats, fina avenyer och mysiga gränder. Mycket charm, patina och smuts. Jag funderar över vilken av städerna jag tyckte bäst om och min röst faller på Palermo.

Att sola och bada var trevligt i både Cefalù och Taormina, fast stranden i Cefalù var mycket finare än den i Taormina. Och så dessa mysiga mindre städer Cefalù och Ragusa och även Syrakusa. Jag hade sagt Taormina också om det inte vore för det hårda fokuset på turismen.

Så här i efterhand undrar jag varför jag inte hyrde en bil och tog mig runt på västra Sicilien vid Trapani och Marsala. Man blir ju lite begränsad av att bara förlita sig på tåg och buss. Även i Syrakusa kanske jag borde ha en hyrt en bil och utforskat kusten ner mot den sydöstra spetsen opch vidare västerut. Fast det visste jag inte då. Det var min värdinna i Taormina som tyckte att denna del var det riktiga Sicilien, dit hon gärna åkte själv.

Men, så upptäckte jag mot slutet att min tid här ändå var begränsad. Jag som tyckte att jag hade oceaner av tid när jag reste iväg. Sicilien är stort och det finns jättemycket att se. Jag var här i drygt två veckor och jag skulle lätt kunnat tillbringa en vecka till här.

Sist, men inte minst: Att resa runt på Sicilien är väldigt lärorikt. Sicilien har genomkorsats av olika folkslag och härskare. Det är som att, har något hänt runt Medelhavet, så har det förmodligen hänt på Sicilien också.

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 6, Lago di Como

Rutt: Valtournenche (Maen) – Chatillon-Saint Vincent – Chivasso – Milano – Verona – Brenner – Innsbruck – Bolzano – Passo Mendola – Malé – Passo del Tonale – Edolo – Varenna – Bellagio – Faggeto Lario

Datum 19-25 mars

Beata hade hyrt en lägenhet vid Como-sjön under sex veckor och fått sin förstående arbetsgivares medgivande att jobba på distans i kombination med lite ledighet. Hennes nedresa skulle delvis företas på biltåg från Hamburg till Innsbruck och jag skulle vara hennes co-driver från Innsbruck till Como-sjön.

Det blev lite åka av nu, fram och tillbaka. Jag tog bussen från Valtournenche till stationen i Chatillon-Saint Vincent. Noll passning mellan buss och tåg. Fick vänta på tåget i nästan två timmar. Nästa buss anlände tjugo minuter efter det att mitt tåg gått.

Så här kan italiensk första klass se ut, på sträckan Chivasso-Milano. Jag kan inte se någon skillnad mot andra klass. Fast samma fenomen finns faktiskt även i Sverige, även om det inte är lika plastigt som här.
När jag reste med Olle svor han lite över Trenord. Nu skulle han väl fått vatten på sin kvarn tänkte jag, diverse inställda tåg som kördes av just Trenord. Fortfarande hade jag inte förstått att det var strejk, men innebörden av de inställda tågen var att jag skulle behöva boka om till snabbtåget Frecciarossa för att komma till Verona där jag skulle byta för den vidare färden mot Innsbruck. På Frecciarossa krävs dock platsbiljett. Till biljettkontoret var det jättekö. Vid biljettautomaten var det ingen som visste hur man köpte bara en platsbiljett och i de appar jag hittills hade provat fungerade det inte heller att bara köpa platsbiljett eller så fanns den funktionen, men inga biljeter tillgängliga. Vad göra? Jag hade hört talas om hemska straffavgifter om man klev ombord utan platsbiljett, men konduktören visade sig vara förstående och lät mig köpa biljett till ordinarie pris eftersom det var strejk och i Business class hade hon en stol ledig. Jag hade satt mig i andra klass, visste inte om jag hade rätt att åka Business Class på min första klass-biljett. Lät liksom lite finare. Men, varför det förresten? På flyget var det ju tvärtom…
Olle beskev Trenord som en regional, italiensk tågoperatör, så det var ju skönt att nästa ben skulle vara med ett internationellt tåg. Lång näsa! Framme i Verona blev jag varse att strejken även påverkade tåget till Innsbruck. Kön till biljettkontoret sträckte sig inte bara ut från biljettkontoret, utan ända ut på gatan. Jag stod i kön en en stund, men hittade en alternativ förbindelse som inte kräve platsbiljett, så bättre att ägna tiden åt att äta en bit mat.
Nu var det ju bara det att två tågs passagerare skull få plats på ett tåg och gissa att det blev fullt. Trots eller kanske tack vare att jag fortfarande hade skidväska att släpa på så lyckades jag armbåga mig fram till en sittplats. Många fick stå eller sitta på golvet den första biten. Men, i Brennero som det heter på italienska, var det inte många kvar på tåget. Kontrasten var rätt stor mellan det italienska tåget och det fina österrikiska tåget jag fick byta till där.
Innsbruck nästa dag. Sovplatserna ombord på Beatas tåg var slutsålda, så hon hade halvsuttit hela natten. Ser rätt pigg ut ändå. Eller…
Såg lite lustigt ut när tåget kom in vid perrongen med en massa bilar. Man verkade ha bra rutin på detta med biltåg, för biltransportvagnarna rangerades snabbt om till vad som nästan såg ut som ett färjeläge.
Respektive bilförare fick kliva upp på biltransportvagnen och köra av sin bil. Ny erfarenhet för mig.
Trots en halvdan natt var Beata kaxig och ville börja med att köra. Första benet gick till Bolzano.
Bolzanos stadskärna var riktigt mysig.
Efter all skidåkning och all snö var det härligt att känna att det var vår. Kändes ännu bättre att veta att det hemma i Sverige var snöoväder.
Vi är ju fortfarande nära gränsen till Österrike och man klarar sig bra på tyska.
Ser ni tjejen med ryggan? En Fjällräven Kånken. Hur har denna rätt fula rygga kunnat bli en sådan världssuccé? Vart man än kommer dyker det upp ryggar med Kånken. Kan folk ens uttala namnet på den? Fast det är väl som med IKEA:s möbelnamn. Hur många av dem faller sig lätta för en utländsk tunga…
Jag hade föreslagit en väg som såg spännande ut. Men, det vägvalet fick nobben. För högt upp och för mycket serpentinvägar, enligt Beata. Så hon fick välja en annan väg. Var hamnade vi då? Högt upp och på serpentivägar 🙂 Här på väg upp mot Passo Mendola. Jag hade fått ta över ratten, men det var påtagligt tyst från passagerarstolen. Beata trivdes inte med situationen.
Vi tog en andningspaus i vad som såg ut som ett spöksamhälle. Igenbommade restauranger, övergivet samhälle, stängd lift, stängd bergbana… Var det ett resultat av klimatkrisen och bristen på snö?
En engelsman vi stötte på sa sig dock veta besked. Detta var en sommarort där man vandrade, så säsongen hade bara inte kommit igång än. OK. Såg ändå ut som om en del var permanent igenbommat.
Stopover i den lilla byn Malé, där detta märkliga byggnadsverk var uppfört framför kyrkan. Från Malé gick det skidbussar till liftar som ledde upp och sedan ner till Madonna di Campiglio. Kanske en skidort som låter bekant?
Det var inte slut med Passo Mendola. Det blev bara vackrare och vackrare eller …
… värre och värre, beroende på hur man såg det… Fast, just här var det ju rätt brett ändå.
Här har vi stannat till och hämtar andan på väg upp mot Passo Tonale. Våren har bytts ut mot vårvinter. Höjden och stupen allt mer hisnande…
Passo Tonale visade sig dock vara en skidort och inte något egentligt bergspass som man i förstone kanske kunde föreställa sig. En rätt hemsk skidort för övrigt. Ful bebyggelse enbart uppförd för skidturism och som synes, klent med snö på solsidan. Hit skulle jag aldrig välja att åka för att åka skidor.
Lite bättre då på skuggsidan.
Men, jag får ju tillstå att jag ändå blev lite nyfiken på hur det kunde se ut på andra sidan kullarna. Mmm, skidåkningen ser ju ändå lite spännande ut, förutsatt att det finns snö förstås, som det ju gör på alla pistkartor.
Den här skylten hade jag sett flera gånger förut. Alp Trauma Clinic! Jag tolkade ”alp trauma” som att det handlade om något slags psykologiskt trauma av att ha vistats eller förolyckats i Alperna. Men, de var lite för vanligen förekommande för att den tolkningen skulle kunna stämma. Beata förklarade för mig att det var fråga om akutmottagningar, d v s fysiska skador, typ benbrott o dylikt. Jaha! Man lär sig…
Färden går neråt igen, från vårvinter till vår och en jättelång gondollift följer oss ner mot Ponte di Legno.
Härliga färger från vårblommande träd. Här i staden Edolo.
Vi passerar igenom ytterligare en skidort, Aprica. Inte så upplyftande den heller, men kanske inte lika illa som Passo Tonale.
Hög tid för lunch. Vad säger Google Maps? Följ en väg uppför sluttningen, kör förbi en restaurang som hunnit stänga och så är vi framme vid nästa restaurang som är öppen. Vid restaurangen som skulle vara stängd byttes dock den allt smalare bilvägen ut mot en promenadstig och restaurangen som skulle vara stängd visade sig fortfarande vara öppen.
Det går fort att komma upp en bit och få lite utsikt.
Kändes mer som att kliva in i någons hem än in i en restaurang.
Vi hamnade i vad som kändes som en tidsmaskin tillbaka till sextiotalet. Vi är nästan de enda gästerna. Mest folk här på helgerna får vi förklarat för oss.
Den här bilden får illustrera mitt, vad som kan tyckas, irrationella åkande fram och tillbaka. En knapp vecka tidigare åkte jag med detta tåg från Tirano på min väg mot Valtournenche.
Google maps tipsar om att den, kanske inte snabbaste, men närmsta vägen till den lägenhet Beata hyrt i Faggeto Lario, går via Varenna och Bellagio.
Färden Varenna-Bellagio går med en gullig liten bilfärja med en kapacitet om en tre-fyra bilar. De allra flesta ombord är passagerare utan bil.
Väl framme i Bellagio tyckte Beata att jag kunde få köra igen. Anade hon vad som väntade? Det var en av mina svettigaste bilturer, även i boktavlig bemärkelse. Jag fick handsvett. Extremt smalt, kurvigt med skymd sikt och branta stup, med både mötande lastbilar och bussar. Puh! Beata: – Ska jag besöka Bellagio igen får det bli med bussen.
Här var det. Inte toppenfräscht, men rätt charmigt.

Och vilken vidunderlig utsikt. Vyn från en av lägenhetens två balkonger.
Det här fick bli lunchbalkongen.
Köksbordet blev Beatas tillfälliga kontor.
Husets trädgård.
Och överallt denna vårblomning.
Vad kan detta vara? Inte rosor i alla fall, som det såg ut på håll. Och hade man tänkt efter… Inte ens här borde de ju ha kunnat hinna hinna slå ut.
Det är såg i alla fall ut som ett blommande magnoliaträd.
Gick man ner för en rätt förfallen väg och trappa kom man ner till sjön.
Vägen förbi kyrkan var avstängd för reparation, men det utgjorde inget hinder för vår promenad. Vi gick och vi gick och konstaterade till slut att vi inte alls var där vi hade hoppats. Bara att vända tillbaka, men bra motion.
Fortsatte man uppåt längs serpentinvägen låg ett antal byar som klättrade längs sluttningarna. Här står vi i byn Molino och spanar upp mot Bicogno.
Ibland är det väldigt små händelser som gör att man minns olika upplevelsr som större än vad de kanske var. Som att överraskas av att hitta en så närbelägen, mysig by eller som att upptäcka att den lilla livsmedelsaffären fortfarande var öppen och kunde förse oss med precis vad vi behövde, till ett överraskande lågt pris. Blev ju inte sämre av det varma, glada bemötandet och berömmet för min hitte på-italienska.
Como-sjön är som ett upp och nervänt Y. I det ena benet ligger Lecco och i det andra ligger Como.
Como visade sig vara en större stad än jag trodde, över 80 000 invånare. Stadens centrum är gemytligt.
Delar av den gamla stadsmure är bevarad.
Här bor någon, kanske flera, med gröna fingrar.
Är det klonade exemplar av Nalle Puh som är på besök?
Jag kan bli lite matt ibland av alla kyrkor och palats. Som att jag måste förstå vad det är jag ser. Jag bestämde mig för att låta bli att tänka på det och bara njuta av miljön.

Fortsättning följer…

Publicerat

Tågluff del 7, Florens

Rutt: Faggeto Lario – Como – Monza – Milano – Florens

Datum 25-27 mars

Efter det att Beata installerat sig och avverkat sina tre första arbetsdagar bestämde vi oss för att åka på en tredagarstripp till Florens. Sedan skulle jag åka vidare söderut och hon ”hem” igen.

De flesta snabbtågen jag stötte på kallas för Frecciarossa (Rödapilen) och har en tillåten hastighet på 300 km/h. Som jag förstått det har man till stora delar byggt nya spår för de här snabbtågen. Samma fråga som man i Sverige våndas över om man ska våga satsa på. Idag är det lördag och nästan tomt i 1:a klass eller Business Class som man kallar det så att det ska låta lite finare. Fast hur var det nu, egentligen borde det väl vara tvärtom, om man nu vill jämföra sig med flyget. På flyget var i alla fall 1:a klass finare än Business Class.
Jag läser på Wikipedia att den här varianten är begränsad till just 300 km/tim, men att det finns ytterligare en tågtyp som i sig är godkänd för upp till 400 km/tim, men att man tydligen lagt ner planerna på att köra så fort.
Under en tågluff grundläggs det första intrycket av en ny stad, av järnvägsstationen. När det gäller människor säger man ju att det första intrycket ofta består.
Hmm, är Florens verkligen så vackert som det sägs? Med en sådan ful järnvägsstation… Måste vara den fulaste jag sett.
Det är lunchdags och vi beger oss mot saluhallen där vi går förbi dessa överdåiga pizzor.
Istället knallar vi upp på saluhallens övre plan där det finns ett restaurangtorg. Det har vi läst om i en artikel med tips om Florens. Vi fastnar vid ett stånd som serverar några rätt slafsiga maträtter som det visar sig. Just det tipset var inte bra. Vi skulle ha stannat vid pizzorna istället.

Mätta i alla fall ska vi nu ge oss ut och upptäcka Toscanas provinshuvudstad, Firenze som den heter på italienska, denna vagga för renässansen och humanismen, som det påstås. Handel sägs vara nyckeln till stadens välstånd och välståndet drog till sig konstnärer och andra artister och idag drar detta till sig enorma mängder turister. Fem miljoner årligen läser jag, var besökssiffran under 2018.

Bland det första vi stöter på är denna fantastiska katedral. Ska vi gå in? Det är visserligen lördag, men ändå lågsäsong, men vi avskräcks av den långa kön. Vi försöker senare, tänkte vi och nöjer oss med att beundra utsidan så länge.
Basilica di Santa Maria del Fiore är det officiella namnet. Heliga Marias blommas basilika på svenska. Katedralen är säte för den romersk-katolska kyrkans ärkebiskop i Florens. Den rymmer 30 000 personer och var den största världen skådat när den invigdes eller konsekrerades av dåvarande påven, 1436. Det tog tid från ax till limpa. 1296 fick en arkitekt i uppdrag att påbörja projektet. Låter lite som La Sagrada Familia i Barcelona.
Vi vandrar vidare och kommer till Pelles affär. Kan man varumärkesskydda smeknamn? Jaja, man får väl acceptera att främmande språk lägger beslag på vissa ord (skinn på italienska).
Fränt tak. Kan det här kallas för något särskilt på arkitektoniska tro?
Men, titta! En gammal fotoautomat. Ungdomarna såg lika förtjusta ut som vi och köade för att få bilder på sig själva.
Man behöver inte gå långt för att vilja stanna upp. Byggnader, monument eller statyer. Här har vi kommit till Neptunusfontänen vid Piazza della Signoria, framför Palazzo Vecchio. Den beställdes 1559 för att fira ett giftemål. Jojo, di rike di kan eller kunde.
Palazzo Vecchio var redan från början palats för dem som bestämde. Florens var Italiens huvudstad under en kort period, från 1865 till 1870 och då fungerade palatset också som konungariket Italiens parlament. Idag fungerar det som stadshus och är sätet för bl a Florens borgästare, förutom att det även finns ett konstmuseum här.
Loggia dei Lanzi eller Loggia della Signoria ligger även den vid Piazza della Signoria alldeles intil Uffizi-muséet. Mer om det längre fram. Mycket i Florens är gammalt och loggian byggdes mellan 1376 and 1382. Tanken var tydligen att den skulle fungera som plats för publika sammankomster av olika slag. Idag rymmer den skulpturer.
Skulpturer som denna t ex, The rape of Polyxena. Men lugn, det föreställer inte en våldtäkt. Ordets ursprungliga betydelse syftar mer på gripande, d v s hur hon förs bort för att avrättas. Det är modern som protesterar mot detta. Fast ja, avrättning kanske ändå är värre än våldtäkt…
Visst är det spännande med sådana här passager. Vem och varför ska denne någon eller dessa några inte behöva gå ut på gatan? Vasari-korridoren kallas denna passage mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti. Ursprungligen residens för bankiren Luca Pitti. Gick bra för honom. Sedan palats för styrande. Idag hemvist för diverse muséer. Fick vi svar på frågan? Nä…
Titta in på gårdar kan vara spännande. Så här ser det ut i Palazzo Vecchios innandömen.
Floden som delar Florens i två delar heter Arno och rinner mot Pisa.
Ponte Vecchio är en medeltida bro som är speciell då den kantas av butiker. Idag mest juvelerare. Kanske alltid varit så?
Ponte Vecchio var för mig lite av Florens varumärke. Nu vet jag lite mer än så, men fortfarande en fantastisk bro.
Vi hade läst om att man borde masa sig bort från de historiska kvarteren över till andra sidan floden, så skulle man undkomma en del av turistinvasionen och också få uppleva fler kvarter som är mer av det genuina Florens av idag. Vi återkom på kvällen och då var det ännu mer märkbart att det var hit florentinarna sökte sig, inte minst ungdomar.
Däremot var det nog en hel del turister utöver oss som fått tips om att detta var en av de bästa glassbarerna. Kö ut på gatan.
Mmm, det var gott. Värd att stå i kö för. En av smakerna var ricottaost.
Vi beundrar de fiffiga fönsterluckorna och i skrivande stund bor jag på ett Bed and Breakfast utrustat med just den typen av fönsterluckor och har kunnat prova funktionen. Funkade alldeles utmärkt.
Vi håller oss en stund till på andra sidan floden och kommer till den gamla stadsmuren.
Ett lugnare tempo och ett gemyt infinner sig.
En pappa (!) – vi är ju ändå i Italien – är i lekparken med sin dotter. Dottern får härja fritt och ramlar ner. Vi funderar över om det finns en attitydskillnad i barnuppfostran mellan Sverige och ett land som t ex Italien. Är vi för omhändertagande och ängsliga i Sverige? För mycket curlande?
Finns det en stadsmur måste det ju snart dyka upp en stadsport…
Turisterna är lätt räknade här.
Beata
Floden når inte så högt, så flodbädden kan användas till annat.
Här ser vi över mot den gamla staden och turistkvarteren.
Vi tar en drink när vi tagit oss tillbaka över floden och upptäcker att vi tycks ha hamnat i arabkvarteren.
Hur ser planlösningarna ut inne i ett sådant här hus?
Hotell Nizza, d v s italienska för staden Nice. Kommer ni ihåg att man förr sa Nizza även i Sverige?
Det här var ett väldigt speciellt ställe, La Ménagère. En blandning av butiker och servering. Rummen har helt olika inriktningar både vad gäller mat och dryck och stil och aktiviteter (musik, biljard, rökrum…).
Kommer du till Florens gå dit och låt dig fascineras och försök förstå var du passar in eller vad du är sugen på. Inte helt lätt.
Ny dag och nya krafter. Söta små bussar har man, men i Florens är ju allt inom gångavstånd. Stan hade 2018 ca 380 000 invånare. Jämförbart med Malmö med sina 344 000 invånare (2019). Inga likheter i övrigt!
Någon tur med spårvagn blev det inte heller. De håller sig norr om stadskärman och dit hade vi aldrig några ärenden. Vårt hotell låg precis här vid stationen. Ibland var det så mycket folk som skulle med spårvagnarna att vi hade svårt att ta oss fram på vår väg till hotellet.
Prognosen förutspådde lite regn idag, så planen var att vara inomhus och titta på konst i det som kallas Uffizigalleriet eller på italienska, Gallerie degli Uffizi. Jag var lite orolig över att vi inte skulle få biljetter och det var också en jättelång kö till biljettkassan som i princip inte rörde sig framåt. Men gick man två kvarter bort och la till några Euros fick man biljetterna direkt och en slot-tid en 45 minuter bort. Märkligt system, men så fick det bli.
Uffizi betyder ju kontor och det byggdes ursprungligen som ett administrationskontor. Man hade uppenbarligen lite högre ambitioner då än när man t ex byggde Garnisonen på Östermalm.
Interiören överträffade ibland konsten.
Om det är bra kan man ju diskutera.
Bara så ni vet. Detta ansågs vara ett manligt ideal. Mycket muskler och mindre av annat. Den ska spegla proportionerna hos en perfekt, manlig skönhet år 450 f. Kr. Allt enligt skulptören Polycletus. Han hade t o m skrivit en avhandling på temat.
Dramatik bland statyerna.
Vid slaget om staden Troja gömde sig grekiska soldater i en stor trähäst. Laokoon var den som varnade trojanerna för att föra in trähästen i staden, och var på väg att kasta sitt spjut mot hästens buk och därigenom avslöja de där gömda grekerna.
Detta uppväckte gudarnas vrede och de sände då ormar som dödade Laokoon och hans söner.
Muséet anses vara ett av världens främsta och äldsta konstmuséer och det fanns så mycket målningar och skulpturer att hälften kunde vara nog. Många italienska, för mig okända konstnärer, men också en del som jag var nyfiken på. Bl a Michelangelo förstås som målat denna. Men, vad gjorde alla nakna män i bakgrunden? De verkar ju rätt intima med varandra…
Och här är ett verk av Leonardi da Vinci: Bebådelsen, d v s det ögonblick då ärkeängeln Gabriel meddelar Jungfru Maria att hon ska bli mor till Jesus. Ärkeängel funderar jag… Wikipedia vet besked. En ängel med en särskild ställning i änglahierarkin.
Det här är väl en märklig målning? Konstnären är Caravaggio och bilden ska visa hur aposteln Tomas tvivlar på Jesu uppståndelse och tittar och känner på Jesus sår. Inte klockrent hur det ska förstås, men en spännande tavla.
Caravaggio igen: Medusa. Nationalmuseums hemsida: ”Berättelsen om Medusa härstammar från den grekiska mytologin och har nästan 3000 år gamla rötter … Enligt Ovidius var Medusa en vacker kvinna med långt, svallande hår vars skönhet lockade till sig många, inte minst havsguden Poseidon. Poseidon söker upp Medusa och ligger med henne mot hennes vilja i ett heligt tempel tillägnat Athena, krigets och vishetens gudinna. Athena blev rasande och förvandlar Medusa till ett monster, det vackra håret blir till skräckinjagande ormar och hennes blick förstenar från nu alla som möter den.”
Inte bara italienska konstverk i samlingarna. Här är en Rembrandt-målning: En rabbin.
Och en Rubens: Judith och Holofernes.

Fullständigt utmattade och jag lite besviken, gör vi oss klara för att lämna muséet. Hade jag bara fått för mig att jag skulle få se målningar av Botticelli? I butiken konstaterade jag att det fanns fullt av vykort och affischer föreställande Venus födelse. – Finns inte hans målningar i muséet? Jodå i salarna 10-14. Va! Hade vi lyckats gå förbi dem. Orkade vi? Energitanken kändes rätt tom. Jodå! Upp igen.

Botticelli: Våren.
Det är väl kanske att häda. Men är det inte lite Carl Larsson över denna Botticelli-målning? Ännu ett verk med Bebådelsen som tema.
Och så slutklämmen och belöningen för att ha samlat kraft och gå tillbaka in i muséet. Venus, kärlekens och skönhetens gudinna som föds ur havet.
Kulturkonsumtion kräver energipåfyllning. På vissa restauranger känner man det bara som att man är hemma. Det här var ett sådant ställe, på Boccadarno, . En väldigt trevlig servitris, god mat, en god stämning och trevlig miljö samt lite ”underhållning” av både förbipasserande och gäster. Men, till slut fick vi ge oss och betala och gå vidare.
Inte många mm tilgodo här inte. Sinnebilden av en italiensk parkering.
Vi vandrade uppåt mot Piazza le Michelangelo.
Det känns nästan som man tränger sig in på en privat sammankomst när man deltar i en gudstjänt i vilken en tro predikas som man inte bekänner sig till. När gudstjänsten var över gick församligen fram till prästen och mottog oblater. Vi är i basilikan San Miniato al Monte.
På vägen tillbaka gick vi först ner och sedan upp längs stadsmuren…
… för att sedan återigen knalla neråt.
Vad mysigt det ser ut. Men, vi hade ju redan ätit.
Två glada turister.

Andra natten i Florens fick vi uppleva en mygginvasion. Hotellpersonalen bekräftade att man hade myggor mer eller mindre hela året. Vi hade tydligen kunnat få låna myggdödare som man satte i kontakten. Kanske de kunde ha förvarnat oss om…

Vi struntade i hotellets frukost och drog oss återigen över floden till ett ställe som vi hade passerat dagen innan.
Blickarna dras återigen mot andra sidan floden, söder om det Florens där de flesta sevärdheternas finns.

Arkad, kallas det så? Vi är i alla fall vid Piazza della Repubblica. Arkader ser man lite här och var i italienska städer. Ofta väldigt vackra.
Piazza della Repubblica, Florens motsvarighet till rivningen av Klarakvarteren. Nu skedde rivningarna här ca 100 år före det att Klarakvarteren revs, så som besökare kan man ha fördragsamhet med resultatet. Bättre än Gallerian och Brunkebergstorg. Rivningarna försvarades som en nödvändighet för att de sanitära förhållandena skulle kunna förbättras. Låter det inte lite som argumenten för rivningarna i city? In med luft och ljus och bilar!
Vilka coola killar. The Old Florence Jazz Band.
Idag var det måndag och vi tänkte att det inte skulle vara så mycket folk då och att det skulle vara en lämplig dag för ett nytt försök att besöka katedralen. Ack så fel man kan tro. Ännu mer folk idag, så något besök blev det aldrig.
Loggia del Grano
I artikeln med Florens-tips hade vi även läst om Museo Galilei. Det tidigare namnet på muséet var (fritt översatt) Institutet och muséet för historia och vetenskap. Galileo Galilei (1564-1642) var ju en känd astronom och många av muséets utställningsföremål handlade om rymden. I de flesta fall fick man dock nöja sig med att beundra hantverket från den tiden och vilken möda man la ner på att även tillverka vackra instrument. Särskilt pedagogiskt var det dock inte. Hur och varför och vad fick man sällan svar på. Det här är ju ett helt fantastiskt bygge från 1593 som tog fem år att färdigställa. Det är en s k armillarsfär. Går ju knappt att uttala. Den representerar världens ”universella maskin” med jorden placerad i mitten. Det här är den största armillarsfären på det här klotet i alla fall.
Att den här killen tände på annat än kvinnor framgår om man tittar noggrannt.
Många vackra jordglobar fanns i utställningen och man får ju faktiskt förundras över att man ändå hade så bra koll, även om proportionerna blev lite fel emellanåt. Kolla t ex vad smal Bottenviken har blivit här.
Dåtidens verktygslåda?
De här vax- och i vissa fall terracotta-modellerna är gjorda i slutet av 1700-talet. De visar foster och framförallt olika typer av komplikationer i samband med födslar. De är oerhört välgjorda och man undrar bara, hur fick de tag i förlagorna. Skar man upp kvinnor som dött i barnsäng?
Muséets fönster erbjöd bra fotomotiv.
Däruppe på höjden vid basilikan San Miniato al Monte var vi igår.
Nu närmar vi oss telekomeran. En gammal telegraf (1840).
Viss skillnad på dagens digitala personvågar och denna jäteanordning.

Och så var det med det. Det började närma sig avgångstiden för Beatas tåg. Jag hade ytterligare någon timme att fördriva tiden innan mitt tåg söderut skulle gå.

På vägen mot hotellet och stationen passerade vi denna speciella entré till Torre degli Alberti.

Florens var en väldigt trevlig bekantskap. Lite stressande bara att det var sådana köer att komma in till vissa attraktioner som t ex domkyrkan och Uffizi-galleriet. Den senare knäckte vi, den förra står kvar på att göra-listan. Men, annars var det så mysigt att bara strosa runt, antingen på den norra sidan av floden där de flesta av attraktionerna fanns eller på den södra sidan där det var mer avspänt och genuint. Så om första intrycket av Florens var den fula järnvägsstationen, så bestod inte det intrycket, som tur var.