Följ Sommarsegling 2019
( 58 Followers )
X

Följ Sommarsegling 2019

E-mail : *

Stavern-Kristiansand

Med Johan Eriksson och Lars Johansson
5-15 juli
Rutt: Stavern-Nevlunghavn-Langesund-Stråholmen-Jomfruland-Kragerö-Risör-Arendal-Valöyene-Grimstad-Lillesand-Gitkilen-Torsöya-Kristiansand

Enligt somliga skulle kommande period bjuda på en av de vackraste kuststräckorna längs norska kusten. Och då har vi ju ändå inte närmat oss de spektakulära fjordarna ännu. Mina nya gastar, Johan och Lars, fick dock ingen drömstart. Gammal dyning och måttligt med vind ledde snabbt till att båda blev sjösjuka. Men, den gamla präktiga devisen ”Inget ont som inte har något gott med sig” står sig. Vi ändrade planen och gjorde en kort segling till Nevlunghavn som visade sig vara ett mysigt litet samhälle. Så småningom visade det sig att mysiga samhällen och städer var det gott om. Den ena idyllen efter den andra avlöste varandra: Langesund, Kragerö, Risör, Arendal, Grimstad, Lillesand…

Nevlunghavn och skitväder.
Hamnplatsen för oss? En i besättningen hade i alla fall vänt ut och in på sig…
Den egentliga hamnen var inte ämnad för segelbåtar.
Här och var finns dessa telefonkiosker bevarade. ”Vernet kulturminne” kan man läsa och 100 av tidigare 5000 kiosker har bevarats. Oklart dock om de fortfarande fungerar. Någon hårdvaluta att testa med hade vi inte på oss. Hur många har vi kvar i Sverige?
Lokalbefolkningen gjorde rätt och passade på att kose sig inomhus när regnet strilade ner.
Trots en massa nyanser av grått var samhällets charm uppenbar.
Dagens bästa shabby chic…
De slagna hjältarna reste sig dock snabbt och vi kastade loss i regnet och i den nu friska vinden seglade vi för bara focken till Langesund.
En tuff start bör naturligtvis avslutas på ett sätt som ger lite upprättelse för dagens incidenter, en retroaktiv ankardram – för förtöjningen i Nevlunghavn. I Langesund knöt vi fast oss utanpå en annan båt och då har man kanske inte gjort sig förtjänt av någon ankardram? Eller vad säger regelboken?
Hoppla! Tur att vi inte hade läst på att en dram motsvarar någonstans mellan 2,5-4 centiliter.
Med whiskey i benen ska det rockas. Med kamera på magen stod jag plötsligen på något som kändes som en pressläktare. På scenen stod norska Madrugada. Riktigt bra. Fast därom var besättningen inte helt överens.
Langesund by night. Redan på Koster såg vi siluetten av berg längs den norska kusten. Det överraskade mig att det var så högt redan här och det ger en särskild prägel åt landskaparet med de blånande bergen i fonden när man blickar in mot land.
Nästan anhalt var en fridfull idyll, Stråholmen. Vår favoritö sa någon. Finaste ön i den här skärgården sa en annan. P g a det ringa vattendjupet var det med viss tveksamhet vi la till utanför hamnpiren. Tidvattnet var på väg ned, men båtgrannen stack 2,25 mot mina 2,08, så så länge han höll sig flytande…
Lars var lite insnöad på nautisk litteratur och hade med sig ”Havneboka … Havnebeskrivelser för seil- og motorbåter” utgiven 1953. Det var tack vare den lockande beskrivningen i denna bok som vi kom till Stråholmen.
Om naturtyper är som språkområden, så klingade inte Stråholmen av norska. I likhet med, visade det sig senare, Jomfruholmen upplevde jag dessa båda öar som land som slitit sig loss från någon annan ände av Norden och hamnat just här i sitt sökande efter en ny hemvist.
Det kan ju kanske bli långtråkigt på en liten ö som Stråholmen, men då kan man ju alltid ta en ritt på denna häst. Väldigt kreativt. Allt utskuret ur ett däck.
En pytteby, en bit från hamnen.
Denna tjusiga fyr på Jomfruland har en, här knappt synlig, nedlagd grannfyr. Man kan dock gå upp i den nedlagda fyren och jag såg fram emot vad jag föreställde mig måste vara en betagande utsikt över ön, skärgården och havet. Inträdet var 20 NOK och kortbetalning skulle gå bra.  Men, vad konstigt, mitt kort fungerade inte. Men, mitt Norwegian-kort borde väl fungera då. Nähä, inte det heller. Vi provade totalt sex kort och tjejen i kassan började beklaga sig över att de hade haft lite problem med utländska kort. Med tanke på att de faktiskt gick ut med att de accepterade kortbetalning, kunde hon kanske tänka sig att släppa in oss ändå? – Nei, jeg har strenge ordre… En stund innan i fyr-kaféet: Kunde man kanske ta en påtår? Nei, beklager. Hrmpf. Surade en stund och funderade över om detta hade hänt om jag hade varit i Danmark.
Jag lyckades lära Johan att äta gröt, men inför den stundande cykelturen Jomfruland runt krävdes tydligen lite extra energi. Men, ost och potatis måste väl ändå vara en udda kombo?
Det finns två cyklar på Aquileja, så vi behövde en tredje och vi uppsökte därför öns cykeluthyrning. Den roligaste norrmannen hittills måste vara denne cykeluthyrare. Han inte bara var rolig och lite småslug, rätt var det var deklamerade han en dikt av Tomas Tranströmer, så vackert att han rörde sig själv till tårar.
Kändes som om jag var på Fårö, men vi är fortfarande på Jomfruland. Även här fick poesin blomma och naturen gav upphov till följande dikt av Theodor Kittelsen: Det hvisker och synger med jublende toner. Det klinger av klokker og graater og lokker. Hvem er det som spiler paa harpen, saa tonen triller i glaede og smerte? Er det livet? Er det drömmen?
Vi trampar vidare…
… på denna väldigt behagliga ö.
Ett med naturen. Från topp till tå.
Alla hus är inte vita (eller gjorda av stenar).
Man kanske inte förknippar Norge med sandstränder, men efter att ha varit på Lofoten vet jag bättre och blev egentligen inte överraskad. Fast, kanske lite ändå 😉 Vi är fortfarande på Jomfruland.
Om nu Jomfrulands naturspråk inte klingade så norskt, så behövde vi inte segla långt för att komma till ett helt nytt språkområde. Om det vi sett tidigare under vår seglats mer känts som dialektala skillnader jämfört med Bohuslän, men emellanåt även jämfört med Stockholms skärgård, så börjar det kännas som Norge på riktigt när vi på väg mot Kragerö närmar oss det sund som heter Kreppa.
Kreppa
Kreppa. Bäst att att stanna upp och släppa fram mötande båt. Här var det trångt och ”blått” (grunt) vatten in mot kanterna.
Kreppa
Vad har vi månne fått syn på nu?
Kreppa
På väg in mot Kragerö.
Kragerö är en fantastisk liten stad med hus som klänger på bergväggarna med utsikt över vattnet. Edvard Munch lär ha utnämnt den till ”perlen blant kystbyene” och Christian Krohg (norsk konstnär och författare) menade att ”Denne byen burde males!”.
Det började en gång i tiden som utskeppningshamn för timmer. Förmodligen var det dagens Öya som ursprungligen hette Kragerö och sedermera gav namnet till hela staden.
Utsikt från Öya.

Har vi nu plötsligen hamnat i någon Medelhavsstad? Nejdå, vi är fortfarande i Norge, i Risör eller i ”Den Hvite By ved Skagerrak”. Staden sägs ha en av Nordens bäst bevarade trähusbebyggelser. Sämre utsikt från sittbrunnen kan man ha.
De allra flesta av de gästande båtarna låg lite utanför, i en traditionell gästhamn. Men, vi chansade och letade oss längre in och si där fanns en ledig plats.
Associationerna till Medelhavet fick även näring av vår förtöjningsplats direkt vid stadskajen. Morgonen därpå kom dessutom hamnvärdarna och delade ut ”gratis” frallor (och lakritsbåtar). Trevlig gest.
Förra året åkte jag med en bilfärja byggd helt i trä som trafikerade rutten Stubbeköping-Bogö i Danmark. Inte unikt, som jag trodde. Även Norge har sin bilfärja byggd i trä. MF Öysang hade ett av sina färjelägen alldeles bredvid oss. Vi såg den även ute på sjön på väg mot en brygga som definitivt inte såg ut som om den var lämpad att släppa av de bilar den hade ombord, så hon plockade nog upp bara passagerare också. Byggd 1950 är hon i alla fall Norges äldsta träfärja som tar ombord bilar.
Vad som på utsidan förvisso såg ut som en fin träkyrka, Risör kirke, visade sig vara ännu vackrare på insidan. Vi skulle bara kika in och vips hade vi lite oskyldigt plankat in på en kammarmusikkonsert. Berliner Camerata var det som gästspelade vackert för oss.
Jag undrar hur det ser ut inne i ett hus som dekorerats så fint på utsidan. Jag avhöll mig dock från att knacka på.
Lars är en stolt ägare och seglare av en IOD. En hittills okänd båttyp för mig, men här fick vi syn på en och nu vet jag lite mer 🙂
Sörlandet lär ska ha Norges bästa väder och kanske bidrar det även till att man överallt möts av så många prunkande rosenrabatter. Det hade jag inte väntat mig.
Solen går ned i ryggen, bakom bergen, men vackert är det ändå.
Vist är det lite märkligt? Det är skönt att komma i hamn, men ännu skönare att få kasta loss och ge sig ut, inte minst på ett sådant här hav. Dagens mål är Arendal.
Skulla man stanna till på alla mysiga ställen skulle man ju inte komma någon vart alls. Visserligen var mottot Slow sailing, men det får finnas gränser. Så därför fick denna idyll med bebyggelse på var sin sida om ett sund passeras obesiktigad,  förutom från sjösidan då. Men vi seglade eller snarare gled långsamt genom sundet så vi hann ändå insupa en liten del av atmosfären.
Ja, var var vi då? Lyngör!
Ett något bisarrt skäl till att vi fick avbryta seglandet, var detta internationella Power boat race som avhölls i Hagefjorden. Vi möttes av fartyg som beordrade oss att upphöra med vårt planlösa kryssande och ta ner seglen och gå så nära land det bara gick. Jo, jo, inte ville man få en sådan här i häcken.
Arendal gav ett väldigt trevligt intryck med vita hus som klättrade upp på bergen. Börjar det kännas igen? Men, något är annorlunda. Plötsligt fick jag en illusion av ett San Fransisco i miniatyr. Långsökt? Kanske det. Här ser vi i alla fall lilla Golden Gate-bron.
Här skönjer vi kullarna i lilla San Fransisco och utanför har vi naturligtvis lilla Stilla Havet. Även temperaturen var på kaliforniska nivåer. För syns skull tog jag på mig en T-shirt när vi skulle äta middag vid åttatiden.
Man ser i och för sig många STORA trähus i Norge, men det här, det gamla rådhuset, måste väl vara en av de pampigaste träbyggnaderna?
Inte helt ovanligt att även hus förses med dessa galjonsfigurer eller vad det nu är. Någon som vet?
Träkåkar i lilla San Fransisco. I centrum var bebyggelsen rätt blandad, nytt och gammalt. Men nyare bebyggelse fastnar liksom inte lika lätt på min lins…
Om jag minns rätt förväntade vi oss utifrån sjökortet att det skulle dyka upp en grön lysboj. Så här såg det ut i verkligheten.
Ute till havs blev det lätt lite kyligt i motvinden. Vi tog en en paus och värmde upp oss bakom Valöyene. Dess mäktiga båk vägledde oss in.
Valöyene. Egentligen är ju Norge, Norge. så varför känns det så lockande att hela tiden leta efter likheter med andra platser? Men, visst känner man igen den norska Bohusgraniten 😉
Underbar plats och relativt fritt från maneter. Jag badade, men jag hade inga badkompisar under den här etappen. Varför stannade vi inte kvar här över natten?
Hamnen i Grimstad. Ytterligare en vit idyll. Börjar vi bli lite mätta?
Grimstad har ett litet sjöfartsmuseum som kanske inte var någon höjdare i sig. Men, för mig blev det en mental nostalgitripp. Grimstad är eller möjligen var, basen för Uglandrederierna som idag verkar vara en stor och välkänd koncern i Norge. Den nedre av båtarna är en modell av m/s Evita levererad 1958 av Öresundsvarvet i Landskrona till just Uglandrederierna. Min morfar var under nästan hela sitt yrkesliv verksam vid Öresundsvarvet och som jag förstått det var han även god vän med delar av familjen Ugland och även min mamma talar med värme om dem. Jag var väldigt fäst vid min morfar, Bertil Karlbom, och under min barndom var hans hem och Landskrona en central punkt i mitt liv och det var alltid spännande att få följa med till varvet. Han dog alldeles för tidigt och det slår mig att han då var 63 år gammal, lika gammal (eller ung) som jag är idag. Jag var nio då och min mamma ville flytta till Stockholm, så så blev det. Men, en liten del av mitt hjärta blev kvar i Landskrona.
Finurligt budskap. Ungefär som ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! ” (Robban Broberg).
Jag kanske har raljerat tillräckligt nu över norska sjömärken. Kanske sov jag under lektionerna om sjömärken när jag gick på navigationsundervisning. Men, ser inte detta sjömärke väldigt olycksbringande ut?
Öppet hav. Så vackert och så lockande att bara dra ut och se var man hamnar. Fin inramning också när telefonen ringde och det var min son Joakim. – Jag och Linnea har förlovat oss. Linnea friade… Ögonen tårades. Vi faller av in mot land.
Lillesand. Idylliskt? Absolut! Det var några som sa att vi måste bara gå hit, men nu är vi knappt mottagliga för fler småstadshamnidyller.

Det fanns dock ett skäl till för att vi gick till Lillesand, inte för partylivet som höll oss vakna in på småtimmarna, utan för att Blindleia börjar alleles i närheten.

Och vad var då detta Blindleia som alla talade om? Bara namnet sätter ju igång fantasin. Vadå blind? Har inte hittat någon förklaring till namnet.

Man tycks inte heller vara helt överens om var den startar och slutar, men en defintion är att ena änden är strax utanför Lillesand och den andra västerut, vid Ulvöya. Enligt någon av de olika definitionerna för ledens start och slut är den ca 20 km lång.

Grejen med leden var att man till stor del seglade inomskärs och då fick skydd för det stundtals vresiga havet utanför. Nu var det ju inte det som lockade oss, utan det vi hört om att det skulle vara en vacker led med trånga, spännande passager.

Kruxet för oss var att leden i öster inleds med en bro med en segelfri höjd om 19 m. Jag har alltid levt i tron att min mast sticker ca 19,5 m över vattenytan och när jag gått under broar med en seglingsfri höjd om 20 m har jag upplevt det som att, jo det gick, men det var med nöd och näppe. Tänk vad bra om jag någon gång hade kontrollmätt masten… I varvets manual uppges masthöjden till 18,5 m, men då är VHF-antennen oräknad som sticker högst upp. Och hur mycket kan jag egentligen lita på varvets uppgifter om min båt? Uppgifterna varierar dessutom i olika dokument. Ingen ordning. Deplacementet uppges i min båtmanual till 7,1 ton. Vid vägning visade sig rätt uppgift vara 8,73 ton (!). Och då är det jättemycket man ska plocka ur båten innan den vägs. Djupgåendet uppges till 1,98 m, men rätt visade sig vara 2,08 m.

Jaha, vad göra? Först var vi inställda på att skippa första delen, men ju närmre vi kom, desto tråkigare kändes det att inte få börja på Gå. Jag kanske kunde låta mig hissas upp i båtsmansstolen, så jag fick lite bättre perspektiv. Hade jag en skiftnyckel med mig upp, kunde jag ju alltid skruva bort antennen om det knep… Så fick det bli. Båtmansstolen var förberedd, men först går vi fram och nosar lite. Se på filmen hur det gick.

Efter ett fikaankare satte vi segel och seglade faktiskt genom hela Blindleia, mestadels för bidevind, så för säkerhets skull hade vi motorn standby vid några tillfällen om det skulle bli för trångt för att slå eller om vi inte hade styrfart för att genomföra ett slag.

Enligt vissa definitioner sträcker sig Blindleia ända hit, till Ulvöysund. men då har man även gått en del på öppet vatten och då faller ju grejen med att det var en skyddad led. Hur som haver, en väldigt vacker led var det i alla fall.
Natthamn vid Torsöya.
Enligt YR sken solen, men hur vi än spanade såg vi ingen sol. Så istället för en slappardag i vår naturhamn drog vi ut på havet för att vädra spinnakern. Den hade inte varit uppe ännu i år. Men, vi lurades av ”solursvridet” (sjöbrisen), så istället för undanvindssegling blev det mest spinnakersegling i bidevind. Långt ifrån optimalt och till slut fick vi ge upp, men jag tror Johan och Lars i alla fall var lite nöjda med att ha satt och sett den.
Så är vi då framme vid denna etapps slutmål, Kristiansand, tryggt förtöjda invid en borg som vakar över oss. Ordningen är återställd. Solen skiner igen. Sommaren är ju långt ifrån över, men jag tackar ändå högre makter för det mestadels vackra vädret vi fått hittills. Det går ju inte att komma ifrån att allt känns lite lättare och blir lite vackrare med sol, blå himmel och värme.
Heter man Kristiansand bör man ju kunna ståta med en sandstrand. Lite oklart dock hur naturlig den var… Skönt att kunna relalalaxa lite 🙂

Slow sailing i all ära, men det blir ju ett myller av upplevelser och till slut blir det svårt att smälta alla intrycken. Hjärnans bandbredd räcker liksom inte riktigt till. Vad hade vi uppplevt och vad ville vi bära med oss? Vi hade en omröstning ombord och följande platser utsågs till favoriterna under denna etapp:

1) Lyngör
2) Kragerö
3) Blindleia, Stråholmen och Risör
6) Jomfruland
7) Kreppa

Sedan kom vi på att vi glömt bort Valöyerne där vi kastade långlunchankare och där var ju jättefint, så då fick Valöyene ett hedersomnämnande. Kanske hade listan sett något annorlunda ut om vi seglat österut istället. Ribban höjs allt eftersom.

En iakttagelse är att segelbåtarna tycks bli allt färre ju längre västerut vi kommer, emedan det fortfarande är gott om både stora och små motorbåtar. Egentligen lite konstigt med tanke på att sjön borde bli grövre ju längre västerut man kommer, något en segelbåt vanligtvis har lättare än en motorbåt att hantera.

Vi har även haft anledning att fundera över norrmän och seglingstraditioner. Under den här etappen har vi nog sett fler segelbåtar som gått för motor än som seglat och jag tror faktiskt inte vi sett någon norsk segelbåt som kryssat. Flera gånger har vi fått tummen upp av motorbåtsförare (!) när vi kryssat oss fram mot vinden och ska man västerut längs Sörlandet blir det mycket kryss då den förhärskande vindriktningen är sydvästligt. Man kunde ju annars tro att det mest skulle väcka irritation när motorbåtar får stanna upp och vänta när vi envist kryssat fram i trånga passager och leder. Istället har vi mötts av förvånansvärt glada vinkningar. Dårfinkar kanske de tycker.

Lars gjorde även en annan observation; nämligen att norrmännen verkar vara duktiga på att lägga till, snyggt och prydligt, utan dramatik. Hemma är det så många som klantar sig, tycker han. Kanske ligger något i det…

Tack Johan och Lars för att ni ville hänga med. Hoppas ni tar med er en massa positiva intryck.

3 svar på ”Stavern-Kristiansand”

  1. Vilket sammanträffande …… just läst din blog högt för Hans och i morse kollade vi på filmen på bron som ju alltid verkar kunna kapa masten, Nu har vi just hämtat upp vår kompis Marja som ska komna ut till Kullskär ett par dar. Vi berättar om segelbåten vi just lagt ett bud på. Marja håller tummarna och hoppas att det kanske kan bli tjejseglingar igen framöver. Hon berättar också att dottern Fredrika just mönstrat på en båt i Norge tillsammans med en kompis ..,.,,,,,,,världen är liten .

  2. The next time I read a blog, I hope that it doesnt disappoint me as much as this one. I mean, I know it was my choice to read, but I actually thought youd have something interesting to say. All I hear is a bunch of whining about something that you could fix if you werent too busy looking for attention.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *