Gastar: Lena Gustafsson (endast Ystad-Falsterbokanalen), Jessica Raab och Sabine Sigfridsson
Datum: 14-22 juli
Till min stora glädje var Ystads skeppshandel fortfarande igång. Det är ett sådant där ställe som sprider en underbar lukt av tjärad hampa när man kliver in. Det fanns en liknande skeppshandel i Skillinge, men den försvann för rätt många år sedan nu. Det jag ville köpa, ett set med torx-nycklar och en mer uppdaterad hamnguide än min Landsort-Skanör hade man dock inte.I väntan på mina nya gastar strosar jag runt på stan.Till skillnad från när vi anlöpte Ystad visar sig stan från sin somriga sida, precis som det anstår en sommarstad som Ystad.De utskurna och bevingade figurerna har givit byggnaden epitetet Änglahuset. Skulle jag möta en sådan ängel skulle jag nog tro att de kom med besked om att min sista stund var nära.Biografen Scala i Ystad är Sveriges äldst bevarade för ändamålet byggda biograf. För ändamålet byggda biograf… Vad är det man vill säga? Att det egentligen finns en äldre biograf? Bion invigdes 1905 och historien om filmvisning i Ystad tar sin begynnelse redan 1899.Rosor, sol, korsvirke och en skånsk flagga. Fulländat.En lustig kombination. Är det lurendrejaren som är fri från sorger eller vice versa?De är ena riktiga monster, Bornholmsfärjorna. Säkert effektiva, men inte vackra. Man bör ha bättre uppsikt runt omkring sig än den gången jag seglade längs Skånes sydkust och blev helt överrumplad när jag blev omkörd av en av dessa färjor.Jag började få rapporter om mina gastars reseäventyr mot Skåne. Sabine och Lena skulle ha tagit Snälltåget 23:55 från Stockholm. På grund av vagnfel kom de iväg först runt kl 3 på natten. Det börjar bli en följetång detta med mina gastars tågresor och det svenska tågeländet. Jessica verkade dock ha haft en problemfri resa från Göteborg. Bunkringen gick, i mina ögon, förhållandevis snabbt så vi kunde äta middag i rimlig tid och börja bekanta oss med varandra.
Även toan har varit lite av en följetong ett tag. Har någon slängt något olämpligt i toastolen tro? Papper får på min båt bara slängas i små hundbajspåsar. Hade luftningen av toatanken satt igen kanske? Vi inledde seglatsen med att nyttja hamnens toatömning. Och vad händer då? En mås släpper en skit rakt i huvudet på mig och därefter en rad plumpar över däcket. Vad åt den igår? Jag bytte även backventil i all hast och väl ute ur hamnen provade jag med att pumpa upp tryck i tanken med luftningen avstängd och det lät då som om något lossnade när jag sedan öppnade luftningskranen igen, men det skulle senare visa sig att toan fortsatte att gäcka oss.
Vädermässigt hade vi strålande förutsättningar för vår första etapp, Ystad-Falsterbokanalen. Idag var det mest Lena som seglade. Mina tre nya gastar visade sig vara tre helt olika personligheter, så efter en lite trevande inledning flöt samtalen i alla möjliga riktningar, högt, lågt, ytligt, nära och sårbart. Fantastiskt egentligen vad en sittbrunn kan ha för effekter på hur snabbt man kan lära känna sidor av en människa som man kanske aldrig skulle ha gjort på en arbetsplats eller runt ett middagsbord.Att segla längs Skånes sydkust är kanske inte den roligaste delen av rutten runt Sverige. Men, idag bjöds på optimala förhållanden, sol och halvvind och vi kunde hiss Code 0-seglet och segla om den ena efter den andra.Vi kom fram en hel timme innan broöppning och fick en liten paus i kanalen.Det var inte bara gästande båtar i Falsterbokanalens hamn. Ett gäng minkar hade slagit läger vid stranden. Vilken sötnos!
Men, nu har vi även kommit in i området med dessa eländiga pålar istället för bojar eller y-bommar. Om jag kunde begripa vad vitsen med dessa krångelpålar är. När vi gled in i hamnen och letade efter grönskyltade platser (=ledigt för gästande båtar) hojtade någon att här är det ledigt fastän det var rött, men det skyltade man snabbt om. Det var en vindutsatt plats långt in mot stranden och upptagningsramp och så här i efterhand förbannar jag mig att vi åtlöd uppmaningen. Det skulle visa sig bli jobbigt att ta sig ut.
På morgonen inledde jag och Jessica med en joggingtur på 7 km. Jag var riktigt stolt över denna bedrift även om vi bröt för ett bad på Höllvikens fina strand. När vi kom tillbaka meddelade Lena att hon inte mådde bra och att hon skulle avbryta seglingen, så fr o m nu var vi bara tre ombord.
Om det ändå gick rätt bra med tilläggningen, det dock sin tid innan vi hade ordning på alla tampar, var det desto kämpigare att ta sig ut. Fy, vad vi fick kämpa och väl ute tryckte vinden ner oss mot upptagningsrampen. Till råga på eländet hade vi också märkt att storfallet kärvade när vi skulle ta ner seglet kvällen innan. Efter diverse harvande upp och ner med fallet och flagglinan släppte det. Förmodligen ett resultat av att riggfirman jag hade hjälp av för en kontroll av riggen växlat trissa i masttoppen för fall och flagglina i stället för att byta den slitna rullen för storfallet. Det var tydligen svårt att göra med masten uppe och det skulle inte medföra några problem menade man. Fan tro’t.
Kryss upp genom Öresund i halvtaskigt väder. Humöret var ändå på topp. Jessicas återblick på denna etapp: – Jamen, det var väl rätt soligt! Inte en sol som syntes på himlen i alla fall.
Spänningen var stor när vi nu skulle släppa ner storen. Skulle fallet fortsätta att trassla. Jubel, när seglet föll ned med full fart.
Vi velade lite. Ven, Landskrona hamn eller Borstahusen. Det var rätt mycket vind, så Landskrona hamn skulle väl ge mer skydd, men Borstahusen lockade mer och det började mojna, så till slut blev det Borstahusen och mot Ven kunde vi ju fortsätta imorgon och ha större chanser att få en bra plats i den populära hamnen vid Kyrkbacken. Borstahusens hamn var jättefin, nyrenoverad och muddrad som den var, färdigt i våras.Vi tog en kvällspromenad på byn och mina gastar blev förtjusta i Borstahusen, det gamla fiskeläget beläget alldeles norr om Landskronas centrum. Jag och Sabine tog ett sent dopp i hamnbassängen och direkt efteråt berättade Jessica om att hon fått rapport om att den farliga klängmaneten påträffats i Öresund. Kanske tur vi inte visste om det när vi hoppade i, i mörkret.Det hade hunnit bli torsdag morgon och vi vaknade till ett jäkla liv. Först lät det som ett urbota tidigt träningspass med tjo och tjim. Vid sextiden avlöstes detta med ett ännu brutalare oväsen, då kommunen körde igång med att högtryckstvätta kajen vi låg vid. Hur tänkte man där? Även hamnkapten hade tydligen vaknat. Han såg mest ut som ett frågetecken. – Jag kan inte göra något. Jag har pratat med min chef. Nåväl, nu var vi vakna, så det var bara att låta dagen börja. Jag skulle på gravjakt och Sabine och Jessica skulle köra ett träningspass under Jessicas ledning.När min mamma gick bort upptäckte jag att hon hade tecknat ett gravrättsavtal för ”all tid” för sin pappa. Morfars grav skulle alltså finnas kvar. Det tror jag aldrig att hon nämnde och det måste ha varit hundra år sedan hon själv besökte graven. Jag hade fått en skiss från kyrkogårdsförvaltningen, men på denna tyckte jag det såg ut som om graven mer liknade en gångväg. Jag fick hjälp av en av trädgårdsmästarna som gick och hämtade en kartbok. Hon gick också bet. Graven fanns inte. Besviken cyklade jag tillbaka till båten, men ringde till kyrkogårdsförvaltningen när de öppnat. Jodå, graven fanns, men det stod tydligen fel nummer i gravrättsavtalet. Vi hade ju egentligen kommit överens om att ge oss av tidigt mot Ven, men mina gastar uppmuntrade mig ändå att cykla tillbaka. Tack för det! Och nu hittade jag den. Här ligger han tillsammans med sin andra fru, Maj. På vägen stötte jag ihop med trädgårdsmästaren som försökt hjälpa mig tidigare under morgon. – Jag hittade den, tjoade jag. – Oh, vad glad jag blir, hojtade hon tillbaka. Jag fick även uppgift om var min mormor hade legat, men där hade någon annan person flyttat in. Alldeles intill mormors f d gravplats upptäcker jag att min pianolärarinna Allie Lavestam låg begravd plus ytterligare något bekant namn från förr. Den trevliga damen på kyrkogårdsförvaltningen hade jag nu pratat med ett antal gånger och jag passade på att berömma dem för den vackra kyrkogården. – Åh, vad glad jag blir. Du vet Landskronaborna är lite gnälliga. De klagar mest, på att det t ex är för mycket löv på marken eller så. Det är ni som kommer utifrån som förmår uppskatta hur fint här är.Käre morfar! Jag kan rapportera att din villa fortfarande lever och har hälsan. Vad många fina minnen du, mormor, Fast (morfars manliga hembiträde) med flera bjöd på här. Vet du förresten att jag övervägde att köpa ditt hus när det var till salu för ett tiotal år sedan. Du förstår, Landskrona var fortfarande lite på deken efter det att varvet gick omkull. Kanske tur att du slapp uppleva det. Jag minns inte vad man begärde för huset, men jag hade kunnat sälja mitt boende i Stockholm, köpa ditt hus och ändå fått pengar över. Men, jag tror ändå jag tog mitt förnuft till fånga. Jag har ju faktiskt inget socialt nätverk i stan.På ett sätt synd att hasta vidare, men både Landskrona och Borstahusen ligger ju kvar.Min yngre sons sambo arbetar med förorenad mark. Har du något med detta att göra, Lise?
Vi kastade loss och hade en kort, men underbar segling till Ven. Det blev allt varmare. På vägen över tittade en säl upp, till besättningens förtjusning. Jag tror t o m det var första gången en av dem sett en säl ute i det fria och innan dess tror jag faktiskt Sabine spanade in en tumlare.
Vad var det för invasion av vad som såg ut som små getingar, men ”getingar” som inte stacks och som lät sig dödas på löpande band? Sabine lärde oss att det var fråga om blomflugor. Visserligen heter båten Aquileja och nog verkade de lite lättlurade, så enkelt som de lät sig smällas ihjäl, men ändå. Kanske var det mina kvinnliga gastar som blommade upp av att vara på havet som lockade dem?Ingen av gastarna kände vare sig till Gabriel Jönsson eller Flicka från Backafall, men faktum är att det Jessica pekar på är just Backafall på Ven.Jag har varit på Ven flera gånger och kände att jag hade större utbyte av att chilla i båten eller dess närhet, t ex på den närbelägna stranden, men uppmanade mina gastar att ta en cykeltur runt ön. De var helt lyriska när de sent omsider kom tillbaka.Ett litet mysigt spöregn. Tjejerna var tillbaka och skådespelet kunde avnjutas utan att någon behövde bli blöt.Och som det brukar vara. Efter regn kommer solsken.Att vi skulle se på matchen mellan Sverige och England var ju nästan oundvikligt, även om jag har dålig erfarenhet av avgörande matcher under mina seglingar. Det som började så bra och slutade så snöpligt. Somnade med dystert sinne. Även 2018 förlorade Sverige. mot England. Den gången gick jag tillsammans med just en engelsk besättning, från en båt som lagt sig utanpå mig någonstans i Danmark, till en närbelägen pub. Till skillnad från dagens match spelade svenskarna inte särskilt bra, men engelsmännen var på sitt engelska vis ytterst artiga och bedyrade vilken kämpainsats Sverige hade gjort. Trevligt, men lite genomskinligt.Ny dag. Dånk, dånk, dånk, dånk… Hör ni vad jag hör? Ett underbart läte som skänker värme och trygghet. Jag knallar iväg för att höra mig för om fångstlyckan. Men, bara för husbehov.
– Ska vi gå till Hornbaek? Det är ett mysigt ställe. – Hornbaek! Ja, då kan vi hälsa på min favoritsommelier, Torbjörn Berner, utbrast Jessica – Torbjörn Berner!? Va! Han var ju marknadsdirektör på det bolag inom Ericsson-koncernen där jag började min karriär efter avslutade universitetsstudier, som säljare av Ericssons första PC, StepOne. Det var då en nästan overklig upplevelse att det jag gjorde verkligen var att arbeta. Kändes mer som vi bars fram på silverfat, med upptåg och fester vid sidan om jobbet och Torbjörn Berner var en viktig del av detta. Men sommelier, var det samma Torbjörn Berner vi tänkte på? Jessica berättade om hur hon dragit ihop folk till Torbjörns och hans sons vinprovningar och då kommer jag att tänka på en uppvisning Torbjörn hade i samband med någon konferens. Han pratade vin och han riktigt förkroppsligade vinplantan i en fantastisk enmansföreställning. Ibland kändes det nästan som om hans beteende gränsade till galenskap. Jo, det var nog samma Torbjörn. Senare var jag Account Manager för SEB och jag minns hur jag hade med honom på ett kundmöte och hur jag imponerades över hans pondus gentemot kunden. Han talade och kunden svalde. Sist jag stötte på hans namn var han VD för Kosta Boda och uttalade sig i pressen om vilka idioter ägarna var. Jag tror inte han blev kvar så länge efter det uttalandet. Kanske var det då han satte ny kurs och började med mat och vin. Jessica berättade att han varit restaurangchef på Operakällaren. Snacka om imponerande lappkast i karriären. Först någon dag efter det att vi lämnat Hornbaek och Gilleleje fick Jessica svar från Torbjörns son. – Dessvärre hade ditt mejl hamnat i skräppostmappen. Så, något möte blev det aldrig, men en kul påminnelse om det förflutna.
Värme är skönt, men kanske inte alltid bidrar positivt till tankeförmågan. När vi skulle lägga loss var det bara i sista stund vi kom på att vi fortfarande var kopplade till landström. Jag kom att tänka på när jag hade gasbil och stod och väntade på min tur och kvinnan framför mig drog iväg utan at koppla loss gasmunstycket. Vilken smäll! Och inte blev det någon gas.
Vi satte kurs norrut i Öresund och fick väja för färjan Hamlet. Störst går tydligen först här oavsett manöverförmåga eller inte. Några timmar senare fick jag klart för mig att min kompis Mats hade korsa vår väg över Öresund. Det är inte första gången våra vägar korsas på detta viset. Förra året stod han och bevakade vår insegling mot Öregrund för att sedan korsa min väg inne i Öregrund. – Kolla noga bakom varje hörn löd nu den kryptiska varningen 🙂
Vi lämnar den hektiska farleden mellan Helsingborg och Helsingör och får syn på några tumlare som graciöst hoppar i vattnet. Stor glädje ombord.
Värmen eller vad det nu var, fortsatte att ställa till det. Efter en lugn härlig segling som avslutades med motorgång och storen fortfarande hissad, kan ju komma ny vind, kom vi så fram till Hornbaek. Jessica hade skojat om att jag borde segla in i hamn någonstans, göra en bredsladd och glida in mot bryggan. Var det detta som surrade i huvudet på mig eller var det någon form av värmeslag? Det var näst intill stiltje och efter en stunds nosande runt i hamnen upptäckte vi att storseglet fortfarande var hissat. Var det månne därför folk såg extra nyfikna ut eller kanske var de oroliga för sina båtar? Och ingen sa något. Vad tänkte de egentligen. Vad är det för djävla amatörer eller jäklar, vilka coola seglare. Herregud. När vi väl upptäckte fadäsen åkte storen snabbt ner i alla fall.
Inte bara mötet med Torbjörn Berner uteblev, något riktigt besök i Hornbaek blev det inte heller. Hamnen var full och vi la oss en stund på svaj utanför stranden i Hornbaek och badade i hopp om att någon båt skulle lämna. När ett värmeåskväder började höras på håll drog vi vidare mot Gilleleje.I Gilleleje fick vi lägga oss utanpå en lite mindre segelbåt invid en restaurang och vi klarade oss från både regn och åska.Skepparen på grannbåten berättade att Gilleleje är Danmarks största fiskehamn och antalet fiskebåtar bar syn för sägen. Fint med den ljusblå färgen.Man behövde inte göra många knop för att återigen bli genomvarm, så den närbelägna stranden lockade.Jag har blivit avrådd från att gå till Gilleleje, men varför det kan jag undra nu. Det jag hört är att hamnen skulle vara full av partyliv och vara lite av en turistfälla. Mina tankar gick till Sandhamn i Stockholms skärgård när jag hörde det. Istället möttes vi av ett myller av bryggor, kajer, fiskebåtar och fritidsbåtar, huller om buller. Jag var helt fascinerad av detta gytter.Själva byn och dess hamn andas kanske inte samma behag och harmoni som Hornbaek, men bjuder ändå på fina miljöer. Jag och Sabine tog en promenad medans Jessica tog en joggingrunda.Ett gammalt fint hus som inte är så där pedantiskt skött som man ofta stöter på i Danmark. Det är ibland nästan så att det blir för perfekt.Efter en promenad på byn och lite shopping drog stranden och havet återigen som en magnet.Vilken fin ångbåt. Vad kan det vara för en?
Klockan var närmare två på eftermiddagen när vi kastade loss från toatömningen i Gillelejes hamn. Följetongen toan har ännu inte sett något slut. Tveksamt om vi fick upp något eller om skiten bara åkte upp och ner.
Och återigen verkade fall och flagglina tjorva ihop sig inne i masten. En liten säl dök upp bara några meter från båten och tittade nyfiket på vårt harvande med linorna. Det räckte tydligen för att lösa upp trasslet och vi kunde så sätta segel igen.
Kan ni gissa vilken ö detta är? Synlig på vägen mellan Gilleleje och Hallands Väderö…Vi vände och vred på väderprognoserna, men fann att vinden så småningom borde vrida sig och att den norra viken borde erbjuda ett bättre skydd än vid södra delen av ön där jag legat tidigare. Vid halvsju droppade vi ankare här vid Sandhamn som den norra viken på Hallands Väderö kallas. Hur många Sandhamn finns det egentligen i Sverige?
Återigen bestämde jag mig för att chilla i båten medans tjejerna utforskade ön. Jag har varit här, i alla fall två gånger förut. För första gången i sommar fick gummijollen komma till användning och nu fungerade även motorn efter några års vila. Det var nu också så varmt i vattnet, 22°, att det var behagligt att ligga i länge, så vattenlinjen fick sig en välbehövlig uppfräschning.
Ett alldeles stilla hav. Det här var ett av de där tillfällena man fick nypa sig armen och försöka pränta in upplevelsen, så att man kan återkalla den när det är mörkt och kallt i vinter.Och vad ska man egentligen med ett ankare till när det ligger så där lättjefullt och slöar bredvid båten?Den modernare passagerarbåten m/s Sund kompletteras av denna äldre och charmigare båt, m/s Nanny. Passagerarbåtstrafiken mellan Torekov och Hallands Väderö har anor tillbaka till 1902.Va! Algblomning i Kattegatt. Det trodde jag var en företeelse som hörde Östersjön till. Eller bös som Jessica kallade det. Nästa morgon hade det dock blåst iväg.Jessica: – Nur ein Schwein trinkt allein, fick jag höra när jag smuttade på vinet utan att ha skålat först. Hårda bud att vara skeppare 😉
Och det är måndag morgon och mitt huvud… Nejdå… Här var vi pigga och nytra redan klockan sex när klockan ringde. Sabine och Jessica hade bara utforskat den norra delen av ön och nu skulle jag och Jessica ta en joggingtur på södra ön.
Till min förvåning såg jag en handfull båtar som dröjt sig kvar där under natten. De måste ha haft det lite jobbigt med vinden rakt in. En båt är redan på väg ut. Det var t o m så att jag vaknade till där vi låg när vinden friskade i, men här var de ju nästan helt oskyddade. Foto med telefonen, märker ni skillnaden?Men, kolla där! En massa hästar ute på en kobbe, helt utan växtlighet. Vi sprang närmre för att kolla om det verkligen var en ö de hade hamnat på och nog var det så. Men, så började de plötsligen vada iland. Hur hade de lärt sig att det var så grunt där?Den tidiga morgonen tog ut sin rätt. Helmut (autopiloten) styrde och Sabine övervakade.Tanken var att ankra upp vid Frösakulls strand för en lunchpaus. Frösakull är lika med barndomssomrar för min del. Huset som min morfar köpte samma år som jag föddes ägs idag av en av mina kusiner, så jag kan fortfarande komma hit och vara lite nostalgisk. Den här gången blev det ett besök av det ovanligare slaget. Min kusin Helena står med sin man Fredrik på träbron ner mot stranden. De har sin hund med sig, så längre ner än så får de inte gå med hunden. Vi vinkar åt varandra och pratar lite på telefon. Helena föreslår att vi ska ses i Falkenberg dit vi är på väg, men den här gången tackar jag nej, det blir för stressigt. Jag behöver hinna andas och fixa lite mellan de olika besättningarna.Men, att komma till Frösakull utan att bada går ju inte för sig.Logiken är ju glasklar. – Idag gick jag upp kl 6 i st f kl 8 och eftersom klockan nu är tre är hon egentligen fem. Drink time alltså. Och en liten GT kan väl aldrig skada. T o m på de tidiga Whitbread-seglingarna dukade man väl fram för drinkar innan det var dags för middag? Eller är et en skröna?Att komma till Falkenbergs strandbad var som att komma till ett charterhotell vid Medelhavet. Vattnet var kanske inte riktigt lika blått bara. Folk satt på sina uteplatser utanför sina rum och kopplade av. Det var full fart i restaurangen och det fans en massa aktiviteter på hotellet. En mycket märklig upplevelse som kontrast ill industrihamnen som låg strax bredvid. Köttbiten jag åt var bland de godaste köttbitar jag ätit på länge.Det var rätt mulet, men det var varmt och folk vallfärdade ut på piren utanför och plumsade i, den ene efter den andre. Klockan var säkert fram emot åtta på kvällen.Stranden är 2 km lång och en bit bort ligger vad som ser ut som ytterligare ett hotellkomplex.Hej då tjejer! Det var kul att lära känna er. Kanske ses vi igen någon gång…
Det är lite av ett socialt experiment att se hur en grupp fungerar tillsammans. Men, en sak är säker, man lär i de flesta fall känna varandra väldigt fort.
DISTANSER
Ystad-Falsterbokanalen: 35,7 M
Falsterbokanalen-Landskrona (Borstahusen): 37 M
Landskrona (Borstahusen)-Ven (Kyrkbacken): 5,0 M
Ven (Kyrkbacken)-Hornbaek (på svaj): 13,6 M
Hornbaek (på svaj)-Gilleleje: 5,6 M
Gilleleje-Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn): 26,6 M
Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn)-Frösakull (på svaj): 15,0 M
Frösakull (på svaj)-Falkenberg: 16,7 M
