Inför den nya besättningens ankomst undrade jag över om jag skulle kunna locka dem att gå till Gotska Sandön. Funderade lite över hur jag skulle lägga upp det för att det skulle låta lockande, men det visade sig vara förspilld tankemöda. Gotska Sandön? Ja! Jättekul!
Vem var det då som kom ombord? Robban och Anna-Karin. Förutom mina barn har nog inga återkommit så många gånger som de. Första gången Robban var med, var i Lysefjorden i Norge 2019. Året därpå hade han med sig sin nyfunna Anna-Karin. Borde vara femte påmönstringen för Robban och fjärde för Anna-Karin. En ny bekantskap blev Lollo. Nybörjare på segling, men med motorbåtsvana.
Lite oklart om vi skulle nattsegla eller sova innan vi gick över. Det blev sova och ställa klockan på 04:00. Vi lämnade dock Nynäshamn och gick direkt söderut mot Järflotta och Skvallran. Ny bekantskap för mig.Rätt skyddat, men havet väldigt närvarande.
05:10 lättade vi ankare efter att äntligen ha fått bort en jättestor sten från ankaret. Om det bara var den vi satt fast i får vi vara glada över att vi var lyckligt ovetande om detta.
Det var en härlig överfart i bra fart och solsken. Enda smolket i glädjebägaren var att Anna-Karin blev sjösjuk. Scopoderm-plåstren som fungerat förut, bet inte längre.Sju timmar och femton minuter senare var ankaret droppat utanför norra stranden på Gotska Sandön. Inte en segelbåt i sikte. Hade vi missat någon stormvarning tro? Nej då, så småningom blev vi några fler.
Jag hoppade omgående i plurret och beredde mig på en mindre köldchock. På Ålö senast var det ju bara 17 grader. Istället var det här, mitt ute i havet, nästan bassängvarmt, 20 grader.
På Gotska Sandön måste man ligga på svaj, så man får ta sig in till land med jolle. Utombordaren fick vi inte igång, så det blev till att ro in.Underbart att bara få lägga sig ner och njuta av sol och vad. Men, vad nu? Det var något som störde bilden. Små flugor som bets.Vi vandrade bort en bit och så var det problemet ur världen.Stackars Anna-Karin, som precis börjat hämta sig, blev återigen dålig, bara av att det gungade lite när båten låg för ankare. Var det något fel på hennes sjösjukeplåster eller vad skulle man tro?Swoosh. Han höll på att skrämma slag på mig när han rundade mig i sittbrunnen. – Oj, var kommer du ifrån, hann jag få ur mig. – Nynäs! Rekord för dem här båten! – Wow! Grattis, hojtade jag tillbaka. Sedan var han inne vid stranden och verkade ha bråttom att uppsöka en buske. Det var ju bara en Hobie Cat-liknande jolle. Lite galen? Eller är det bara vad vi tänker som tycker det är ett äventyr att gå till Gotska Sandön med en fyrtiofots segelbåt?
Vinden vrider och har sig, så morgonen därpå bytte vi till västra stranden. Efter att ha rott alla iland särade vi på oss. Lollo skulle till någon slags portal i ett dataspel och vi andra fortsatte mot Säludden. Vi stannade till lite i byn och pratade med en besöksvärd. Kommer man inte hit med egen båt kan man ta en liten passagerarbåt från antingen Fårösund eller Nynäshamn. Man bor enkelt och får ha egen mat med sig. Det är dock fortfarande fjärran från känslan av ett turistställe.
– Det luktar tjära! – Jo, vi har just tjärat om ekan där borta, berättade besöksvärden. Ekan är byggd på Ösel och med den tog sig alldeles för många estniska flyktingar över Östersjön under andra världskriget. Inte ett äventyr man avundas dem.Det ursprungliga kapellet byggdes 1894, men brann ner, så denna version är från 1950. Men, från fösta början, varför byggdes det överhuvudtaget? För de fem-sju personer som skötte fyrarna och deras familjer? Kapellet hör till Fårö församling.Naturen påminner lite om den på nordöstra Fårö och går man i skogen känns det som ett jättelikt Ullahau (skogbeväxt dynområde mellan Sudersand och Ekeviken).Seglar man är man lite bortskämd med att se säl då och då och emellanåt i stora kolonier, så att få se tre sälar genom titthål i ett plank var ingen kioskvältare direkt. Upptäckte att jag har något gemensamt med dem. Emellanåt ägnar sig även de åt yoga, men det ser nog något graciösare ut än när jag går in i motsvarande positioner.Men, jag misströstar inte. En härlig promenad i vacker natur och på underbara stränder.Egentligen byggdes detta hus 1823-24 av Petter Gottberg som ett jättestort lambgift. Här skulle utegångsfåren utfodras och kunna söka skydd vintertid. Gottberg har dock ett rykte som Östersjöns siste sjörövare och enligt sägen ska han ha ridit längs stranden med en fackla för att lura förbipasserande fartyg att ett skepp var i nöd. När fartygen då ändrade kurs och strandade på Sandön ska Gottberg ha lurat in besättningarna i lambgiftet för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Därefter var det bara att i lugn och ro ut och plundra fartyget på lasten. Vad som är sant är det tydligen ingen som vet. I Fårö kyrka finns en tavla föreställande Gottberg i kyrkans skamstock när han 1817 dömts för att ha plundrat den tyska skonaren Cerberus på bl a sprit, fläsk och läder. Också det enda brott han faktiskt fälldes för. En historia som blivit stoff för bl a en film med Sven Wollter i huvudrollen. Man fuskade dock och spelade in delar av den på Fårö. Norsta Aura har jag för mig. Jag minns hur vi såg Wollter vanka av och an på stranden mumlandes repliker och hur man lagt ut räls som filmkamerorna åkte på.
Kioskvältare var det dock att komma tillbaka till den västra stranden där båten låg för ankare. Nästan ointagligt vackert att komma fram till strandkanten högt upp och skåda ut över ett spegelblankt hav och den vackra stranden.Har man bara lite tur med vädret ligger paradiset nära.Vad jag inte visste då var att båten man anar i bildens övre högerkant var Johan Gustafssons. Jag och Johan har charterseglat en del tillsammans och förutom en massa Linjetter som han byggt själv har han också en Fantasi 44 som han var här med. -Jag hade tänkt ro över efter maten, men ni försvann ju. Jo, så var det. Återigen skulle vinden vrida och vi sökte oss tillbaka mot norrsidan och Las Palmas. Så heter faktiskt en av stränderna. Johan låg kvar och rapporterade om att det rullat rejält på morgon, vilket lett till ett tidigt uppbrott. Fast nu var ju egentligen Robban och Anna-Karin huvudmotivet.
Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin
Handdukar och badkläder på tork. En doft av sommareftermiddag. Foto: Anna-KarinDags för en siesta. Foto: Anna-KarinInnan middagen hann vi med att sola, bada, simma och äta middag. Jag njuter så det knakar av den underbara upplevelsen. Känns lite overkligt. Försöker ta tag i vad jag är med om och stoppa in det i ett litet paket. Tänk om man kunde packa upp det mitt i novemberrusket och känna hur värmen och intrycken från den undersköna naturen sprider sig i en.
Åter så till Las Palmas och morgonen därpå. I ärlighetens namn kände även vi av lite dyning, men vi fick nog ändå rätt bra skydd där vi låg. Vi satte också segel så småningom och gick söderut via Sandöns ostsida. Inte så vanligt att gå där…
Skönt på däck.Vi rundade ön så sakteliga och visst började det blåsa spinnakervind? Upp med blåsan! Men, väl runt ön vred sig vinden, så den gjorde ett ytterst kort gästspel. Istället fick vi upp Code 0-seglet som gav oss lite extra kraft och fart ner mot Fårö.
Anna-Karin hade fått låna akupressurband som man fäster på handlederna, men inte heller de hjälpte mot sjösjukan. Hon började nästan ge upp och fundera över om hon orkade fullfölja seglingen. Men, med stadig mark under fötterna är det lätt att glömma vedermödorna…
Lauterhorn, Fårö.
Underbart, tyckte jag, att återigen vara på Fårö och i denna min favorithamn, Lauterhorn. Jag överraskas över att alla inte delar min förtjusning över platsen. Ingen glasskiosk, långt till affären, primitivt, toatömningsanläggning nära (den nya) badplattformen, spindelväv mm, lät det från besättningen. Det slår mig att jag hört liknande kommentarer från en polsk besättning, tror jag det var: – Värdelös hamn. Ingen supermarket! Och jag som uppskattar Lauterhorn för just det avskalade, det karga, det autentiska och för lugnet. I mina ögon är det bara ett litet paradis. Men, Robban kommenterade lite senare att jag efter hand hade öppnat ögonen på honom och kanske är det så, att ta in Fårö med alla sinnen tar lite tid. Jag minns själv mitt första besök på ön, mitten av åttiotalet. Överreklamerat, var min slutsats
Men, något störde upplevelsen. Förutom alla husbilar som ökat i antal de senaste åren var det också en väldig massa vanliga bilar parkerade bortom de gamla fiskebodarna. Det är Raukloppet, berättade en gotländska.
Dagen därpå valde vi bort alternativet att springa, utan cyklade. De fina stränderna och affären ligger en bra bit bort.
I byn Lauters en bit upp från hamnen kan man hyra cyklar. Två har jag ombord, men två till behövde vi. Cykeluthyraren är en genuin Fåröbo. Med sitt långa hår ser han nästan ut som en hippiebonde.
Det slumpade sig så att min äldste son Joakim och hans lilla familj anlände till Fårö samma dag som vi. Min före detta frus familj hade hus i Ekeviken, så jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och för barnen har somrar varit liktydiga med Fårö. Joakim har nu för tredje året i rad hyrt grannhuset till ”vårt” hus och skulle vara här en vecka. Just på väg från cykeluthyrningen mot Fårö kyrka överraskade han oss med att hitta oss ute på en runda med sin grushoj. En stund senare var han försvunnen. Vi trampade vidare i ett något lugnare tempo och ägnade oss åt lite sightseeing.
Fårö kyrka.Ingmar och Ingrid Bergmans gemensamma grav.Gamla vägen.Jag försökte också förklara hur man får en illusion av att komma närmare himlen mitt på ön. Tror inte någon förstod vad jag menade. Just på den här bilden är det ju svårt att tro att det var en väldigt intensiv biltrafik på huvudvägen. Men, jag har faktiskt aldrig sett så många bilar på Fårö. Vart är alla på väg?Hit kanske. Längsta kön jag sett för att få äta Taticreperiets pannkakor. Idag är Kuten kommers. I början var det svartklubb och vi var där och lyssnade på Pugh Rogefelt. Innan Pugh och hans musikanter äntrade scenen underhölls vi av en eldslukare som var nära att tutta fyr på hela stället. Åtminstone kändes det så och jag minns att jag oroligt började leta efter de icke existerande nödutgångarna. Tillbaka till nutid. Vi ställde oss inte i kön, utan åkte vidare till Fårögården för att få lite lunch.Skrotbilarna blir allt rostigare och på den gamla SJ-bussen skyltad Sudersand hade taket rasat in.Innan vi kom till Fårögården försökte vi oss även på att få lunch på Gåsemora gård. Men, restauranten uppgavs vara sommarstängd. Hur tänker de då? Jag tänker också, när jag ser den här bilden, att cyklarna inte ser mycket ut för världen. Men, med hårt pumpade däck tar man sig fram förvånansvärt lätt. Foto: Anna-KarinSudersandsbion lever fortfarande. Här hade en del av Bergmans filmer premiär. Nu visades Göta Kanal – kan väl knappast bli en större kontrast till Bergman. Jag törs knappt medge att jag aldrig varit på bio här. Förstod inte lockelsen när möjligheterna kom på tal, vilket jag ångrar nu.
Gamla Konsum är sedan länge omvandlat till bageri, Sylvis döttrar och under högsommaren ringlar sig kön lång. Det var bara att bita ihop och ställa sig i den. Vi skulle på fika hos Jocke.
Innan dess hann vi med lite sol och bad på Ekevikens strand.
Kul också att stöta på gamla grannar, Olle och Jenny och deras ene son Albin med flickvän.
Joakim och Linnea hade gäster, Andrea och Svante, så det blev en kort fika. Det var Andrea som sammanförde Joakim och Linnea.Och så lilla myspysan. Farfar mutar med bulle.Tre generationer. Foto: Anna-KarinNär Anna-Karin tog den här bilden var hon förmodligen omedveten om vad mycket den här vyn står för: Längtan till stranden och havet, morgondoppet före kockan nio när nästan alla badade nakna, en ny heldag på stranden, alla förväntningar om sol och värme och avkoppling, lunchmätt och redo för ännu ett strandpass, lata sommardagar med förväntansfulla barn…
Dags att cykla tillbaka mot båten, men först lite bunkring på ICA. Lollo började få nog av cyklandet och valde raka vägen mot båten. Vi andra körde upp mot Langhammars och vägen förbi bl a Helgumannens fiskeläge och Digerhuvuds raukområde.
Vår gamla hund, Tonic, var en synnerligen klok hund. Ibland slog det dock slint. När han tvingades ut på en brygga, betraktade han de minimala springorna mellan bräderna med stor skepsis. Uppenbarligen rädd för att ramla ner emellan dem, så fort gick det inte. Jag undrar hur han hade tagit sig an en färist.
Helgumannens fiskeläge. Fantastisk utsikt över havet med solen på väg ner. Enligt Robban hade vi cyklat lite drygt fyra mil den dagen.
Morgonen därpå vaknade jag något stel. Skönt med lite yoga och ett efterföljande dopp. Lollo hade fått nog av cykelsadeln, men vi andra ville iväg och bada.
Först lite båtunderhåll. Foto: Anna-Karin
Det skulle bli en strålande dag. Jag föreslog att vi skulle gina över hedarna. För säkerhets skull adderade jag en lite brasklapp, att jag nog hittade bäst i motsatt riktning och förberedde även mina medcyklister på att vägarna mest var av karaktären traktorvägar.
Anna-Karin efter en stund, med ett skeptiskt tonfall: – Varför kör vi egentligen den här vägen? Är det för att det är roligare? I nästa andetag: – Vad fint det är här.Att det visserligen finns en ras som heter Gotlandsfår, men att det inte finns några får på Gotland var tydligen en nyhet för mina medcyklister. Lamm och lammungar ska det vara.Det gällde att hålla god min, fastän jag började tvivla på att vi var på rätt väg.Och mycket riktigt, inte kom vi riktigt som jag hade tänkt det. En liten nordlig omväg gjorde Anna-Karin ännu mer skeptisk. – Kan vi inte hitta en riktig väg nu? Istället följde en skogsstig med spindelvävshinder. Så småningom kom vi dock på rätt spår igen så att vi kunde trampa på mot dagens mål.Äntligen framme. Visst vill man i? Foto: Anna-KarinBarfotafötter i varm sand. Finns det något somrigare? Foto: Anna-Karin.Norsta Aura är nog den finaste stranden på Fårö. Kanske en av de finaste stränderna i Sverige? Så länge det i alla fall inte är algblomning, kristallklart vatten och så fin sand, lugnt och gott om plats. Robban var mer krass. – Syftet är väl att ta sig ett dopp. Det gjorde väl inget om det var dubbelt så mycket folk här och Lomma och Ribban dög väl lika bra… Jag höll nästan på att tappa öronen. Vad säger han? Tillbaka i båten modifierade han sig dock något: – Det var en jättefin strand du tog oss till! Ja, vad ska man tro?
Robban och Anna-Karin blev mätta på strandlivet och längtade efter glass. Jag tror kanske det fanns en dos av flyktbeteende också. Han vill säkert lura ut oss i Fårös vildmarker igen, tänkte de nog. De tog det säkra före det osäkra och valde asfaltvägen tillbaka till båten. Jag låg kvar ett tag och sög ut så mycket det gick av högsommardagen.
Den här gången skulle jag ta mig raka vägen över hedarna. Nu körde jag ju åt rätt håll och hittade. Eller hur? Mitt självförtroende vad gäller Fårögeografi fick sig en rejäl knäck. Jag trodde nog att jag varit runt på alla Fårös kostigar.
Ack så fel jag hade. Jag kom helt åt helskotta. Så här i efterhand kan jag tydligt (?) se var jag tabbade mig. Men, att köra vilse ger nya upplevelser och det är bara att fascineras över vad många hus och gårdar det finns mitt ute in the middle of nowhere.Efter tre nätter på Fårö var tanken att under fredagen gå tillbaka till fastlandssidan. Såg helt OK ut vindmässigt. Lördag däremot skulle det blåsa kuling och dessutom bli kryss. Så båten förbereds inför avfärd, vilket bl a innebär att vattentankarna ska fyllas och däck och sittbrunn spolas av så att all, nåja, nästan all Fårösand får stanna kvar där den hör hemma. Fast, här ser det ju snarare ut som om vi vattnar havet. Lite over kill. Foto: Anna-Karin
Det visade sig dock att jag gjort det lite väl enkelt för mig när jag bara kollat vindprognosen. Är det något jag tycker är obehagligt så är det att drabbas av åska ute på havet. Och just åska ingick i prognosen för fredagen, insåg jag sent omsider. Vi började fundera över att nattsegla tillbaka. Vi gick och la oss för att vila lite för att avvakta en uppdaterad sjöväderprognos vid tiosnåret. Men, nä. Och det räckte egentligen att titta ut för att komma fram till att det inte var något lockande alternativ att ge sig av under natten. Vädret hade verkligen tagit en vändning. Himlen var kolsvart och det tjöt i riggarna av vinden. Istället gick vi och la oss igen och jag ställde klockan på sex för att återigen få en uppdaterad prognos. SMHI:s prognos är ofta lite för grov, men enligt Windy-appen kunde det bli ett fönster i åskovädret som vi skulle kunna slinka ut genom om vi kastade loss framåt kl tio. Hade vi lite flyt skulle vi då hinna över tills nästa åskfront tog vid, vid niotiden på kvällen. Jag burrade ner mig och snart nog hördes en åskknall. Jag betalade för premium-versionen av Windy, så att jag fick tätare uppdateringar. Vi förberedde båten för att kasta loss och inväntade nästa prognos. Budskapet var detsamma. Förtöjningarna lossades.
Hej då Lauterhorn! Vi ses säkert snart igen. Kul med den nya badplattformen! Foto: Anna-KarinLollo och Helmut (autopiloten) håller koll.Bäst att vara förberedd. Livlinor och åskledare i beredskap. Livlinorna kom väl till pass, men åskledarna behövde vi aldrig använda.Hyfsad fart över. Vinden varierade, men aldrig något bleke och i någon surf kom vi upp i över tio knop. Det hade börjat skymma och lanternorna var tända när vi drygt elva timmar efter det att vi kastat loss från Fårö droppade ankaret i Östermarsfladen vid Nåttarö. Någon åska hörde vi aldrig av.Vilken scenförändring. På morgonen drog vi upp ankaret och vimsade runt lite grann innan vi till sist knödde in oss vid bryggan, utan att någon verkade ta illa upp. Tvärtom var alla väldigt hjälpsamma.
Det är inte utan att en havsöverfart tar lite på krafterna. Jobbigt att sitta still 😉 Så, det var skönt att slappa med sol och bad ett tag. När jag till slut blev rastlös och kände för att röra på mig hade båtens övriga besättning redan givit sig ut på olika äventyr på ön. När jag rannsakar mitt minne har jag nog inte varit runt på Nåttarö sedan jag seglade på åttiotalet. Kände vagt igen mig efter det att jag tagit mig in på ön en bit. Ångrade mig nästan direkt att jag inte plockat fram en cykel. Jättefina cykelvägar.
Vad nu? Hade man i hastigheten stavat fel när man tillverkade skylten till Nåttarös hamn? Nä, tydligen förekommer båda stavningarna. Man kan väl gissa att Nåtarö är av äldre datum.I hamnen fanns tänkvärda och oroande budskap. Visste ni t ex att Östersjöns medeldjup är 51 meter? Det kan jämföras med Medelhavet vars medeldjup uppges vara 1500 meter. Och vi som tycker att Landsortsdjupets 458 meter låter svindlande… På ytterligare ett plakat visas hur de syrefria bottnarna fortsätter att breda ut sig, trots alla reningsverk som byggts under de senaste åren.En besöksvärd inspirerade mig att knalla iväg mot öns södra udde. Naturen var en blandning av allt möjligt: parkliknande ängar, vad som såg ut som urskog, skog som den ser ut på Gotska Sandön, ömsom berg, ömsom sand och plötsligt vad som ser ut som rena julgransodlingarna. Konceptet (vandrarhem, stugor, camping, restauranger, affär, passagerarbåtar mm) påminner om Jolpans (Finnhamn), men här är vackrare och trevligare.På södra Nåttarö har militären hållit stånd. Till min förvåning var husen rödmålade. Det var bara de vita knutarna som fattades. För att förvirra den lede fi?Inne viken låg en fritidsbåt förtöjd. Formellt sett bröt skepparen nog inte mot någon av dessa förbud, men hade jag givit mig in här? Blev lite skärrad när jag med min dotter lagt till i en vik på Utös yttersida med en massa militära förbudsskyltar och publicerat det på Facebook. En observant Facebook-vän länkade mig till en artikel om hur någon som dristat sig till samma illgärning åkt på ett rejält straff. Nu kände jag mig busig nog att bara spatsera omkring i området.Arbetsmiljön kunde de, militären alltså, inte klaga på i alla fall.Dags att dra sig tillbaka norrut mot båten. Nåttarö har flera vackra vikar, mer eller mindre badbara.Ofta förknippar man ju Stockholms skärgård med enbart klippor, men det finns ju en del sandstränder också, inte minst här i södra skärgården. Storsand såg fint ut, men lockade inte till bad just idag. Illaluktande sjögräs hade samlats i strandkanten. Det som gotlänningarna kallar släke och samlar ihop som gödning. Men, nog säger väl Fåröbönderna ”slejko”? Nåväl, inga bönder här vad det verkar. Foto: Anna-KarinTillbaka i Östermarsfladen. Glassgubben står och försöker fresta med ett köp. Men, vad har egentligen hänt med glassarna? Har de smält bort i sommarvärmen? De är ju löjligt pyttesmå nuförtiden. Jag har nu inlett min privata bojkott mot GB, åtminstone vad gäller glasspinnar och -strutar. Foto: Anna-KarinVi kastade loss rätt tidigt och tråcklade oss ut västerut från Östermarsfladen. Trångt och vackert. Skepparen ser ovanligt munter ut. Foto: Anna-Karin.Allting har ett slut och sista dagen blev det blev en kort segling över Mysingen mot Nynäshamn. Ovanligt att lägga till redan vid tolv. Vanligare att lägga loss vid samma tid.
Hoppas Lollo att du fick med dig något från denna dryga vecka som du kan addera till sommarens seglingserfarenheter. Lycka till med ditt fortsatta seglande! Och Robban och Anna-Karin, blir spännande att se om ni återkommer, om du Anna-Karin biter ihop och ännu en gång tar en kamp mot sjösjukan. Om inte annat ses vi säkert på landbacken.
Segling allt efter hur det blåser och solen skiner, var det tänkta temat för mina mingelseglingar med olika besättningar, nu när jag skulle hålla mig lite mer på hemmaplan. Kanske lite utmanande, med det växlande väder som har dominerat juli månad. Seglar man i skärgården har jag också insett att det ju ligger en massa öar i vägen. Inte bara att följa vinden så där. Hur svårt kunde det vara att tänka ut?
Först ut var Sabina och Kjell-Arne. Sabina seglade med mig på min första segling med Singel & Mingelsegling Stockholm. Det var Kristi Himmelfärdshelgen 2014. Kjell-Arne har seglat med mig vid två tillfällen förut, i Estland 2016 (Tallinn-Pärnu) och i Polen och Tyskland 2017 (Sopot-Lauterbach). Det senare var en segling med dramatiska inslag, så tack för förtroendet att få segla med dig igen!
Än så länge är bara Kjell-Arne med. Sabina kurerar sig från en Covid-infektion. Första natten tillbringade vi i Löknäsviken på Värmdö. Kjell-Arne kände igen sig. Hans kusin Yngve hade haft en båt parkerad i samma vik. Det var mulet och trist i innerskärgården. Kanske kunde man hoppas på lite bättre väder längre ut. Vi satte kurs mot Stora Nassa.80 % av alla båtar som hittat ut till Stora Nassa låg nog här, söder om Bäckskäret. Frisk vind från norr, så det fanns egentligen inte så många bra alternativ. Vi räknade till 23 båtar och med så många båtar på plats är det ju inte helt förvånande att stöta på bekanta, Pia och Kjell som var här med sin Lady Helmsman. Förutom att Pia förestod Friskis & Svettis i Mörby är hon mamma till Viktor, en gammal kompis till min son Joakim.En och annan glimt av solen fick vi, även om det ser lite grått ut här.Morgonen därpå fanns det inte mycket at klaga på. Det började med bra vind och fart. Ett väntat vindskifte gjorde dock att vinden lugnade sig och efter viss tvekan om det var värt besväret, åkte Code 0-seglet upp. Det var tydligen vad som behövdes för att vinden nästan skulle dö helt. Vi var på väg till Sandhamn för att plocka upp Sabina som nu hade piggat på sig, så till slut gav vi upp och gick för motor.
I Sandhamn var det som vanligt lite lätt kaosartat. Högsommardagar vill jag bara bort från Sandhamn så fort det går, men vi behövde fylla på vatten, vilket tog sin tid. I Sandhamn erbjuder man numera renat sjövatten. Det är ju lovvärt, men trycket i kranen är allt annat än hårt och till slut insåg vi att vattnet sinat helt. Istället för att inmundiga vår lunch i hamn kastade vi loss och guppade omkring i Korsösundet för lite gazpacho och bröd innan vi satte segel. Nu hade det börjat blåsa igen: Vädret var fortsatt härligt, men vinden hade vi mot oss. Det är alltid spännande att kryssa igenom det smala sundet förbi Bullerö. Kjell-Arne föreslog att vi skulle ta ner seglen och gå för motor, men sådant tal förmår inte min hjärna att uppfatta.
Vi närmade oss nu Hallskär och tråcklade oss fram i sundet mellan Hallskär och Låghallskär. För motor nu. Det finns gränser. Låghallskär kändes tveksamt med tanke på ett förväntat väderomslag och en annalkande, frisk sydväst, så vi puttrade vidare mot Trollkobben.
Sabina hade åtagit sig att vara skaffningsledare och eftersom hon var sjuk dagen vi skulle kasta loss fick vi en inköpslista som vi lydigt följde. Där stod bl a cider. Cider? Varken Kjell-Arne eller jag var bekanta med hur man handlar cider, men vi fann på råd. Vid ciderhyllan på bolaget stod två tanter som gärna engagerade sig i vår cider-vånda. Men, det skulle vi hållit inne med. Sabina uppskattade inte alls att tanter var vår referens för vilken cider hon ville ha. – Jag är minsann ingen tant! Bubbel däremot, klarade vi av att inhandla utan någon referensgrupp. Och vad passade bättre än att fira med bubbel när Sabina tillfrisknat och mönstrat på. Skepparen däremot ägnade sig åt alkoholmissbruk då han hällde ut en del av den ädla drycken. Sittbrunnsbordet på båten är förrädiskt då det är lätt hänt att man kommer åt någon av klaffarna man fäller ut för att det ska bli lite större. Sabina: – Du är så yvig Pelle! Ett epitet jag måste säga att jag föredrar framför klantig 🙂De bra platserna var upptagna, men med hjälp av två spring mot motorbåten som i sin tur var säkrad med ett långt spring mot land, tyckte vi till sist att vi låg tryggt. Det tyckte däremot inte den mindre segelbåten till höger i bild vars besättning, ett äldre par, var orolig för att vi skulle trycka ner dem och deras ankarlina, så de valde att gå ut och lägga om sitt ankare. Fick vi skämmas lite.Väderomslag på gång trots att solen inte gick ner i säck.Vart skulle vi gå idag då? Nu blåste det på bra och återigen en dag utan vare sig medvind eller sol. – Vi går in vid Biskopsön och äter lunch i alla fall! Jobbigt att fixa lunch när det kränger… Efter lunchen blev vi så trötta att vi bestämde oss för att ligga kvar. Den manliga delen av besättningen somnade i en behaglig tupplur. Prognosen spådde upp till 13 m/s. Det var väl ytterligare ett skäl att ligga kvar, men i slutändan visade det sig ha varit ett falsklarm. Inte mer än 7,7 M avverkade vi denna dag.August Strindberg: ”När man tar i land, överraskas man av att här ute i havskanten finna ett litet förankrat stycke paradis.” Långt ifrån första gången jag är här, men paradis blir inte tjatiga. Vi piggade på oss och gav oss ut på en ö-vandring och hjortsafari.För ca 100 år sedan inplanterades dovhjort på ön. Även om de är lite skygga så är det inte så svårt att hitta dem.Frågan är väl dock hur länge det bor en tillsynsman här. Skärgårdsstiftelsen har beslutat om nedskärningar och vill att personalen ska utgå från fastlandet i stället för att bo ute i de naturreservat de är satta att förvalta. Är det ett bra beslut?Om inte medvind så i ala fall strålande solsken. Man kan ana att det blåser bra och vindmätaren visade emellanåt på en skenbar vindstyrka på över 12 m/s.När vi skulle lägga till vid denna klippa på Nedergårdsön, blev vi prejade av en motorbåt som snodde platsen mitt framför näsan på oss. De värsta fördomarna om motorbåtsfolk fick lite extra näring. Som tur var vederlades alla sådana klyschor tre dagar i rad innan vi kom hit, då vi legat bredvid trevliga och hjälpsamma motorbåtsbesättningar.Inget ont som inte har något gott med sig. Vi låg mycket bättre här. Möjligen med den nackdelen att mobiltäckningen var usel. Matchen Sverige-England fick vi följa på radion. Lika bra det kanske – att slipa se eländet. Sabina visade sig vara en sann fotbollshatare. Vad hon gjorde på ön så länge matchen pågick är höljt i dunkel, men i båten var hon inte.Vi börjar lära oss mönstret nu. Igår var det sol, så då blir det mulet idag. Sabina var sugen på Sadelöga som nästa natthamn. Vem är inte det? Jättefint där. Sabina föreslog att vi skulle gå ut och reka då Sadelöga kan vara utsatt för havsdyning om det blåst sydligt ett tag. Väl ute på havet utanför Utö var det världens lattjo lajban-vågor, så vi skippade tanken på Sadelöga och bestämde oss för lunch vid Huvudskär istället.Svenska Kryssarklubben har lagt ut en hel del bojar på senare år. Den orangea flaggan visar för andra att vi har rätt att ligga vid den blå bojen.Kaffesump åker med fördel ut direkt i sjön i stället för via avloppsrör som riskerar att så småningom sättas igen. Kjell-Arne gick all in och badade med kaffekannan. Tyvärr även med mobilen som inte visade sig vara vattentät. Någon dag senare upphör även min mobil att fungera, men jag har lärt mig av tidigare misstag och har nu en reservtelefon med mig. Trassligt nog ändå att få igång appar eller att inte få tillgång till sådant som bara finns i den trasiga telefonen, men naturligtvis, inget mot vad Kjell-Arne fick brottas med.
På väg ut från Huvudskär seglade vi för babords halsar och mötte en båt som seglade emot oss som också seglade för babords halsar. Vi måste ha haft typ sydvästlig vind och den nordostlig. Det syntes tydligt hur vattnet var mycket mörkare där den mötande båten seglade och pang hade även vi bytt bog. Det är sällan man ser ett vindskifte så tydligt eller att det kommer så snabbt. För det mesta brukar vinden mojna först för att sedan följas av vind från ett nytt håll som smyger sig på så sakteliga. Det här var en häftig upplevelse.
Det brinner över Ornö. Det var åtminstone vad det såg ut som. Nu är vi på Notholmen, bara ett stenkast från Nedergårdsön där vi låg natten innan. Inga långa seglingar när man skärgårdshoppar.Ser ut som om det blir regn. Ständige optimisten Kjell-Arne: – Inte då! Vi hann precis ner till båten, så började det smattra på rufftaket. Rätt mysigt att kunna stänga in sig och köra frågesport då.Börjar ni känna igen rytmen? Mulet igår, sol idag. Notholmen kan jag varmt rekommendera. Mycket speciell ö. Klättrar man upp på berget kommer man upp på en platå med låg växtlighet och hänförande utsikt.Kjell-Arne pekar med hela handen. Idag går vi ditåt!Det är rätt branta klippor man lägger till vid.Märklig sten. Berget är rätt löst och det kluckar om vattnet som om vågorna slår in i någon slags osynlig grotta.
Vi smiter ut på Mysingen genom den smala passagen mellan Ornös sydspets och Utös nordspets. Äntligen lite medvind. Många båtar och lite informell kappsegling. Skepparen nöjd med resultatet. Vi följer Utös västsida. Det blir många allvädershamnar eller i alla fall hamnar som skyddar för ett brett register av vindskiften och nu har vi valt Ålöfladen och Näsuddsviken. Man får tråckla sig in genom smala passager och fina sund och så småningom når vi vårt mål.
Sabina ska hoppa vidare från Aquileja till Anna-Sofia, Annas skuta och är lite stressad över att inte vara tillräckligt stark. Efter det dagliga yoga-passet blir det alltid armhävningar och när kapellet ska hissas, blir det utan vinschandtag eller elkraft. Bra där!I Ålöfladen leker vi lite livräddning. Vi får loss livbojen, kastar den inte i huvudet på Kjell-Arne och lampan fungerar som den ska och besättningen får lära sig att drivankaret inte är en badmössa.Jag har nog i första hand betraktat min Rescue sling som ett sätt att dra in en nödställd till båten. Man får ju hoppas att den som hamnat i vattnet har flytväst med inbyggd livsele och därmed kan hissas ombord på ett lite bekvämare och säkrare sätt. Men, om man nu inte har det, var det en bra lärdom att det faktiskt fungerade att hissa ombord Kjell-Arne iförd bara badbyxor. Båtgrannarna på berget applåderade när Kjell-Arne var räddad. I alla andra vikar vi förtöjt i hade badtemperaturen legat runt rätt behagliga nitton grader. Jag och Sabina hade inte varit i här ännu, men det visade sig sedan vara betydligt kallare. Bara två grader kallare kanske inte låter som om det är något att bry sig om, men det känns. Däremot inget som Kjell-Arne hetsade upp sig över.Sen eftermiddag fick vi främmande. Ewa har seglat på Aquileja två gånger och har sommarhus på Utö och passade på att komma förbi och säga hej.Medelst kylskåpet (familjens Utöbil) kvitterade jag med att hälsa på hos henne och hennes familj. Det var som ett sommarkollo med barn, barnbarn och bror med familj. Jättefint ställe med sjöutsikt, närbelägen bastu, tennisbana och liten badstrand.Så här skulle man väl vilja vakna varje dag!? Men, vad nu? Sol två dagar i rad! Väderstabilisering på gång.Slutseglat på Aquileja för denna gång. Varmt välkomna tillbaka! Det är trevligt att ha er ombord 🙂 Och kanske kan ni vänja er att stå ut med att plottern visar nord uppåt 😉
Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Lökaön (Österviken)-Norrpada (Hallskär)-Gräddö-Inra Hamnskär-Rödhamn-norra Lumparland på svaj (Kapellviken)-Bomarsund-Bakskär/Lammskär på svaj-Finbo, lunchankare på svaj-Käringsund-Enskär-Simpnäs brygga-Lidön (Österhamn)-Gräddö-Högmarsö (Norrviken)-Själbottna (Båtviken)-Möja (Ramsmora)-Norrgårdsön (Krokholmsviken)-Rindö hamn
Datum 2-18 juli
Har vi fått augustiväder redan i början av juli? Natten till den 2 juli vaknade jag av åska. I vanlig ordning var jag ute och hängde upp mina åskledare och fick mig en rejäl dusch i spöregnet. Plötsligt smällde det till alldeles i närheten. Enligt initierade källor, i rondellen ovanför hamnen. Kom på att det kanske inte var så lämpligt att springa omkring på däck när blixtarna stod som spön i backen. Såg framför mig en grillad gubbe med åskledare i handen. Läskigt det där med åska. Under förmiddagen fick jag frågan om det var jag som kommit in i natt vid tre. Det var det nu inte, men vad obehagligt att behöva fly undan ett åskoväder mitt i natten och samtidigt söka sig in i en relativt mörk hamn.
Vädret övergick så småningom i högsommarvärme lagom till Slobi skulle mönstra ombord. Efter lite bunkring kastade vi loss och gjorde en kort segling till Löknäsviken på norra Värmdö. Fascinerande vad svårt det kan vara ibland att få synka geografin till sjöss med den på land. Vägen vi hörde en bit bort var vägen man följer när man fortsätter från Oxdjupsfärjan ut på Värmdölandet. När jag kört bil där har jag inte haft en aning om att jag varit så nära denna fina vik.
Vädret är fortfarande med oss och vi glidet iväg utåt, ännu utan någon klar idé vart vi är på väg. Här passerar vi Gällnö.Väldigt variationsrik segling. Allt från 1,5 knop i ett vindvrid upp till en åtta knop och som vanligt blåste det bra på Möja Västerfjärd 🙂 Slobi: – Otroligt härlig segling. Och båten kränger inte så mycket.Målet blev Lökaön i Möja-arkipelagen. Först när vi närmade oss undrade jag över var alla båtar var. Vad visste de som vi inte vet? Så småningom kom det dock fler båtar.Tydligen är det här man ses. Good Sailing kom inglidande. Trots att Erik och Suzanne hade chartergäster ombord hade de tid att komma ombord på ett glas vin. Jättetrevligt!Vi valde att ligga kvar och dan därpå kom så Göran och Johanna och la sig bredvid oss.Kul att ses! Hej då!Vi försökte oss även på en promenad över ön, men Slobi är en försiktig general och gillar inte att gå genom högt gräs eller för tät skog så vi vände tillbaka Snårigt och ovälkomnande var hennes omdöme om Lökaön.
Vädret började nu bli lite svalare och lite blåsigare. Vi hade egentligen tänkt gå söderut, men efter mycket velande valde vi att följa med vinden norrut. Vi hissade bara förseglet och efter ett tag hade vi sjö från två håll och det blev guppigt och gungigt. Läskigt tyckte Slobi som fick en säkerhetslina att spänna fast sig i. Vind upp till 12 m/s.
Slobi: – Det är spännande att segla, men idag var det lite väl spännande. Jag satt hela tiden och tänkte på när detta ska ta slut så att jag kan andas lugnare. Men, det är häftigt med segling och att vinden och farten kan ändras så snabbt.
I Norrpadas skärgård har jag bara tagit skydd av Alkobben/Kläppen, men nu läste vi i vår hamnbok om Hallskär och Idskär. Smal och grund insegling och grundare när man skulle förtöja än vad hamnbeskrivningen gav intryck av. Efter två fruktlösa försök känns det nu som om vi står tryggt i dyn. Hoppas vi orkar dra oss ut imorgon. Mer tur än skicklighet kändes det som i den friska vinden att vi inte gick på grund i inloppet till viken.Kul att upptäcka skärgården genom Slobis ögon. – Men, så vackert. Liknar ingenting annat jag sett. Efter en titt på sjökortet: – Wow! Vi är verkligen långt ute.Det finns många ställen i Norrpadas skärgård att lägga till vid.Utan förvarning hände det. Som tur är satt vi bara på berget och njöt av utsikten. Grannen hade tänt grillen…
Varje dag, med något enstaka undantag, inleddes med ett morgonpass.Det är nog en av de vackraste ställen jag besökt i skärgården. Men lurigt. Inte tillräckligt djup hela vägen in till land överallt, men vill du försöka rekommenderar jag att sikta på den fasta bergöglan och att se upp för en sten vid västra inloppets norra sida. Den missade vi på vägen in, men på vägen ut hade vi ett närgånget möte.Spännande med väder.
Kul att känna att vi steg för steg kan samarbeta allt bättre kring seglingen. Slobi börjar så sakteliga förstå de olika momenten när det gäller att skota, jippa, slå, lägga till och lägga ifrån, men det hinner också bli en del missförstånd.
Att ligga i gästhamn är kanske inte vad man drömmer om i samband med en segling i Stockholms skärgård, men ibland är det rätt praktiskt. I Gräddö fick vi tillfälle att fylla på vatten, ladda batterierna, tvätta och bunkra. Och viktigast av allt, min son Filip och hans Lise skulle mönstra på.
Det hade regnat en del under förmiddagen och det var alldeles vindstilla när vi lade ut och för motor tog oss ut mot Söderarms skärgård och Inra Hamnskär.Ut mot Ålands hav var det spegelblankt. Foto: Slobi.Här hade vi en härlig kväll och studerade bl a en mink, tror vi, som kilade upp och ner för berget och simmade i vattnet.Filip och Lise gjorde en mer grundlig utforskning av ön och trodde sig ha stött på en älg.Ibland får man sina fördomar vederlagda. Ibland blir de bekräftade. En finsk båtbesättning hade en portabel bastu med sig som man var i full färd med att klyva ved till.
Slobi var först helt emot tanken att gå ut på Ålands hav och över till Åland. Men, allt eftersom hon förhörde sig om distanser och vindprognoser och jämförde med andra ben i skärgården vi hade gått så var hon plötsligen på. Modigt att utmana sina rädslor.
Så, det blev ändå Åland till slut. Överfarten företogs i behaglig halvvind till bidevind, typ 6 m/s. Här passeras Söderarms fyr.Det där med väder och inte minst olika typer av moln tycker jag är ett besvärligt kapitel. Och försöker man vara duktig och läsa på, så är det ju inte alltid det man ser på himlen ser ut som exempelmolnen i boken. Vad är det som är på gång här?
Man behöver inte åka till Stora Karlsö för att skåda sillgrisslor. De finns lite överallt här. De är ju inte världens bästa flygare och på väg mot Åland såg vi en som landade på vattnet med världens magplask. Såg kul ut. Senare upptäcker vi dock att det kan ha varit Tordmular vi sett. Tja, kul ändå…
Väl framme i Rödhamn skålade vi för Slobis premiärsegling över öppet hav. Slobi, något förvånad: – Jag var inte rädd någon gång. Det blev en underbar segling.Rödhamn var idylliskt och och lugnt och väldigt somrigt. Alla verkade bara vara nöjda.Vattnet var varmare än i Söderarms skärgård. Slobi: det här var den bästa badplatsen hittills.Planen blev att gå motsols runt Åland. Då passerar man ganska snart denna hamn vars skäl för den utbyggnad som stod klar 1999 är något skruvade. Här lägger färjorna mellan Stockholm och Åbo till enbart för att man ska få sälja tax free ombord.Framförallt när det är lågtrycksbetonat väder bör man hålla koll på väderprognoserna. Vi upptäckte att flera prognoser nämnde byvindar på upp till 18 m/s i samband med ett förväntat regn, så i lagom tid kastade vi ankare i Kapellviken på norra Lumparland. Var det månne falskt alarm? Ser ju hur fint ut som helst…Så småningom såg vi dock en blixt slå ner och på håll hördes åskan och återigen åkte åskledarna upp. När vi trodde att lugnet åter infunnit sig och dragit upp ankaret, bröt ett riktigt spöregn ut. Tack för den duschen! Klockan hade nu blivit sen eftermiddag så vi gick bara vidare till Bomarsunds gästhamn.I Finland finns det gott om små linfärjor och att vi närmar oss en sådan känns ju rätt uppenbart med ledning av den nedre tavlan. Blev dock tvungen att kolla upp vad de två övre tavlorna betyder. Jo, ”Påbud om ljudsignal” och ”Signalart”. På Aquileja finns en mistlur som inte kommer till användning så ofta, så nu hade vi ju chansen.Var det månne p g a vår signal som linfärjan snällt avvaktade till dess vi passerat?Alla gillade hamnen i Bomarsund. Idylliskt och lugnt.Häftig utsikt uppifrån Notvikens fästningsruin.1809 tillföll Åland Ryssland och 1832 påbörjade man bygget av sitt västligaste fäste, Bomarsunds fästning. Här skulle 2500 man stationeras och man planerade även för en omfattande stadsbebyggelse. Så blev det nu inte. 1854, under Krimkriget, som namnet till trots även fördes i Östersjön, anfölls fästningen av en övermäktig fransk armé samt engelska och franska krigsfartyg.Man hade skickliga stenhuggare.Foto: Slobi.Jag har varit här förut, men häpnade ändå över hur stor den planerade fästningen såg ut att ha varit. På Wikipedia läser jag att den planerades bli 290 meter lång.Inte någon fästningsruin, men charmigt.
Återigen kändes det lite svalt i luften, men efter ett träningspass får man upp värmen och blir badsugen och jag imponeras av Slobis förflyttning från att inte vilja bada i kallt vatten till att få det till att bli en självklar rutin. Filip och Lise hade även en del annat i fokus, potentiella klätterleder. De sticker ut med jollen och rekar och hittar något som inte verkade finnas i klättrarnas motsvarighet till mina hamnbeskrivningar.
Efter en lugn morgon började det blåsa lite mer lagom tills vi la ut. Vad ensamma vi är. Var är alla båtar? Idag hade vi tur. Vi såg regnskurar längre bort, men klarade oss undan.Vi hade fått rekommendationer om tilläggning mot Bredskär på norra Åland, men var vi än försökte var det för grunt. Till slut lade vi oss på svaj och här mellan Bakskär och Lammskär känns det väldigt bra. Det är alldeles tyst och vi är helt ensamma med undantag för fåglarna. Tärnorna blev som vanligt lite upprörda när vi kom inseglande. Men, var är alla människor och varför är det fortfarande inte fler som upptäckt norra Åland?Ser det inte ut som om vi vore i Norrland, på någon älv med låga fjäll i bakgrunden? De låga fjällen i bakgrunden är Getaberget, Ålands högsta punkt. Hela 99 meter över havet. Visst ser det högre ut?Min jolle är nog i minsta laget om man ska ro. Vi fick ro in en i taget.Lite dramatik när Slobi skulle i jollen. Hon vågade inte riktigt släppa taget om båten när hon skulle ner i jollen och höll följaktligen på att hamna mitt emellan, rakt ner i vattnet. Som tur var redde det upp sig. För Lise gick det bättre.Bara näckrosorna som saknades i dammen.På andra sidan ön var det några öar till, men sedan mest bara hav. Det var en fin ö med vackra hällar. Slobi ser ut att trivas.Slobi hade haft bilden av att det skulle vara läskigt att ligga på svaj. Morgonen därpå konstaterade hon istället att det var väldigt fridfullt. Filip och Lise rodde in för sitt morgonpass och jag och Slobi tränade på fördäck. Lite trångt var det. Badet efteråt var härligt, riktigt varmt konstigt nog. Vi inbillade oss nog att det skulle vara kallare här.Segling kan verkligen uppfattas på olika vis. Filip: – Äntligen lite action-segling! När vi dagen därpå gav oss iväg från vår svajankringsplats hade vinden ökat. Sjön var lite krabb och kom från två håll. Fram till dess vi skulle runda det nordvästra hörnet av Åland, drygt tio sjömil bort, hade vi dessutom bidevind. På vanlig svenska, båten både gungar och kränger. Alla ombord uppskattade inte action-seglingen. Både Lise och Slobi tyckte det var läskigt och Slobi blev även lite sjösjuk.När vi väl rundat och länsade söderut var det som ett väderomslag och lugnet infann sig igen. Det gick undan söderut med lite över nio knop som mest. Vi kastade lunchankare söder om Finbo och pustade lite.Slobi var helt utslagen efter maten och somnade och Lise ville inte höra talas om idén att gå ut till Enskär, utan ville komma till närmsta hamn. Så fick det bli och Käringsund är inget dåligt alternativ. Debriefing när vi var klara med båten. Varken Filip eller jag hade riktigt förstått hur illa det varit för tjejerna.Hamnen i Käringsund ligger i en skyddad lagun med själva hamnen i den södra änden och badplats, camping mm i den norra. Det mesta var sig likt sedan mitt senaste besök. Kan det ha varit 2012? Affären var borta, men istället hade en ny brygga och en trevlig krog tillkommit. Om nu minnet inte sviker…Är det detta som avses med bryggsegling? Sommarvärmen var tillbaka, så man blev rejält varm, men i vattnet var det iskallt. I en lagun!? Foto: Lise.Dagen därpå var alla fit for fight igen. Vädret strålade och nu var målet Enskär en tio sjömil ut i havet från Käringsund. Vi hade pratat med värdparet redan dagen innan och förutom att de lät väldigt trevliga så beskrev de ön på ett målande sätt. Det väckte vår nyfikenhet att gå dit innan vi gick tillbaka till Sverige och den här gången tycktes väderprognosen vara med oss.Förra gången jag stiftade bekantskap med Enskär strålade det inte. Nu backar vi alltså till sommaren 2003. Det var rent ut sagt skitväder och hamnkapten i Käringsund tyckte vi skulle ta Eckerö-linjen över till Grisslehamn, så kunde han se till båten så länge. Nu seglade vi på en hyrbåt, Johan Gustavssons Linjett 35:a Tjorven, tror jag det var. Båten skulle vara tillbaka på Rosättra ett visst datum. Inte så smart att segla till Åland under de betingelserna, men, men. Vi såg oss i alla fall tvungna att tacka nej till hamnkaptenens erbjudande. Innan vi passerade Enskär den gången passerade vi vad som såg ut som ett kustbevakningsfartyg och en helikopter som hovrade med en ytbärgare nere vid vattnet. Vad de höll på med uppfattade vi inte, men att det inte kändes som någon bra upptakt för att ge sig ut på Ålands hav var nog både jag och barnens mamma överens om.En nitton år yngre version av Filip. När vi kom ut på Ålands hav blev vågorna allt större. Filip och hans storebror Joakim satt mest i aktern, förtjust spanande efter stora vågor. Den ene ville överträffa den andre i att hitta den största. Vid ruffnedgången satt barnens mamma, Lotta, och min dotter Malin sex år. Malin var sjösjuk, grät och kved: – Jag vill hem, jag vill hem! När jag nu frågade Malin om vad hon kom ihåg från Ålandsseglingen var det att hon spydde sju gånger på tillbakavägen. Av Åland i övrigt minds hon inte så mycket. Lotta berättade efteråt att hon suttit och filosoferat över hur hon skulle se ut som uppspolat lik på någon strand. Var vi verkligen ombord på samma båt? Hur som helst, så småningom rundade vi Singö och som genom ett trollslag blev det både soligt och lugnt. Slutet gott, allting gott.Åter till 2022. Väldigt härligt att komma hit nu. Naturligtvis bidrog sommarvärme och sjölä till att njutningen kändes fullständig.
Enskär har även en spännande historia. När vi passerade här 2003 var det ingen gästhamn, utan en sjöbevakningsstation som man kallar det. Under andra världskriget hade ön en militärstrategisk betydelse och man satte upp en stor kanon ansluten till ett tunnelsystem. Kanonen är borta, men tunneln lär finnas kvar. Tillsammans med batterier på den svenska sidan var tanken att kunna spärra infarten till Bottenviken. Går man längre tillbaka har här funnits en permanent bosättning redan 1568, en svensk lotsstation (under slutet av svensktiden), signalkanon och optisk telegraf (slutet av 1700-talet) samt svenska och ryska posteringar (1808-1809).
För tre av oss blev det nyrökt sik till middag. Lise är (äkta) vegetarian.Jag fick en sådan där känsla av fullständig harmoni här på ön. Filip, familjens fågelexpert, hade observerat tobisgrissla, törnsångare, kråka, ladusvala, svärta, knölsvan, sädesärla, fisktärna, skrattmås, trut och havsörn.Som en liten vit prick kan man ana Eckeröfärjan inne vid ”land”, så ön ligger ju en bit ut och Slobis telefon hoppade faktiskt över till svenska Tele2. Vände man sig om kunde man ana Singö i horisonten.På flera håll kunde man beskåda resultatet av grodornas kärleksliv.Filip vann Dart-tävlingen.Hej då! Jag kommer gärna tillbaka. Till vänster i bild kan man ana det f d sundet mellan Enskär och Hellman, nu sammanvuxna genom landhöjningen.Det är inte mycket som slår känslan av att lägga ut mot ett glittrande, lugnt hav. Det blev också allt varmare. Smolket i glädjebägaren var då möjligen den första algblomningen vi sett i sommar, men så småningom upphörde den.Turturduvor på fördäck.Det började stilla i en tre-fyra knop, men frampå eftermiddagen låg vi runt sju och i bidevinden krängde det rejält.Lise verkade ha repat mod nu och satt högt upp i lovart med Filip. Slobi tyckte nog också att det var rätt OK, men höll sig för säkerhets skull i sittbrunnen.Filip och Lise skulle hälsa på Filips mamma på Väddö och hon hade föreslagit att hon skulle plocka upp dem i Simpnäs. Ingen lämplig hamn för en segelbåt, så då får man improvisera, vilket denna gång innebar att vi la till utanpå en arbetsbåt. Ursäkta intrånget!
Tack Filip och Lise för att ni ville mönstra på och för den sociala samvaro ni bjöd på under er vecka ombord! Och lycka till på er husbilsresa i Europa!
Ombord hade det blivit rätt svalt på kryssen, men vi såg hur folk låg mer eller mindre avklädda på klipporna vi passerade, så vi förstod ju att det egentligen var varmt i luften. Slobi var rejält trött efter överfarten och ville att vi skulle förtöja så fort det bara gick, så istället för Gräddö och bunkring mellanlandade vi i Österhamn på Lisön. Eller Flugön. Till en början var det varmt och klibbigt och fullt med flugor. Så där så man nästan får lite fnatt. Det började dock blåsa mer, så efter ett tag blåste både flugorna och vår landförtöjning bort, Också vi hamnade på svaj. Det ryckte och slet i kättingen. Ingen lugn sömn den natten. Har nog aldrig sett så många båtar här förut.
Tidigt iväg till Gräddö för bunkring och tvätt. Det är bara ca tre sjömil dit så vi brydde oss inte om att packa upp seglen.
Fullt med båtar i hamnen, men vi hade tur och kom precis efter det att en annan båt hade lämnat insidan av bryggan.
Nu började en period av varierande, blåsigt och kyligt väder. Sen eftermiddag gick vi vidare mot Högmarsö. Väderprognosen stämde inte alls. När vi kom ut i Furusundsleden blåste det sydost istället för nordväst, vilket i o f s passade oss bra. Efter Furusund började en svart vägg att växa till sig på himlen och jag blev lite orolig för åska och kraftiga vindbyar. Så fort vi hade hunnit kryssa undan för en mötande Finlandsfärja åkte storen ner och vi hann precis lägga till vid en klippa i den innersta delen av Norrviken innan regnet började ösa ner, men det värsta av ovädret smet vi undan.
Snart infann sig så friden igen. Vi låg väldigt lugnt i Norrviken. Slobi förundrades av att det kunde skilja så mycket mellan en blåsig fjärd och en skyddande vik. Som en annan värld. Bara att hålla med.
Det blev både morgonpass och en rejäl promenad på Högmarsö, denna märkliga ö, relativt liten men ändå begåvad med bilfärja. Vi såg vackra hus, förfallna hus, tråkiga hus, söta kor som såg ut som om de aldrig sett människor förut, hästar med ögonbindlar som inte fick se människor (varför?) och så detta varv som delvis ser ut som ett skrotupplag och mitt i allt detta, restaurang, bar, café, lanthandel och loppis (tre långa kaffeskedar skedar inhandlades till båten) – har jag glömt något? Stora kontraster alltså.
Man måste inte ta bilen till Högmarsö, det går även bra med skärgårdsbåt.Bullerbyn?Jag förstod aldrig varför Slobi gick igång så på öns handelsbod, men i hennes ögon var den fantastisk. Hon såg både bröd- och grönsaksavdelningen utifrån och sögs in som en magnet.Vad är det för öde som väntar dessa fina båtar? En av dem ger mig någon slags association till Disney’s Tug boat Mickey. De kommer i alla fall ingen vart, utan att bryggorna flyttas. Och Kina-pråmen, vad gör den här?En kändisbåt – i seglarkretsar i alla fall. Milo Dahlmanns Artemisia II. Om jag minns historian rätt jobbade hon som sjuksköterska, hade ingen eller i alla fall ringa erfarenhet av segling, ville ut på haven och tänkte: – Hur svårt kan det va? Så hon byggde sig en båt och gav sig iväg, till stora delar på egen hand och rundade Sydamerika. Mannen lämnade hon hemma tror jag. Vad båten gör här eller om hon fortfarande äger den, vet jag inte.Gulligt café. Vi avnjöt dock färsk surdegsbaguette på en bänk utanför lanthandeln. Inhandlad i lanthandeln.
Slobi gick även igång när hon hittade ett anslag om ett jympapass (blandning av yoga, pilates och tai chi). Hon fascinerades av att det fanns engagerade människor som såg till att något hände på denna lilla ö. Jag noterar och fascineras över att man delvis kommer hem med så olika intryck och minnen.
Det blev en annorlunda dag med sen brunch och sen eftermiddag innan vi la ut. Byig, frisk vind och Slobi fick uppleva de första broacherna (finns det något svenskt ord för broach?). Slobi: – Det var väl inte så läskigt. Du har ju koll!
Ibland är det bra att inte förstå allt. Innebörden av en broach är ju faktiskt raka motsatsen till att ha koll. För en kort stund tappar man ju faktiskt kontrollen över båten. Den lägger sig ner, går inte att styra, lovar upp och reser sig igen. Det hela är över på ett ögonblick, så ingen skada skedd så länge man ser till att ha fritt i lovart så att man inte kolliderar eller går på grund.
Vi kom inte längre än till Själbottna och Båtviken. Återigen en frapperande kontrast mellan den blåsiga fjärden och lugnet när vi väl lagt till.
Att plocka blåbär omfattar för mig två moment. Först frustration och en frestelse att vilja ge upp. Det känns ju som evigheter innan man ens lyckas skyla botten på den burk bären hamnar i. Efter en stund övergår frustrationen i ett habegär. Det blir svårt att sluta. Tur att vi kom över tröskeln, för gott var det.
Vi hade ju helst velat styra ut mot den yttre skärgården, men inte heller idag lockade väderprognosen till utskärgårdsliv. Istället valde vi att gå Husaröleden ner mot Möja Västerfjärd och Möjaström för att runda Möja. Jag hyste en from förhoppning om att det skulle finnas någon plats ytterst i Kyrkviken, men icke. Att lägga till längre in har jag dålig erfarenhet av. Sist jag försökte blev det stopp innan jag nådde fram till bryggan. Upp mot Ramsmora istället. När vi lade till passerade Rune Wikström på väg ut, en av Möjas sista fiskare vars familj även driver restaurangen Wikströms fisk.
Vid bryggan i Ramsmora ligger man egentligen inte jättebra. Återkommande svall från passerande båtar, men är det västliga vindar som nu så får man i alla fall lite ro när skärgårds- och taxibåtar lagt till för natten. Att vi gick till Möja berodde mycket på att det fortfarande var rätt svalt, så nu skulle vi åka på upptäcktsfärd med båtens två Brompton-cyklar. 15-20 grader på land på en större ö, om det är soligt, känns mycket behagligare än på en blåsig kobbe i ytterskärgården.
RamsmoraVi började med att cykla norrut mot Långvik och stötte på Jeppes (restaurang, bar, galleri, fotoutställning, tatuerare, svartklubb). Har tydligen funnits i runt sex år, men helt nytt för mig. Kändes lite som ett hippieställe. Som om jag var tillbaka till hamnen i Anholt. Eller som på Kuten på Fårö innan det utvecklades till dagens turistfälla. Vår ciceron hos Jeppes fnös åt jämförelsen med Kuten. Det här var mycket bättre!I Långvik upptäckte jag en hamn jag inte sett förut. Är den ny eller är det jag som är ett blindstyre? De vet i alla fall att ta betalt. En natt med Aquileja där hade gått på 500 kr inkl ström, men exkl vatten.I Långvik bedriver Coop ett försök med obemannad butik. Hoppas folk kan hålla fingrarna i styr, så att det kan bli ett permanentat experiment.Här har vi inte bråttom.
Istället för att cykla landsvägen söderut mot Berg, gav vi oss in på stigar och fyrhjulingsvägar genom Möjaskogarna mot Dragedet och Hamn. Väldigt vacker skog, delvis genom Björndalens naturreservat.
En av Möjas många insjöar.I Dragedet är det uppenbarligen aluminium som gäller.Inte alltid så lätt cykla, långa stycken fick vi leda cyklarna, sedan plötsligt var det rena autostradan över berghällarna.Framme i byn Hamn.Man kan ju förledas tro att man ska kunna ta sig ner till en hamn i byn Hamn. Men, alla bryggorna är privata och vi hade turen att snubbla in på en privat tomt med ett vänligt par som bjöd in oss att komma ner till vattnet.
Nu börjar vi komma in i huvudorten Berg på Möja.Bergs hamn.Lite omväxling att sitta på restaurang, Möja värdshus, och äta hemlagade köttbullar och dessutom kunna sitta ute och njuta av vad som kändes som sommarvärme. Yngve dyker upp och slår sig ner hos oss en stund. Yngve är numera både sambo och öbo.
Det blev en riktig upptäcktsfärd, Möja runt på land. Jag har varit på ön flera gånger förut, men först nu tycker jag mig kunna säga att jag har sett Möja.
Tillbaka till Ramsmora vred vinden plötsligt till frisk nordost och vågorna dunkade rakt in i akterskeppet på Aquileja. Båten trycktes ner så att bojen hamnade precis bakom aktern och stäven mot bryggans slut. Inte idealiskt för att lägga ut. Men, med lite trixande gick det bra. Vi förtöjde babords sida i nästa ring utåt på bryggan och drog stäven utåt och körde sedan in mot bryggan med hjälp av motorn. Sedan lossade vi förtöjningarna mot land och till sist mot bojen och när allt såg bra ut växlade jag snabbt från gas fram till kraftig gas back (förlåt motorn) och hoppades på guds försyn att vi prickade gluggen mellan bojarna. Gick perfekt. Vi lämnade ett stackars äldre par efter oss som undrade hur de skulle göra. Hoppas de fick lite inspiration.
Vi gick norrut från Ramsmora och i den friska motvinden rullade vi bara ut förseglet. Vi övervägde att hissa storen när vi rundat Möja, men det var rätt lugnt och skönt, så det fick vara. Vinden skulle återigen snurra runt, så Krokholmsviken kändes som en lämplig och skyddad allvädershamn.
På morgonen började vindarna kännas lite mer somriga och ljumma. Det trista vädret gjorde att vi bestämt oss för att runda av lite tidigare än planerat. Kanske inte helt optimalt för nu prognosticerades en kort värmetopp i mitten av veckan.
Under sista seglingsdagen var det kryss i stort sett hela vägen. Slobi började bli varm i seglingskläderna och i samband med något slag utbrast hon: – Det här är ju jätteroligt!
Av oss fyra som varit ombord utser jag Slobi till den modigaste av oss alla. Stundtals var du jätteskraj, men undan för undan utmanade du dina rädslor och började tycka att det var kul eller i alla fall att det inte var läskigt längre. Jag tycker mig också ha noterat ett något mer avslappnat förhållningssätt till lite otillgängligare natur.
Det har uppstått ett antal missförstånd under seglingen, utmanande för oss båda, men i takt med att du fått rutin och slappnat av har du lärt dig jättemycket om segling, denna helt nya värld för dig. Tack Slobi för din positiva attityd och ditt goda humör under dina 17 dagar ombord!
Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin
