Skidsäsongen började lida mot sitt slut, men jag var inte helt mätt på vinter och skidåkning. – Vad sägs om att åka iväg och åka skidor innan snön försvinner? Slobodanka hade lärt sig utförsåkning i vuxen ålder och betonat att hon inte var någon erfaren åkare. Ändå kom svaret blixtsnabbt: – Javisst!
Vart skulle vi då åka, en kortvecka i april? Det skulle vara snösäkert och helst med möjlighet att resa kollektivt. Ännu en tur till Jämtlandsfjällen? Resa kollektivt, ja! Men snösäkert, nja… Ramundberget? Med Härjedalingen skulle vi som bäst komma fram och tillbaka till Funäsdalen. Har man dragit ner på trafiken månne? Vemdalen? Dåligt med snö. Björkliden eller Riksgränsen? Sovvagnsplatserna slut. Hemavan då? Dit går det ju flyg. Jo minsann! Det funkade.
För er som inte har järnkoll på var Hemavan ligger, en karta. Pluppen med ettan markerar Hemavan och knappt två mil sydost om Hemavan hittar man Tärnaby och det vet väl alla vad den byn stoltserar med. Som ni ser är det rätt långt bort, 90 mil från Stockholm och 1 timme och 50 minuter med direktflyg. Visserligen med en Fokker 50, men ändå…
På Arlanda började det med en rejäl sightseeingtur med bussen som skulle ta oss från terminal fem till planet. Ett tag trodde jag nästan att vi hade hamnat på en ersättningsbuss för flyget till Hemavan. Såg ut som om chauffören var på väg att svänga av ut på motorvägen. Men, han besinnade sig och till slut kom vi till terminal tre där planet stod parkerat.
Bagageband har man rationaliserat bort på Hemavan Tärnaby Airport, som man så stolt kallar sig. Låter alltid tjusigare att klämma in ett ord på engelska, eller hur? Under inflygningen passerade vi Tärnaby och kunde tydligt urskilja både Ingemar- och Anjabackarna samt min favorit, Hassebacken. Vem var förresten Hasse? Den gången, 2018, flög vi till Umeå, hyrde bil där och bodde i Tärnaby, men besökte Hemavan även då. Strax efter Tärnaby dök Laisalidens fjällhotell upp. Där var jag som liten knodd, sju år. Vi bodde i Skellefteå då och mamma körde upp. Det var påsk och dagsmeja och leriga vägar. Mamma fick nog lite panik över väglaget och lejde någon ur ortsbefolkningen att köra en bit. Minns inte riktigt vad jag kände i sammanhanget. Var det pinsamt, läskigt eller spännande?Lite mycket att kånka på även om avstånden var korta. Taxin utanför terminalen var förbokad, men var strax tillbaka och plockade upp oss. Det måste ha varit den dyraste taxiresan jag någonsin gjort. Via en brevlåda för att plocka upp nyckeln var det 2,8 km till vår stuga och för det ville man ha 295 kr.Hemavan ståtar med en gondollift, en kombination av stolar och gondoler. Den invigdes 2017 och det får väl ses som ett tecken på att man satsar i Hemavan. Till skillnad från i Tärnaby, får man väl säga då, där liftarna känns ålderstigna. Minns dessutom att liftarna i Tärnaby inte klarade sträng kyla så bra. Man öppnade först när temperaturen kröp över -27°, så några förmiddagar fick vi invänta varmare temperaturer innan vi kunde börja åka.De två första skidåkningsdagarna bjöd på strålande sol, även om det kunde pipa till i vindbyarna. Med gondolen kommer man upp till den nordligaste toppen i systemet. Här blickar vi sydostvart mot resten av systemet och till vänster i bild skymtar man Kungsliften genom snöyran.De här tappra åkarna är på väg norrut på Kungsleden som börjar här i Hemavan och inte slutar förrän 450 km senare i Abisko. Undrar hur långt det här gänget skulle gå? Skulle de gräva bivack, bo i tält eller kanske i stugor? Verkar spännande oavsett vilket.Slobi hade deklarerat att hon helst åkte i blå backar. Nu var det ju svårt att ta sig runt i Hemavan och undvika röda pister. Jag hade även sett på kartan att det fanns en svart pist i Hemavan, men min minnesbild av skidsystemet var att alla backar var av det lättare slaget, så jag undrade i mitt stilla sinne vilken backe det kunde vara. Det visade sig vara den första backen jag lockade ut Slobi i. Skäms Pelle!Trots vad Slobi ofta uppfattade som fasansfulla branter, hade hon nästan hela tiden ett leende på läpparna. Efteråt berättade hon att hon hade varit rädd de två första eftermiddagarna. Kanske hängde det samman med att man blir trött när dagen lider mot sitt slut och att man då inte känner att man behärskar åkningen lika bra.Kungsliften börjar halvvägs upp i systemet och är 1,8 km lång.Den tar en upp till den högsta punkten i systemet, 1 135 m ö h.Vid Kungsliftens topp……har man en magnifik utsikt över fjällvidderna.Ibland räcker inte ens egna ögon till riktigt och då är det roligt att uppleva saker genom någon annans synintryck. Slobi var så fascinerad över den i hennes tycke dramatiska naturen. Hon tyckte det kändes som en ny värld när man klev av Kungsliften, inte som Sverige. Hennes tankar gick till en fantasibild av Grönland.
I fonden ser man lite mer dramatiska bergsformationer. Det brukar vara ett tecken på att man ser in i Norge.
Sol, ny mjuk snö, välpistat och härliga backar. Det är en sån kick när allting stämmer.
Från första början föreslog jag att Slobi skulle ta täten. Tänkte att jag kunde hjälpa henne upp om hon skulle ramla. Det avvisades dock å det bestämdaste. – Jag ramlar inte! Men, nu blev jag stående och undrade vad som hade hänt. Det kunde inte Slobi heller redogöra för riktigt. Plötsligen hade hon bara fallit omkull och var utan ena skidan. Det gällde att ha full fart för att komma över en svacka och just där låg tydligen en förrädisk snödriva. Först den vanliga oberörda uppsynen och leendet, senare på kvällen kröp det dock fram att hon hade ont i stort sett överallt.Flyget kom och gick någon gång per dag.Tredje dagen och mestadels mulet och emellanåt lätt snöfall.Inte helt lätt att se vad som var pist respektive off pist. Det hände att vi åkte fel och det var nära att jag ramlade när jag åkte på en hård vall vars konturer jag inte kunde urskilja.Finkrog i backen hör väl inte till vanligheterna, men Björks i Hemavan är ett exempel på det. Det fanns även en del krogar nere i byn, men öppettiderna var inte alltid så generösa. Man får skynda sig på att äta middag om restauranten stänger kl 19. Ska du till Hemavan kan vi dock rekommendera de jättegoda pizzorna på Auroras kök.Sista dagen och utcheckning ur huset. Packat och städat och en snabb fika innan vi rullar ner mot stugreceptionen.Fast, rullar och rullar. Nu slår snåljåpen till i mig. Ska vi betala nästan 600 kr för att i två etapper förflytta oss och vårt bagage den relativt korta vägen till flyget? Nej! Slobi är inte så övertygad om det kloka i detta beslut, men jag erbjuder mig att bära lite extra och hävdar att det är nyttigt med ett motionspass… När jag senare på kvällen bär två pjäxbagar och två skidfodral från stugreceptionen till flygplatsen stannar en bil drygt halvvägs och jag blir erbjuden skjuts av en snäll tjej. Hon tyckte tydligen att jag såg lite överlastad ut. Tack snälla du!Centrumbacken. Vid backens fot finns en rätt trevlig lunchrestaurang, Anders. Där har vi sammanstrålat vid ett par tillfällen med Slobis kompis Elena och Elenas kompis Carro. Elena har tidigare extraknäckat som skidlärare i Serbien och var följaktligen en jätteduktig skidåkare. Hon blev dock lite förnärmad när jag uttryckte min förvåning över att det finns skidorter i Serbien. – Det går faktiskt att åka utför på andra ställen än i Alperna! Carro å sin sida var lite star struck över att ha stött på Stig Strand på ett fik och det var ju nästan oundvikligt att samtalet gled in på hjältarna från Tärnaby, liksom Stenmarks kompis Bojan Križaj.Med centrumliften kommer man upp hit. Idag en ankarlift. Imorgon en express-stollift enligt Hemavans vision 2025.Man kan inte påstå att Hemavan är ett partyställe. Idag är det torsdag och klockan är fyra. På nästan vilken annan skidort som helst hade det varit after ski. Vi fick på nåder slå oss ner i splendid isolation på Anders terrass medan personalen städade restauranten. Istället för after ski fick vi njuta av lite lugn och ro. Inte fel det heller.Innan vi flög hem åt vi på restauranten i anslutning till stugreceptionen där denna bild hängde. Andas den sextiotal eller är det ännu längre tillbaka i tiden? Tankarna går återigen till Laisaliden och tolkningen efter vessla vi gjorde där. Var det efter en sådan?Som synes, flygplatsen ligger skit…, ursäkta skidnära. Planet var lite sent p g a stökigt väder på Arlanda och det var fortsatt stökigt när vi skulle landa där. Det blev så guppigt att jag började fundera över både kaptenens CV och en Fokkers bärkraftighet för hårda landningar. Det fick jag anledning att fundera över ytterligare en gång. När vi väl fått syn på landningsbanan och snöröjningsfordonen avbröts inflygningen och vi steg igen. Hade han missat landningsbanan? En stund senare skylldes den avbrutna landningen på att det var ett annat flygplan som tydligen tagit lite för god tid på sig att taxa av. Var det möjligen termen Go-around kaptenen nämnde? Slutet gott, allting gott!
April, april! Förväntan om vår och avklädning av båten kom på skam och ett tag snöade det mer här än vad vi upplevde i Hemavan. Trots allt är skidsäsongen nu över för den här säsongen. För min del i alla fall.
Tack Slobi för ditt mod och din smittande entusiasm. Det var jättetrevligt att resa med dig och jag hoppas du fick lite mer av mersmak för utförsåkning, än motsatsen 😉
Var: Handöl, Storulvåns fjällstation, Åre, Storlien och Tännforsen.
Datum: 19-24 mars
Mitt kameraobjektiv befinner sig på lagning, så istället har mobilkameran fått tjänstgöra som reporterkamera, vilket förklarar den varierande bildkvaliteten.
Birgitta: – Kjell och Amelie har fått låna en stuga i Jämtland och frågat om jag ville hänga med. Det finns en plats till om du vill haka på. Stugan ligger i Handöl.
Handöl? Lät vagt bekant, men att på rak arm placera orten på kartan kunde jag inte. Jag sög på karamellen ett tag och som tur är fanns platsen kvar när jag väl valde att tacka ja. Jag hade fortfarande dålig koll på vart vi skulle, när vi gav oss iväg. Tänkte att, om de andra valde att åka dit, var det säkert bra.
Vi bilade upp i strålande solsken och vårväder, på mestadels bekanta vägar, men vi kom också till, för mig, nya orter såsom Åsarna, Svenstavik och Myrviken. Åsarna gav ju lite associationer till skidåkning och det började lunchkurra i magen. På Google maps hittade vi en restaurang, Hävvi i Glen, originellt namn och 5.0 i betyg (1 recension). Tillhörande bild visade inget annat än en kyrka och ett torp och väl på plats såg vi inget annat än en kyrka och ett torp. Vi ringer. Efter en stunds förvirrande vägledning förstod restauranginnehavaren att vi var i Åsarna: – Va! Är ni i Åsarna. Jaha, men min restaurang är 3 ½ mil bort. Google maps är ju oftast imponerande bra, men ibland slår det slint. Istället stannade vi hos Siris. – Vad kan du rekommendera? Svar: – Ingenting (!). Hans självinsikt visade sig vara god…
Väl framme vid stugan visade sig resans största utmaning bestå av att ta sig ner och upp för backen till respektive från stugan. När vi kom fram dristade vi oss till att köra ner med bilen. Såg ut som om det isiga underlaget brast och att vi fick bra fäste. Ner gick bra, men upp… Kjelle hade snökedjor med sig och äntligen, tänkte jag, skulle jag få lära mig hur man sätter på snökedjor. Under ett snöoväder i Andorra för några år sedan bevittnade jag vilka problem många bilister hade med att montera dem. Men, snökedjor finns naturligtvis i olika storlekar och Kjells och Amelies bil hade något mindre däck, så det gick inte alls. Efter lite isröjning och ett antal fruktlösa försök att köra upp provade jag att ta sats och i stället backa upp och bingo! I fortsättningen fick bilen stå på parkeringen vid backens krön. Men, backen var fortsatt en utmaning. Kjelle klarade sig med smärre blessyrer och bara lite blodvite tack vara att han hade skidhjälm och rygga på sig när han ramlade. Vid en av nedstigningarna gick tydligen Amelie ner i spagat, vilket därefter begränsade hennes längdåkningsförmåga. Själv tog jag det säkra före det osäkra en dag och satte mig på rumpan och åkte ner. Fick sådan fart att jag t o m passerade vårt hus.Söndag bjöd på fortsatt strålande väder. Myrarna runt stugan (Snasahögarna) låg till stora delar bara. Skulle det finnas snö att åka på? Foto: Birgitta Eklund.På vägen upp mot Storulvåns fjällstation lugnades vi dock.
Storulvåns fjällstation.Det var ju i och för sig rena vårvärmen, uppåt 10°, men, shorts och t-shirt? Det var väl ändå att ta i… Det här gänget skulle ge sig ut på en topptur upp på Getryggen och vi såg hur de senare på dagen åkte off pist ner för berget. Jag vill också…Snödjupet varierade verkligen. Här bör det väl ha varit ca 1 ½ meter, emedan det på andra ställen snarare var 1 ½ centimeter eller rent av barmark.Kjell och Amelie hade stålkantade turskidor med sig. Sist mina turskidor var ute och rörde på sig flög de från Umeå till Arlanda och en av bindningarna måste ha fått sig en kyss då, så de fick bli hemma. Jag och Birgitta hyrde och hyrde med stighudar. Det senare var en ny erfarenhet för min del. Det var ju som rena söndagspromenaden att gå upp för de isiga backarna. Fast intrycken av turskidor varierade. Jag var jättenöjd. De andra klagade över att det var jobbigt att skråa och Kjell och Amelie fick kämpa på i uppförsbackarna (utan stighudar).
Foto: Amelie Gottfridsson.
Man fick ju nypa sig i armen. Det är faktiskt fortfarande vecka 11 och vi har påskväder. Hur ska det bli i påsk? Kommer det finnas någon snö kvar för dem som vill åka då?Alla man möter är smittsamt glada och trevliga och man blir alldeles hög av luften och tystnaden. Inga skotrar som stör friden. Det enda jag hör är min egen tinnitus. Foto: Birgitta Eklund.Lunchpaus vid Ulvåtjärns raststuga. Skyltarna pekar mot Blåhammaren och Sylarna, jämte Storulvåns fjällstation delar av den välkända Jämtlandstriangeln. Vore kul att testa någon gång. Men, vad är det för konstiga moln? Ser ju ut som flygande tefat…Är det de flygande tefaten som tänt sina strålkastare inför landningen? Ett par dagar senare kommenterades faktiskt våra observationer på Aktuellt. I stället för tefaten var det fantasierna som fick landa. Tittare hade skickat in bilder tagna lite längre söderut, i Härjedalen. Linsmoln kallas de tydligen. På vägen tillbaka inspirerades vi av två norska damer att gå bort mot Sylarna. Jag tror att det är de som skymtar i fonden. Vi gick bort mot en bergskam i förhoppningen att få en fantastisk vy. Istället var det en ny kam som lockade till att gå ännu lite längre. Jag tittade på kartan och ville tolka det som att det inte borde vara längre att fortsätta och gå runt Stor-Ulvåfjället i stället för att gå samma väg tillbaka. De övriga i gruppen granskade kartan och min plan med en kritisk blick och min idé röstades ner med en överväldigande majoritet. Det var nog ett klokt beslut. Vi var rätt möra när vi kom tillbaka.Halt!, läste jag först. Var tyskar inte välkomna här? Hmm, man kanske ska läsa på svenska i Sverige.Påföljande dag lämnade vi Birgitta åt sitt öde i längdåkningsspåren och satsade på utförsåkning i Åre eller som Amelie uttryckte det: – Jag behöver vila upp mig med lite slalom. Jag höll med, annars har jag nog brukat tänka tvärtom, att jag behövt vila upp mig med lite längdåkning.Åre visade sig från en positiv sida. Personalen var vänlig och maten var god. Kanske undrar ni vad det är för röd sås som ackompanjerar min älgkorv? Lingonketchup! Kjelle ser fortfarande rätt obekymrad ut, ovetandes om att någon har plockat hans hyrskidor. Förmodligen hade någon tagit fel. En timme senare stod han dock på nya skidor efter att ha blivit upphämtad av en skoter. Kanske en nyttig påminnelse för oss alla att alltid parkera skidorna en och en och inte i par.På förmiddagen var det som att segla ut på en fjärd med platt vatten i en frisk slörbog. På eftermiddagen var det som att stånga sig fram på en kryss i motsjö. För att prata svenska: Hårt och fort på förmiddagen, moddigt och mjölksyra på eftermiddagen. Analogin med sjön faller möjligen platt på att vi såg renar som betade under oss, på väg upp i liften. Hur vanligt är det? När vi stötte på renar ett par dagar senare, satte de av i full fart när de fick korn på oss och då var de fortfarande långt bort. Det var nog tio år sedan jag var i Åre så jag seglar runt lite som på upptäcktsfärd. Den glassigaste åkningen bjöd backarna vid Tväråvalvet och Ullådalsliften på, den häftigaste åkningen var nära kabinen och den tråkigaste åkningen längst bort i Björnen..Tisdag och tillbaka till Storulvåns fjällstation. Lite gråare väder, men fortfarande hyfsat varmt. När vi var uppe i förrgår såg vi flera som gick på vanliga löparskidor och dem vi pratade med tyckte att det funkade bra. Det tyckte inte jag. Här görs inga spår så det man på sin höjd har att åka i är rester av de spår som andra åkare gjort. Kändes som att åka på smala, vingliga tandpetare. Å än slank han hit, ä än slank han dit…Vi gick bort mot Tjallingens sameby och på andra sidan hängbron fanns inhägnade områden för renskötsel.Svett och vind är ingen bra kombo, så vi sökte lä på en icke hemmavarande, samefamiljs veranda. Förlåt oss för intrånget!Tur att det finns rejäla snöslungor.Poesi à la julklappsrim…Jo, så här kan man ju också göra… Men, ja…Ett fint litet kapell var det i alla fall. På väggen till höger om den fina predikstolen satt en täljsten man hittat som påminde om karolinernas återtåg från Norge efter det att Karl XII stupat. Man råkade ut för en våldsam och långvarig storm och över 3000 man frös ihjäl på fjället. Tillbaka i Sverige och Handöl dog ytterligare soldater: ”Anno 1719 den 20 jan begrofs här 600 Menniskor.”Att Handöl lät vagt bekant fick sin förklaring och den hade egentligen ingen koppling till Jämtlandsfjällen, utan till täljstenen som bryts här och det kända varumärket Handöl täljstenskamin. I Handöl finns ett trevligt litet museum som berättar historien om brytningen av täljsten och dess betydelse för bygden.
Amelie drabbades av någon maginfektion i Åre och jag blev oförklarligt illamående och huttrig kvällen därpå. Birgitta raljerade om att det måste ha berott på det i hennes tycke överdrivna intaget av grädde och sylt till våfflan på Storulvåns fjällstation. Blir man huttrig av det? Men, vi var snabbt på benen igen.
Vi var alla lite nyfikna på Storlien. I mina öron har Storlien en klang av historisk fjällturistort, lite som Fjällnäs i Härjedalen. Fjällnäs högfjällshotell ser ju ut att leva i högönsklig välmåga, men vem hör man åka till Storlien idag? Och det var väl rätt många år sedan nu som Jämtlandstågen började vända i Duved i stället för i Storlien? Till skillnad från Fjällnäs, där man kan undra var byn är, rådde det dock ingen tvekan om att man kommit till Storlien. Det första vi möttes av var en stor köplada och vi påmindes om att vi var nära den norska gränsen. Vi fick lära oss att Storlien har Systembolagets största utlämningsställe. Knappast beroende på de ca 75 bofasta…
Vi tar sikte på det stora och rätt anskrämliga högfjällshotellet. Helt öde. En vinterturistande dam som varit här sedan sjuttiotalet berättade att hotellet var ”the place” till för några år sedan. Det var här allting hände. Det var här man möttes, det var hit man gick och åt och drack. Lär vara till salu för 20 miljoner och då får man tydligen utförsåkningsanläggningen på köpet. Bara för att få lite perspektiv: En likadan lägenhet som den jag bodde i i Vasastan i början av nittiotalet, ligger nu ute till salu för 19 miljoner… Kanske borde ett högfjällshotell för ungefär samma pengar vara en vettigare investering?Skid- och skoterspår korsar järnvägsspår. För att vara stambana är vi tydligen högt upp. Fast räknas den fortfarande som en stambana? Förutom under en kortare del av vintersäsongen då även Snälltåget kör hit, trafikeras Storlien numera bara av två dagliga regionaltåg mellan Storlien och Sundsvall eller Östersund och så går det tydligen tre tåg om dagen mellan Storlien och Trondheim. Förhoppningsvis går det lite gods också, även om man ser en förfärlig massa lastbilar på E14. Tänk att järnvägen hit invigdes redan 1882. Vem reste hit då?Vid högfjällshotellet hittade vi en spårstation och välpreparerade spår, i alla fall i den lägre terrängen. Underbart för löparskidorna och dess förare att få åka i riktiga spår. Foto: Birgitta Eklund.Storlien bjöd på storslagen utsikt över fjällvidderna. Nu har vi lämnat de välpreparerade spåren och givit oss ut på rösad led. Foto: Birgitta Eklund.Jag och Birgitta tog oss upp till Åhlén-stugan. Skönt att komma in och få ta av sig den plaskblöta innertröjan.Vid Åhlén-stugan träffade vi samen Tomas. Han var uppe och letade efter sin hund som rymt när han var uppe och skejtade tidigare under dagen. Min oro över att hunden skulle frysa ihjäl viftade han bort. – Han hittar hem. En stund senare kom också rapport från hustrun att hunden var hemma. Tomas var född i Mittådalens sameby, hade jobbat i Bruksvallarna, men som jag fattade det bodde han numera i Storlien. Och renarna, förstod jag det som, hade han fört över på döttrarna. Trevlig pratstund och ett tips som han själv praktiserade: Alltid en torr innertröja i ryggan för ombyte när man når toppstugan, oavsett var den ligger. Inte bara jag som blir varm…Var det oväder på gång? Full fart ner nerför. Nåja, full fart, trots lutningen fick vi staka en del och något riktigt oväder märkte vi aldrig av.Storliens by gav ingen mersmak. Flera övergivna hus och anläggningar och ett allmänt, omysigt intryck. Stationen var öde och som en illustration av stämningen i byn: Tåget var ersatt med buss. Däremot byggdes det en hel del fina fjällhus. Det var en märklig kontrast av förfall och nybyggaranda. Vi träffade en norrman i skidspåret och undrade lite försynt om det var många norrmän som hade hus i Storlien. – Många? Det är väl bara norrmän här… Egentligen borde Storlien ha potential att återta sin plats på fjällturistkartan. Underbara fjällvidder, helt OK backar enligt en dam vi pratade med och tåget inpå knuten, när det nu går… Kanske är tufft med Åre så nära inpå.Planen för torsdag var att prova utförsåkning i Storlien. Istället packade vi ihop oss och åkte hem. Väderprognosen förutspådde regn och blåst under två dagar… På vägen gjorde vi en avstickare till Tännforsen, Sveriges största vattenfall.Förr kunde jag känna en viss skepsis till vattenfall. Vad är det att åka och titta på? Jag har tänkt om. Det är ofta imponerande och kraftfulla naturscenerier och Tännforsen var inget undantag.Men, ännu mer imponerande än fallet och forsen var nog de häftiga isformationerna.
Hej då Jämtland och tack för den här gången och tack Amelie, Kjell och Birgitta för att jag fick följa med!
På hemvägen stannade vi till på Max i min f d hemstad Hudiksvall, för en snabb kopp kaffe. När jag stod och fipplade med beställningsautomaten kom Birgitta rusande och undrade om jag var bra på livräddning. På golvet låg en kvinna som såg ut som om hon hade tuppat av. Nu visade det sig att hon var väl omhändertagen, men det blev en nyttig påminnelse. Hur mycket sitter egentligen kvar av alla första hjälpen-kurser jag gått? Läge, Andning… Ja hur var det nu? Det är nog dags för en repetitionskurs. Strax var ambulans där, inte bara en, utan två och snart var även polis och brandkår på plats. Var det inte att ta i? Har räddningstjänst och polis för lite att göra i det glada Hudik månntro?
Var: Vialattea (Cesana, San Sicario, Claviere, Sauze D’Oulx och Sestriere i Italien samt Montgenèvre i Frankrike), Serre Chevalier, La Grave, Les Trois Vallées och Valloire/Valmeinier i Frankrike samt Turin och Barolo i Italien.
Datum: 29 januari-12 februari, 2022
Jag är nu hemma efter två upplevelserika veckor i italienska och franska Alperna och lite till. Researrangör var TT Travel, d v s Tobias Törnebohm Travel, en uppstickare i resebranschen 😉 Tobias har för andra säsongen i rad slagit ner sina bopålar i Cesana och bjudit in vänner och bekanta att komma och bo hos honom i den lägenhet han hyr i byn.
Idag är det lördag den 5 februari, det är halvtid för mig och efter sex intensiva skiddagar har vi unnat oss två vilodagar.I Cesana (uttalas ”Tjesána”) är det varmt och soligt och jag har ömsom promenerat runt i byn, ömsom suttit i solen och njutit av en kaffe eller ett par öl, tittat på folk och lyssnat på italienska. Även om jag bara förstår en bråkdel av vad de säger så är det så tydligt med vilken vänlighet och värme människor här bemöter varandra. Tobias är välkänd i t ex livsmedelsaffären, sportaffären, baren och på pizzerian, men t o m jag blir igenkänd på stan redan efter en vecka och hälsad med ett ”buon giorno”.Kyrkan ligger inte riktigt mitt i byn, men klockorna väcker en ändå nästan varje morgon. Väcks man inte vid första slaget, så, för säkerhets skull, repeteras helslagen.På kyrkogården påminns man om krigets fasor. En hel pluton tycks ha raderats ut i ett tidigt skede av kriget.Cesana är inget jet set-ställe, utan en lugn och mysig liten by.Via Roma. Här ligger de flesta restaurangerna och barerna.Vy från Cesana upp mot San Sicarios skidområde.
Men, vi tar det från början.
– Åh, vad härligt att få åka till Italien och åka skidor. Vart i Italien ska du? Efter att ha fått frågan ett antal gånger lyckades jag till slut banka in vad orten hette, Cesana Torinese, men det stället hade ingen hört talas om.
Egentligen är det lite märkligt att Cesana inte är mer känt och exploaterat. Med sina två liftar från byn, den ena upp till San Sicario (till vänster) och den andra upp till Claviere (till höger) utgör byn faktiskt navet i det skidområde som går under namnet Vialattea (Vintergatan). San Sicario är förbundet med både Sauze d’Oulx åt ena hållet och Sestriere åt andra hållet och Claviere (låter som en fransk, men är en italiensk ort) är hopknutet med Montgenèvre (låter franskt och är franskt).
När den första förtjusningen över mina resplaner lagt sig, så var det en och annan som tyckte att det där med att resa till Italien, det var väl ändå lite dumdristigt. Det verkar som många tänker att ju längre bort från Sverige ett land befinner sig, desto värre är nog Corona-situationen. Och skidorter, det vet ju alla att de är farliga. Och tänk om det blir lock down! Och tänk om… Jag har faktiskt känt mig tryggare här nere än i Stockholm. I huvudsak är man väldigt strikt här med krav på både FFP2-skydd och Corona-pass. Utan Corona-pass får man vare sig köpa liftkort eller komma in på barer eller restauranger.
Min största utmaning var annars att hålla mig frisk hemma. För att komma in i Italien räckte det inte med ett Covid-pass, utan dagen innan avresan skulle jag dessutom prestera ett negativt antigentest och jag har väl sällan känt en sådan lättnad och glädje över att få höra att jag var negativ.
Tillsammans med Per flög jag till Turin där vår reseledare mötte upp. Tobias: – Där borta i diset ligger Cesana. Fortfarande lite svårt att föreställa sig att vi var på skidsemester. Vädret var som en svensk vårdag.Innan vi gav oss upp i bergen föreslog Tobias en liten sightseeing. Turin är nästintill en miljonstad och ligger inte långt efter Stockholm vad gäller antalet invånare. Inget man kan tro dock när man landar på Turins flygplats som ger intrycket av att vara rätt liten.Jag har aldrig varit i Turin förut och mitt första intryck av de centrala delarna var en trevlig och välbärgad stad.Staden är kanske mest bekant som basen för Fiat och hemstaden för fotbollslaget Juventus. Långt innan bådas tillkomst var dock Turin, under en kort period, även Italiens huvudstad.Men, det var ju för detta vi hade rest hit. Första skiddagen var Tobias ute på andra äventyr, med en guidad grupp på Randonee-skidor (slalomskidor för off pist-åkning, med lös häl och stighudar), så Per och jag fick klara oss på egen hand. Det blev en kanondag som tog sin början i San Sicario.Här i San Sicario tog Anja Persson OS-brons i störtlopp 2006.Efter några åk i Olympiabacken skriker mjölksyran i låren. – Sluta upp med detta, det är plågsamt, men alla övriga sinnen protesterar. Fortsätt, det är ju underbart. Till slut vinner förnuftet och det blev en vilopaus innan vi drog oss över mot Sestriere.Byn Sestriere vinner väl inte på sin charm, utan på den härliga skidterrängen. Sestriere byggdes på initiativ av Fiatfamiljen Agnelli. Elaka tungor hävdar att det var ett smart sätt att få de Fiatanställda att spendera sina surt förvärvade slantar på ett sätt som gjorde att de rann tillbaka till familjen Agnelli. Smart!?Det blev en varm första dag i skidbacken.De flesta tävlingarna i utförsåkning under OS 2006 gick annars av stapeln här i Sestriere. Vi gjorde vårt bästa för att leva upp till samma standard som Anja, som tog OS-guld i slalom här.
När dagen var nästan slut, ville Per åka ett sista åk. Jag lade mig ner i en solig sluttning och slumrade till. Vaknade upp av att jag höll på att ramla i vattnet från en kaj. Mycket spök i huvudet…
Vi summerar dagen på ett av Tobias stamlokus, La Nata. Jag och Per var nog mer nöjda än Tobias som haft ett tufft program under miserabla förhållanden, som det lät.Dagen därpå tog vår guide med oss till Claviere, varifrån vi korsade nationsgränsen till Frankrike och gled in i Montgenèvre. Första intrycket av Frankrike var en arrogant kypare, men nästa restaurang lämnade vi med en väldigt charmerande servitris på näthinnan. Det satte punkt för samtalen om den franska självbilden och fransmäns syn på icke fransktalande människor som lägre stående väsen.Till en början var det rätt blåsigt och vi insåg lite väl sent att liften för att ta oss tillbaka till bilen i Claviere var stängd. Av en liftkumpan fick vi reda på att det fanns ett längdåkningsspår vi kunde åka tillbaka i. Hmm. Staka alltså i sannolikt alldeles för smala spår… Men som så ofta, det ordnade sig. Vinden avtog och liften öppnade.I Dolomiterna har jag åkt i en pist som kallas Hidden valley. Den sades vara en av världens tio vackraste pister. Den här pisten ner från Rocher d’Aigle (fritt översatt = Örnnästet) borde vara med på samma tio i topp-lista.Trots att man befinner sig mitt i en utförsåkningsindustri hamnar man ibland i pister som får en att uppleva det som att man är mitt ute i vildmarken. Underbar känsla som under sen eftermiddag dessutom präglas av ett behagligt lugn.Full fart hemåt. Klocka närmar sig fem.Tobias hade varit hos slaktaren för att köpa korv för tre personer. Slaktaren tyckte tydligen att ca tre meter var lagom.Ny dag och limousinen framkörd för en nya skidäventyr. Dagens utflyktsmål var ännu en gång Sestriere, men denna gång med bil.Många Turinbor åker upp hit och åker skidor under helgen. Det var nu tisdag och inte så mycket folk. Lätt att få plats även på serveringen.Spännande skylt. Observera att man inte nödvändigtvis behövde vara expert på att åka utför, utan snarare uppför. I bakgrunden skylten som bl a uppmanar oss att bära mask och hålla avstånd. Skulle vi ändå glömma bort det påmindes vi via ständiga högtalarutrop om att ha masken på i kabiner och stolliftar.Tobias pekar: – Här gick störtloppet under OS. Föga förvånande om nu lutningen i liften var över 60 %. Inget störtlopp för vår del, men under några timmar kände jag att mjölksyran släppte och att det gick att stå på. Vad mycket roligare det blir att kunna åka både fortare och säkrare. Bestående fenomen? Tyvärr inte. Tobias hade lärt sig av sin alpinistguide att det var bättre att åka långsammare och kontinuerligt i st f att ge järnet, vila, ge järnet, vila… Låter ju bra, men svårt att vänja sig vid.Vy från Sestriere.– Ska vi göra en liten avstickare på hemvägen? Vem säger nej till det?Champlas Seguin, en liten by mellan allfarvägen och pisterna.En underbar känsla av frid. Och så denna luft, klar och frisk. Man blir nästan hög.Vy över Sestriere. Man kan så smått ana liftarna och pisterna ner från topparna. Ser brant ut härifrån. Kanske var det rätt brant…Inga SUV:ar när det här garaget byggdes.Kanske inte det första man förväntar sig att möta på en skidsemester.Får lite associationer till en Jacques Tati-film. Hur hänger allt ihop?I de äldre byarna såg man alltid dessa brunnar. Vågade inte dricka några stora mängder, men det smakade gott när jag läppjade på vattnet.När vi ändå var i farten åkte vi upp till en by till, San Sicario Borgo.Efter så mycket intryck tarvas annan form av belöning.
En skidåkningssemester är ju så mycket mer än skidåkning. Det är naturupplevelser, mat, möten med människor, skratt och snack.
En sak som fastnade i huvudet var att det kan räcka med en gång för att etablera en ovana, men att det krävs tjugo gånger för att etablera en vana. Jag har många gånger frustrerats över svårigheterna med att skaffa mig nya rutiner och på nätet hittar jag texter i vilka det hävdas att det inte ens räcker med 20 utan kräver 66 upprepningar för att etablera en ny vana. Inte undra på att man ofta hinner ge upp på vägen.
Jag tror det var diskussioner kring Ukrainakrisen och Putin som ledde oss in på fler kloka ord. Kanske ska man förstå Putin genom Hjalmar Söderbergs ögon: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Låter insiktsfullt och tänkvärt.
Tillbaka till skidåkningen…
Vår reseguide var full av kreativa idéer. Ska vi åka till Serre Chevalier i Frankrike imorgon? Sagt och gjort, bara 45 minuter bort. Dessvärre var det lite blåsigt så stora delar av systemet var stängt, så vi nöjde oss med ett tretimmarskort och åkte längst bort i dalen, i Le Monêtier-les-Bains.
Lite snopet var det ju att stora delar av systemet var stängt, men vi fick lära oss ett tänkvärt förhållningssätt till livet i största allmänhet: ”La vita e anche cosi” eller ”Så här är livet också.”, något Tobias snappat upp från en skidlärare som tillrättavisat sina bortskämda, lite gnälliga elever när vädret var åt det tjurigare hållet. Mmm, tänkvärt.
Vår reseledare rådde snabbt bot på eventuell förstämning med anledning av blåsten och föreslog en tur ännu längre bort, till La Grave.Jag tror ni kan ana vilken fantastisk upplevelse det var. Man bara gapade. Är det här på riktigt?Hoppla! Tur vi inte kom lite tidigare. Då kanske vi hade behövt köra till en verkstad i stället.La Grave är offpist-åkarnas Mecka. Väldigt speciell kabinbana med kabiner som går som i ett tåg. Toppar tio i topp-listan över världens häftigaste liftar. Vi var lite sugna på att åka upp för att kolla på utsikten, men den översta kabinen var stängd, återigen p g a vinden och man avrådde oss från att bara åka halvvägs. Någon annan gång, med guide och rätt utrustning?Senare samma dag träffade vi Nico som berättade att det var två svenskar som etablerat La Grave som en skidåkningsort. Kanske var det därför som byns panineria även serverade paninis gjorda på pain suédois (Polarbröd). Att beställa panini var för övrigt ett äventyr. Dagsmejan gjorde att det dundrade ner is och snö från taken så att man nästan trodde att den lilla panini-kiosken skulle braka ihop. Vi blev vittnen till hur en kvinna undkom med blotta förskräckelsen.Jag antar att de som bor här blir hemmablinda…Kaffestopp på vägen tillbaka, vid Col du Lautaret.Åter i Serre Chevalier, skulle vi hälsa på en kompis kompis, Maria Carlséns kompis Tina, som driver ett pensionat i Le Bez. Här bodde även Nico som vi träffade som hastigast.Men egentligen tror jag Tobias var mest intresserad av att träffa Lucky.Pensionatet påminde om ett vandrarhem, men med god mat och fina lägenheter tydligen.Under torsdagen blev det först åkning i Sauze d’Oulx. – Kan ni ta ett kort på oss, hörde vi på klingande skånska. Utbyte av fototjänster och lite småprat. – Jaha, det är ni som är Per och Per? Fotografen visade sig ha bott hos Tobias en vecka tidigare. Liten värld.Att det var ont om snö var ju alldeles uppenbart redan från första dagen, men pisterna var ändå fina. Allt eftersom veckan fortskred gick dock värmen hårt åt pisterna och här i Sauze d’Oulx började det t o m bli stenigt. En del av systemet var helt stängt. Per som skulle tillbaka hit om någon vecka, började bli lite missmodig och för andra gången lämnade jag in skidorna för att fixa belag och stålkanter.Dags för en ny utflykt, till de tre dalarna (Les Trois Vallées). Genom Fréjus-tunneln tar det bara 45 min från Cesana.Egentligen kom vi fram till och åkte upp i systemet från en fjärde dal, här i Orelle. Sista bilden genom mitt gamla objektiv. Jag hann knappt uttala orden ”- Här borde man ha broddar på pjäxorna.”, så drattade jag på ända, på väg från bilen till kabinbanan, med trasigt objektiv som en av följderna. Det är väl sådant som främst borde hända i backen?Mobilkameran fick göra tjänst istället. Trots sämre bildkvalitet så går det ändå att fånga det storslagna landskapet.Vår guide har full koll. – Där borta ligger Mont Blanc.I de tre dalarna finner man orterna Val Thorens, Les Menuires, Meribel och Courchevel. Bebyggelsen i Val Thorens gjorde sig bättre i verkligheten än på researrangörernas webbsidor. Inte fullt så ful.Det är nästan svårt att ta in alla intryck. Ibland får jag för mig att allt bara är på låtsas. Jag kommer att tänka på när Kalle, Musse och Långben är på campingsemester och inför dagens avfärd fäller ihop en kuliss bakom vilken den verkliga omgivningen avtecknar sig: City dump.Ska man klämma tre dalar på en dag gäller det att ha koll på pister och liftar. Normalt sett inget att rekommendera kanske, men har man nu bara en dag till förfogande var det ändå kul att få en överblick över området.Bara 45 minuter bort, men massor med snö. Det var fantastisk skidåkning.
I vissa delar av systemet var det fullt av både skidåkare och liftar som gick kors och tvärs. När man kom ner i dalarna kunde det nästan kännas som ett skidåkningens tivoli.I den del av systemet där vi kom upp från Orelle var det dock lite mer känsla av vildmark. Jag märker hur mycket mer jag njuter i liftsystemens periferi.Här är vi på väg upp mot vad jag uppfattade som den högsta punkten i systemet, Sommet des Trois Vallées, 3 230 m ö h.Tycker man pisten ser för brant ut kan man istället ta av sig skidorna och m h a en Zipline kasta sig ut över en bergsravin.Åter i Cesana och favoritbaren La Nata. Det är italiensk mello-uttagning (San Remo-festivalen) på TV:n och mitt i programmet spelas Sei bellissima med Loredana Bertè (f d flickvän till Björn Borg) och då händer det. Hela baren, personal och gäster, går i gång och sjunger med. Bör ses! Skrolla ner bland inläggen: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009671341667.
Tanken med att vara iväg två veckor, var delvis att inte behöva känna sig pressad att åka skidor varje dag. Ändå blev det nu sex skiddagar på raken, så det kändes välkommet med en paus över helgen.
Söndag skulle vi ta en promenad, vilken dock successivt omvandlades till något som mer liknade vandring. Det hade jag inte sett framför mig, så man tager vad man haver vad gäller skor :-). Gick bra på uppvägen, men lite vanskligare på nervägen då vi hamnade i vad som egentligen var en pist. Vad gäller kamera är systemkameran återigen i bruk. Tobias hade ett objektiv som passade som han var vänlig nog att låna ut.När vi kom fram till det tilltänkta målet kom Tobias på att någon pratat om en restaurang som var dennes favorit. Nu när det var så lite snö var den dock svår att nå på skidor, men däruppe ligger den.Chalmettes, bara en kvart kvart bort nu.Man kan inte klaga på lunchutsikten och inte på maten heller för den delen, vällagad Polenta med god korv.På vägen ner fick man en bra vy över toppen på Mont Chaberton. I början av förra seklet byggde Italien en befästning här på 3 131 m höjd. Då hörde berget till Italien och Cesana. Idag ligger det på fransk mark.Söndag kväll blev det liv i luckan. Då flyttade Liv och Jalmar (ja, namnet stavas så) in tillfälligt, tillsammans med sina föräldrar Linda och Mats.Dagen därpå: – Vart ska vi? – Dit upp till bergen!Knappt fyra år och skidpremiär i Sestriere. Föräldrarna ser rätt nöjda ut.Även i Sestriere var det lite si och så med snön, så dagen därpå drog vi oss upp mot Claviere och Montgenèvre. Italien till vänster och Frankrike till höger. Lite märklig känsla att korsa en nationsgräns på slalomskidor.Här var det mer och bättre snö. På väg ner mot Montgenèvre.Montgenèvre blev min favorit i Vialattea-området. Lite mer karaktär av vildmark och väldigt vackert.
Svårt att inte gilla läget 😉Åt det här hållet var det plötsligen snö ända ner i dalen.Vy från toppen av Montgenèvre-systemet.Även att åka lift kan vara en upplevelse. Tillbaka igen till Rocher d’Aigle (typ Örnnästet) i Montgenèvre.Montgenèvre.Montgenèvre.På hemvägen passade vi på att besöka en gård i San Sicario Borgo som tillverkade ost. Jag fick med mig en bit Toma hem.Hur ska vi toppa det här, frågade jag Tobias efter åkningen i Montgenèvre. Svaret dröjde ett dygn. – Jag tror jag har hittat ett spännande system, Valloire i Frankrike. Den här gången fick vi åka lite längre, först förbi Orelle där vi var veckan innan och så en halvtimme till ungefär.Begreppet liftkö fick en ny innebörd. Kön slingrade sig bort bakom husen och vi har köat oss upp två våningar till påstigningen för gondolerna.Väl uppe flöt det dock på och här får man ju nästan intrycket av att vi har systemet för oss själva.Vous êtes ici! Systemet bestod av två orter: Valloire och Valmeinier. Väldigt trevlig skidåkning i ett överblickbart område. En fransos som var där med sin familj tyckte det var ett bra område för barnen att lära sig åka skidor i. Jojo, barnfamiljernas Sälen och Tänndalen t ex, bleknar ju i jämförelse och även Åre står sig nog slätt i jämförelse.Helt ensamma var vi nu inte. De franska skolorna har två veckors sportlov, så emellanåt fick man ha bra koll omkring sig för att inte köra på något barn som sicksackade sig fram på ett oberäkneligt vis.Skidåkningen var en barnlek i jämförelse med serpentinvägen upp till och nu ner från Valloire. Var det verkligen det välordnade Frankrike detta? Inte ens räcken. Strax efter kurvan höll vi på att bli inklämda av en stor buss. Tobias som annars kör som den värsta italienaren medgav att vägen var i svettigaste laget.Jag tycker sällan restaurangbesök ger några bestående avtryck, men det här var ett sådant undantag. Les Icles (hur uttalas det?) var enligt ryktet Cesanas bästa krog. Som gjort för en romantisk middag, men Tobias fick duga som middagssällskap 😉Bredvid oss satt två äldre damer. Eller var det möjligen vi som var två äldre herrar? Nåja, jag frågade i alla fall om de ägnade sig åt olivprovning, vilket de gapskrattade åt. Efter maten fick vi in samma typ av glasburkar och istället för oliver visade det sig vara sockerbitar dränkta i olika sorters alkohol som man skulle plocka upp och låta sig väl smaka av. Så kan man tydligen också göra. Det står Genepi på ett av locken, vilket är en specialitet för regionen. Görs på en blomma som växer i bergen. Rätt gott.Hej då La Nata!Och, hej då Cesana! Vem vet? Arrivederci!Istället för skidåkning kom Tobias med den fantastiska idén att ta en tur till Barolo. Lite längre än beräknat, så med minsta möjliga marginal kom vi fram i tid till den bokade och privata visningen på vingården G.D. Vajra. Enligt vår guide, en mellanstor vingård som också levererar till Systembolaget. Anledningen att vi hamnade just här var en rekommendation från restaurangen kvällen innan.Vinet lagras på fat gjorda av slavonsk ek. Det var tydligen det bästa som gick att uppbringa. Reducerade smakpåverkan till ett minimum. Slavonien fick jag lära mig, ligger i den nordöstra delen av Kroatien.Lite lokal vingeografi. Viner från området omringat av den feta linjen får kallas för Barolo och i det lilla och mer skuggade området görs Barbaresco. Nebbiolo-viner från det större, lite ljusröda området är inte lika ”fina” och går under beteckningen Nebbiolo d’Alba. Nebbiolo förresten är druvan i både Barolo och Barbaresco.Barolo anses ju vara Italiens finaste vin och vissa menar att det även hör till världens finaste viner. Vi provade från höger till vänster. De två första var ett Barbera d’Alba och ett Langhe Nebbiolo. Inget som fick mina smaklökar att jubla, men sedan kom ett spännande vin gjort på en druva jag aldrig hade hört talas om, Freisa. Sades vara en sannolik anfader till Nebbiolo. Den fjärde flaskan var ett blended Barolo. Elegant enligt guiden. Lät som om hon ville säga att det var producerat för att tilltala en bredare publik. Kanske beror det på förväntningarna om hur ett Barolo ska smaka, men slätstruket tyckte jag, så även ett Barolo-vin bör väljas med urskiljning. Men sedan hände det grejer. Oj vad gott, utbrast jag! Coste di Rose, ett Barolo från 2017. – Vad kostar det? – 68 €. Oops, ca 720 kr, tveksamt om jag druckit något så dyrt vin förut. Berättade att jag förstått att kvalitetsviner var billigare på Systembolaget, hade hon någon uppfattning om det? Jodå, det var hon medveten om. Kanske 50 €, gissade hon. Vår guide visade sig ha väldigt bra koll. Googlade och såg att det ”bara” kostade 499 kr när Systembolaget lanserade det förra sommaren. Jag nöjde mig med att köpa en flaska med Freisa-druvan. Den kostade ”bara” 25 € 🙂
Den planerade, timslånga visningen drog ut på tiden och närmade sig två timmar, delvis beroende på alla mina nyfikna frågor. Tobias skruvade lite på sig och visade sig vara stressad över att fastna i fredagstrafiken ut från Turin och tillbaka upp i bergen. En av de saker jag var nyfiken på var hur italienskt rödvin kunde vara så hett idag. Min minnesbild av synen på italienska viner några decennier tillbaka var att det var billigt och blaskigt. Guiden förklarade det med att man tidigare varit mer inriktad på kvantitet än kvalitet. Och så något jag glömt bort, möjligen i skuggan av den österrikiska skandalen 1985 då man upptäckte tillsatser av glykol i vinerna. 1986 avslöjades en ännu större skandal i bl a Piemonte, nämligen att man tillsatt metanol i vinerna. Människor dog och blev blinda och producenter dömdes för mord. Det blev startpunkten för ett mödosamt arbete att återfå respekten för italienskt vin. Gick ju rätt bra. Då, berättades det, var Barolo ett fattigt jordbruksområde. Idag ser man bara vinrankor i snörräta led och området luktar gott om pengar och välstånd.
Så sant, men att det var Goethe som myntade dessa ord var en total nyhet för mig: ”Livet är för kort för att dricka dåligt vin”.Diset lyckades inte dölja bilden av ett väldigt vackert landskap.Jag hoppade av i Turin och kunde än en gång konstatera vilken vacker kärna staden är begåvad med.Matklockan hade vant sig vid italienska tider, men just idag blev det si och så med lunchen, så vid sju klev jag in på denna krog och överraskade personalen där de satt och åt sin middag, men jag kände mig hjärtligt välkomnad ändå. Ibland ska man ha tur. Även denna kväll blev det ett restaurangbesök som gjorde avtryck. Inte samma typ av fine dining som kvällen innan, men mysig inredning, hjärtligt bemötande och familjär stämning. Lite Lady och Lufsen-krog. Framåt åtta var det fullt och en kakafoni av högljudda, glada samtal. Svårt att inte trivas och sitta kvar och njuta av kaffet lite extra länge. Kommer du till Turin kan jag varmt rekommendera Antico Balon.
En helt ovetenskaplig jämförelse baserad på första intryck:
Det är mer än språket som som skiljer en fransk café au lait från en italiensk caffe latte. Den franska varianten är godare.
Maten är godare och billigare i Vialattea än i Dolomiterna.
Människorna är trevligare i italienska Vialattea än i både Dolomiterna och Frankrike.
Maten i de franska backarna är bara tråkig bukfylla (stämmer även med tidigare intryck från Chamonix) , emedan man i backarna i italienska Vialattea kan få riktigt god mat.
Frankrike är dyrt i jämförelse med Italien.
Än en gång tack Tobias för två veckor fyllda av upplevelser, både förväntade och icke förväntade. Vi är ju många som vet det sedan tidigare, att du är en fixare av stora mått, men jag blir ändå imponerad av din kreativitet och ditt engagemang för att få dina gäster att trivas. Hoppas du får en härlig fortsättning på ditt skibummande.
