Rutt: Täljöviken-Arlandastad-Arlanda flygplats-Köbenhavns lufthavn-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Olbia-Gola di Gorropu-Dorgali-Cala Gonone (med utflykter till Cala Fuili, Cala Luna och Nuraghe Mannu)-Nuoro-Macomer-Olbia-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Köbenhavns lufthavn-Arlanda flygplats-Arlandastad-Täljöviken
Datum: 25 april-2 maj 2026
Medresenärer på Sardinien: Bilbo, Lise Johnsson, Reiner Johnsson och Filip Karlbom
Filip: – Du är välkommen ner att hälsa på om du vill. Häng med oss precis som du gjorde när vi var i Spanien.
Fortfarande var det väldigt oklart när de skulle befinna sig var någonstans. Filip och Lise var ännu en gång ute och luffade med sin husbil, denna gång med förstärkning av Bilbo, deras Australian Cobberdog. Filip hade tagit en sabbatstermin från läkarstudierna och Lise hade tagit tjänstledigt från sitt jobb. Det kan tydligen löna sig att ta ledigt. När hon kommer hem väntar tydligen en befordran. Husbilen ska de sälja, så detta skulle bli det sista äventyret med mobilt boende på gummihjul. Det har varit spännande att följa deras resa, delvis i mina fotspår för tre år sedan när jag tågluffade och precis som de, besökte bl a Sicilien och Amalfikusten.
Så småningom visade det sig att de ville till Sardinien och det är också en ö som stod på min imaginära bucket list. När jag väl satt ner foten och bokat biljett, så övertygade de även Reiner, Lises pappa att han skulle komma ner. Filip beskrev en gång Reiner som en go Göteborgs-gubbe och jag är helt enig. Det vilar inga ledsamheter där inte. Vad kul!
Kastrup: Vid första anblicken såg det ut som ett veteranflygplan som kom inglidande, men skenet bedrog. Det var bara målningen som var lite vintage. Kul grej i alla fall med en retro-målad Airbus. Den fick dock inte jag flyga med.
Jag anlände Olbia på lördagseftermiddagen och Filip, Lise och Bilbo skulle komma med färjan från fastlandet tidigt morgonen därpå. Redan vid inflygningen konstaterade jag att det här blir bra. Från planet kunde man skåda en fantastisk grönska och väldigt vackert, turkost Medelhavsvatten, havsvikar och kullar. Lokalbuss in till stan, incheckning på mitt Airbnb och sedan snabbt ut på stan.
Mitt första ärende var närmsta glasställe och den här glassen gick inte av för hackor. En av de godaste jag ätit på länge, ricottaost och honung tror jag det var i den ena kulan.Enligt Chat GPT fanns det två sevärdheter i Olbia, varav gågatan Corso Umberto I som jag nu flanerar på var den ena.Vid gatans slut kommer man ner mot hamnen och ett torg som en vespaförening tagit i anspråk för någon form av hallabaloo i italiensk anda. Jag var lite för långsam med att få upp kameran. Även männen ägnade sig åt några mysteriösa danser eller vad man nu kan likna deras mooves med. Helt nyktra verkade de inte vara så jag hoppas de parkerade vesporna fick förbli parkerade, men fan tro’t.Det fanns lite fler än två sevärdheter. Denna utsmyckning till exempel.Den andra sevärdheten var Basilica di San Simplicio från 1000-talet.Ett besök var väl värt den omväg som krävdes för att ta sig dit. Väldigt vacker i all sin enkelhet. Jag förstod att något var på gång och en av de övriga besökarna berättade för mig att det skulle förrättas ett dop. Oj, sa jag, bör jag kanske gå härifrån då? – Nej, nej, stanna du, tyckte hon.Men, kolla in ”bebisen”. Det är kanske lite svårt att se, men han har stajlad frisyr, kostym och slips och fina skor. Hur gammal var han tro? Är det så man gör Italien, funderar jag. Jag stämmer av med Google Gemini, men mina funderingar kommer på skam. Detta tycks vara ett undantag. Prästen var inte så där strängt katolsk som jag har fått för mig att katolska präster är, utan glad och utlevande.Jag hade en vag aning om att det gick tåg på Sardinien och på väg från flygplatsen in till stan passerade vi också en järnvägsövergång som en bekräftelse på detta. På väg till kyrkan passerade jag vad som såg ut som en nedlagd järnvägsstation, så någon levande persontrafik gav ju detta inte något sken av.Men, se där! Istället för den nedlagda stationen, en bit bort, en futuristisk, ny station i djärv arkitektur. Snyggt? Tja… För tillfället mer eller mindre öde. Föga visste jag om min resa tillbaka till Olbia och att jag faktiskt skulle hamna just här.Det började bli sen eftermiddag och jag drog mig tillbaka till händelsernas centrum. Jag hittade en restaurang vars uteservering fortfarande nåddes av solens strålar. Det såg ut som en typisk turistfälla, men med hypotesen att ett glas vin kan man ju inte misslyckas med slog jag mig ändå ned. Men, det var snudd på att man inte lyckades med det heller, ett synnerligen minimalt glas med ett inte särskilt gott vin. Det var dock så skönt och avkopplande där jag satt att jag ändå bestämde mig för att sitta kvar och äta middag. Döm om min förvåning när jag fick in min pizza och inser att detta, det var en av de godaste pizzor jag någonsin ätit. Vilken deg och vilken smakrik ost. Wow!Tidigt dagen därpå mötte jag upp med Filip, Lise och Bilbo för ett kärt återseende. Inte minst Bilbo blev jätteglad. Jag har ända bara träffat honom ett par gånger, men uppenbarligen kände han igen mig. Nu är vi på väg mot dagens äventyr, en vandring till en kanjon. Jo, det heter faktiskt kanjon på svenska.Intrycken från inflygningen bekräftades. Fantastiskt vackert! Grönska, kullar och dramatiska berg. Allt såg dessutom så välvårdat och välmående ut. Inte alls så skräpigt och slitet som det t ex var på många ställen på Sicilien.Vi tar av från allfarvägen och följer en smal serpentinväg. Lise är tacksam för att Filip kör.Vi parkerar vid vad som kallas Surtana-parkeringen. Härifrån ska vi vandra ca 12 km fram och tillbaka till kanjonen Gorropu. Ingen klättring idag, men Filip spanade lystet på klätterväggen och de klätterleder som tydligen ska finnas där.– Och det säger du nu! Filips frustrerade reaktion när jag bekänner att jag under de senaste veckorna känt ett visst tryck över bröstet. Först viftade jag bort bekymren, men jag började så smått inse att det fanns någon slags koppling mellan motionsmässig ansträngning och besvären. Men, lite bröstsmärtor, titta så vackert! Det här vill man ju inte gå miste om.Bilbo har inte riktigt hajat poängen med att lämna land och kasta sig ut i vattnet, så nu ska här badtränas, med milt tvång.– Vad håller de på med, matte och husse? Skönt att få skaka av sig eländet.Vattnet var härligt friskt (=rätt kallt) och skönt att svalka sig i. Badar man inte kan man förundrat studera hur vissa träd väljer att växa.En mötande vandrare berättade att entrén till kanjonen stängde snart. Entrén?! Ja, som svensk kan det var lite svårt att vänja sig vid tanken att allt tillträde till naturen inte är fritt. Med tanke på risken för tryck över bröstet vågade jag inte älga på i det tempo som kanske behövdes, utan släppte iväg de andra.Men, jag hann jag med. 6 € har jag för mig att det kostade att sig in den sista biten, men det var det värt.Lägg märke till BENÈNNIOS, sardiska för välkommen. Sardiska är ett eget, starkt hotat språk, läser jag. Tyvärr förs det inte vidare från den äldre till en yngre generationen i samma utsträckning som förr och i skolan, på tv, i nyheter och i affärslivet pratas tydligen bara italienska. Så av den miljon som lär kunna språket är det många som bara sägs ha en passiv förståelse. Utöver denna miljon bor det ytterligare 550 000 människor på Sardinien. Vid några tillfällen slog det mig, var det där verkligen italienska jag hörde. Kanske var det inte det, utan sardiska då.Fantasin skenar iväg. Har folk bott i grottorna? Den näst intill vertikala grottan kan ju ha varit en utmaning att både ta sig till och bo i, men den eller de längre ner?Funderar över skillnaden mellan en ravin och en kanjon. En kanjon är tydligen smalare och mer otillgänglig än en ravin.Med guide skulle man tydligen kunna ta sig igenom kanjonen och komma ut någon annanstans. Någonstans bakom hörnet här tog äventyret slut för oss vanliga dödliga. En timme fick vi på oss, men det var rätt lagom.Tillbaka mot bilen blir detta blickfånget. Ni som har varit i Dolomiterna och åkt skidor har säkert åkt turen Sella Ronda. Påminner det inte om en minikopia av berget Sella?Filip och Lise var reseledare och nattens stopp var Dorgali, så tillbaka norrut en bit. Jag bodde på Airbnb och de i sin bil. På kvällen var vi ute och åt lite sardiska specialiteter på en restaurang som hette Lìtu Osteria Moderna och som hade fått jättebra recensioner. Tja, gott var det, men inte anmärkningsvärt.Det här skulle bli vår base camp, den lilla staden Cala Gonone belägen längs Golfo di Orosei (Oroseibukten). Enligt uppgift skulle här bara bo 1279 personer. Skenet bedrar, staden såg ändå något större ut. Man får anta att en hel del av bebyggelsen och alla restauranger är kopplade till turismen.Filip och Lise skulle ägna sig åt strand och bad. Var det en uppoffring för att jag var på besök? Men, de såg helt seriösa ut när de sade att det skulle bli skönt.Lunch på en parkeringsplats. Är denna bild en illustration av hur det är att luffa runt med husbil? Ikväll dyker även Reiner, Lises pappa, upp och vårt boende är inte inflyttningsklart ännu, men då kommer husbilen stå parkerad på gården som hör till vårt boende och vi kommer alla att tillsammans kunna laga och äta en del av våra måltider där.
Reiners flyg gick till Cagliari, ”huvudstaden” på ön, varifrån han skulle ta en buss till Nuoro, ca 80 km bort på slingriga vägar, där Filip och Lise skulle möta upp. En dryg timme skulle bilresan ta, en väg, och jag började så smått undra om det hänt något, när de dröjde. Då ringde Filip och berättade att Reiner hade glömt sin resväska på bussen, så innan återresa till Cala Gonone fick de jaga en buss som hade satt kurs på sin depå. Jag ler lite. Det kunde ha varit jag. Jag vet inte hur mycket grejer jag drällt när jag varit ute och rest. Hittills har jag fått tillbaka allting, men visst, det vållar en del ångest, frustration och tidspillan, men också en del roliga minnen.
Vyn från vårt boende var vackrast upp mot bergen. Vi bodde helt OK. Den största olägenheten var nog två vakthundar som skrämde livet ur en när man passerade på gatan. Deras hotfulla och hungriga gläfsande lämnade inget utrymme för tolkningar av vad som skulle hända om de slapp ut.Idag lämnar vi alla Cala Gonone och Lise åker bak i skåpet. Hmm. Vi är alltså på Sardiniens östkust och åker nu lite söderut.Målet är denna fantastiska strand, Cala Fuili.Sol och bad, men inte bara. Här erbjöds även klättring.På håll ser det ju som en fullständigt slät och omöjlig vägg, men Filip, till höger, har nått toppen på leden. I klättervärlden graderar man lederna efter svårighetsgrad i enlighet med ett franskt system. Ett är lättast och nio svårast. Och när man kommer upp i svårighetsgraden sex, delar men dessutom in svårigheterna i undergrupperna a,b,c och ibland lägger man dessutom till ett plustecken, för att göra det ytterligare finmaskigt. Här i Cala Fuili avverkade Filip och Lise leder med graderingarna 6b och 6b+.Nu är vi på en annan klippa och här är det Lise som är i farten.Ibland ger armar och ben mer intrycket av tentakler, som en bläckfisk som rör sig upp längs berget.Sedan är det min tur att prova. Jag och Malin, min dotter och Filips lillasyster, hälsade på Filip på Lofoten 2014. Filip hade då varit där ett år och gått på Lofoten Folkehøgskole i Kabelvåg (inriktning klättring och alpint friluftsliv). Inför resan dit köpte vi lite grundläggande klätterutrustning åt oss två (hjälm, sele och världens obekvämaste skor), vilken vi testade med viss framgång. Inte minst Malin var duktig. Sedan hälsade jag som sagt på Filip och Lise i Spanien under en annan husbilsluff och även då gavs det tillfälle till lite klättring. Men, jag kände mig rätt orutinerad och lite spänd inför äventyret som väntade. Nu är jag på en led kategoriserad som en fyra i svårighetsgrad. På ett ställe fastnade jag ett tag innan jag tog mig vidare, men till slut nådde jag toppen. Sedan var det dags för det som nästan är det läskigaste: att studsa ner för berget, helst i närmare 90 graders vinkel mot väggen. Men, kul och väldigt nöjd med mig själv.
När det gäller graderingarna 1 och 2 handlar det tydligen mer om vandringsleder. I en klättrares ögon ska dock sägas. Jag minns när jag, Malin och Filip skulle bestiga Vågakallen på Lofoten och jag tyckte att vi åtminstone när vi närmade oss toppen, ägnade oss åt klättring. Vi kom upp m h a utskjutande stenar som vi tog tag i för att inte ramla ner. Det kallade Filip för vandring, så det var väl kanske en klättringsvandring, svårighetsgrad ett eller två.
Ny dag. Återigen tog vi bilen till Cala Fuili, men därifrån skulle vi vandra till Cala Luna. Inte särskilt långt egentligen, 5,5 km, men väldigt mycket upp och ner. Och nu började jag verkligen känna av trycket över bröstet igen. Filip hade redan ställt diagnosen misstänkt kärlkramp.Han har arbetat som sjuksköterska på en hjärtavdelning och nyligen praktiserat på en hjärtavdelning som en del av sina läkarstudier, så inget som gick att vifta bort som obefogad oro. Jag uppmanade de andra att knata på så skulle jag ta det i min takt. Filip tyckte jag borde nöja mig med att stanna till på en näraliggande utsiktspunkt och sedan gå tillbaka till Cala Fuili. Jo, jo, det kan jag ju göra om det kniper, tänkte jag. Många pauser blev det och jag kom att tänka på när mamma och jag var i Gudbrandsdalen i Norge och åkte skidor. Vi samtalade en del med ett äldre par och en dag var det lite uppståndelse på högfjällshotellet då mannen i fråga hade dött ute i skidspåret. En hjärtinfarkt kanske. Jag minns att jag blev väldigt berörd. Skulle samma öde drabba mig nu? Vad håller jag på med egentligen? Och utsätta Filip för denna vånda…Helt ensam var jag inte på min vandring. Ödlor i skiftande färger gjorde mig sällskap här och var.Filip ringde: – Hur går det för dig? – Jo, jag är snart framme. Ser stranden nu. Filip: – Åhh, jag visste det!För att komma bort till stranden var man tvungen att vada över denna flod. Jag tilltalade paret på ett försök till franska. Vi hade setts ett par gånger på leden redan. – Ser vi så specialla ut? Hur kan du se att vi är fransmän? – Ja, men jag hör ju att ni talar franska.Det var en jättefin strand med små krypin och gänget tröstade mig med att vi har inte varit här länge alls. Lise hade köpt båtbiljetter tillbaka till Cala Gonone till sig och Reiner, men uppmanade mig bestämt att ta över hennes biljett. Jag var inte svårövertalad.Längs hela den här kuststräckan tror jag, men inte minst här i Cala Luna fanns det ett antal häftiga grottor.
Intressant tilläggning. Båten kör upp på stranden så långt det går och fäller ut en lång, hopfällbar landgång. Lite vingligt var det att gå ombord, men fiffig lösning. Något för båtarna till Gotska Sandön att ta efter?Ingen mer vandring nu, deklarerade Filip och Lise. Så, idag stannade vi på stadsstranden. Bilbo protesterade inte nå särskilt längre över att bli utburen i vattnet. Undrar när han ska ha kommit så långt att han kastar sig ut själv.Jag provade Filips och Lises uppblåsbara SUP:ar förra året när vi var i Hällesdalen. De är rätt ranka, men då stod jag upp och paddlade, förmodligen med senilsnören på glasögonen. Det vågade jag inte nu, jag har redan tappat för många glasögon i vattnet. Foto: LisePå jakt efter restaurang. Själva stadskärnan i Cala Gonone var rätt mysig.Här hamnade vi två gånger. Det var egentligen inte meningen. Vi hade slagit oss ner vid ett bord på en annan restaurang, men Filip och Lise blev så störda över bemötandet (var det p g a bemötandet av Bilbo?) att de reste sig och gick ut. Det vara bara att följa med 😉Sista kvällen tog Filip och Lise med oss på en utflykt till Nuraghe Mannu, ruiner från romartiden. Man tror att det kan ha varit ett vakttorn som skulle skydda den intilliggande bosättningen..Trädet får man förmoda är av något yngre datum. Trädklättraren är definitivt av yngre datum.Tidig morgon och Filip och Lise har skjutsat mig till busshållplatsen. Hej då! Och hej då husbilen! Förmodligen sista gången jag ser dig.Och vilken tur, där kommer en buss och min appbiljett godkändes av föraren.Det är tidig morgon. Bussen avgick 06:45 och klättrar upp för serpentinvägarna mot Dorgali där vi tillbringade en natt i början av veckan. Solen är på väg upp ur havet och den här delen av turen bjuder på en hänförande utsikt. Tillbaka i Dorgali tänker jag att föraren måste ha kört fel. I de här gränderna får inga bussar plats. Men, i Italien går det, bara viljan finns och den saknas sällan.Enligt tidtabellerna hade jag fjorton minuter mellan bussens ankomst och tågets avgångstid. Hmm. Åtta minuters promenad från busstationen till järnvägsstationen. Kändes tight. Skulle jag hitta? Skulle bussen ankomma i tid? Men, det var lugna puckar. Allt var rätt stilla så här mitt i en långhelg, lördagen den 2 maj. Med smalspårigt tåg skulle jag ta mig härifrån Nuoro till Macomer, där jag skulle byta till Tren Italia för vidare färd mot Olbia. Är man spårnörd är det viktigt att hålla rätt på spårvidder också, så det fick jag googla fram: 950 mm. Rena bredspåret jämfört med t ex Roslagsbanan (891 mm).Här slingrar sig tåget fram längs bergskullarna. Mer spektakulärt var det direkt efter Nuoro, stup och broar som gjorde att man började fundera över italiensk ingenjörskonst eller maffians fuskbyggen. Jag läser dock att det inte finns någon sardisk maffia och att ön idag har låg brottslighet. Det var ju skönt att veta. Det går i rätt makligt tempo och de flesta stationerna såg ut som om de sett sina bästa dagar. Automatiseringen var inte så långt framskriden. Personal även på stationer som såg helt obetydliga ut och vid minsta kostig vi passerade stod en reflexklädd person med någon slags plaststav. Det var inte fullt lika grönt när man kom in i landet en bit, men ändå, betande kor och får och olivlundar.Det var ingen rusning direkt. Efter en stund började det tränga på lite. Jag såg ingen toalett, men en del utrymmen var lite slutna, så jag frågade konduktören om det möjligen fanns någon toalett ombord. Han beklagade sig, tyvärr inte, men gjorde min fråga till sitt eget bekymmer. Han bad mig följa i tåget dit tidtabellen var anslagen. Han pekade: Här finns en toa på stationen! Väl där visade han halvspringande vägen till en låst toalett som han först efter viss möda lyckades låsa upp. Fem minuter försenade reste vi vidare.Jag undrar om de som skulle med anslutande tåg söderut blev nervösa över att jag åsamkat tåget denna försening. Det var ju inte heller så att anslutande tåg rullade in på samma plattform. Det var inte ens samma station.De flesta skulle med anslutande tåg mot Cagliari och för egen del hann jag precis fram till stationen när jag såg det tåget gå, men de andra hann nog.Jag hade betydligt mer tid till förfogande, men här kommer det, tåget mot Olbia. Nu krånglade dock appen. Det uppstod ett fel, sa den en gång, sa den två gånger, men vid tredje försöket hände något: Du kan inte lösa biljett så här nära inpå avgången. OK. Vad händer nu? Får jag gå på tåget utan giltig biljett? Jag har tidigare erfarenhet av synnerligen stränga, italienska konduktörer. Jag hade dock inget val. Innan det första stoppet såg jag inte röken av någon konduktör. Sedan kom han och jag var i färd med att visa honom vad som gjorde att jag inte hade någon biljett. Möjligen såg han att jag fipplade med appen och fokuserade på andra resenärer och när han kom tillbaka visade han inget intresse för mig längre. Min självbild är att jag inte är en tjuvåkare. Skulle jag leta rätt på honom och förklara min belägenhet? Nä, man ska sitta still i båten har jag lärt mig, men… Ja, jag är numera en tjuvåkare, åtminstone på Sardinien..
Tillbaka i Olbia hade jag någon timme innan jag behövde ta bussen ut till flygplatsen. Jag visste precis vad jag skulle göra. Först gå tillbaka till restaurangen där jag åt den goda pizzan och sedan avsluta med den fantastiska glassen gjord på ricotta och honung. – Pizza? Nä det serverar vi först från klockan fyra. OK, snopet. Den alternativa lunchrätten var inte alls lika god. Nåja, jag får trösta mig med en glass till efterrätt. Nähä, inte det heller, stängt. Vad är detta för komplott?
Nåja vad är en lunch och en glass i jämförelse med den trevliga vecka som Sardinien, Cala Gonone och sällskapet med Filip, Lise, Bilbo och Reiner bjöd på. Stort tack till er och jag hoppas jag inte orsakade för mycket vånda med mina hjärtbesvär. Hoppas Filip och Lise att ni får en fortsatt trevlig upptäcktsfärd.
EPILOG
Redan på Sardinien fick jag en tid till min husläkare, tisdag påföljande vecka. Han började först tala om konditionstest och långtids-EKG eller något ditåt. – Så får du komma tillbaka om en månad. – Jaha, om en månad… Men, då var planen att jag skulle vara ute och segla. Kan jag komma tillbaka lite tidigare? – Njae, det hinner vi inte. En stunds tystnad följer. – Då remitterar jag dig till hjärtakuten. Snacka om helomvändning! Så jag satte mig i bilen och åkte till Danderyd. På vägen dit slog det mig vad som skulle med hända med bilen om jag nu blev kvar där. Men, det kändes trots allt lite overkligt, det är nog falskt alarm. På hjärtakuten tog Dr. Ann Samnegård emot. Bland hennes meriter märks, möjligen kan det finnas tyngre meriter i hennes CV, att hon har gastat på Aquileja 🙂 Med den äran dessutom. – Vi lägger nog in dig, sa hon. Oh shit! Ett dygn senare var jag opererad för kärlkramp, en slang in i handleden, lite kontrastvätska och se där, det kunde ha smällt när som, som den opererande läkaren uttryckte sig över förträngningen i ett av kranskärlen. Ballongutvidgning och in med ett sk stent (typ armeringsnät), så att kranskärlet fortsätter att hålla sig utvidgat och sedan såg det ut som rena motorvägen, fritt fram. Allt kunde studeras på en monitor. Ytterligare två dygn senare var jag utskriven.
Bilen? Lite tur i oturen, min äldste son Joakims yngsta dotter Agnes hade ramlat och slagit sig så illa att de råkade vara på Närakuten samtidigt med att jag var på Hjärtakuten, så de tog min bil och körde hem när Agnes var undersökt och omplåstrad.
Naturligt nog får jag ju frågan av en massa omtänksamma människor hur jag mår. Det är knappt jag förstår vad de menar. Mår? Jo, jag mår bra. Jaha, hjärtoperationen…
Tanken förskräcker dock. Var det tack vare mina seglingsplaner som jag slapp en hjärtinfarkt? Och vad hade hänt då? Jag blev så tagen efter operationen, som kanske var över på en timma, att det bara brast för mig. Tårarna rann och jag kände en så enorm tacksamhet gentemot de läkare och sköterskor som hade kommit i min väg. Det här måste vara svensk sjukvård när den är som bäst. Jag är väldigt imponerad och tacksam, tacksam över att denna back-up finns där i bakgrunden och tacksam över att få vara med ett tag till 🙂
