Författare: Per Karlbom

Rutt: Åkersberga-Gävle (Gävlebro)-Sundsvall (Birsta)-Sollefteå-Vilhelmina-Klimpfjäll-Stornäsbron-Åsele-Harmånger-Åkersberga

Datum: 21 februari-1 mars

Medresenär: Liza Eriksson

Viktig språkkunskap för en sörlänning: Betoningen i Klimpfjäll ligger på första stavelsen 🙂

Klimpfjäll? Oavsett uttalet, lät det vagt bekant, men gick det verkligen att åka utför där? En koll på nätet vederlade mina dubier. Men, det är ju jättelångt bort, drygt 80 mil. Ändå, jag hade ingen skidresa bokad i år och vecka 9 var ju fri. Förvisso sportlovsvecka i Stockholm, men det här var ju Västerbotten och där infaller sportlovet v 10. Jag har tidigare erfarenhet av en vecka 9 i Tärnaby och då var det nästan tomt i backarna. Det är ju en lyx att få kunna stå på utan oro att köra på någon eller i ännu högre grad, utan oro att bli påkörd.

Det var Liza som låg bakom inbjudan på Facebook och efter ett samtal var jag välkommen att haka på. Jag hade ingen aning om vilka de övriga skulle kunna tänkas bli, men tänkte på alla mina seglingar med gastar som inte kände varandra. Kan de, kan jag! Nu visade det sig dock att Liza hade svårt att få ihop ett gäng att fylla huset med, många kansken, hur tar man sig dit, långt bort och allt vad det var, så det blev bara vi två. – Känner du dig bekväm med att åka iväg med bara en främmande man?, frågade jag och tänkte att hon kanske ville ställa in nu. Hon lät närmast förvånad över frågan, men Liza visade sig också vara en dam med rätt mycket skinn på näsan.

Resan tog ju en förskräcklig tid, drygt tolv timmar inkl matstopp och bunkring mm. Ändå kändes det rätt OK. Är det så att man ställer in sig på det från början och att vägen därmed ändå inte känns så lång? Vägen kändes också bättre än dem till t ex Sälen- eller Härjedalsfjällen.

Och hur gick det då? Som nybörjare var det ju en viss anspänning förstås. Det knepigaste var egentligen att se var skoterleden gick någonstans. Allt var lite jämnvitt. Ibland visste jag inte heller åt vilket håll jag skulle köra när leden delade sig, men det fanns ju gott om andra som glatt ledde mig åt rätt håll. Visst blev jag omkörd av några skotrar, men jag tyckte ändå att jag körde på rätt bra. Så bra att jag fick förebråelser av Liza för att jag måste ha fuskat, jag kunde omöjligen ha tagit mig runt så snabbt, menade hon. Naturen hann jag inte njuta så mycket av, men kul var det. Nu var det ju inget race på tid, men det verkade få ta notis om. Man körde på i full fart. När jag ett kort ögonblick, nere på isen, vågade kastade ett öga på hastighetsmätaren var jag uppe i 75 km i timmen. Det kändes som en fullständigt svindlande hastighet.

Någon kanske undrar vad det kostar att hyra en skoter. 1600 kr/dag, men vi lyckades pruta ner det till häften. Vi skulle ju bara vara med på Pokerrun. Sedan fick vi ändå hämta skotrarna så tidigt att det ändå blev nästan en heldag.

Det känns som om jag varit väldigt långt bort. Det var spännande att komma hit och tack Liza för ditt initiativ! Även om man hade både backar och skidspår för sig själv, så kanske åkningen ändå var lite begränsad. Det stämmer nog som någon sa, att man ska vara en hängiven skoteråkare för att få ut tillräckligt av en vintervecka här. Ska jag åka hit igen, skulle jag vilja göra resan under sommaren. Vandra i den storslagna naturen och uppleva hela Vildmarksvägen. Jag antar också att människorna här är lika trevliga, öppna och nyfikna på sommaren som dem vi mötte under denna vintervecka.

 

Candolim – Vasco  da Gama – Hosapete Junction – Hampi med omgivningar – Hosapete Junction – Collem – Dudhsagar Falls – Collem – Agonda Beach – Bogmallo – Goa International Airport Dabolim –Mumbai Chhatrapati Shivaji International Airport – Flughafen Frankfurt – Stockholm Arlanda flygplats – Täljöviken

Datum: 28 november – 7 december 2025

Att boka en tågbiljett visade sig vara förenat med lika mycket strul som att få visum. För att boka en tågresa ska man först registrera en profil. Inget konstigt med det. Som en del i denna process och som innehavare av utländskt mobilnummer får man erlägga en avgift för att ta emot en verifieringskod som ska skickas via SMS. Den kom dock aldrig. Jag tog flera gånger kontakt med den indiska järnvägens kundtjänst, utan att det ledde till att jag kom närmare en lösning. Som vanligt tar jag hjälp av Chat GPT när något skiter sig. Hen suckar medlidsamt över den indiska järnvägens webbplats och föreslår alla möjliga kreativa åtgärder som att t ex tömma cache-minnet, testa en annan webbläsare, använda inkognito-läget, byta telefonens språk till indisk engelska, testa annan sajt mm. Inget hjälper, så jag landar ändå i att upprepa proceduren från scratch och betala utlänningsavgiften en gång till, men då stupar det på att mitt upprepade lösenord inte sägs överensstämma med det jag angav i det första fältet, fastän det är identiskt. Och nej, inga dolda mellanslag eller dylikt. Tillbaka till kundtjänsten, men då möts jag av ”We are having an issue.” Menar du, tänker jag irriterat. Jag är ju lite envis av mig och ger mig inte första taget, men efter att ha spenderat runt åtta timmar på detta ger jag upp och vänder mig till sonen DMello (namnet på både pensionatet och dess ägare). Han försöker aktivera sitt konto, men lyckas inte. Han försöker få tag på en resebyrå, men de svarar inte. Dagen därpå låter han meddela att han registrerat ett nytt konto i sin frus namn och nu lyckats beställa en biljett. Puh! Förmodligen hade det enklaste varit att köpa ett lokalt SIM-kort. Lärdom till nästa gång.

I ottan fredag morgon den 28 november ger jag mig iväg med taxi från Candolim till Vasco da Gama. Märklig upplevelse att huvudgatan ligger där mer eller mindre övergiven. Mest några hundar som är vakna. När vi når floden blir det dock ett folkliv utan dess like. Det är fiskmarknad och nu låter det och luktar det, bilar, moppar, människor, djur och salustånd huller om buller i god indisk ordning.

Egentligen var det Hampi jag var på väg till, men dit går det inga tåg. Kanske var Hampi lite väl långt bort för en avstickare. När jag för mitt barnbarn skulle visa på jordgloben vart jag skulle resa, såg Indien så litet ut. Men, Indien är stort, drygt sju Sverige skulle rymmas på Indiens yta, så nästan vart man än ska är det långt bort. Hampi ligger i grannstaten till Goa, Karnataka. Den hade jag aldrig hört talas om, men så fick jag lära mig att huvudstaden i Karnataka är Bangalore. Då ringde det en klocka, Indiens Silicon Valley. Fast egentligen heter inte staden Bangalore längre. I likhet med många andra städer har man gjort sig av med de koloniala namnen, så numera är Bengaluru det officiella namnet. Hampi för övrigt, är storleksmässigt en liten skitstad med knappt 3000 invånare (2011), men som ni säkert anar finns det ändå något som lockar där.

Inför avresan till Indien hade jag läst följande: ”Ett av de mest genuina sätten att transportera sig på i Indien är att åka tåg. De håller aldrig tiden, det är stundtals väldigt trångt och det är svårt att hitta rätt vagn, men det är en upplevelse för livet. Du träffar garanterat en massa nyfikna människor som gör resan till ett äventyr.” Sanna mina ord!

Vi började dock röra på oss, nästan på utsatt tid, men efter kanske hundra meter stannade vi igen och så rörde vi på oss igen i slow motion innan vi kom upp i någon slags marschfart, som dock inte kändes som så mycket mer än 50-60 km/tim. Sedan höll det på så där fram och tillbaka ett tag, men på vissa sträckor lär en hastighet om 110 km/tim ha varit tillåten.

Efter några uppehåll på vägen dök konduktören upp och konstaterade att jag satt i fel vagn och när jag i efterhand jämför biljetten med fotot, ser jag ju nu att det står ”BV2” inte ”B2”. – Du får gå av och byta vagn. Vi hade just då ett stationsuppehåll. – Men, hur mycket tid har jag på mig för det? Då såg han lite osäker ut och lät mig sitta kvar till nästa station. Sedan kom någon med vad som såg ut som en betydligt enklare dräkt jämfört med konduktörens strikta uniform. – Sitt kvar du!

Enligt Times of India är alkoholskatten i Goa den lägsta i landet med en skattesats om 55 % (vilket tydligen är betydligt mer än för bara några år sedan) emedan den i grannstaten Karnataka som jag nu kommit in i, ligger på 80 %.  ”A bottle of alcohol that costs Rs 100 in Goa will set you back by Rs 305 in neighbouring Karnataka.” Oavsett om det var menat som påslag eller som andel av slutpriset förstår jag inte hur de fick den matematiken att gå ihop, men så stod det i alla fall. Jag fortsätter att grotta ner mig och Indien har tydligen fem olika momssatser och momsen delas mellan delstaten och den centrala regeringen så länge transaktionen håller sig inom en delstat, men sker försäljningen från en delstat till en annan blir det genast krångligare. Det låter väldigt indiskt, varför göra det enkelt?

Det har varit många allvarliga tågolyckor i Indien. En av de mer uppmärksammade var 2023 när 300 människor omkom i en tågkollision i något som heter Odisha i nordöstra Indien, då ett tåg p g a signalfel leddes in på fel spår. Många av olyckorna har berott på den mänskliga faktorn, men också på bristande underhåll av både spår och lok och därav följande urspårningar. Det finns dock hopp. Jag läser att antalet olyckor minskat. De hundratals urspårningarna per år har blivit betydligt färre och man jobbar med automatisering och fjärrkontrollsystem och även en lokalt utvecklad motsvarighet till vårt ATC-system (det som övervakar att lokföraren t ex inte passerar en stoppsignal), KAVACH. Denna automatisering verkar dock ännu inte ha nått hit.

De flesta har ju hört talas om romarriket, men hur många har hört talas om Vijayanagarriket, 1336 till 1646? Går ju knappt att uttala. Enligt min guide stod det under rikets höjdpunkt näst i rang efter romarriket. Det kan dock ha varit ett utslag av lokalpatriotiskt önsketänkande. När jag faktakollar känns just denna uppgift lite överdriven. Icke förty, det behövdes inte så mycket fantasi för att förstå vilket mäktigt rike det måste ha varit, efter att ha besökt en del av de ruiner som finns kvar från denna tid. Under rikets glansperiod utgjorde ruinerna vid Hampi det dåtida rikets huvudstad. Inte så överraskande kanske, Hampi-ruinerna är upptagna på UNESCOs världsarvslista.

Egentligen verkade riket i praktiken gått under redan 1565 efter det att den hinduiska armén i Vijayanagar inte längre lyckades stå emot de muslimska sultanaten i norr. De plundrade och förstörde dessutom Vijayanagar under hela sex månader efter sin seger och lämnade staden i ruiner. Detta stora hämndbegär och denna förstörelselusta, vad bottnade det i?, kan man undra. Efter detta kunde riket aldrig återhämta sig, och splittrades snart i mindre kungadömen. Så var det med det.

Guide nämnde jag. Jo, dag 1 lyxade jag till det med att hyra både guide och chaufför. En heldag med en guide upp till sex timmar kostade 3500 Rupier och till det kom kostnaden för en tuk-tuk med chaufför om 1800 Rupier. Totalt motsvarar det ca 543 SEK. Det är konstigt hur man anpassar sig till den lokala kostnadsbilden vad gäller vad man uppfattar som dyrt respektive billigt. Men, tänker man bort det och översätter till vad ett motsvarande arrangemang i Sverige hade kostat, är det ju jättebilligt. Ruinerna i Hampi låg dessutom utspritt över ett rätt vidsträckt område, så det fanns egentligen inga vettiga alternativ.

Tripundrans linjer kan även representera den heliga tre-enigheten mellan gudarna Brahma (skaparen), Vishnu  (uppehållaren/bevararen) och Shiva (förstöraren/återskaparen).  Beroende på vem man frågar kan man få svaret att hinduismen har allt från hundratals miljoner gudomar till att egentligen bara ha en enda gudomlig kraft, världssjälen Brahman. Med den senare förklaringsmodellen skulle man se det som att de många gudarna egentligen bara utgör olika former eller yttringar av denna enda gudomlighet. Jag börjar allt mer ana komplexiteten i den hinduiska tron.

Jag ska kanske påminna också om att detta inte är någon avhandling. Jag frågar människor, får mer eller mindre begripliga eller vettiga svar, jag letar och hittar information på nätet. Jag anger sällan källor, utan utgår från det som jag tycker verkar trovärdigt och ibland begriper jag inte riktigt. Om man tänker på hinduismen har jag förstått så mycket att det är en komplex religion och att den rymmer många motsägelser och nyanser. Så, du som läsare får ta allt med en nypa salt och hinduer eller andra, bättre vetande får gärna använda möjligheten att kommentera detta (och andra förstås) inlägg. Det skulle jag uppskatta.

Guden Shiva är bl a känd för att han har tre ögon och särskilt det tredje ögat står för att han har högre insikt, en förintande eld och upprätthåller kosmisk rättvisa. Det är minsann en mäktig gud som är både kraftfull, vild och rent av destruktiv, men all denna kraft och destruktivitet ska tydligen riktas mot kaos och ondska och skydda de rättfärdiga. Han uppfattas också som en asket och avbildas ofta som att han är täckt med aska. Shiva och det kosmiska kan även kopplas till transcendens och yogisk insikt, men här går jag lite vilse, så tills vidare lämnar jag det ämnet. Han avbildas i alla fall ofta som en yogi.

Virupaksha är ett annat namn för guden Shiva och man använder det för att manifestera vissa egenskaper. Precis som Shiva har han tre ögon, men Virupaksha uppfattas tydligen som han med de olika och märkliga ögonen, med vilka han är extra vaksam och allvetande. Om Shiva mer står för den kosmiska ordningen, förstår jag det som att Virupaksha mer står för den världsliga ordningen och också betraktas som religionens skyddsgud. Därmed fick han också rollen som Vijayanagara-imperiets beskyddare. Det gick ju sådär.

Om Shiva är mer av en asket, så är det Virupaksha som mer står för fertilitet och livskraft. Här tycker jag det blir väldigt motsägelsefullt och svårt att förstå alla nyanser, så jag nöjer mig med att konstatera att det runt Shiva/Virupaksha finns en dyrkan av lingam (det manliga könsorganet) och Shivalingam (en erigerad lingam förenad med en yoni). Yoni är det kvinnliga könsorganet.

Inom hinduismen har jag också förstått att inkarnation är centralt, d v s gudarna nedstiger till jorden genom avatarer, gudomar som intar en mer fysisk form.  Om jag fattat rätt kan man säga att Virupaksha är Shivas avatar. Och avatar! Det uppfattade jag som en animation. Inte visste jag att det kom från hinduismen.

Jag fortsätter att fundera och ställer mig frågan hur många av de troende hinduerna som egentligen begriper sig på helheten. Det verkar ju vara rätt komplext. Eller, rycker man halmstrån, det man förstår och gillar och så gör man sina egna tolkningar? Så kanske det är i alla religioner, men är det ännu mer så i hinduismen, funderar jag.

Detta med skor förresten, vad är grejen? Egentligen är det väl ingen jättestor skillnad mot att gå in i ett svenskt hem, man vill inte släpa in skit från världen utanför. I hinduismen får man kanske vidga förklaringen lite och addera att renhet också är en viktig parameter i samband med tillbedjan. Man lämnar det världsliga utanför templet.

Hjärnan börjar så smått koka över. Vi närmar oss slutet av denna tur och besöket på templet Shree Vijaya Vitthala. Templet är dedikerat till Vitthala, en avatar (nu vet vi ju vad det ordet betyder) av guden Vishnu. Kommer ni ihåg Vishnu? Den heliga treenigheten: Brahma, Vishnu och Shiva där Vishnu är  uppehållaren/bevararen. Man tänker sig att Vitthala bodde eller rentav bor här, dock inte i egenskap av en historisk person som t ex Jesus, bara i sin egenskap av en gudomlighet. Lite abstrakt är det allt.

Templet har verkligen en påkostad arkitektur och pelare man kan spela på. Häng med!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en dag bland massor av ruiner och tempel och gudomar blir det lätt lite overflow i skallen. Vad är det jag har upplevt idag? Så mycket står klart, oavsett hur stort eller mäktigt Vijayanagarriket var i förhållande till romarriket, så måste det åtminstone ha varit ett extremt rikt kungadöme. Man kontrollerade Indiska oceanens handelsrutter i söder och man exporterade peppar och andra kryddor, ädelstenar, bomull och ris. Portugisiska resenärer har beskrivit staden Vijayanagar som en av de rikaste städerna de hade sett. Till ytan var riket ungefär jämnstort med  dagens Sverige. Man hade en stark militärmakt mätt i antal soldater, kavallerier och krigselefanter samt starka befästningar och man höll länge stånd mot de muslimska sultanaten norrut.

Men, var det slut med kungadömena efter Vijayanagarrikets fall? Nä, tydligen fanns det mindre kungadömen kvar, inte minst i södra Indien och de muslimska sultanaten som besegrade Vijayanagar levde vidare och längre norrut fanns det muslimska mogulriket.

Men, så under 1600-talet började britterna komma och idka handel, inledningsvis som gäster. Mogulerna dominerade stora delar av Indien och britterna behövde tillstånd från mogulkejsaren och lokala härskare för att bedriva sin handel. Fast rederi, från ca 1757 och framåt övergick man från att bara bedriva handel till att stegvis bli en starkare politisk och militär makt som styrde stora delar av subkontinenten. Man hade en egen armé och samlade in skatter fram till dess den brittiska staten tog över kontrollen 1858.

Min guide talade flera gånger om detta rederi som uppenbarligen hade många strängar på sin lyra. Tydligen var det rederianställda som återupptäckte ruinerna vid Hampi i början av 1800-talet och visst har man en bild av att det funnits många britter som snöat in på just arkeologi? Det var också rederitjänstemän som senare såg till att ruinerna inte rasade ihop, genom förstärkningar med järnbalkar tillverkade i England. Kanske inte ser så snyggt ut, men flera av byggnaderna hade kanske inte stått upp idag utan dessa ingrepp.

Orange är färgen som verkar förknippas med denna plats och vill man veta varför får man läsa en liten saga. Hinduismen tycks vara full av sagor. Behövs ingen Astrid Lindgren här inte. Sagan berättar att guden Hanuman en gång blev nyfiken på den röd-orangea färgen (sindoor) som Sita (guden Ramas hustru) hade applicerat vid hårfästet. När Hanuman frågade henne om anledningen till att hon gjort så, svarade Sita att hon applicerade sindoor för sin man Ramas långa liv och för att göra honom lycklig. Detta gjorde tydligen Hanuman ytterst lycklig och han försvann bara för att täcka hela sin kropp med sindoor. Hanuman förklarade för Sita att han gjort detta för att göra Sitas make Rama lycklig och för att han själv ville välsignas med ett långt liv. När Rama hörde detta förkunnade han för alla sina anhängare att den som dyrkade Hanuman och applicerade sindoor på hans avgud, välsignat skulle hans liv vara och alla hans önskningar uppfyllas. Osvuret är kanske bäst. Jag får ju intrycket att sindoor är en något rödare färg, så om alla orangea banderoller och klädedräkter har med denna berättelse att göra känns inte helt säkert. Men, det är ju en gullig historia :-

Jag söker information och konstaterar att det inte finns någon central ledare, ingen gemensam organisation och ingen beskattning. Så hur templen sköts och finansieras är tydligen olika från fall till fall.

Det slår mig också att hinduismen har vissa likheter med vår fornnordiska tro och asagudarna. Jag kollar för säkerhets skull att jag inte är helt ute och cyklar, men jodå, mina tankar bekräftas. Men, var inte vi i Norden inte lite mer pang på? Inte så många nyanser, motsägelser, abstraktioner…

Jag läste någonstans att Hampi krävde tre dagar för att man skulle få ut något av besöket, men efter två heldagar var jag rätt nöjd. Det fanns också en annan faktor att ta hänsyn till. Imorgon är det måndag och skulle jag stanna till tisdag gick det inga tåg. Detta förblir en gåta för mig. Indiska tåg är ju ofta extremt långa, däremot inte så många. Flera tåg går bara en eller två gånger i veckan.

Så jag avtalade med min chaufför om att bli upphämtad i ottan till morgondagens enda tåg som skulle avgå från Hosapete Junction kl 06:20. Sedan skickade han sin bror istället. En fördel var att hans tuk-tuk inte gick lika fort. Det blev en lite lugnare färd. Jag blev upphämtad 05:20 och det var en upplevelse att vara ute i morgonmörkret. Först var det rätt tomt på gatorna, men ju närmre Hosapete vi kom, desto mer trafik, inte bara motorfordon, utan många människor som kunde gå i bredd med ryggen mot oss och som inte syntes förrän vi var kloss in på dem. Många gick barfota och jag funderade över om de överhuvudtaget såg vad de satte fötterna på. Samma sak med oxkärrorna, ingen belysning, inga reflexer. Oj, oj, oj, vad svenskt präktig man blir.

Jag är inne i byn för att boka en tur till vattenfallen och tänkte först att jag väl åker jeep, som alla andra. Men, att göra som alla andra är egentligen något jag inte är så förtjust i, lite motvalls kanske jag är. Så, när en gatuförsäljare dyker upp och föreslår att jag ska vandra med en guide, slår jag till på det. Nu fick jag också tillfälle att reda ut något annat. Jag tyckte mig vid några tillfällen ha hört något som om det klingade på spanska, utan att förstå. Var det bara inbillning? Nu hände det igen. Något försäljaren sa till en kompis. – Vad var det där du sa? Det var tydligen något på Konkani, det lokala språket i Goa, som innehåller många portugisiska låneord.

Man måste ju bryta någon gång. Och egentligen känns det rätt lagom att resa hem. Efter en tid med sol och bad, blir man mätt även på detta. Ändå. Vad skönt det var här. När jag tittar på filmen längtar jag tillbaka, till stranden, till maten, till de vänliga indierna, till hur obekymrat man kunde leva ekonomiskt.

Ja, vad säger man nu? Nu har jag upprepat min resa en gång till, vid skrivbordet, bland anteckningar och bland massor med bilder. Inför resan hade jag ju en del förutfattade meningar om Indien och många av dem har bekräftats också. Det är lite jobbigt att resa i Indien, det är stökigt, det är skräpigt, det är ofta trångt och mycket människor, det låter och det luktar. Men, det är också mycket av tjusningen. Det blev ett äventyr, men det var också väldigt skönt att varva med att slappa på en strand.

Denna resa blev verkligen något att minnas. Jag har fått en inblick i landet, dess historia, dess religion och hur folk lever. Och så alla, nja inte alla, men väldigt många förtjusande, trevliga, nyfikna, hjälpsamma människor jag har mött. Jag har känt mig trygg, fast kanske inte alltid i trafiken, men jag har aldrig känt någon oro för att bli bestulen, rånad eller lurad. Och maten är god och billig och jag blev inte magsjuk. Och så denna värme, den omslutande härliga värmen och det underbara, smeksamma vattnet. En resa till Indien kanske inte är för alla, men gillar du lite äventyr, så tycker jag att du ska  ta chansen. Jag skulle gärna se mer av landet.

Candolim, North Goa, Indien

Datum: 19-26 november 2025

Övriga deltagare: Susanne Björkblom, Elin Dahlin, Mia Lehndal (ledare), Mimmi Demitri von Pezold, Charlotte Wiklund

Indien och yoga. Smaka på det. Den kombon har utövat en viss tjuskraft på mig. Inte så länge. Yoga tog sig in i mitt liv i samband med att jag åkte på yogaresa till Lesbos för endast fyra år sedan. Året därpå var jag nyfiken på Mia Lehndals yogaresa till Goa, men av olika skäl blev det inte av det året, fortfarande dyra flygbiljetter efter pandemin och få deltagare. I år var det öppet i min kalender och jag blev återigen lite sugen att haka på. Men, vad var det egentligen för yoga hon erbjöd? Body Love Yoga. Vem har hört talas om det? Språkpolisen inom mig funderade dessutom över om det inte borde heta Body Loves yoga. Eller var det någon annan underförstådd avsikt med uttrycket?

I mitten av oktober hade Mia en form av introduktion till sin Yoga-praktik på Hälsans hus i Stockholm. Jag var där och blev väl egentligen inte så mycket klokare. Hon sa att hon nästan kunde lova att man skulle känna något efter en veckas yoga. Vad man skulle känna, ja, det var mer oklart. Hmm?

Några saker som väl borde ha fått mina varningsklockor att ringa var att jag hade svårt att förstå vad hon sade, under det att hon instruerade och att hon blev märkbart irriterad när jag ställde en fråga. Den gången gav hon instruktionerna på engelska och jag tänkte att det kanske var hennes engelska uttal jag hade svårt för. Och irritationen: – Det har jag ju precis förklarat! – Jaha, i så fall förstod jag inte. Sedan visade det sig att hon missförstått min fråga.

Jag åkte hem och funderade. Tja, taggarna utåt en gång är ju ingen gång, tänkte jag. Efteråt verkade hon ju ändå trevlig och positiv. Jag vet ju också att hon har sina lärjungar och beundrarinnor. Beundrarinnor? Jo, jag är rätt övertygad om att det är mest kvinnor i beundrarskaran. Men, som Björn Natthiko Lindeblad skrev, jag kan ha fel. Till slut tänkte jag att det må bära eller brista. Jag reser! Med facit i hand konstaterar jag att det tyvärr blev slagsida åt brista.

Observera att detta inte är en recension av Mia som privatperson. Henne känner jag inte trots vistelsen i Goa. Men om man driver ett företag som erbjuder tjänster, menar jag att man måste tåla att tjänsterna och hur de levereras, granskas kritiskt. När det gäller yoga går det ju knappt att särskilja tjänsten från den som leder yogan, så ibland kan det naturligtvis vara svårt både för mig och även för läsaren kanske, att skilja på vad som är vad. Det här är i alla fall min upplevelse.

Yogan började på eftermiddagen, onsdagen den 19 november och sista passet hade vi på förmiddagen en vecka senare. Vi hade ett förmiddags- och ett eftermiddagspass. Undantaget var söndag då eftermiddagspasset utgick. Avgiften för yogan inkluderade boende i dubbelrum utan sjöutsikt och uppgick till 10 500 kr. Om man räknar baklänges utifrån de priser vi fått för extranätter och uppgraderingar av rumsstandard  kan man komma fram till att själva yogan kostade  8 600 kr eller c:a 360 kr per timma. Prisvärt eller ej? Inte jämförbart rakt av, men ändå: För en månads yoga på SATS betalar jag 599 kr och då ingår även fri tillgång till gym och träningspass.

Att Mia har arbete med att förmedla boendet och därför vill tjäna lite pengar även på det kan jag ha en viss förståelse för. På motsvarande sätt som jag räknade baklänges ovan tillsammans med uppgift från DMellos (där vi bodde) om vad rummen kostar när man bokar direkt hos dem kan jag ju lätt räkna ut hur mycket Mia skar emellan på rumsförmedlingen: Vad gäller mitt rum minst mellan 2300-2700 kr, sedan kanske man får utgå från att hon fick lite rabatt på rummen också, därav minst. Sedan är det ju bara att multiplicera med antalet deltagare. Rätt lättförtjänta pengar skulle jag tro.

Inför resan hette det att ”gruppen” reste ner lördagen den 15 november för att landa och bonda lite innan retreatet började. Vår kursledare dök dock upp först på tisdagen, alltså dagen innan yogan startade. Tyckte vår kursledare kanske att hon inte var en del av gruppen?

Endast en av deltagarna gav mig någon återkoppling om detta med fotografering. Hon berättade att hon kände sig lite obekväm med att någon bild skulle kunna läggas ut som visade henne i en ofördelaktig dager. Jag förklarade att jag skulle kunna ha en helt annan uppfattning än hon om en bild kunde ge ett ofördelaktigt intryck eller inte, men att jag kunde dölja henne från de bilder hon förekom på, men det ville hon inte heller och jag tolkade det som att hon sedan droppade frågan.

En av kvinnorna anförtrodde sig att det nog bara var hon och jag som betalat för yogan. De andra skulle var gamla kompisar alternativt vara här som assistenter. Att vi hade lite olika roller här talades det först tyst om. Hade det inte varit en lämplig del av introduktionen av vårt retreat? Det var först, jag hörde vad hon sade, men förstod inte vad hon menade med en viss instruktion, som Mia tyckte att det kunde ju assistenterna förklara och hjälpa mig med. Alltså, hur låter det? Nästan lite primadonneaktigt. Det där befattar inte jag mig med…

Och två eller tre assistenter när vi bara var två betalande deltagare, om det nu var så, vad fanns det för behov av det? Kändes konstigt. Eller var det bara för att vi inte skulle verka vara för få deltagare? Lite utfyllnad…

Jag är ju van vid att yogaledare förutom att själva visa de olika positionerna även går runt och hjälper deltagarna med övningarna. Ger lite tips och kommer med korrigeringar. Jag vet inte om Mia överhuvudtaget hade koll på om vi gjorde i enlighet med hennes intentioner. Det kändes snarare som om hon var fullt upptagen med sin egen yoga. Och efter de inledande, irriterade reaktionerna undvek jag att fråga så mycket mer. Ibland låg jag på golvet och undrade över vad fasen jag höll på med, utan att det gav så mycket ledning att ens kolla vad Mia gjorde. Vissa rörelser var väldigt subtila och ibland var vi inte heller i fas med varandra då hon tyckte att vi kunde följa flödet i vår egen takt och med de moment som passade oss.

Efter avslutat pass visade det sig att det inte bara var fotograferingen i sig det handlade om. Jag passade på när jag tyckte det såg ut som om det var lite mer rörelse i våra övningar och det sammanföll med att någras rumpor var uppe i luften. Visst, jag är säkert lite obetänksam ibland över vad folk och inte minst kvinnor reagerar på. Lite väl fåfängt kan jag tycka att det blir ibland, men det är ju bara att gilla läget.

Men Mia, istället för den näsknäpp jag fick av dig och din antydan om att jag passade på att ta upp kameran enbart för att få fina rumpbilder, varför kunde du inte ha sagt till i förväg om det var så att du inte ville att jag fotograferade i samband med yogan? Jag hade ju bett om återkoppling vad gäller mitt fotograferande och om vi nu är på  en yogaresa måste du väl ha förstått att jag även ville ta några bilder från våra yoga-övningar?

Mia: – Det är också konstigt att du som ensam man bland fem kvinnor… Meningen blev hängande i luften och när jag ville förstå vad du menade fick jag ingen förklaring. Det var en synnerligen obehaglig insinuation du kom med. Jag tackade i alla fall för återkopplingen, men i mitt stilla sinne undrade jag om den var färgad av en kvarhängande irritation över att jag påpekat att jag inte alltid förstod vad du sade. Den återkopplingen verkade i all fall inte ha fallit i god jord. Och det var ju inte så att du följde upp med att fråga om jag nu hörde bättre vad du sade. Och Mia, jag lovar dig, om man nu skulle vilja ta fina rumpbilder, då skulle man lyckas betydligt bättre nere på stranden.

Sedan kom det mera från Mia, sådant som hon sa att hon hade glömt att säga: – Det här är ett alkoholfritt retreat. Dricker ni alkohol kommer yogan inte ge avsedd effekt. Men, det är klart, vill man ta ett glas till middagen kan väl det vara OK. Det har jag ju själv gjort också. Hallå! Är det ett alkoholfritt retreat eller är det inte det? – Och egentligen ska man inte gå på toaletten under passen, det stör flödet. Nu var inte detta riktat mot mig, men om ledaren själv springer på toa, är väl det om något ett exempel på att det är OK, samtidigt som det, om något, stör flödet när ledaren försvinner på toa. – Men, det är klart, kniper det måste man ju gå på toaletten. Tidigare hade vi fått höra att man skulle hålla i pet-flaskan på ett särskilt sätt när man drack vatten, så att den inte lät så mycket. Nu blev vi ombedda att helt avhålla oss från att dricka vatten. Varför nämner du allt detta först nu? Så att vi ska få dåligt samvete för att vi brutit mot outtalade regler?

Jag tittade ibland lite på Mias mun för att se om jag därigenom bättre kunde förstå vad hon sade. Föga förvånande upptäckte jag då också att hennes tal var klart och tydligt när hon öppnade munnen och att det blev mer svårbegripligt ju mindre hon rörde på munnen. Har man då munnen riktad rakt upp mot taket eller rakt ner mot golvet och inte artikulerar ordentligt, inte undra på att det blir svårt att förstå.

Nu ska i sanningens namn sägas att detta inte är unikt för Mia, utan gäller flera yoga-ledare jag haft. Min teori är att yogan är tänkt att äga rum i en lugn miljö, man ska då inte heller prata högt och då har många svårt att skilja på ljudvolym och artikulation. Det blir lätt att man liksom sväljer orden. Jag förstod att jag inte var ensam om att ha svårt att höra instruktionerna, men, som någon sa, efterhand lär man sig vad som komma skall och då kan man lättare gissa sig till vad det är Mia säger.

När jag replikerade på en fråga om det var något vi undrade över, försökte jag relatera till ett visst moment genom att repetera vad jag trodde att hon hade sagt. Istället för att t ex säga: – Menade du kanske det här…?, blev svaret, – Så där sade jag inte!

Vissa rörelser kunde man inte heller riktigt förklara hur de skulle utföras, menade hon. Man kände bara om man gjorde rätt. Flum eller bristande pedagogik säger jag då.

Vid något annat tillfälle upptäckte jag först efter jag hade slagit mig ner på ”vår” restaurang vid stranden att Mia satt en bit bort. – Jaha, satt du där, kläckte jag ur mig. – Ja, jag vill vara lite själv på förmiddagarna. OK, jag förstår. Jag ska hålla mig undan.

Jag har redan fått frågan om vad det är för yoga jag varit på.  Många är ju rädda för att sätta etiketter på saker och ting, men för att ändå kunna förklara för någon som inte vet vad Body Love yoga är, har jag försökt beskriva denna yogapraktik som en slags soft Vinyasa med fokus på bäckenbotten. Mot slutet förklarade Mia också lite bättre vad den här yogaformen var tänkt att gå ut på och om jag nu förstått det rätt, kan den bl a ses som ett alternativ till dearmorering. Med dearmorering brukar man mena att man frigör känslomässiga blockeringar och spärrar som byggts upp i kroppen från tidigare trauman och andra erfarenheter, ofta genom någon form av healing.

Mia uppmanade oss ofta att vi skulle känna efter. – Känn alla förnimmelser och sensationer i kroppen. Förnimmelser javisst, det behövs ju inte så mycket för att förnimma något. Men, sensationer? Vad skulle det vara? Nä, dit kom jag aldrig och jag vet inte om någon annan gjorde det heller.

För mig var yogan, i det stora hela, en besvikelse. Jag tycker denna yogapraktik blev rätt enahanda och uttråkande, utan att jag upplevde något av det som sades vara syftet med det hela. Jag framkastade att denna yogaform kanske mer passade kvinnor, men det fick jag inget gehör för. Jag tyckte inte heller att Mias sätt att leda yogan ens nådde upp till godkänt. Kanske hade jag kommit längre med en annan pedagogik och om jag mötts av en större lyhördhet. Detta är ju min upplevelse och det behöver ju inte innebära att någon annan inte skulle få ett större utbyte av denna yogaform och det sätt på vilket den förmedlas av instruktören. Men, några saker tar jag med mig att fnula vidare på, att bredda framförallt fötterna  och detta med att öppna upp axlarna.

Men, det viktigaste av allt: Jag kom iväg till Indien!

Och tack du som kom fram efteråt och berömde mig för det du tyckte var mitt mod att säga vad jag tyckte, istället föra att, som du sade, bara jamsa med och tycka att allt var så bra när det inte var det. Än en gång, tack för din uppmuntran att vara autentisk, som du uttryckte det! Och tack du som skrev något liknande i ett mess efteråt. Och tack ni deltagare! Det var trevligt att få umgås och lära känner er lite.

Täljöviken – Stockholm Arlanda flygplats – London Heathrow Airport – Mumbai Chhatrapati Shivaji International Airport – Goa International Airport Dabolim – Candolim – Betim – Panaji – Goa Velha – Panaji – Candolim – Ashvem Beach – Mandrem Beach – Candolim – Calangute – Candolim

Datum: 13 -28 november 2025

En resa till Indien har tidigare inte stått särskilt högt på min bucket list. Jag tror jag tyckte att det lät lite jobbigt. Jag tänkte att det var stökigt, smutsigt, för mycket människor och att alla som reste dit blev magsjuka. Dessa förutfattade meningar låg nog fortfarande kvar i den ena vågskålen, men den andra vågskålen har efterhand fyllts på med inbillade eller verkliga faktorer. Jag har intresserat mig allt mer för yoga och då har en dröm om att åka på yoga-retreat börjat växa fram. Sedan har jag fått för mig att kaoset även har en charmig sida, att människor i gemen är trevliga och hjälpsamma, att det är ett vackert land, att det finns underbara stränder och att det finns ett historiskt förflutet som det kan vara intressant att få lite bättre grepp om.

Så efter att tanken legat där och grott under några år gjorde jag slag i saken och bokade min resa, en knapp månad före avresan. De billiga och bekväma resorna var ju borta då, men mer om det längre ner. För det är inte bara att boka en biljett och dra iväg. Det är ju Indien vi talar om och att ett land som Indien kan ha en utmanande byråkrati, kanske vi kan ana, lite till mans. Apropå det, byråkrati och mycket annat, läste jag eller snarare lyssnade jag nyligen på en underhållande roman: Delhis vackraste händer av  Mikael Bergstrand. Den kan jag varmt rekommendera om du är lite nyfiken på Indien.

Jag har i alla fall brottats med visumansökan under ett antal  timmar.  Det är nästan på nivån att  min avlidna mammas skonummer skulle anges och vid flera tillfällen har jag tvingats pausa för att jag saknat uppgifter eller mitt i processen upptäckte att mitt giltiga pass inte dög. Det ska vara giltigt sex månader efter den planerade resan. Och nu började det bli tight. I Norrtälje fanns det bokningsbara tider, inte nästgårds, men det var bara att sätta sig på bussen och åka dit.

Sådana här hjärtinfarkthotande besked kan man mötas av när man ska ansöka om visum:

• ”Webbplatsen kan inte nås”
• ”Your payment was not accepted.”
• ”indianvisaonline.gov.in tog för lång tid på sig att svara.”
• ”Kan inte nå den här sidan”
• ”The Visa fee payment status updation may take up to 2 hours due to technical reasons/network delays.” Spännande ord: ”updation” och vad betyder meddelandet i sig?
• ”Applicants are advised to wait for 2 hours before payment of Visa fee again. In cases, where Visa fee has been deducted but status is not updated, the applicants are advised to verify their payment status by clicking on ’Verify Payment/Pay Visa Fee’ tab on Home page.”
• ”Temporary Application ID is older than 7 days. Kindly fill a new application.”
• Och sedan hände det flera gånger att obligatoriska fält inte gick att fylla i eller att formuläret på eget bevåg hoppade över obligatoriska fält. Bara att börja om från början.

Och se upp för externa förmedlare av visum där jag intet ont anande hamnade först. De tog fem gånger så mycket betalt som konsulatet. Som tur är fastnade jag mitt i betalningsproceduren, så det blev inget visum den vägen.

Till slut behövde jag lite moraliskt stöd av min kompis Chat GPT. Hen är oftast uppmuntrande: ”Det där är tyvärr ett ganska vanligt problem med den indiska e-visasidan – den är notoriskt instabil och krånglig.” och när betalningsfälten blockades: ”Det här är tyvärr ett känt fel, särskilt för utländska användare.” Och jag som trodde indier var duktiga på IT. För några år sedan fick jag lära mig att indiska Tata Consultancy Services är världens största IT-bolag, räknat utifrån antalet anställda, 600 000 personer, varav en del i Sverige.

Men skam den som ger sig. Till slut hade jag både fyllt i och betalt för visumansökan och dessutom, efter vissa om och men fyllt i ett Arrival Card som ingen jäkel sedan frågade efter. Jag undrar om indiska konsulatet sedan kände på sig att de varit besvärliga. Jag fick fem mejl med bekräftelser när  mitt visum hade godkänts.

Hur är det då med vaccinationer? Jag hamnar på apoteket vid ICA Maxi i Åkersberga där Min doktor har en filial. Ingen doktor tog emot, men väl en mycket sympatisk sköterska. Hon såg inget behov av någon specifik vaccination för Indien, men ett uppdaterat grundskydd var det dags för, d v s vaccinationer mot difteri, stelkramp och kikhosta. Lika bra att få vaccin mot höstinfluensa och covid-19 på en gång, så totalt pumpade hon in fem olika vaccin. Jag såg väl vettskrämd ut. Då lät hon undslippa att den största fegisen av alla var hon själv. Hon skrek när hon skulle vaccineras och hennes närmsta omgivning, inte minst hennes barn, skämdes ögonen ur sig över hennes beteende. Så i jämförelse kunde jag alltså känna mig rätt tuff för en gångs skull. Kvällens pilatespass tyckte hon dock att jag skulle boka av och åka hem och lägga mig på soffan istället. Randanmärkning: i rekommendationerna ingår även vaccin för skydd mot hepatit A och B samt polio,  men det hade jag redan ett livslångt skydd emot liksom MPR-vaccin (mässlingen, påssjuka och röda hund). Bara någon nämner mässlingvaccin kommer jag att tänka på den där  Kennedy-galningen och alla andra konspirationsteoretiker, men jag ska inte fastna i det nu.

Sista rekommendationen: Köp mjölksyrabakterier. En tabletter lär innehålla 10 miljarder bakterier. Låter ju som om man skulle kunna bli jättesjuk av en sådan tablett, men det kan jag ju säga redan nu: Det var länge sedan min mage var i så bra form som under min vistelse i Indien. Frågan är om man inte skulle fortsätta att äta dessa bakterier även på hemmaplan.

Är jag nu äntligen redo för att ge mig iväg?

Kanske kan jag skylla på sömnbristen för att jag glömde kvar mitt kort i bankomaten. Det upptäckte jag först när jag skulle köpa en kaffe efter att ha passerat alla säkerhets-, pass- och boardingkort-kontroller. En Air India-tjänsteman som inte såg ut som mycket mer än en skolflicka eskorterade mig och en man som glömt sin väska på andra sidan skranket och sedan tillbaka genom de upp 4-5 olika kontrollerna. Först frös jag till is. Kortet låg inte kvar i kortläsaren. Sedan upptäckte jag att någon lagt det lite vid sidan om. Puh! Det är ju inte första gången jag klantar mig när jag är ute och reser, men hittills har jag haft änglavakt och fått tillbaka allt jag slarvat bort. Hur länge till?

Lite tur var det allt att jag kom fram med rätt plan. Vid ankomsten till Mumbai eller Bombay som man sa förut, hade jag varit vaken i 21 timmar och efter pärsen med kreditkortet somnade jag till. Som tur är vaknade jag i tid för att upptäcka att man ändrat utgången för den sista etappen Mumbai-Goa och för att också hinna förflytta mig dit.

Var är det då jag har hamnat någonstans? Goa har aldrig varit under brittisk överhöghet, utan var en portugisisk koloni fram till 1961. Den förste europén som kom sjövägen till Goa var Vasco da Gama och året var 1498. Som en rest av denna epok, även om hinduismen dominerar, har Goa fortfarande en förhållandevis stor andel katoliker (25 %) och det finns många katolska kyrkor, men man ser även många muslimer, vilka utgör ca 8 % av befolkningen. Idag är Goa den minsta av Indiens 28 delstater med Panaji (tidigare Panjim) som huvudstad. Goa är uppdelat i två distrikt, North Goa (huvudorten är Panaji) och South Goa med huvudorten Margao. Utöver Indiens delstater med sina självstyren läser jag att det även finns åtta unionsterritorier, över vilka den centrala regimen har ett större inflytande. Minsann.

Indien är alltså en förbundsrepublik med Narendra Modi som premiärminister och den betydligt mindre kände Droupadi Murmu som president. Flera indier jag kom att prata med verkade nöjda med och stolta över Narendra Modi som nu är inne på sin tredje mandatperiod (från 2014). Bland andra långkörare och kändisar på  premiärministerposten märks Indira Gandhi (1966-77 och 1980-84) och Jawaharlal Nehru (1947-64). Nu hoppar jag fram lite, men samma dag jag skulle lämna Goa var det lite extra bevakning längs vägarna. Narendra Modi skulle komma på besök.

De andra deltagarna började trilla in och nu under söndagen den 16 november var det bara vår yogaledare som saknades. Själva yogan berättar jag mer om i ett separat inlägg.

En gruppvåldtäkt 2012 på en buss i Delhi blev ju en världsnyhet. Tänk att det är så länge sedan. Jag minns det som det var häromåret. Kvinnan avled av sina skador och jag läser att flera av männen hängdes 2020. I efterdyningarna till denna händelse övervägdes tydligen 80 000 olika förslag för att förbättra kvinnors villkor i Indien. Jag funderar över om detta med säten reserverade för kvinnor var ett av dessa förslag.

Åter till bussresan: Det var en synnerligen skramlig tur. Inga stoppknappar för att uppmärksamma föraren om att man ville kliva av. Det fick konduktören sköta genom att skrika eller vissla till föraren. Och konduktören han gled omkring i bussen och samlade in avgifterna, ofta 20-40 Rupier, grovt räknat en tiondel i kronor, vilket man vanligtvis erlade med sedlar. Hans sedelbunt blev rätt tjock. Någon biljett fick man inte, så ekonomen i mig undrade i sitt stilla sinne hur den redovisningen gick till.

Mycket av glädjen med att resa är ju mötena med människor. Indierna är ofta lätta att komma i kontakt med och ofta är det de som tar initiativet. Man presenterar sig gärna med namn, vilket jag upplevde som ett väldigt sympatiskt drag. – Var kommer du ifrån? – Vad tycker du om Indien? – Känner du till Narendra Modi? – Vad lång du är! – Hur mycket får du i pension i Sverige? Sverige blandas ofta ihop med Schweiz och ofta ser de lite frågande ut när jag förklarar, norra Europa, Skandinavien…

Här satt jag en bra stund och språkade med en mamma med sina två vuxna barn. Dotterns man var taxichaufför och ville att jag uttalade mig om värdet på en belarusisk sedel. Hennes man hade nog blivit lurad att ta emot den som betalning under förespegling att den var värd mycket mer. Går den ens att växla in här? Även de ville veta om jag kände till Narendra Modi. – Jag undslapp mig att jag var lite skeptisk till hans vänskap med Putin. – Känner ni till Rysslands invasionskrig i Ukraina? Jag kunde inte låta bli att ställa den frågan vid fler tillfällen och när jag förde det på tal förringades ofta Rysslands agerande. – Ryssland och Putin har alltid stöttat Indien. Mannen blev märkbart besviken över min inställning och jag kände att jag nu glidit in på ett känsligt ämne, tackade för ett trevligt samtal och vandrade vidare.

På busstationen blir jag vittne till en misshandel. En till synes utblottad, lugn man satt på marken vid bussterminalen med några bistra män runt sig, varav en med uniform och batong. Och så plötsligt. Tjong! En i gruppen ger mannen en rejäl spark i ryggen. Egentligen vill jag ingripa, men vad kan jag göra här? Jag blundar och skyndar därifrån. Vill inte se mer. Jag känner mig som en riktig fegis. Förstår inte. Vad är det som finns där under ytan hos de annars så vänliga indierna?

På hitvägen gick bussresan delvis på någon slags motortrafikled, men på returen till Panaji körde bussen genom byar, trånga gator och till stora delar på en vägbank med vatten på båda sidor. Det var lite skojigare.

Jag gick rakt upp från stranden. För färden hit, lite längre söderut i och för sig, betalade jag 1300 Rupier (=133 SEK), så jag hade ju ett visst hum om vad som var ett rimligt pris. Jag fick genast förslag från en taxichaufför. 1800 ville han ha. – Jaha, men jag betalade ju bara 1300 hit. – Ja, men det var ju dagtid, nu är det kvällstaxa. Så där höll vi på tills vi kom överens om 1500. Då hörde jag, vad jag uppfattade som skrik från någon som tydligen var chaufförens fru. – Oj, blev hon arg över vår deal?, frågade jag taxichaufförens kompisar som han stått och snackat med när jag dök upp. – Nä, hon blev glad över att han fått körningen. Även så, kan tydligen glädje låta 🙂

Indien är ju mest ett kontantsamhälle, även om kort tas emot i t ex livsmedelsbutiker, men drar man fram kortet på en restaurang heter det oftast att maskinen är trasig.  Det är dock gott om bankomater, men uttagsgränsen är vanligtvis 10 000 Rupier (ca 1 000 SEK), så det blev mer än ett besök hos bankomaten. Söndagen blev även lite mentalt svettig, då pengarna var slut i den första, de var slut i den andra, men så tredje gången gillt fanns det pengar. Söndag var det yogaledigt på eftermiddagen och stadd i kassa skulle jag nu ta mig ner till (söderut), men egentligen upp till, fortet.

Om du skrollar vidare kommer du så småningom till en länk som leder vidare till ett inlägg om yogan. Vill du istället hoppa direkt till mitt nästa inlägg om själva resan kan du klicka här.