Railay 27-31 december

I taxi på väg till Rassada Pier, hamnen där båten till Railay Beach avgick, kunde man roa sig med att studera trafiken. En vanlig syn: förälder med hjälm och en, två eller tre barn utan hjälm.

Att det var något särskilt med Railay noterade jag redan vid mitt förra Thailands-besök och även denna gång när jag åkte med båten från Koh Lanta till Koh Phuket.

Phra Nang Beach

Som så mycket annat i Thailand bjuds man på kontraster och intrycken blir kluvna. Ett helt samhälle bara uppbyggt för turister och där t o m en del av dem som jobbar här tycks arbetspendla hit, kan det verkligen vara något att stå efter?

Railay ligger förvisso längs fastlandet, men de omgivande bergen gör att det inte finns några vägar dit. Allt och alla får fraktas med båt.
Tenderbåtar ser man ju här och var, men tendertraktorer? Annars var det vanligare med långa flytbryggor ut dit lågvattnet räckte. Jag såg sällan turister som använde flytväst. Här var det thailändare som hade flytväst. Lär ju inte hjälpa mot tsunamis, men de kan ju ha andra erfarenheter av longtail-båtar…

Men naturen talar sitt tydliga språk och är så kraftfull att exploateringen inte tar kål på vare sig de häftiga bergsformationerna eller några av de fina stränderna och det konstgjorda samhället är ändå rätt mysigt och inger något slags behagligt lugn.

Phra Nang Beach och Princess Cave
”Don’t feed the monkey” kunde man läsa. Indirekt verkade de bli matade ändå utifrån vad restauranggästerna lämnade efter sig.
För en gångs skull höll sig longtail-båtarna stilla och tysta. Några av dem var omvandlade till gatu…, nja, vattenbrynskök. Och allvarligt talat och det gäller ju inte bara Railay, dessa longtail-båtar… De är ju charmiga på bild, men man kan ju bli tokig för mindre när de är i ständig rörelse. Det är fan vad de bullrar. Tänk ett skidspår på fjällvidderna, med ett lämmeltåg av snöskotrar som bryter förtrollningen. Tänk en solig eftermiddag eller kväll i en skärgårdsvik och så sätter någon unge, uppenbarligen med sina föräldrars goda minne, igång att köra jolle eller vattenskoter fram och tillbaka. Jag tänker också på alla dem som kör dessa båtar. De måste ju få obotliga hörselskador. Kanske är jag känslig för buller, men det bidrog nog till att jag trivdes så bra på Koh Bulone Le eller på ett par av stränderna på Koh Kradan. Där infann sig ett lugn. Ett sådant relativt lugn hittade jag även här på Phra Nang Beach.
I väntan på solnedgången (Phra Nang Beach)
Phra Nang Beach
Phra Nang Beach
Man ska ju bo någonstans också. Jag letade boende först dagen innan och det fanns inte så mycket att välja emellan. Lyxiga resorts till skyhöga priser eller vandrarhem med flerbäddsrum. Så, det fick bli vandrarhem. Jag bokade och fick en bekräftelse. Men, här visade sig råda åldersdiskriminering! Efter en del argumenterande gav de med sig och gjorde ett undantag. Då borde ju allt vara frid och fröjd. Icke! När tillfredsställelsen över att ha fått rätt ändå kändes allt mer fel, letade jag på nytt och hittade annat boende till rimligt pris, om än inte särskilt prisvärt: Railay Viewpoint Resort.

Indier, indier överallt indier. På båten till Railay Beach satt jag och språkade med en artig och belevad indier. På väg upp och ner till en lagun kom jag i samspråk med ytterligare en indier. – You are young! – Ehh, not really, hopefully mentally, försökte jag. – Do you train a lot? – Well, yes, it happens… – Do you do social dancing? Ja, jag var tvungen att medge att även det hade jag praktiserat en del. – Keep on doing that! Tja, vad ska man säga? Vi kanske inte är så olika ändå, indier och svenskar. Får nog resa dit och undersöka saken närmre.

Viewpoint

Och lite stolt kände jag mig allt. Kommentaren föranleddes av att jag klättrat upp till en utsiktspunkt och vidare ner till en lagun. Sista biten ner till lagunen uppfattade tydligen många som lite väl utmanande, så många vände och jag höjde nog medelåldern rejält, den sista delen av leden.

Här vände många.

Indier vid lagun.
Lagun utan indier

Jag hade sett att det fanns en strand till en bit bort, Tonsai Beach, och efter lite sökande hittade jag en smal stig in bland bush och klippor.

Ingen asfalterad trottoar direkt till Tonsai Beach.

Stranden i sig låg naturskönt mellan höga klippor, men i sig var den inte så märkvärdig.

Tonsai Beach
Ingen australisk skogsbrand direkt. Men ändå, jag hade lagt mig ner i solen för att torka efter ett dopp och plötsligt började jag undra vad det var som lät så konstigt. Det var gräset som hade självantänts.
Fikapaus. När jag bodde i Venezuela fick jag lära mig, sant eller osant, att kokosnötens saft var bra för njurarna. På väg från stranden mot kvällens festande var ett givet stopp vid vägkanten för att inmundiga denna saft, vars smak det tog ett tag att vänja sig vid.

I andra änden av Tonsai Beach hittade jag en karta som visade på att man borde kunna gå tillbaka genom en djungel till den sida av Railay där jag bodde. Jag fick dock lite varierande besked om det verkligen fanns någon sådan stig och dagen innan hade jag försökt mig på att ta mig samma väg, fast från andra hållet. En kvinnas gestikulerande gick dock inte att tolka på annat sätt än att jag borde vända tillbaka. Även denna gång hamnade jag först på villospår, men när man väl hittar början på en stig så brukar det ge ju sig.

Stora delar av området innanför stranden omgärdas av en mur med oklart innehåll och även en bra bit in i vad som kallades djungeln möttes man av övergivna och förfallna bungalows. Reception eller Fully booked kunde man läsa på urblekta skyltar. Såg dock ut som om det var länge sedan någon reception var bemannad eller det var någon som bidrog till att fylla anläggningen.

Övergivna bungalows

Men, däremellan en liten by med jättecharmiga hyddor med barer, klätterbutiker, minimarts, hostels mm. Lite hippiestuk.

Tonsai
Ville inte veta vad den shaken innehöll – eller ville jag det…
Ingen femtonårsgräns här….

Jag vandrar vidare och promenaden genom djungeln visar sig vara mödan värd. Högt uppe i trädkronorna slängde sig apor mellan grenarna. De såg ut att ha kul. Rätt fantastiskt, bara en eller ett par kilometer från kommersen.

Världen drabbas ju av pandemier emellanåt. Överallt denna klättring. Samma sak i Railay och även på andra håll i Thailand. Det fanns gott om klätterbutiker som alla verkade erbjuda kurser också, t o m på svenska. Så fort man kikade upp på vad som såg ut som en häftig klippa kunde man ge sig den på att få syn på folk på väg upp längs väggen eller som hängde och dinglade i sina linor. Det tycks handla om ett svårartat virus. Jag vet, för det har drabbat även min yngre son. Men, jag har fått lite träning av honom och det kom väl till pass när jag skulle ta mig till den där lagunen jag nämnde ovan.

Överallt grottor, men den i Railay var den största jag stötte på.

Jag har aldrig någonsin varit på en boxningsmatch och trodde väl heller aldrig att jag skulle hamna på någon. Men, så fick jag för mig att, thai-boxning, det måste man ju gå på. Jag har nog tenderat att fryna på näsan åt en sport där det gäller att klippa till varandra. Är det sportsligt? Så varför nu thai-boxning? Ja, säg det. Försöka få ytterligare en inblick i den lokala kulturen, kanske. Ungefär som att någon gång gå på tjurfäktning i Spanien.

Jag försökte läsa på lite om vad som skiljer thai-boxning eller Muay Thai på thailändska, från ”vanlig” boxning och om jag förstått det rätt handlar det bl a om att man även får använda slag med fötter, knän och armbågar.

Det hela började med nationalsången och alla ombads att ställa sig upp för att hedra kungen. Inför varje rond klev en androgyn varelse upp i ringen med en skylt som meddelade att nu var det dags för första ronden, andra ronden etc. Varje gång hade hen bytt bikini, klädedräkt, peruk etc. Märklig inramning.

Bäst att be Buddha hjälpa till…

Under själva matcherna spelades sedan någon slags vansinnesmusik.

Ibland såg det ut som rena kramkalaset, fast då bröt domaren rätt snabbt.

Första matchen mellan två unga tjejer slutade med att en av tjejerna blev lite groggy och det ramlade saker ur hennes mun. Oklart om det var fråga om tänder eller om hennes tandskydd bestod av flera delar. Sista matchen slutade med att en malaysier vann på knock out. Motståndaren tuppade av. Efter en tio-femton minuter hade dock sjukvårdspersonalen fått liv i killen.

De övriga matcherna pågick i tre ronder och vanns på poäng. Trots att jag inte har en aning om hur man räknar poäng i vare sig boxning eller thai-boxning, så gick det ändå att gissa rätt vem som skulle utses till segrare.

Jaha, vad tyckte jag då? Jo, det var faktiskt lite spännande. Jag upptäckte hur jag själv bidrog till publikens sus, när någon av boxarna fick in en bra träff. Fast, sista intrycket var en livlös kille i ringen, så, nä…

Behaglig pose att inta kvällens cocktail, halvliggande.

Om jag ska försöka mig på en sammanfattning av Railay, så tycker jag stället är väl värt ett besök, inte som huvudmål, men absolut värt en omväg. Förutom naturen så råder det också en behaglig atmosfär och alla möjliga tycks lockas dit, barnfamiljer, backpackers, klättrare och så jag, oklart dock vilken kategori jag ska räkna mig till…

Och trivs man inte kan man ju alltid ta en tur till månen…

Inte långt härifrån utlovades ”Happy Cigarette”. Knappast gula Blend…

För mig var det istället dags att åka hem till verkligheten. Inte någon flygbuss, utan resan mot Krabis flygplats inleddes med longtail-båt. Rätt fantastiskt att man kan flyga non stop Krabi-Stockholm. Men, kanske lite för fantastiskt. Om jag förstått det rätt lägger Norwegian ned rutten i vår. Ändå såg planet rätt välfyllt ut.

Efter nästan tolv timmars flygning blev jag mött på Arlanda av min son Filip och hans flickvän Lise som hade förberett nyårsmiddag hemma hos mig. Vilket mottagande! Tack underbara ni!

 

Segling 20-27 december

Seglingsrutt: Koh Phuket (Yacht Haven Marina)-Koh Hong-Koh Panyee-Koh Yao Yai-Koh Mai Thon-Koh Hae-Koh Phuket (Panwa)

Besättning under seglingen: Claes Becklin, Lillemor Ehrner, Per Karlbom, Odd Lindqvist, Annelie Christin Nilsson och Jan Svensson.

När jag skriver detta har jag hamnat i Railay och ordnat med den sista transporten, från Railay Beach till Krabis flygplats, först Longtail-båt till Ao Nam Mao pier och taxitransport därifrån. Railay Beach ligger visserligen på fastlandet, men saknar vägförbindelser.

I Railay får jag också tillfälle att tänka tillbaka på denna min andra vistelse i Thailand. Skälet till att jag reste till Thailand var ju seglingen med Away en vecka över jul, men dessvärre blev just seglingen inte den höjdpunkt på resan som jag hade trott.

Away är en Jeanneau Sun Odyssey 54 DS och hon ägs av en ekonomisk förening. Båten rör sig jorden runt och i princip har man alltid en anställd skeppare ombord och sedan får andelsägarna tinga olika veckor att segla med.

Ser inte flaggan svensk ut? Tydligen billigare eller enklare att ha båten registrerad i British Virgin Islands. Undrar vad det kan handla om…

Just över julen hade dock en av andelsägarna, Annelie, fått hyra båten och själv ikläda sig rollen som skeppare och jag med flera andra fick frågan om vi ville hänga med.

Annelie och Lillemor

Påmönstring skedde på norra Phuket-ön i Yacht Haven Marina. Det började jättebra med segling norrut mot häftiga öar med grottor och sedan vidare mot en muslimsk bosättning på pålar i vattnet och utflykt i Mangrove-träsk.

Lillemor, Claes, Janne, Odd och Annelie.
Koh Hong
Koh Hong
Efter att ha paddlat in i vad som ibland såg ut som grottor och ibland, när tidvattnet sjunkit undan, som tunnlar…
…kom man in i laguner som denna.
Ser ni hur växtligheten kan forma fina bilder?
Plötsligt hoppade guiden ur kanoten och satte sig på huk på en liten sten i vattnet. Ge mig kameran, sa han, så ska jag ta en bild. Lydigt, men lätt nervös över hans balansförmåga, gjorde jag som han sa.
Ser öformationen bekant ut? Vi är i Ao Phang-nga nationalpark och till denna hör även Ko Ta Pu eller eller mer känd som James Bond Island efter Mannen med den gyllene Pistolen och senare tydligen även i Tomorrow Never Dies (fast då förflyttades klippan till Vietnam). Vi skippade James Bond då ön sägs ha blivit ett bullrigt turistmål med fullt av kommers och höll oss kvar runt Koh Hong med likartade klippor. Fast, jag får nog se om Mannen med den gyllene pistolen när jag kommer hem.
Vår guide styrde oss skickligt genom öppningarna. Knäna klarade sig utan skrapsår, men precis som på Paddan-båtarna i Göteborg fick man fick huka sig rejält.
Koh Hong
Vid ett snabbt ögonkast hade man lätt kunnat missa ödlan.
Koh Hong
En och annan båt, men lugna vatten. Den största utmaningen var att hålla koll på alla fiskenät. Inga vatten man skulle vilja segla i efter mörkrets inbrott.
Ibland är det verkligheten som blir till en kuliss.
En inte helt vanlig syn, att folk fiskade med spön från sin båt.
Koh Panyee beskrevs som en flytande ö, men det såg mer ut som om den stod fast förankrad på pålar i vattnet. Koh Panyee är en muslimsk bosättning och har sitt ursprung i några indonesiska familjer som för ca 200 år sedan sökte fiskelycka och en bättre framtid någon annanstans. Känns det igen?
Första natten låg vi på boj. Sanningens ögonblick nu. Vår mästermekaniker Janne, som hade pillat med det nya ankarspelet till och från, sedan avfärd, hade meddelat att det nu var fastskruvat och monterat enligt konstens alla regler. Naturligtvis fungerade det klanderfritt.
Spännande fotbollsplan. Inkasten måste bli rätt blöta.
Det sägs bo ca 1600 människor i byn.
Husen var av synnerligen varierande standard. Ett skjul kunde ha ett nästan palatsliknande hus som granne.
Vi leddes runt av vår självutnämnde guide Abdul.

Som enda sällskap åt vi middag på en jättelik restaurang. Inget vi märkte av under sen efter middag och tidig kväll, men tydligen var byn en turistattraktion av rang och restaurangen förberedde sig medelst bullriga snickeriarbeten för en anstormning av flera hundra buffégäster dagen därpå. Trots allt stök så serverade man de godaste räkor jag tror jag någonsin ätit.
Han såg lite bister ut och vi var lite oroliga för att vi hade förstört hans nät när vi kvällen innan letade efter en ankarplats som gick fri från alla fiskenät. Inte mycket till fiskafänge, men en krabba är det väl som fastnat i nätet.
Märklig känsla detta av att vakna till akterkluck och konstatera att vinden kom från fören, att klucket inte hade med vind- utan med strömriktningen att göra.
Detta sades vara Neanderthalmålningar. I mina ögon skulle det lika gärna kunna ha varit graffiti.
På tur med vår guide in i Mangroveträsken.
Inga vilda djur i sikte. Inte undra på kanske, med det fruktansvärda buller som longtail-båtarnas motorer avger. Man kanske borde satsa på elmotorer?
Fascinerande med vattenleder som bygger på att det finns naturliga tunnlar.

Även om det inte fanns något spännande djurliv att beskåda så var det en vacker tur.
Oj! Vad händer här?

Sedan var planen att segla mot fina stränder med lite barhäng och snorkling. Första stranden var förvisso vacker på håll, men var helt öde, förutom en igenbommad restaurang och inbjöd vare sig till bad eller solande.

Koh Yao Yai
Koh Yao Yai
Strandkrabborna verkade dock trivas. Har nog aldrig sett sådana horder med krabbor.
En vacker julaftonsmorgon vid Koh Yao Yai. Det blev olidligt varmt nere i båten och jag flyttade ganska snart ut och sov på däck eller i sittbrunnen. Mysigt att kunna vakna med solen.
Sådana här fula otäckingar såg vi några gånger. Såg ut som en slags tvådelad manet. Någon som vet vad det är?

En natthamn utan den efterlängtade, fina stranden är ju inget att hänga läpp för. Det är bara att ta nya friska tag! Då visade det sig dock att startmotorn hade brunnit upp.

Inför resan ner till Thailand sågs vi i Stockholm en gång och tittade bl a på ett ruttförslag som vår skeppare Annelie hade tagit fram. Såg trevligt ut. Inför avseglingen meddelade hon dock att hon hade tänkt om och att vi nu skulle göra lite kortare etapper. Helt OK för mig. På en sådan här segling handlar det ju ändå mycket om sol, bad, god mat och dryck och trevligt umgänge ombord. Men, när vi nu inte hade någon startmotor blev fokus istället hur vi skulle segla för att på  enklaste sätt få fatt i en ny sådan, utan att hamna för långt bort i händelse av stiltje. Seglingsrutten blev ytterligare begränsad och vi höll oss till öarna utanför Phuket. Inte riktigt de öar jag hade hoppats på som ankarplatser. Skräpiga, steniga små stränder, utan något särskilt.

Vi hade lite behov av att proviantera och enligt vår seglingsguide skulle det finnas en affär tvärs över ön (Koh Mai Thon), så Annelie, Claes och jag gav oss ut på en liten exkursion.
Vägen slingrade sig fram i allt mer felaktig riktning tyckte vi. Seglingsguidens utlovade femton minuters promenad växte till en timme utan någon by i sikte. Men, lite distraktioner på vägen höll ändå humöret uppe.
När vi väl kom ner till vattnet konstaterade vi att vi hamnat vid öns sydligaste ände. Vi följde stranden norrut, lite stressade av stigande tidvatten och skymning som inte var allt för avlägsen.
Vad är en trasig startmotor jämfört med detta öde? En f d Lagoon 38 trodde vi.
Inte mycket liv på stränderna, förutom denna krabba.
Äntligen! Strand i sikte och förhoppningsvis en affär.
Men, vad var detta? En spökby. Massor med förfallna hus och folktomt. Men, så plötsligt någon som rörde sig och ett nybyggt tjusigt hotell. – Stopp! Vad gör ni här? Detta är privat område och vi tar inträde för att vistas här. – OK, låt gå eftersom ni inte visste om detta. Affär? Den är stängd. Vänligen gå ut den vägen! På vägen ut, ytterligare förfallna hus, med raserade tak.
Ingen proviant alltså. Däremot hittade jultomten till Away. Vi bytte klappar med varandra enligt ett spännande regelverk. Man drog en lapp med ett nummer och fick välja klapp i turordning utifrån sitt nummer. När paketen väl var öppnade gjordes proceduren om och man fick ta någon av sina kompisars klappar, vilken man sedan riskerade att bli av med när det var dags för någon med ett högre turnummer att välja. I slutändan satt jag med en bok, vilket visade sig vara ett lyckokast. Svårt att lyssna på hörbok när det var brist på ström för laddning av telefonen.
Koh Hae: Vackert så, men…
…bakom ryggen var bilden en annan.
Away har en förträfflig bad- och solbrygga.

Seglingen avslutades sedan ett dygn tidigare än beräknat så att nästa besättning skulle få en fungerande båt. Snöpligt, men som alla båtägare vet, är det inte fråga om saker ska gå sönder, utan när. En båt som Away är säkert utsatt för hårdare slitage än genomsnittsbåten och med många olika skeppare och gäster ombord som rycker och sliter i saker på ett sätt som kanske inte är optimalt. Och hon såg allt lite sliten ut och utöver startmotorn var det även en del annat ombord som inte fungerade.

Away är ju en segelbåt så egentligen ska det ju inte behöva vara något jättestort problem att man inte får igång motorn. Det besvärligaste var istället att vi inte längre hade så mycket som genererade ström till belysning, navigationsinstrument, vattenpumpar mm. Solpanelerna räckte inte till och den dieselgenerator som fanns ombord fungerade inte heller som den skulle eller så laddade den bara 24 V-systemet. Ingen visste riktigt.

Initialt hade vi inte heller något fungerande ankarspel, men tack vare vår mästermekaniker ombord, Janne, så kunde vi droppa ankare fr o m den andra natthamnen. All heder åt dina insatser Janne! Janne lokaliserade även felet när vi inte fick igång motorn och efter det att jag mönstrade av, skruvade han dit en ny startmotor.

Nåväl, allt var inte elände. Trots problemen var stämningen ombord mestadels bra och jag har fått göra nya trevliga bekantskaper. Solen sken och vattnet var lent, de två första natthamnarna bjöd på upplevelser jag kommer att bära med mig och vi fick några härliga, om än lite korta, seglingar. Som tur är fick jag mitt behov av fina stränder och strandbarshäng stillat lite under min öluff innan jag mönstrade på.

Nu har också min öroninflammation börjat ge vika. Innan jag seglade iväg hann jag med ett läkarbesök och fick antibiotika. Redan på väg till båten stannade jag till vid en annan läkarmottagning. Läkaren verkade dock ha siesta, så taxichauffören föreslog ett besök på det intilliggande apoteket och jag stegade in för att förhöra mig om vad de kunde erbjuda. En ung kvinna ställde frågor på stapplande engelska som i mina öron lät adekvata. Utan undersökning och utan att ha något recept med mig gav hon mig både antibiotika och örondroppar. Kanske en bidragande orsak till den tilltagande eller befarade antibiotikaresistensen? Läkaren gav mig sedan mer antibiotika av samma sort, men bytte örondropparna. Inte så illa pinkat (ursäkta språkbruket) ändå av den unga apotekaren. Undrar vad för slags utbildning hon hade…

Öarna 14-20 december

Somnade tidigt och vaknade upp ännu tidigare.  Den logiken kan man fundera över… 😉

Sovvagnskonduktören hugger tag i mig igen och öppnar dörren så att jag ska kunna föreviga denna gudsförgätna håla. Trots hans obefintliga engelska förstår jag det som att järnvägen delar sig här. Till höger leder spåren mot Malaysia. En tanke slår mig, man kanske skulle ge sig ut och tågluffa i Asien…

Så småningom uppenbarar sig kyparen med min frukost och rätt vad det är har jag honom i knät. Kanske skulle ha beställt av hans kvinnliga konkurrent istället 🤔 Jag har flera gånger funderat över hur bromsarna i den vagn jag färdas i mår. Ibland far vagnen som en guttaperkaboll fram och tillbaka. Som tur är hade kaffemuggen emballerats i plastfolie.

”Min” kypare förutspådde redan i Bangkok en försening om 1,5 timme, så när konduktören aviserade att vi strax var i Trang, bara en tio-femton minuter försenade blev det bråttom.  Jag rafsade ihop mina grejor, trodde jag.

Men, stackars telefon. Parentes: Ko eller Koh förresten, betyder ö. Slut parentes. I Thailand för två år sedan blev telefonen lämnad åt sitt öde i en bungalow på Koh Lipe. Detta upptäckte jag först efter en bra stund på snabbåten mot Koh Lanta där vi skulle byta till en ny båt mot Phuket. Den ser jag aldrig mer tänkte jag, men jag förklarade ändå mina bekymmer för skepparen. Det ordnar sig tyckte han. Jo, tjena! Hur då? Men, dan därpå tog telefonen samma båttur som vi, bytte båt på Koh Lanta och avslutade resan med en taxitur till vårt hotell. Fantastiska thailändare!

Trang

Tillbaka till Trang. Jag hann inte smita så långt den här gången. Plötsligt kommer en thailändare, som jag aldrig sett förut, springande. Sorry sir, is this your phone? Hjärtat nästan stannar och jag får knappt ur mig ett ord. – Have a nice vacation! Och så är han borta.

Jag hämtar mig och tänker att hade detta varit i t ex Latinamerika hade jag nog varit inne på tredje-fjärde telefonen vid det här laget. Kliver ut från stationen och blir genast ”påhoppad” av en Tuk Tuk-förare. Vart jag ska? – Till Koh Bulone. Tre kvart senare sitter jag på en minibuss mot Pak Bara pier efter att han kört mig till ett hål i väggen där mina pengar utväxlats mot en papperslapp med lite kråkor på. Det ska föreställa en slags biljett. Återigen, jämförelsen med Latinamerika, där hade jag antagligen utgått från att de försökt blåsa mig. Här utgår jag från att det löser sig. Och visst, några timmar senare kliver jag iland på Koh Bulone.

Tillbaka till stationen i väntan på minibuss f v b Pak Bara pier.
Vid Pak Bara pier.
Koh Bulone – byte till Long tail-båt.

Jag trodde long tail-båten skulle sätta mig iland nära den resort jag bokat in mig på, men det tillät tydligen inte sjögången. Jag skulle tvärs över den lilla ön, men det var varmt och fuktigt och det var lite upp och ner och trunken  blev med ens mycket tyngre. Skönt i alla fall att kunna gå ner direkt i havet och doppa sig. Min bungalow låg precis vid den fina stranden. Jag hade glömt hur lent vatten kan vara. Det känns som en smekning mot kroppen och som balsam för själen.

Havet in på knuten

Med Bulone-mått mätt bodde jag nog på en av de finare resorterna (heter det så?), Pan sand, men fortfarande väldigt enkelt. Inget varmvatten, en strilande liten stråle i duschen och med ett förfall som tycks gå snabbare än underhållet.

Pan Sand resort

Ibland drar jag bara iväg och låter slumpen bestämma eller rekommendationer på plats styra. Men valet av Koh Bulone och nästa ö, Koh Kradan, var faktiskt resultatet av en del research vid datorn. Thailands-kännare nickade bifall när jag berättade vad jag hade kommit fram till.

Typ hippie. Med padda. Det måste vara första gången jag sett en man gå omkring på en strand iförd tangatrosa.
Överallt fullt av dessa flitiga krabater

Bulone kändes som en lite bortglömd ö, på ett positivt sätt. Visst fanns det en hel del bungalowanläggningar för turister, men också en genuin befolkning av främst fiskare. Jag vandrade runt en del och var väl i princip inne på människors förstukvistar, men överallt blev jag antingen nonchalerad eller vänligt bemött. Kom jag allt för nära med kameran frågade jag om det var OK att jag plåtade och fick bara nickanden eller leenden till svar. Människor bor och lever väldigt enkelt och man får väl anta att de flesta har det rätt knapert utan att de för den skull tycks leva i misär.

Sedan kan jag inte låta bli att reagera över allt skräp man omger sig med. Det är också en sådan där tanke som inte leder någon vart. Hur kan man inte bry sig? Eller bryr man sig, men måste prioritera annat? Fast å andra sidan, ofta ser man hur människor bara tar igen sig, sitter och tittar, ligger i hängmattan, sover mitt på dan. Vad är det för mänskliga mekanismer som styr och varför tycker vi, mestadels i alla fall, om att ha rent och snyggt omkring oss? Jag förstår ju att det finns en koppling till välstånd, men hur ser händelsekedjan ut från låg till hög levnadsstandard och var i denna kedja triggas renlighet och estetik? Ännu en fråga utan svar. Det är t ex då jag blir påmind om att det hade varit trevligt med ressällskap, att få dela upplevelser och få filosofera kring livets mysterier.

Hade det inte varit för att byborna uppmärksammade mig på det hade jag nog missat ödlorna. De försvinner lätt i omgivningen. Om jag förstått det rätt vill man inte få smisk av deras stjärt. Från och med nu följde jag stigarna med ett mer vakande öga.

Telefonen meddelar gång på gång att den blivit överhettad och stängt ner alla appar. Funderar över hur det ser ut i min egen hjärna. Vad borde jag stänga ner? Frågor utan svar. Jag tar ett dopp.

På Bulone odlas också gummiträd. En relativt ny företeelse från 70-talet kunde man läsa på skyltar. Nu hade nyodlingen stoppats till förmån för bevarandet av skogen. Fascinerande att känna det mjuka gummit när kådan hade stelnat.

Håller turisterna på att överge Thailand? Cykelguiden i Bangkok klagade, på de två speed boats jag hittills åkt med var vi bara några få passagerare och det är ju ingen trängsel direkt på Bulone. Det är inte min bild av hur det var för bara två år sedan.

Jag hittar snart till grannkrogen, Hug Bulone. Ser ut som en övervintrad hippie driver stället. Trevlig atmosfär och bra musik och goda, billiga Mojitos. Efter tre nätter drar jag vidare till Koh Kradan.

Märklig logistik. Paret jag sitter bredvid ska till samma ö, men jag ombeds flytta över till en annan long tail-båt. Vi rör oss inte ur fläcken, men jag betalar i den båt jag bytt till. Tydligen körde två rederier samma rutt, samma tid.
Det vanligaste transportsättet ut till och mellan öarna är dessa speed boats.

Koh Kradan är en ö mycket mer dominerad av turism, men med sina pärlor ändå. Kradan Beach är huvudstranden och bakom stranden ligger bungalow-anläggningarna på rad. Rätt stökigt dagtid, fullt av båtar och oväsen. Jag bodde dock mitt inne i skogen, Paradise Lost Resort.

Om priset på en Mojito skulle användas som ett prisjämförelseindex, precis som Big Mac ibland används som en illustration av prisnivåerna i olika länder, så är Kradan ungefär dubbelt så dyrt om Bulone. Dessutom adderar man 2-3% på priserna om man betalar med kort. – Surna inte till nu! Gilla läget! Le tillbaka!

Turisterna är fler och så även antalet svenskar. Precis som ens barn kunde tycka att deras föräldrar var pinsamma(funderar över val av tempus), kan jag tycka att en del svenskar är lite pinsamma. Med hög ljudvolym så att alla ska höra, proklamerar somliga sina inte alltid så vidsynta åsikter. Dem jag retar mig på är nog de som vill uppträda världsvant, utan att man egentligen verkar ha sett så mycket av världen. Tror jag. Mina tankar far iväg, varför stör jag mig så? Ett uttryck för snobbism? Jag har fått öroninflammation, kanske har toleranströskeln blivit tillfälligt lägre. Trots allt var det ju bara några enstaka svenskar det handlade om. Och på Bulone var det en tysk gubbe jag retade mig på av samma skäl.

Slutgnällt. En av de finaste stränderna jag varit på finns här, Sunset Beach. Inte så mycket folk, vackert inramad av klippor och grönska, mjuk härlig sand, nästan inga stenar och snabbt lagom djupt för att doppa sig. Helt ljuvligt.

Sunset Beach.

 

Sunset Beach
Minnet av tsunamin bleknar. Så även färgen på vägvisarna.

Ytterligare en trevlig strand var egentligen en förlängning av Kradan Beach söderut. Antingen gick man torrskodd längs stranden om det var lågvatten eller så vadade man.

Eller så följde man en stig genom skogen. Skogen ja, vad fanns i den egentligen? Jag bodde ju mitt i den och när cikadornas tutande väl tystnade hördes alla möjliga andra ljud. Förmodligen har jag för livlig eller för snuskig fantasi. Ett av ljuden fastställde jag nämligen som att det måste komma från juckande gorillor. Innan jag gav mig iväg på den smala stigen genom skogen frågade jag därför bossen på mitt pang om vilka djur man kunde förvänta sig möta. Apor kanske? Nä, inga apor, bara mosquitos försäkrade hon. – Men, de som bodde på den andra stranden berättade att de hade haft besök av ormar, försökte jag. – Jaha, ormar… Olika måttstockar tydligen.

Vad hade svenska brandmyndigheter tyckt om detta? Snustorrt…
Väl framme hittade man den allra enklaste tavernan på ön. Inser efter ett tag att jag sitter och språkar med en av grundarna till Christiania. Jag berättar om mina besök på Christiania och han ser smått överraskad ut. Han berättar om hur den hemska borgerliga regeringen hade tvingat dem att köpa husen de ockuperat (mitt ordval – han hade nog uttryckt sig annorlunda). Så nu har jag lärt mig det. Christiania lever vidare i någon form m h a av en fond som bildats för detta ändamål.
Gick man ytterligare en bit söderut, förbi en udde kunde man få en strand helt för sig själv.
Inser att jag ligger pyrt till om kokosnöten däruppe får för sig att ramla ned. Ligger och kalkylerar över risken. Kanske bäst ända att maka på sig.
Hade den inte varit så tung hade den åkt med hem.
Det som göms i… Nä det passar inte. Det som slängs i sjön hittar upp på land.

Idag bar  det av norrut mot Phuket för påmönstring på Away. Speedboat för 1950 Baht (ca 625 kr). Mycket är billigt i Thailand, men inte att åka båt. Att åka Speedboat är långt ifrån något nöje heller. Det kan både stampa och stänka rejält. Jag minns från mitt förra besök hur vi beordrades att ta sjösjukepiller som man bjöd på. Alla följde inte uppmaningen och många fick användning för de utdelade påsarna. Jag minns också hur några satte på sig cyklop. Det kan ju börja svida rött duktigt i ögonen av det salta vattnet.

Bara tre syns, men fyra gånger 250 hk. Inte undra på att det bullrar.

Vi passerar Koh Lanta och hotellet vi bodde på en del av tiden på Lanta. Är det verkligen bara två år sedan. Känns som en evighet sedan.

Koh Lanta är en bytespunkt. Alla ombord fördelas på nya båtar.

Doktorn hade siesta. Efter diverse vad som lät som adekvata frågor, rekommenderade mig en ung apotekartjej i en liten by lite olika medikamenter. Tabletterna visade sig vara antibiotika, tredagarskur (!). Örondropparna jag fick gjorde det hela värre. Hur ska det gå? Fortsättning följer.

Bangkok 9-13 december

– Vart ska du resa? – Thailand. Tystnad. – Ja, alltså, skälet att jag reser dit är att jag ska mönstra på en segelbåt över julen. Inbillat eller inte, 60-plussare och ensam man, då får man klä skott för den bild sexindustrin skapat av Thailand. Synd att bilden av ett land som rymmer så många vänliga människor och fina upplevelser ska solkas så.

Innan jag reste iväg slog det mig att denna resa påminner mycket om en resa i Kroatien och Montenegro jag gjorde för två år sedan. En veckas segling och två veckors luffande på land. Ryggsäcken då är visserligen utbytt mot en seglartrunk, men även den går att bära på ryggen. Förutom seglingsveckan, reste jag själv även då. Den gången bävade jag lite för att resa på egen hand, men hade fått tips om att jag borde bo på vandrarhem och jag undrar om jag någonsin kommit i kontakt med så många nya människor på en resa som då.

Så min första tanke var att även denna gång bo på vandrarhem när jag kom till Bangkok. Rätt snart stod det dock klart att jag skulle gå på ett konsultuppdrag och i ett svagt ögonblick lovade jag att jobba en del på distans, så då fick jag tänka om. Skype-konferenser i allrummet kändes inte klockrent. Men, denna gång kände jag mig ändå helt trygg med att ge mig iväg på egen hand.

Lagom till att det kändes som dags att sova en stund var det istället dags för frukost. Frukost á la Norwegian. Man får vad man betalar för, men nonstop Stockholm-Bangkok är ju ändå bekvämt. – On behalf of Norwegian we thank you… Lät lite udda att detta uttalades av en företrädare för den helt thailändska kabinpersonalen.

Jag var spänd av förväntan, men även undrande inför vad jag skulle få för intryck av denna megastad. Vissa verkar älska Bangkok emedan somliga tycks hata staden.

Jag tar tåget in till stan. Precis som hemma sitter många och stirrar in i sina mobiler. Rätt många har munskydd på sig. Jag antar att det är den dåliga luften man oroar sig för. En till synes slumpartad blandning av låghusområden och moderna höghuskomplex avtecknar sig mot den grå-brun-blå himlen.

Jag konstaterar att ingen av min medpassagerare bär shorts. Kan det vara för att det är en ovanligt kylig morgon? Bara runt 20°. Eller bär man helt enkelt inte shorts i Bangkok? Funderar över min packning. Jag har ett par långbrallor och tre par shorts med mig och de ljusa långbrallorna har jag redan lyckats spilla ner på planet.

Jag byter från flygplatståget till Skytrain, en slags lokaltåg som går på broar över gatan, och tittar mig storögt omkring. Trafiken ser antingen kaotisk ut med ett myller av motorcyklar och bilar eller så tycks den bara stå helt stilla.

Jag har förstått att flera städer monterat ner sin gamla höghöjdsbanor. I Bangkok gick man motsatt väg och byggde nytt och Skytrains (operativa) historia går bara tillbaka till 1999.
Glömde byggherren några Lego-klossar?

Når ”min” station, Saphan Taksin. Låter Taksin bekant? Thaksin Shinawatra var ju en thailändsk premiärminister i början av 2000-talet som tillsammans med sin hustru gjorde sig kända för korruption och skattebrott och för väl brutal bekämpning av narkotika. Jag vill minnas att någon svensk blev haffad och hotades av dödsstraff. Minns inte hur det slutade. Men, det är nog ändå inte honom stationen är uppkallad efter.

Det känns alltid lite överväldigande att ta sig an nya, stora städer och Bangkok hör ju till de största. I Stor-Bangkok lär det bo runt 15 miljoner människor. Jag har fått lära mig att man ska stycka en elefant i små bitar för att sedan ta sig an dem en efter en. Men, i vilken ände ska man börja?

En bra ände av elefanten att börja med, kändes som poolen.

Från poolen bjöds även på denna form av underhållning. Eller ett jobb bland andra?

Men, när jag väl fått mitt rum kändes sängen väldigt lockande. Så försvann en stor del av den dagen.

De godaste måltiderna åt jag på några syltor på min hemmagata vid hotellet.
Måste vara ett eldorado för en elektriker att felsöka strömavbrott.
En bland andra iakttagelser från mina vandringar runt hotellet.

Bangkok genomkorsas av floden Chao Phraya. Floden är livligt trafikerad av sannolika, men även av de mest osannolika, farkoster, bl a märkliga kryssningsbåtar och massor med pråmar som ibland släpas av små båtar om ser ut som allt annat än bogserbåtar.

Men, varför ska en bogserbåt alltid se ut som en bogserbåt?

Som sig bör i Thailand är det även även fullt av longtail-båtar för turisterna. Visserligen är jag turist, men jag föredrar att förflytta mig på samma vis som lokalbefolkningen, med tåg, tunnelbana, buss eller som nu reguljära passagerarbåtar på floden. Man kommer liksom lite närmre, får lite bättre inblick i det lokala livet.

En intressant aspekt av att åka på floden var de stundtals våldsamma tilläggningarna i det ofta skvalpiga vattnet. Kapten kör nästan förbi bryggan och med våldsamt motorbuller slår han back och glider in med aktre delen av långsidan ackompanjerad av hoppilandkallens högljudda signalerande m h a en visselpipa. Försökte avkoda vad signalerna betydde, men gick bet. En signal liknade mest något slags fågelkvitter. Satt och filosoferade en stund över om jag skulle börja tillämpa något motsvarande på Aquileja. Fast nä, jag föredrar nog tysta tilläggningar m h a teckenspråk.

Det blev emellanåt rätt fullt ombord med många stående.

Båtkonduktrisen påkallade uppmärksamheten genom att gå runt och skramla med sin bössa. Munkar hade dock ”frikort”.

Med den täta trafiken kändes ju risken för en kollision inte helt osannolik. Plötsligt kom en bild på näthinnan upp av James Bond som forsar fram på den flytande marknaden (Mannen med den gyllene pistolen). Det var väl en och annan som hamnade i vattnet då? Jag hade noterat att det fanns en livväst under varje stol, d v s en till varje sittande passagerare. Hur tänkte man där? Simkunniga sittande bör resa sig för stående som inte kan simma?

Förresten, den flytande marknaden lät ju som ett kul utflyktsmål. Men, för det första ligger den tydligen inte i själva Bangkok och sedan har jag läst att den fallit offer för sin egen framgång. Den är tydligen en ren turistfälla idag.

Man kunde ana att floden tidigare kantats av mer omfattande, kåkstadsliknande bebyggelse. Utslängt lite här och där var denna ersatt av moderna komplex.

De flesta nya komplexen var färdigställda, men här och var syntes även byggprojekt som kommit av sig. Tog finansieringen slut eller döljer det sig någon legal tvist bakom de havererade projekten? Sådant kan man fundera över när man åker båt.

Vattnet? Smutsigt och fullt med skräp. Men plast och frigolit blandades även av en hel del lösa växter. En bra viloplats uppenbarligen för vad min bristfälliga ornitologiska kompetens ändå klassade  som pelikaner.

Men, ingen rast och ro för fåglarna. Myndigheterna åker runt med både småbåtar som tycks fungera som flodens gatsopare liksom lite mer ändamålsenliga skovelhjulsbåtar, försedda med en slags bautastor bärplockare. Nödvändigt tydligen för att hålla floden farbar.

Att resa kommunalt på floden är ett billigt nöje. För en dryg timmas flodfärd betalade jag 15 Bath (ca 4,80 kr). Jag provade även på att åka lokalbuss, vilket kostade nästan ingenting, 8 Bath. Fast, rätt var det var, så fanns det AC på bussen och då fick man betala förtaklasstillägg, priset upp 50 %. Att åka buss är ju lite mer äventyrligt, alltid kommer man någonstans, men ibland lite oklart vart. Då är Google Maps ett bra hjälpmedel, man klarar sig ju t o m utan datauppkoppling. Det är ju inte som hemma, att det finns linjekartor, tidtabeller eller hållplatser med tydlig information. Kollade faktiskt inte om det fanns något motsvarande SL:s reseplanerare. Bara utgick från att det inte var någon idé att söka. T o m Google som enligt min erfarenhet brukar ha förvånansvärt bra koll, gick bet och urskuldade sig med att man inte hade tillgång till uppdaterade uppgifter. En thailändare höjde på ögonbrynen när han råkade få syn på min bussbiljett. – Va! Har du åkt buss hit? Uppenbarligen inte ett helt vanligt fortskaffningsmedel för turister, inte ens för honom vad det verkade.

Notera den enorma växelspaken och lite överraskande kanske, den elektroniska hållplatsinformation.

Jag provade även taxi i ett desperat försök att hinna tillbaka till hotellet för ett av mina Skype-möten. Det rullade på bra i början, men så plötsligt var det tvärnit. Dessutom tyckte jag chauffören körde en konstig väg, vilket fick sin förklaring när det visade sig att han var på väg till ett annat hotell med snarlikt namn. – Solly, solly. Ingen succé – kom för sent till mötet.

Utöver Tuk Tuk finns det dessutom licensierade MC-taxi. Förarna har orangea västar och hjälm. Passagerarna åker utan hjälm. Tjejerna åker ofta utan att grensla sadeln och utan att hålla i föraren. Ser lagom säkert ut. Efter att ha upplevt hur de snitslade sig förbi bilarna i de stillastående köerna bestämde jag mig för att det där vill jag inte prova.

Om jag nu ändå är inne på hur man tar sig runt, så måste jag ju nämna tunnelbanan också. Att kliva ner i tunnelbanan från myllret på gatorna är som att kliva ner i en helt annan värld. Det är skinande rent, lugnt, nästan lite elegant och tunnelbanan är i vissa avseenden modernare än Stockholms. Innan man släpps in så långt som på bilden nedan ska man passera någon slags säkerhetskontroll. Det piper och tjuter om i stort sett alla som går igenom. Jag såg inte att någon enda stoppades. Illustration av vad som kan hända när man går från teori till praktik?

Man ska resa sig för bl a munkar och kvinnor med barn. Män med barn? Kanske ännu ett icke existerande fenomen. Strax efter jag tog bilden kom en munk in i tåget och vips var kvinnan som satt där borta. Munken hade dock en liten pojke med sig…

Shopping är väl inte riktigt min grej. Shoppingcenter kan generera en slags flyktinstinkt, panik är väl ett väl starkt ord, men något åt det hållet. Försöker klara av det mest nödvändiga via nätet, men ibland får naturligtvis även jag stålsätta mig och ge mig ut och shoppa. Bangkok är känt för sin shopping, men skulle jag verkligen undersöka den aspekten av stan? Nu behövde jag faktiskt komplettera min packning, så varför inte här då och jag fann snabbt vad jag sökte. Skulle jag även passa på att skaffa ett par jeans kanske? Men, där möttes jag av överslätande leenden. Nä, så långa jeans hade man verkligen inte… Annars kunde jag konstatera att man i Siam Center i alla fall, hade förvånansvärt hög klass på utbudet. Inte typiskt thailändskt det jag såg, men många vackra och exklusiva produkter. Även många svenska varumärken, t ex Acne, Haglöfs, Fjällräven, Thule mm. Men, vem har hört talas om varumärket Åland som annat än ett turistmål? Kanske hade jag ändå ägnat lite mer tid åt shopping om mitt nästa stopp hade varit Stockholm…

Precis bredvid kommersen ligger Bangkok Art and Culture Center. Lite själslig spisning som plåster på såren. Utställningarna var inte så intressanta, men häftig byggnad.

Har aldrig varit där, men påminner det inte om Guggenheim-muséet?

Som sagt, man får ju tid att tänka en del när man reser själv. Tankarna leder väl oftare in i någon slags återvändsgränd än att de genererar fantastiska resultat, t ex det där får jag fundera över lite mer eller kolla upp, någon annan gång. Ett exempel är detta med julen och den allestädes närvarande tomten och julgranen. Bangkok är inget undantag. I brist på naturlig rekvisita gör man sitt bästa för att skapa illusioner av snö och kyla. Känns ju jättemärkligt. Jag antar att en överväldigande majoritet av thailändarna vare sig sett en gran eller upplevt snö. Snacka om starka ”varumärken”: själva julen i sig och tomten och julgranen.

Just här var dock jultomten ersatt av en julhare.

Som framgått präglas gatorna i Bangkok av tät, hetsig biltrafik och ettriga motorcyklar. Ingen cykelstad alltså. Just därför kanske, lät en guidad tur på cykel som lite galet lockande. Min guide hittade mestadels små bakgator och trånga gränder, men ibland var vi mitt ute i smeten. – Är du OK med att köra här? Vad ska man svara på det? Det var ju bara att åka på.

Chinatown

Men att cykla på alla dessa andra små bakgator och gränder var en fantastisk upplevelse. Kändes helt surrealistiskt att plötsligt hamna på vad som kändes som människors bakgårdar och vad som mer kändes som lantliga idyller än att befinna sig mitt i en mångmiljonstad.

Plötsligen befinner vi oss i Bangkoks kvarter för begagnade bildelar.

Det blir ju inte alltid så mycket trottoar kvar att gå på, men en del av tjusningen med städer som Bangkok är ju utomhuskommersen, allt från försäljning av prylar till försäljning av färskvaror och matlagning. Jag har förundrats över hur någon kan komma på tanken att vilja köpa t ex kött och skaldjur som ligger framme i värmen och omges av flugor och avgaser eller att beställa ”dagens” tillagad i samma miljö.

Är det ostron som ligger där? Någon som skulle vara sugen?

Nu skulle min cykelguide Teddy sätta mig på prov. Vid en första paus, i en liten gränd i de muslimska kvarteren, började vi försiktigt med en thailändsk crêpe (Roti). Jättegott.

I Chinatown stannade vi till på en livligt trafikerad gata och beställde friterade munsbitar av olika slag, levererade direkt från trottoaren.

På blomstermarknaden fick vi efterrätt serverad i bananblad. Magen? Mår alldeles utmärkt, tack!

På blomstermarknaden fanns annat än blommor att plåta.

Vi trampar vidare och har nu kommit över på andra sidan floden. De gula blommorna får Bangkok-borna bara glädjas över när kungar kröns.

Buddhismen är väldigt tolerant känns det som. Man fick fotografera och gå in i templen utan problem. Inte ens att praktisera buddhism, lite på skoj, anses som hädiskt.  Min guide Teddy gjorde en kort karriär som munk för några år sedan och lärde mig hur man skulle be, vilket jag praktiserade. Får se hur det går med mina böner. Jag provade även ett slags plockepinn som man skulle skramla med tills en av pinnarna ramlade ut ur burken. M h a numret på pinnen kunde man sedan läsa dagens horoskop… Inte allt för upplyftande spådomar…

Helt otippat tittar denna jätteödla upp ovanför en mur.

Tack Anna-Lena för tipset och tack Teddy för trevlig guidning. Det är verkligen ett roligt minne att bära med sig och något jag kan rekommendera alla Bangkok-resenärer.

Om man söker på sevärdheternas tio i topp så dyker med all säkerhet The Grand Palace, The Emerald Buddha och The reclining Buddha upp. Bäst att kolla upp detta. Palatset skulle vara öppet årets alla dagar, men just denna torsdag visade det sig vara stängt med anledning av avslutningsceremonin på kungens kröning. Inte varje år en kung kröns, i Thailand var det c:a sjuttio år sedan sist. Egentligen kröntes den nye kungen i våras, men denna dag skulle markera något slags avslutning på kröningsprocessen. Men de två andra sevärdheterna var öppna och nu har jag sett Buddhor så att det räcker för en livstid.

Den liggande buddhan tar igen sig i templet Wat Pho.

Å ena sidan var det ju synd att det stora palatset var stängt. Å andra sidan var det kul att beskåda spektaklet med kröningen. Många människor hade bänkat sig längs kortegevägen redan på morgonen för vad som skulle ske först under sen eftermiddag.

Efter att ha beskådat alla tjocka Buddhor kände jag också att jag behövde lägga lite på hullet och jag ville testa ett tips på en restaurang som i o f s låg en bra bit bort. Ibland går bara allting fel. Först så ledde mig Google på villovägar. Gatorna fanns i o f s, men inte staketen som avgränsade dem. Efter att ha irrat runt i en dryg timma, delvis via ett förfallet och näst intill övergivet industriområde, kom jag fram till adressen, men inte till restaurangen. Det visade det sig att gator kan ha nästan samma namn, lite olika prefix eller suffix bara och jag hade valt fel naturligtvis. När jag väl hittade restaurangen visade det sig att jag var tillbaka vid utgångspunkten 🙂

Restaurangen Suda var säkert jättetrevlig för sex år sedan, men idag var den inte värd någon omväg.

Sedan skulle jag försöka vara lite listig och gina till en plats där jag trodde jag kunde beskåda när den thailändska kungen åkte kungaslup. Men, som bekant, genvägar äro ofta senvägar. Jag hamnade långt ute i periferin. En stor del av tunnelbanans personal engagerade sig i mitt öde, men det slutade med att jag fick åka tillbaka samma väg som jag kom. Varför berättar jag då detta? Det blir inte alltid som man tänkt, men i sig kan det leda till andra spännande upplevelser. Eller inte… På något sätt hör sådana här erfarenheter ihop med lite oplanerade upptäcktsfärder. Mina barn skulle möjligen inte se lika positivt på sina erfarenheter av samma slag 😉

Kört tänkte jag, men till min förvåning hamnade jag till slut så mitt i smeten man kunde komma utan att vara VIP och inte bara jag, utan även kungen var lite sen. Trots stora folksamlingar och säkerhetsuppbåd med militärer och poliser, passkontroller och kroppsskanning så var det påfallande hur vänligt allting var.

Den förre kungen åtnjöt ju väldigt stor respekt av folket och som jag uppfattat det var han nästan lite gudabenådad. Men gud nåde den som kritiserade kungen. Det var olagligt och kunde leda till fängelse. Mitt statistiska underlag är något begränsat, två thailändare, men den nye kungen tycks ha lite uppförsbacke för att få samma gillande av folket som sin pappa.

Helt utan supportrar var han ju dock inte, den nye kungen. Tycker ni modet verkar vara något ensidigt? Thailändarna hade ombetts att klä sig i gult dagen till ära.

När jag hade klarat alla kontroller så bjöd man på mineralvatten och det vandrade runt folk som sprayade åskådarna med vatten så att de inte skulle förgås i värmen. Jag testade t o m en slags topz som en sjukvårdare delade ut som man skulle lukta på. Starkt. Har ingen aning vad det var.

Det var faktiskt en mäktig syn när båtarna kom. Och, det var inte bara en som jag trodde. Jag tappade räkningen. Har i efterhand läst att det var så många som 52 st. Hur många svenska kungaslupar finns det? Kungens båt kom i slutet av kortegen. Inte för att jag kände igen honom, men det hördes på folkets jubel, vilken båt han färdades med. På de första båtarna sjöng besättningen på ett sätt jag sällan hört. Påminde lite om minaretutrop, fast vackert, lite klagande. Svårt att beskriva.

Mitt i smeten och massor med folk och vakter som hela tiden hade synpunkter på hur man rörde sig, stod eller satt började jag känna en viss oro över hur jag skulle ta mig ut och ”hem” till ytterligare ett Skype-möte. Nä, det går inte att komma härifrån nu upplyste mig en av de övervakande militärerna mig om. – Hur länge skulle festligheterna hålla på? – Säkert två timmar till. Shit!

Säkert massor med symbolik, men i mina ögon ser det nästan lite komiskt ut.

Men, i ett obevakat ögonblick lirkade jag mig förbi vakterna och folkmassorna och till min stora förvåning var det ingen som stoppade min framfart. Med bestämda steg, mål i blick och ett leende på läpparna kan man komma långt.

Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in. Sista dagen i Bangkok blev en halv pooldag och sedan lite sen lunch och iväg till järnvägsstationen, Hua Lamphong. Det här skulle bli spännande, att ta tåg från Bangkok ut till Thailands västra kust. Nästan i alla fall. Sista biten skulle jag få ta mig med en minibuss eller liknande. En lite oklar del av reseplanerna.

Bangkok är onekligen kontrasternas stad. Jag tog den supermoderna tunnelbanan till järnvägsstationen Hua Lamphong och när jag kommer in på järnvägsstationen och ser tågen ser det ut som en annan värld i en annan tid. Något slags charmigt förfall. Jag läste någonstans att man förvisso har ambitiösa planer för upprustning av järnvägen och att man även fått en hel del anslag för detta. Den myndighet som ska effektuera dessa investeringar sägs dock vara den minst effektiva myndigheten i Thailand. Så det händer inte så mycket.

Tågen gick till en massa platser jag i de flesta fall aldrig hört talas om. Jag hade bokat biljett hemifrån fått en voucher som jag var och löste in på en resebyrå tidigare i veckan och kostat på mig en förstaklassbiljett. Någon lyx var det inte fråga om, men man fick då en tvåbäddskupé som det gick att stänga till om istället för att bara ha en gardin att dra för. Viss risk för stölder hade jag läst på nätet. Risken är väl att man blir för godtrogen här. Det känns ju väldigt tryggt, åtminstone i de av buddhism dominerade delarna.

Vagnen hade sett sina bästa dagar, men var OK. Senare under kvällen kom sovvagnskonduktören och bäddade upp. Och någon rusning var det inte trots fredagskväll. Hur var det han sa Hasse Alfredsson? – Det e skönt me egen kuppe.

Sovvagnskonduktören var för övrigt väldigt omtänksam. Det var ju luftkonditionering i min vagn så fönstren gick inte att öppna, så när han fick syn på min kamera förstod jag av hans gester att jag borde följa med honom och så öppnade han dörren längst bak – vagnen var sist i tåget. Innan avgång från Bangkok kom det en man och tog upp beställningar på middag och frukost. Levererades direkt till kupé. En stund senare kom en kvinna och erbjöd samma sak, som blev besviken över att konkurrenten hunnit före. Förstod aldrig var maten egentligen tillagades. Kom de från restaurangvagnen borde de väl ha varit bättre synkade…

Resan ut från Bangkok tog en evig tid. Tåget kallades för Expresståg, men det  tog säkert 1,5 timma innan vi hade lämnat stan. Då tänkte jag att det var det långsammaste expresståg jag någonsin åkt med. Samtidigt var jag tacksam att man inte körde fortare. Spåret var uselt. Tåget vaggade så till den grad att jag ibland undrade om tåget skulle hålla sig upprätt. Vid ett tillfälle, vid passage av en växel, small det till så högt att jag tänkte att nu spårar vi ur.

Lite som man sett på bilder från Indien, folk bodde vid spåren och verkade betrakta området mellan spåren som sin uteplats.

Väl ute ut ur stan verkade det som om det var en helt annan banavdelning som stod för underhållet. Tåget ökade farten och för det mesta rullade vi nog på mellan 70-90 km i timmen. Men, så plötsligt ett till synes omotiverat stopp. Stod det månne en ko på spåret? Men, det var någon annans bekymmer och jag somnade rätt tidigt.

Inte bron över floden Kwai, men väl över Chao Phraya.

Vilket intryck fick jag då av Bangkok? Thailand får väl sägas höra till länder av kategorin NIC (Newly Industrialized Countries) och jag tycker Bangkok på många sätt ter sig som en typisk storstad i ett NIC-land. Man får inte intrycket av att det förekommer någon stadsplanering och ännu mindre något skönhetsråd. Gammalt och nytt blandas på ett till synes slumpartat sätt. Det myllrar av folk och trafik, det är rörigt och ljudligt, det luktar, oftast inte så gott, avgaser, sopor, matos och så en och annan doft av någon delikat kryddblandning. Men, staden lever och man förundras över att och hur den fungerar. Skulle jag vilja komma tillbaka? Ja! Jag kanske inte längtar tillbaka som efter en älskad, snarare som efter en gammal god vän. Ses om några år och ser hur han mår och vad som hänt sedan sist.

Odda-Bergen

Med Joakim Karlbom
18-28 augusti
Rutt: Odda-Kinsarvik-Gjermundshamn-Huglo-Bekkjarvik-Gisöya (Brandasund)-Horgo (Vestrevågen)-Bergen (Vågen)-Asköy (Bakarvågen)

Sommaren börjar närma sig sitt slut och det är ju fantastiskt med alla gastar som velat komma ombord och segla, något jag verkligen uppskattar. Men, det är ändå något visst när de allra närmsta kommer ombord. Som barnen, som kan båten och som man kan slappna av tillsammans med på ett annat sätt. Bara vara… På denna sista etapp skulle min äldste son Joakim komma ombord. Han lockades bl a av Trolltunga och tyckte det vore häftigt att få bocka av den turen på sin bucket list. Vädret var dock ett bekymmer. Men skulle det inte bli lite bättre väder i övermorgon? För morgondagen föreslog turistbyrån istället en lite kortare tur upp genom Buardalen till kanten av breen, d v s glaciären. Ja, kanske det. Lite uppvärmning inför Trolltunga.

Kvinnan på turistbyrån rekommendrade en cykeltur genom dalen. – Det er en flott tur, tyckte hon. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, men ändå såg jag framför mig en hyfsat flack dalgång. Så fel! Det är här skillnaden mellan norrmän och svenskar blir tydlig. Norrmännen, åtminstone de som ger sig ut på tur, studsar fram på fjällturerna, emedan vi vandrar i maklig takt. Säger en norrman att en tur tar fyra timmar, ska man räkna med minst sex timmar. Säger en norrman att det är lite brant, då är det sannolikt fråga om ett stup. Jag höll på att ta ut mig bara på väg ut genom Odda, innan vi ens nått avtagsvägen till dalen. Upp, upp, upp…
Upp till base camp var det grusväg. Bitvis, som här, gick det faktiskt att cykla, men bitvis fick vi leda cyklarna.
Det var ju inte bara… Fortfarande en bit kvar till glaciärens kant.
En skylt vid ledens början manade till försiktighet. Det var mycket vatten i forsarna, upplyste man om. Ännu ett exempel på ett norskt understatement. Det var inte bara mycket vatten i forsarna, även själva leden var bitvis omvandlad till en fors.
Joakim föreslog en tre-fyra gånger att vi kanske hade kommit tillräckligt högt upp nu: – Är det inte lite riskabelt? Vi ser ju glaciären härifrån…
Det var säkert av omsorg om sin pappa, men pappa var rätt oförstående och ville naturligtvis nå ledens slut, inte minst inspirerad av sådana här vyer.
Joakim: – Du är tuffare än jag trodde! Hur ofta får man sådana omdömen av sina barn?
Är det här uppe man känner av de lömska fallvindarna? Rätt vad det var drog det till rejält.
Ner igen samma väg. Desto roligare att rulla nerför när vi nått fram till cyklarna. Men, som uppmjukning inför Trolltunga var det kanske ingen strålande idé. Jag var tämligen slut efter denna utflykt som delvis hade mer drag av klättring än vandring.
Väderprognoser kommer, väderprognoser går, vad glad man blir om väderprognosen består, åtminstone om man planerat en aktivitet baserat på den. Trodde inte man gick upp till och ut på trollets tunga när det var regnigt, men turistbyrån var oförstående: – Det är alltid folk däruppe. Vädret var alltså inget vidare dagen för Trolltunga-turen. Men, nu hade vi bokat plats på bussen från Odda till Skjeggedal, Base camp för Trolltunga. Därifrån kan man fuska och ta en minibuss upp hit till Mågelitopp längs ännu en av dessa läskiga serpentinvägar. Härifrån är det då ”bara” 10 km upp till Trolltunga.
Joakim var först väldigt stolt över att det var prima liv i hans gamla vandrarkängor. Precis som jag själv blev smärtsamt medveten om uppe på Kjerag, fick även han erfara att skor har en begränsad livslängd. Men, vad gör det när det finns silvertejp?
Ömsom svettigt, ömsom kallt, ömsom väta utifrån, men det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så jag fick väl skylla mig själv… Idag var det pappa som fick bekänna färg, konstant jobbigt. Joakim verkade ännu så länge rätt obekymrad.
Så småningom öppnade fantastiska scenerier upp sig.
Trolltunga ligger inte vid Hardangerfjorden, som jag först trodde, utan vid en sjö som heter Ringedalsvatnet. Joakim var först ut.
Vips glömda jag bort både allmän utmattning och trötta ben. Vi gjorde det! Ingen prestationsångest här inte. Vi går på tur enbart för det höga nöjets skull 😉
Ringedalsvatnet
Helt utmattad och med knän som skrek i protest, vägrade jag gå en meter till framme vid Mågelitopp och väntade på nästa minibuss. Joakim valde dock att gå ner, vilket han tillstod att han ångrade. Det hade gjort ont. Jag pratade lite med busschauffören vi åkte tillbaka till Odda med och undrade bl a hur länge Trolltunga hade varit en turistattraktion. Ja, tyckte han, det är väl de senaste fem åren. Han såg ju inte helt ung ut och jag tänkte i mitt stilla sinne att han måste väl ändå vara lite senildement. Men, det visade sig att han inte var helt fel ute. 2010 besöktes Trolltunga av ca 1 000 personer. 2017 kan så många som 100 000 personer ha besökt Trolltunga. Internet och spridningen av bilder av folk ute på klippan sägs vara förklaringen till denna explosion av besökarantalet. Fascinerande hur Internet och en klippa kan betyda så mycket för uppbyggnaden av en hel turistindustri. 2015 skedde en tragisk olycka då en australiensisk utbytesstudent ramlade ned och dog och om man googlar kan man läsa om återkommande räddningsaktioner och hur Trolltunga beskrivs som Vestlandes farligaste turistmål. På vägen tillbaka blev jag och Joakim iskalla när vi hörde ett skrik bortifrån Trolltunga och när sedan en helikopter dök up en stund senare tänkte vi att nu är det klippt. Men, det var nog falskt alarm. Vi har inte sett något i media.
Nu började Aquileja nästan bli en institution i Odda, så efter fyra dagar i hamn kastade vi loss för att påbörja turen ut från Hardangerfjorden. Var skulle vi då mellanlanda? Vi hade läst om att en tur genom Husedalen skulle vara en upplevelse, så målet för dagen blev Kinsarvik. På vägen passerade vi denna gård. Kanske skulle den platsa i TV-serien ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Vi kunde inte se ett spår av någon väg dit…
Kinsarvik bakom hörnet. Lite oklart om vi kunde ligga bra där. Hamnboken hänvisade till en oskyddad kaj, men hur var det att ligga där med tidvatten och en färja som kom och gick hela tiden? Men, hamnboken har inte alltid rätt, gästhamnen erbjöd både en flytbrygga och större djupgående än de två meter man satt som gräns.
Klockan hade redan hunnit bli sen eftermiddag så vi kastade oss iväg på cyklarna till startpunkten för leden och vi kunde faktiskt cykla ytterligare en bit. För fyra dagar sedan var fallet i Sörfjorden, på väg mot Odda, det mäktigaste jag kan minnas att jag sett i Europa. Nu intar Husedalens fall topplaceringen.
Det blev många fotostopp och någonstans här sa min kamera upp sig. Det går ju att ta rätt OK bilder även med telefonen, åtminstone när solen skiner och man inte behöver komma så nära. Men, av en del bilder kommer det att framgå att de inte är av samma kvalitet. Jag beklagar.
Inte så tillrättalagt som upp till Preikestolen 🙂
Joakim: – Det här är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Vad har hänt med min bilnörd till son? Håller han på att bli en naturmänniska? Värmer ett pappahjärta att få bjuda på en sådan upplevelse.
Idag var det Joakim som var trött: – Kanske dags att tänka på reträtten… – Nej, vi kan väl fortsätta till kl sex i alla fall. Klockan blir sex: – Men, nu är vi ju nästan helt uppe, vi fortsätter väl en stund till…
Belöningen. Vi är inne i Hardangerviddas nationalpark, en av Europas största nationalparker, och där uppe ligger den stora högfjällsplatån Hardangervidda, Europas största.
Nästan nere och hemma igen. Båten, mitt andra hem.
Norskt seglarskomode. Även Jocke har köpt nya dojor på en outlet i Odda. Tänk om jag hade känt till den. Hade sparat mig många, sköna, norska kronor.
I Kinsarvik når masten upp i molnen.
Knappsegling från fördäck, fast segling och segling. Inte mycket vind. Men, man ser bra och vi såg något som hoppade i vattnet. Kanske samma djur som du fick syn på veckan innan Ewa, men som jag aldrig fick ögonen på. Man har sett delfiner så långt in som i Odda och på vägen ut undrade vi om det var det vi såg. Men, istället för att närma sig oss försvann de längre bort, så vi drog slutsatsen att det kanska snarare var fråga om tumlare, som ju verkar vara lite skyggare.
Mysigt på fördäck, men nu får vi nog maka oss bak i sittbrunnen och hissa segel.
Inga fallvindar hoppas vi…
Ibland flyter det bara på 🙂 Ett tag i alla fall. Här skiftar vädret snabbt och dålig sikt, regn och mojnande vind gör att vi lite senare reviderar målet för idag, Mosterhamn (bara namnet väcker ju nyfikenhet) och går mot en hamn på norra Huglo istället.
När jag vaknar hör jag kor som råmar och en tupp som gal. Tänker på Macho, vår tupp som vår granne tvingade oss att ta av daga. Ja, vi hade faktiskt en liten hönsgård i trädgården mitt i Danderyds villakvarter, vilket förvånar en del. Var t o m en liten trend ett tag. Våra höns liksom ytterligare en grannes var inhägnade, men hos grannen tvärs över gatan levde de ett friare liv och ibland kunde man möta hela truppen på gatan med tuppen i spetsen. Macho och hans höns var inlåsta på natten i den ljudisolerade f d lekstugan, så det var inte det som var grannens problem, utan att tuppen emellanåt utstötte ett kuckeliku mitt på dagen, vilket tydligen var opassande. Jag saknar hönsen. De var mycket socialare djur än man kanske föreställer sig. Satt man och fikade kunde man plötsligt ha en höna i knät.
Gäller att passa på när man inte siktar några maneter. Men, en märklig bild. Ser ut som om jag badar i en isvak. Men, så kallt var det faktiskt inte 😉
En cykeltur innan vi seglar vidare och så kommer vi förbi denna lantliga idyll. Kor, ankor, får, gäss och strutsar. Man kanske skulle bli bonde utbrister jag. Min krasse son tar raskt ner mig på jorden: – Det är dåligt betalt och så kan du inte segla! Jaha, så var det med det. – Men dessa stackars kor då, fortsätter jag. Förhoppningsvis är de ju omedvetna om hetsjakten de är utsatta för, men de hör ju till landskapsbilden. Kan man inte sätta avgasrenare på dem, försöker jag. Joakim förvånar med kunskaper inom lantbrukets domäner och berättar att man experimenterar med nya foder som ska få korna att fisa mindre. Eller flatulera mindre, kanske jag borde skriva. Man får lära sig mycket av sina gastar och detta ord fick jag nyligen till skänks. Omständigheterna kring detta ska jag inte gå in på, men ett nytt ord för mig. Kan vara bra att ha på hyllan och överraska med i Wordfeud någon gång.
Än en gång blev jag påmind om att norska vindbyar, åtminstone här på Vestlandet, lätt når den dubbla styrkan jämfört med den prognosticerade medelvinden. By tycks också vara ett relativt begrepp, de tenderar att vara ganska långvariga. Så när byarna nådde 16 m/s och vattnet var så där lite hotfullt stålgrått, valde vi att inte söka oss vidare ut mot Gisöya i ytterskärgården. Istället hamnade vi här, fickparkerade i Bekkjarvik. Hur lyckades vi egentligen baxa oss in där? Och hur kunde vi ha sådant flyt att vi prickade den enda delen av kajen som tillät Aquilejas djupgående? Ett antal personer kom förbi med bekymrad min och undrade om djupet verkligen räckte till. Hade vi inte stött mot botten inatt när det var lågvatten? En betydligt mindre segelbåt hade fått flytta sig under natten.
Bekkjarvik såg inte ut som något fattigt ställe. Man hade anlagt en av de mest ambitiösa parker jag någonsin sett i modern tappning som snirklade sig upp och ner längs berget. När den får växa till sig blir det nog något alldeles extra.
Hamnen har anor sedan 1600-talet, men var omgiven av mestadels nyare bebyggelse.
Men, vad har nu hänt med pentryt ombord? Jag står på fördäck och meckar med kapellet när jag plötsligt hör en dov smäll. Min fösta tanke var att vi har gått på grund. En rätt befängd tanke eftersom vi ju låg stilla i hamn. Jag rusar ner i ruffen och finner en lätt chockad Joakim. Smällen kom av någon slags gasexplosion i ugnen samtidigt som han skulle tända en av lågorna uppe på spisen. Ugnsluckan hade farit upp och håret på en av Joakims armar hade, om inte försvunnit, så i alla fall bränts av en del. Som tur är inga brännskador i övrigt. En koll med läckagetestaren visade fullt utslag. Spisen läckte som ett såll. Gasolen stängdes snabbt av.  Istället för middag lagad i båten fick det bli hämtpizza. Efter förra sommaren umgicks jag med tanken på att skaffa en portabel induktionshäll. I våras hade jag bara ett diffust minne av vad det var jag hade tänkt skaffa. Vattenkokare, tänkte jag. Jättebra köp i sig, men inte en induktionshäll. En sådan hade varit bra att ha nu. Så, vad gör vi nu? Det är lördagkväll och söndagar är generellt sett en affärsstängd dag i Norge. Kassörskan på SPAR menade att fiske- och båttillbehörsaffären skulle ha öppet imorgon, sista söndagen för säsongen. Som så ofta i Norge fanns dock inga skyltar som informerar om öppettiderna, men istället för att gå söderut igen och leta upp ett köpcenter på södra delen av ön Stord, avvaktade vi med spänning vad som skulle hända klockan 12 då köpcentrat här skulle öppnas, enligt ryktet. Jodå, centrat slog upp portarna och alla affärer förutom den kombinerade fisk- och båtillbehörsaffären öppnade. Suck! Men vänta nu, det som jag först trodde var en lampaffär, hade de möligen annat än lampor? Jodå, ingen induktionshäll gubevars, men en gammal hederlig spis med långsamma gjutjärnsplattor. Så fick det bli. Elsystemet ombord klarade t o m den lilla plattan utan landström, såvida motorn samtidigt var igång och laddade. Gasolspisen då? Den är nyservad. Jag åkte med den till Fogas i Älvsjö för ett par år sedan för att jag ville få gnisttändningen fixad. De föreslog också att man borde packa om kranarna. Bra tyckte jag. Sedan började problemen med kärvande reglage som dessutom förlorat de distinkta lägen de hade tidigare och två lågor som inte brann överhuvudtaget. Jag har varit tillbaka åtminstone två gånger och senast i våras skulle allt vara grejat. Icke! Kranarna har kärvat ännu mer. Är det slarv eller inkompetens? Nu gick det ju efter omständigheterna väl,  men tanken vad som hade hänt om, ligger ju inte långt bort. När jag är klar med detta blogginlägg är det dags för ett allvarligt mejl till Fogas.
Fortfarande blåsigt, men solen sken och och värmen var tillbaka, då känns ju allt mycket lättare, så vi gorde ett nytt försök att kryssa ut till Gisöya.
Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning när solen tittade fram… Lite förvanskat 😉
Brandasund på Gisöya var ett häftigt ställe. Inklämt på en liten klippavsats rymdes hamn, lanthandel, bensinmack, café, några bostadshus mm. Lanthandeln hade öppet året runt. För vem kan man undra…
Ibland slås man av att Norge är landet annorlunda. Jag lärde mig på oljemuséet i Stavanger att ett principbeslut man fattade en gång i tiden var att oljeintäkterna skulle komma hela landet till del. Och efter den devisen tycks man leva och det låter ju klokt. Man kan ju dock tillåta sig att fundera över om detta drivs in absurdum. Bron över till Gisöya är visserligen enfilig, men vad kan det ha kostat per invånare att bygga och underhålla denna bro? Bor det tio-tjugo personer på ön? Hur ser den samhällsekonomiska kalkylen ut?
Tvärs över sundet finns det ytterligare en hamn med en lanthandel. Hur fick de ihop det, dessa lanthandlare? Den här lanthandeln drevs av Nillo på Skjeret som hon kallades och hon var verksam här ute till kort före hon dog, 1992, då hon var 93 år gammal. Vilken krutgumma. Hon fick ett rykte om sig att det inte fanns något som hon inte kunde fixa fram till sina kunder och för sina insatser fick hon 1983 kungens förtjänstmedalj i silver. Idag är affären ett museum och sonen har byggt upp en ny lanthandel i huset bredvid.
Att hon fixade fram allt som folk frågade efter kan man lätt förstå när man såg utbudet i affären. Mycket som inte gick att begripa vad det var ens.
Moderna grejer…
Inget GDPR-tjafs här inte. Här kunde man följa vad alla kunder köpt och vad de var skyldiga.
I min barndom åkte vi under några år chartertåg till Gudbrandsdalen, från både Skåne och Stockholm. I Gudbrandsalen bodde vi på Fefor Högfjällshotell. När man fick Solo var det fest. Jag har inte studerat de norska läskhyllorna så noga, men jag tror att varumärket finns kvar.
En norsk pendang till det danska ”En Grön Tuborg gör livet lidt grönnere”?
Jag njuter av solnedgång i havet, men vänder jag mig om ser jag ett fantastiskt ölandskap, skärgård rentav. Vi träffade en båtgranne häruppe som kommit hit med sin motorbåt och som var hemmahörig i Hardangerfjorden. Han liksom många andra norrmän jag träffar blir nyfiken på min seglats och jag berättar om var vi varit och vad vi sett. Ni har nog sett mer av Norge än vad de flesta norrmän gjort, blir hans slutsats.
När nu solen och värmen återvänt ville vi avsluta med att ligga i en naturhamn och hittade denna lagun på ön Horgo (Vestrevågen).
Medelhavet? Nä, fortfarande ön Horgo, nästan i kanten av den blåa Atlanten…
Godnatt!
Livet på en pinne. Det ska va gött å leva…
Inseglingen till Bergen upplevde jag som rätt lång. Innan vi kom så här långt påminde det en del om inseglingen till Stockholm via Ingaröfjärden och Saltsjöbaden, fast flera gånger om. En hel del höga klippor med omväxlande fritidshus och vad som såg ut som välbärgade villaområden. En stor skillnad dock: Saltsjöbaden ligger inte vid Arlanda och det var en överraskande intensiv flygtrafik från Bergen. Innan man kommer in i Begen ska man också under två broar, den första leder ut till Lillesotra som i sin tur är förbunden med en bro till den större ön Sotra. Den vi har framför oss leder ut till Asköy, där jag ligger nu och där Aquileja kommer att ligga över vintern.
Det är alltid spännande att angöra en ny storstad och vilka kvarter man möts av.
Lite på kul låg vi en natt inne i Vågen, mitt i smeten vid Bryggan, kajgatan till höger i bild. Lite stökigt dock för ett längre uppehåll.
Bergen är ju känt för sitt regnande och i skrivande stund smattrar det på rufftaket. I genomsnitt räknar man med 200 regndagar per år. Nyligen klockade man 268 regndagar enligt en Bergenbo jag pratade med. Men, när vi kom tog Bergen emot med sitt soligaste ansikte och värmen bidrog säkert till det härliga folklivet. Man blev bara lycklig över att strosa omkring och visst hade jag hört att Bergen var vackert, men jag blev ändå övervädigad.
Ett äkta ångfartyg minsann, DS Stord 1. DS som i dampskip. Går i chartertrafik idag som jag förstod det.
Vilken fasad. Kolla in alla utsmyckningar.
Jag och Joakim tog en rask promenad på förmiddagen innan vi skulle flytta båten till Asköy och innan han skulle åka hem på kvällen. Vi behövde inte gå långt innan vi förirrade oss runt i en massa gulliga kvarter.

Bergen har fått tillbaka sin trikk eller Bybanen som den kallas. När ska återuppbyggnaden i Stockholms innerstad påbörjas? Här planeras det för fullt för utbyggnader.
Den här gången ska jag åka bil hem. Jag hoppas att åtminstone delresan till Oslo blir en upplevelse. Förhoppningsvis hinner jag även med en tur med Bergensbanen till eller från Oslo. Den sägs bjuda på en av världens vackraste tågresor. Vacker stationshall också.
Fram till för några timmar sedan låg jag förtöjd på segelskutan Anna och då gick det någotsånär att ta sig upp på kajen även vid lågvatten. Men, dess tjeckiske skeppare skulle ge sig ut och segla i regnet, så jag fick vackert ta över skutans plats. Nu börjar jag närma mig lägsta vattenståndet och funderar över hur jag ska ta mig iland. Jag har blivit lovad en plats vid en flytbrygga, men först skulle en annan båt flyttas. Skulle hänt igår, skulle hänt idag och nu är det helg… Men, annars har jag fått ett väldigt trevligt första bemötande och intryck av varvet och hoppas att båten kommer att trivas bra här i vinter.

Tack Jocke för att du kom till Norge och seglade med mig. Det var en både upplevelserik och mysig tid tillsammans. Nu ska bara jag försöka få ihop allt och ta mig hemåt. Förra året vill jag inte åka hem. Nu känns det bra att avsluta för i år.

Tack även alla ni som följt med virtuellt på min segling och kommit med uppmuntrande tillrop. Kanske är det någon av er som vill ta steget och segla IRL nästa sommar. Ännu mycket vaga idéer om hur nästa sommar kommer att se ut, men skicka gärna ett mejl till per@karlbom.se så håller jag er underrättade.

Stavanger-Odda

Med Ewa Briding
8-18 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Skudeneshavn-Haugesund-Borgundöya-Rosendal-Jondal-Lofthus-Odda

Så har jag då kommit till Odda. En plats jag i vintras ritade en rutt till på Eniros karta. Det enda jag visste då, var att det var utgångspunkten för att vandra till Trolltunga. Då kändes det faktum att jag skulle komma dit som avlägset, både i tid och i rum. Och nu är jag här. Hur gick det till? Och min båt, hur hamnade den här? Ibland känns det som att jag inte styr över vad som händer, det bara händer… Dessutom tycks både båt och besättning vara lite udda fåglar här som väcker en del nyfikenhet och förundran. – Seglar ni? – Från Sverige!? – Har ni seglat på fjorden?! Men, vi tar det från denna etapps början. För andra gången skulle jag kasta loss från Stavanger. Denna gång skulle det dock bära norrut.

Fortfarande varmt och vackert väder och idag levde vi verkligen upp till mitt motto ”Slow sailing”. Dagens mål är Skudeneshavn på sydspetsen av Karmöy.
Finnen som ligger bakom mig, här i Skudeneshavn, har nog aldrig hört talas om Slow sailing. Han hade varit upp till Nordkap någonstans och vänt och var nu på väg hem till Finland igen. Spännande hamn, med vinklar och vrår som man inte kunde ana sig till förrän man kom allra längst in i byn.
Relativt mycket annat här, en förhålladevis modern bil och motorbåt. Bilen känner säkert de flesta igen som en Volvo Duett. Vad det är för flytande fordon har jag ingen aning om, men även om jag tycker bilen ser lite modernare ut, torde väl båten vara lite yngre än sin terränggående kollega.
Lite mer nostalgi. Visst är den väl väldigt fulsnygg, m/s Skudenes? Jämngammal med mig faktiskt. Det kan man väl inte tro? Fri tolkning… Gick till en början i trafik på Skudeneshavn, men blev snabbt för liten då den bara tog ombord några få bilar (blev förvånad när jag läste att den tog ombord bilar överhuvudtaget) och döptes om och gick i trafik runt om i Rogaland till åtminstone 1984. I samband med att hon deltog i en filminspelning 2008 fick hon tillbaka sitt ursprungsnamn. Rogaland är för övrigt ett fylke eller län på svenska, som t ex Stavanger är en del av.
När jag såg en bild över Skudeneshavn i min hamnbok hade jag svårt att förstå att det var så mysigt som det faktiskt visade sig vara. Tvivlen förstärktes också när vi kom i land fredag kväll och möttes av ett helt öde samhälle. Spelade Norge någon stormatch i fotboll? Var var alla människor?
Dagen efter var det dock liv och rörelse även om det inte framgår av denna bild. Enligt turistbyrån hade samhället som mest hyst 20 000 invånare. Idag räknar man till 2 000 bofasta. Enligt samma källa bestod samhället av en nyare del som främst befolkas av bofasta och en äldre del som domineras av sommargästerna. Den nya delen smälte dock samman med den äldre på ett sätt som imponerade. Kul när stadsplanerare och arkitekter lyckas ibland. Denna bild är tagen i den äldre delen av Skudeneshavn när vi är på app-vandring. Med hjälp av en app guidades vi runt i den gamla byn och så fort vi närmade oss något sevärt sa appen ifrån och ett litet teaterstycke utspelade sig som en illustration av hur det kunde ha sett ut i gamla tider.
Är det någon som behöver en tåkelur (mistlur)? Världssuccé på sin tid, enligt appen.
Om denna barometer blev en världssuccé är väl mer tveksamt. Regn, storm och meget tört på en gång. Hmm…
Kreativ anpassning av hus till terräng.
Försöker skrolla bland mina lagrade, svenska synintryck. Inte har vi väl några tjusiga brandposter i Sverige? Har vi haft?
Det tar på krafterna att promenera för en teskedsgumma.
Dags för en fika. Blir dock inget tredje försök med norska våfflor. Degiga och tråkiga.
Men vad spelar tråkiga våfflor för roll i denna fantastiska miljö, när vi dessutom får möta trevliga människor. I soffan satt tre pensionerade och pratglada damer, en f d präst, en f d tandläkare och en f d sjuksköterska. Förutom allt annat fick vi också veta att kaféägaren (förra bilden) var en lokal kändis. Det kom flykingar från Kosovo till Skudeneshavn som nu återvänt och kaféägaren lär ha skickat sitt överskott från kaféet till Kosovo och hade t o m låtit bygga två hus där. Huvudpersonen i denna story gick bara omkring och skrattade med ett kort avbrott för att fråga om vi inte ville lte ha mer kaffe.
Uppiggade av detta trevliga möte gick vi genom byns park och tog oss upp på en utsiktspunkt…
…för att kolla in havet vi strax skulle ge oss ut på. Det skulle blåsa hårt någonstans från syd. Vi skulle bara ut och runda en udde för att sedan fortsätta norrut, så det kändes OK. Vår finske granne valde att ligga kvar, men han skulle ju åt andra hållet, mot vind och sjö.
Några visdomsord innan vi kastar loss.
Vi fick några rejäla sjöar över oss innan vi rundat udden och kunde styra norrut med vinden och få lite sjölä rån Karmöya. Leden innanför Kamöya är urgammal och förutom vind och sjö lurar även en hel del grund på utsidan, vilket i alla tider gjort leden på insidan så lockande.
Ytterligare båtnostalgi. På väg upp mot Haugesund blir vi passerade av m/s Sunnhordland. Fartyget har en något udda historia då det ursprungligen var ett ubåtsjaktfartyg byggt 1943 för den amerikanska marinen. Efter kriget såldes det till Norge och 1949 hade det byggts om till bil- och passagerarfärja och gick i linjetrafik mellan Bergen och Skånevik (vi är fortfarande i Norge, namnet till trots) fram till 1973. Sedan byggdes det om till kryssningsfartyg och gick under ett antal år i trafik i Finska viken från Helsingfors, på Leningrad och Tallin. Hon har även gästspelat som kryssningsfartyg i det Sydfynske öhav. När vi såg henne nu var hon uthyrd för ett bröllop och verkade ha Haugesund som hemmahamn.
I Norge lever både konduktörsväskan och myntväxlaren kvar. Finns det någonstans i Sverige där man fortfarande kan betala med kontanter på bussen?
Nära Haugesund, men ute på Karmöya, ligger Avaldsnes. Den här trakten var en del av Norge som istiden släppte sitt grepp om först. Sedermera blev det ett maktcentrum i Norge och många kungar, inte minst under vikingatiden, har bott just här. När vi seglade förbi kyrkan på bilden, Olavs kirke, tyckte vi den såg lite märklig ut. Det fick senare sin förklaring. Kyrkan var täckt av presenningar med anledning av pågående renovering.
Det är lärorikt att gå på muséer. Ännu mer om vi hade förstått lite bättre. Vi fick frågan när vi skulle gå in om vi ville se en film på norska eller få lurar med engelsk speakerröst. – Det är klar vi kan ta det på norska, tyckte vi kaxigt. Det var ett misstag, då hela filmen visade sig vara på nynorsk. Det var inte ens lätt att läsa upptäckte vi när vissa planscher saknade engelsk översättning. En teori är i alla fall att Avaldsnes fick sitt namn efter kung Augvald som kan ha kommit hit någon gång 400 till 600 e.Kr och att han grundlade den första kungadynastin här. Det är inte bara för hinduerna som kon är helig. Även kung Augvald sägs ha haft en ko som han helgade och som följde med honom vart han än for. Kons mjölk ska ha givit honom livskraft och ska ha bidragit till många vunna hjälteslag. Den kanske mest kände av kungarna på Avaldsnes var Harald Hårfager. Bland mycket annat förknippas han med enandet av Norge. Från början kallades han tydligen för Harald Luva (rufshuvud) då han lät hår och skägg växa till dess Norge var enat. Tillbaka till detta med nynorsk, vilket jag tycker är lite intressant. Ju längre vi kommer på vår seglats, desto fler talar och skriver nynorsk och både Rogalands fylke och Hordalands fylke (dit Bergen hör) har nynorsk som officiellt språk. Nynorsk är baserat på dialekter och det de flesta talar, bokmål, är baserat på danska. Som jag uppfattat det har nynorskan vårdats som en del av ambitionen att bygga upp en nationell, norsk identitet och kultur. Det var för övrigt inte bara vi som fick svårare att förstå norskan. Även norrmanen i gemen fick svårare att förstå oss.
Utöver kyrkan och ett museum hyser Avaldsnes även en vikingaby. Vikingatiden sägs omfatta tiden sent 700-tal till 1100 e.Kr. Harald Hårfager var en riktig viking och for ut på vikingatåg vida omkring.
Man kan lätt föreställa sig hur skyddade kungens båtar kunde ligga vid Kungsgården och hur strategiskt läget var i Karmsundet vid Nordvegen, den väg de flesta, precis som vi, valde i skydd av Karmöya i st f det farofyllda havet på utsidan. Nordvegen gav upphov till att Norge idag kallas just Norge eller Noreg på nynorsk.
Jag fick lite samma intryck av Haugesund som jag fick av Egersund längre söderut. Mycket industri och sjöfart, ett stadscentrum som inte förmedlade några positiva vibbar, men tjusiga villakvarter utanför stadskärnan. Oljeindustrin verkar ha spillt en del rikedomar här med. Men, varför denna halvtrista stadskärna?
Kl 05:20 kastade vi loss. Vi skull pasera Sletta. Ett område öppet mot havet som i sjökortet markeras med ”Aktsomhetsområde…Farlige bölger”. Sådant inger respekt och vinden skulle öka under förmiddagen och då ville inte jag befinna mig där. Planen sinkades dock något då vi mötte en seglare vid inloppet till Hugesund som viftade med armarna över huvudet, signalen på att man behöver hjälp. De hade råkat ut för motorhaveri och drev in mot klippor och grund och var nog väldigt tacksamma för att vi dök upp just där och då och bogserade dem in till kaj.
Ryvardens fyr och vi har nu nästan passerat Sletta och nära skydd inne i fjorden.
Bra med en gast som håller humöret upp trots att vädret tjurar.
Det är väl detta som YR kallar ”Heavy rain”.
Framåt lunchtid når vi Borgundöya. Trots skitvädret uppfattade vi att det var en vacker hamn som skänkte en slags ro. Den låg skyddad i ett sund mellan två höga öar. De porlande forsarna och de beslöjade bergen skapade en trolsk stämning. En lanthandlare drev en välsorterad butik åt de ca 100 bofasta och bilfärjan kom och gick stup i kvarten. Hade detta varit möjligt i Sverige?
Vad som låg bakom att denna Trabant tagit sig från det forna Östtyskland till en ö i Hordaland i Norge tog vi aldrig reda på. Döljer sig säkert en spännande historia bakom detta.
Rosendal är lika vackert som det låter. Vi har inte sett solen på tre dygn, men den hade lyckligtvis inte försvunnit permanent, även om det stundtals kunde kännas så.
Rosendal
På redden låg ett fartyg som tidigare trafikerat Hurtigruten, från 1960 till 2001. Då hette hon eller snarare han, m/s Harald Jarl. Påminner mycket om det fartyg jag åkte med från Svolvaer på Lofoten till Bodö, nyårsafton 1976. Jag låg i lumpen och på den tiden kunde man åka tåg jättebilligt som värnpliktig. Jag och några kompisar drog upp till Norrland och hamnade så småningom i Narvik varifrån vi tog en passbåt ut till Svolvaer. Där gjorde Hurtigruten ett långt stopp och vi försåg oss av nyårsbuffén. Plötsligt blev det bråttom att duka av och på vår förfrågan varför det brådskade så, fick vi förklaringen att vi skulle lägga ut. Inte blev vi så mycket klokare av det, men en stund senare förstod vi. Det var oväder och gungigt. Eftersom det var nyårsafton bjöd kaptenen in de fåtaliga passagerarna i förstaklass-salongen, på sherry och kakor (norsk nyårstradition?). Det blev nog dödsstöten för oss alla. Först buffé med bl a sill och nubbe och sedan sherry på det fick oss alla att bli lite opassliga. För att komma igen plockade vi fram solstolarna på däck för att andas frisk luft. Men, det blev mer en slags berg- och dalbana där vi åkte fram och tillbaka mellan styrbords och babords räcke, i takt med att fartyget rullade fram. När vi kom hem skickade min kompis Jimmy ett brev adresserat ”Norske instituttet för meteorologi, Norge” med en förfrågan om hur mycket det hade blåst. Till vår förvåning fick vi svar. Det hade blåst storm.
1658 blev den danske adelsmannen Ludvig Holgersen Rosenkrantz utnämnd av den danske kungen till krigskommisarie för delar av Norge och samma år gifte han sig med Norges rikaste arvinge, vilket finansierade hans bygge av Baroniet i Rosendal. Idag förvaltas slottet av Oslo universitet (!) och den fina trädgården är öppen för besök och inne i slottet fick vi en rundvisning av en italienare med norskt påbrå. Det här måste ju h vait en avkrok på en tiden. Man kan undra hur den danske kungen via sitt sändebud kunde utöva något inflytande just härifrån.
Vy från Baroniet.
Vy rån Baroniet.
När jag kom över till Norge förundrades jag först över blomsterprakten i de norska trädgårdarna. Nu förundrads jag lika mycket över den intensiva grönskan. Skulle någon måla ett sådant här landskap skulle det väl se overkligt ut.
Överallt dessa forsar. Mysigt som lunhuppehållsplats även om regnet återigen hänger i luften. Men, i takt med att forsarn växer övergår ljudet från porlande till mer dånande. Hur lever man med det i längden?
Kvinnherad kirke i Rosendal byggd 1250. Kvinnherad är namnet på kommunen och man kan ju undra över namnet. Jag tänkte ju spontant på att det hade med kvinna att göra, men så enkelt var det tydligen inte. Man är tydligen osäker på namnets ursprung, men antingen tror man att det stammar från ”tvin” som en följd av två älvar som flyter samman i Rosendal eller så tror man att det har med ”kvinde” att göra vilket betyder tromb. Det är tydligen inte ovanligt med tromber i området.
Vy från kyrkan. Märkliga ljusfenomen.
Detta är nog en av de finaste busstationer jag sett. Stilrent. Vackert med trä. Fräscht. En av de fulaste jag sett var nog den i Haugesund. Synd att jag inte tog någon bild på den. som en kontrast.
Hej då fina Rosendal! Solen skiner, men det är inga sommartemperaturer inte. YR förutspår 12 °. Krispigt. Inget morgondopp idag.
Det tar inte lång tid innan vi får en skymt av glaciären, Folgefonna.
Nästa uppehåll Jondal. Jondal är utgångspunkten för att besöka glaciären Folgefonna. För några veckor sedan hörde jag ryktas att skidanläggningen hade stängt för säsongen. Man annonserar att den ska ha öppet in i september, men till det räckte inte snön i år. Men, man kan ju kansk ta bussen upp och titta på glaciären? Javisst! Öh vänta nu, sista bussen för säsongen gick i förmiddags. Imorgon börjar den köra skolturer istället. Men, man kanske kan haka på en glaciärtur och åka med en shuttle bus i anslutning till denna. Ojdå, nej, tyvärr det är fullt imorgon. Miss, att inte ha planerat bättre, som t ex våra tyska båtgrannar i Rosendal som trotsade regnet och gav sig iväg kvällen innan och tog sig upp till Folgefonna.
Är man i Norge ska man ju gå på tur, så vi följde turistbyråns tips och klättrade upp på ett berg. Det fanns en röd och en svart pist. Den svarta skulle vara lite brant. Vi valde den röda, men den var ju stundtals jättebrant den med. Undrar hur den svarta såg ut…
Det gällde att ha koll på var man satte fötterna bland alla rötter och stenar. Det blev ju något svårare av att vara så fokuserad på just den detaljen efter ett sådant här fynd. Jag har ju tidigare reflekterat över norrmänens förhållande till segling, men nu kan jag inte låta bli att fundera över deras förhållanre till svamp och då inte minst, till kantareller. Vi plockade ca fem liter och all svamp växte mer eller mindre vid sidan av stigen. Jag frågade en tjej vi mötte om hon inte sett alla kantareller. ”- Jodå. Det förekommer att somliga plockar dem.” Förekommer?! Det finns väl knappt en svensk som inte blir smått extatisk av ett sådant här fynd.
Hjälp! Vad händer? Står det en snubbe i snåren och pinkar? Jag hinner knappt hämta mig från överraskningen så upphör det. En stund senare kommer en ny stråle som ebbar ut efter en stund. Jondals Manneken Pis? Voffer gör han på detta viset?
Leden vi hade följt upp var en gammal led som nyttjades av en gård som tog upp korna på sommarbete. Här uppe förstod jag det som att de hade de sin motsvarighet till vår fäbodvall. Men vilket slit att flyta upp allt hit och springa upp för att mjölka och sedan ner med mjölken. Förstår knappt hur korna tog sig upp och ner.
Utsikten var det i alla fall inget fel på.
Lite busy denna kväll…
Ju längre in i fjorden man kom, desto mer smaragdgrönt blev vattnet. Ingen risk att gå på grund heller. På ett ställe i sjökortet noterade vi 855 m.
Enligt Wikipedia är Hardangerfjorden Norges näst längsta fjord, 183 km. Men, då räknar man med att den sträcker sig från Husnes/Huglo ända in till Odda. Det är ju naturligtvis samma vatten, men lite fövirrande är det, för på sjökortet heter det Husnesfjorden, Kvinnheradsfjorden, Sildafjorden och Hissfjorden innan det slutligen står Hardangerjorden på kortet, men enligt samma källa är dessa fjordar eller namn delar av Hardangerfjorden. Odda där jag är nu, har jag nått genom att gå söderut på Sörfjorden, men enligt en annan uppgift är detta en sidofjord till Hardangerfjorden, men inte en del av densamma. Man verkar inte helt överens. Någon som velat få Hardangerfjorden högt upp på listan över världens längsta fjordar kanske? Här, i Ytre Samlafjorden, lämnar vi dessutom de vatten som finns med på de noska båtsportkorten. Tycker inte norska sjöfartsverket att fritidsbåtar har något här att göra?
Utne. Här kanske man skulle ha stannat till. Ser mysigt ut. Tittar man noga ser man också vad man i Sydeuropa skulle ha utgått från att det var vinstockar. Det är dock fruktodlingar. Ca 40% av all norskodlad frukt odlas här i landskapet Hardanger.
Sörfjorden. Vid dagens början hade vi läns i fjordens nordostliga riktning. Vi var spända att se vad som skulle ända uppe vid Utnefjorden där denna böjer av mot sydost. Fortfarande läns. Sedan följer ett fyrvägskors och och vi svängde höger (åt sydsydost) för att komma in i Sörfjorden. Fortfarande läns. Hade vi tur med vindvrid eller är det något slags fenomen orsakat av de höga omgivande bergen? Detta med att segla i fjordarna varnas det för. Fallvindar är tydligen inte ovanliga, d v s vindar som kyls av uppe på bergskammarna och dundrar ner med stor kraft. Inte utan att vi stod lite på tå och undrade var dessa lömska vindar kunde dyka upp. Skot och storfall låg redo att släppas, men vi hade stabil vind och härlig segling hela vägen. I Lofthus (nästa hamn) träffade vi, kors i taket, en lokal seglare. Han brukade segla med enbart förseglet och kanske borde vi ha gjort detsamma. Men, han menade också att fallvindarna är som elakast under våren och av en annan man jag träffade lite senare fick jag höra att vindförhållandena hade vait stabila i år.
Mellan 1877 och 1905 var Edvard Grieg stamgäst här på Ullensvangs hotell. Man kan lugnt konstatera att han inte skulle ha känt igen sig om han såg hotellet idag.
Grieg ville dock inte att folk lysnnade på honom när han komponerade, varför han lät bygga denna komponisthytta eller Komposten som den också kallades. Ursprungligen stod den ett stycke upp på fjället, men efter att ha flyttats några gånger hamnade den slutligen i hotellets trädgård. Delar av Peer Gynt ska han ha komponerat här.
Vi tog något att dricka på hotellets terrass och insöp atmosfären. Satt Grieg månne och tittade upp på fjället och glaciären han med, när han fick inspiration till sin musik? I fonden har vi hittat en parkeringsplats för Aquileja i Lofthus hamn.
Sista etappen ner mot Odda går vi för motor i regn och stundtals dålig sikt. In i dimman och på med mistlur och radar. Det är dock nästan tomt på båtar.
Kanske inte i klass med Foz do Iguaçu på gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay, men mäktigt så det förslår. Det liger några hus bredvid fallen och vi funderar över vad som händer om fallen byter lite riktning eller om tidens tand gör att något av klippblocken får för sig att rasa ner. För att inte tala om dånet. Hur står de ut? Värre än att bo bredvid en motorväg?
I dimman dyker det dessutom upp fabriksrök. Vad är moln, vad är rök? Ser spöklikt ut.
Kul hus som klättrar upp längs bergsväggarna i Odda.
Ja, nu blir det spännande. Det ska finnas en gästhamn i Odda. Men, orten saknas i min hamnbok och beskrivingarna på nätet är ytterst knapphändiga. Jag märker på min gast att hon tycker att det var lite nonchalant att inte ha kollat upp bättre. Ett samtal med turistbyrån lugnar dock. – Jo, det låg en segelbåt här för ett tag sedan, men den har lämnat så det finns plats för er.
Elkabeln får vi rulla över torget till en elpanel som vi delar med torghandlare och elbilar. Vattenslangen räcker bara till kajen och inte till den flytbrygga där jag ligger. Man verkar inte helt van vid gästande båtar, men jag är glad för flytbryggan då tidvatnet börjar märkas rejält här, trots att vi är 184 km inne i en fjord. idag rör det sig 1,2 m upp och ner. Odda är ett udda ställe. Odda har faktiskt anor som turistort, men så tog tung industri över.
Idag är det en salig blandning av nedlagda  respektive verksamma fabriker och bakpackers, hikers och turister av andra slag. Detta tillsammans med atmosfären och det vackra läget ger nästan en känsla av alport.

Tack Ewa för att du stod ut att segla i det bitvis tjuriga vädret och bemötte detta med ett mestadels glatt leende. All heder åt det! Du ville ju uppleva fjordar och ju längre in vi kom desto mer dramatiska blev ju bergen och vyerna. Så olyckskorparnas omdömen om att det var ”kjedelig” att gå så långt in i fjorden kom minsann på skam.

Stavanger

Med mig själv och med på- och avmönstrande besättningar
29-30 juli och 5-8 augusti
Stavanger

Innan jag kastar loss för den fortsatta seglingen tycker jag att Stavanger förtjänar ett eget inlägg. En rätt sunkig gästhamn, men om man kan lyfta blicken från den, och tänka bort den äckligaste pizza jag ätit på länge, så bjuder staden på en trevlig upplevelse.

Som de flesta säkert känner till är Stavanger Norges oljehuvudstad. Jag har förstått att många Stavangerbor ser tillbaka på tiden före oljan med viss saknad, men som förstagångsbesökare tyker jag man får ett väldigt trevligt intryck av staden.
Majoriteten av husen i de delar av Norge jag besökt är vita, dock inte här på Fargegata, egentligen Övre Holmegate. Lägg märke till de kreativt utfomade cykelställen. Gatan leder tanken till Jomfru Ane gade i Ålborg…
Vågen dyker upp som namn eller del av namn, lite här och var. Kanske finns det någon kunnig i det norska språket som kan hjälpa mig förstå hur ordet ska översättas till svenska? May-Lis…? Har googlat och fått de mest besynnerliga förslag… Hur som helst, detta är Vågen i Stavanger. Här lägger groteskt stora kryssningsfartyg till på löpande band och det är ett myller av turister. Jag slås också av hur stor turismen måste vara för Norge, trots att Norge rimligen måste uppfattas som ett väldigt dyrt land för de flesta. Jag läser på nätet att turismen i Sverige 2018 omsatte 337 miljarder, emedan den i Norge 2017 omsatte 194 miljarder. Det hade inte förvånat mig om förhållanena varit de omvända och jag funderar över om siffrorna är helt jämförbara (utöver det faktum att statistiken refererar till olika år). Någon som vet?
Breiavatnet och Byparken
Kongsgata
Visste du att varje norrman, genom oljefonden, kan sägas äga nästan 1,8 miljoner NOK. Bredvid småbåtshamnen ligger det norska oljemuséet som på ett spännande sätt berättar om det norska oljeäventyret.
Norges Geologiske Undersökelser 1958: ”Man kan se bort fra muligheten for at det skulle finnes kull, olje eller svovel på kontinentalsokkelen langs den norske kyst.” Jo, tjena! Sedan får man följa den spännande historien som visade på hur fel experterna hade, hur man trots detta dystra besked förhandlade sig till rätten till ett havsområde större än Norges landyta och hur man bara 11 år senare (1969) gjorde det första oljefyndet och hur oljan sedan kompletterades med fynd av naturgas. Man får följa det skickliga politiska spelet som ledde till att Norge fick kontroll över oljeintälkterna. Man påminns också om katastrofer som inträffat (en brand på en av oljeplattformarna, hur en plattform kapsejsar, en helikopterolycka, en ”blow out” mm). Det är många som har fått sätta livet till för oljans skull. Visst minns vi även namnet Alexander Kielland? Bostadsplattformen som välte… Bara där dog 123 människor. Kul grej som jag aldrig tänkt på: Lite till vardags uttrycker vi det ju som att man pumpar upp olja. Icke sa Nicke. Det är sådant tryck att den sprutar upp alldeles av sig själv… Hur har då uttrycket pumpa upp olja, etablerat sig så? Oljan har peakat, oljeinkomsterna minskar och Norge måste förbereda sig för en ny era. Även detta behandlas på muséet och man väcker frågor som om norrmannen i gemen blivit för självgod och lat. Hur ska det gå?

Ovan en illustrativ animation över temperaturutvecklingen på jorden.

Det finns fler muséer värda ett besök. Hur många gånger har du varit på ett konservmuseum? Eller på norska: Hermetikkmuseum. Jag hade turen att få en enskild, guidad tur av denne invandrade britt, Piers Crocker, som hittade sin norska kärlek på något utlandsäventyr. Nu berättar han med inlevelse om Stavangers uppgång och fall inom konservindustrin, främst konservering av sardiner. Under storhetstiden ska 65% av Stavangers befolkning ha varit beroende av denna bransch och om man som här tittar på en gammal karta över Stavanger tycks det ha funnits en konservfabrik i vart och vartannat kvarter, ibland flera i samma hus. De norska konserverna erövrade världen och hotade lokala producenter. Man fick t ex en stämning på sig för att man kallade Brisling (den egentliga fiskarten) för sardiner och i USA införde man en tull för sardinkonserver av en storlek som de norska hade. Norrmännens svar: man ändrade bara märkningen avseende innehållets vikt. Känns åtgärder och motåtgärder igen från idag? 1915 exporterades 315 miljoner (!) konserver. Idag har tillvekningen flyttats till Polen och den sista fabriken i Stavanger försvann 2008.
Muséet ligger i en av de tidigare fabikerna och här röks fisken. Varsågod och smaka, tyckte Piers, Idag blir det gratis lunch!
Med illa dold förtjusning satte Piers igång en av de gamla maskinerna för tillverkning eller var det möjligen förslutning, av själva burken.
Jag har uppfattat tre stohetstider i Stavanger: oljeepoken som väl trots nedgången fortfarande får sägas pågå, konservepoken och sjöfartsepoken. Så vad verkar lämpligare än att avrunda med ett besök på Stavangers maritima musem? Från början, d v s runt 1800 handlade det mycket om segelfartyg och export av sill. Runt 1875 seglade ca 500 skepp hemmahörande i Stavanger ute på haven. Övergången till ånga gick tydligen lite trögt i Norge. Så småningom motorerades dock flottan och man övergick till handelssjöfart i stort, utan koppling till egen export. Ett relativt sent exempel på detta är tankfartyget Venita ovan. Ni som följt min blogg kanske har noterat mitt hjärta för min barndoms Landskrona. Venita levererades 1958 av Öresundsvarvet, under den tid min morfar verkade vid varvet. Ännu en bekräftelse av min bild av hur viktiga de norska redarna var för varvet och för hela Landskrona. En viktig näring i Stavanger var också den lokala sjöfarten med last, passagerare och bilar. Idag har den till stor del ersatts av alla de tunnlar och broar som oljeinkomsterna finansierat.
Vilken underbar maskin. Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit. Den startar på ett kick, det är en makalös manick … och så går den av sig själv, det är en evighetsmaskin… Kanske inte ändå, men kan ni gissa vad det är? En tidvattenmaskin! Min tidvattenmaskin har jag i telefonen…
ms Rogaland är en gammal kustångare, numera motoriserad, som bl a trafikerat rutten Oslo-Stavanger och nattrutten Stavanger-Bergen. Fartyget sjönk 1944 i Bergen när ett annat fartyg i hamnen exploderade, men lyftes och reparerades. Idag är det ett museifartyg.
Stavanger är synnerligen skulpturtätt.
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Och så överallt dessa idylliska trädgårdar…
I ett fik i Gamla Stavanger ramlade vi på denna läckra miljö. Tidstypisk inredning från två olika tider, ett decenium per våningsplan.
Som tur är. Allt är inte perfekt. Ibland är det dock inte i närheten av chic, bara shabby.
Stavanger drar till sig lustyachter och kryssningsfartyg av alla de slag. Oomtvistat torde väl vara att denna bild står i bjärt kontrast till föregående bild. Man ska inte diskutera smak sägs det ju, men man kan ju få torgföra sin egna åsikter. Vulgärt! Funderar över om det finns någon koppling mellan nyrikedom och vulgär smak. Jag är säkert ute på tunn is nu…
I jämförelse verkar ju denna bjässe, Queen Mary 2, nästan lite charmig, även om hon trots sitt lite fyrkantiga, sjuttiotalsaktiga utseende är yngre än så. Jag hajade till när jag såg att hon var märkt Cunard Line och kom att tänka på att jag faktiskt besökt Queen Mary (1) i Long Beach när jag under en kortare tid arbetade i USA. Det var en storslagen skuta väl värd ett besök. Lite spännande att anrika Cunard Line fortfarande finns. Finns ju kopplingar även till Titanic då Cunard Line och White Star Line fusionerades en gång i tiden trettiotalet. Titanic ägdes av White Star Line…

  • Nog om Stavanger och diverse sidospår jag lätt växlar in på, nu ska vi ut och segla igen 🙂

 

Stavanger-Lysefjorden-Stavanger

Med Susanne Holm Jönsson, Rose-Marie Lundblad och Robert Möttus Löfgen.
30 juli-5 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Forsand-Flörli-Lysebotn-Jörpeland-Stavanger (Börevigå)

Under första seglingsdagens förmiddag strilade regnet ner. Det skulle bli sol efter lunch, så vi gjorde oss ingen brådska att komma iväg från Stavanger. Jag var inne på herrarnas när Sanne öppnade dörren och ropade in: ”- Pelle du måste komma. Vi har blivit påkörda.” Från noll till hundra på några sekunder, men snacka om att det hinner passera många tankar genom huvudet. Skulle jag behöva abryta seglingen? Skulle mina gäster som tagit sig ända hit, inte få segla? Var semestern slut nu? De som var ombord beskrev det som en rejäl smäll och att båten skulle ha dunkat in i bryggan.

I hamnen var det fullt pådrag med ett olyckligt holländskt seglarpar i händelsernas centrum. Backslaget på deras båt hade tydligen upphört att fungera.
Som ett under verkade  Aquileja ha klarat sig undan synliga blessyrer. För motorbåten bredvid var det värre, skador i fribord och på däck och en pulpit som rivits loss med läckage som följd och en kvinna ombord som verkade ha fått ett hysteriskt anfall och ville tillkalla polis.

En stund senare upptäckte dock Sanne att det läckte in vatten från taket i styrbords akterhytt. Lite svårt att se sambandet och det verkar inte ha upprepats – ännu. Den holländska segelbåten drogs på plats och paret avlade visiter hos de berörda båtarna och lugnet lägrade sig igen. Vi tyckte synd om holländarna att behöva avsluta med detta efter vad som lät som en tuff seglats från Holland över Nordsjön i upp till 20 m/s.

YR fick rätt idag, regnet upphörde, och glada i hågen kastade vi loss och styrde mot Lysefjorden.
Sett från Stavanger ligger Lysefjorden inåt landet och man går åt sydost ner i Högsfjorden. På vägen växer bergen och det börjar kännas som fjordar på riktigt.
Rosie visar vägen 🙂
Vi kom ju iväg lite sent och stannade för natten i Forsand i Lysefjordens mynning. I bakgrunden syns den mäktiga bron över Lysefjorden. Inga problem med den seglingsfria höjden här inte: 50 m!
Fredrika, som var med under föregående etapp, berättade om en släkting som bor i Norge och som var med i ett TV-program som handlade om hur människor bosatt sig på otillgängliga platser. Då och då går vi förbi ställen som i och för sig verkar vara en västanfläkt jämfört med vad hon berättade, men ändå slås jag av hur männisor valt att bosätta sig. Gårdar omgivna av berg där man verkar vara helt beroende av båt eller hus som ligger på bergssluttningar utan, vad det verkar som i alla fall, vägförbindelser. Vad driver mäniskan att bosätta sig på sådana platser? Tanken kittlar att testa ett sådant boende själv. Hur skulle det kännas? Skulle man få lappsjuka? Vad gör man när maten tar slut och vädret är emot en?
Det var inte utan att en särskild lyckokänsla infann sig när jag nu nått ända hit. Det är ju inte så att jag inte hade förstått att Norge har en fantastisk natur, det finns ju otaliga bilder som vittnar om det. Men, ändå är det först när man är på plats som det går att ta till sig på riktigt, när intrycken går in i själ och hjärta.
Första anhalten var Fantahålå. Man behöver inte känna sig ensam på vattnet. Turister körs ut med alla möjliga farkoster och det var bara att ställa sig i kö.
Fantahålå är en skreva in i berget med en grotta dit det sägs att människor tog sin tillflykt för att undkomma förföljare. Förstod inte sammanhanget riktigt, men det var tydligen långt tillbaka i tiden.
Hur långt in törs vi gå?
Vi ska ju helst komma ut också…
På passagerarbåten spelades Griegs I Bergakungens sal för fulla muggar. Inget fel på akustiken, omgiven av alla klippor.
Mycket att spana på.
Hengjanefossen: Dricksvatten levererat direkt från naturen.
Kändes inte som någon större risk för de fallvindar vi blivit varnade för, så lunchen lagades under gång. Det vankas katalanska köttbollar, varken mer eller mindre. Bollar, vare sig köttbullar eller albóndigas enligt kocken.
Ojdå, redan framme vid dagens etappmål…
Detta var alltså målet: Flörlitrapporna. Världens längsta trätrappa, 4444 steg, byggd 1916-18. Trappan följer spåren upp till en gammal kraftverksdamm. Vattenrören gick bredvid och enligt en källa var anläggningen i drift till 1999, då den ersattes av ett nytt kraftverk.
Ännu fräscha och fulla av energi.
Var det lite i brantaste laget? För oss alltså… Och hur kunde man undvika att de godsvagnar som drogs upp- och nerför spåret inte slog runt?
Bra att Robbans sockor visade vägen och ingav mod när trappstegen blev allt mindre…
Tur man inte vände sig om…
Nöjd, men inte lika pigg och fräsch längre.
För att få ytterligare en upplevelse blev vi rekommenderade att ta en ”natursti” på vägen ner. Jag vet inte vad norrmännens definition av en stig är, men det verkade mest handla om orörd natur med lite rösen här och var för att visa vägen. Seglarskor är inte optimalt när man ska bli terränggående över stock och sten.
Vackert var det i alla fall. Hmm, försökte vara vitsig om det nu gick någon förbi.
Hur mycket lek tål bron?
Mina knän börjar protestera. Men, nu tycks vi snart vara nere. Eller…?
Ännu nöjdare nu när vi såg var vi hade gått upp.
Fjordkontakt. Puh!
En sådan svettig strapats kräver ett bad. För säkerhets skull avstod vi från att kolla badtemperaturen i förväg och 3/4 av besättningen plumsade i. Till vår förvåning var det riktigt skönt och en efterkontroll visade på 18 grader. Jag trodde det kulle vara iskallt i en djup fjord. En bit ut var det ju ändå 332 m djupt.
Vi vaknade upp till en underbar morgon.
Den gamla kraftstationen var omgjord till utställningslokal, vilken vi dessvärre inte hann med att besöka.
Slow sailing är ju mottot för min segling, men denna morgon fick vi skynda oss iväg. Vi hade avtalat med en ”shuttle bus” att ta oss upp från Lysebotn till ”base camp” för Kjerag. Hej då Flörli!
Ingen idé att…
…hissa några segel.
När jag planerade denna segling fick jag rådet att ta en passagerarbåt in i Lyseforden. – Där går ju ändå inte att segla… Inte lätt att alltid veta vilka råd man ska följa eller inte följa, men jag är glad att vi gick på egen köl. Hur kul har de ombord på detta fartyg tro? In i fjorden, vända och ut igen.
Knappt synlig i motljuset: Kjeragbolten, klippblocket som fastnat mellan två klippvägar och målet för dagens vandring. Det pirrade i magen när jag kikade upp. Ska vi verkligen ända dit upp?
Från Lysebotn åkte vi alltså med en ”shuttle bus” med en dansk vid ratten, via en lång enfilig tunnel och serpentinvägar upp till ”base camp”. Vad vet danskar egentligen om serpentinvägar? Oavsett förarens nationalitet känner jag mig inte helt bekväm med att överlåta ratten till någon annan på den här typen av vägar. Men, ska jag vara ärlig hade jag nog inte känt mig så bekväm bakom ratten själv heller.
Dagen innan vi åkte upp avgjordes Lysbotn Opp som är en tävling på rullskidor. Till norrmännens förtret vanns herrarnas tävling i år av en engelsman, visserligen bosatt i Trondheim, men ändå. Alexander Musgrave heter han. Therese Johaug tog dock hem segern i damklassen. 2017 vann minsann Charlotte Kalla överlägset. Jag kanske inte ska oja mig så mycket över våra ”strapatser”. Det är 640 meters höjdskillnad och trots att det är fråga om skidor åker man alltså uppåt och inte neråt som jag missuppfattade det först, bara den tanken fick mig att få ont i magen när jag tittade ut genom bussfönstret på väg upp.
Fårprotest? Tycker de att människan inkränkat på deras mark?
Äventyret börjar. 4,9 km låter ju inte så farligt, men vi skulle uppåt också, från 640 m ö h till 1020 m ö h och däremellan ha passerat några ”kaffedalar”, så en 100-150 m skulle vi upp för två gånger.
En av dalgångarna.
Hmm, ser lite brant och kalt ut…
Bäst att stärka sig först. Vid detta vattenhål serverades dock bara vatten och inget annat.
Vis av, trodde jag, erfarenheterna från nedstigningen från Flörlitrappornas topp tog jag fram mina nyputsade Timberland vandringskängor. Men istället för ovansidan hade jag nog behövt ägna större uppmärksamhet åt undersidan. Dojorna hade nog funkat bra på dansgolvet, men ökade ju onekligen spänningen när man skulle ta sig upp eller ner för kala klippor. De förpassades senare under dagen till en kommunal soptunna. En av vandringsstavarna som skulle rädda mina knän på nervägen hade jag redan brutit sönder och den återståene staven var faktiskt mest i vägen. Jag får försöka hinna ut och botanisera i utbudet av vandringsutrustning i Stavangers affärer innan jag ger mig vidare.
Vid en del branter har någon vänlig själ satt upp stolpar med kätting emellan, vilket man kan ana nere till vänster i denna bild. Det var väl med omtanke om mig och mina gelikar som väljer att bestiga berg i typ dansskor.
Vad gör du ända här uppe, tänker vi kanske båda två…
Spännande omväxling. Plötsligt hade naturen rullat ut rena trottoaren att flanera på.
Både Robban och jag var övertygade om att vi skulle ut på bolten,
…likt denna dödsföraktande kvinna.
Man skulle alltså ta ett litet lätt skutt ut på stenen och då vare sig halka eller tappa balansen. Gör man det är nästa chans att ta mark c:a 1000 m ner. Kanske tur för den här killen att det svepte in ett moln så att han inte behövde ägna utsikten så mycket uppmärksamhet.
Den här kvinnan ser inte helt bekväm ut med situationen. Innan man tar skuttet ut ska man alltså ta sats från en avsats som sluttar svagt nedåt och som ni ser är den dessutom lite sandig. Hur hon redde ut situationen ville jag inte ens följa.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag under inga omständigheter skulle ge mig ut på den där stenen. Det var tillräckligt spännande att titta ner här, dit ner där vi tidigare idag riktade kameraobjektiven uppåt. Snart förstod jag att Robban kommit till samma insikt.
Det är märkligt vad berg kan beröra. De kan vara vackra, de kan vara läskiga, men jag kunde nästan bli illamående när jag satt och tittade på klippan till vänster. Det var något dödligt, hotfullt över den. Ett steg till så skulle man dö…
Vi valde livet och tog steget åt andra hållet. En mäktig upplevelse och trots det hotfulla som vilade över platsen och ångesten som låg på lut över att någon häruppe skulle kliva fel, så var det en underbar naturupplevelse. Rosie valde bort denna tur och var det någon hon borde välja bort var det väl just denna. När vi summerade i efterhand var vi helt överens om att denna var den mest krävande.
När vi åkte ner till båten hade dansken ersatts av en irländare. Det visade sig att han förutom att köra ”shuttle bus”, utbildade i base jumping, d v s att man hoppar ut från en klippa, faller i princip fritt och vid lämplig tidpunkt utlöser en fallskärm. Jag vet inte om det alltid är fallet (hmm…), men en gång (i Chamonix) bevittnade jag hur en kille började med att kasta sig utför ett stup iklädd en slags fågeldräkt. Vår chaufför tipsade oss i alla fall om att det alldels strax var några på väg ut från och ner längs berget. Vi såg små prickar uppe på toppen, men inte själva hoppen. Däremot kunde vi konstatera att de lyckades veckla ut sina fallskärmar, då blev de också lättare att identifiera. Sedan dök det upp några para gliders också (heter det förresten para gliders?) och antingen höll det på att gå riktigt galet eller så ingick saltomortalerna i showen för oss.
Godnatt Lysefjorden!
Nöden har ingen lag eller hur är det? På Aquileja finns ett separat startbatteri och en batteribank för övrig förbrukning. Vi hade legat utan landström nu ett par dagar och dessutom glömt instrumenten på och haft igång en extra kylbox så att förbrukningsbatterierna började tömmas var inte så konstigt. Det fanns ingen särskild gästhamn i Lysebotn, utan vi låg vid en kaj utan landström och liksom i Flörli var det gratis parkering, så inte mycket att säga om det. Så vad gör man då? Drar igång motorn för att ladda förstås, men det sa bara klick när vi skulle starta motorn. Rosättra båtvarv har gjort om och kompletterat elinstallationen med ett relä så att man i nödfall ska kunna nyttja förbrukningsbatterierna om startbatteriet skulle ha laddat ur (detta då startbatteriet bara laddas vid motorgång). Det är så  fiffigt gjort att denna funktion bara kan aktiveras när nyckeln till reläet sitter i, så i normalfallet är nyckeln urtagen, vilket den var även nu. Men, när jag nu för första gången, tror jag, hade behov av denna funktion fungerade den inte. Någonstans måste varvet ha tänkt fel, för med tanke på hur mycket motorn varit igång de senaste dagarna borde det vara näst intill omöjligt för startbatteriet att ladda ur och spänningen låg på misstänkt identisk nivå med förbrukningsbatterierna. Nåväl, vi övervägde och testade olika sätt att få ström och delvis på tips från vår danske ”shuttle bus”-chaufför klättrade vi in i ett pumphus där vi hittade och ”lånade” ström. Lånade ja, egentligen är vi väl att betrakta som eltjuvar nu. Förfärande tanke.
Startbatteriet tyckte i alla fall att gratis ström smakade gott och vi kom iväg utan problem.
Vi var snart tillbaka vid Flörli och vi noterade att en av snabbåtarna låg alldeles stilla på fjorden. Hade även den elproblem kanske 😉 När vi kom närmre såg vi hur de viftade och ville att vi dämpade farten och de ropade lite irriterat för att höra om vi inte hade VHF-radio ombord. Jag insåg då lite skamset att radion nog hade stått på lite väl låg volym. Vi förstod i alla fall att det var folk i sjön. – Dere må lytte på VHF:en, och jag kunde inte annat än bekräfta med att det var uppfattat. Först trodde jag att det var dykare i vattnet (letade efter dykarflaggan, men hittade ingen) eller att det hänt någon olycka, men det visade sig att det vi såg i vattnet var momentet simning i tävlingen Rockman Swimrun. Det är ingen hejd på norrmännen. Först rullskidor uppför berget och så nu detta. Så här beskrivs tävlingen på arrangörens hemsida: ”This is the challenge against what locals say is impossible, the battle against one of the most dramatic natures the world has to offer. This is the adventure that will force you to cross crystal clear ice cold fjords, climb longer stairs than you ever thought existed and master rocky mountain plateaus. Your weapons of choice are your team mate, wetsuit, running shoes and your body and mind. The Rockman racers will follow the path of the Rockman legend that, according to the local myth, brought the Kjerag bolt from the foot of Preikestolen to the Kjerag crack. The course changes as the parts of the myth reveals.”
Även på Aquileja är vi faktiskt beroende av en team mate 🙂
Vi seglade faktiskt, kryssade t o m, ut ur Lysefjorden. På ett av slagen hade vi Preikestolen ovanför oss (den lilla kvadraten som sticker ut från berget). Preikestolen var det sista delmålet för vår segling, men vi hade blivit rekommenderade att gå ut ur Lysefjorden till Jörpeland och sedan åka buss upp till ”Base camp” där vandringen tog vid.
Det blev rätt många timmar på sjön och bakom oss höll solen på att gå ner när vi närmade oss Jörpeland. Ska man inte gå upp på Preikestolen verkar Jörpeland inte ha mycket att locka med.
När jag planerade seglingen hade jag kontakter på ett forum om bl a Lysefjorden och någon tyckte t o m att man borde hoppa Preikestolen. Överbefolkat och turistfälla var dennes omdöme. Och visst var det tillrättalagt för turister. Stigen upp var bättrad med stenblock och stentrappor, spänger och på sina ställen, även ledstänger.
Och visst var det överbefolkat. Ca 300 000 människor från världens alla hörn besöker årligen Preikestolen. Jag tappade räkningen på antalet kända och okända språk jag hörde omkring mig.
Alla ska med…
Det blir ju ändå lite mer av en upplevelse att inte följa samma stig som alla andra följer.
Plötsligt var det inte så mycket folk och…
…minst lika vackert.
Egentligen är det ju väldigt naturligt med denna vallfart till Preikestolen eller Prediksstolen på svenska. Ingen helig plats i sig, men det är väl ett under hur naturen fått till det på sina ställen?
Måste de stå så nära kanten?
Rosie fick jag ta i hampan för att våga sig ut på stolen. Hoppas du ändå uppskattade att du kom ut.
Turistfälla eller inte. För mig var det som ett lyckopliller att komma hit.
Längst där inne i Lysebotn var vi igår.
Sitta nära kanten är en sak, stå nära, något helt annat. Observera skorna. Seglarskorna ner från Flörli var ingen höjdare. Vandrarkängor med danssula på Kjerag var en katastrof. Men, dojorna jag använt i trädgården eller vid vårrustningen funkade rätt bra.
Genom ålning medelst hasning vågade jag mig fram till kanten.
Neråt igen och borta i diset skymtar Stavanger, dit vi seglade tillbaka under kvällen. Och inga onda knän 🙂

När jag presenterade den här etappen förtydligade jag för säkerhets skull med att jag trodde att det i första hand var för de många naturupplevelsernas skull man skulle anmäla sitt intresse, inte för seglingen i sig. Trots eller möjligen tack vare detta, blev denna etapp snabbt fulltecknad. Nu gick det ju att segla, t o m kryssa, i en fjord. Men visst, det var inte det primära denna gång… Ändå fick jag höra att ”seglingen” överträffade alla förväntningar och det var ju roligt. På ett sätt var Rosie modigast som jag tror var den av oss som klev längst ut ur sin komfortzon. Hoppas du tyckte att du blev lagom peppad. Tack allihopa för en jättetrevlig ”segling”. Jag njöt av sällskapet, den goda maten, drinkarna, skratten, de spännande samtalen och spelen och allt det som ni bidrog med. Välkomna ombord igen! Att sedan naturen samt vädret (mestadels) var med oss gjorde ju inte saken sämre. Veckan gick väldigt fort och det stora antalet bilder är väl ett tecken på mängden av intryck som turen gav.

Kristiansand-Stavanger

Med Anita (vill inte nämnas med efternamn), Ola Malm (delvis) och Fredrika (vill inte nämnas med efternamn).
18-29 juli
Rutt: Kristiansand-Bragdöya (Kongshavn)-Hille (Vestre Drasvik)-Tjaumshavn-Lindesnes Kystkulturcenter-Lillehavn-Hidra (Rasvåg)-Flekkefjord-Hidra (Kirkehamn)-Egersund-Rott-Kvitsöy (Ystaböhamn)-Line (Linehamna)-Stavanger (Börevigå)

Jag vet sedan tidigare att det kan bjuda på utmaningar för människor som inte känner varandra att segla tillsammans och dem jag inte känner eller inte känner väl träffar jag numera alltid på en slags intervju innan vi kommer överens om att segla tillsammans. Men, jag kan ju naturligtvis dra för snabba slutsatser och göra felaktiga bedömningar. Dessutom är det ju en sak om jag tror att jag och den tilltänkte gasten kan umgås och ha trevligt. En annan sak är hur gruppen som helhet kan komma att komma överens.

Den här etappen skulle jag bl  a segla med Ola som jag kände sedan tidigare. Vi har kappseglat en del och jag har alltid uppskattat att ha med Ola ombord. Ola hade med sig sin kompis Fredrika som var en ny bekantskap. Anita hade jag fått kontakt med via en av Svenska Kryssarklubbens gastlistor. Redan när jag mötte gänget på busstationen i Kristiansand märkte jag att Anita  och Fredrika hade funnit varandra och att det var något med Ola som inte stod rätt till. Han anförtrodde sig snart att han inte drog jämnt med Anita. Trots ett antal ”skeppsråd” så blev stämningen till slut så tryckt att Ola valde att lämna efter fem dagar. En stor besvikelse som i alla fall påverkade min sinnesstämning under stora delar av denna etapp. Som tur är hade vi härliga seglingar och kom till flera fantastiska platser. Efter lite inledande varannandagsväder bjöds vi ett underbart högsommarväder, som flera norrmän vi pratade med inte kunde minnas att de hade varit med om tidigare.

Drygt tre dygns egentid i Kristiansand för att ladda batterierna och få lite lappsjuka på nytt. Kristiansand kändes som en riktig stad och det kändes nästan lite uppfriskande efter alla idylliska puttinutt-ställen. Staden lär vara Norges sjätte stad i storleksordning och den kändes äkta och levande. Någon hävdade dessutom att det var Norges mest expansiva stad. Det var gammalt och nytt i en ibland väl brutal blandning. Fast varför visar jag då en bild på den gamla staden? Kluvet…
Bunkringen avklarades snabbt och effektivt och vi kastade loss samma dag som den nya besättningen mönstrade på och kvällsmotorerade ut till en naturhamn alldeles utanför stan. Dan efter blev det segla av.
Lederna är inte alltid så tydligt utmärkta i de norska båtsportkorten. Men, om man istället för att gå ut på öppet vatten letar sig fram i trånga sund upptäcker man både leder och mysiga små samhällen. Här Ny-Hellesund. Kanske borde vi ha stannat till här och insupit mer av atmosfären.
Ny-Hellesund
Ny-Hellesund är fredat, vilket jag tolkar som motsvarigheten till vårt kulturminneskydd. Det osar av historia kring denna uthamn som centrum för sjöfart redan på 1600-talet och som vallfartsort för konstnärer och författare.
Som skulpturer utan någon människas hand.
Ibland kan man förledas tro att berg är lent som sammet.
Ryvingen fyr.
Tången ser livskraftig ut. Jag fick upp en vacker bit i ankaret och funderar på om man skulle plocka upp en bit och torka…
En bit väster om Kristiansand hände något. Nästan inga båtar. Nästan inga hus. Nästan inga människor. Visste de möjligen något som vi inte visste? För att vara slow sailing hade vi tillrygalagt en ganska lång distans, 37 M. Ja, ja, inte jättelångt, men allt är relativt. Och när vi började leta natthamn hade vi några alternativ. Det kunde ju vara fullt där det var lämpligt för oss att ligga… Med spänning rundar vi udden till vik nummer ett. Inte en båt. Helt magiskt. Vin och ost på berget i solnedgången innan vi sätter igång med maten.
Samtidigt denna smygande känsla av att vara utelämnad. Varför vill inga andra segla hit? Solen går ner i säck och hela dagen därpå regnar det. Vi ligger still. Fascinerande hur snabbt en sysslolös dag kan passera. Många besättningar på Aquileja har fått lära sig Hasty patience och även denna besättning verkade bli såld på spelet.
Natten därpå ska vinden vrida till frisk västlig och vi bör flytta på oss. Framåt kvällningen blir det en lucka i regnandet och vi drar oss in mot land och upptäcker när vi kommer ut vilket bra skydd vi haft. Vi är nära Lindesnes nu och jag blir påmind om den respekt för hårt väder man bör ha för denna kuststräcka. Vi får skydd på svaj i Tjaumshavn. Egentligen hade vi tänkt gå längre, in genom den smala passagen till höger i bild och kasta ankare i basssängen innanför. Inga jättemarginaler, men fullt möjligt enligt vår hamnbok. Föraren av en mötande motorbåt menar dock att vi kanske kommer in, men inte ut, när vattnet sjunkit. Vi låter bli och ligger lugnt och tryggt där vi ligger.
Dimma och vi bedömer sikten till som sämst 50 meter. Det visar sig att segling av det här slaget var något nytt för samtliga gastar ombord. Men, med radar, AIS och automatisk mistsignalering (en lång, två korta varannan minut), så tror jag alla ombord kände sig lugna. Så småningom lättade dimman och plötsligt sa det pang och fockskotet fladdrade löst i vinden och en incident någon dag innan fick sin förklaring.
Har ni som är båtägare varit med om att ha hittat någon bult eller mutter på däck? Ingen behaglig känsla när man inte hittar var sådana små, men möjligen kritiska detaljer kan höra hemma. Någon dag tidigare hittade Ola dessutom en avbruten bult på däck. Vi letade på tänkbara ställen där den borde höra hemma och jag lät mig hissas upp i masttoppen, men allt såg ut som jag tyckte det borde se ut. Hur kunde vi ha missa bulten i skotvagnen som schacklet till fockskotblocket var fäst i? Med tanke på att det ändå gick att segla en bra bit, måste resterande bit av bulten ha suttit fastkilad så att det inte syntes att den var av och på ett sätt om gjorde att att den fortfarande fullgjorde sin funktion. Just i den här situationen ledde det inte till någon stor dramatik när blocket lossnade. Någon timme senare i hamn satt en ny bult på plats. Men, jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som hade hänt om. Om någon suttit på fördäck och fått blocket i huvudet. Om vi hade haft en tight kryss i hård vind. I just det här fallet hade vi bara kunnat byta försegel om jag inte hade hittat någon lämplig ersättningsbult ombord, men tankarna far iväg. Hur mycket och vilka reservdelar ska man egentligen ha med sig. Det går ju inte att gardera sig för allt, då skulle man ju snart segla omkring med en hel båttillbehörsbutik.
Norrmännn är för goa ibland. Vi hade läst på att det inte gick att tanka vatten i Lillehavn, ett naturligt stopp innan man rundar Lindesnes fyr. Istället gick vi in till något som kallades Lindesnes Kystkulturcenter. Killen som skötte ruljangsen stod på bryggan och tog emot och berömde oss för vår tilläggning. Han drog snabbt fram en vattenslang till oss och vi förklarade att vi bara ville tanka vatten för att sedan gå vidare till Lillehavn. Rätt vad det var stod han på kajen och drog lite försynt fram var sin liten flaska med en slags bitter. – Konen min tyckte ni burde få hver sin ankardram. Vad för övrigt kulturen i detta Kystkulturcenter  bestod i begrep jag mig aldrig på, i bottenvåningen härskade framförallt tyska fritidsfiskare som rensade fisk. Vi försökte köpa av dem, men det blev nobben. För dåligt med fisk nu för tiden, förklarade man.
På väg ut mot Lillehavn blev vi påminda om det vi blivit varnade för, att vinden ofta ökar kraftigt när man när man närmar sig udden. Plötsligt vräktes båten ner och vi fick en s k broach, d v s det fenomen som innebär att båten kränger till så kraftigt att man tappar styrförmågan och båten går upp mot vindögat och sedan rätar upp sig igen. Vi drog ner storseglet och seglade vidare bara med den självslående focken. I Lillehavn ligger man långsida mot en liten brygga och som tur är fanns det en plats ledig för oss innanför den enda båt som redan låg förtöjd. Den här gången var det vi som bjöd på ankardram och så stiftade vi bekantskap med Helge (nummer två från vänster) och Leif (längst till höger) som bodde i Fitjar på ön Stord och var ute med en liten motorseglare (med betoning på motor). Helge var musiklärare och Leif var konstnär, se t ex https://galleriguddal.no/utstilling/fast-sommarutstilling/.
Lillehavn var en ovanligt trevlig blandning av gammal och ny bebyggelse. Efter några dagar ute i vad som emellanåt kändes som in the middle of nowhere, kändes det som en tydlig kontrast att komma hit.
Med vårt besök på Lindesnes fyr, Norges sydligaste punkt, bidrog vi till den skara som lär summeras till 80 000 besökare per år. Man hade gjort kommers av det hela med inträde och utställningar, men det förtog inte den häftiga känslan av att vara här. Vädret var typiskt Lindesnes-väder, soligt och man blåste nästan omkull, sannolikt en Liten kuling. Norrmännen använder sig av begreppet Liten kuling (10,8-13,8 m/s), vilket man i Sverige vanligtvis refererar till som en hård bris. När vinden kommer en bit över 10 m/s är det ju fråga om mycket vind och då tycker jag begreppet Liten kuling är mycket bättre. Bris, även om den nu skulle vara hård, låter ändå lite mer lättjefullt i mina öron. Jag tänker gärna på en glittrande fjärd och avkopplande segling när jag hör ordet bris. Liten kuling sänder en tydligare varningssignal. Tillbaka till fyren: Den är fortfarande bemannad. Den enda i Norge.
Jag har aldrig varit på Kap Horn, men i mitt sinne ger naturen ett intryck som berättigar Lindesnes att omnämnas som Norges Kap Horn. Både vackert och lite skrämmande. Enligt NRK båser det kuling här 265 dagar per år. Jag antar att man då börjar räkna fr o m 10,8 m/s.
Norsk humor 🙂 Tåke betyder förresten dimma.
En segelbåt för segel glider med vinden runt udden. Imorgon skulle vi åt motsatt håll…
Ibland kan jag helt försjunka i utställningar i både bilder, föremål och texter. Jag förflyttas tillbaka i tiden och försöker leva mig in i hur det var då eller så slås jag av hur viktiga vissa företeelser var förr, företeelser som tappat sin betydelse idag, t ex hur viktiga fyrarna var för sjöfarten och det hårda och isolerade liv som fyrpersonalen sannolikt levde. I bergrum under fyren fanns en fotoutställning om norska fyrar och den här bilden är från Torbjörnskaers fyr. Ur fyrvaktarens protokoll från 1884 kunde man läsa: ”Sjöen slo ind ett vindu i fyrbygningen. Fandt sild på gulvet…”
Med tanke på hur mycket jag hade hört om Lindesnes, så blev passagen lite av ett antiklimax. Otypiskt Lindesnes-väder. Sydostlig eller ostlig vind, mulet, lite regnigt och relativt lugnt. Osäkra källor, men jag har för mig att den förhärskande vindriktningen fortfarande är SV (någonstans i närheten lär den ändras till NV) och någonstans hade vi sett att Lindesnes var Norges soligaste plats. Relativt lugnt i alla fall vid vår passage runt åtta på morgonen. Leif och Helge gav sig iväg redan vid fem för att vara på den säkra sidan. Vi var inte lika tidiga, men reviderade vår plan och klev upp ett par timmar tidigare tidigare än vanligt.
Det ger ofta utdelning att leta sig fram genom små sund. Ofta hittar man små byar och hamnar. Här passerar vi Ulleröyhavn.
Farsund byggdes upp i jugendstil efter en brand 1901. Vi tog en liten omväg för att spana in byn och eventuellt göra ett lunchuppehåll. Vi tog en svängom in i hamnbassängen utan att ta ner seglen. Oss ovetandes låg Leif och Helge i hamn och undrade vad vi hade för oss.
Jag hade fått ett tips om att inte missa Hidra. Tack Aina! Vinden var nu rätt frisk, sikten halvkass och inseglingen bitvis trång, inramningen lite hotfull och stämningsfull på en gång. På väg in nu mot Rasvåg, en av de två större hamnarna på Hidra, som för övrigt visade sig vara två öar. Den andra beryktade platsen längs vår rutt, Lista, hade vi nu också passerat. Frampå dagen tilltog både vind och regn och vi såg aldrig Lista. Men, det här var väl det närmaste busväder vi kom. Inga slängjippar inte…
Trolsk stämning när de låga molnen bäddade in bergen som omgav byn och hamnen. Vår tyske båtgranne associerade med Sagan om ringen. Låter som en rimlig jämförelse, men jag är inget fantasy-fan så filmen har jag inte brytt mig så mycket om.
Rasvåg
Rasvåg.
Rasvåg från vägen upp mot lotsutkiken. Lotsarna spanade åt ett annat håll och främst under dagar med klarare sikt, får man förmoda..
Ny dag och ett nytt samhälle eller i alla fall ett helt annat intryck.
Rasvåg. Hit skulle jag vilja komma tillbaka.
Hej då Rasvåg!
I Sverige tror jag många tänker på en fjord som en djup havsvik omgiven av branta bergväggar. I allmänt danskt och norskt och även bohusländskt språkbruk är fjord bara en havsvik vilken som helst, t ex Oslofjorden. Limfjorden i Danmark borde väl egentligen ha bytt namn till Limsundet efter det att en storm öppnade upp vattenförbindelsen i väster. Tillbaka till Norge. Det här var i alla fall första gången vi närmade oss en fjord som vi vill att den ska vara, brant, smalt och lite dramatiskt. På väg in mot Flekkefjord som dock är en by (stad). Solklart eller hur?
I Flekkefjord vinkade vi av Ola vid busstationen, f d järnväggstationen, från vilken man också hade kunnat ta cykeldressinen. Ola föredrog dock bussen. Flekkefjord har präglats starkt av ett handelsutbyte med Holland och den gamla stadsdelen kallades för Hollenderbyen. Holländare bosatte sig tydligen i Flekkefjord och norrmän från trakten utvandrade till Holland.
Längre tillbaka i tiden dominerades hamnbassängen av segelskutor. Nu var den rätt ödslig och staden är väl egentligen inte värd en omväg.
Omvägen till Flekkefjord ledde dock till att vi även gick igenom Hidrasundet och det är värt en omväg. Dramatiska klippor och vacker natur och kor som går och  betar i vad som ibland mer ser ut som sluttande trädgårdar än sluttande betesfält. Jag får ju för mig att det är fråga om fjällkor så fort man hör bjällror. Sannolikt en from förhoppning.
Flekkefjords hamn lockade inte till någon övernattning, så relativt sent på kvällen anlöpte vi Hidras andra större hamn, Kirkehamn. Varför heter hamn nu hamn plötsligt och inte havn, undrar språkpolisen. Ja, det står faktiskt Kirkehamn i hamnbeskrivningen. Och det brinner inte…
Ja, vad ska man säga…
Heter man Kirkehamn bör ju kyrkan stå mitt i byn… öhh, mitt i hamninloppet… Och svaert betyder inte svart som en i besättningen trodde, som letade efter den svarta kyrkan.
Kirkehamn.
Förutom vid en krog, där det fanns ”riktiga” gästplatser, kunde man ligga lite varstans i hamnen som här där vi hittade en tom bryggnock. Lite charmigt när det inte är så välstrukturerat.
Innan vi lämnade lade vi till med båten utanför fiskaffären och handlade middag, kolja. Hyse på norska. Räkorna var dock slut 🙁
Vi åkte ändå på räkmacka när vi kom ut. Vi började med Code 0 och seglade i stadig fart. Sedan vred dock vinden och vi hamnade längre och längre ut från kusten. Code 0 är ju ett nytt segel för mig, men jag kunde konstera att om man går över ca 140° vindvinkel så börjar den bråka med en. Norr om Hidra började landskapet ändra karaktär. Successivt avlöstes de lite dramatiska, ibland hotfulla bergen av snällare klippor, som påminde mer om runda vänliga Fjällbackaklippor.
På väg upp från Hidra mot Stavanger finns det inte så många hamnar och vill man stanna till på vägen är Egersund ett naturligt val. Återigen stötte vi på Leif och Helge, vilket ju var trevligt. Egersund däremot kunde man annars ha avvarat. Kul grej med hamnkontoret på bryggnocken. Det var väl det mest bestående intrycket. Inseglingen till Egersund kantades av industrier och hamnanläggningar. Själva staden kändes ändå som en stad på deken. Överallt såg vi lokaler att hyra eller fastigheter till salu eller igenbommade verksamheter som t ex detta lite charmiga f d hotell. Vid vår kvällspromenad i centrum var det spöklikt folktomt. När vi däremot lämnade staden norrut kantades stränderna av tjusiga förorter. Drabbas en del norska städer av samma utarmning som centra i många amerikanska städer?
Även denna dag var vinden med oss och nu kunde Code 0:n få vara uppe hela vägen upp mot Jaerens rev, så vi tuggade sjömil i ganska rask takt. Återigen ändrade landskapet karaktär. Vi såg långa sandstränder och bakom dem påminde vyerna om Skåne eller Danmark. Tråkigt har en del sagt, men rätt fint tyckte jag. Men, det är klart, solen förgyller det mesta.
Jaerens rev får symboliseras av denna västprick. Vilka rysarhistorier jag har hört om denna passage. Här lär det finnas gott om vrak. Just idag var det rena glidarvädret.
Ett naturligt stopp för många efter Jaerens rev är Tananger. Hamnbeskrivningen sände vibbar omTananger som en lite större, könlös gästhamn. Och det var varmt. Tananger lockade inte och istället styrde vi mot denna lilla pärla, ön Rott. De allra flesta norrmän vi träffar är både  trevliga och hjälpsamma. De är nyfikna på vår segling och kommer med allehanda tips. Här på Rott t ex rodde en kvinna fram till oss i sin kajak och hälsade oss välkomna och berättade om ön och sin familj. Det visade sig att vi råkat lägga oss på en privat plats, men inte gjorde det något. – Det kunde ju inte ni veta! Och vi hade faktiskt frågat runt om vi låg OK…
På ön hade man dessutom ställt samman en liten guide för att gästande turister skulle kunna hitta runt på ön. Spännande historier om hur tyskarna under kriget förvandlat ett av husen till utsiktstorn med strålkastare, om hur ett brittiskt plan beskjutit tyskarna men själv fallit offer för bomben när den exploderade i luften, om hur elen kom till ön först på femtiotalet, om ett f d hippiekollektiv, om fågelområden som försvunnit p g a råttinvasion, om fynd från järn- och stenålder, om ett skepp som förlist utanför med Stavangers kyrkklockor som skulle till Tyskland för att smältas ned och gjutas om till kanoner och om hur man hittade vraket och hittade allt utom kyrkklockorna, om hur invånarna på ön skördade äpplen i vattnet efter att ett fartyg med äpplelast hade förlist (så till den grad att det senare började växa äppelträd på ön). Med reservation för sanningshalten p g a bristande kunskaper i norska.
Tänk att en sketen, liten terrier kan få en hel fårskock att sätta av i galopp.
Här kunde man skåda många fåglar innan råttorna kom. Några arter överlevde. Vackert och rofyllt så det förslår. Det enda som egentligen störde friden var Stavangers flygplats som inte låg så långt bort och så var det en rätt intensiv helikoptertrafik som jag antar var relaterad till oljefälten utanför.
Och nu går solen ner i ett alldeles spegelblankt Nordsjön. Hur ofta händer det? Långt där borta borde Shetlandsöarna ligga…
Välkommen till Kvitsöy. Säger han (hon?) det?
Jag hade lagt in några extra dagar för det fall vi skulle ha behövt invänta bättre väder från Lindesnes upp förbi Jaeren, så nu hade vi lite utrymme för att slappa. Jätteskönt! Två nätter låg vi i Ystaböhamn på Kvistöy. Jag tror jag har nämnt tidigare att vinden här kan ändras snabbt och att prognoserna inte alltid är helt tillförlitliga. När vi t ex låg utanför Kristiansand hävdade YR att det i detta då var soligt och klarblå himmel. Vi såg bara en grå himmel. Idag på Kvitsöy skulle det vara näst intill stiltje på eftermidsagen. Väl förhöjda på Kvitsöy tyckte jag plötsligen att det började bli lite dragigt när jag låg och solade. Kollade Windy och just nu skulle det blåsa 5 m/s. Hmm, det där var inga 5 m/s. Jag slog på instrumenten: 10-14 m/s!
Sedan barnen mönstrade av har jag inte haft så många badkompisar.
En båtgranne från Sandnes söder om Stavanger kommenterade att man inte brukade bada så ofta på Kvitsöy. Underförstått, det brukar vara för kallt.
Men, nu hände något, båda mina gastar klev ner i vattnet och Fredrika gjorde det på det mest utmanande sättet.
Kvitsöys ståtliga fyr som stått där sedan 1859. Man stoltserar med att det är det äldsta stentornet i Norge som fortfarande används som fyr. Som fyrplats betraktad är dock Lindesnes fyr äldre. Redan 1655 började man tända eldar uppe på berget vid Lindesnes, här fick man tillstånd att ända eldar 1700.
Men, vad är nu detta för spaceat ställe som bryter mot idyllen? Jo Kvitsöys relativt nya (2003) sjötrafikledningscentral, VTS Kvitsöy alltså. Den täcker ett rätt begränsat område, från Jaerens rev i söder upp till Bömlafjorden, strax norr om Haugesund, i norr. Men detta är tydligen Norges mest trafikerade vatten.
Överhuvutaget hade Kvitsöy en fantastisk natur. När vi anlöpte Ystaböhamn gled vi in genom öar som fick mig att tänka på Stora Nassa. En man vi mötte som rastade sin hund och bodde på ön, menade att detta är ett Färöarna i miniatyr. Oavsett vilket, jag var helt hänförd när vi hamnade här på nordvästra delen av ön.
Tja, vad ska man vänta sig av hagens svarta får? 🙂 Apropå de allerstädes närvarande fåren så är tydligen Kvitsöy-lamm ett begrepp i Norge. Restaurangerna står på kö för det fina köttet som lär ha smak av både sälta och örter.
Här bevakade tyskarna delar av den norska kusten. Skickligt gömt i naturen. Och fascinerande att så mycket är kvar nästan 75 år senare.
Det var en väldigt rofylld atmosfär på Kvitsöy.
Dåtidens tjänstebil. Sådana här agentbåtar var tydligen inte ovanliga i Norge, inte Agent 007, utan säljagenter. Den här båten körde runt och lät presumtiva kunder komma ombord och smaka på öl och lägga beställningar. Båten levererades till Hansabryggerierna 1944 och med undantag för en period då tyskarna lade beslag på båten, seglade den som agentbåt ända till 1974. Tyckte det lät jättekonstigt först, men om man betänker hur det norska vägnätet såg ut då, så verkar det ine helt ologiskt. Båten var jättefin och det är inte svårt att föreställa sig vilket jobb familjen som ägde båten lagt ner på renoveringen.
En av de finaste trädgårdar jag kikat in i. Här hade man verkligen lyckats med rumskänslan. Fjärran från hur långt vi kom i vårt hus, men långt bättre än den känsla jag ens vågade drömma om.
Nu står vi uppe i Kvitsöys fyr och tittar ner på Aquileja och det gör vi tack vare vår båtgranne Vegard. – Ring mig om ni inte kan betala inträdet med kort, så löser jag det. Vips, så hade han betalt inträdet för oss tre på 150 NOK. Vips är den norska motsvarigheten till Swish. Det var inte tal om att vi skulle göra rätt för oss. Sedan kom det fram att han snart kulle börja på ett nytt jobb, som chef för Kvitsöy kommun och detta var ju en bra lärdom att ta med sig som han uttryckte det. Skulle du läsa det här Vegard, än en gång tack för din generositet och lycka till på nya jobbet! Kommun ja, trots den ringa folkmängden om 520 bofasta, är det inte Norges minsta kommun till invånarantalet, bara till ytan. Om jag fördstod det rätt, kommer det att ske kommunsammanslagningar över hela Norge under nästa år. Kvitsöy och några andra öar utan landförbindelse har dock undantagits från denna reform tills vidare.
Vy över inloppet till Ystaböhamn, österifrån.
Idag går det bilfärjor från Stavanger till Kvitsöy. Trot eller ej, men just nu är man i färd med att bygga en vägtunnel till ön. Kommunikationerna till just Kvitsöy var väl i o f s inte motivet för att bygga en tunnel, men om jag förstod det rätt var topologin lämpad för en avgrening upp på Kvitsöy. 16 miljarder norska kronor ska kalaset kosta. Hur ser egentligen den samhällsekonomiska kalkylen ut? Vi noterade, icke otippat, att det fans två läger, de som var för och de som var emot. En sak är ju säker, Kvitsöy kommer att förändras. När vi låg i hamnen pekade Vegar ut en passerande båt för Anita. Det där är en av Stavangers rikaste män. Han vill bygga ett stort hotell här. Skynda er till Kvitsöy om ni ill uppleva amosfären B.T.! Lite osäkert när tunneln kommer att stå klar, men runt 2026. B.T? Before Tunnel.
Kvitsöy
Det går inte att låta bli… Dagen därpå är det dags att styra mot Stavanger.
Så är jag då i Stavanger och väntar på ny besättning. Det blev något knas med planeringen, så egentiden här blev i kortaste laget. Rymdskeppet till höger är Norges oljemuseum. Jag har hört flera säga att det är väl värt ett besök. Hoppas jag hinner in där.

Jag kan inte låta bli att raljera över de ibland tokiga priserna i Norge. På Coop på Kvitsöy hängde påsar med Bridgeblandning som lockbete vid kassan. Men, vem lockas när priset är 97,90, motsvarane 108 SEK? Det känns ju som vansinne. I Norge kan man köpa mellanöl på Coop, en liten burk grön Tuborg kostar motsvarande 25 svenska kronor. En snabb jämförelse får Systembolaget att framstå som rena lågpriskedjan: 9,10 kr. En mjölchokladkaka kostar över 50 kr och en stor läsk går på ca 35 kr. De höga priserna på godis och läska förklaras av den höga sockerskatten i Norge. Sedan kan man plötligt bli glatt överraskad över en normalstor kartong med jordgubbar: 20 NOK! Rena fyndet.