Publicerat

Italien, etapp 1 (Badolato)

Rutt: Stockholm-Neapel-Salerno-Lamezia Terme-Catanzaro Lido-Soverato-Badolato-Lamezia Terme. Med Badolato Borgo som bas, ett flertal utflykter i omgivningarna.

Datum: 21-29 oktober 2023

Medresenärer i Badolato Borgo: Rose-Marie Lundblad, Anne Magnusson, Jan Magnusson, Sirpa Myllyperkiö, Ingela Ottoson, Anders Rosén, Slobodanka (Slobi) Savinovic (del av veckan) och Svante Stocks.

– Det låter ju jättetrevligt, kommenterade jag när Rosie presenterade idén om att resa till Kalabrien under hösten. – Jag är på! Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var ju nästan ett halvår framåt i tiden, så när folk frågade om vart i Kalabrien jag skulle och vad jag skulle göra där, blev svaren lite svävande.  – Det var någon liten håla som jag glömt namnet på och så var det något med oliver…

Hålan heter i alla fall Badolato, det har jag lärt mig nu. Och programmet plockade jag så småningom fram igen och kunde då berätta för de avundsjuka lyssnarna att vi skulle få lära oss plocka oliver och hur man gör inläggningar av desamma, vi skulle få besöka en olivpress, vingårdar, ett Franciskanerkloster, en ostproducent och en lantgård med tillhörande lantbruksmuseeum, vi skulle få en kurs i pizzabak och i hur man gör handgjord pasta, vi skulle få lite sight seeing i strandstaden Soverato och vi skulle göra en utflykt till Bivongidalen där vi skulle få vandra och besöka en byzantinsk kyrka och en vinodling och slutligen, skulle vi få prova lite viner. Utöver allt detta skulle vi få diverse goda middagar. Inte undra på att jag var snabb att vara på. Eller hur?

Sedan gick dessvärre min mamma bort, så plötsligt blev allt osäkert, om jag överhuvudtaget skulle kunna åka iväg. Men, det ordnade sig. Jag fick dock byta ut den tänkta tågresan ner mot flyg till Neapel och vidare med tåg därifrån. Jag har bara flugit till Neapel en gång tdigare och det var 1965 med propellerplan från Bulltofta.
Så 58 år senare hade jag åter landat på Neapels flygplats i det modemedvetna och stilsäkra Italien. Eller?
Det var lördagkväll och jag skulle övernatta i Neapel innan jag åkte vidare söndag morgon. Inte många timmar till förfogande, men nog skulle jag hinna få något mer intryck av stan än när jag i våras jag luftade mig lite utanför järnvägsstationen i samband med att jag bytte tåg på väg mot Sicilien. Jag tog mig mot tunnelbanan, men hur långt ner i underjorden behövde jag egentligen bege mig? Det verkade rätt ödsligt också. Hur var det nu med kriminaliteten i Neapel…
Tunnelbanetågen var graffitibombade och inte alldeles fräscha. Graffitin möttes man även av ute på stan, på många hus, vilket bidrog till ett rätt slitet intryck. Mitt emot mig satt ett gäng adrenalinstinna tonårskillar och tuppade sig. Vad var de ute efter tro? Men, falskt alarm vad det verkade. Efter några stationer hoppade de av. När jag i efterhand tittade lite närmre på kartan visade det sig att tunnelbanelinjen gjorde en rejäl lov runt stan och att linjen längre fram till och med slog knut på sig själv. Kanske kunde jag lika gärna ha promenerat. När jag senare skulle tillbaka till mitt boende måste jag ha missförstått någon vägvisning, med tunnelbanebiljett i handen hamnade jag istället på ett av italienska järnvägens pendeltåg och begrundade med viss fasa vilka enorma böter som väntade den som reste utan giltig biljett. Som tur var, ingen kontroll.
Mitt mål för kvällens utflykt var den historiska, äldre stadsdelen. Trots regn var det livlig rörelse och ett glatt folkliv ute i gamla stans gränder.
Jag hade ju naturligtvis en baktanke till, att få avnjuta en äkta napoletansk pizza och att få knäcka koden till vad som var så speciellt med pizzaoriginalet från denna stad. Koden knäckte jag inte. Var det att de serverades med en vit botten utan tomatsås? Fel, fick jag lära mig senare. Det är degen och jäsningen som är hemligheten. Pizzan, en Ischitana, var god, men inte fantastisk. Tre och en halv av fem eller är jag för snål då? Då hade jag ändå letat efter pizzerior med bra omdömen och hamnat på ”Via della Pizza”. Utanför den första jag kom till, Gino e Toto Sorbillo (4,5 av 5), var det jättelång kö. Om jag fattade rätt var väntetiden en timme eller så. Så jag gick vidare till nästa, en restaurang med snarlikt namn, Antonio Sorbillo (4,3 av 5). Lite kortare kö där. Drivs restaurangerna av samma familj eller vad stod Sorbillo för? Inte gatan i alla fall, Via del Tribunali var det korrekta namnet på den. Under tiden jag väntade studerade jag nyfiket hur män hälsar på varandra här, antingen den där tuffa hälsningen, fram med armbågen och handen upp i luften och så något som liknar en boxningsrörelse med handflatan (YoBro-hälsning?) eller så var det kindpussar. Stor kontrast kan man tycka. Inte heller denna kod lyckades jag knäcka. I vilka möten skulle man förvänta sig vilket hälsningssätt? Gemensamt för de flesta som rörde sig här var dock tatueringarna.
Tidig söndagmorgon rullade jag vidare. Innan det tar fart söderut rundar man Vesuvio som syns i bakgrunden. År 79 e.Kr. fick vulkanen ett kraftigt utbrott som bl a begravde staden Pompeji. Det senaste utbrottet 1944 ledde till att 26 människor miste livet. Nu fruktar forskare att det snart är dags igen. Vulkanen går på övertid, läser jag och börjar hon koka finns det en plan för hur 600 000 människor ska evakueras. – Hmm, en syditaliensk plan, hur effektivt kommer den att effektueras, tänker mitt fördomsfulla jag. Jag läser vidare att det egentligen är farligare två mil norr om Vesuvio där kokar det rejält. Åren 1982-84 steg marken där med 186 centimeter.
I Salerno byter jag från ett modernt och fräscht regionaltåg till höghastighetståget Frecciargento mellan Rom och Reggio Calabria. Jag ska åka med mellan Salerno och Lamezia Terme. Om jag förstått det rätt är Frecciargento det nya varumärket för det som förr hette Pendolino, d v s tåg som kan köra fort på befintlig bana m h a lutande vagnskorgar. Ungefär som våra X2000 alltså. Sedan finns det Frecciarossa som kör snabbare, men då mestadels på nya spår.
Att jag nu kommit långt söderut i Italien märktes inte minst på det anslutande tåget som skulle ta mig från Lamezia Terme till Catanzaro Lido. Kontrasten mellan detta skruttiga, bullriga och dieselosande regionaltåg och snabbtåget jag anlände med, var rätt brutal. Inte var det så många som ville åka med heller. Och anslutande… Väntetiden var 1 timma och 13 minuter. Inte heller i Catanzaro Lido var det någon vidare anslutning till tåget mot Soverato, vare sig vad gäller antalet passagerare eller väntetiden. Själva den effektiva restiden Neapel-Soverato fanns det inte så mycket att säga om, fyra timmar och två minuter, men inkl byten tog det sex timmar och femtiotre minuter. Ett positivt intryck från i våras består dock. De flesta tågen kommer i tid, och är det fråga om någon avvikelse handlar det oftare om att tåget kommer för tidigt än för sent. Vem kunde tro det? Det anslutande tåget från Catanzaro Lido fortsatte förvisso mot Badolato, men där stannade det inte, så Fernando, vår researrangör, fick istället komma och möta mig med bil i Soverato. Stort utrymme för förbättringar. Fernando menade att politiker hade låtit sig påverkas att satsa på fjärrbussförbindelser norrut i st f på bättre tågförbindelser. För några år sedan fanns det tydligen fjärrtåg som förband den kalabresiska ostkusten med storstäderna norrut. De tycks ha ”bra” fingertoppskänsla de där kalabresiska politikerna. Fast jag anade ju ugglor i mossen när jag hörde detta och misstänkte genast att ’Ndrangheta, den kalabresiska maffian, hade ett finger med i spelet. Hade den ekonomiska intressen i bussbolagen? Fast, det ville inte Fernando prata om… Kom att tänka på en f d generaldirektör för SJ, Lars Peterson. Han hade bl a i uppdrag att lägga ned olönsamma järnvägslinjer och tillämpade allehanda fula tricks för att tåg på vissa järnvägslinjer skulle få färre passagerare. Om jag inte minns fel, var det också han som kontrade med att dra in tågtidtabellerna när folk klagade på att tågen inte kom i tid. Jag tror hans främsta merit var att han var sosse. Jag hamnar ofta på sidospår, tillbaka till huvudspåret: Italien. Banstandarden verkade vara mycket god, så det finns säkert möjligheter att ta nya grepp.
Jag visste inte så mycket om hur jag skulle bo. Terrassen med utsikten över Joniska havet  blev en glad överraskning.
Jag hann knappt checka in på mitt rum, så var det dags för en promenad runt om Badolato Borgo. Om man tittar i ordlistan så sägs Borgo betyda by eller bosättning utanför murarna. Det stämmer dåligt med hur Borgo beskrevs av våra guider. På nätet hittar jag ennan förklaring till innebörden av ordet: ”a fascinating small Italian town, generally fortified and dating back to the period from the Middle Ages to the Renaissance. It is unique and built around a castle or palace belonging to the noble family that held power at that time and it is often surrounded by walls. In Italy we have around 270 Borghi from the Dolomites to Sicily and they are the symbol of the Italian culture with artistic and architectural heritage”. Det lät mer som beskrivningen vi fick. Resterna av slottet efter en jordbävning för cirka 70 år sedan är numera jämnade med marken och nu står vi på piazzan som skapades efter slottets hädanfärd.  Vi var en liten resegrupp, till en början sju personer och senare under veckan skulle även Slobi ansluta. Rosie, Svante, Ingela, Anders och Slobi förstås, kände jag sedan tidigare. Anne, Jan och Sirpa var nya bekantskaper. Fernando berättade att staden grundades 1080 av normander, d v s vikingar. Han berättade vidare hur man ursprungligen bodde vid havet, men att man flyttade upp i begen för att kunna försvara sig mot alla de folk som kom farande kors och tvärs och som ville utöka sin makt. Innan normanderna var det väl fenicier, greker, turkar m fl man fick hålla stånd emot. Efter jordbävningen och översvämningen i början av femtiotalet var det många som lämnade sina förstörda bostäder i Badolato Borgo. En del flyttade återigen ner till kusten, andra flyttade norrut. Men, något som förvånade mig var avsaknaden av fiske. Inte ens innan man övergav kustsamhällena förstod jag det som att fisket hade någon egentlig betydelse.
En av barerna vid piazzan hade ett originellt arrangemang. Vakthunden stod på taket. Såg nästan uit som en staty.
Första kvällen bjöds på välkomst-aperitivo.  Till vänster vår reseledare Fernando och i mitten Luigi. Som jag förstod det ägde Luigi restauranten vi är på, där vi också serverades middag och alla frukostar. Dessutom tror jag han ägde rummet/lägenheten jag bodde i. Luigi verkade vara en varm och vänlig person. Dessvärre pratade han ingen engelska, men vi kommunicerade hjälpligt på någon slags kombination av italienska och spanska. Foto Jan.
Jag trodde att franskans apéritif och italienskans aperitivo var samma sak, men Wikipedia vet bättre. Emedan det franska ordet enbart avser dryck, syftar det italienska ordet på både dryck och tilltugg.
Vinet serverades direkt från ekfat och kunde väl sägas vara en slags kalabrisk motsvarighet till Beaujolais nouveau. Foto från Jan.
Till maten bjöds vi på fina viner, men så plockade resekamraten Jan in en betydligt dyrare flaska kalabriskt vin som han generöst bjöd på. Jag blev helt golvad, ett av de godaste rödvinerna jag druckit: GB Giovan Battista Odoardi 2015 gjort på druvan Gaglioppo. Jan visade sig vara vinexpert och f d vinimportör. Efteråt googlade Jan runt lite och berättade att det var ett av vinvärlden hyllat vin, i klass med eller bättre än de bästa toskanska eller kaliforniska vinerna. Tack för den upplevelsen!
Nästa dag, måndag, fick vi träffa Guerino för ytterligare en guidad tur runt Badolato Borgo. Guerino visade sig vara en färgstark och kunnig person och så småningom började rollfördelningen klarna. Fernando var arrangör och chaufför och Guerino guide och tolk.
Även i ett så litet samhälle som Badolato Borgo fanns det olika stadsdelar och det var (är fortfarande?) viktigt att bo på rätt ställe beroende på vilken grupp man tillhörde. Det var t o m så att man pratade olika dialekter på vardera sidan av denna gata.
I bara lilla Badolato Borgo fanns det tydligen hela 14 kyrkor. Om de nu var så hela vet jag inte, bara fem av dem är öppna idag. Här är vi inne i en kyrka med byzantinskt ursprung, Santa Caterina d’Alessandria. Inget ont som inte har något gott med sig. Den här målningen från 1400-talet hittade man efter det att ett konstverk som dolde densamma hade stulits. Guerino berättade även livfullt om alla religiösa processioner man hade under påsken, de tre olika brödraskapen utklädda i olika dräkter, barn som vuxna, kånkandes på diverse statyer. Det måste vara en färgrann syn.
Man förundras emellanåt över att husen sitter fast där de klättrar upp för bergsväggarna. Nu gjorde de inte alltid det. En hel del förstörelse blev resultatet av både jordbävning och översvämning i början av femtiotalet.
Ett typiskt farmarhus hade köket högst upp på tredje våningsplanet, på andra våningsplanet sov man och längst ner hade man sina förråd och djur. I förrådet hörde vinet till det viktigaste. Man drack det som vatten och man uppfattade det som blodet i kroppen.
Ibland ska bilder bara tala för sig själva. Men, jag kan ändå inte låta bli. Även om många hus var förfallna så är Badolato Borgo en jättevacker stad. Det är så mysigt att bara strosa runt i gränderna och låta sig överraskas vad som väntar bakom nästa hörn.
Många hus väntar fortfarande på att restaureras. I Badolato har man på senare år bedrivit ett aktivt arbete för att locka utlänningar att köpa hus i stan, så att de kan renoveras och stan återfå sitt liv.
Om jag minns rätt hade det här huset köpts av svenskar som var i full färd med renoveringen. Till skillnad från den frustration man kan möta i Sverige där storstadsbor köper hus i skärgårdssamhällen och driver upp priserna så att de bofasta inte har råd att bo kvar, var man här stolt över att ha lyckats locka hit utlänningar, så att husen bevarades och samhället förblev livskraftigt. Man ser sig t o m som en förebild för andra italienaska byar som övergivits och nu åter fått liv.

Den 26 december 1997 anlände fartyget Ararat till kusten utanför Badolato, med 836 flyktingar från irakiska Kurdistan. Badolato Borgo blev ett experiment och en ledstjärna för hur flyktingar kan integreras i samhället. Som det beskrivs tog Badolato emot dem med öppna armar och man erbjöds tak över huvudet i en nedlagd skola och i övergivna hus. Förutom den generösa attityden var det också ett sätt för Badolato Borgo att rädda staden från att överges. Runt om i stan finns dessa små stenar fastmurade för att minna om historiska händelser och just här berättas om hur en gravid kvinna hjälptes av en polisman med namnet Angelo Asuni och hur den nyfödda flickan fick namnet Angela efter sin mammas räddare. På nätet läser jag att familjen, mamma Sanaria, pappan Deler och dottern Angela bodde i Badolato Borgo under några månader, men att de numera bor i Sverige.

Brunnen var förr en träffpunkt och inte minst en plats för romanser. Kvinnor var hårt hållna, men tilläts gå för att hämta vatten. Där kunde killarna vänta och romantik kunde uppstå. Enligt sägnen satt det en man på balkongen, en trappa upp, snett bakom fotografen, och spanade på en av dessa kvinnor som dagligen kom till brunnen. Tycke uppstod. Hon var av ett lägre stånd, han var av ett högre. Ett omöjligt äktenskap då. Hon fick istället gifta sig med en man av hennes klass. Då hände det. Plötsligen blev hon fri att göra vad hon ville och rymde med mannen  på balkongen. Motsägelsefullt? Ja, med vårt perspektiv, men då var en annan tid. Gullig eller hemsk historia?
Santa Lucia är allerstädes närvarande, inte bara i Syrakusa på Sicilien där hon är stadens skyddshelgon. Man stöter på hennes namn lite här och var i Italien.
Den här medeltida porten in till Badolato Borgo är den äldsta som finns kvar efter den fatala jordbävningen för ca 70 år sedan. Den leder dock ut i tomma intet idag.
Det är bara att flytta in. Pizzaugnen är redan på plats.

Egentligen skulle vi även ha bersökt ett Franciskanerkloster på förmiddagen, men det besöket hade ställts in, så istället åkte vi direkt vidare till en gård där vi skulle äta lunch.

Här odlade man uppfrån och ner mot dalen, vindruvor …
… oliver och längst ner i dalen, citrusfrukter.
Den allvetande Guerino tycks säga några kloka ord om gårdens vin, Cirimingiano. Om jag förstod det rätt producerade man normalt mellan 2000 till 6000  liter vin, men i år räknade man inte med att få ut mer än 500 liter.  Förutom att klimatet i år varit en stor utmaning var även vildsvinen bovar i dramat.
Det här var en av de ljuvligaste luncherna jag upplevt. Stämningen, utsikten, den behagliga värmen, skuggan under träden, maten, vinet. Som Jan uttryckte det, vinet smakade som om man pressat druvorna direkt i glasen. Det ska inte försås som att det smakade saft, snarare som att det smakade som ett ärligt, härligt vin. Vid kortändan syns vår värdinna Daniela Gallelli.
Efter lunchen fick de som ville skjuts ner till Badolato Marina. Vad jag vet var det bara jag och Sirpa som badade. Varför kan man undra. Det var underbart, säkert 23° i vattnet.
Det var minst sagt tomt på stranden. Men, från ingenstans kommer så en kille fram till mig och Sirpa och tilltalade oss på italienska. Vi fattade ingenting. Han betedde sig lite märkligt och såg lite mörk ut i ögonen tyckte jag. Han är nog hög, tyckte Sirpa. Sirpa står upp och plötsligen tar han tag i hennes ena fot för att kyssa den. Sirpa tappar balansen och faller omkull. Senare fick vi höra att han även givit sig på Annes fötter. Senare under veckan berättade vi om incidenten för ett par svenskar som bor i Badolato Borgo. – Jaså, han! Han är väl vad man skulle kunna kalla för byfånen i Badolato Marina. Så var det med det…
I väntan på transport till dagens oliväventyr kan man njuta av den vackra vyn…
Idag är vi på besök på Luigis eller var det Luigis mammas gård? Jag vet inte. Vi ska i alla fall få lära oss lite om hur oliverna skördas och hur de kan användas för inläggningar av olika slag. Uppgifterna varierade lite, men de äldsta träden sades vara omkring 5-600 år gamla.
Hela 60-65 % av Italiens olivskörd sades komma från Kalabrien och Apulien. Man kan ju kratta ner oliverna som jag gör här, men…
… det är ju effektivare att använda motordrivna redskap. Det fanns både motordrivna ”krattor” och ”grenskakare”. Men, inget som står på topp tio över extraknäck. Tungt, bullrigt och fullt med avgaser. I år hade vädret ställt till det. Våren var blöt och sommaren torr och oliverna hade förtvinat, sä skörden var långt under den normala. Skördesäsongen sträcker sig från början av oktober till slutet av november. Uppfattningarna tycks dock gå isär. Vissa börjar redan i september.
Somliga får inte nog av avgaserna från redskapen. Foto: Jan.
Allt skulle fångas upp av näten under träden och som ett första steg gällde det att gallra bort löv och kvistar. Inte i första hand, fick vi lära oss, för att det behövdes för att pressa oljan ur oliverna, utan för att tjäna som gödning så hinkens innehåll slängdes ut runt träden. Oliverna hälldes sedan över i plastsäckar för vidare bearbetning.
Guerino översätter vad Luigis mamma Sisina Piroso berättar om. För inläggningarna är det även lite noggrannare vilka oliver som används. Nu visar hon på hur en inläggning med bl a fänkål förbereds. Den kunde vi naturligtvis inte prova. Den ska ju stå ett tag. Istället plockade hon fram en redan färdigställd inläggning. Oliverna hade fått ljusbrun färg. Jättegott. Det var svårt att sluta äta.
Kärnorna skulle bort. Ett tidsödande arbete som utfördes genom att banka en sten på varje oliv och sedan pilla ut kärnan.
God mat, gott vin, trevligt sällskap och en underbar miljö. Vad kan man mer önska? Ännu en härlig lunch…
Efter all mat och allt vin kände jag och Sirpa för att röra på oss. Chiesa dell’Immacolato från 1686 ligger som en utpost för Badolato Borgo. Härifrån gick vi ner mot Badolato Marina, Badolatos kustsamhälle. Någon marina såg jag aldrig till och om jag fattade rätt skulle marina förstås som, ”vid havet”.
Kyrkan var stängd, så istället fick vi njuta av sikten en stund innan vi tog oss ner för branten. Ser det inte ut som en gammal akvedukt nedanför stan?
Från kyrkan bar det rätt brant utför och det gällde att ha koll på hur man satte fötterna för att inte rulla ner på löst grus, snubbla på stenar eller fastna på rötter. Skönt med stadiga vandrarkängor. Efter denna nedstigning var det bara att följa en bekväm grusväg mellan lummiga odlingar tills man…
… kommer fram till detta. Tyvärr en vanlig syn i Syditalien.
Även stranden hade sin dos av förfall.

Nästan oavsett vart vi skulle hade vi fått höra att det skulle ta en halvtimma, ungefär. – Hur lång tid kunde det ta att promenera ner till stranden? – En halvtimma! Det tog 1 timma och tio minuter. Och då klättrade vi ändå över en mur för att gina över järnvägen. Busigt, tyckte Sirpa.

Efter ett dopp i havet skulle vi vidare till kvällens begivenhet, en kurs i hur man gör en riktig pizza. På vägen dit hojtade Guerino på oss. Han satt med en kompis på en bar. Ville vi inte ha något att dricka? Det sade vi inte nej till… Tack för din generositet! Så småningom landade vi dock hemma hos Simona och hennes familj för den obligatoriska antipaston. Simona bodde dock i Nederländerna och var bara hemma på tillfälligt besök. Har vi nte fina förkläden på oss? Förutom att fungera som skydd för mjöl och tomatsås så åkte den även fram emellanåt för att navigera m h a kartan.
Som nämndes inledningsvis är det degen som är hemligheten bakom en fulländad pizza. Då gäller det även att välja rätt mjöl. Nu vill jag dock addera en annan komponent: tomatsåsen. Den gjorde verkligen skillnad. Jag har aldrig förstått poängen med den enkla Margaritan. Nu vet jag bättre. En Margarita kan vara jättegod, om tomatsåsen är så välsmakande som Simonas.
Sedan var det en hel vetenskap hur degen skulle knådas. Får se om tekniken sitter när det blir dags att prova på egen hand.
Och så måste det ju vara rätt temperatur i vedugnen. Simona fick tillkalla sin pappaTotò, som byggt ugnen, men så småningom ordnade det sig.
Det var rejält hett i ugnen och pizzorna blev färdiga på nolltid. Först skulle man dock ha snurrat på dem några gånger med hjälp av den jättelika stekspaden. Den rätta knycken skulle det vara, både för att langa in pizzan och få av den från stekspaden och sedan snurra på den inne i ugnen. Foto: Jan
Ny dag, nya tag. Nu har det blivit onsdag och vi besöker en Masseria, d v s begreppet i södra Italien för en stor lantgård. Gården vi ska till heter Torre Zuvino och ligger mellan Guardavalle och Stilo. Den drivs som en s k agriturismgård. Vad är då det? En ”fungerande” gård som även tar emot gäster för övernattningar och måltider, är ett sätt att bskriva det på. Vi fick en guidad tur på ägorna. Jag fascinerades över alla fruktträd av olika slag. På ICA står det ju vad det är för frukter. Så här i efterhand får man ta stöd av Google och försöka gissa sig fram.
Vad sägs om kakifrukt eller persimoner. Känns ju väldigt exotiskt. Aldrig hört talas om endera nåndera. Någon som har ett bättre förslag?
I mina ögon ser det ju ut som limefrukter, men vem vet, kanske är det ännu en för mig okänd frukt. Jag letade faktiskt efter bergamottfrukten. Ni vet den som sätter sin karaktätistiska smak på teblandningen Earl Grey. Jag har fått lära mig nu att Bergamott är en citrusfrukt. Hade jag heller ingen aning om. Det är lärorikt att resa.
Vad är det här då? Europeisk bäralm, säger Google. OK, vad är då det? Jag läser vidare. ”Europeisk bäralm har frukter som är ätbara. Man kan antingen äta dem kokta eller råa. Dekokt på frukten används mot kraftiga menstruella blödningar, kolik och amenorré” OK, fast det är ju inte alltid Google har rätt. Det kanske är ett helt annat träd…
På en riktig gård ska det ju även finnas djur, t ex präktiga kalkoner.
Apelsinträdgården? Frukterna ser ju i alla fall lite för runda ut för att vara citroner.
Här är det numera rätt torrt, men i informationsflödet börjar det nog bli lite overflow. Om jag minns rätt var detta något slags vattendrivet system för att pressa fram olivolja.
Och detta var väl något gammalt vakttorn med vars hjälp gården skulle skyddas från angrepp.
Här är akvedukten intakt, men längre bort vill jag minnas att den som så mycket annat skadats av jordbävningen och översvämningarna runt 1950.
Ett fint jordbruksmuseum hade man också. Summa summarum, en välskött och vacker gammal gård.
Vi åkte vidare till Villa Vittoria, dock inte på denna vespa. Jag har för övrigt aldrig kört vespa, men nu fick jag provsitta vespan som stod vid entrén. En sextiotalare gissade jag. Svante som var f d vespaägare trodde sig veta bättre och menade att den var från åttiotalet. Facit: sextiotalet 🙂
Vem tar emot på Villa Vittoria om inte Donna Vittoria. Vi ska först få en inblick i hur man fyller auberginer med godsaker.
Nu kör vi alla ner händerna i bunken och fyller auberginer. Foto: Jan.
Det både ser gott ut och var väldigt gott. Simona är med oss idag också och vakar över matframställningen.
Sedan var det där med att göra pasta. Inifrån och ut eller hur var det nu degen skulle knådas? Foto: Jan.
Förutom att det då krävs en deg som grund, så ska den ju formas också.
Formas på ett säreget sätt. Degen rullas runt halmstrån. Halmstrået drog man sedan bort och vips, i bästa fall, hade man en bit rund pasta med hål i mitten. Jag tror jag fortsätter att köpa färdig pasta. Det finns en gräns för tålamodet.
Det finns i alla fall ingen korrelation mellan kroppslängd och mängden matlagningskunskap. Foto: Jan.
Och simsalabim. Ännu en välsmakande lunch.
Vad hette nu den där oranga frukten? Var detta en persimon?
Vi äter så magen står i sju hörn. Ikväll valde vi att samlas på min terrass och ersätta middagen med vin och snacks.
Idag, torsdag, var det första gången jag kände att programmet gick lite på tomgång. Ännu en gång besökte vi en olivodling för att plocka oliver, en rätt förfallen gård dessutom. Vad gör vi här, tror jag flera av oss kände.

Video: Jan.

Oliverna ska till olivpressen och nu var det inte så noga hur oliverna såg ut som det var när de skulle användas för inläggningar.
Vi skulle ha en picknick-lunch, men Fernando var lite villrådig och verkade fundera över om detta verkligen var en bra idé. Man var nog orolig över att det eventuellt skulle regna. Det slutade i alla fall med att han åkte och köpte mackor och så åkte vi rätt långt upp till ett picknickområde i bergen på drygt 1000 meters höjd. Här var det svalt. Foto: Jan.
Men, en vacker skog var det. Kändes lite som om man var på t ex Kullahalvön.
Men på Kullahalväöön är man närmre havet…
Och inte brukar kossorna gå och beta i skogen därhemma.
Nu skulle jag och Guerino åka och hämta Slobi. Hon hade flugit till Neapel kvällen innan och ungefär som jag fortsatt med diverse tåg mot Soverato.
Nästa programpunkt var ett besök på olivpressen i Badolato Marina. Guerino verkar vara lite av en impulsernas man och fick ett ryck och stannade och bjöd på glass. Trevligt initiativ, men samtidigt stod Fernando och den övriga gruppen och trampade utanför olivpressen och undrade vart vi tagit vägen. Till slut så återförenades vi i alla fall.
Förmodligen en något förenklad beskrivning. Löv och annat skräp blåstes bort och oliverna …
… paraderade vidare …
innan de maldes ner till en geggamoja.
Och ut kom olivolja. Slutet på en arbetsintensiv och tidskrävande process.  Enligt en anteckning jag gjorde gav 100 kg oliver 15 liter olja. Framöver kommer vi nog alla att tycka att det är billigt med olivolja.
Dags för oljeprovning.
Vi fick alla med oss en flaska Vad är det då för skillnad mellan Olio Extra Vergine di oliva (Extra Jungfruolivolja) och Olio Vergine di oliva (Jungfruolivolja)? Jo, syrahalten fick vi lära oss. I den finare oljan får syrahalten inte överstiga 0,8 % och i den som enbart kallas för Jungfruolivolja, får syrahalten inte överstiga 2 %. Foto: Jan
Jag undrar hur många gruppbilder som togs. Foto från Jan.
Middag. Blir nyfiken på vad som var så roligt. Foto: Jan    
Egentligen skulle vi ha besökt en ostproducent, men de fick förhinder att ta emot oss, så målet för dagens utflykt blev istället San Floro, där vi skulle få följa hur silke blir till. Vi stannade dock till i Soverato Marina för ett besök på marknaden och en rundvandring i stan. Utan att fråga provsmakar Slobi vindruvorna, som om det vore den självklaraste sak i världen. Och tydligen var det det. Ingen reagerade.
Så har vi då landat på silkesfarmen. Tyvärr talade vår guide en för mig svårbegriplig engelska, men jag har läst på lite i efterhand. Och allra först, hur är det egentligen? Är silke och siden samma sak? Nähä, silke är fibern och siden är tyget. Så var det med det. Grunden för allt silke är i alla fall löven från mullbärsträden av vilka man har ca 300 st.
De kräsna silkesmaskarna nöjer sig bara med det bästa, d v s mullbärsträdslöv. Något ensidig föda kan man tycka. Silkesmasken är silkesfjärilens larvstadium.
När det är dags att utvecklas till en fjäril spinner de in sig i en silkeskokong. Kokongen består av en enda tråd och enligt uppgifter på nätet kan den bli upp till 900 meter lång, fast jag tyckte hon sa 2000 meter. Långt oavsett.
För att få silkesgarn från kokongen skördas kokongerna och kokas i varmt vatten, vilket dödar larverna och lossar fibrerna. Kokongarna läggs sedan i varmt vatten, vilket mjukar upp fibrerna och gör det lättare att riva upp dem. Slobi försöker sig på att försiktigt linda av fibrerna från kokongen. Sedan tvinnas de ihop för att skapa en enda, sammanhängande tråd av silkesgarn. Fick man förståelse för att det är dyrt med olivolja, kan man ännu mer förstå att siden är dyrt.
Silke ska bli siden. Foto: Jan.
Varje besök avslutas med mat och vin, så även idag. Nu har jag nästan hunnit glömma det, men jag nådde nog mitt crescendo av en elak mancold just här.
Mot slutet av vexckan kunde man nästan tröttna på antipasto. Variationsrikedomen var inte alltid så stor. Men nu, vad sugen man blir! Slobi tyckte det var mycket kött. Hon saknade fisk, men det kanske har sin förklaring i att det inte tycks finnas någon riktig tradition här av fiske. Foto: Jan.
Lördag och sista dagen med program. Vi är egentligen på väg till en vinodling, men först ska vi besöka ett kloster.
Kalabrien var under bysantinskt styre fram till början av 1000-talet och mycket av den grekiska kulturen har bevarats och utvecklats i regionen, vilket lett till att södra Italien varit en av huvuddestinationerna för ortodoxa munkar från öster, som här i Monastero Ortodosso di San Giovanni Theristis.
Klostret är relativt nyrenoverat och ser väldigt välskött ut. De sista arbetena avslutades 2002. 2008 beslutade kommunfullmäktige i Bivongi att låta den rumänsk-ortodoxa kyrkan i Italien disponera klostret under 99 år. Slobi fann dock att munken till höger, utöver rumänskt, även hade serbiskt ursprung.
Sagde munk sålde även pastiller som jag tyckte han kallade dem. Allehanda spännande smaker lät det som. Det var ju lördag och dags för lördagsgodis, så jag öppnade raskt den nyinköpta asken och lät mig smaka. Och det var förfärligt. Inte hellar var det pastiller avsedda att äta. Det var rökelse. Jag blev orolig att jag skulle bli sjuk och det tog säkert ett dygn innan den äckliga smaken försvann. Sirpa: – Tänk att man fortfarande måste ha koll på vad en del stoppar i munnen.
Eller var det detta som avsågs med vandringen? Vi skulle besöka en vinodling och det var bara vingårdens jeep som körde ner. De som inte anmälde problem med rörlighet eller hjärta fick gå fram och tillbaka, vilket inte alls var otrevligt.
Visst blir man sugen? Frågan är, var detta ätedruvor eller vindruvor avsedda att göra vin av? Jag läser att vissa druvsorter lämpar sig för båda sakerna.
Här odlas i alla fall vindruvor avsedda för vinframställning.
Här får vi en kurs i beskärning av Cosimo Murace, ägare till Azienda Agricola Murace Vini. Lite annat tänk jämfört med att beskära t ex äppelträd.
Vi fick prova på själva, men vi avvaktade med att klämma åt sekatören innan Cosimo godkände klippet.
Lagring och buteljering skedde nere i den närbelägna byn. Mycket här i Kalabrien tycks vara väldigt småskaligt. Här fick vi även träffa Valentina, Cosimos dotter som var lite bättre på engelska.
Cosimo håller upp en flaska Cosmi. Cosimo gav ett väldigt vänligt, nästan fromt intryck.
Vi lät oss väl smaka av både vin och tilltugg och en flaska följde med oss hem.
Inte riktigt dags ännu att åka ”hem” till Badolato. Först ska vi besöka Cattolica di Stilo. Stilo är den till synes fina byn nedanför. Där stannade vi dock inte till.
Även Cattolica di Stilo har bysantinskt ursprung och är byggd på 800-talet. Tanken svindlar. 800-talet!
Det var en fantastisk liten kyrka.
En vecka har gått och imorgon är det dags att bryta upp. Många av oss är nog fullproppade med intryck som vi kanske har svårt att hålla isär. Det får vi dock reflektera över senare, för nu är det avskedsmiddag med musik …

… och dans. Och så, som vanligt, god mat och dryck. Vi gick inte hem hungriga den här kvällen heller.

Ingen av oss hade långt hem, men för oss var det bara att runda huset. Godnatt!
Vi hade några förmiddagstimmar att slå ihjäl innan vi skulle haka på Ingela och Anders på deras transfer till flygplatsen i Lamezia Terme. Slobi hade ju missat promenaderna i Badolato så vi tog en behaglig avskedsvandring runt stan.

Under vandringen med Guerino berättade han om olika utlänningar som köpt hus i Badolato. Så många som 25 svenska familjer skulle tydligen bo i Badolato. Här bor en av hade han berättat tidigare under veckan. Och här var de: Elisabet och Dick. – Vill ni inte komma in på en fika?
Jo tack!
De flesta utlänningar som köpt hus i Badolato har fått renovera från grunden. Dick och Elisabet hade dock turen att hitta ett färdigrenoverat hus.

Ingen stor trädgård, men väl så prunkande.

Något i den här bilden framkallar en känsla av ”arrivederci”. Kanske ses vi igen.

Att sammanfatta en vecka som denna är inte helt lätt. Det var så många olika intryck. Men, en sak är gemensam för alla besök, kurser och måltider och det är människorna. Det har ofta känts som att bli hembjuden till vänner, till varma och generösa människor. Jag brukar ofta förklara mitt bloggande med att det hjälper mig att sortera intrycken och det har väl i hög grad gällt just denna resa. Badolato är ju en liten pärla, men vi har också besökt många andra, vackra platser och vi har lärt oss mycket. Och så vädret, som svensk sommar när den är som bäst!

Personligen hade jag kanske uppskattat att få röra på mig lite mer, någon vandring eller lite yoga mellan alla bilturer. Och en ledig dag hade kanske varit skönt mellan alla aktiviteter. Det kan ju vara svårt att få in allt under en vecka, men jag hade nöjt mig med en guidad promenad i Badolato och en olivplockningsaktivitet.

Det har verkligen inte känts som en gruppresa i vanlig mening. Vi har blivit så väl omhändertagna, inte på ett i första hand professionellt sätt, utan mer på ett familjärt sätt. Tack Guerino, Fernando, Luigi, Simona och alla andra som gjort denna vecka till en oförglömlig upplevelse. Och tack alla medresenärer för den fina sammanhållningen och vänskapen vi etablerade.

Nu väntar ytterligare en vecka för mig och Slobi. Mer om det i ”Italien, etapp 2”.

Och ni som var med kommentera gärna om jag glömt något viktigt eller fått fel för mig på någon eller några punkter. Inte alls otroligt… 🙂

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 7, Arkösund-Rindö hamn

Rutt: Arkösund – Myrholmen (vid Ringsön) – Öja – Nynäshamn – Sadelöga – Lilla Hälsingkobben (vid Söderö) – Bullerön (ankringsförsök) – Lökaön – Rindö hamn
Datum: 26 augusti – 3 september
Gast: Liis Toome

– Tog seglingen slut i Arkösund eller vad hände? Denna och några liknande frågor och kommentarer dök upp när nästa blogginlägg lät vänta på sig. Nej, seglingen fortsatte enligt plan och båten ligger i sin hemmahamn sedan länge. Däremot tog livet i land en oväntad vändning. I direkt anslutning till att jag kom hem blev min mamma allt sämre, hamnade kort därefter på sjukhus och den 21 september drog hon sitt sista andetag. Under lediga stunder har jag pillat lite med bloggen, kanske delvis som terapi, men det var först nu efter begravning och en efterföljande resa till Italien som jag fick ro att knyta ihop säcken.

Det är ett tag sedan nu, men tillbaka till sommarseglingens sista etapp. Liis lärde jag känna för lite drygt två år sedan under ett besök i Tallinn. Hon visade mig  runt i både Tallinn och i naturområden utanför stan och visade mig stor gästfrihet. Spännande också att få en inblick i estniskt liv. När Liis anmälde intresse för att delta i årets seglingar var det självklart för mig att välkomna henne ombord. Men, hur skulle jag nu sätta samman en besättning som passade? Även om svenskar generellt sett pratar bra engelska, så blir det sällan lika otvunget som när man får prata sitt eget modersmål. Skulle övriga drabbas av lite tunghäfta? Skulle stämningen ombord bli lite tryckt? Att prata vardagsengelska är ju en sak, men hur skulle det gå att kommunicera på båt- och seglingsengelska? Till slut landade jag i att det nog vore enklast att avstå från fler besättningsmedlemmar under denna etapp.

Liis kom med buss till Norrköping direkt från Arlanda. Några direkttåg hittade vi inte. Varför har SJ valt att inte köra Intercity-tågen mellan Gävle och Linköping via Arlanda? Är det för att resenärerna måste betala höga avgifter till Arlanda Express för att kliva på eller av där, så att folk väljer andra sätt att ta sig till eller från Arlanda? Jag läser att Arlanda Express har monopol på trafiken till och från Arlanda ända till 2050. Jäkla skitlösning,  säger jag. Så det fick bli buss från Arlanda till Norrköping och jag tog bussen från Arkösund till Norrköping för att möta upp och gå och bunkra. Mitt emot den fina hållplatsen i Arkösund, med konstverk och bibliotek, ligger den gamla järnvägsstationen. Även om jag kan elda upp mig över hur mycket kapital man kastat bort genom olika järnvägsnedläggningar, är det väl mer begripligt att järnvägen just här har lagts ned. En stor del av bussturen var jag ensam passagerare ombord. Knappt motiverat att köra buss. Även bussföraren antydde att det kändes lite meningslöst.

Återigen kan jag inte avhålla mig från att lägga in kommentarer från min kompis Olle som jobbar på Trafikverket:

”Tack för utförligt blogginlägg. Lite samma resa som för mig fast för tre år sedan. Lite trist att vädret var så ostadigt för er.

Jodå, Mälartågen ska gå via Arlanda, men denna sommar var det en urspårning vid Blackvreten (depån för Arlanda Express). En växel förstördes. Att för tag på reservdelar drog ut på tiden. Endast ett fåtal tåg passerade Arlanda. SL-pendeln till Uppsala gick via Märsta.”

”Kul med dina vakna kommentarer. Nu hade jag inte ens Mälartågen i åtanke, men det är ju bra att bli påmind om att även de finns. Men, hur är det med SJ-tågen Gävle-Linköping (går de så?)?

Pelle”

”Ja, i princip alla tåg går via Arlanda. Så har det varit sedan banan öppnades runt millennieskiftet. Jag har rest otaliga gånger Falun – Arlanda och vise versa. Arlanda är också en utmärkt station för byte när jag åker Sollentuna – Borlänge. SL-kortet gäller till Arlanda. Om man köper SJ-biljetten Stockholm-Borlänge blir den billigare är från Arn och A-train blir blåst på tillägget.  

Att reparationen av växeln (eller växlarna, tre st) tog fyra månader är dock dåligt.”

Arkösund är ju en del av Vikbolandet och således fastland. Mitt emot ligger ön Arkö där även den karaktäristiska lotsstationen med sin utkik, är belägen.
Norrköping bjöd på regn och rusk och väderprognoserna hade lovat mer av den varan, så det kändes ju inte som världens roligaste ingress för denna sista seglingsetapp. Men, läget ljusnade och väderprognoserna utlovade allt mer sol. Första seglingsdagen gick i dur. Målet för dagen är någonstans runt Ringsön. Vi började i farleden norrut och väl ute på friare vatten i Bråviken sneddade vi lite nordostvart, mer eller mindre direkt mot Ringsön.
Vi ser ju inte riktigt om solen går ner i säck, men någon väderförändring tycks ändå vara på gång.
Ringsön är ett ställe man ofta hamnar på när man går mellan t ex Nynäshamn och Bråviken. Ringsön är som en famn som omsluter en med diverse mindre öar i vad man nästan skulle kunna kalla en lagun. Här hittar man alltid skydd någonstans för alla tänkbara vindar och väder. Vi ligger bakom Myrholmen och som synes blev det ett väderomslag, ett av flera under denna etapp. Vi låter det regna klart och tar sedan en promenad innan vi kastar loss.
Jag varnar Liis för de hala klipporna, men förstår ändå inte att hon inte förstår hur halt det faktiskt kan vara. Hon ramlar och slår sig. Foto: Liis
Av detta syns dock inget när kameran kommer fram. Jag tänker att det inte kan vara så lätt att förstå vad hala klippor innebär om man mest trmpat sand längs den estniska kusten. Känner mig lite skyldig…
Efter regn kommer som bekant solsken och vi ger oss av, men först vid halv fyra-tiden, så det fick bli en rätt kort segling, mot Öja.
Sävsundet. Foto: Liis
Där blev vi upphunna av en av marinens stridsbåtar. Man körde i ytterst låg fart bakom oss. När dt öppnade upp drog man om. Jag tackade på radion för visad hänsyn. Foto: Liis
Öja är ju mest känst för fyren och byn på södra ön, Landsort, som börjar avteckna sig lite vagt i horisonten.
Gästhamnen på Öja, Norrhamn, är inte jättetrevlig och inte alltid så skyddad heller. Jag upplevde det dessutom som att antalet bojar reducerats. Jag har tidigare kunnat ligga långsida mot kajen, men nu var det fullt av förbudsskyltar här.
Man kanske inte gillar att få fritidsbåtar till Öja. Tonen känns i alla fall inte särskilt välkomnande i den informationsskrift som möter en på kajen. När jag anslöt el till ett av de få uttag vars säkring inte redan gått, bröt även denna säkring direkt (endast 6 ampere) och innan jag hade slagit av tillräckligt i båten hade jag dragit säkringarna till kvarvarande uttag. Förvisso automatsäkringar, men bakom lås och bom och hamnkaptenen var upptagen med annat. Elavgiften (75 kr) som jag skulle få tillbaka har jag fortfarande inte sett röken av. Nä, det tar nog ett tag innan jag går hit igen.
Att hamnen är lite oskyddad har dock den fördelen att det blir cirkulation på vattnet och det känns fräscht att bada här.
Vänder man sig bort från själva hamnen möts man dock av denna idyll.
Eller av betande och bräkande getter.
Vi packar upp cyklarna och tar en tur söderut till byn.
Är det mig de syftar på?
Här hade man gärna legat, men hamnen är reseverad för andra, inte minst lotsbåtarna.
Förutom fyren tittar vi på de gamla försvarsanläggningarna, skyttevärn och kanoner riktade mot t ex Estland, Liis hemland.
Vi kommer iväg rätt sent även från Öja, inte p g a vädret denna gång, utan p g a av vår upptäcktsfärd på ön. Målet är Nynäshamn och komplettering av matförråden ombord. Dagen därpå fortsätter vi över Mysingen i gråväder. Kanske väntar Briggen Tre Kronor på bättre väder där den ligger för ankar utanför Gruvbryggan på Utö. Tre Kronor är ett nybyggt fartyg, sjösatt 2005 och väldigt vacker, i mina ögon. Men, vad är då definitionen på en brigg? Som så ofta, vänder jag mig till Wikipedia: ”…ett tvåmastat segelfartyg, vanligen med en dödvikt på högst 300 ton. Briggen har full uppsättning råsegel på båda masterna och även ett stort gaffelsegel (ibland kallat briggsegel) på nedre delen av stormasten, som är den aktre av masterna”. Så var det med det. Nu är Tre Kronor till salu efter det att verksamheten gått i konkurs.
Vinden hade nu vridit mot nord, vilket gjorde en av mina favorithamnar, Sadelöga, till en idealisk natthamn. Det är något med de runda klipporna och det öppna havet utanför som gör Sadelöga så speciellt.
Återigen slog vädret om och kontrasten till gårdagen blir påtaglig.
Det var inte jättemånga båtar här under natten, fem stycken. Nu är i bara två kvar och vi ska snarta kasta loss vi med.
Men, först ett dopp. Vattentemperaturen är fortfarande helt OK. Runt arton kanske.
Håll med om att formen på klipporna kan göra skillnad.
Vi glider vidare norrut och bestämmer oss i sista stund för att göra halt vid skärgården runt Långviksskär. Prognosen säger fortsatt nord till nordväst, så vi hittar skydd bakom Lilla Hälsingkobben i fladen vid Söderö.
Jag börjar tappa räkningen på alla väderomslag. Det regnar rejält under morgonen, men så småningom möts jag av denna vackra syn när jag tittar ut. Inte mycket vind. Ingen alls egentligen. Men, jag ålar mig uppför de hala klipporna, får loss förtöjningarna och lagom till vi kommer ut, kommer även vinden och möter oss.

Jag hade berättat för Liis om Bullerö, den lilla byn och alla konstnärer och andra kändisar som varit där. Hon blev förstås nyfiken och vi försökte lägga till där för lunch. Trots de nordvästliga vindarna hade vi nog kunnat ligga på sydsidan av ön, ett par timmar och vi gjorde några försök att nosa oss in mot klipporna på några ställen och jag hade t o m ett ankare nere vid ett tillfälle. Vi gav dock upp. Liis kände sig inte komfortabel med att hoppa iland och hålla båten tills jag hade hunnit komma iland, så det kändes som ett väl våghalsigt experiment. Inga fler olyckor!

När jag charterseglade hade jag ibland engelsmän ombord och de var ofta fascinerade över att vi har så många svanar i skärgården. Lika fascinerad var Liis. Inte så vanligt i Estland tydligen.
Även om jag inte längtar efter att gå i land i Sandhamn inför stundande helg, så vill jag i alla fall visa upp vår seglarmetropol. Fast seglarmetropol? Bilden domineras allt mer av vräkiga (vulgära?) jättemotorbåtar. Jag riktar hellre kameran en bit bort från dessa monsterbåtar.
Jag går gärna iland i Sandhamn när lugnet infunnit sig och jag kan njuta av den genuina miljön utan att störas av skål och skrål.
Vi glider förbi och igenom gluggen vid lotsstationen och tar oss ut norrut mot Möja-arkipelagens utsida.
Där finns det gott om fina och skyddade naturhamnar och vi hamnar här på Lökaön, alldeles bredvid bastun. Jag är osäker på om jag provat just den bastun tidigare, men bättre sent än aldrig. Det var helt underbart. Vedeldat och bara rakt ner i plurret för några avsvalkande dopp. Vilken härlig avslutning på denna seglingssommar.

Dagen därpå börjar med ytterst lite vind och kryss och jag undrar i mitt stilla sinne hur lång tid detta ska ta. Kryssandet fortsätter, men på väg in mot stan möts vi av en front med mörka moln och mycket vind. Liis visar sig cool med detta och tycktde det var spännande och lärorikt att även ha fått uppleva en tuffare sida av segling. Video: Liis.

Tack Liis för att du kom och seglade. Hoppas du hade behållning och nöje av denna för dig rätt okända värld och att du inte tyckte jag var en alldeles hopplös seglingsinstruktör.

Det känns lite vemodigt att seglingssommaren är över, men det är kluvet, skönt att komma hem också. Här hemma blev det återigen sommar och jag hade  egentligen velat komma ut på sjön igen. Men, som jag nämnde inledningsvis, fick jag annat fokus p g a min mammas sjukdom och bortgång.

 

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 6, Göteborg-Arkösund

Göteborg (Lilla Bommen) – Trollhättan (Åkers sjö) – Brinkebergskulle – Vänersborg – Spiken – Sjötorp – Töreboda – Karlsborg (inre bryggan) – Karlsborg (yttre bryggan) – Motala hamn – Motala verkstad – Boren (på svaj mellan Uddenäs och Fossala udde) – Borensberg – Norsholm – Söderköping (väster om E22) – Söderköping (kanalhamnen) – Söderköping (brygga öster om slussen) – Mem – Gottenvik – Arkösund (NSS)
Datum: 13-24 augusti
Gastar: Anna-Karin Bröms, Marie J:son Ödén och Robert Möttus Löfgren

– Vi ska se vad vi kan göra, fick jag som svar när jag begärde broöppning i Göteborg. Du lät lite uppfodrande tyckte Marie, när vi spekulerade i om det var ett utslag av Stockholmsförakt. Jag hade också hunnit framkasta idén att vi kanske kunde haka på något handelsfartyg när spärrtiden för broöppning upphörde kl 9. – Nä, det tar för lång tid, fick vi höra. Nästa slot-tid för fritidsbåtar var tidtabellslagd till 9:35. Det något svävande svaret avseende broöppning visade sig dock ha en annan förklaring än lillebrorskomplex, man hade problem med lyftfunktionen på den nya Hisingsbron. Ett problem som varit återkommande sedan invigningen.
– Om vi inte får upp bron tillräckligt stoppar vi er. Det ordnade sig dock och den vidare färden upp för Göta älv kunde börja. En mäktig känsla att vi som enda båt med fyra personer ombord kunde försena spårvagnar, bussar, bilar, cyklister och en och annan gående kanske, säkert flera hundra personer som berördes av vår framfart.

Nu går jag dock händelserna i förväg. Jag hade missbedömt hur lång tid som behövdes för sträckan Göteborg-Sjötorp. Tre dagar tyckte någon var i minsta laget och det var nog helt korrekt. Mina gastar löste det galant genom att mönstra på en dag tidigare, söndagen den 13 augusti. Tack för er flexibilitet, trots bokade, icke ombokningsbara biljetter och planerat besök hos goda vänner.

I väntan på gastarna tog jag en tur till Sjöfartsmuseet som varit stängt för renovering under en tid, men som nu åter hade öppnat. Sammanfattningsvis kan man säga att  utställningarna handlar om handelssjöfarten, passagerartrafiken, hamnen och varven. Här en bild på Kungsholm från 1928 som tillhörde Svenska Amerika Linien (S.A.L.). Jag trodde S.A.L. bara körde linjetrafik mellan Göteborg och New York, men tydligen bedrev man även en omfattande kryssningstrafik.
En tidig och viktig del av handelssjöfarten var ostindiefararna som här får representeras av skeppet Finland från 1761. Finland gjorde sju resor till Kina för det Ostindiska kompaniet.
Innan varvskrisen hade Göteborg fyra stora varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken, Lindholmens varv och Arendalsvarvet. Avdelningen Arvet efter varven innehöll många porträtt av dem som arbetade på varven och deras berättelser. Det var nog den avdelning som jag ägnade mest tid åt. Ledde till många reflektioner. Sammanhållningen, yrkesstoltheten, kampen för varvens överlevnad parallellt med kampen mot ledningarna. Kluvet. Många livsöden som berörde.
Museet har även en avdelning som kallas Akvariet och en nyhet i samband med återöppnandet var de två revhajar som simmar omkring i ett av akvarierna tillsammans med diverse, mindre korallfiskar.
Liksom på många andra håll fick rivningsraseriet mer eller mindre fritt spelrum i Göteborg. Att riva och bygga nytt och fult blev en del av en ideologi. Tänk vad mycket fin bebyggelse vi hade kunnat haft kvar om betongsossarna inte hade fått härja så. Enligt en man jag stötte på här räddades dessa hus på Pölgatan i Majorna av en person med goda försänkningar inom socialdemokratin.
Här hamnade jag i alla fall vid några riktigt fina s k Landshövdingehus, d v s första våningen i sten och andra och tredje våningsplanen i trä. Adress: Djurgårdsgatan i stadsdelen Majorna.
Besättningen samlad. Det är alltid en speciell känsla att ligga förtöjd mitt inne i en storstad. Foto: Marie.
Tillbaka till Göta älv. Efter att gått under Hisingsbron passerar man Ringön på babords sida där det bl a finns ett reparationsvarv. Vad det är man reparerar här kan man dock fundera över. En husbåt?
Snart får vi dock annat att tänka på. Ska man som här passera järnvägsbroar, närmare bestämt Marieholmsbroarna, får man stå lite i givakt och passa på när Trafikverket ger tillstånd för broöppning. Marieholmsbroarna utgör både en länk för Bohusbanan och för  industrispåren ut på Hisingen (Hamnbanan). Jag läser att Hamnbanan är den järnväg i Sverige med flest godståg och att man har kapacitetsproblem. Och då gäller det naturligtvis att en liten sketen segelbåt inte ställer till det för tågtrafiken. Foto: Robban.
Broar ska gå över vatten, tycker jag, och förvisso gör den det, Angeredsbron. Den går ju trots allt över Göta älv, liksom över två motorvägar och en järnväg, men den ger ändå intrycket av att främst förbinda två höjder, Gårdstensbergetoch Hisings Kärra.
Vad nu?! Är detta ett verk av ovädret Hans?
Till en början bekräftades min uppfattning om Göta älv, d v s rätt trist med lite halvslummiga industrianläggningar,
Och lite längre utanför stan järnväg och motorväg eller trista, nyare industribyggnader.
Var det dags för ett dopp eller har stackaren månne fastnat ute i dyn? Tittar han inte lite bedjande på oss?
Var det kanske norr om Älvängen det hände något. Landskapet blev mer bohusländskt, lantligt och vackert.
Det började bli en riktigt skön upplevelse att glida fram på Göta älv. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta.
Elddopet närmar sig. Seglingens första sluss i Lilla Edet eller Ströms sluss som den egentligen heter. Gick galant. Öster om den nuvarande slussen byggdes redan 1607 vad som brukar sägas vara Sveriges första sluss. 1607! Svårt att föreställa sig hur trafiken såg ut som nyttjade slussen då.
Marie gick igång på alla herrgårdsliknande byggnader. – Det här måste vara ett gammalt säteri, sade hon tvärsäkert. Mycket riktigt, Tösslanda säteri. Tösslandagården har anor tillbaka till 1370-talet och har varit bostad åt nämndemän, häradsdomare, riksdagsmän, kommunalråd och annat fint folk. Vad är då ett säteri undrade vi lite frågande. Wikipedia vet besked: En större herrgård. Längre tillbaka var en del av betydelsen att säterier var skattebefriade, vilket var ett privilegium för adeln.
Hade detta varit en oljemålning, hade den då klassats som ett nationalromantiskt verk?
Stubbered heter den här lilla, idylliska byn som klättrar upp längs sluttningen ner mot älven.
Vill du beställa en båt, så ring 80/B. Vad är det för gammalt, konstigt nummer?
Sedan plötsligt, trots att sjökortet indikerade att vi snart skulle komma till den första Trollhätteslussen, dök den ändå upp som en fullständig överraskning.
Oj, vad små vi kände oss när vi gick in i den första slussen i trappan upp mot Trollhättan. Detta till trots var det betydligt enklare än vi räknat med. Vi lade aktern vid någon av stegarna på styrbordssidan och fören hamnade då nära en vertikal linje med pollare på olika höjder. Denna slussled (version 3) invigdes 1916 och var då väldigt modern. Redan på den tiden lär de ha släppt in vattnet underifrån vilket skapade  detta lugn vi nu upplevde. Jag har ju framförallt Göta kanal-slussarna att jämföra med, i vilka det kan bli rätt turbulent när vattnet stiger.
I fören utvecklade Robban en teknik att fästa tampen på en pollare högre upp med hjälp av båtshaken, samtidigt som ytterligare en tamp låg kvar på den nedre pollaren tills den övre var på plats. Foto: Robban.
I aktern flyttade vi successivt upp tampen från trappsteg till trappsteg allt eftersom vattennivån ökade. Det innebar i och för sig att båten ”hängde löst” en kort stund, men det var så lugnt i slussbassängen att det saknade betydelse. Bilden är tagen i föregående sluss, Ströms sluss i Lilla Edet. Foto: Marie.
Foto: Anna-Karin.
Efter att ha gått upp i denna trippelsluss väntar ytterligare en sluss, innan det är dags för natthamn.
Åkers sjö, en enastående gästhamn att få lägga till i, en vacker, historisk miljö och mitt i detta en fungerande trafikapparat som ändå inte störde.
Det här vackra klocktornet måste väl ha haft sin funktion att fylla. Fick man sig tilldelad en tid för slussning så att man behövde hjälp att hålla reda på tiden?
Plötsligen blir man påmind om just det att det inte bara är en idyll utan en viktig, kommersiell fraktled. Många av fraktfartygen är byggda för att precis passa in i Trollhättekanalens slussar och man refererar då till detta som Vänermax , d v s fartyg med måtten 88 x 13,2 m och ett djupgående om 5,4 m. Den här båten, m/s  Naven, får väl nästan sägas kvala in i den ligan: 83 x 13 m och ett djupgående om 5,3 m.
Göta kanal-båtarna är istället byggda för att passa in i de mindre Göta kanal-slussarna. Juno mäter 31,45 x 6,68 m och sticker 2,72 m att jämföra med maxmåttet för Göta kanal, 32 x 7,1 m och ett maximalt djupgående om 2,8 m. Knappt det får plats ett skohorn när slussportarna stängts i de mindre Göta kanal-slussarna.
Vad som tidigt på morgonen såg ut som en idealisk plats för yoga, ser ju här helt vansinnig ut. En vägbro! Och jo, lite senare var det en trafikerad vägbro. Foto Robban.
Man kan ju nästan få intrycket av att Elfkungen däruppe ligger och väntar på slussning. Dessa slussar stod färdiga 1800. Slussarna var 35,4 x 6,5 m och kanalen tillät ett djupgående om 1,9 m. Om jag förstått det rätt var det framförallt djupgåendet som sedermera blev deras begränsning
På Kanalmuseet finns denna målning av fransmannen Louis Belanger som visar bygget av de första slussarna som stod färdiga 1800. Bygget omnämns ibland som världens åttonde underverk. Byggnationen sysselsatte tusentals militärer och yrkesmän under fem års tid. Detta innebar första steget i realiserandet av en dröm tillbaka till 1500-talet om att kunna ta sig med båt mellan Östersjön och Västerhavet och att slippa göda de förhatliga danskarna med en massa tull- och fyravgifter. Nu kunde man i alla fall ta sg från Vänern hela vägen till Göteborg eller ut på öppet hav. Tidigare hade man fått lasta om eller dra fartygen på land förbi forsar och fall. Redan tidigare kunde man ta sig med båt förbi Lilla Edet där den första slussen invigdes 1607. Från 1752 slapp man ta sig förbi Vargön när  kanalen Karls grav och slussen vid Brinkebergskulle stod klara.
Redan 1844 stod nästa slussled i Trollhättan klar. Kapaciteten i befintlig led var för liten och bygget av Göta kanal gjorde dessutom att de gamla slussarna blev en getingmidja då de inte hade möjlighet att ta emot lika stora fartyg som de i Göta kanal. Den nya leden tillät framförallt ett större djupgående (3,0 m). Max längd och bredd var 35,6 m respektive 7,4 m.
1800 och 1844 års slussleder användes parallellt och de sammanstrålade här i Gamle Dal. Nu ett stilla parkområde. Då ett stimmigt område får man anta. Över 100 fartyg kunde tydligen vänta på att få slussa förbi Trollhättan.
Slussleden från 1800 var inte det första försöket att skapa en farbar förbindelse mellan Vänern och Göta älv. Christopher Polhem hade ritat på två slussleder, en vid Brinkebergskulle och en förbi de 30 meter höga Trollhättefallen. Under arbetet med Polhems slussled inträffade dock en svår olycka 1755. Under arbetet med den nedersta slussen, Elvius sluss (bilden), miste nio arbetare livet och åtskilliga fler skaddades. Mängder av plankor vid en såg uppströms hade slitits loss och förde med sig ett fundament till den damm som byggdes ovanför slussen. Detta blev även dödsstöten för projektet.
Följer man en promenadväg från Gamle Dal kommer man strax till Olidans kraftstation från 1910. Detta var det första försöket i Sverige med storskalig vattenkraft och fram till 1940-talet Sveriges största kraftstation. Av de ursprungligen tretton turbinerna är tio fortfarande i drift, även om det tydligen är ovanligt att mer än tre körs samtidigt. Varför det, undrar vetgirig.
För att få fram alla tunga delar (turbiner, generatorer, granitblock mm) till den nya kraftstationen körde man fram järnvägsvagnar till denna s k bockkran där man lyfte av godset och firade ner det till byggplatsen. Spännande lösning.
En trappa ner togs godset emot på nya vagnar som via två vändskivor rullades in i bygget. Varför blir jag så fascinerad över sådant här?
I området finns fullt av gamla charmiga bostadshus som detta, men även grosshandlarvillor som väckte habegär. Eller i alla fall bobegär eller kanska bara besöksbegär. Blir trött av bara tanken på allt som ska skötas.
Vi lämnar slussområdet i Trollhättan och far vidare. – Vi förbereder öppning, blev svaret när vi bad om broöpppning vid den bro som rätt och slätt kallas för Klaffbron. Efter vad som kändes som en lång väntan utan att något hände frågade jag lite försynt om de möjligen glömt bort oss. – Vi öppnar nu. Samma sak, ingenting hände. Sedan kom dock vår granne från hamnen i Åkers sjö, Elfkungen, farande. Då åkte bron upp.
Häftig bro, järnvägsbron i Trollhättan. – Dra på nu! Ni får möte med ett lastfartyg längre fram. Bry er inte om den röda signalen, utan gå fram så fort ni har tillräcklig höjd. Jaha, hur seriöst lät det? Strax därefter blev vi även uppropade av det mötande lastfartyget. Jag gissar att de sett allt för många snedseglare i kanalen. De bad oss att hålla väl till styrbord i leden.
Vid Brinkebergskulle möter vi Wilhelm Tham som jag reste med från Stockholm till Göteborg 1968. Bara tre år tidigare ersattes ångpannan med en dieselmotor. Tänk om vi hade åkt några år tidigare… Det gick inte att missta sig på kaptenens skånska ursprung och hans återkommande anrop på radion stod i bjärt kontrast till övriga, icke så särpräglade dialekter som hördes på kanal nio. Det var många diskussioner om möten och vägar och marginaler och vid något tillfälle medgav han att han girat styrbord istället för babord eller om det var tvärtom. Det hela hade dock rett ut sig. Var det hans jungfrufärd i kanalen?
Nu har även vi slussat igenom Brinkebergskulle, vilket innebär minst två saker: 1) Vi har gått igenom Trollhättekanalens sex slussar 2) Vi är nu på Vänerns nivå, d v s 44 meter över havet. Brinkebergskulles sluss är en del av Karls grav som förbinder sjön Vassbotten,  söder om Vänersborg, med Göta älv. Namnet har den fått efter Karl IX då den började byggas under hans tid vid makten (1568-1611). Holy Moses! Det tog sin tid. Först 1752 kunde kanal och sluss invigas. Nu kunde man i alla fall ta sig med båt mellan Vänern och Trollhättan och man kunde därmed kringgå fallen vid Vargön som annars är det naturliga loppet för Göta älv. Notera även farledsutmärkningen. På kanaler är det inte den vanliga farledsutmärkningen som gäller. På Trollhättekanalen ska man ha vitt om babord och gult om styrbord. Längre fram noterar jag att detta inte gäller på Göta kanal, där är det de vanliga lateralmärkena som gäller. Ingen konsekvens där inte.
Slussarna är förvisso avklarade, men ytterligare några broar återstår innan vi är ute på Vänern. Efter Gropbron kommer vi ut på sjön Vassbotten där Vänersborg ligger. Lustigt namn, Gropbron. Lite oklart tydligen varifrån det härstammar.

När vi nu la till i Vänersborg för att bunkra var jag ju bara tvungen att uppsöka Koppargrillen igen. När jag hamnade där av en slump våren 2010 i samband med ett konsultuppdrag fick jag höra att restaurangen skulle flyttas ner mot vattnet och jag var nyfiken på om man hade behållt den fantastiska inredningen och atmosfären. Då var det en pietetsfullt renoverad restaurang i stil med vad jag associerar till sextiotalets Ringbarer. Kommer ni ihåg? Menyn var uppsatt på en räfflad filttavla och i räfflorna var plastbokstäver intryckta. Simsalabim, meyn. När man bestämt sig för maträtt vilket då sannolikt slutade med grillkorv och pommes frites tryckte man på en ringklocka på rätt rad i menyn och ut plingade en beställning till köket. Hur de översatte ringsignal till beställd maträtt är höljt i dunkel. Inredningen var i sextiotalsmässigt utförande och i toppskick. Mycket koppar naturligtvis. Menyn i sig var typisk grillbar à la sextiotal. Nostalgi så hjärtat klämtade. Hade man tagit med sig detta till den nya lokalen? Nähä! Vad hände? Stor besvikelse och något nämnvärt intryck i övrigt gjorde inte Vänersborg heller även om det fanns ett och annat fint hus i centrum.

Jag tar mig friheten att addera en kommentar jag fick av min kompis Olle Mornell:

”Trevlig läsning som vanligt!

Ringbaren med knapparna och brevlådebokstäver. Jag har för mig att när man tryckte på knappen (för grillkorv och pommes frites) ramlade det ner en kula (ja precis en sådan man spelade med) med en viss färg i köket. Då var det bara att dra upp gasen och steka korven. Plinget var väl för att köket skulle vara på alerten men kanske även för gästen som behövde återkoppling att beställningen hade nått fram.”

På eftermiddagen dan innan hade det klarnat upp och hoppet om sommar återkom. När vi vaknade möttes vi dock återigen av det gråväder som satt sin prägel på större delen av föregående dag. Även gästhamnen gav ett trist intryck. Vi skulle tanka och vara duktiga och tömma toan. Macken saknade kortautomat och toatömningen var avstängd och öppnade först kl 9. – Någon kan ju komma och suga upp vatten i stället för latrin, fick jag som förklaring. Välkomna när vi öppnar!
När vi skulle tillbaka till båten efter att ha handlat, korsade vi spåren vid järnvägsstationen och jag noterade att spåren västerut såg lite rostiga ut. En Vänersborgsbo upplyste mig om att järnvägsbron gått sönder. När jag såg den från båten tänkte jag att den där såg museal ut. Den är säkert nedlagd och ersatt med en annan bro. Museal må så vara, men det var den bron som gällde. Nu stod den i konstant öppet läge sedan i mars i år och tågen från Herrljunga mot Uddevalla fick vända i Vänersborg, tågen mellan Göteborg och Vänersborg via Trollhättan-Öxnered fick vända någon annan stans och sommartågen Stockholm-Strömstad gick inte alls. Först kring årsskiftet 2024-25 räknar Trafikverket med att skadorna på bron ska vara åtgärdade. Myndigheternas kvarnar mal långsamt…
Sista bron och sedan är vi ute på Vänern. Dalbobron håller på att öppnas för oss. Om jag räknat rätt har vi nu passerat 15 broar sedan vi lämnade Göteborg. Av dessa har två varit fasta (Angeredsbron i Göteborg och Stallbackabron i Trollhättan) och två ur funktion.
Vi ser ju inte riktigt kloka ut 🙂 Letar vi efter stjärnor att navigera efter? Foto: Marie.
Så mycket sol blev det inte, men väl en lång spinnakerbog. Den här gången gick det betydligt bättre än på Kattegatt från Läsö mot Träslövsläge.
Väster och norr om Kållandsö finns en spännande skärgård och längre söderut på fastlandet sticker det ut ett långt rev (Hindens rev). Vid revets början ligger en kilometerlång sandstrand (Svalnäs) som brukar kallas för Vänerns riviera. Den hade det varit spännande att utforska, men det får bli någon annan gång när även vädret är lite mer rivieralikt. Nu är vi alla fall på ingång i skärgården norr om Kållandsö.
Leden är ofta trång och som synes är det inte särskilt brett mellan märkena.
Ännu trängre blir det vid denna märkliga passage. Har man förtöjt här? Men, då blockerade man ju samtidigt farleden…
Målet för dagen är Spikens fiskeläge.
Vi hittade egentligen bara en riktig fiskbutik och bunkrade med fryst gös ooch rökt röding. Fisken expedierades av en glad och tillmötesgående, asiatisk kvinna. Varför de inte sålde någon färsk fisk lyckades vi inte klura ut. Men gösen, vilken fisk! Vi ångrade att vi inte köpt mer. Det var en av de godaste fiskrätter jag ätit, bara som den var, smörstekt och litre salt och peppar med kokt potatis. Vi köpte även sås, men den var helt överflödig. Rödingen då, fantastiskt god den med, men gösen var ändå den stora överraskningen.
Annars fanns det gott om fiskebodar omvandlade till restauranger, ett ställe som sålde förädlad fisk och så krimskramsbutiker. Och så detta ställe som lockade med HÄLTA HÄLTA M KÖRV, KLET OCH DREKK. HÄLTA HÄLTA skulle tydligen förstås som hälften mos, hälften pommes frites. Blev ni sugna?
Dags att ge sig iväg, men först fyllning av dieseltanken och tömning av toatanken. Inga särskilda öppettider här, såsom var fallet i Vänersborg. Foto: Marie.
Robban och Anna-Karin hade inlett morgonen med en joggingtur till Läckö slott. Jag och Marie körde yoga, men vi fick ändå en bild av det pampiga slottet när vi stävade ut på Vänern igen.
– Vad är det här, frågade Anna-Karin och höll upp en bult hon hittat? Det känns lite obehagligt när man gör sådana fynd utan att kunna lokalisera var de kommer ifrån, men den här gången gick det snabbt att konstatera att det var en av bultarna som håller fast kickstången vid bommen och att ytterligare en bult var på väg ut. Felet var snart åtgärdat och ännu en gång kände jag en stor tillfredsställelse av att felet var så enkelt åtgärdat. Förr eller senare måste jag ju rimligen råka ut för att någon vital del faller i vattnet eller att jag inte har rätt verktyg ombord. Foto: Marie.
Så änligen blev det sommar igen efter två, i stort sett, gråmulna dagar. Vi blir påminda om hur stor Vänern är. Någonstans därborta, bortom horisonten, ligger Karlstad.
Besättningens dygnsrytm tog sig lite olika uttryck. En gast sov middag.
En annan var piggelin.
Efter två dagar på Vänern nådde vi Sjötorp, där vårt Göta kanal-äventyr skulle börja. När jag studerar sjökortet slås jag av att man egentligen borde ha givit Vänern en vecka eller så. Men, men, det går inte att få allt.
Vi åt väldigt gott och vilket bra samarbete det var i byssan. Foto: Marie.
Apropå byssan, Marie klädde sig inte bara funktionsmässigt för seglingen utan även i samband med kökstjänstgöringen, i medhavt förkläde. Foto från Marie.
Vi går runt och rekar lite, höjd, hur lägger man fast här, konstaterar att just denna sluss saknar väntbrygga, kollar om det finns någon trevlig badplats mm. Men, Sjötorp är också en idyll, så byn skulle vara väl värd ett besök oavsett om man har för avsikt att gå Göta kanal eller inte.
Riggat eller rester av en svunnen tid? På håll fick jag för mig att det var en något ringrostig DKW jag närmade mig. Blev lite osäker, när den visade sig vara prydd med en Audi-logga.
Solnedång över Vänern.
Det hade nu hunnit bli eftersäsong enligt Göta kanalbolagets kalender, vilket innebär att man måste boka i förväg och gå i konvoj. Ärligt talat var det jag som valt eftersäsongens första dag, då det var något mindre dyrt denna tid. Att gå alla slussar från Göteborg till Mem med min båt kostar 11 300 kr under högsäsong. Dyrt! Vi var tre båtar som checkade in på morgonen och vår konvojledare dirigerade i vilken ordning vi skulle gå in i slussen: Vi först och längst fram på styrbords sida, sedan en fyrtio fots Jeanneau med svensk besättning på babords sida och bakom oss en Nauticat med ett norskt par.  Robert bestämde också att vi skulle lägga oss på ett annat sätt än hur det beskrevs i kanalbolagets skriftliga instruktioner. Vi som hade pluggat på så ordentligt. Det var bara att kasta de lärdomarna över ända.
Tight tyckte jag. – Jag har sett värre, replikerade vår slussvärd Robert. Foto: Robban.
Nu hade vi ju förvisso slussat några gånger redan, men Göta kanal var ju ändå något annat än Trollhätte kanal, så lite anspänning kände vi allt av. Robban studsade omkring och hördes en hel del, men efter ett par slussar såg han så här relaxad ut med benen dinglande över kajkanten. – Vilken scenförändring, kommenterade namnen och slussvärden Robert. Foto: Marie.
Istället för att stå i fören och hålla provade vi också att vinscha från sittbrunnen via ett kastblock i fören. Foto: Robban.
Åker man i en konvoj åker man också enligt ett särskilt tidsschema som man inte kan avvika från. Det här kan väl sägas vara en rätt typisk vy med kanalen omgiven av träd och då och då dyker det upp hejande cyklister som kör på ena sidan.
Göta kanal har 58 slussar som vi nu skulle avverka på fem dagar och en tredjedel av dessa, 19 st, skulle vi avverka under dag 1. Här har vi kommit till Sjötorp 7-8, d v s en dubbelsluss. Även ombord höll vi, i princip, våra positioner. Jag körde och var i övrigt lite allt i allo. Vid uppslussningen hoppade Robban iland med för- och aktertamp som båda var försedda med öglor som han lade runt lämplig ring. Jag tog hand om förtampen och halade hem allt eftersom vattennivån ökade och Anna-Karin gjorde motsvarande med aktertampen. Marie stod i babords akter med en båtshake och sköt ifrån grannbåten om den kom för nära.
Kinnekullebanan har inte så tät trafik, så här var det inget problem att komma igenom snabbt.
Nästan direkt efter det att man passerat Kinnekullebanan i Lyrestad dyker E20 upp och då blir det bilköer.
Hmm. Vem håller egentligen i förtampen här?
När jag lämnade Stockholm präglades naturen av torka. Nu lyser den istället intensivt grönt.
Det är en störe utmaning att slussa igenom Göta kanal jämfört med de höga slussarna i Trollhättekanalen. Det var lite otippat. Här släpps vattnet på genom att luckor i slussportarna öppnas, vilket kan skapa en hel del turbulens i vattnet. Dessutom är det värst för oss som ligger längst fram, vilket ställer krav på att den som hanterar förtampen har full koll och tar hem i lagom takt med att vattnet stiger.
De allra flesta slussar är små idyller med sina slussvaktarbostäder, numera bebodda av privatpersoner utan koppling till Göta kanal. Antar jag. De ser ut som små stationshus med sina namnskyltar. Nu har vi kommit till Hajstorp nedre. Roligt namn. Jag läste om några barn som 1877 hittade en alligatorunge som kröp upp ur Karls grav i Trollhättekanalen. Den hade tydligen smitit ut från den låda den fraktades i på sin väg mot Uppsala. Men, Hajstorp? Inte har väl någon skådat hajar här?
Man kan undra över hur många bilder vi hamnat på. Vid varenda sluss fanns en mindre eller större folksamling som tyckte det var spännande att se på slussningarna. Kanske hoppades de på lite drama också, men det var inget vi bjöd dem på. Här i Hajstorp övre fanns dessutom ett fik varifrån folk kunde njuta av skådespelet, i vilket vi bara fick foga oss att vara aktörerna.
Allt som oftast bestod bebyggelsen längs kanalen av äldre, stilfulla byggnader.
Jag har ett minne av att vi badade i kanalen när jag 2008 gick Mem-Motala tur och retur. När vi tittade på vattnet nu såg det inte så lockande ut att hoppa i. Men, det var uppenbarligen inget som bekymrade den här simmaren.
Första nattstoppet var i Töreboda där vi förtöjde längs bryggor inne i samhället. Ganska snart hade vi besök av Törebodabon Micke som var sugen på lite social samvaro. Han avböjde en öl och försvann, men snart nog cyklade han förbi igen, tackade nej ytterligare en gång, men ångrade sig tydligen och vände om.  Han berättade bl a att vi hade det bästa av Göta kanal framför oss under nästkommande dag och där var han nog inte helt fel ute. Foto Marie.
Det stod inte på förrän Töreboda-Micke bjudit upp Marie till dans.
Snart nog var vi alla ute på bryggan och rockade loss. Robban och Anna-Karin hade dessutom en uppvisning i bachata.
Precis när det var dags för morgonyogan dök Wilhelm Tham upp. Det är ju tur att de passar på att dyka upp medans vi ligger still. När jag gick delar av kanalen en gång tidigare hamnade vi bakom Wilhelm Tham och passagerarbåtarna kör väldigt långsamt, ungefär som att hamna bakom en Epatraktor, men med den skillnaden att passagerarbåtarna är svårare att köra om.
Ordningen återställd. Foto från Marie.
Tydligen fungerar det så att fjärrtågklareraren ger slussvärden tillgång till ström så att järnvägsbron kan öppnas. Vi hade en diskussion ombord vad som hände om det var en slussvärd som var lite full i fan eller slarvig och öppnade bron utan fjärrtågklarerarens tillstånd, men då har man ju säkrat att det inte kan hända. Men, vem har då makten att stänga bron? Skulle fjärrtågklareraren plötsligen kunna påbörja stängning när en båt passerar en järnvägsbro? Det slår mig dessutom att fjärrtågklarerare är ett tvetydigt begrepp. Det är ju inte så att man bara klarerar fjärrtåg. Det ska isället förstås som att man sitter på distans och fjärrövervakar.
Men, de har säkert rett ut detta med brostängning, så att vi utan oro kan passera den uppfällda järnvägsbron.
Till Törebodas järnvägsstation kan man även ta sig med vad man hävdar är världens och Törebodas (finns dock bara denna) minsta linfärja. Färjan heter naturligtvis Lina.
Det finns fullt av rullbroar och alla har samma, standardiserade utseende. Så här i efterhand börjar jag fundera över om inte även slussvaktarbostäderna hade ett standardiserat utseende. En ritning passar alla?
Av någon anledning börjar kanalen bli lite smalare nu. Någonstans här återfinns även kanalens högsta punkt, Lanthöjden, 91,5 meter över havet.
Kanalen till vänster hade en krök, Hårnålskurvan, som tydligen var fruktad av kanalbåtsskepparna. Den ersattes på trettiotalet av Bergskanalen till höger som utfördes som ett beredskapsarbete. P g a de höga kostnaderna för att spränga ut kanalen här, gjordes den extra smal. Trafiken är enkelriktad och skulle det uppstå ett möte finns mötesplatser, vilket den blå tavlan till vänster indikerar.
Som synes, i Bergskanalen vill man inte få ett möte.
De flesta slussportarna är motoriserade, men här vid Tåtorps sluss får Marie rycka in vid en handjagad port.
Har man en chans att hissa segel är det ju svårt att låta bli, nu när vi kom ut på sjön Viken. Dessvärre var det lite mer kryss än väntat så alldeles rogivande var det inte, då de andra båtarna inte var intresserade av att segla och jag kände att jag kanske sinkade dem lite.
Vid änden av Viken ändrade sjön och leden karaktär. Det var som om leden var omgärdad av murar, kanske gamla kajer, för här och var stack det upp pollare. Mycket såg ut som om det var översvämmat och skyltar varnade för att gå för nära dessa kanter då de sluttade ut mot leden. Vi frågade vår slussvärd Robert om bakgrunden till vad vi just sett, men han hade inget bra svar.
Nu är vi lite ur led eftersom vi seglade och går som nummer två.
Spetsnäskanalen kortade Göta kanal med 3 sjömil. Här möttes vi av en icke översvämmad kaj.
Vi närmar oss Forsvik. Namnet har en historisk klang som en gammal bruksort. Första gången jag hörde talas om Forsvik måste ha varit när jag plöjde Jan Guillos böcker om Arn.

Forsviks sluss och bro. Här vänder det och bär neråt igen. Bara 33 centimeter, men ändå. Nu är vi nere eller uppe om man så vill, på Vätternhöjd, 88 m ö h.
– Hej då Robert! Hur ska vi klara oss nu? – Är slussvärdarna lika trevliga på andra sidan Vättern? – Nja, jag har hört att de ska vara rätt griniga där borta.
Vid kajen fanns rester av någon slags omlastningsplats. Ett smalt järnvägsspår ledde från kajen bort genom grönskan.
Någon av oss hade hört att det skulle vara så pittoreskt i Karlsborg. Det omdömet får representeras av detta hus vid kanalen. Bortom kanalen såg vi inte mycket som förtjänade epitetet pittoreskt. Nu var det inte därför jag lockades av att stanna till i Karlsborg istället för att gå vidare direkt till Motala. Det var Karlsborgs fästning som lockade.
Karlsborgs fästning är relativt ny. Det var när ryssarna kröp närmre efter förlusten av Finland 1809 som en militär strategi tog form som innebär att Sverige inte kunde försvaras vid kusten utan genom fördröjande operationer på land, varför bl a militärledningen skulle placeras centralt i landet. Baltzar von Platen höll ju på med bygget av Göta kanal och föreslog Karlsborg, så så fick det bli. I och med att Karlsborg skulle härbärgera regering och kungafamilj, centrala ledningsfunktioner och guldreserv under orostider blev det också en reservhuvudstad och fäsningen skulle även innehålla vanliga borgarkvarter.
Vi kom för sent för att komma med på någon guidad tur, men jag antar att detta är ett exmpel på de borgarkvarter fästningen skulle innehålla.
Ser nästan ut som en karlsborgsk motsvarighet till Skansen.
Eller kanske ännu hellre Den gamle by i Århus, för er som varit där.
Soldathemmet inrymde bl a teater och café.
Fortfarande sker en omfattande utbildning i Karlsborg. Enligt Wikipedia finns här Livregementets husarer (K 3), Fallskärmsjägarskolan, Försvarsmaktens överlevnadsskola samt specialförbandet Särskilda operationsgruppen (SOG). Är det senare en verksamhet som kan framkalla karaktärer liknande Guillos Carl Hamilton?

Ytterligare en kommentar från Olle Mornell:

””Soggen” beskrivs i Lars Wilderängs bok Drönarhjärta. Samma genre som Guillou men tyvärr inte skriven med samma finess.”

Trots en omfattande militär utbildning är det helt fritt att gå in på området.
En reservhuvudstad bör ju även omfatta sjukvård, men det tidigare Garnisonssjukhuset ser tomt och spöklikt ut.
Vanäs udde vaktas även av Vanäs fyr.
Kungen skulle ju ha någonstans att bo när han var på besök. Kungsvillan uppfördes 1823, men är privatbostad idag.
Just idag var det fallskärmsjägarnas dag, en årlig återträff för dem som utbildats i Karlsborg. De gamla fallskärmsjägarna var mer eller mindre pigga, en del stödde sig med rullatorer. Här är det uppställning och anmälan för varje årgång, i något fall ett trettiotal, i andra fall bara en per årgång.
Vi hamnade i samspråk med den här mannen som, om jag minns rätt, fick sin basker 1962. Det var slående och lite berörande vilken gemenskap och lojalitet gentemot Försvarsmakten som låg i luften.
Lite pompa och ståt också med militärmusik.
Vi visste ju att prognosen förutspådde regn, men i mitt stilla sinne tänkte jag nog att det brukar bli lite bättre än vad prognosen säger. Det gällde inte idag. Jag tänkte ett tag att detta nog var den blötaste segling jag någonsin upplevt. Men, så kom jag att tänka på en annan tur i Norge 2019 från Haugesund upp i Hardangerfjorden. Den kunde nog mäta sig med denna. Det tog i alla fall flera dagar innan kläderna hade torkat. Matros Marie är tapper och härdar ut. De andra har gömt sig under däck. Foto: Robban.
Har nu även skepparen rymt ner under däck? Nä, han sitter nog och kurar under sprayhooden och låter Helmut (autopiloten) styra. Foto: Marie.
Framme i Motala upphörde dock regnet och vi fick en dryg timmes paus innan det återigen var dags att ansluta till konvojen som nu utökats med ytterligare båtar.
Vi behöll dock våra positioner och gick först. Vid den här järnvägsbron behövde vi inte passa några tider. Den var ersatt av en ny.

Och så en tredje och sista kommentar från Olle Mornell:

”Järnvägsbron i Motala som inte används längre tillhörde smalspårsnätet. Sedermera blev det treskensspår. På slutet enbart normalspår till Elektrolux.”

Huvudmannen bakom Göta kanal var ju Baltzar von Platen och här har han och hans familj förärats en egen grav invid, vad annat, Göta kanal.
Vi hade fått order om att lägga till vid Motala verkstad för att invänta Diana. En väntan som blev lite utdragen, men då fick vi tillfälle att prata lite med de andra besättningarna. Mest imponerad blev jag av tre personer (pappa och två barn?) som seglat från Rostock upp hit i en liten trailerbar båt. Normalt sett låg båten hemma i Österrike varifrån de haft den bakom bilen upp genom Tyskland. Det fick mig att tänka på min förra kanalresa när vi låg i vallgraven runt Vadstena slott. Bredvid oss låg en familj i en båt liknande den österrikiska båten och när de vaknade på morgonen kändes det som om det vällde ut människor från den lilla båten. Själva var vi för tillfället fyra personer ombord och när vi samtalade tittade vi ner på dem. Samtidigigt som jag imponerades av denna familj som trängde ihop sig på en så liten yta, kände jag mig lite obekväm med våra, i sammanhanget, enorma ytor.
Sedan Forsvik har det ju burit av nedåt om än med små nivåskillnader. Här i Borenshult däremot bar det utför rejält, i en trappa bestående av fem slussar. När vi nu slussade neråt fick vi vänja oss vid en delvis annorlunda procedur. Då det var flera sammankopplade slussar, som denna, höll vi båten från land och släppte efter i takt med att båten sjönk. Sedan gick vanligtvis Robban med båda tamparna från en slusskammare till nästa. Var det bara en slusskammare eller om det var den sista av flera, stod vi kvar ombord med linan genom en ring på kajen och tillbaka till båten. Våra tampar var egentligen för långa, men vi knöt fast dem i båten så att längden upp till ringen i land och tillbaka ner till båten blev lagom. De flesta hävdar att det är enklare att slussa neråt och det stämmer ju såtillvida att det inte krävs särskilt mycket kraft för att hålla båten. Däremot var det en utmaning när man körde in i en sluss att vattennivån var så hög att fendrarna mest låg och flöt på vattnet och ofta hamnade på land istället för att skydda båten, så vi fick vara snabba att hoppa iland och bära av. Vi provade också att byta positioner en gång och den som då höll  aktertampen och var lite ovan vid situationen, höll lite väl hårt så att skrovet drogs för nära slussväggen. Jag får nog rubba lite där nästa vår.
På Boren hissade vi segel och istället för att avsluta dagen i Borensbergs gästhamn la vi oss på svaj en bit innan. Äntligen kunde vi få ta ett morgondopp. Runt nitton grader har jag för mig att det var.
Borensberg.
Borensbergs sluss. I bakgrunden Göta hotell som hade en viktig roll i filmen ”Göta kanal eller Vem drog ur proppen?”.
Någon ville ha järnkoll på vad som händer på kanalen.
Man kan ju undra varför man grävde en separat kanal även där det fanns befintliga vattendrag tillgängliga. Svaret verkar vara att det helt enkelt var för strömt.
Det finns två akvedukter längs kanalen, inte så långt irån varandra. Med vår färdriktning dyker den första upp i Kungs Norrby
Ortsnamn har ibland ett härligt skimmer över sig. Jag minns när jag som liten väntade utanför ostbutiken på Lilla torget i Halmstad och stavade mig igenom bussarnas destinationsskyltar och fantiserade om hur det kunde se ut på orter med namn som satte fantasin i rörelse.. Samma sak nu. Vem lockas inte av att åka ill Klockrike? Fast jag har förstått att fantasins byar ofta är bättre än verklighetens.

Man kan tycka att det blir mycket motorgång när man går på en kanal. Visst var det skönt att få hissa segel och stänga av motorn när vi kom ut på någon sjö, men det kändes också väldigt vilsamt att få puttra fram i sakta mak i en sådan här miljö.
Mindfulness att färdas på en kanal? Inte alltid tydligen. Inte här i alla fall. Det kan ju ursäktas av ett för tillfället lite enahanda slättlandskap.
Trots att det var en måndag och eftersäsong var det många människor som var ute och åkte på Wasa Lejon. Eller var det en kick-off och ”arbete”?
Den andra akvedukten infinner sig i Ljungsbro, Cloettas hemvist.
Det tog lång tid att bygga Göta kanal och hela kanalen stod färdig 1832, att jämföra med denna sluss som uppenbarligen stod klar många år innan dess, 1818. Nu invigde man delar av kanalen tidigare. Mellan Vänern och Vättern kunde man åka båt redan 1822.
De mest kända slussarna i Göta kanal är nog de vid Berg. Den egentliga slusstrappen omfattar sju slussar, men i direkt anslutning ovanför denna finns ytterligare en enkel- och en dubbelsluss. De är nog också de mest besökta slussarna, av folk som kommer landvägen, så det finns gott om publik. Längst bort därnere, anar man Roxen som ligger ca 40 m under Borens vattenyta.
Det rinner ut en hel del vatten ovanför slussportarna. Vill man bli av med vatten eller är det alltid så?
Slussarna och ofta även kanalen kantas av öppna ytor som jag antar användes för att dra segelskutor och pråmar som kanske inte tog sig framåt för egen maskin.
Vad kan de stå och pokulera om?
Ute på Roxen hissar vi återigen segel och ganska omgående avtecknar sig silhuetten av Linköping.
En väldigt stor andel av stränderna vi passerar på de olika sjöarna är obebyggda. Är det vettig användning av marken? Här på Roxen ser man dock en del bebyggelse. Nästan lite skärgårdslik.
Skärgårdslik är även det landskap med öar som dyker upp i den östra delen av sjön. Vi har medvind och skar lite fram och tillbaka över sjön. Jeanneaun hade rullat ut sitt försegel, men hamnade rejält på efterkälken, så på slutet gav skepparen upp och ångade på för fullt med motorn för att komma ikapp.
Längs hela resan dyker det upp fina gårdar här och var. Här spanar vi in Runstorps gård.
Vi hade förvarnats om att det kunde vara svårt att få broöppning i Norsholm. Det var en strid ström av tåg som passerade, fjärrtåg, regionaltåg och så Östgötapendeln och säkert ett och annat godståg också. Men, vi hade tur och kom precis innan en kort tidlucka för öppning och det var inte typ halv fem, utan 16:27 sharp. Och det var inte många minuter bron var uppe för att sedan åka ner igen och låta ett nytt tåg passera. Om inte förr blev man medveten här om hur tät tågtrafiken är och hur störningskänsligt delar av järnvägsnätet är.
Det började kännas att vi närmade oss slutet och sista övernattningen i kanalen var här i Norsholm.
Hur många minns att E4:an gick på en låg öppningsbar bro genom Norsholm? Sedan 1988 åker man högt ovanför Göta kanal. De flesta bilisterna kanske inte ens lägger märke till vad de passerar långt där nere.
Återigen har vi turen att möta en av Göta kanalbåtarna där det är gott om plats. Jag har nu tappat räkningen hur många gånger vi stött på en av de tre kanalbåtarna som trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg.
Man ska helst inte ha bråttom när man går Göta kanal och det finns onekligen fördelar med att gå under högsäsong när slussarna är bemannade och man kan lägga upp resan efter eget huvud och få utrymme för spontana infall. Jag hade t ex gärna stannat lite längre i Trollhättan, gjort avstickare i Vänern och Vättern, eller stannat till i Motala och Söderköping.
Vår första slussvärd hängde med under de första två dagarna från Sjötorp till Forsvik och det var inte helt lätt att placera in honom i något fack. När vi kom över Vättern möttes vi dock av flera slussvärdar och här blev det tydligare. Slussvärdar är antingen pensionärer eller ungdomar.
Ett tag provade vi att växla lite positioner. Marie verkar ha fått slita hårt för att hålla båten på plats.
Ibland kan omgivningarna bli lite monotona med ett brukat slättlandskap, men så händer något och vyerna övergår i något som närmast liknar engelska parker.
Är det Klämmans sluss vi närmar oss?
Vi fick ju lära oss i skolan att östgötabönderna lever gott på sina feta jordar. Den nyplöjda åkern bar syn för sägen. Jorden blänkte nästan som om den innehöll reflekterande spegelbitar.
Hät tror jag vi har lämnat Duvkullen övre. I bakgrunden tronar Marieholms gård.
Innan Söderköping passerar man en annorlunda torrdocka som befinner sig under vattenytan.
Innan Söderköping passerar man också E22 och broöppningarna kan skapa väldigt långa köer. Det har framförts idéer om jättelika slussanordningar som skulle hissa upp båtarna i någon slags akvedukt, men nu var det ett tag sedan jag hörde något om den typen av förslag.
Har ni sett? Publiken hindras medelst avspärrningar att komma för nära aktörerna. Någon i publiken skulle ju kunna bli star struck kanske… Vi hade föreslagit slussvärdarna att vi skulle få en lunchpaus i Söderköping, vilket möttes av gillande. En dryg timme hade vi på oss att värma mat, äta och …
… köpa glass på Smultronstället. Thee place för glass tydligen. Till min förvåning visade det sig dock vara ”vanlig” SIA-glass. Man menade dock att SIA gjorde glassen utifrån deras idéer. Gott var det i alla fall.
Till skillnad från i Karlsborg kan man hitta rätt många fina kvarter i Söderköping. Fast man får blunda lite när man glider in västerifrån mot de centrala delarna och passerar ett område som inte alls stämmer överens med hur man vill att Söderköping ska se ut.
Vad hände med vädret? Blev det plötsligen sommar igen? Och vad hände med kanalen? Den blev plötsligen väldigt bred.
Mem i sikte, kanalens slutpunkt eller början. I alla fall var det här som själva invigningen av kanalen ägde rum under närvaro av Karl XIV Johan. Hade han lärt sig så mycket av sitt nya språk då att han kunde hålla invigningstalet på svenska?
Sista slussen.
Kändes lite kluvet, både vemodigt och skönt. 64 slussar, herre gud, har vi nu avverlkat sedan vi lämnade Göteborg för åtta dagar sedan. Och så alla broar. Jag har intre räknat dem, men jag såg en uppgift om att det finns 50 broar över bara Göta kanal. Inte undra på att man bara några dagar senare har svårt att veta vilken bro eller sluss vi befann oss vid när man tittar på alla bilder. Intrycken är många och starka och det tar nog ett tag att smälta allt vi varit med om. Detta var utan tvekan den mest upplevelserika av sommarens etapper. Foto: Robban.
En lite promenad i Mem känns bra. Men hur är det nu då? Uttalas ortens namn med ett långt e eller ett kort e som om ett dubbel-m följde efter e:et? Vi frågade en ortsbo och han förtäljde att det senare var fallet. Jaha, jag får lära om.
En så frodig ölandstok har jag nog aldrig sett förut. Eller är det inte en ölandstok?
Efter en natt på piren utanför Mem gav vi oss av redan strax före åtta. Trots att vi seglade så lugnt och försiktigt var det en väldig massa fåglar vi skrämde på flykten.
Till skilnad från Karlsborgs fästning har Stegeborg gamla anor, sedan 1300-talet.
Ska linfärjan lägga ut precis framför nosen på oss? Nä, det är lugnt och inte en bil så långt ögat nådde.

Är det så här man skulle vilja bo, om man inte seglade?
En liten kobbe med en kyrka! Vad är nu detta? Vi fick lära oss senare att det är Capella Ecumenika. Beata hade hört av sig och bjudit oss på lunch på sitt sommarställe i Gottenvik och det låg ju på vägen mot Arkösund. – Jag har varit på bröllop där, berättade hon senare. Och det var hon inte ensam om. Det var tydligen rätt vanligt med bröllop på den lilla ön. På håll ser kyrkan eller kapellet gammalt ut, men skenet bedrar. Det invigdes så sent som 1965.
Beata kom ut och hämtade oss med sin båt och Aquileja lämnades på svaj att ta hand om sig själv under några timmar.
Vad grönt och frodigt det var och alldes tyst och fridfullt.
Tack snälla Beata för ditt trevliga initiativ att bjuda på en rejäl sillunch.
Dags att säga hej och tack till Beata för den sista, korta etappen till Arkösund. Aquileja låg snällt kvar och väntade på oss. Foto: Marie.
Återigen blev det sommar och Anna-Karin drabbades av bad-cravings. Vinden hade mojnat, men som tur är hann hon upp innan vinden och båten plötsligen satte rejäl fart igen. Det var som om proppen till vindströmrytaren gått och någon en stund senare bytt ut den.
På Beatas inrådan la vi till i Norrköpings Segelsällskaps gästhamn.
– Lite mer skyddat där och kanske något billigare…
Även det på Beatas inrådan, avbokade vi hamnkrogen (för andra gången) till förmån för hotellet. Hamnkrogen såg rätt slabbig ut. På hotellet åt vi en god (och dyr) avslutningsmiddag. Foto från Marie.
Härlig morgon att vakna till.
Hej då Robban och Anna-Karin! De tog en tidig buss till Norrköping. Någon timme senare blev Marie upphämtad av en kompis hon skulle besöka på vägen hem. Tack för att ni kom! Nu var detta äventyr över och hösten kommer krypande.

Att gå Göta kanal är idag ett dyrt nöje, så frågan är: Är det värt pengarna?

Under eftersäsong, med min båt, kostade trippen, inklusive Trollhättekanalen, men exkl bränsle, 8 090 kr. Då tillkommer inga gästhamnsavgifter i respektive kanal. Fördelen med att gå under eftersäsong är att väntetiderna vanligtvis är korta. Under högsäsong kan väntetiderna i vissa slussar bli långa. Nackdelen är den begränsade friheten att lägga upp resan efter eget tycke då man går i konvoj på sträckan Sjötorp-Mem eller vice versa, efter en förutbestämd tidtabell. Till stor del var det dock på sträckan Trollhättan-Sjötorp jag hade velat haft mer tid och här begränsades jag ju inte av att behöva gå i konvoj. Hade vi gått under högsäsoh hade prislappen i stället varit 11 300 kr. En rätt saftig summa pengar tycker jag.

Jo, om man är flera som delar på kostnaden var det absolut värt pengarna. Det var spännande, vackert och fullt av upplevelser och i efterhand tror jag dessutom att vi alla var rätt stolta över vår prestation.

Och visst kan kanalen också vara en genväg mellan västkust och ostkust. Nu gick jag ju inte på något sätt raka vägen från Arkösund till Göteborg när jag rundade Skåne, så jag nyttjade hela 35 dagar för trippen Arkösund via Skåne och delar av Danmark och Bohuslän till Göteborg. Den turen hade jag naturligtvis kunnat göra på betydligt kortare tid. Från Göteborg till Arkösund via kanalen nyttjade jag 10 dagar och så snabbt hade jag inte velat, möjligen kunnat, gå runt kusten.

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 5, Träslövsläge-Göteborg

Rutt: Träslövsläge – Läsö (Österby) – ”Styrsöfladen” (på svaj vid Lilla Rävholmen) – Källö Knippla – Marstrand – Ängholmen (på svaj) – Göteborg (Lilla Bommen)
Datum: 3-11 augusti
Gastar: Eva Anderling, Annette Stjernfeldt och Annika Östman

Den här etappen präglades av Hans. Vem bjöd egentligen in honom? Men, det började bra. Alla var entusistiska över tanken på att gå via Läsö till Skagen. Men, redan på Läsö fick vi börja tänka om på grund av denne Hans. Jag tycker synd om mina gastar som inte fick den segling de hoppats på. Det blev, i alla fall delvis, något annat. Jag tar det från början…

Etapp 4 hade mönstrat av och jag hade en liten vilopaus i Läjet. De initierade säger så istället för Träslövsläge.
Jag pumpade upp däcken på en av mina Bromptoncyklar och trampade iväg för att handla och se mig om lite. Söder om Läjet hamnade jag på denna nyrestaurerade promenadväg. Tydligen ett initiativ av den ideella samhällsföreningen Destination Läjet.
Förmodligen hade jag satt ribban lite för högt. Jag hade hört så mycket om hur pittoreskt Läjet var att det blev lite av en besvikelse. En hel del förortsvillor av modernare snitt. Men, en del fina hus fanns det…
Efter lunch var målet Apelvikens strand. Inte så att jag valde den snabbaste vägen dit, jag ville ju följa kustens krumbukter, vilka uppenbarligen inte var avsedda för cyklister, inte  hela vägen i alla fall. Vad gör man när det står kor på stigen som blänger på en?
Något bad blev det inte. Inte på grund av för låg vattentemperatur, men det såg ju ut som en kilometer innan det blev så djupt att man kunde doppa sig och så långt bort ville jag inte fjärma mig från mina värdesaker.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Träslövsläge ett levande fiskesamhälle och till skillnad från Ålabodarna Inga, fanns det även en fiskeaffär.
Glassbaren var dock betydligt populärare än fiskebutiken. Kö långt upp på gatan. Glassen var SIA, men rånen var hembakade.
Det verkade vara lite av nöjet på byn att flanera längs kajen och titta på båtarna, så jag fick finna mig i att agera apan i bur. Fast bur och bur…
Jag var lite fundersam över det lämpliga med att börja med havssegling i hyfsat friska vindar och rejäla vågor. Men, det var en kaxig besättning jag fått ombord som inte såg detta som något hiinder. Att det det sedan smög sig på lite sjösjuka får väl sägas vara en annan historia.
Sol på himlen, sol i sinnet.
Att styra brukar vara bra mot sjösjuka.
48 sjömil senare och drygt sju timmar efter det att vi lättat förtöjningarna i Träslövsläge var vi förtöjda i Österby på Läsö.
Här är något för tågnördarna. Ser ut som en vändskiva som man förr hittade framför lokstallarna. Denna anordning var dock avsedd för att ta upp båtar.
Alldeles intill hamnen finns en fin sandstrand och de två männen som klev upp ur vattnet när vi kom ner för ett morgondopp lovade att det inte fanns några brandmaend (danska för brännmaneter).
Det tog dock inte lång tid innan det dök upp just en brännmanet med sina elaka trådar. De är ju vackra att se på, men man vill inte bli berörd av dem.
Precis som Träslövsläge är Österby en fiskehamn och idag skulle dessutom den årliga hummerfestivalen gå av stapeln, en glad överraskning för oss
Hummerfestivalen var en populär begivenhet.
Urvalet i stånden begränsades något av att alla inte tog kort och att vi inte hade några danska pengar på oss. Men, några säljare visste bättre. Efter en läcker hummerburgare blev det en tallrik med hummus och en röra av hummer, krabba och räkor och till detta, syltad tång. Det senare var en fullständig nyhet för mig och riktigt gott.
Tång verkade också vara ett tema i den kocktävling som var en del av festivalen.
Väderprognosen hade lett oss till beslutet att ge oss av mot Sverige under eftermiddagen, så det blev ett något avkortat besök på Läsö jämfört med vad vi tänkt. Och Skagen skippade vi helt. Men, lite räkor köpte vi med oss som förrätt till kvällens middag på andra sidan Kattegatt.
Till en början hade vi medvind över mot Sverige, så för första gången i år, plockades spinnakern inte bara upp på däck, den hissades dessutom och de övriga två-tre båtarna vi hade sällskap med ut från hamnen försvann snabt i fjärran. I samband med ett vindvrid ebbade dock vinden ut och i vågorna stod seglet till slut bara och slog fram och tillbaka. Dessutom kom den trafikseparering som vi skulle korsa, allt närmre och med spinnakern uppe hade det inneburit en väl generös definition av rät vinkel för att det skulle kännas bekvämt. Så, spinnakern åkte ner igen.
Det är en kortare distans att gå från Läsö till Göteborgs södra skärgåtd än från Träslövsläge till Läsö, så rätt snart siktade vi land.
Jag har försökt flera gånger att hitta en naturhamn i Göteborgs södra skärgård som också duger som natthamn, men inte hittat något annat än Styrsöfladen, vilket i och för sig är ett jättetrevligt alternativ med öppen utsikt mot havet. Men, inget för västliga vindar. Och namnet Styrsöfladen förresten, är nog bara mitt eget påfund. Hittar inget namn på den, men vi låg på svaj utanför Lilla Rävholmen.
Foto: Eva
Foto: Evas kamera
Eftersom det nu inte blev någon segling till Skagen hoppades vi på lite segling i Bohuslän och siktade sålesedes norrut. Då passerar man t ex Öckerö och där ligger hamnkapten Saras på Rindö arbetsgivare, Öckerö Maritime Center. Rindö är min hemmahamn.
Lunchstopp i Källö Knippla.
Samtidigt som vi låg i Österby låg Per Klingenström (Klingan) i Läsös andra hamn, Vesterö. Klingan är en gammal gymnasiekompis och somrarna har han tillbringat i Bovallsstrand där hans föräldrar skaffade segelbåt på sjuttiotalet, först en Valiant 18 och sedan en Trio 80, vilka jag var med och seglade på. Valianten är mycket riktigt 18 fot och på den huserade vi fyra killar. Snacka om att det var trångt! Nu var Klingan ute med en kompis på en äldre Elan 43 och de låg här i Källö Knippla p g a motorproblem.
Småfåglarna var inte blyga av sig, vare sig här eller senare i Marstrand.
Efter att ha ätit lunch och snackat lite skit med Klingan drog vi vidare mot Marstrand. Det friskade i allt mer. Helt OK, men vi tog det som en föraning om vad som komma skulle.
En promenad? Njae, det såg inte så lockande ut. Ingen storm ännu, men det hade börjat regna ihållande. Det är nu söndag kväll.
Under måndagen lättade regnet och äntligen fick vi komma ut och lufta oss och sträcka på benen. Man fick nästan en känsla av fjällbäckar när allt regnvatten porlade nerför klipporna.
Turismen till Marstrand började utvecklas på 1800-talet och 1894 invigdes den första promenadvägen runt ön.
Pater Noster försöker gömma sig i dimman idag.
Det borde vara ett måste att gå runt Marstrandsön och njuta av utsikten och alla planteringar av olika slag. Oklart dock om denna typiska ”västkusttall” är inplaneterad eller självsådd.
Näckrosdammarna verkar väl inte ha uppstått alldeles av sig själva, men icke desto mindre, vackra är de.
Förtöj alltid för storm, heter det ju. Om nu detta är att förtöja för storm, så har jag nog sällan gjort det förut. Tanken var i alla fall att en tamp skulle kunna brista utan att något skulle hända. Jag kände mig först inte bekväm med att spärra av platsen på min babordssida, men efter den första ovädersnattens funderingar om bommen verkligen skulle hålla  satte jag upp ytterligare tampar direkt mot bryggan. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så många förtöjningstampar från båten. Ärligt talet funderade jag även över vid vilken vindstyrka pontonbryggorna skulle ge sig. Jag kom dock till slutsatsen att det inte var något jag kunde påverka. Flytta på mig hade jag inte lust med. Och så fanns ju min försäkringsgivare Pantaenius svenska huvudkontor på krypavstånd…

Tillbaka till måndag kväll. Nu drog ovädret in. Vi sov inte särskilt bra. Det gungade så till den grad att jag började fundera över om någon ska bli sjösjuk, i hamn. Det knirrade och knarrade och ryckte och slet i förtöjningarna, det tjöt i riggarna. Vinden piskade in från sidan och ibland när körarna kom gjorde det riktigt ont. Det var som att jag kände en slags smärta å båtens vägnar. Och skulle knaparna hålla? För säkerhets skulle ledde jag en av tamparna över rufftaket till styrbords mittknap. Inne i salongen fick vi hålla hårt i glas och tallrikar.

Jag vet inte hur mycket det blåste som mest, men en gång när jag tittade på vindinstrumentet visade det 20,2 m/s. I samma veva såg jag en lite mindre motorbåt som skulle ta sig ut och när jag hade stängt av kameran frös jag nästan till is. Det kom en ännu större våg och det såg nästan ut som om båten skulle slå runt.

Vi följer de olika väderprognoserna och letar efter ljusglimtar, men det mesta tyder på att vi blir liggande här t o m onsdag. Så plötsligt blir det alldeles lugnt och tyst. En nästan kuslig känsla efter all vind. Vad hände? Hade någon skruvat ur proppen? Ingen av de väderappar vi följer talade om någon minskad vind och vi befann oss definitivt inte i lågtryckets centrum. Efter en stunds paus tar dock vinden förnyad fart,  med ytterligare kraft.

Båten krängde betänkligt i vindbyarna. och under tisdagen vågade jag inte lämna båten utan vakt, men Annika löste av mig. Hon hade problem med en fot och ville hålla sig lugn, så jag fick chansen att komma ut och vädra mig.
Marstrand är inte på något sätt en dålig plats att bli inblåst på. På Marstrandsön vindlar gatorna upp och ner. Mitt i byn ligger skolan och kyrkan, som sig bör.
Jag spanar ut över bebyggelsen på Ärholmen och undrar hur de har det därute. Även om det är rätt skönt att ligga förtöjd vid Marstrandsön, så utövar ensliga platser med hårt väder en stark dragningskraft på mig. Sitter de framför brasan med en kopp te och lyssnar på hur vinden tjuter runt knuten?
Jag hittar mina övriga två gastar.
De båda nakenbaden, det insynsskyddade för damer och det mer exponerade för herrar utövar ingen dragningskraft på någon av oss.
Tisdag morgon drog Annette och Eva iväg på ett morgondopp på en lite mer vindskyddad plats och onsdag morgon blev det min tur att haka på Eva. Det ser ju lite ruggigt ut, men ack så skönt, i alla fall efteråt.
Det är något lugnare idag och en och annan båt ger sig iväg, men de flesta ligger kvar, precis som vi. Jag törs dock lämna båten utan vakt. På dagens program står upptäcktsfärd på Koön dit man kommer med den minimala bilfärjan. När jag var på skolresa till Marstrand i nian var den ännu mindre, tog inga bilar och kallades för spårvagnen.
Kommunens informationstavla förespeglade en äventyrligt vandring. Några krokodiler såg vi dock aldrig skymten av.
Det är svårt att låta bli att ta sig upp på utsiktspunkterna och blicka ut över havet. ”Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster”. Känns strofen igen? Från Ted Ströms Vintersaga. Idag syns Pater Nosters fyr.
Som sagt, en och anan gav sig ut. Vi kände ingen avundsjuka.
Skulle vi möta vargar också? Här passerar vi i alla fall Vargpasset.
Över näckrosdammar vidare upp på berget till en tidigare försvarsanläggning…
… där vi möttes av kanoner och det tidigare Batteri Marstrand. Informationstavlorna vittnade om en anläggning i klass med motsvarande installation på Öja i södra Stockholms skärd (väl värt ett besök). Batteri Marstrand var dock igenbommat.
Vi sysselsätter oss efter bästa förmåga och planerar en drink på Societetsuset. Genvägen visar sig vara en trevlig senväg. Ser ut som ett hus för Lotta på Bråkmakargatan.
En lite skylt lockade oss in på en konsutställning. Utställningen var snabbt avverkad. Istället bjöd vi in oss till kollegans ateljé och fick samtala en stund med konstnärinnan Susanne W Lamm. Utöver sin konsnärliga ådra visade hon sig även vara seglare och innehavare av en Maxi 77:a. Med den ville hon segla till Skagen, men hon hade ännu inte vågat sig iväg. Hon målade väldigt uttrycksfullt och i fonden hänger ett verk hon jobbar på som är inspirerat av Kutavlan i Fårö kyrka. Lite otippat att hitta det här på Västkusten.
Vi vandrar vidare och gluttar in i de fina trädgårdarna.
Fast vad ska man med rabatter till? Det går ju bra så här med.
Den här terrassen såg ju trevlig ut, om det bara hade varit lite varmare.
Nu visade det sig att vi var lite tidigt ute. Societetshuset hade inte öppnat ännu.
Så, till slut hamnade vi här, på Le Comptoir. Inget dåligt substitut.

Man kan ju tycka att tiden måste gå väldigt långsamt när man ligger inblåst. Men, det kändes faktiskt som om det var precis tvärtom. – Va! Är klockan redan… var en återkommande kommentar. Som framgått har vi promenerat och badat och kollat på konst. Vi har fikat och köpt färskt morgonbröd i vad vissa anser vara Västkustens bästa bageri, Bergs konditori. Vi har spelat spel, kollat väderprognoser, lagat mat, druckit vin och gaggat runt om strunt, lyssnat på musik, meckat med förtöjningar, köpt båttillbehör. Det kanske inte blev vad vi såg framför oss, men långtråkigt har det inte varit.

Har ni sett? Sol och blå himmel! Så mycket lättare det var att gå iväg för dagens morgondopp. Även brännmaneterna kände tydligen en dragningskraft till den inövade badplatsen, men det var lika salt och gött här. Observera rockhängaren till höger i bild. Ibland tänker de till och får det rätt, tjänstemännen på kommunerna.
Så stilla och somrigt det blev, från en dag till en annan.
Vi väljer den inre leden söderut från Marstrand. Det blir ibland trångt om saligheten.

Scandal beauties på fördäck.
Den första delen av den inre leden har jag gått förut, men vi fortsätter att hålla oss inåt land och nu är vi ute på för mig okända vatten. Kan detta vara Brunskär?
Vad var drivkraften bakom detta lustiga bygge, att synas eller att se?
Vad är det med vattnet? Det är ju alldeles brunt. Så ska det väl inte se ut på Västkusten? Är även detta ovädret Hans verk?

Ska vi kasta lunchankare? Vips lovar vi upp och hittar skydd bakom Ängholmen och får ett härligt lunch- och solstopp. Något bad lockar dock inte. Man skulle ju inte ens se maneterna genom det bruna vattnet.

När vi närmar oss Göteborg blir det gott om fartyg att hålla rätt på. Hur är det med fartyget som närmar sig därborta? Jag ville komma över på höger sida av farleden och ropar upp Lilstella. Konstigt namn. Inget svar. En öronbedövande signal en stund senare ger dock tydligt besked. De tänker inte väja och min ambition att lägga migg rätt i farleden får sättas på paus. En stund senare seglar vi dock om dem. Lilstella hejdas av två bogserbåtar (från Färöarna!) för att släpas in mot sin kaj. Matroserna på Lilstella fotograferar och vinkar glatt åt oss när vi glider nära förbi.
Så var vi ståndsmässigt parkerade utanför Göteborgsoperan. Byggnaden håller på att få ny fasad. Redan? Är inte Göteborgsoperan ny? Ny är ett relativt begrepp tydligen.
Annika har fortsatta problem att gå och uppskattar att vi valde en närbelägen restaurang, Valentinas, för vår avskedsmiddag. Oväntat trevligt och gott.

Tack kära gastar för att ni höll humöret uppe trots att det bara blev fyra seglingsdagar. Och tack för alla vänliga ord när vi skildes åt!

Vi hade följe in mot Göteborg med segelskeppet Marevida, en modern, jättelik tvåmastad segelbåt med unga tyskar ombord. Ett one off-bygge tänkte jag först, men inte lika säker på det efter att ha googlat. Jag får träff på en båt som heter BM70 på Berckemayer Yacht Designs webbplats. Den skulle då vara 21,7 m (71 fot) x 5,6 m. Vi seglade faktiskt om dem på vägen in, men sedan blev vi omkörda när de tagit ner det försegel de seglade på och drog igång motorn. Jag fick skämmas för mina fördomar då jag tog den unge skepparen för en av hamnvärdarna. Han stod nämligen plötsligen på förtöjningsbommen (en sådan där smal man inte bör gå på) och hjälpte oss med tamparna. När det gick upp för mig att han var tysk och inte hörde till hamnpersonalen undrade jag försynt om han tillhörde besättningen på superyachten. Jag såg framför mig en välbeställd något äldre man som damp ner lite då och då till sin yacht och att den seglades av en anställd besättning däremellan. – Nä, det är vår båt, kom svaret. Igår kastade de loss och istället anlöpte Handala, detta Ship to Gaza i sitt stöd för främst Gazas barn och som en protest mot Israels blockad av Gaza. Kontrasten kunde knappast ha blivit större.
Igår eftermiddag kom min kusin Fredrik och hans sambo Tina ombord. Jättekul att ni kunde komma loss med så kort varsel.
I skrivande stund svänger det rejält utanför båten. Suggestiva orientaliska rytmer med skönsång och dans. Det rycker i kroppen. Kanske skulle man gå upp och joina. Då övergår musiken till tal för Palestinas sak. Handala har seglat runt i Europa under sommaren och om jag förstår det rätt är Göteborg sista stoppet för säsongen. Nästa år beger man sig mot Gaza i ett försök att bryta igenom blockaden. Själv seglar jag säkert vidare utan ädlare syften än min egen njutning. Hmm…
Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 4, Falsterbokanalen – Träslövsläge

Rutt: Falsterbokanalen – Malmö, Västra hamnen (Turbinhamnen) – Ålabodarna – Mölle – Hallands Väderö – Torekov – Anholt – Träslövsläge
Datum: 24 juli-1 augusti
Gastar: Agneta Brangmo, Ulf Wahlqvist, Inga Wall

Segling kan innebära många olika saker, t ex socialt umgänge, möten med gamla vänner och bekanta eller helt nya nya möten. Det här blev bland mycket annat just en sådan segling:

I Malmö stod plötsligen Martin på kajen och kom ombord och tog en öl. Vi seglade Gotland runt tillsammans 2010. Nu ska han flytta från Malmö till Båstad. Det måste vara ett stort kliv för en skåning med tanke på att gränsen till Norrland för många skåningar går vid Hallandsåsen. Vad trevligt det var att ses Martin! Uppskattar att du ville ta dig förbi. Foto: Inga.
Några timmar senare stod Henrik på kajen. Även han var med på Aquileja på samma Gotland runt helt ovetandes om att Martin varit på besök någon timme tidigare. Sist jag såg Henrik (kan det ha varit 2020?) var vi på var sin båt på Öresund och vinkade åt varandra. Annars seglade vi även med Janne Österman i Kroatien 2017. Foto: Inga.
I Mölle hade jag bjudit ombord Jonas på en drink. Jonas lärde jag känna på en vandringsresa till Mallorca för knappt ett år sedan. Med Jonas etablerades ett särskilt band. Av en händelse kom vi fram till att Jonas pappa och farfar, som var redare, hade köpt fartyg av min morfar på Öresundsvarvet. Familjerna umgicks även privat och som liten grabb måste Jonas även ha träffat min mamma.
Dagen därpå hade vi nya drinkgäster i sittbrunnen. Lena, nummer tre från vänster, lärde jag känna 2010 när hon bodde i Täby. Nu har hon närmat sig rötterna och bor i Höganäs och hade satt sig på cykeln för en tur till Mölle. Ingas kompis Addi, nummer två från höger, hade satt sig i bilen och kört från trakterna av Jonstorp för att hälsa på hos oss. Hon fick dock nöja sig med en T, emedan vi andra fick en GT. Jätteroligt att ses Lena och trevligt att få träffa dig, Addi.
Sista kvällen, i Träslövläge var vi åtta personer i Aquiulejas sittbrunn. Det går, men det är inte särskilt bekvämt. Jag borde kanske ha skruvat bort ratten… Nu var Ingas barndomsvänner Ulla-Britt och Lasse, som är bofasta i Träslövsläge, på besök liksom Agnetas äldste storebror Lennart med sambo Lillemor. Det var svårt att få med alla på en och samma bild. Ursäkta mig, Lillemor och Agneta, för att ni hamnade utanför.
Tillbaka till ruta ett, som var Falsterbokanalen. Köpcentrat med stor livsmedelsaffär och Systembolag i Höllviken låg tre kilometer bort och jag började dessutom få lite myror i brallorna efter att ha suttit still hela söndagen på grund av det eviga regnandet, så jag frestades allt mer av att gå upp till Malmö på egen hand.
Först ville jag dock byta ut en gasolflaska, vilket skedde smidigt i en automat utanför ICA i Ljunghusen. På vägen tillbaka kunde jag nästan känna doften av f d järnväg. Undrar hur många gånger man ångrat denna nedläggning. Stationshuset såg dock välbevarat ut och inrymde en restaurang och den gamla banvallen fungerar som cykelbana.
Det som gjorde mig lite fundersam kring t ge mig iväg själv var egentligen bara hur enkelt jag skullle ta mig ut från dessa förtöjningspålar som skåningar och även danskar har sådan förkärlek för, i kombination med den kraftiga vinden. Men, om man tar det lite pö om pö går det mesta bra resonerade jag och så även denna gång. Snart var jag loss, förtöjd igen vid toatömningen och loss igen och snart var seglen uppe. Tänkte en stund på de två reven nu när jag skulle få en fin slör upp till Malmö. Undrar om det inte var första gången under sommarens segling jag kunde räkna med en sådan vind. Men,  jag behöll reven och när jag vid något tillfälle tittade på loggen gjorde jag över tio knop, så att släppa reven kändes inte längre så angeläget.
Grått, grått, grått… Brohöjder kan kännas förrädiska. På håll ser broar så låga ut. Hade jag verkligen läst rätt? Jag gick nu inte i den stora rännan utan i en led närmre land.
Jag var ändå inte ensam på sundet, men många seglare var vi inte.
Två och en halv timme efter det att jag släppte förtöjningarna för sista gången i Falsterbokanalen låg jag förtöjd i Västra hamnen. Då hade jag ändå varit inne och rekat för att sedan gå ut igen och förbereda tampar och fendrar.
Att gå in i Västra hamnen var lite spännande. Förutom att inloppet var smalt krökte det sig också och utifrån såg man inte alls vad som väntade runt hörnet.
Turbinhamnen var en trevlig bekantskap, trevligare än Dockan, där jag legat tidigare. När jag lade till var det lite grått och öde, men så kom solen fram och vips började det vimla av folk som flanerade, satt och solade eller satt på restaurangerna längs kajen. Visst, Västra hamnen är nytt och lite sterilt, men ändå gemytligt här längs vattnet.
Grön kontrast till Västra hamnens betong. Bortom grönskan Ribban (Ribersborgsbadet) med lång sandstrand och kallbadhus och pirer. Malmö är bättre än vad många tror.
Snart var besättningen på plats. Inga och Agneta känner jag sedan tidigare, båda har seglat flera gånger på Aquileja. Ulf var en ny bekantskap.
Vi hade inte satt upp något bestämt mål för första dagens segling. Riktningen var dock klar, norrut. Borstahusen, Ven, Ålabodarna, Råå… Vi seglade förbi Borstahusen, men provade att kika in i Norreborgs hamn på Ven. Egentligen är den lite för liten för Aquileja, men kanske kunde vi få plats allra ytterst? Det såg dock ut som om den plats jag hade hoppats på var upptagen, så istället gick vi tvärs över mot fastlandet och Ålabodarna.
Ålabodarna visade sig vara ett synnerligen trevligt alternativ till Ven och det var väldigt länge sedan jag var där och då kom jag landvägen.
Det hörs ju på namnet att Ålabodarna är ett gammalt fiskeläge. Jag hittar en uppgift om att det 2009 fanns två fiskelag, mot tidigare 15. Hur mycket det fiskas idag kan man undra. Någon ål lär det dock inte fiskas längre.
Farbror hade kommit ner till hamnen m h a sin rullator för att assistera inför sjösättning.
Desto aktivare var badlivet. Tanten som Inga lägger armen runt var uppvuxen i Ålabodarna, men bodde numera inne i Landskrona. Hon kunde stolt berätta att den man som finns förevigad inne på museet var hennes bortgångne man. Och det var inte vilket foto som helst. Han förevigades när han hade fångat världens största sill på 1,8 kg. Tydligen köptes den av Findus som såvitt jag förstod det, hade konserverat den. Hon uttrycke viss oro över var den kunde ha tagit vägen nu när Findus inte är en verksamhet längre, bara ett varumärke. Hon kunde också berätta att det aldrig funnits någon fiskaffär i Ålabodarna. Inga trodde att hon hade varit här och handlat fisk. Däremot hade det funnits hela två livsmedelsaffärer i denna lilla by. Den ena drevs av Gabriel Jönssons syster i den ena halvan av Gabriels föräldrahem. För den som inte omedelbart reagerar på namnet Gabriel Jönsson, kan jag upplysa om att han var poet och författare, känd bl a för filmmanuset till Flickan från Backafall.
Det var överrraskande fräscht och salt och varmt i Öresund.
Om jag fattade rätt var det här Gabriel Jönsson och hans syster växte upp och huserade. Kan vara helt galet då äldre bilder från huset ger ett helt annat intryck. Någon läsare kanske vet bättre.
Idag hör Ålabodarna till Landskrona kommun som skymtar i fjärran. Man kan även ana Borstahusen. Tanten vid badet berättade att Ålabodarna tidigare hörde till Härslövs landskommun. Landskommun? Det lät gammlmdigt. Vad var det? Jag googlar och finner att landskommuner förekom fram till sjuttiotalets komunreform parallellt med köpingar, municipalsamhällen och städer.
Innan vi ger oss iväg, ett yogapass i underbar miljö. Fast under denna etapp får jag inte sällskap av någon av mina medseglare.
Idag är målet givet, Mölle. Vid frisk nordvästlig vind är hamnen i Mölle olämplig att angöra. Men, idag är den västlig. Fortsatt frkiska vindar, två rev och kryssfock.
Välkänd profil: världsarvet Kronborgs slott i Helsingör. Det finns även en slags spännande koppling mellan Shakespeares Hamlet och Kronborgs slott, då handlingen utspelar sig i ett slott i Helsingör.
Agneta i sitt esse, en duktig styrkvinna.
– Faldt han i, hörde jag från den danska båten som förtöjt utanpå oss i Mölles hamn. Nejdå, ett helt frivilligt dopp som var riktigt fräscht trots att vi låg i en hamn. På ostkusten blev man omgärdad av tyska båtar. Här omgärdas man av danska båtar. Alla passar väl på att leva gott på den svaga, svenska kronan.
För att jobba tre personer i byssan krävs det gott samarbete.
Mölle är visserligen ett gammalt fiskeläge, men någon båt som landar fisk såg vi inte röken av. Det var nog länge sedan fisket stod för någon större del av försörjningen i byn. Istället har nog turismen betytt desto mer när tyskar och danskar började komma hit på semester någon gång under 1800-talet. Inte minst för att runt sekelskiftet njuta av synden i Mölle. Vi får i alla fall tillreda fyrkantig fisk.
Mot kvällen blev det allt ruggigare. Handdukarna torkar bra i vinden, så länge regnet håller sig borta. Informationstavlan i Mölles hamn visar på 7-10 m/s och en lufttemperatur om 17°.
Kapell på svenska. Supstuga på seglarspråk. Skyddar inte bara mot regn, utan även mot kyliga vindar, en kväll som denna. Visst kan man sitta inne och äta, men det blir lite som att krypa ner i källaren. Och det är ju trots allt sommar. Foto: Agneta
Mölle har begåvats med en ny staty sedan jag var här sist. Den föreställer Peter P Lundh som plåtade synden i Mölle. Inga är dock präktigt påklädd 🙂
Kullaberg ser riktigt hotfullt ut ikväll. I förgrunden den vågbrytare som kommunen började bygga för att göra hamnen lite mer okänslig för de nordvästliga vindarna. Men se, det blev tji. Kommunen tvingades riva en del av vågbrytaren efter påtryckningar från en,  uppenbarligen, stark intressegrupp. Vem kan vilja stoppa ett så lovvärt initiativ, kan man ju undra…
Jo, de här. Vågsurfarna. Vågbrytaren förstör de fina vågorna. Låter det som en rimlig avvägning?
Alltid är det nå’t (1).
– Va, har ni inte besökt Nimis! Det fick jag höra efter det att jag var i Mölle förra gången, 2021. Flera personer har också bekräftat att Nimis är väl värt ett besök, så här går jag och Ulf i den vackra bokskogen för att söka oss fram till denna konstinstallation eller vad man nu väljer att kalla det. Kommunen har satt uppskyltar till både sevärdheter och byar, men Nimis bemöts med total tystnad. År 2010 besöktes ändå platsen av uppskattningsvis 40 000 personer. Om nu inte kommunen vill tala om hur man tar sig till Nimis, vet i alla fall Google maps besked. Man kör mot Himmelstorps gård och går sista biten. Om ni minns inledningen hade vi besök av Jonas på en drink i sittbrunnen. När han hörde att vi eller åtminstone jag och Ulf ville besöka Nimis erbjöd han frikostigt oss att låna en av hans två bilar. Tack för din generositet!
Den kvinliga delen av besättningen var inte så sugen på att delta då man hade hört att det var lite strapatsrikt att ta sig ner den sista biten. Kanske var det detta de såg framför sig?
Nimis består av dessa tre torn. Det ser ju ut som ett avancerat plocke-pinn. Ett under att det fortfarande håller ihop. Det verkar inte som om någon underhåller Nimis, så vill man se det ska man nog inte vänta för länge.
Vi var inte ensamma direkt.
I anslutning till Nimis ligger ”boken” Arx byggt av 150 ton sten och betong. Vadå bok, kanske du tänker. Stenarna är numrerade och har således sidnummer och Arx har fått ett ISB-nummer (ISBN) och katalogiserats i bibliotekskatalogen Libris. Brist på fantasi kan han ju inte ha haft, denne Lars Vilks. Var går gränsen mellan kreativ förmåga och galenskap funderar jag, i mitt blockerade sinne.
Det här måste väl i alla fall vara naturens eget konstverk. Hur kan det bli så?
Högt upp i ett av tornen klättrar två barn. Hade jag varit förälder hade jag nog känt en viss oro över att något skulle rasa ihop.
Själv nöjde jag mig med att gå genom denna gång. Åtskilliga pinnar och bräder hade lossnat och här och var stack spikar ut. Kanske känner kommunen att de har ett ansvar om de skulle peka ut Nimis som ett besöksmål.

Hur var det då? Var Nimis värt ett besök? Tveklöst ja. Inte heller var det särskilt besvärligt att ta sig ner till stranden där verken står.

Ett samtalsämne ombord var också vilka olika intryck ett samhälle ger beroende på om man kommer landvägen eller sjövägen. Vi var nog rätt överens om detta och när jag nämnde det för min son Joakim, påminde han mig om den annorlunda känslan av att  lägga till Djurgården på egen köl, vilket vi gjorde hela familjen vid ett tillfälle. Han förstod precis vad jag menade. I Mölle kunde man få det här perspektivet från sittbrunnen.
När jag inför sommarens segling frågade Jonas om han ville komma ner på en drink i båten för det fall vi kom till Mölle tackade han glatt ja, men kontrade också med att bjuda hem mig och min besättning på middag. Flott värre! Nu var det dags för middag.
På höjden skymtar Grand Hotel Mölle. Var det månne där hon bodde, Elsalill, i Povel Ramels Gräsänkling Blues.
Vi hade väl anat att Jonas hem skulle vara trevligt, men det var ju jättemysigt, med välskött trädgård därtill och utsikt över hamninloppet. Foto: Agneta.
Många GT har det blivit under denna etapp. Men, så är det ju också en hälsodryck. Enbär lär ju vara bra både mot urinvägsinfektioner och plötsliga svullnader i leder och kinin vet vi ju att det är bra mot malaria och jag som besvärats av lite ryggskott på sistone kan glädjas åt att det även har en muskelavslappnande effekt. Mera GT till folket!
Från uteplatsen hade vi koll över hamninloppet.
Jonas berättar inspirerande om sina tavlor.
God mat och dryck avlöstes av spännande samtal och skratt och skönsång varvat med hemsk falsksång. Men, vem bryr sig om lite falsksång? Foto: Agneta.
Efter middagen gick vi ner i källaren. Är det p g a vinförrådet man lever lite sällare i sin källare?
Det hade onekligen varit spännande att prova vinet i en sådan där gammal dammig flaska. Foto: Agneta.

Än en gång, tack Jonas för din generositet och den trevliga och minnesvärda kväll du bjöd på! Flera gånger under seglingen återkom vi till vad roligt och trevligt vi hade haft det hemma hos dig.

Mölle hamn by night.
Är det inte det ena, är det det andra. Värme och sol, men ingen vind. Men, den kommer säkert. Tidigt ännu.
Mysfaktorn är hög, men annars är Mölles hamn egentligen inget vidare. Man ligger utanpå varandra och det är så mycket båtar och så få platser att båtar även förtöjer vid och blockerar toatömningen. Inte lätt att vara laglydig då. Men, alla samarbetar med ett leende på läpparna och efter lite omrangering har båtarna längst in fått möjlighet att lägga ut.
Idag tog vinden lite paus och kors i taket, båda reven släpptes ut.
Och inte bara det, Code 0 grävdes fram ur förrådet, hissades och rullades ut. Äntligen lite glidarsegling. Foto: Agneta.
Inte heller idag var vi riktigt på det klara med vart vi skulle, men slutligen hamnade vi här, på Hallands Väderö som namnet till trots ligger i Skåne. På håll såg det ut som om det var en stor fågelkoloni på öarna. När vi kom närmre insåg vi att det var arten människa som slagit sig ned på öarna. Folk måste ha gått man ur huse och givit sig ut med sina båtar, utsvultna på sol och bad. Förra gången jag var här var också en solig och varm dag, men då låg här bara några enstaka båtar.
Även vi var badsugna.
Holländska båtar kan ofta vara lite udda i en inte allt för smicktrande bemärkelse. Båten bredvid oss rckså udda, men bara i betydelsen att det var ett one off-bygge. Vilken charmig båt det var.
Alltid är det nå’t (2).
Efter lite för mycket velande från skepparens sida bestämde jag oss för att gå över till Torekov för natten. Ett prognosticerat vindvrid under morgontimmarna gjorde att risken för pyjamassegling kändes påtaglig. Vi var inte ensamma om att komma på idén att gå in i Torekovs hamn.
Lite spännande var det att bege sig in i den innersta lilla hamnbassängen, utan att se vilket manöverutrymme där fanns, men vi klämde oss in.

Man kan riktigt ta på sommarstämningen i Ulfs filmklipp.

I hamnen finns Skjulet också kallad Börsen som byggdes redan på 1700 talet. Här finns namnbrädor och galjonsbilder från främst segelfartyg som blivit upphuggna i Torekov. Idag används Börsen som samlingsplats för att dryfta världspolitiska eller mer lokala frågor.
Inte en siff…. Inte en bokstav rätt. Det vet väl alla att aktern är bak på båten och inte heller befinner vi ju oss i Brantevik, utan i Torekov. Jag fatt int nå.
Dags för ett solnedgångsbad? Besättningen skyllde på att de inte hade någon ståndsmässigt sliten badrock med sig. De var ju trots allt i Torekov…
Det är ju faktiskt mysigt i Torekov.
Och folk tycks trivas bra och vara tämligen obekymrade över att de roar sig och leker vid den gamla kyrkoruinen.
Den nya kyrkan liger inte mitt i byn.
Puttenuttigt.
I väntan på solnedgång.
Lotsen tycks ha gått hem. Förmodligen för gott, inte för att det är kväll. Tyvärr gick solen ner i en liten säck.

Jag var ju sugen på Anholt, men så var det detta med vädret. Prognosen såg onekligen dyster ut. Var det värt att gå över till Anholt en hel dag, vara där i regnet och sedan gå tllbaka till Sverige dagen därpå? Till slut var det Ulf som slog (nåja) näven i bordet och uttryckte sin innersta vilja. – Jag vill till Anholt! Så blev det. Nio timmar tog det och den överfarten satte uppenbarligen inga djupare spår i mig. Jag fick kalla på hjälp av mina gastar för att rekapitulera. Jag hade förhoppningar om att kunna hissa spinnakern (för första gången i år). Vi tog upp den och började dra skoten, bara för att konstatera att vinden vred. Eller var det för att det blåste för mycket? Lite senare mojnade det och istället kom Code 0 upp, men på slutet förmådde inte ens den att föra oss framåt, så de sista par timmarna fick vi gå för motor. Det blev mycket autopilot. – Du låg på däck och hade ont i ryggen, fick jag höra.

Det är inte många gästhamnar där man blir mött på vattnet av en hamnvärd, knappt i land ens. Hamnkaptenen har blivit en betalautomat. Men på Anholt är det ordning och reda (och dyrt, 441 SEK per natt och extra för dusch och el). Men, vad gör det att det är lite dyrt när man blir mött av en sådan här cool kille. Först ville han prata engelska, men det var ett tungomål vi sade oss inte förstå. Danska däremot fungerade, om det gick bra. Jodå, han visade sig vara språkbegåvad och växlade snabbt till danska. Istället för att visa oss till en lämplig plats förirrade han sig dock in på samtal med Agneta om surströmming, vilket han tydligen åt med glädje. Hade vi ätit rödgröd med flöde? Till slut kom han dock på vad hans egentliga uppgift var och hittade en plats åt oss. Självklart hjälpte han även till med att lägga bojfångaren på bojöglan. Elegant!
Har man inte egen båt kan man ta färja Halmstad-Grenå och vidare med denna färja från Grenå till Anholt. Ett besök på Anholt borde alla få njuta av. Eller? Kanske tappar lite av charmen då…
När man ser Anholts hamn på håll och alla master som sticker upp, kan man bli lite orolig över att inte få plats. Men, just Anolt tror jag är en hamn där de pressar in hur många båtar som helst. Den här gången var det förhållandevis gott om plats, men när jag var här senast (2021) körde man in en båtstäv mellan varje akterpar. Det låg till slut fyra båtar i rad mellan bryggorna, vilket gjorde att man i princip kunde gå från en brygga till en annan via de förtöjda båtarna. Jag har funderat i efterhand hur de inklämda båtarna förtöjde i sin akter och hur tusan kom alla ut sedan. Hur skulle vi som låg förtöjda mot bryggan kunna lägga ut? Men, det sa bara poff och så var de intrikata tilläggningarna som upplösta morgonen därpå.
Anholt har en liten touch av hippiestämning. Eller håller den så sakteliga på att försvinna?
Väderprognosen lovade regn på eftermiddagen så vi var rätt morgonsnabba för att hinna med ett besök på stranden innan dess. Det finns ju en fin strand precis bredvid hamnen, men allra finast är det ungefär mitt på den norra stranden. Tycker jag. Och, jag vet vad jag pratar om. Jag har säkert studerat 95 % av strandremsan runt Anholt.
Vädret artar sig och det hela ser ju rätt inbjudande ut. På vägen ner berättade jag för Ulf om att vi vid förra besöket hade stött på en döende säl på stranden. Det surrade av flugor som kröp omkring på den och den tittade med vädjande blick på oss. – Rädda mig, kanske den tänkte. – Är det där också en död säl, utropade Ulf plötsligt, väl nere vid vattnet. Det visade sig dock vara en högst levande kut som förmodligen väntade på sin mamma för att bli diad och som vi skrämde ner i vattnet. Shame on us!
Vädergudarna vakade över oss och försåg oss med ett öppet, blått solhål.
Någon brandman (brännmanet) såg vi inte till, så efter ett tag kände man sig trygg med att plumsa runt. När vi seglade över däremot var det gott om feta brännmaneter. Eller hur var det nu, var det från Mölle och norrut de dök upp för första gången? Vad snabbt minnet sviker…
Skulle det inte regna från klockan 12? Jag såg framför mig en snabb fika på stranden och sedan tillbaka till båten för att undkomma regnet. I stället blev det en lång, underbar stranddag, när man blir så där skönt slö att det känns som en smärre bergsbestigning att vända sig från mage till rygg.
Att ligga still på en strand kräver sin man eller kvinna. Några av oss började få myror i benen.
Vid förra besöket kom jag aldrig upp till fyren på Anholts nordostspets. Min gast hotade med att klubba ned mig om jag så myckret som tog ett steg till i den riktningen. Jag fann då för gott att lägga om kursen mot båten. Nu fick jag dock en ny chans. Det såg så nära ut när jag började gå, men det tog nog en timma att ta sig dit, så det blev en rejäl promenad. Och sedan skulle jag ju avverka sträckan från vår badplats till vår cykelparkering så det blev en tur på drygt tre timmar.
Uddar är som bergstoppar, de utövar en dragningskraft och de ger en själslig tillfredsställelse när man erövrat dem.
Jag antar att detta måste vara den gamla fyrvaktarbostaden.
Vid mitt förra besök utvecklade sig en kort efter regnet-promenad till vad som hade kunnat bli en vandring runt hela ön. Men som jag antydde ovan var det förenat med visst hot om våld, så den amitionen gav jag upp. Nu upptäcker jag att den ändå inte hade kunnat genomföras, då den nordostliga spetsen på ön är ett sälskyddsreservat. Och att det gillades av sälarna kunde man lätt konstatera i den kikare som fanns uppställd vid fyren. Det gick inte att räkna dem.
Hur tänkte de här då? Stor hund på en surfbräda… – Ser spännande ut, ropade jag. – Ja, vi får se hur det går. Hur det gick vet jag inte, men så länge jag tittade på såg hunden hur cool ut som helst.
Om detta är Anholts svar på Döderhultarn, så hade man väldigt olika syn på människors utseende.
Nu började det faktiskt dra ihop sig. Skulle jag hinna tillbaka till båten innan regnet bröt ut? När jag kom fram till cykeln hade jag fått någon enstaka droppe på mig, men cykelturen blev på slutet ganska blöt. Men, då hade klockan hunnit bli över fem, så tack Anholt för att du bjöd på en så fin dag och nonchalerade väderprognosen och tack Ulf för att du insisterade på att vi skulle gå hit.
Jag tycker att jag hade en rätt cool besättning. Människor reagerar så olika. När man plockar fram livlinor, däckslinor (jack stays på seglarspråk) och åskledare, kollar Blixvakt (visar hur åskfronterna rör sig), plottar positioner på sjökortet (för det fall ett blixtnedslag skulle slå ut plottern), tar två rev i storen, sätter preventergaj för att hindra en ofrivillig jipp, då signalerar det fara för en del. För den här besättningen signalerade det istället trygghet.
Hur fördriver man då drygt sex timmar på ett blygrått hav? Man samtalar naturligtvis, fikar, äter, sover (vi lämnade hamnen fem över sju), styr, skotar segel, kollar Blixtvakt hur åskan rör sig, lyssnar på väderutsändningarna på VHF:en och så kan man ju repetera sjövägsreglerna. Många tror att en segelbåt alltid ska väja för ett större motorfartyg som dessutom seglar för brödfödan. Fel, fel, och åter fel. Det kan man naturligtvis göra av ren artighet, men enklast för alla inblandade är nog oftast att hålla sin kurs och följa de formella reglerna så blir allt mer förutsägbart. Inga påminner mig om en segling för sex år sedan när vi t o m blev uppropade av ett fraktfartyg som undrade hur vi ville mötas. Hade det förelegat kollisionskurs med detta fartyg t ex hade det således, under normala omständigheter, varit väjningsskyldigt. Nu befann det sig dock i en s k trafikseparering, ett slags havets motorvägar, som vi dessutom skulle korsa. Vad gällde då? Vi googlar och hittar följande på Sjöfartsverkets webbplats: ”…segelfartyg får inte hindra ett maskindrivet fartygs säkra passage i en trafikseparering” Jaha, det var ju inte helt entydigt, men det hade nog varit bäst att försöka hålla undan.
Överfarten var rätt snabb. Drygt sex timmar efter det att vi lämnat Anolt låg vi vid kaj i Träslövsläge. Det regnade en kort stund när vi lade ut och det började regna igen precis när vi skulle lägga till, men i övrigt blev det en torr överfart trots en massa mörka, regntunga moln omkring oss. Även åskan höll sig på avstånd. En eloge till Ulf som gick fram på ett guppigt fördäck och satte fast skotet som hade lossnat från förseglet i samband med inrullningen. Tack vare det slapp vi riskera att det fladdrade ut när vi skulle gå in i hamn.
Träslövsläge visade sig vara en levande fiskehamn.
Jättebra idé, men gör det någon annanstans. Vilka förändringar man än gör, kommer någon att drabbas negativt. En ständig och svår balansakt.
Samling på fördäck efter en stunds vila efter överfarten från Anholt till Träslövsläge. Vädret fortsätter att förvirra och förvåna. Ena stunden sol, nästa stund regn och rusk. Men, det är väl det som är typiskt lågtrycksväder. Fast i år känns det extremt typiskt.

Tack kära besättning för trevligt sällskap och god assistans under seglingarna. Vi avslutade med middag på Joels brygga som låg några få steg bort från där vi låg. Vi hade hört mycket gott om den restaurangen, men det blev dessväre en besvikelse. Var ordinarie kock ledig tro? Det var ju måndag…

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen

Rutt: Oskarshamn – Solberganäset (Själevik) – Borgholm – Kalmar lotsbåtshamn – Kristianopel – Utklippan – Sölvesborg – Simrishamn – Abbekås – Falsterbokanalen
Datum: 13-21 juli
Gastar: Jonas Grönberg, Stina Vahlgren och Mikael Winck

Oj, oj vad mycket vind och kryssande. Så mycket slow sailing blev det inte. Mina gastar var dock snälla och anklagade mig inte för falsk marknadsföring. Eller som Micke sa om vad som kunde göras bättre, när vi summerade etapp 3: – Du kunde ju försöka skaffa dig lite bättre tumme med vädergudarna :-). Vi gick totalt 285 sjömil och om man bortser från påmönstringsdagens transportsegling till en närbelägen naturhamn blir det nästan 40 sjömil per dag. Det kan jämföras med ca 27 sjömil per dag under etapp 2. En eloge åt mina tappra gastar. Det var nog också en av de starkaste besättningarna jag har haft ombord. Alla var f d segelbåtsägare.

Nåväl, tillbaka till ruta ett i Oskarshamn. Hur slår man ihjäl tiden från det att en besättning mönstrat av till dess en ny mönstrat på? I Oskarshamn hade jag ”ledigt” två halvdagar och en heldag. Förutom att hämta andan finns det alltid båtfix, kläder som behöver tvättas och så detta bloggande 😉 Dessutom hissade jag upp Johan i hans mast – vindgivaren hade hamnat på sniskan. För övrigt inte en övning han uppskattade… Dessutom hade jag lärt mig av avgående besättning att man borde bege sig till stadens kulturhus för att där lära sig lite om Oskarshamns historia samt se en utställning om Döderhultarn.

Och apropå Döderhultarn som fick sitt smeknamn från sin bakgrund i Döderhults socken, så kallades nuvarande Oskarshamn tidigare för Döderhultsvik, viken utanför Döderhult. Det var när Oscar I tilldelade det tidigare municipalsamhället stadsrättigher som namnet ändrades till Oskarshamn.

Sagt och gjort! Att mycket i Oskarshamn kretsat kring sjöfart och varvsindustri är kanske inte så förvånande. Oskarshamnsvarvet var på sin tid ostkustens största varv och har byggt ca 550 fartyg sedan grundandet 1863. Rejäla fartyg också. Det största var motortankern Selma, sjösatt 1979 som mätte över 205 m. Förmodligen var det det fartyget jag läste om som man var tvungen att tillverka i två sektioner för att få plats, vilka sedan fick fogas samman. Så sent som på nittiotalet tillverkade man en serie båtar åt Vaxholmsbolaget. Varvet finns faktiskt kvar, men idag ägnar man sig bara åt reparationer och service. Det finns också en koppling till min familj. Min morfar började sin bana på Oskarshamnsvarvet efter avslutade studier på Chalmers. Förmodligen var det en av varvets tiotal konkurser, den 1931, som ledde till att mormor och morfar flyttade till Landskrona där morfar fortsatte sin karriär på Öresundsvarvet.

Vägg i vägg med Sjöfartsmuseet finns Döderhultarmuseet.

Döderhultarn: ”Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många och fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföras till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, små nakna kvinnor t. ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut…”
Han gjorde inte bara gubbar och gummor utan skulpterade även djur. Att döma av resultatet tyckte han kanske att djuren var vackrare än människorna.
Skulpturen föreställande Gustav V plockades tydligen bort när den ställdes ut i Stockholm. Det gick ju inte an att visa majestätet i skrynklig frack.
Döderhultarn fick så småningom även internationell berömmelse genom utställningar i Paris 1910, i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915. En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han vad som sägs vara hans märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern.
Och så kan man göra släktbesök. Min mammas kusin Barbro bor sedan många år i Oskarshamn. Trevligt att få pratas vid, och inte minst, höra lite historia och skvaller om familjen.
Första gången jag såg elskåp omstöpta till veritabla konstverk var i en annan hamnstad, Simrishamn. Denna trend tycks även ha letat sig hit.
Här bodde Döderhultaren från omkring 1907 till sin död 1925. Wikipedia: ”I Oskarshamn sågs han mest som ett original. Han hade talfel och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom. Han uppvaktade gärna frispråkigt de unga kvinnorna i Oskarshamn och blev känd som ”Pet’son Ekivok” och ”Fättemön””.
Ateljé och bostad, allt rymdes i ett rum.
”Köket” delades med grannkvinnan.
Jag kände en viss oro för att guiden skulle ramla ner när han tog sig ut för trappan.
Moln är spännande, men trots flera väderkurser lyckas jag inte riktigt banka in vad de står för alla. Det här var alla fall vackert att se på och lite otippat på en i övrigt helt blå himmel.
2008, på väg från Skanör till Svinninge, gick jag denna led, Enegatan, fast åt andra hållet. Jag sa till mig själv då, att hade jag vetat vad som väntade, hade jag inte gått här. Det gick bra då och det gick bra nu, så jag vet inte iktigt vad jag ojade mig över. Men visst, det är lite trångt och ibland är det tätt mellan prickarna.
Man kommer nära inpå sommarstugor och badande barn.
Egentligen skulle vi inte påbörjat seglingen förrän dagen efter påmönstringen, men vi var flera som var sugna på att komma iväg och den här naturhamnen, Själevik vid Solberganäset, nådde vi en dryg timma efter det att vi kastade loss från Oskarshamn.
Min givare sitter ca tre decimeter under vattenlinjen så i själva verket visar ekolodet på ett djup om 1,5 m, men ändå på tok för grunt för en båt som sticker lite drygt 2 m. Det var med stor försiktighet vi gav oss in i viken som på plottern var markerad som mörkblå, d v s 0-3 m vattendjup.
Viken var vacker, men vattnet! Det var nog det dyigaste och mest oinbjudande naturhamnsvatten jag någonsin legat i. Det blev inget bad efter morgonyogan.
Spåren i vattnet efter det att vi dragit upp ankaret. Vår granne vid klippan hade ett mer utförligt sjökort och hävdade att det fanns djup i hela viken. Att så inte var fallet insåg vi när en tysk båt som legat på svaj pangade på ett grund när de skulle lägga ut. När vi gick ut var det fullt synligt, men kvällen innan doldes det av reflexerna från vattnet. Ren änglavakt att inte vi med gick på när vi tog oss in.
Ute på Enegatan igen. Vi gick mot farledens riktning, så det gällde att återkommande rabbla, röda på styrbord, gröna på babord.
Johan med besättning hade stannat kvar i Oskarshamn en natt till, men där var de ju. Till vänster i bild Dämmans fyr, idag en exklusiv konferensanläggning.
Destinationen för dagen var Borgholm. Det skulle vara lite hålligång där i anslutning till Kronprinsessans födelsedag, hade vi hört. En snabb promenad ledde oss bort mot Sollidens slott.
Inte något slott, men en del fina hus på vägen.
En välkänd silhuett, Borgholms slottsruin från 1200-talet. Det överlämnades tydligen av danskarna till Sverige i samband med freden i Knäred 1613. Trots diverse initiativ till att rusta slottet blev det aldrig vad det varit.
Micke var helt övertygad om att det inte var något inträde om man skulle stämma upp i ett ja må hon leva. Icke sa Nicke. Nicke menade också att kronprinsparet inte passerade genom huvudentrén till slottet när man skulle ut på sin kortege genom stan, utan att man tog en lite hemligare väg ut.
Verkade rätt uppenbart att vi hade hittat den halvhemliga vägen.
En kort stunds ögonkontakt och så hade de rullat förbi. Men, vem var egentligen de två cyklisterna. Cyklande Säpogenter? För inte hade väl civila rojalister nästlat sig in i kortegen?
Så mycket mer hallabaloo blev det inte. Bättre upp! Min äldste son Joakim var i stan och hälsade på sin kompis Kalle som båda kom och hälsade på. Kalle bor i Skåne och honom hade jag inte träffat förut. Trevlig bekantskap.
När vi nu lämnat Smålandskustens stundtals trånga farleder kändes det som läge att byta till ett lite större försegel. Prognosen pekade visserligen på en hel del motvind fortfarande, men vi kunde ju ta ut slagen lite mer. Foto: Stina
Dagen därpå drog Vinyasa lite före oss, men så småningom kom vi ikapp. Ölandsbron börjar skymta i bakgrunden.
Full fart i Kalmarsund. Foto: Johan Eriksson.
Snart var vi t o m om dem. Foto: Johan Eriksson.

Foto: Johan Eriksson

Vinyasa passerar Ölandsbron och Aquileja ska precis ta ner seglen och gå in i lotsbåtshamnen i Kalmar. Vadan detta, kanske vän av ordning fråga sig.
På en sådan här, lite längre segling är det inte frågan om något ska gå sönder, utan vad som kommer att gå sönder. Jag hade noterat att storfallet började se lite slitet ut, men tänkte att det nog bara var splitsen mot vajern som började se lite fransig ut. Det kanske jag kan fixa i Göteborg funderade jag. Där skulle jag ha lite tid och om det knep kanske jag kunde få hjälp av den riggare vars tjänster jag nyttjade sommaren 2020. Men, förfallet fortsatte i oanat tempo och nu började goda råd bli dyra. Micke bor i Kalmar och är lotsbåtsförare. Efter några telefonsamtal var allt kirrat. Jag rådfrågade Linjettexperten Johan Gustavsson om dimensioner och vajerfall kontra repfall. Jag köpte nytt fall på telefon, Mickes kollega Anna gick in i båttillbehörsaffären och hämtade upp fallet, jag betalade via Swish, Anna lade fallet på lotsbåtskajen i Kalmar och kvittot i lotsbåten, Micke hoppade av och plockade upp fall och kvitto utan att vi behövde lägga till och snart var vi ute ur lotsbåtshamnen igen. Tack Johan att jag fick störa dig, men det är ju alltid trevligt att pratas vid. Tack Micke för att du kunde arrangera leveransen och stort tack till dig Anna som var så snäll och hjälpte oss. Seglingen fördröjdes bara med en kvart kanske. Något som annars hade kunnat fördröjt oss med två dygn. Det var lördag och affären stängde kl 14…
På väg mot Kristianopel igen. Johan på Vinyasa meddelar oss att de upptäckt att deras digitala sjökort inte omfattade Kristianopel och att de ville att vi skulle gå före dem som lots. Passar ju bra när vi har en lotsbåtsförare ombord.
Vid varje tilläggning är det alltid lite plock med skot och kapell. Foto: Stina.
Sedan närmade sig sanningens ögonblick. Skulle vi få in det nya storfallet i masten och framförallt, skulle vi få det att komma ut ur masttoppen. Första fösöket misslyckades. Något tog emot och vi vågade inte dra hårdare av rädsla för att pilotlinan skulle lossna eller gå av. Återigen denne Micke som tycks vara på rätt plats hela tiden. Av en händelse låg hans gamla Dixie 27 i Kristianopels hamn och när han sålde den fanns en lite grövre lina bland utrustningen. Fanns den möjligen kvar i båten? Jajamensan! Nytt försök och för säkerhets skull sydde vi några stygn så att det skullle hålla.
Tejp runt med lite glipor aå att det inte skulle bli för stumt när fallet skulle ut runt trissan i masttoppen.
Yes! Nytt fall på plats. Apropå goda råd som är dyra, så var det mitt livs dyraste snöre. Vanlig Dyneema, inte billigt det heller, fanns inte i tillräcklig längd, så nu fick det bli någon slags Dyneema de lux, Globe Pro för 98 kr metern och det går ju åt några meter, 43 närmare bestämt. Lite längre än originalet så att det även skulle kunna nå ner till vattnet och fungera som livräddingslina. Det är något med Kristianopel och båtfix. När jag var här förra gången, 2020, vaknade vi till lukten av ruttna ägg. Batterierna kokade. Den gången var den snälle hamnkaptenen, Tomas tror jag han hette, vår räddning. Efter att ha fått leverans av nya batterier, om jag minns rätt var Tomas inblandad även i det, fattades bara rätt anslutningar till batterierna. Sådana fanns i Sandhamn längre söderut längs kusten och samme Tomas erbjöd sig utan omsvep att låna ut sin bil så att vi kunde åka och köpa dessa. Inte ett öre fick jag ge honom som tack för hjälpen. Segla till Kristianopel eller ta in på campingen om du kommer landvägen! Även den drivs av honom.
Jag vill minnas att jag legat i det här hörnet vid ett tidigare besök 2017, så det kändes ju enkelt att bara glida in här i hörnet igen. Under kvällen och natten blev det ett jäkla busväder och det slet i förtöjningar, fall slamrade och det tjöt om riggen. Ingen vidare sömn den natten.
På morgonen kom vi underfund med att vi stod på grund. Vatennivån hade sjunkit med flera decimeter. Som tur är lyckades vi efter lite om och men förhala båten längs kajen och få den att flyta igen. Och jag som hade spacklat kölen så fin…
Efter regn kommer solsken, så även i Kristianopel. Dags för en promenad i den gulliga byn. Jag har flera gånger velat tro och även hävdat att Kristianopel är förebilden för Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Känslan är tydligen så stark att jag varje gång jag blivit motbevisad snabbt glömt bort detta och på nytt hävdat samma sak på nytt. Förebilden är Trosa. Fint där med.
Brukar inte låta mig lockas till presentbutiker, men med en sådan här inramning går det ju inte att motstå ett besök. Jag förfördes så till den grad att jag t o m handlade, en förvaingslåda för fjärrkontrollerna till stereon och tv:n.
Min gast Jonas (till vänster) träffade sin chef Jonas (i mitten) som är bofast i Kristianopel. Hans fru (inte hon till höger) har en konkurrerande presentbutik och han skulle hoppa in som vikarie om någon timme, men hann ge oss en guidad tur innan dess.
Det här avfärdade han som fjäsk för danska besökare. Det fanns ingen koppling till något tidigare gatunamn från dansktiden.
Kyrkan mitt i byn syns från de flesta håll och kanter.
Väldigt vacker strandlinje. Om jag förstod Jonas rätt (chefen alltså) hade man fått EU-pengar för att restaurera området.
När Kristianopel stod klar 1606 hade man toppmoderna befästningar som skulle försvara gränsen mot Sverige. Mycket, inklusive stadsmuren, går att beskåda än idag.
Stenvalvsbro över S:t Petriån. Enligt vår guide skulle man ha flottat timmer här.
Jonas bodde jättetrevligt i utkanten av byn och här fanns även presentbutiken han snart skulle öppna för dagen.
Bara på låtsas. ICA-affären låg mitt emot. Affären hade återöppnat efter att ha varit igenbommad och jag förstår att det måste vara svårt att få snurr på verksamheten i en sådan liten butik. Ändå stegrar vi oss när vi ska handla. Det känns som dubbla priserna jämfört med en ”normal” ICA Nära.
Inte den roligaste sysslan, men bra när det fungerar och är lätt att lägga till. Vi var lite förvånade över att det gick att komma in till kajen, med tanke på vattenståndet och all växtlighet i vattnet. För övrigt har toatömningsanläggningarna fungerat bra på alla ställen vi varit på, förutom i, om vi nu ska gå händelserna i förväg, Simrishamn. ”Använd ej” eller något liknande kunde vi läsa vid vad som närmast såg ut som en skrothög. Illa, illa Simrishamn. Ni har ju en stor gästhamn med många besökare och ni säger er värna om det marina livet.
Nu hade vi skilts rån Vinyasa med besättning. Synd, det var trevligt Johan, med sällskapet både på vattnet och i hamnarna. Idag siktar vi på Utklippan och som mest hela sommaren hittills är det motvind.
Fyra dagar tidigare orsakade den här segelbåten utanför blekingska Sandhamn ett stort räddningspådrag. Senare samma dag återfanns en man och en hund där de satt och väntade på bussen. Mannen medgav att det var hans båt.
Hamnbassägen vid Utklippans fyr anlades på fyrtiotalet som en nödhamn för fiskare. Svårt att få in det i huvudet, men fisket måste ha haft en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Det hade nu börjat bli allt kallare, men det hindrade inte några i besättningen att ta ett dopp. Bassängen dög bra som swimmingpool också med närmast kristallklart vatten. Vi var fem båtar på Utklippan, vilket får sägas vara väldigt få med tanke på att vi befinner oss i mitten av juli. Min tes om att det är ovanligt få båtar ute och att en ovanligt stor andel av båtarna är tyska, får ytterligare näring. Tre av fem båtar här hade tysk flagg.
Jag har nog hävdat i ett tidigare inlägg att dessa pingvin-liknande fåglar skulle ha varit sillgrisslor. i själva verket rör det sig nog om tordmulor. Inte mindre fina för det.
Vad i jisse namn är det de släpar på därute?
Flera gastar har vittnat om att de fått nya frukostvanor efter att ha ätit gröten som serveras på Aquileja. Micke tog gröten till nya nivåer genom att föst steka äpplena i smör med kanel.
Juli har visserligen varit rejält blåsig, men det har också varit en hel del sol och viss värme. Men, nu började det urarta. Regn och kyla och åska! Med hälp av appen Blixtvakt kunde vi dock sluta oss till att åskfronten tycktes följa en bana som inte berörde oss. Vi kände oss rätt trygga i det och gav oss av enligt plan.
Det finns gott om säl runt kobbarna söder om Utklippan. Vi blev väl så uppspelta över alla sälhuvuden som nyfiket granskade oss att vi helt missade det stiliga segelfartyget i horisonten.
Hej då Utklippan!
Ännu en åskfront rörde sig över östra Skåne, men mestadels över land. Egentligen hade vi väl velat gå direkt på Simrishamn eller Bornholm. Vinden, båda styrkan och riktningen och medföljande sjö gjorde dock att vi gick mot Hanö istället. Det är ju inte för  inte som Hanöbukten kallas för Sveriges Biscaya.
Vinden vred och vände på sig och skulle någon betrakta det spår vi lämnade efter oss på plottern skulle väl vederbörande undra om skepparen var berusad.
Typiskt lågtrycksväder. Plötsligen ser det istället ut så här.
Allt känns lite lättare och roligare när solen skiner.
Skönt att kunna slumra till lite när man har en erfaren besättning. Foto: Stina.
Vi siktade på en punkt söder om Hanö, men fortsate in mot Sölvesborg. Vi behövde fylla på förråden. Aldrig tidigare har jag varit så nära den gamla mellanvågssändaren som byggdes så sent som 1985 för Rado Swedens räkning. Livslängden blev rätt kortvarig, togs ur drift 2010.
Vid inloppet ill Sölvesborg kom så ytterligare en riktig brakare. Egentligen skulle vi ha tagit ner storseglet direkt. Inte ens de två reven höll båten på en stabil kurs. Naturligtvis hände detta samtidigt som vi ginade förbi några grund, så nertagningen av storen fick vänta till dess vi hade lite mer vatten omkring oss. Jag var rädd för att besättningen nu hamnade långt utanför sin komfortzon, men de påstod sig ha tagit det med samma ro som jag utstrålade. Tur man kan spela teater ibland i alla fall 😉
Nu är vi alla fall tryggt förtöjda med nosen i vindriktningen och vid en nybyggd och fräsch brygga. I bakgrunden syns Sölvesborgsbron som när den inigdes 2013 var Europas längsta gång- och cykelbro. 50 miljoner kostade kalaset. Hur kom man på tanken att bygga en sådan bro undrar den skeptiske skribenten.
Ett skånskt Pågatåg har förirrat sig in över länsgränsen.
Slott kanske var att ta i, men så kallas det i alla fall, Sölvesborgs slott.
Bedvid slottet finns också resterna av ett försvarstorn från vilet man kunde skåda ut över hamnen.
Kyrkan i Sövesborg, Sankt Nicolai kyrka, är värd ett besök. Fina takmålningar.
I första hand var vi i Sölvesborg för att handla, men vi hann också konstatera att det fanns riktigt gulliga kvarter i stadskärnan.
Stina och Micke gick och handlade och Jonas hissade upp mig i masten. Jag ville främst kolla hur trissan i masttoppen såg ut, om den kunde vara orsaken till att storfallet slitits. Men, den såg rätt OK ut. När Stina kom tillbaka hade jag hissats ner lite och bytte ut sliten tejp vid vantspridarna och en trasig lina som förhindrar att storfallet trasslar in sig i motorlanternan.
Vinden tog ingen paus och Stina ser ut som om hon fick kämpa för att inte blåsa omkull.
Fyra timmar och fyrtiofem minuter från det vi släppte förtöjningarna i Sölvesborg till dess vi låg förtöjda vid första bryggan i Simrishamn (där vi hoppades finna en fungerande toatömning), vilket gav 7,1 knop i snitt.
Jag skulle visa upp Rosentorget för mina gastar. Jag blev eld och lågor när jag för två år sedan ramlade på det av en ren slump. en, nu var det både torrt och i huvudsak överblommat.
Simrishamn är mysigt även om vädret inte är det bästa.
Skymning över havet. Inte kan det väl vara Stenshuvud som avtecknar sig i bakgrunden?
Kvällen innan hade Yngve pumpat upp däcken på sin cykel och trampat från Brantevik för en drink i sittbrunnen hos oss i gästhamnen i Simrishamn. Nu var det vi som touchade Brantevik. Yngve och Annika stod i Norra hamnen och vinkade och Yngve plåtade. Tack Yngve för fina bilder!
Efter att ha lämnat de trånga farlederna i Småland bytte jag från den självslående focken till den lilla genuan. I Simrishamn bytte vi tillbaka till den självslående focken. Än så länge kan det te sig lite överdrivet med två rev och kryssfock, men vinden var byig och emellanåt gjorde reven nytta. När vi rundat Sandhammaren kändes det dock väldigt bra med denna segelsättning. Syns inte Bornholm ovanligt tydligt? Trots diset eller p g a diset? Foto: Yngve Svensson.
Någon i besättningen på kommande etapp var bekymrad över vädret. Just då hade vi det så här. Foto taget utanför Kåseberga med mobilen som ger en annan färgmättnad.
Efter Kåseberga började det dock bli allt kyligare, så halsduk, vantar och sjöställ åkte på. Jag minns det som att man ofta seglade så, ett eller kanske ett par decennier tillbaka. En indikation så god som någon om att temperaturen har stigit. Foto Stina.
Skulle vi gå till Kåseberga eller Ystad? Det blev Abbekås.
I Abbekås fick vi träna fickparkering. När vi skulle ut fick vi köra rätt hårt på förspringet för att få ut rumpan tillräckligt.
Drömmer man om Skåneidyll vid havet kan Abbekås vara ett alternativ.
Det här övergivna huset kanske är till salu?
Fast, det här såg trevligare ut.
Även här var jag för två år sedan och det var en otrolig ljudkakafoni från dammen. Grodors kväkande gissade vi på. Nu var det förmiddag och lite senare på sommaren och alldeles tyst.
Den som säger att Skåne är platt borde segla på Skånes sydkust. Landskapet är ofta härligt böljande, lite som havet.
Efter några dagar med hård vind blir man rätt trött. Nu seglade vi ändå förhållandevis bekvämt med två rev och kryssfock och krängde det för mycket för vår smak kunde vi lufta ur storen genom att låta bommen peka lite uppåt eller genom att släppa ner den i lä. Stina hade noterat upp emot 16 m/s på vindmätaren, d v s den upplevda vinden som ju även inkluderar båtens fartvind. Den verkliga vindstyrkan är några sekundmeter lägre, men det är ändå väldigt mycket vind och den upplevda eller skenbara vindstyrkan är ju även den vind som båten känner av. Just nu visar vindmätaren på 14 m/s.
Tyskar ger ofta intrycket av att vara riktigt tuffa äventyrare. Man ser många som seglar långt, över öppet hav, i små båtar. Här kommer vi ikapp en av tre tyska folkbåtar vi har runt oss. Det stänker och guppar, men går förvånansvärt stabilt med tanke på att man seglar utan rev. Coola typer.
Strax efter det att vi seglat om en av folkbåtarna är vi nästan i höjd med Smygehuk, Sveriges sydligast udde och efter ytterligare en kort stund hör vi att Sweden Rescue söker sjöräddningsenheter i närheten. När ingen svarar på det anropet blir vi uppkallade och vi förstår det som att det finns en sjuk person ombord på den större segelbåt vi observerat ett tag, som gått för motor mot vinden, men som gjorde halt utanför Smygehamn. Efter att ha förhört sig om vårt djupgående konstaterade man att vi inte kunde hjälpa till med att föra den sjuke in i hamn. Jag kontrade med att vi hade tre tyska folkbåtar i närheten som saknade AIS, men som kanske kunde hjälpa till. Vi väntade in den av dem vi nyligen passerat och ropade till dem att kontakta Sweden Rescue på 112. Sedan slutade dramat med att den stora segelbåten ändå smög sig in i Smygehamn. En Hallberg Rassy 57 enligt Micke, som kollat på AIS:en. En sådan skuta sticker, olastad, 2,43 m. Enligt min hamnbok är hamndjupet i Smygehamn 2 m. Undrar hur det gick. Micke som har koll på allt, visste även att berätta att det var samma Hallberg Rassy han hade sett på ett videoklipp när den, som en av ytterst få båtar, rundade Hoburgen i senaste Gotland runt. Senare hör vi att Sweden traffic rapporterar om ett navigationshinder i Smygehamn. Är det månne Hallberg Rassyn som gick på grund inne i hamnen?
Inte raka spåret direkt…
Änligen når vi så Falsterbokanalen. Broöppningarna har reducerats till en gång varannan timma (en gång i timmen förut, med ett par undantag under vägtrafikens rusningstid). Vi fick förtöja tillfälligt under en dryg timma innan vi kom vidare till hamnen som ligger på andra sidan bron, mot Öresund.
Avmönstringsdags. Undrar om eller när vi ses igen. Trevligt har det i alla fall varit. Än en gång, tack tappra gastar! Det har varit både trevligt och tryggt att ha er ombord.

Nu har det gått ett par dagar sedan ni mönstrade av. Det blev en intensiv segling, men så här i efterhand förvånas jag också över vad mycket vi hann med i land. Och tre yogapass också! Nåja, åtminstone för den större delen av besättningen 😉

Jag minns inte att vi fick något regn på oss under någon av seglingarna, men nu vräker regnet ner över Falsterbonäset. Prognosen ser onekligen dyster ut. Hur ska det bli tro?

Jag behöver lite egentid efter ett intensivt umgänge under en dryg vecka. Men, efter två dygn börjar lappsjukan komma krypande, så jättrevligt med besök ombord, Pär-Ola och Marie.

 

 

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 2, Nynäshamn-Oskarshamn

Rutt: Nynäshamn-Ringsön-Högholmen-Kråkmarö-Fyrudden-Koviken (söder om Kårö)-Lilla Vippholmen-Lilla Torsholmen-Oskarshamn
Datum: 4-11 juli
Gastar: Åsa Johnson, Anna Lundberg och Viveka Wikström

På seglingens andra etapp skulle två gastar mönstra på som seglat på Aquileja flera gånger tidigare, Åsa och Viveka och så var det en ny bekantskap tillika nybörjare på segling, Anna, som skulle mönstra på. Lite spänd var jag på hur denna mix av människor skulle passa ihop. Men, jag hade kunnat vara lugn. Alla fungerade bra ihop och stämningen var god. Anna var så tacksam att ha fått vara med att hon sprang ut i Oskarshamn och köpte presenter till alla efter avslutad segling. Det värmde, Anna. Gulligt!

Det kan kännas som ett smärre kaos när en ny besättning mönstrar på. Väskor, kassar, mat och dryck överallt och så all skaffning som blev över från den förra etappen. Hur ska allt få plats? Tur kanske att Viveka hade en extra kylväska med sig. Ändå var det något som fattades och dagen efter påmönstring kastade sig Anna upp till Coop och Systemet för lite kompletteringshandling medans vi andra satte kurs mot toatömningen. Morgonrutinerna brukar ta tid och trots dessa extra moment var vi iväg kl 11. Nu var jag nöjd med att jag hade den självslående focken uppe när vi i den sydliga och sydvästliga vinden satte kurs söderut, rundade Järflotta och tråcklade oss igenom öar och grund runt Öja, innan vi kunde sträcka ut över de yttre delarna av Södertäljeleden mot fastlandet på andra sidan. Här har vi precis passerat idylliska Sävsundet.
Vad nu? Regn! Men, med ett sittbrunnstält känns det lätta regnet rätt vilsamt. Vattnet var också rätt varmt, ca 19°, så inte avskräckte vädret från bad. Platsen? Ringsön vid Västra Stendörren.
Följande dagen började med sol, men det blev lite bistrare efterhand. Vi följdes åt Aquileja och Vinyasa, men de andra valde att gå lite längre ut, emedan vi följde farleden som knixar sig fram mellan öarna, bitvis väldigt pittoreskt. Målet för dagen var att vi skulle ta oss över Bråviken och på andra sidan Bråviken hittade vi Högholmen som gav bra skydd även när vinden successivt vred mot väst. Jag tror det var här vi chockades av att vattentemperaturen sjunkit till 14°. Var kommer det kalla vattnet ifrån? Det har ju varit jättevarmt länge.
När man är ute och seglar kan man lätt försvinna bort i en overklig värld, fjärran från vardagen. Vände man sig om där vi låg vid Högholmen, blev man dock brutalt påmind om den verkliga världen gestaltad av Oxelösund.
Ny dag och det går inte att komma ifrån att lite sol muntrar upp. Fortfarande kändes självslående fock och två rev som en utmärkt segelsättning.
Väster om Aspöja finns sjömärket Kejsaren. Som sig bör utbringas en skål för Kejsaren. I ett Facebook-inlägger läser jag om sjömärket: ”Det finns några olika historier till att grundet som Kejsaren utmärker heter Kejsaren grund och en av dom är att en tysk kejsare smällde på grundet någon gång på 1800-talet och det rejält. Kejsaren och hans följe satt fast ordentligt. Då vädret var förhållandevis lugnt gjorde man som sig bör på den tiden, man plockade fram alkoholhaltiga drycker och började dricka. När hjälp senare anlände var hela sällskapet tämligen onyktra och bjöd ombord besättningen på det fartyg som kommit till undsättning på ett glas. Eller sju…..”
Enligt traditionen ska man tydligen dricka upp hälften och hälla ut resten i sjön. Allt för att bibringas tur på färden. I bästa fall blev det nog bara någon ynka droppe kvar till sjön. Har jag månne gjort mig sjäv en otjänst nu genom denna glupskhet?
Assisterande fotograf ombord lyckade inte fånga någon vidare bild på Kejsaren, men så här ser han ut genom en Expressenfotografs lins. Tänk att det byråkratiska och i mitt tycke stelbenta Sjöfartsverket tillåter en utsmyckning på en farledsutmärkning. Det finns hopp…
Viveka excellerade i byssan och provade ett nytt grepp: Linas matkasse.
Eftersom väder och framförallt vind inte inbjöd till att gå vare sig till Gotska Sandön eller Fårö fick vi tillfälle att besöka Vivekas sommarparadis Kråkmarö. Någon gästbrygga finns egentligen inte, men Viveka hade pratat med turbåten som inte hade någon passagerare till Kråkmarö denna fredagkväll (!) och dagen därpå, en lördag, gick inga turbåtar. Lite konstigt kan man ju tycka. Trots det dök turbåten upp och gjorde oss lite nervösa. Tydligen ville en  senkommen passagerare till Kråkmarö och kaptenen löste det på ett smidigt sätt genom att släppa av denne vid en närliggande brygga.
Det var postbryggan vi låg vid. Låter som förhistorisk tid. Post!
Jodå, en alldeles äkta brevlåda för utgående post och i boden fanns alla öns invånares brevlådor för inkommande post. Utöver brevlådor fanns där dessutom ett litet bibliotek.
Välkommen till Kråkmarö!
Kråkmarö visade sig vara en idyll. Inte undra på att Viveka föll för öns charm, för många år sedan nu. Var det sjutton år sedan?
Tja, skulle någon komma och slänga ett sådant här ställe efter en, skulle jag nog ha svårt att tacka nej.
Skådebröd? Riktiga hässjor i alla fall.
Ett av lockbetena med att gå till Kråkmarö var att få bada bastu och i bastun var det varmt och gott och även ute blev det allt skönare. Men, vattnet höll fortfarande 14°, så det gällde att vara snabb i från bastun.
Jag tog en liten promenad på egen hand.
Vid ladan gick jag fel och tog höger istället för vänster, men vad gjorde det. Det var vackert och ön är inte oändligt stor.
På morgonen gick jag upp tidigt och la ut innan alla hade vaknat. Vi skulle göra ett kort hopp över till Fyrudden, bunkra lite förnödenheter och färskvatten och tömma toatanken. Efter några timmar var vi på väg igen. Fyrudden såg både större och trevligare ut jämfört med mitt förra besök för femton år sedan.
Hittills hade vi seglat med revad stor, både ett och mestadels två rev faktiskt. Jag överraskades över hur bra båten gick ändå. Kändes ju väldigt tryggt och bra när vi titt som tätt överraskadex av kraftigare vindar. Idag däremot rök alla reven.
Viveka ser ut att trivas vid rodret. Idag var det lugnt så hon fick dispens att bära sin nyinköpta flytväst utan livsele.
En av sommarens få möten med säl. Den här såg inte direkt svältfödd ut, så lite fisk lär det väl finnas i havet.
Även kanotisterna verkade ha det bra ute till havs. Värmen var tillbaka och vi njöt nog lite varstans.
Vi låg före Vinyasa och hade rekat lite bland olika naturhamnar som föreslogs i boken Landsort-Skanör, Lotsskackelhamn, Båtsviken, Kungshamn och vad de hette, men vi blev inte frälsta av någon av dem. Istället chansade vi och gick in söder om Kårö och hamnade här, i Koviken. Lugnt och skönt och inga kor. Trots att jag seglat upp och ner längs Smålandskusten ett antal gånger förvånas jag fortfarande över hur oexplaterat och lugnt det är, nästan överallt.
Samling på Aquileja. På vänster och på höger sida Johan, skeppare på Vinyasa respektive Martin, gast på samma båt.
Taxibåt tillbaka till Vinyasa.
Foto: Johan Eriksson
Ännu en varm dag med måttliga vindar skapar en meditativ känsla.
Storkläppens fyr såg ut som en kyrka på håll.
Vi hade haft så mycket kryss och frisk vind att jag nästan glömde bort att jag hade detta halvvindssegel (Code 0) för lite lättare vindar. Efter ett tag kom det i alla fall upp och båten fick en märkbar knuff framåt.
Johan, som kom iväg lite före oss och också hade haft lite större försegel blev nu snabbt upphunnen och frånåkt. Åsa tyckte det var roligt och hojtade glatt: – Vad långsamt ni seglar! Så får man väöl inte säga!
Frågan är om vi någonsin haft så hög lunchstandard på Aquileja som under denna etapp.
Även om jag får höra att jag är både pedagogisk och att jag har ett stort tålamod, så önskar jag ibland att de egenskaperna skulle räcka ytterligare lite längre. Jag inser ju att det måste vara rena korvstoppningen med alla nya lärdomar om man inte är en van seglare. Ändå får jag tillstå att jag kan känna en viss frustration ibland när mina förklaringar inte går hem eller fastnar. Åsa fick till det och lurade mig fullständigt när jag, möjligen lite trött, frågade vad hon styrde på: – Ja, jag styr väl på de där måsarna. Jag gick på det och trodde först att hon menade allvar och uppbragt utbrast att det går ju inte. Stort skratt i hela besättningen och det fnissades åt Åsas skämt en bra stund efteråt.
Ännu en gång gick vi efter boken Landsort-Skanör och jag såg även gamla spår på plottern att jag hade varit förut vid Stora och Lilla Vippholmen. Inte heller här trivds vi riktigt. Först gick vi på när vi skulle gå in vid en klippa, vi nosade vidare utan att hitta något och det slutade med att vi helt och hållet lämnade det området och tuffade tvärs över leden till Kålsö. Nja, nu var det skepparen som inte var nöjd. Nu läste vi på i Landsort-Skanör om Lilla Torsholmen: ”en navigatorisk utmaning” eller att ”hålla tungan rätt i mun” för att ta sig dit, det lät väl lockande? Det kändes som vildmark, lite av samma känsla man kan få på norra Åland.
Vårt irrande gjorde att middagen blev lite sen, men alla tyckte ändå att det var mödan värt.
Johan, dags att ta ner flaggan!
Hägern såg ut som en skulptur där den satt, alldeles orörlig. Ända tills den plötsligen bestämde sig för att ge sig av. Undrar vad det kan ha varit som fick den att dra.
Denna Blå Jungfrun som dyker upp som en hägring när man minst anar det.
Det kändes inte som om det var lika mycket båtar ute som det brukar vara. Var det fortfarande för tidigt på säsongen? Däremot kändes det som om andelen tyska båtar var större än jag kan minnas att jag någonsin upplevt tidigare. Kändes nästan som om var och varannan båt var tyskflaggad.
Aquilejas och Vinyasas besättningar samlade sig för avslutningsmiddag på restaurang Badholmen i Oskarshamn.
Lite trist kanske det kan vara att gästhamnarna numera allt som oftast även är husbilsparkeringar. Inte så konstigt kanske med tanke på att behoven av service är snarlika. Men, det är klart, om husbilsparkeringarna skulle befolkas av sådana här trevliga fodon då skulle snålvattnet rinna till lite lättare. Konstigt ord förresten. Snålvatten alltså…
Gastarna hängde kvar lite i Oskarshamn. En stund efter att jag tog bilden dök både Johan och Åsa upp och det serverades överraskande god mat på det lilla haket i hamnen. Än en gång, tack för lunchen Viveka och tack för presenter Anna! Trevlig inramning också med en gammal ångdriven, isbrytande bogserbåt bredvid. Den skulle göra turer till Öland om ett par dagar.

På bilden är det tisdag och på torsdag eftermiddag dyker nästa gäng upp. Förutom bloggande, tid för lite återhämtning och båtfix och kanske ett besök på en utställning om Döderhultarn samt Oskarshamns historia. Oskarshamns historia är även indirekt en del av min historia. Min morfar bodde här två år efter sin examen och arbetade på Oskarshamnsvarvet och dessutom bor en av min mammas kusiner i stan. Kanske en släktfika?

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 1, Vaxholm-Nynäshamn

Rutt: Vaxholm-Kalvholmen norra (svaj)-Sandglokobben-Fjärdlång (Sjunkviken)-Nynäshamn
Datum: 29 juni – 3 juli
Gastar: Ann-Christin (Kicki) Anttila Liljebäck, Eva Ljungkvist, Pia Sehm och Slobodanka (Slobi) Savinovic

Detta är seglingen som egentligen inte skulle ha blivit av. Men, så leder plötsligen det ena till det andra och det blir inte alls som man tänkt sig. Det började med att jag fick köpa en Springsteen-biljett och slutade med en segling Sverige runt via Danmark, förhoppningsvis, och åter via Göta kanal. Vad det har med Springsteen att göra kan man ju fråga sig.

I år gick jag ut  lite bredare och bjöd in gastar. Hela seglingsidén var ju rätt sent påkommen så det gällde att smida innan alla gjort upp sina sommarplaner. Gensvaret blev över förväntan och när det gällde den första etappen hade jag svårt att välja mellan två hugade gastar, tillika nya bekantskaper (Pia och Kicki), så jag tackade ja till båda, vilket innebar att vi blev fem ombord. Annars brukar jag sätta ett tak vid fyra. Både Eva och Slobi har seglat på Aquileja förut.

Första etappen planerade jag som en skärgårdssegling med avmönstring i Nynäshamn.

Besättningen kom ombord vid tresnåret. Det var jättevarmt, en sådan där klibbig värme. Så fort vi stuvat och klarat av säkerhetsgenomgången, kastade vi loss för en synnerligen kort segling, c:a 4 sjömil, mot en svajankringsvik norr om Kalvholmen nära Lindalssundet. Det tog ändå runt två timmar, så det säger ju en del om hur mycket eller snarare lite, det blåste.
Här har vi givit upp seglandet och satt igång motorn.
Att vi skulle bada var alla helt överens om. Vad som utgör en badbar vattentemperatur var vi inte lika överens om. Temperaturen uppmättes ändå till 19,5°.
Att lite bubbel på fördäck är trevligt var dock alla rörande överens om.
Foto: Kicki
Till njutningen med segling hör god mat och dryck.
Första seglingsdagen börjar lida mot sitt slut och solen går ner över Trälhavet. Foto: Slobi.
Först ingen vind alls, men när vi började närma oss Grinda kom vinden, seglen hissades och det gick undan allt mer. Foto: Slobi.
Dag 2 skulle vi gå lite längre, ner mot södra ytterskärgården. Här någonstans skulle Johan Eriksson med besättning på s/y Vinyasa ansluta. De hade utgått från Gustavsberg och tillbringat första natten i Napoleonviken. Jag ropade upp dem på VHF:en. – Vilken position har ni? – Vi är precis bakom dig. Så bra koll hade jag…
Väderprognosen spådde ökande vindstyrkor och vi var först inne och rekade runt Hallskär, men väderprognosens ökande vindstrykor gjorde att vi övergav den tanken och drog vidare mot Långviksskärs skärgård. Här kan man leta sig fram i prång och trånga passager och hitta en klippa alldeles för sig själv. Foto: Kicki.
Nu var det dock mycket vind så det fick bli en gammal bekant, Sandglokobben där vi hoppades vi få ligga lugnt och tryggt. Men, det pep i en hel del och både jag och Johan var uppe mitt i natten och förstärkte med en extra bergskil och tamp mot vindriktningen, lite snett styrbord.
Förra året började vi köra morgonyoga och stora delar av besättningarna nappade på denna idé. Idag gick det bra ända tills Slobis telefon började koka och instruktören därmed fadade bort.
Hur långt skulle vi gå idag då? Vinden hade ökat och vi tog ett rev i storen. Nedergårdsö kanske? Det var inte riktigt läge att laga lunch under gång och vi hade kryss hela vägen och för den oinvigde kan jag berätta att det kränger rejält då. Kanske ska vi stanna för lite lunch vid Sjunkviken på Fjärdlång? Det slutade med att vi stannade där för både lunch, middag och frukost. Som så ofta förut när jag seglat i södra ytterskärgården träffade vi på Göran och Johanna som var behjälpliga med diverse spring. Vi låg inte helt idealiskt m a p vindriktningen och Göran hade t o m dykt ner och lagt en tamp runt en sten.
Foto: Kicki
På Fjärdlång gick det fortfarande att njuta av solen och lugnet. Föga anade vi vad som komma skulle. Vindprognosen såg stabil ut, men på morgonen vaknade vi av att det kluckade i akterskeppet, vilket är  detsamma som att vinden kommer in akterifrån och så vill man inte ha det. Mer eller mindre 180° avvikelse jämfört med prognosen. När vi äntligen masade oss upp hade Göran redan släppt alla förtöjningar och spring och lagt sig på svaj. Johan hade fått problem med grundkänning kvällen innan och hade förtöjt om mot oss och när nu han hade lossat förtöjningarna och även vi skulle kasta loss drev vi bort mot och fastnade på de stenar som Johan tidigare hade haft känning av. En halvtimmes drama utspelade sig. Upplösningen blev att Pia fick stå kvar på  land och hålla upp båten från grunden (starkt gjort!) medan vi drog oss ut mot ankaret. Jollen sjösattes och Kicki fick ro iland och rädda Pia. Slutet gott allting gott.
Fjärde dagen blev det minst sagt åka av. Till en början i bitvis hyfsat väder vad gäller i alla fall solsken.
Det är inte så ofta jag tar två rev i storen, men idag kändes det högst befogat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag bett först Rosättra och sedan Benns att fixa revet som ständigt krånglat och fastnat. Jag vågar inte ropa hej än, men kanske stämmer det vad Fredrik på Benns glatt proklamerade i år, att han nu äntligen trodde sig ha kommit på vad problemen berott på. Hittills har vi alla fall både revat och slagit ut både rev 1 och rev 2 utan några törre problem. Heder åt Benns som oförtrutet letat vidare och försökt komma till roten av problemet.
Detta var samma dag som Gotland runt startade och i ett Facebook-inlägg läser jag att nästan hela startfältet har brutit, att bara 10-20 av drygt 200 båtar skulle ha fortsatt kappseglingen. När hände detta senast? Eva påstod att hon noterat 17,6 m/s (skenbar vindstyrka) på vindmätaren. Då blåser det mycket även om man får dra ifrån några sekundmeter för att få den sanna vindstyrkan.
Efter sol kommer regn och dessutom ett sådant där uppiggande horisontalregn. Av bilden att döma tycks det ju vara rena energikicken. Verkligheten kanske var något annorlunda. Pia var lätt frånvarande ett tag och Kicki som tidigare sagt att hon njutit av varenda sekund av seglingen deklarerade att det nu hade passerat några minuter utan att hon hade njutit. Vi funderade ett tag på om vi skulle kasta ett lunchankare eller t o m byta avmönstringshamn, för Mysingen var långt ifrån mysig. Efter lite konfererande med Vinyasa gick vi dock vidare mot Nynäshamn och smög längs Mysingens västsida. Så mycket vindlä fick vi inte, däremot rätt bra sjölä.

Blir det så trevligt ombord hela sommaren som vi haft det på första etappen, då kommer jag att ha en toppensommar. Samtalen har flödat i alla möjliga riktningar och vi har haft rolig after sail och spännande spelkvällar tillsammans med Vinyasas besättning. Vad roligt det är att göra både nya bekantskaper och odla lite äldre dito. Tack alla ni som var med och gjorde uppstarten av min seglingssommar så bra!

 

Publicerat

Tågluff del 9, hemåt

Rutt: Taormina-Giardini – Salerno – Vietri Sul Mare-Amalfi – Maiori – Salerno – Neapel – Milano – Como – Faggeto Lario – Como – Zürich – Hamburg – Köpenhamn – Malmö – Stockholm

Datum:   10-14 april

Allting har ett slut. Egentligen är det en rätt lång tid, att vara ute under två månader och resa på det sätt jag gjort, från det ena stället till det andra. Så på ett sätt skulle det bli skönt att komma hem. Samtidigt blir det som en ny livsrytm att kuska runt på upptäcktsfärd. Nu var det slut med det. Hem och göra vadå? Känslorna gick i kors, men allt mer vande jag mig vid tanken på att vända hemåt och få landa och få slå mig till ro på en och samma plats ett tag.

Jag skulle inte hela vägen till Rom, utan kliva av i Salerno där jag tänkte byta till ett regionaltåg till Vietri sul Mare, Amalfikustens södra ände.
När jag anlände till Sicilien via denna Europas sista tågfärjeled (mellan Villa San Giovanni på fastlandet och Messina på Sicilien) orkade jag mig inte upp på morgonen. Märkte bara som i en dvala i min sovbrits hur det ryckte och skramlade när tåget rangerades ombord. Inte minst i Sverige fanns det flera tågfärjeleder för persontåg, Helsingborg-Helsingör, Malmö-Köpenhamn och Trelleborg-Sassnitz. Den senare upphörde tydligen så sent som 2020. Därutöver fanns det ytterligare rutter med enbart godsvagnar. Jag har dock inget minne av att man, som här, även rangerade ombord loken, men det hade väl att göra med att loken inte kunde köra vidare på andra sidan p g a t ex olika strömsystem.
Arrivederci Sicilia!
Du som läst mitt förra inlägg uppmärksammade förmodligen att jag snöade in lite på broras. Och hur mår den här bron? Ser ju nästan ut som om det vore lite av en berg- och dalbana.
Skulle färjan över Messinasundet gå rakt över till andra sidan skulle avståndet nog inte vara mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Nu går den lite på tvärsen.
Angöringspunkten på fastlandet, Villa San Giovanni, hör till regionen Kalabrien. Hade ursprungligen trott att jag även skulle hinna med att upptäcka lite av denna del av Italien. Men, det får bli någon annan gång.
Dags att kliva ombord på tåget igen. I Villa San Giovanni kopplades de båda tågen, det ena från Syrakusa och det andra från Palermo, ihop till ett tåg. Jag hade hamnat bredvid Elisa och Luca som varit hemma och firat påsk, men nu skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Till en början konverserade de bara varandra och det var lite roligt att följa hur Luca som var militär ville impa på Elisa bl a genom att visa vilka häftiga båtar han bemannade. När isen brutits och jag blev bjuden på pistagekakor och delaktig i konversationen berättade Luca att han från början antagits som fjälljägare. Trots att det finns snö på Sicilien var detta första gången han rörde vid snö. Annars kunde man ju tro att dem man valde ut som fjälljägare hade tidigare erfarenhet från bergen.
Framme i Vietri sul Mare. Resan mellan Villa San Giovanni och Salerno, där jag bytte till detta regionaltåg, var som att åka genom ett italienskt Norrland. Det såg förhållandevis glesbefolkat ut. Förutom avsnitt förbi tomma sandstränder passerade jag även igenom bergslandskap, varav en del toppar var snöklädda.
Stationen i Vietri sul Mare ligger högt och transporten ner mot stranden börjar med en hiss till en något lägre nivå av stan.
Jag hade inte mycket tid kvar nu på mitt Interrailkort. Idag är det den 10 april och den 14 april var sista giltighetsdagen, så det blev tyvärr inte mer än ett kort nedslag på Amalfikusten. Redan här, vid den södra änden av denna kust förstår man varför så många söker sig hit.
Även här hade Google fel, så jag hade inte behövt stressa ner till hamnen. Stressfaktorn blev ju inte lägre av att jag följde min intuition och hamnade helt fel. Men, vad gjorde det, att färjan inte gick som jag förväntade mig. Nu kunde jag ta en vända på byn så länge.
Jag är på väg till Maiori och första tillägget på vägen blir Cetara.
Ännu en idyllsk by, Erchie, inklämd mellan berg och hav, seglar vi förbi.
Detta var min resas mål, Maiori. Hit åkte jag och mamma på charterresa i juni 1965. Då hade chartern hunnit fylla tio år. Den första charterresan lär ha gått till Mallorca den 22 april 1955 och med dåtidens propellerplan krävdes tydligen fyra mellanlandningar. Jag har för mig att även vi flög propellerplan, men non-stop Bulltofta-Neapel. Jag läser nu också att Bulltofta var charterns vagga. Kanske förklarar det varför det även var danska passagerare ombord, vilket jag nu i efterhand tyckte var lite konstigt. De hade ju sitt Kastrup och det var ju en skarpare, både mental och fysisk gräns mellan Sverige och Danmark då.
Det var inte snack om att sätta sig i en fotoautomat. Passbilder var serious business. En riktig fotograf och uppklätt och välfriserat skulle det vara.
Det var nog mer tur än skicklighet om bilderna tekniskt sett blev bra när mamma stod bakom kameran, så bildkvaliteten är inte alltid den bästa. Men, har jag inte en skepparmössa på mig? Flera år tidigare när vi bodde i Göteborg hade jag ju redan lurat i de andra ungarna på gården att jag och mamma hade en segelbåt i Långedrag, så varför inte… Nu är vi dock på favoritbaren, Zum Kakadu och jag var ju en artig pojke och hälsar naturligtvs på barägaren. Baren är borta nu och tycktes helt bortglömd även av de lite äldre Maioribor som jag frågade.
Det fanns turistfällor redan då.
Trots min blygsamma ålder, skulle snart fylla nio, minns jag att jag var väldigt imponerad över den storslagna naturen. Att titta på antika ruinstäder som Pompeji eller Paestum tyckte jag dock var rätt tråkigt. Min mamma berättar att jag fick henne att öppna ögonen och njuta av vyerna istället för att blunda av rädsla för stup och smala serpentinvägar. En gång krockade faktiskt bussen med en mindre bil, men som jag minns lyfte man bara bort bilen och så åkte vi vidare. Viss reservation för att minnet förskönar eller vill öka dramatiken i vad sokm hände.
Nu är det nog en riktig skepparmössa på huvudet när jag tillfälligt hoppade in som vikarie på båten över till Capri.
Reseledaren gick all in.
Det här minns jag som jättehäftigt, båtturen in i Blå grottan på Capri. Jag får åka dit igen. Men, vem vet, kanske inte lika häftigt med en vuxens ögon. Kanske bättre att leva på minnet ändå
Nu är det uppenbarligen någon annan bakom kameran. Blev ju en riktigt bra bild.
Jaha, skulle jag nu känna igen mig? Siluetten såg ut som förväntat. Det enda jag saknade var de små fiskebåtarna på stranden.
Hamnen verkar ny om jag jämför med gamla bilder.
Min minnesbild av Maiori var bilden av en rätt fattig stad. Frågan är dock om jag blandar ihop intrycken från olika ställen vi besökte, för när jag tittar på lite äldre bilder från stan ser den ju rätt välbemedlad ut även då. Eller så visar de bilderna den kuliss som vette mot stranden, kanske fanns det en annan verklighet på bakgatorna.
Dagen därpå följde jag huvudgatan upp i bergen och möttes av terrasodlingar med bl a citrusfrukter. På håll såg det ut som om det var vägtunnlar in i berget, men icke. Förråd av något slag? Någon som vet vad detta är?
Ingen rädder för vargen här. Parkeringsförbud med hot om bortforsling av bilen.
Jag har en minnesbild i sinnet hur jag och flera vuxna går uppför en knotig gata, kanske snarare kostig och tittar in på hur folk bor. Jag häpnar över hur enkelt man bor och tittar förmodligen på barnen där som bodde de på en annan planet. Möjligen tittar de på oss som om de fått besök av aliens. Det är i förhoppningen att känna igen denna miljö jag knallar uppåt, men allt är bara en mestadels välbärgad idyll.
Först missar jag avtagsvägen upp till kastellet. När jag vänder tillbaka inser jag varför, såg mer ut som en infart till en bilverkstad eller liknande. Jag blir omsprungen av en joggare och utskälldav en massa larmhundar. De flesta ser rätt ofarliga ut.
På Googler maps såg vägen upp mot kastellet ut som om den skulle kunna bjuda på en trevlig tur upp på berget för att sedan leda mig ner i byn igen. I verkligheten upphörde vägen med en stor grind. Joggaren var försvunnen. Sprang han upp här? Stigen blir allt smalare och brantare med nervkittlande stup. Det är värre att gå ner än att gå upp. Kanske lika bra att fortsätta och hoppas att stigen leder mig rätt.
Möjligen hade vildsvin gått här och bökat runt, men stigen försvann och förbyttes i bush. Åhh, vad f-n ger jag mig in på sådant här för?
Efter att ha rutschat ner för en blöt slänt kom jag till sist ner till terrassodlingarna. Själva terrasserna var synnerligen ogräsbevuxna och det prasslade och lät under grönskan.
Jag bad till högre makter och hoppades att det inte var ormar som lät och att ödlorna inte var giftiga.
Jag har nog sällan känt sådan lättnad av att åter få betong under skosulorna.
Och kom jag ner en bit till såg det ju ut som det skulle. Pittoreskt så det förslår.
Min äldste son har lärt mig att det som inte dödar, härdar. Så det här borde väl vara rätt OK då.
Fast jag förstår nu varför folk tittade lite snett på mig när jag spatserade ner mot mitt hotell.
Mindes jag fel eller har man täckt över vad jag minns som mer eller mindre ett dike som gick genom stan? En bit upp hade man planterat växtlighet över floden som vilade på galler och längre ner var det trottoar och serveringar som täckte över floden.
Är han inte urtypen av en slaktare? Rätt biffig…
Efter förmiddagens strapatser kändes stranden och havet lockande. Ingen trängsel direkt, trots att det var en behaglig lufttemperatur och vattnet säkert höll någonstans mellan 18 och 20°.
På seneftermiddagen planterade jag mig på en bar och njöt av kaffe, glass och därefter en drink. Inte Aperol spritz som ju ”alla” dricker nu, utan en klassiker, Campari med Tonic.
Dag 3 var det dags att fara vidare norrut. Istället för båt tog jag nu bussen från Maiori till Salerno. Jag fick en viss förståelse för att min mamma blundat när vi 58 år tidigare for runt på dessa vägar. Det var emellanåt en hisnande känsla när stupen blev allt för påtagliga och bredden på vägarna tvingade ut bussen allra längst ut på vägen. Det kanske hade varit klokare att göra tvärtom och åkt buss till Maiori och båt på tillbakavägen. Då hade bussen hållt sig längs bergväggen.
Mer än fullsatt på tåget från Salerno till Neapel.
Från Neapel bar det iväg med snabbtåg mot Milano. Innan jag kom så långt som bildskärmen visar blev det dock nervöst. De italienska snabbtågen kräver platsbiljett. Utan sådan får man inte ens gå ombord. Jag planterade mig på min, vad jag trodde, bokade plats och när en annan herre kom och påstod sig ha bokat min plats, tänkte jag kaxigt, nej minsann, den här platsen är min. Jag tog upp min telefon för att visa min platsbokning och höll på att frysa till is. Min bokning var för dagen därpå. Konduktören kom och bad mig gå av. Jag bönade och bad och hon skulle prata med tågmästaren. Men, vad skulle hända om han kom tillbaka och sa nej med tågets järnvägspolis i släptåg. Dem muckar man inte med. Jag tog det säkra före osäkra och smet in i nästa salong i förhoppningen att jag inte skulle synas. Inte helt lätt med tanke på min längd. Jag tänkte att bara tåget började rulla så drog de väl inte i nödbromsen direkt. Dramat fortsatte och jag blev ånyo ombedd att kliva av, nu i Rom. Även om platsen jag satt på var ledig kunde det ju komma på någon i Rom eller Bologna, resonerade de. Om så var fallet visste man inte, det var ny personal i Rom, så jag fick kolla med dem. Jag satt kvar i Rom och ville ha så lite kontakt som möjligt med tågpersonal. Men, man var tydligen informerad om tjuvåkaren. När konduktören kom ville hann bara se min biljett. Och efter resonerande fram och tillbaka fick jag ordern att sitta kvar Puh! Jag skulle vidare från Milano till Como för att plocka upp mina skidor som jag lämnat hos Beata och sedan skulle jag fortsätta med min slutliga hemtresa, så det var onekligen skönt att resplanen inte ruckades.
Innan jag reste vidare hemåt hann vi med en liten vandring upp mot bergsbyarna ovanför Faggeto Lario, Molina, Lemna/Bicogno och Palanzo.
Att vägarna egentligen var trappor tycktes inte vara något hinder för att köra bil.
I den här hönsgården bor det tydligen beresta höns.
Hunden på skylten ser något mer hotfull ut än liveversionen.
Det var väldigt vackert.
Lemna/Bicogno.

Det här borde man ta efter på flerställen. Det måste ju inte vara en korkek. Det är ju jättemysigt att sitta under ett träd vilket som helst.
På kartan ser det som om Lemna och Bicogno flyter ihop. Så vilken av byarna detta hör till vet jag inte riktigt.
Coolt. I Sverige hade man säkert sprängt bort det här klippblocket.

Palanzo
Det kändes som om vi hade mer bråttom (tågtid att passa) än lokalbefolkningen. Här var det lugna gatan.
Palanzo med Comosjön i bakgrunden.

Tänk, en vägbro över till sin egen terrass.
Jag var under en tid marknads- och försäljningschef för Eriocssons telekabelverksamhet. Kort efter det att jag tillträtt blev jag även ansvarig för försäljningen av fibersvetsutrustning. Jag tror jag lyckades berätta för killarna att jag sålt sådan utrustning som de arbetade med. De sken i alla fall upp och sa något i stil med att de hör av sig om de behöver hjälp. Tur de inte behövde det.
Vi hann i god tid ner till mitt tåg mot Zürich. Tack Beata för skidförvaring och middag och en jättetrevlig, men något ruschig vandring. Fantastiskt vackert och mysigt var det i alla fall.
Skylten berättar att vi åker genom Gotthardbastunneln, att restiden genom tunneln är 20 minuter och att den med sin längd om 57 kilometer är världens längsta järnvägstunnel. Jag läser vidare att den reducerade restiden mellan Milano och Zürich med 25 minuter när den öppnades, så sent som 2016.
Fram till Zürich gick det bra. Tåget var schweiziskt och då kan man inte räkna med annat än att det är fräscht och bekvämt. Jag hade inte lyckats boka vare sig ligg- eller sovplats från Zürich till Hamburg. Det framgick inte om platserna var slut, om det saknades ligg- och sovvagnar i tåget eller om de av någon anledning inte gick att boka. Bokningssidan meddelade bara att bokning inte var möjlig. Men, det visade sig att platserna var slutsålda. Jag hade ju i alla fall en sittplats i en förstaklassvagn så jag hoppades ändå på en hyfsat bekväm resa. Icke sa Nicke. Vagnen var igenbommad och konduktören meddelade bara lakoniskt att vagnen var trasig, att den saknade strömförsörjning. Du får leta upp någon annan plats, vilket så småningom blev i en fullsatt andraklasskupé. När jag anlände hit till Hamburg var jag minst sagt mör.

Resan fortsatte sedan med DSB:s dieselmotorvagnståg mot Köpenhamn.Jag hade ingen platsbiljett och kastade mig ombord. Jag fick flytta på mig en gång. Det började OK, men även denna gång blev danskarna försenade, nu p g a enkelspårsdrift och banarbeten. Mitt X2000-tåg mot Stockholm var inställt på delen Köpenhamn-Malmö. Varför är det så ofta så? Öresundståget mot Göteborg som skulle vänta på oss på en annan plattform avgick framför nosen på mig. Upp igen för tapporna. Hiss och rulltrappor var ut funktion. Ner på en annan plattform. Även där var hiss och rulltrapport ur funkition. Spårändring! Upp igen och ner igen. Nu började skidtrunken kännas som riktig barlast. Trots allt kom jag fram som planerat till Stockholm.

Jag var nu så trött att jag knappt visste vad jag hette, så tack snälla Joakim för att du kom och hämtade mig. Lite snabb handling på detta och sedan var det väldigt skönt att få slå sig ned och krypa ner i sin egen säng.

Ett äventyr var över.  Vilket blir nästa?

Publicerat

Tågluff del 8, Sicilien

Rutt: Florens – Neapel – Palermo – Chefalù – Palermo – San Lorenzo – Mondello – San Lorenzo – Trapani – Marsala – Piraineto – Palermo – Caltanissetta Xirbi – Ragusa – Modica – Ragusa – Syrakusa – Catania – Randazzo – Giarre-Riposto – Catania – Etna – Catania – Taormina-Giardini

Datum: 27 mars – 10 april

Varför Sicilien, kan man ju undra. Hade aldrig varit där. Hade hört att det skulle vara vackert. Det var väl också så långt söderut man kunde komma med tåg, så lite värme, tänkte jag förhoppningsfullt.

Min rundresa på Sicilien blev späckad med upplevelser och det speglas väl också av omfattningen på detta inlägg. Ett varningens ord alltså… 😉

I Florens klev jag på Frecciarossa som skulle ta mig till Neapel. Egentligen hade jag kunnat byta till nattåget mot Palermo redan i Rom. Hade ju varit skönt att komma till ro lite tidigare, men min app tyckte tydligen att det var bättre att åka vidare och byta i Neapel och jag var uppenbarligen inte tillräckligt ifrågasättande. Denna gång.

I Neapel blev jag lite fundersam först. Jag skulle till Palermo, men på informationstavlorna fanns det inget tåg till Palermo, bara till Syrakusa. Det visade sig dock att tåget delades vid Messinasundet, en del till Syrakysa och en del till Palermo, men så mycket information fick väl inte plats… Italienare har en tendens att rycka på axlarna åt sådana brister.

Över Messinasundet finns Europas enda kvarvarande tågfärjeled. Jag hade inte kollat så noga, visste bara att jag skulle vara framme i Palermo 09:24 och utgick från att överfarten var strax innan dess. Kul, då kan jag gå upp och titta lite när vi är ute på vattnet, tänkte jag, men vi var där i ottan och då slumrade jag gott i min brits. Hörde bara att det slamrade och ryckte när tåget rangerades på och av färjan. Alltid spännande att se vad man möts av när man drar upp gardinen i en ligg- eller sovvagnskupé. Vi hade nu hunnit en bra bit längs den norra kusten.
Då, om inte förr, insåg jag hur stort Sicilien är. Lite större än Gotland kanske? Så hade mina tankar gått. Fel, fel, fel, åtta gånger Gotlands storlek! Tågresan från Messina, d v s på den sicilianska sidan av Messinasundet, till Palermo tog 3 ½ timma. Här är vi i alla fall framme.