Tuzla – Gränsövergång Popovi (ut ur Bosnien och Hercegovina) – Gränsövergång Badovinci (in i Serbien) – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Stockholm, Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-15 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Vi lämnade Tuzla vid nio och kom snabbt ut i en lantligare miljö. Återigen slogs vi av att det såg så välmående och välskött ut. Var det systemet som gav upphov till denna skillnad? I städerna äger man förvisso sina lägenheter, men det saknas fonderade medel för det gemensamma underhållet, som av fasaderna till exempel. På landet äger alla sina egna hus och man är då mer angelägen om att underhålla hela fastigheten. Är det så ”enkelt”?
Vägen var mest smal och slingrig och när vi kom in i Serbien sjönk vägstandarden markant, tills vi kom fram till motorvägen. Vi skulle ju anlända Belgrad med vår hyrbil och vore det inte en lysande idé att lämna bagaget först och sedan köra ut till flygplatsen för att returnera bilen. Därifrån kunde vi väl alltid ta oss på något sätt. Sagt och gjort. Trafiken var omfattande och aggressiv och vi styrde i enlighet med Googles anvisningar mot vårt boende. Men, aj då, där gick det ju inte att svänga. Man såg de i vägbanan bortfrästa vänstersvängsmarkeringarna, men denna förändring hade Google missat och en liknande incident upprepades ytterligare någon gång. Nu ska vi inte skylla allt på Google, min kära kartläsare drog nog också sitt strå till stacken till att vi inte alltid hamnade där vi hade tänkt.
Anledningen till att vi rörde oss här var att vi ville gå på konsert. Belgrads filharmoniker skulle spela Mozart och Schubert under ledning av världskändisen Zubin Mehta. Någonting hade givit Slobi intrycket av att det fanns gott om biljetter. Långnäsa. Det var slutsålt sedan länge, så ingen konsert för oss.
Jag läser vidare och hamnar några kvarter bort, på Tolstojeva 33. Även denna adress har en spännande historia och, upptäcker jag, personer jag själv kan relatera till. Förste ägaren hette Geca Kon, en känd förläggare och bokhandlare som avrättades av nazisterna 1941. I början av 1990-talet flyttade familjen Milošević in och det var tydligen i dessa kvarter vår serbiske kunds huvudman, Bogoljub Karić, bodde granne med Serbiens dåvarande president Slobodan Milošević. Enligt iwpr.net/global-voices/serbia-karic-affair-rocks-belgrade började Bogoljub i mitten av åttiotalet sin karriär som bröllopsmusiker tillsammans med sina bröder. Med stöd från Milošević ska han ha blivit Serbiens rikaste man. Han sägs bl a ha fått köpa sin majoritetsandel i Mobitel (egen anmärkning: Mobtel var det korrekta namnet), Serbiens första mobiloperatör, till en bråkdel av det aktuella värdet. Mobtel som alltså blev Ericssons kund 1996. Därutöver ägde man bl a en bank samt en TV- och radiostation och Bogoljub Karić hade t o m en kort karriär som serbisk privatiseringsminister. 2006 väcktes åtal mot Bogoljub Karic för ekonomiskt bedrägeri (charter97.org/en/news/2020/2/24/367080/). Jag läser vidare och ser att Milošević gamla bostad Tolstojeva 33 fick en ny ägare i början av 2021, Zoran Karić, en av Bogoljubs bröder och min primära förhandlingspart och kundkontakt i Serbien. Jaha, där dök han upp. Jag har undrat ibland över vad som hände med honom.
Med en liten minibuss åkte vi ut mot flygplatsen, men trots att den hade lite mer en aura av flygbuss snurrade den runt rätt mycket den också, så även resan till flygplatsen tog sin tid. Air Serbia sålde våra flygbiljetter, men hade lagt ut flygningen till Stockholm på entreprenad till något annat bolag. Det gick ju bra det med, men varför gör man så? Detsamma gällde även Air Serbias flygning från Mostar till Belgrad. När vi kliver av flygbussen på Sankt Eriksplan känns det verkligen som om vi landat i en helt annan värld. Ett lugn villar över Odengatan och den ser riktigt idyllisk ut.
Ibland kan jag undra om jag har blivit för snurrig för att ge mig ut och resa, fast även Slobi bidrog till känslan av att vi behövde någon ängel som vakade över oss. Många kyrkor har vi ju besökt. Kanske var det ett under att vi kom hem med alla våra prylar i behåll.
På Arlanda hörde jag mitt namn ropas upp. Vad är det nu då? Min telefon hade jag ”lämnat” på toaletten där en snäll man hittat och lämnat den i utgången till vårt plan. I telefonfodralet hade jag dessutom mitt betalkort. Tänk om jag upptäckt det först när planet hade börjat taxa ut.
När vi skulle lämna Orebic ställde jag ifrån mig min lilla rygga på en bänk i hållplatskuren. Precis innan bussen skulle starta insåg jag att den fortfarande stod där och rusade av och fick fatt i den. Busschauffören var redan irriterad som det var. Tänk om jag upptäckt att jag saknade ryggan bara någon minut senare när vi hade börjat rulla iväg. Vill inte ens föreställa mig chaufförens reaktion.
Sedan var det Slobis tur. Vi skulle slänga i oss lite lunch innan en av våra hotellvärdar i Mostar skulle skjutsa ut oss till flygplatsen. När vi kom fram upptäckte Slobi att hon måste ha glömt kvar sin jacka på stolen hon satt på. Som tur är hade vår chaufför inte hunnit ge sig av och hon fick ta en extra tur och returresa in till stan. Och jackan hängde kvar på stolen, på uteserveringen. Och med några minuters marginal kom hon tillbaka innan incheckningen av bagaget skulle stänga.
Milan och Novka bjöd på lunch i Belgrad och Milan bad kyparen att ladda min telefon under tiden. När vi ätit upp gick vi glatt iväg utan telefonen. När vi några timmar senare skulle lämna Milan och Novka i deras lägenhet för att ge oss iväg på opera upptäckte jag fadäsen. Galopp bort till restaurangen, vi hann knappt säga hej och tack till vårt värdpar, och sedan kastade vi oss på en trådbuss för att ta oss in till centrum. Vi hann.
Men, det värsta var nog när vi skulle åka och se var Tito bodde, en bit utanför centrum. Återigen klev vi på en trådbuss och jag ställde ifrån mig min lilla rygga på sätet framför mig och där stod den kvar när jag gick av. Vi hann gå en bit innan jag insåg att det var något jag saknade och nu fick jag nästan panik, pengar, pass och gud vet vad. Vi hade inte helt koll på hur lång tid det skulle ta innan samma buss förhoppningsvis skulle passera åt andra hållet, men det var säkrast att rusa tillbaka. Första bussen, inget napp, men föraren var väldigt hjälpsam och förstående och lovade att ringa och kolla. Men, tänk om någon annan passagerare skulle ha norpat ryggan… Det fanns ju faktiskt ett kassaskåp i lägenheten vi bodde i. Hur dum får man bli? Jag såg framför mig hur resten av semestern skulle förstöras av att fixa allt. Tredje bussen närmar sig och han tutar på oss och där står min rygga i förarhyttens fönster. Busschauffören såg nästan lika glad ut som jag kände mig. Sällan har jag väl känt mig så lättad och tacksam.
Nu är vi hemma och med allt vi ville ha med oss hem. Det har varit en spännande resa, fylld av intryck av människor, platser och historiska händelser. Det har varit väldigt lärorikt. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig på Västra Balkan, men några nya bitar lades till det komplexa pusslet. Orebić förstås, ser jag fram emot att få återse. Belgrad reser jag gärna tillbaka till och då passar jag nog på att ta tåget till Novi Sad också. Förhoppningsvis var väl olyckan den 1 november, med det rasade plattformstaket, som krävde 14 människors liv, en engångsföreteelse. Mostar kan jag verkligen rekommendera, men jag kanske väljer andra upptäcktsfärder nästa gång och är ni i närheten av Trebinje, åk dit!
Bačka Palanka – Gänsövergång Bačka Palanka (ut ur Serbien) – Gränsövergång Ilok (in i Kroatien) – Gänsövergång Principovac (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Sot (in i Serbien) – Gränsövergång Sremska Rača (ut ur Serbien) – Gränsövergång Rača (in i Bosnien och Hercegovina) – Tuzla
Datum: 9-11 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Successivt har jag förstått att Slobi hade en kluven inställning till att återvända till sin gamla hemstad, Tuzla. Det var mycket vånda bakom beslutet att resa dit och det kanske i sig inte är så svårt att förstå. Hon såg sig tvungen att fly därifrån, hals över huvud, när kriget kom allt närmre. Vad denna ångest mer konkret bestod i var dock mer diffust för mig. Men, nu var vi på väg! Förra gången hon var där var 2007 och då var det bara ett snabbt besök över dan. Nu skulle vi i alla fall stanna över, två nätter.
Vi har aldrig sett så långa lastbilsköer som när vi lämnade Serbien andra gången. De måste ha varit kilometerlånga. Vi gjorde som alla andra personbilar och la oss i omkörningsfilen och mötte vi någon fick vi antingen hitta en lucka mellan lastbilarna eller så tvinga ut mötande bil i vägrenen. Men, alla tycktes införstådda med att det var så det skulle vara.
I Tuzla kommun bodde det 2013 ca 111 000 personer (ca 80 000 i tätorten). 1991 innan Slobi lämnade stan bodde det 132 000 människor i kommunen. Av dessa betecknade sig många som jugoslaver och inte som tillhöriga en viss etnicitet, ca 22 000. Enligt Slobi var de flesta av dem i grunden ändå serber. De som betecknade sig som serber uppgick till ca 20 000. 2013 fanns här inga som betecknade sig som jugoslaver och ca 3 000 serber i hela kommunen. Det är många som lämnat Tuzla. Samtidigt har antalet muslimer ökat med ca 18 000 och utgör idag 73 % av befolkningen.
Slobi berättar om hur bostadsmarknaden fungerade och så här har jag förstått det: Man kunde inte köpa sin lägenhet då, utan företagen köpte upp andelar av flerfamiljshus som man erbjöd sina anställda att få hyra, främst nyckelpersoner eller andra som köat länge. På den tiden var det eftertraktat att bo centralt i lägenhet. Det var ett konstigt och orättvist system och någon bytesmarknad fanns inte. Människor som inte hade någon nyckelposition eller arbetade för företag som inte kunde erbjuda sin anställda en lägenhet hänvisades till att ta lån och bygga hus. Det senare låter ju helt normalt idag, men uppfattades som ett ekonomiskt ofördelaktigare alternativ. Lägenheten fick man ju ”gratis”. Hade man inte råd att låna och bygga fick man hyra i andra hand. Efter kriget erbjöds de boende att köpa loss sina lägenheter, men alla flerfamiljshus ser successivt ut att förfalla. Folk har inte pengar och det saknas tvingande regler om avsättning av medel till fonder för yttre underhåll. Och det märks. Hur ska det sluta, tänker jag.
Ett sätt att beskriva historien om Bosnienkriget är att det startade när Bosnien och Hercegovina, efter en folkomröstning, förklarade sig självständigt, den 6 april 1992. Vare sig folkomröstningen eller resultatet accepterades av det serbiska styret som ville att Bosnien och Hercegovina även fortsatt skulle vara en del av Jugoslavien. Den jugoslaviska folkarmén inledde sin belägring av Sarajevo och strider bröt ut. Kriget kom snart närmre Tuzla. Trots att strider hördes utanför stan, var det tydligen ändå många, inkl Slobi och Djordje, som fortfarande inte ville tro att kriget skulle beröra dem. Tuzla styrdes ju av reformister och många vittnar om hur man ville fortsätta leva i fredlig samexistens. Successivt hopade sig dock orostecknen. Allt fler beväpnade män gick omkring på gatorna. Det byggdes barrikader och bussen till jobbet tvingades ta ständigt nya vägar för att ta sig fram. På Slobis jobb blev många fientligt inställda till både henne och serber i allmänhet. Jag har ju redan tidigare berättat om hur en kollega till Slobi en dag uttryckte att hon tyckte att serbiska barn borde dödas.
Detta och myndigheternas meddelande att skolterminen skulle avslutas en månad tidigare än brukligt, blev tydligen droppen. Slobis bror övertygade dem om att ge sig av samtidigt med honom för att sätta sig i säkerhet i Serbien. Slobi och hennes familj packade in sig i sin lilla Zastava, med det allra nödvändigaste. De tänkte egentligen bara lämna stan för en kortare tid för att sedan återvända när läget lugnat sig. På vägen ut blev de stoppade av både muslimska och serbiska vägpatruller, men efter kontroller vinkades de igenom.
När de kommit fram i trygghet i Serbien fick de höra på nyheterna hur främst bosniakiska paramilitära styrkor ska ha gått till anfall mot den jugoslaviska folkarmén när den retirerade från Tuzla. Detta trots att bosniakiska representanter ska ha utlovat att reträtten skulle kunna ske utan att man attackerades. Anfallet skedde på gatan utanför det hus de bodde i, bara timmar efter det att de hade lämnat och de som anföll inte bara sköt utan filmade också. Det finns videoklipp på nätet från händelsen och man refererar till den som Tuzlanska kolona. Jag ser hur Slobi fortfarande blir uppbragt när hon berättar om hur 54 människor, bl a oskyldiga pojkar som gjorde lumpen, dödades i detta överfall. Till vilken mening? Hatet var uppenbarligen större och mer utbrett än vad många var medvetna om.
Enligt uppgifter ska det ha varit kroaten Ilija Jurišić som gav order om anfallet och han firades av en stor folkmassa när han återvände till Tuzla den 11 oktober 2010. Idag firas den 15 maj som ”City Liberation Day” av staden Tuzla. Jurišić har åtalats för krigsbrott och även dömts flera gånger, men han har fått domarna upphävda och släppts. 2020 betalade Serbien ut 53 950 EUR till Jurišić för att ha suttit frihetsberövad i 3,5 år när en domstol i Belgrad frikände honom från anklagelserna om krigsbrott. Ja, vad ska man tro?
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök hos faster Deva som bjöd på middag. Idag var även hennes partner Ago med och liksom dagen innan dök Slobis kusin upp.
Slobi har varit starkt påverkad av återseendet av sin hemstad och hennes humör och tiden här har knappast präglats av återseendets glädje. Lite grann av vår upptäcktsfärd i Tuzla bjöd kanske ändå på lite glädje. Framförallt, tror jag, att få möta delar av sin, om än lite perifera, släkt. Den glädjen överskuggades nog mycket av sorg och obehag, sorg över att se en stad i förfall, sorg över att återse gamla hem och skolor som var bristfälligt underhållna. Och så alla minnen som måste ha poppat upp från den sista tiden här. Händelser som till slut innebar att de kände sig så hotade att de såg sig tvungna att fly. – Det här var ju en stad jag trivdes bra i. Vi hade ett bra liv här. Vi hade ett trevligt umgänge. Och alla vi har mött här nu och pratat med har ju också varit snälla och trevliga, men jag känner ändå en olust av att vara här. Jag är en främling här. Det här är en stad utan framtidsutsikter. Jag tycker synd om dem som är kvar, som inte kunnat lämna.
Jag har försökt förstå vad olusten består i, försökt förstå hur det kan kännas, men det är svårt när man inte varit med. Det handlar i alla fall om mer än alla visuella intryck från vår rundtur. Jag försöker luska i om det är så att hon känner någon slags kollektiv skuld över andra serbers tilltag under kriget, men det handlar inte om det, säger hon. Handlar det mer om en slags känsla av orättvisa, att som oskyldig ha tvingats bort och att bli påmind om detta? – Kanske det… Jag tänker också att vi människor reagerar så olika. Jag har ju fått kommentarer här nere om att en del bara ältar oförrätter, istället för att se framåt. Jag kanske tillhör dem som, ibland till omgivningens förtret, behöver älta en del innan jag kan släppa och gå vidare. Andra skakar bara av sig snabbt och ser framåt. Min erfarenhet av Slobi att hon kanske lutar mer åt det senare beteendet. – Kan det vara så att du genom ditt fokus på att se framåt, lämnat för mycket obearbetat, bakom dig? – Jo, jag har funderat på det också.
– Jag vill härifrån nu och jag vill aldrig komma tillbaka hit igen!
Mostar – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Sremski Karlovci – Novi Sad – Fruska Gora nationalpark – Vrdnik – Irig – Futog – Banoštor – Begeč – Bačka Palanka
Datum: 6-9 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
En knapp timme efter det att vi lyft från Mostar damp vi ner i Belgrad. Första gången jag reste till Belgrad var för Ericsson, strax innan jul 1995. Jag minns att jag bävade lite för vad som väntade. Bilden av Jugoslavien som målats upp i svensk massmedia var ju bilden av en skurkstat som begick folkmord. När vi landade den gången var det en tämligen öde flygplats. Vi möttes av vår presumtive kunds säkerhetsvakter och blev skjutsade i en bepansrad Mercedes. Det var ju inget som direkt ledde till att vi kände oss bättre till mods. Väl framme vändes allt på ända. Vi möttes av varma och trevliga människor och det blev mitt bestående intryck från de flesta vi träffade där nere. Men, allra först blev det minst sagt lite kortslutning i huvudet, bilderna blev så motsägelsefulla. Siemens och Nokia hade varit där före oss, rimligen då under rådande embargo. Vi åkte hem och slängde ihop en offert som vi presenterade under mellandagarna, vilket ledde till att vi fick börja förhandla och i början av 1996 skrev vi kontrakt på Serbiens första, digitala mobilnät. Det blev några resor, men när jag letar efter minnesbilder var det mest bilder av hotell och kundens lokaler.
Det skulle bli spännande att se hur mycket jag kände igen mig. Vi hade velat lite hit och dit hur vi skulle planera vår tripp, men landat i att vi sparade Belgrad till sist, så vi hämtade en hyrbil på flygplatsen och styrde nordvästvart. I Bosnien och Hercegovina förlitade vi oss på WiFi. Nu skulle vi dock ut och åka, så först skulle vi köpa ett lokalt SIM-kort och plugga in i den reservtelefon jag hade med mig. Varken Serbien eller Bosnien Hercegovina är ju med i EU och därmed blir roaming väldigt dyrt.
Vi var lite nyfikna på ett gammalt apotek också, men när det visade sig vara stängt tyckte vi att vi hade sett tillräckligt av Sremski Karlovci och styrde kosan mot Novi Sad, Serbiens näst största stad med 307 000 invånare i tätorten (2022).
När jag läser om olika makters inflytande i regionen inser jag att jag blir lite förvirrad av begreppsanvändningen. När jag söker efter en förklaring på nätet drar jag följande slutsats:
Habsburgska monarkin hade makten under hela perioden mellan 1526 och 1918.
Under perioden 1804 till 1867 var dock det officiella namnet Kejsardömet Österrike.
Från 1867 fram till 1918 ändrades benämningen till Österrike-Ungern, en slags union mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern.
Vi känner oss mogna för att dra vidare. Vi blev båda förtjusta i Novi Sad. Det är en trendig, ungdomlig stad med lite bohemisk karaktär. Visserligen är det slitet blandat med gemyt och pampighet, men på ett sätt gör det också staden mer levande. Även om Serbien inte är med i EU finns EU:s själ svävande över staden. Jag läste något om att Novi Sad prisats av EU för att vara innovativt. Det känns som om Novi Sad står mycket närmre väst än öst. Slobi berättar: Novi Sad och Vojvodina har alltid varit mer liberalt, man har egentligen aldrig känt samma dragningskraft till öst som de sydligare delarna av Serbien. Vi får väl se vilken väg hela landet väljer. Mitt stalltips är väst, åtminstone på lite sikt.
Samma kväll, i Tuzla, träffar vi Branislav, deras son och Slobis kusin. Han höll inte alls med sin pappa. Vučić köper bara röster. Egentligen, menade han, förlorade landet på de förmånliga villkor som erbjuds utländska företag som investerar i landet. Så olika man kan se på saker…
Rutt: Orebić – Dubrovnik – Gränsövergång Gornji Brgat (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Ivanica (in i Bosnien och Hercegovina) – Trebinje – Mostar
Datum: 2-6 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Enligt tidtabellen skulle bussen till Dubrovnik gå nere från hamnen kl 7:10. Bussen börjar sin rutt på Korčula, men enligt Slobis grannar kom färjan inte förrän förrän en kvart, tjugo minuter över sju, så hur man tänkte att den ekvationen skulle gå ihop är det ingen som vet. Inte vet jag om det var anledningen till att busschauffören var så sur, att han nu låg efter jämfört med tidtabellen. En stackars kille som stod snällt i kön till bussen blev utskälld när chauffören ville stänga bagagerummet och killen gav sig till känna, att han även han hade en väska. – Var fan har du varit? Varit och druckit kaffe?
Ja, nu är vi alltså på väg in i Bosnien och Hercegovina och mer specifikt är vi på väg in i Republika Srpska. Det kändes spännande. Jag har tidigare bara åkt buss från Split till Dubrovnik och då även på den landremsa längs kusten som innehas av Bosnien och Hercegovina. Vi stannade för en fika vid någon bullrig busstation och bar. Det var hittills mitt enda besök i landet. Mina intryck från landet, fram till nu, grundade sig främst på massmedias rapportering från Bosnienkrigets dagar: bilder från Mostar och Sarajevo, massakern i Srebrenica, den f d generalen i Republika Srpskas armé Ratko Mladić (slaktaren från Bosnien) och Radovan Karadžić, f d president för Republika Srpska samt intryck förmedlade av en av mina säljare när jag jobbade på Ericsson. Republika Srpska ingick i mitt ansvarsområde och vid ett tillfälle bad jag en säljare vi lånat in från finska Ericsson att åka ner och göra en presentation av våra mobilsystem. Tydligen kom Karadžić in och hälsade och undrade om det var OK att man tog dit TV. Detta måste ha skett kort innan han tvingades avgå 1996. Han ville väl sprida en känsla av att vara rumsren. Något TV-inslag blev det inte, som tur är.
Som någon vi träffade sade: – Det här är ett konstigt land. Jag är beredd att hålla med. Om på samma grunder, förblir oklart. Landet består av två entiteter: Serbiska republiken (Republika Srpska) samt Federationen Bosnien och Hercegovina. Va!? Hette inte hela landet Bosnien och Hercegovina och så heter en delmängd av landet samma sak? Jo, så är det. Eller så säger man, som t ex Slobi, bara Federacija (Federationen) om Federationen Bosnien och Hercegovina. Även Federationen låter ju väldigt förvirrande tycker jag, mer som ett begrepp som syftade på hela landet än på en delmängd av landet. Och bara för att göra det ännu mer förvirrande, somliga refererar till landet som Bosnien. Men med Bosnien kan man också syfta på den geografiska landsdelen Bosnien, d v s den norra delen av Bosnien och Hercegovina, emedan Hercegovina då syftar på den södra delen av landet. Så när någon säger t ex Bosnien, då får man skärpa sinnena. Menar denne den norra delen av landet, hela landet eller den politiska entiteten Federationen Bosnien och Hercegovina? Och betänk då att delar av regionerna Bosnien eller Hercegovina ligger i Republika Srpska och inte bara i Federationen Bosnien och Hercegovina. Hängde ni med?
Och varför använder man begreppet entitet i stället för delstat? Jag får läsa mig till en förklaring. En entitet sägs ha ett mer omfattande självstyre än en delstat. Federationen Bosnien och Hercegovina är indelad i tio kantoner som i sin tur är indelade i kommuner. Serbiska republiken däremot är bara indelad i kommuner. Sarajevo är huvudstaden för landet och fungerar även som ”huvudstad” i Federationen Bosnien och Hercegovina. Motsvarigheten i Serbiska republiken är Banja Luka.
Men det stannar inte där. Statsbildningen Bosnien och Hercegovina är ett resultat av Daytonavtalet som undertecknades 1995, men 1999 fick distriktet Brčko ny status under en internationell tillsynsmans vakande öga, som en del av både Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Borgmästaren är kroat, hans ställföreträdare är muslim och församlingens talare är serb.
Slobi: – Precis så fungerade det i Tuzla under Jugoslavientiden. Jag antar att det fungerade på samma sätt i övriga Bosnien och Hercegovina. Tuzla var staden i Bosnien och Hercegovina där Slobi växte upp och inledde sin yrkeskarriär.
Vidare om Brčko: Man har en hög grad av autonomi och har t ex sitt eget skol- och rättegångssystem. Som ett positivt exempel nämns att de olika etniska grupperna sedan 2001 blandas i samma skolklasser och att man följer en gemensam läroplan. Wow! I sina tidiga dagar pumpade det internationella samfundet in pengar, vägar byggdes och en mängd arbetstillfällen skapades. Men, nu finns det tydligen tecken på splittring och självsegregation. Som ett exempel nämns att man nyligen beslutade att man på ID-kort och körkort ska ange om bäraren är medborgare i Republika Srpska eller i Federationen Bosnien och Hercegovina. Uppgifterna kommer från en artikel i The Guardian. Rent geografiskt innebär den särskilda statusen för Brčko att Republika Srpska består av två från varandra avskilda delar.
Lite förvånande ändå detta med ID-korten. I Kroatien och Serbien kan man t ex utläsa på bilarnas registreringsskyltar var man kommer ifrån, som det var i Sverige förr. I Bosnien och Hercegovina har man däremot ett system numera, liknande dagens svenska. Ingen kan således utläsa på bilen var man bor och man därmed kan uppfattas som serb, muslim eller kroat.
Ett annat märkligt fenomen är hur man refererar till de olika folkgrupperna på Balkan. I Bosnien och Hercegovina pratar man om serber och kroater, d v s utifrån nationalitet, men den tredje folkgruppen refererar man vanligtvis till som muslimer, d v s utifrån religionstillhörighet. På nittiotalet började man dock använda begreppet bosniaker, för att ge muslimer från Bosnien och Hercegovina en slags nationell identitet. Men, det är inte heller ett klockrent begrepp, för under den ottomanska tiden användes termen bosniaker för Bosnier i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Och förresten, när man säger bosnier på svenska, då menar man inte bara de som bor i regionen Bosnien, utan ofta även de som bor i Hercegovina.
Kan det bli mycket rörigare? Åtskilligt, när det gäller Bosnien och Hercegovina, låter som en papperskonstruktion. Och det är väl inte första gången främmande makter delat upp territorier efter det att det har varit krig och det har lett till en del märkliga effekter. Kritiker menar att styrningen av landet är ineffektiv och dålig på flera plan. Det finns uppgifter om att man diskuterar ändringar i författningen som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt styresskick. Detta sägs också vara en bland andra förutsättningar för att landet så småningom ska kunna ansluta sig till EU.
Vi börjar med att åka in i Federationen Bosnien och Hercegovina, men efter bara en kort stund förkunnar en skylt att vi åker in i Serbiska republiken. Det sker dock inga gränskontroller när man passerar gränsen mellan två entiteter. Och det visar sig senare att det inte heller alltid framgår när man passerar en sådan gräns.
Hur kan vissa saker eller tjänster vara så billiga?
Enligt webbsidan ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ uppgick BNP per invånare i Bosnien och Hercegovina till 7 585 US dollar (2022). Det kan jämföras med Kroatiens 18 413 US dollar/invånare (2022) eller Sveriges 55 873 US dollar/invånare (2022). Kroatien upplever vi som ganska dyrt, i alla fall att gå på restaurang.
Hur är det med lönerna då? Det är inte helt lätt att hitta entydig ekonomisk statistik. Men, enligt webbplatsen tradingeconomics.com uppgick en genomsnittlig månadslön i Bosnien och Hercegovina till motsvarande 12 640 SEK (september 2024), vilket kan jämföras med Kroatien 15 137 SEK (augusti 2024). Genomsnittlig lön i Sverige redovisas som timlön: 201 kr/timme (juli 2024), vilket enligt egen matematik kanske kan räknas om till 33-34 KSEK/månad.
Med tanke på prisnivån blev jag faktiskt lite överraskad. Hade nog trott att lönenivån var ännu lägre. Kanske ska man ta siffrorna med en nypa salt, för i Bosnien och Hercegovina är det väldigt billigt, även för en svensk turist. En kopp kaffe kostar t ex ca 14,60 SEK. En stor starköl noterade jag för c:a 23,40 SEK och som framgick ovan, att åka taxi är billigt.
Man får också ta hänsyn till arbetslösheten och vi hade hört att den var hög. Enligt samma källa som ovan var den dock ”bara” 13,3 % i juni 2024. Jag hade nog gissat att den var högre. Motsvarande siffror för Kroatien och Sverige, samma källa, var 4,6 % respektive 8,2 % (båda värdena från september 2024).
Det är många tankar som väcks när man reser, men tillbaka till själva resan nu.
Under kvällen drog det in ruggväder och vi kurade på hotellrummet med vin och ost från fårskinnet och andra tillbehör. Under natten övergick det till riktigt oväder. Det blåste och regnade och jag såg framför mig att fönsterrutorna skulle kunna blåsa sönder. Det har jag faktiskt varit med om en gång, i Kalifornien på åttiotalet. Dagen därpå skulle vi åka buss till Mostar och jag tänkte en tanke på vägarna dit. Skulle de vara farbara? När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att medelvinden under natten hade varit 11 m/s, men att det i vindbyarna skulle ha blåst upp mot 25 m/s, d v s halv storm.
Bitvis åker vi genom ett vackert böljande landskap som ser bördigt ut, men för det mesta är det kargt och stenigt med höga berg. Slobi berättar att detta alltid varit ett fattigt område.
Slobi pratade med sin kusin Sunčica och berättade om våra resplaner. Buss nu till Mostar, sedan tåg till Sarajevo och vidare med buss via Tuzla till Belgrad. Chauffören överhör samtalet, vänder sig om och viftar med pekfingret. – Ne, ne… Jag tror först det är mig han vänder sig till och undrar vad jag gjort för fel. Får jag inte använda mina hörlurar eller vad är det fråga om? Det var dock riktat till Slobi och då får vi höra om olyckan. Ovädret vi uppenbarligen hade varit i utkanten av hade drabbat regionen runt Jablanica. Folk har dött, hus har spolats bort, vägen är inte framkomlig och järnvägen har raserats. – Gå av i Gacko och se om ni inte kan hitta en buss därifrån till Sarajevo, tycker chauffören. Vi googlar, men hittar inga vettiga förbindelser och bestämmer oss för att ändå åka vidare till Mostar och ta det därifrån.
Vi åker förbi Gacko med sitt kolkraftverk och jättelika slaggområden. Jag har läst tidigare om den förgiftade marken här. Det ser rätt eländigt ut. Vägen är ofta helt OK, men bitvis känns det som om vi är långt borta från civilisationen, med bortsliten asfalt och fullt med potthål som chauffören får väja för. Trots detta kör han fort och aggressivt. Vi angör flera samhällen på vägen, alla med sin variant av nersliten busstation.
På ytan i alla fall lyckades Tito trycka undan de etniska motsättningarna i Jugoslavien. Jugoslavien är borta. Ett tag kallades Serbien och Montenegro för rest-Jugoslavien, men på ett sätt känns det snarare som om Bosnien och Hercegovina är ett slags rest-Jugoslavien med sin blandning av etniska grupper, vars motsättningar nu trycks undan av ett nytt system. Vi får höra från många av dem vi pratar med att det fungerar bra vanliga människor emellan, men att det på den politiska nivån känns som om de etniska motsättningarna lever kvar. Dessutom verkar styrningen av landet ineffektiv. Beslut blockeras tydligen ofta med hänvisning till någon etnisk grupps intressen.
Och är man inte övertygad kan man kolla på det här videoklippet.
Den äldre av de två kvinnorna pekade på mig och beklagade att det inte kunde bli något samtal när jag hade försökt tilltala henne på engelska. Men, jag verkade vara en fin man och Slobi skulle vara glad att hon hade träffat mig, menade hon. Minsann… Hon berättade att hon hade flytt till Serbien när det var som värst. Idag hade hon ingen kvar i livet. Slobi ombads att skriva ner namnen på döda och levande i hennes familj som var döpta i den ortodoxa kyrkan. Slobi, hennes föräldrar och f d man skulle därmed omnämnas under nästa gudstjänst, men inte hennes odöpta barn. Slobi har flera gånger uttryckt sitt missnöje med den ortodoxa kyrkans exkluderande attityd och lyft fram den svenska motsvarigheten som dess motpol i detta sammanhang.
Den yngre av dem hade berättat för Slobi att hon hade fängslats tillsammans med sina föräldrar, att de torterades och att de, när de släpptes, flydde till Bileća i Republika Srpska där de bodde som flyktingar under tio år. Egentligen är det hemskt här, tyckte hon. På ytan kan allt verka bra, men skrapar man lite på den märker man av hatet och den starka nationalismen. Bra att man kan fly, de som kan…
Det är både spännande och sorgligt att ta del av människors livsöden. Jag rundar av med några till:
På det hotell vi bodde på mötte vi två hotellvärdar. Slobi gissade att den förste, Theo, var kroat. Egentligen bodde han i Nya Zeeland där han hade levt med sin asiatiska flickvän. De hade inte lyckats få barn och därför kommit hit för att försöka med konstgjord befruktning, vilket också burit frukt. Under tiden hade de hyrt ut sin lägenhet i Nya Zeeland och väntade nu bara på att kontraktet med deras hyresgäster skulle löpa ut, så att de kunde flytta tillbaka. De hade varit här i två år nu. Utöver att han höll på med egen uthyrning, extraknäckte han även på hotellet.
Den andra av våra hotellvärdar hade två jobb. Han arbetade även som tysklärare och nu skulle han dessutom skjutsa ut oss till flygplatsen, så vi fick ytterligare en pratstund med honom. Tvärt emot våra intryck tyckte han inte att man kunde se någon tydlig skillnad mellan kroatiska eller muslimska områden. Själv bodde han hos sina föräldrar utanför stan. Han hade bott en period i Stuttgart, men kommit tillbaka för att stötta sina föräldrar inte minst ekonomiskt, då ingen av dem fick någon pension. Han bekräftade också vad vi hört tidigare att skolor var uppdelade, kroater för sig och muslimer och serber för sig. Till Slobis förvåning berättade han att man, när det gällde muslimerna och det fåtal serber som fanns kvar, fortfarande tillämpade samma princip som när hon gick i skolan. Varannan vecka skedde undervisningen utifrån det latinska alfabetet och varannan vecka utifrån det kyrilliska alfabetet. Ibland var skolorna i olika byggnader. Ibland var man lokaliserad till olika våningsplan i samma byggnad. Något liknande gällde för sjukhusen. Han berättade också om fusket med ekonomin, att många privata bolag anmälde en lägre lön än den som utbetalades, för att man skulle undkomma skatt, men följden blev också att anställda blev underförsäkrade.
Villa Park, hotellet vi både på, ägdes av någon som hade arbetat i Tyskland. Vi hade valt ett bra ställe, menade han. Här är vi noga med hygienen. Sängkläderna t ex är vita och tvättas i hög temperatur, emedan andra ställen fuskar med sängkläder i olika färger så att det inte syns om de är smutsiga. På våningsplanet där vi bodde finns fem rum, ägaren bor på övervåningen med sin son och undervåningen hyrs ut till en läkare från Tuzla. För folk som inte är anställda av kommunen fanns inte så många arbetstillfällen, det var mest handel, restauranger, spellokaler, ingen tillverkande industri. Han tyckte också att man ägnade för mycket tid åt att älta oförrätter från kriget istället för att se framåt.
Det gick inte många flyg från Mostar och jag hade noterat att man klumpat ihop kanske tre flyg med ungefär samma avgångstid. Smart tänkte jag, så kan man stänga sedan. Det var lång kö till säkerhetskontrollen och jag försökte slå mig i slang med en man som skötte insläppet: – Busy hour now? – Ja, men ikväll öppnar vi upp igen för en avgång till Zagreb. Det passar mig bra så kan jag gå och rösta när vi har paus. Och det hade vi noterat. Överallt satt det affischer för folk som kampanjade i lokalvalen. – Enkelt val, försökte jag. – Ja, för mig är det det. Jag ska lägga min röst på en person jag känner. Efter en liten stund kände han tydligen behov av att förtydliga sig: Han förklarade att han inte skulle rösta på någon av de nationalistiska kandidaterna, utan på en socialdemokrat. – Jag vill rösta på en normal människa. Och han är inte någon dålig person. Inte en dålig person… Frågan som obesvarad hängde kvar i mitt huvud: Var han en bra person? Vad jag förstår gick det inte så bra för socialdemokraterna. Den kroatiska demokratiska unionen (HDZ) vann, kroatiska nationalister enligt Slobi.
Det berättas om hur Mostar var den mest etniskt blandade staden i Jugoslavien. 1/3 av äktenskapen sägs ha varit blandäktenskap. Idag sägs Mostar vara en av de mest delade städerna. Många ger uttryck för att de aldrig trodde att kriget skulle komma, trots varningssignaler. Serber, kroater och muslimer lär tillsammans ha demonstrerat mot nationalismen. Jag har flera gånger läst och hört människor säga att detta är ledarnas krig.
För att runda av: Trebinje var en mysig stad, väl värd att besöka. Mostar var en både stor och omtumlande upplevelse, definitivt värd en omväg.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić
Datum: 22 september – 2 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.
Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser. Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.
Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.
Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.
Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.
En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?
Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.
Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).
Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.
Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.
Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi
Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.
En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉
Det var roligt att återse Malmköping och med tanke på hur länge sedan jag var där och att allt arbete bygger på ideella insatser känns det ju som en smärre revolution jämfört med sist. Tack Mats för trevligt sällskap och en trevlig dag!
Redan lördag kväll tog vi tåget tillbaka till Hudiksvall. I Gävle fick vi byta från SJ:s dubbeldäckartåg som fortsatte mot Ljusdal, till det regionala X-tåget. Det gjorde ingenting. Istället för det ofräscha och skitiga SJ-tåget, fick vi åka i ett välstädat och fräscht regionaltåg. Jag undrar vad SJ egentligen har för rutiner och policy vad gäller städning och rengöring av sina tåg. Det är inte min enda erfarenhet av skitiga SJ-tåg och jag tycker mig höra samma sak från andra resenärer.
Nu inleddes en etapp som hade lite mer karaktären av transportsegling, ändå ville vi att även avslutningen skulle kännas som en avkopplande och njutbar semestersegling. Siktet var ändå inställt på att vara på Rindö senast fredag, om sex dagar alltså. Med andra ord: upp tidigt, handla, tömma toan, fylla på vatten och iväg.
Vi hade lite olika alternativ som natthamn. Från början hade vi tänkt ta oss ner till i höjd med Söderhamn, men efter Agön blev det jobbig segling med rätt stora vågor som kom kors och tvärs. Dessutom ökade vinden ytterligare under eftermiddagen, mycket mer än prognosens byar upp till nio m/s. Istället hade vi upp till 13 m/s sann vind och upp till 17 m/s skenbar vind. Att kryssa under sådana förhållanden är inte kul. Jag oroades lite över Slobis upplevelse av situationen, men hon såg cool ut och förklarade att hon kände sig trygg så länge jag verkade lugn. Istället för att nå till i höjd med Söderhamn, retirerade vi i höjd med Skärså och gick norrut mot en hamn med många namn, Långvik, Saltpannan, Sörfjärden. SMHI hade utfärdat en kulingvarning under morgondagen, så vi var inställda på att ligga still en dag. Skulle tidplanen hålla?
Vi var inställda på en liggedag, men jag ställde ändå klockan på 4:40 för att kolla Windys uppdaterade prognos, om det kunde vara värt att göra en kortare förflyttning innan kulingen skulle braka lös. Jag valde att somna om igen. Jag vaknade till ordentligt i samband med morgondoppet. Var cirkeln sluten nu? Det kallaste doppet hittills var under seglingens första stopp vid Rödlöga, bara 12°. Nu orkade inte termometern upp till mer än 10°. Tur att jag kollade först efter det att jag klivit upp ur vattnet. Vad gör man då en hel dag på svaj vid en boj? Man blir förvånad vad tiden går fort ändå. Jag ägnade mig åt att skriva lite. Slobi tog för första gången under seglingen, fram sina akvarellfärger. Så ska man ju laga mat, fika, kolla väderprognosen, fundera över olika rutter och hamnar. Plötsligt är det kväll.
Vem av de experter jag pratat med och som hade aningen olika råd, skulle jag nu tro mest på? Jag hade svårt att förstå varför det skulle spela någon roll om man laddade med landström eller motorns generator, så jag valde det senare alternativet. Vi hoppade alltså landströmsuttagen i Gräddös eller Furusunds gästhamnar.
Vi gick via Vaxholm för att tanka och ankom Rindö 12:30 och så var den sommaren slut. Vad konstigt det kändes. Sorgligt, skönt, lite ångestladdat. Men, det känns ju alltid lite overkligt att komma hem efter en längre resa. Komma hem och knappt hitta i köksskåpen. Som tur är går det ju rätt snabbt också att vänja sig vid livet på landbacken. Att skriva och gå igenom sommarens alla bilder, tar en förskräcklig tid i anspråk, men det ger också en stor tillfredsställelse att få sortera alla intryck och få uppleva de bästa stunderna en gång till. Framförallt skriver jag för min egen skull, men jag vill även tacka dig som följt mig på bloggen. Jag har förstått att ni är några som uppskattar att jag skriver och det gör mig glad.
Jag har nu varit ute i 78 dagar, i drygt elva veckor. Jag har avverkat 1499 M och anlöpt 65 olika platser. Vissa dagsetapper har varit långa, andra korta. Den längsta var 80 M, den kortaste 3 M.
Det har varit växlande vindar av varierande riktning. Ingen storm i år och bara två liggedagar p g a hård vind och hög sjö. Solen har skinit en hel del och det har också varit mulet, men faktiskt inte särskilt mycket regn, åtminstone inte när vi seglat. Då har det knappt regnat alls. Det har varit få dagar som det känts kyligt, å andra sidan har det även varit få dagar med riktig högsommarvärme, typisk svensk eller nordisk sommar med andra ord och det har mestadels varit en behaglig vattentemperatur, även längst uppe i norr.
Vi har nästan bara varit på vackra platser, varav en hel del har varit fantastiska ställen. Några få ställen hade vi väl kunnat vara förutan. Det är lärorikt att resa och att segla är ju att resa med extra dimensioner. Vi har träffat vänliga och trevliga människor, varav flera jag inte kommer att glömma i första taget. Vi har lärt oss om platser och deras historia och vi har fått en inblick i traditioner och kulturer, en del mer främmande än andra. Vi har haft några incidenter, den allvarligaste var väl när vi gick på grund i Torneås hamn och Slobi gjorde sig illa. Båten däremot har hållt jättebra, bara några småsaker som fallerat, så obetydliga att jag knappt kommer ihåg vad det var.
För den som inte har så mycket seglingserfarenhet och som kanske skulle ställas inför samma fråga, att vilja följa med på en längre segling, kanske Slobis summering av sommaren kan tjäna som någon slags vägledning. Slobi var från början fundersam kring ett antal saker. Skulle hon klara av seglingen rent fysiskt och tekniskt? Med undantag av en etapp var vi ju bara två ombord. Hon tänkte också att det var sårbart ifall något skulle hända henne eller mig. En annan sak handlade mer om det inte skulle bli långtråkigt. Skulle det vara kul att segla dag ut och dag in under drygt två månader? Hur skulle det kännas att vara borta så länge från barn och barnbarn? Och så detta med Finlands västkust, något okänt, inte bara för henne, utan även för mig. Hon hade förstått att inte så många svenskar seglade där, att det vara grunt och svårnavigerat.
Slobi: Jag tyckte det var en fantastisk sommar, ett riktigt äventyr. Det var spännande att segla i Finland, det hade jag inte velat vara utan. Jag fick ju en paus när jag reste till Kroatien, så jag fick en dos av barn och barnbarn, men det blev aldrig långtråkigt. Vi hade en aktiv semester med massor av utflykter i land. Kanske skulle vi haft lite mer tid för att bara slappa. Det har varit mysigt och jätteroligt. Tänk vad mycket vi har varit med om. Och vad jag har lärt mig mycket om segling. Nu vill jag ut till Grinda igen och testa den där övningsbryggan och lära mig att lägga till.
DISTANSER:
Hudiksvall – Långvind: 38,0
Långvind – Öregrund: 80,2 M
Öregrund – Arholma: 41,9 M
Arholma – Ängsö: 22,9 M
Ängsö – Vaxholm – Rindö: 24,4 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (fr o m 4 augusti)
Möjligen kan man uppfatta städerna längs Norrlandskusten som just kuststäder. Många av dem ligger dock längs sin älv, en bra bit inåt land. Umeå är en sådan stad och bussen från Obbola, vid mynningen av Umeälven, till Umeås centrum tar från 45 minuter till uppåt en timma. Den går ju inte raka spåret då. Först ska den snurra lite i Holmsund och sedan slår den en lov upp via universitetssjukhuset. Någonstans vid sjukhuset bodde jag för övrigt när jag var i sexårsåldern, men inte en chans att jag kände igen mig. Redan i fredags var jag inne i Umeå för att handla lite. Nu är det söndag morgon och jag ska möta upp med Slobi som ska mönstra på igen efter att ha varit i Kroatien en vända. Jag skulle komma en timma före henne och hade tagit med mig datorn för att slå ihjäl tiden om det behövdes. När jag sitter på bussen ringer hon och berättar att hon missat planet, så tur att jag tog med datorn. Nu var det inte en timma jag skulle slå ihjäl, utan sex. När jag gick till bussen småregnade det och jag undrade över om det skulle bli någon mer sommar. Jag slog mig ner i en hotellobby och när jag tittade ut efter någon timme tyckte jag folk såg oväntat lättklädda ut.
Senare får jag höra av Yngve att det fanns en del att läsa på nätet. Örnsköldsviks Allehanda 12 maj 2002:
”GRISSLAN. Två kvinnor, mor och dotter, skadades allvarligt när en brand utbröt tidigt på lördagsmorgonen i Grisslans fiskeläge. … Tre sjöbodar, däribland en från 1700-talet och två boningshus eldhärjades. … Mamman och hennes 23-åriga dotter vaknade av att det brann i den sjöbod där de båda låg och sov på övervåningen. Under försöken att släcka elden och ta sig ut ur byggnaden brandskadades båda allvarligt. … Grisslans fiskeläge, en av skärgårdens finaste idyller, ser inte längre ut som den brukar. Och kommer heller aldrig att göra det. Även om de nedbrunna byggnaderna byggs upp igen.”
Nä, så är det nog. När jag tittar på bilder i mitt gamla fotoalbum och jämför med idag, så ser det aningen annorlunda ut. Åtminstone på Vågön ser det ut att vara fler hus, lite tätare, lite trängre. Men, det kanske är inbillning.
Jag googlar vidare och får ett namn på vår värd den gången: Rune Boman-Hanell och han tycks vara en välkänd profil:
Det var väldigt avkopplande att ligga vid Vågön. Vi kom hit sen eftermiddag igår och stannade här nästan två dygn. Vi slöade, jag petade lite med min blogg, Slobi lyssnade på ljudbok, vi solade och simmade in till land, Vi flyttade båten lite längre söderut i viken för att få lite mer skydd. Vindbyar upp till 14 m/s i natt, enligt prognosen.
I gästhamnen är det rejält blåsigt när vi ska lägga till mot någon av bryggorna, endera vid y-bom eller vid boj. Jag väljer att satsa på y-bom för att få lite stöd i den kraftiga sidvinden. Ändå inte helt trivialt. Om man ska pricka rätt mellan två båtar, krävs en del fart för att förhindra för mycket avdrift. När jag så tar sats för att gå in upptäcker Slobi plötsligt att grannbåten lagt ett spring över den tomma platsen, så det blir bara att tvärnita så gott det går och börja om lite längre ut, utan någon annan båt som skyddar mot vinden.
Jag ser mig omkring och undrar var jag hamnat. Vill jag verkligen vara här? Vi går och handlar och de första intrycken av stan gör mig inte mer positiv. Jag undrar om jag någonsin legat i en gästhamn med så mycket oroligt vatten. Under stormen Hans låg jag i Marstrand och visst kunde man tappa balansen ombord i någon vindby. Men, här kändes det nästan som om man kunde bli sjösjuk i hamn.
Nästa morgon kändes det som om vi vaknade upp någon helt annanstans. Vilken scenförändring. Den ostliga vinden hade förbytts till västliga vindar och det var kav lugnt.
Vi cyklar vidare och filosoferar över vad vi värderar när vi kommer till en ny plats. För mig är det nog det visuella intrycket, byggnader, parker och vatten. Slobi uppskattar främst folkliv och uteserveringar. Och så kan vi inte låta bli att skämta om finnarna: det viktigaste är hur bra bastun är. Det är naturligtvis inte antingen eller, vi gillar båda fina byggnader och folkliv, det är nyanserna som skiljer oss åt.
När vi kommer iland upptäcker jag att det finns både affär och vandrarhem här. Det har jag inget minne av från mitt förra besök. Affär har man haft visar det sig, men den låg nog någon annanstans: ”Man hade egen affär som från början kan ha varit privat men i varje fall senare Konsum med butiksnamnet Nätra 6. Så sent som 1957 hade man 27 medlemmar. Ön hade också telefonstation med egen växel och fem abonnenter 1932.”
Tom ville gärna visa oss runt och han var engagerad i allt möjligt på ön, lotsutkiken, kapellet, museet, Surströmmingsakademin och säkert något mer. Med sina många år som sommarboende på ön hade han mycket att berätta. Egentligen var säsongen över, men han hade ett ärende upp till lotsutkiken och vi var välkomna att göra honom sällskap. – Kom hem till mig imorgon, så väntar jag på er där!
Vi började närma oss utgångspunkten och jag frågade alla vi mötte om de möjligen var från trakten. – Ehh, English? Till slut hittade jag ett par som i alla fall något så när kände till omgivningarna. Hur var det nu med den avstängda vägen, kan man inte cykla där? – Öhh, jo, det borde gå. Höga kusten-leden följer väl den vägen… Nu fick vi bara hoppas att cyklarna fanns kvar. Jodå!
Följande morgon var inte lika paradisisk, den började med regn. Vi ägnade oss åt matlagning, jag åt lite skrivande och Slobi åt lite gympaövningar. Efter lunch blev det bättre och vi var sugna på att komma i land för en upptäcktsfärd och promenad. Naturkartan går att ladda ned till mobilen utan kostnad, den kan jag verkligen rekommendera. Minsta stig finns med och enligt denna fanns det inga stigar just där vi låg, men väl en bit bort. Vi borde kunna leta oss dit genom skogen.
Under ett parti hoppade Slobi mellan mossbeklädda stenar, mossan lossnade och hon ramlade och slog sig illa. – Aj, aj, ska vi vända åter? Efter ett tag: – Nej, vi fortsätter! Vi vandrade vidare, jag först med Slobi i släptåg. Efter ytterligare en stund märkte jag att hon hamnat rejält på efterkälken, men utstötte ett saligt kvittrande. Jag kände igen signalen. Svamp! – Kom tillbaka! Lydig som jag är, vände jag tillbaka, men sladdade ner i svampsnåren. Återigen mossa som hade lossnat och flugit iväg och jag med den. Två slagna hjältar, men efter att ha rensat marken från svamp, fortsatte vi.
Efter en stund till genom näst intill ogenomtränglig terräng: – Jag hatar dig, Du är tokig Pelle! Fast egentligen är jag ännu tokigare som hänger med på dina strapatser. Snart nog hittade vi stigen. Mjältön är känd bl a för att vara Sveriges högsta ö. – Ska vi ta oss upp till toppen? Svaret var ganska förväntat: – Kommer inte på fråga!
Tillbaka på båten reflekterade Slobi lite över våra naturupplevelser. – Det kändes stort att komma till en nationalpark. Jag imponerades över hur välordnat det var, den fina leden, det var så lättillgängligt, förutom där det blev brant. Men, där fanns ju vajern att hålla sig i. Man kunde fokusera på att njuta av det vackra. Stor skillnad mot här på Mjältön, där vi stundtals fick fokusera enbart på att ta oss fram.
Vi kom iväg först vid 18 och såg fram emot en härlig kvällssegling lik den kvällen innan. Det började bra med ljumma vindar och solsken, men när vi kom ungefär i höjd med Södra Ulvöns sydligaste spets möttes vi av kraftig motsjö efter den sydliga vinden som nu blåst under några dagar.
Ett nytt fenomen för mig var att vinden kunde förändras så snabbt och så kraftigt. Ska man följa med vinden på en kryss t ex, kan man behöva ändra kursen ända upp till 40 grader och det kändes som om vindbyarna utan förvarning kunde gå från noll till hundra.
Drygt halvvägs mojnade vinden och vi stod till slut bara och stampade. Då är det inte roligt att segla. Det började bli mörkt också, så seglen åkte in och ner och vi gick för motor sista biten.
Konstnärsparet Anders och Barbro Åberg och konstnärsvännerna Lisa Carlsson och Dag Wallin uppges vara de som står bakom Mannaminne, men det mesta tyder på att det var Anders Åberg som var den tongivande kraften bakom det hela. Min enda koppling till Anders Åberg är annars att han utsmyckat tunnelbanestationen i Solna centrum, en av de finaste i mitt tycke. Men, han har tydligen haft många offentliga uppdrag som han har fått bra betalt för och som fått finansiera uppbyggnaden av hans stora livsprojekt. Uppenbarligen har det skett en kraftig expansion sedan det första spadtaget. Och, som jag noterade någonstans: Det är ju fantastiskt att det har kommit till, för det är ju helt onödigt. Någonstans berättade han att han investerat 96 MSEK i Mannaminne. Eller som han uttrycker det: – På mäklarspråk är det kanske värt 2 MSEK. Ett bra sätt att förstöra pengar.
Slobi är lite mer förlåtande och såg det som att hans ambition kanske var att visa på mänsklighetens utveckling. Han kanske trodde att andra skulle förstå. Och så ville han göra så mycket som möjligt medan han levde, men saknade kanske resurser att förverkliga allt. De som förstår och kände honom borde ta som sin uppgift att beskriva hur han tänkte och tydliggöra den röda tråden. Om en sådan finns…
Om man ska gå genom Härnösand behöver man passera två öppningsbara broar. Vi var framme vid 16:45 och den första bron skulle öppnas först 18:30. Vi passar på att lägga till och tömma toan. Vi pratar lite med en annan Linjettbesättning, ett par på en 33:a som varit upp till Höga kusten och vänt och som skulle vara hemma i Stockholm om en vecka. De hade ett lite tuffare tempo framför sig än vi.
Första bron är jättesmal och klaffen öppnades inte heller helt vinkelrätt så det kändes lite halvläskigt att pricka rätt i den dessutom friska vinden som rådde. Medan brovakten tog bilen till nästa bro fick vi vackert ligga och vänta i den inre bassängen. Sjökortet stämde inte med verkligheten, konstiga bommar och fyrkanter som saknades i verkligheten. Det var bara att följa utmärkningen och hoppas att djupet över det i kortet mörkblå vattnet räckte till.
Vi åt som sagt lunch med två f d kolleger till Slobi. De förmedlade lite av stämningsläget i stan. De menade att Härnösand är en tjänstemanna- och förvaltningsstad. Förutom att Härnösand är en stiftsstad finns länsstyrelsen här med landshövdingeresidenset liksom regionhögkvarteret. Härnösand är ju en relativt liten stad. Här bor bara ca 18 500 personer i själva tätorten och befolkningsmässigt står kommunen och stampar och kollar man noga kan man t o m se en negativ utveckling av antalet invånare. Till samma stift, län och region hör Sundsvall, bara fem mil bort. Om inte en storstad, så i alla fall betydligt större med sina knappt 60 000 invånare i tätorten och en positiv befolkningsutveckling i kommunen. Jag kunde ana en viss oro över att man skulle bli av med sin status som administrativt centrum? Även Länsförsäkringar Västernorrland har sitt huvudkontor i Härnösand. Kunde jag ana att även den lokaliseringen ifrågasattes? Slobi arbetade för Länsförsäkringar i Härnösand, till och från fram till för tio år sedan och ville gå upp på kontoret och hälsa på. Efteråt konstaterade hon bl a att det var lite ödsligt. Många av medarbetarna bor tydligen i Sundsvall och skulle man bryta hemarbetet för att ta ett möte gjorde man det ofta på kontoret i Sundsvall istället. Kanske inte så lätt för lilla Härnösand att hävda sig.
Nostalgi-hjärna går igång igen. Då, för 35 år sedan, hade vi legat i Vindhem. Jag ser i min gamla loggbok att vi även varit inne i Spikarnas gästhamn, men att vi fick retirera då hamnen var full av militära fartyg. Någon övning på gång och vi kände oss inte alls välkomna. När vi lämnade Vindhem tidig förmiddag nästa dag var det kav lugnt. Plötsligt ser vi någon form av svallvågor på fjärden. Inga fartyg i närheten, så vad kunde de komma från. Jag minns hur vi hojtade mellan båtarna. Kunde det vara något grund här? Vi tittar oss omkring. Vad var det? Upp med kikaren! Va! Ett periskop! Det vrider sig runt och så plopp försvann det, som om de hade sett att vi såg dem. Jag och Yngve, på den andra båten blev höggradigt exalterade. Våra respektive tyckte vi fantiserade, att vi drabbats av någon slags pojkboksfeber om hemliga agenter eller andra liknande äventyr. Vi kom i alla fall fram till att vi måste rapportera vad vi sett. Jag hade VHF-radio på min båt och kallade upp Härnösands radio och där kopplade man vidare till marinkommandot. Man förhörde sig om vart vi var på väg och meddelade att någon från Säpo skulle möta upp där. Vad vi inte anade var att media lyssnade på VHF:en. Någon minut efter samtalet med marinkommandot blev vi uppringda av Mittnytt, Sundsvalls tidning och kanske någon mer tidning. Vi kände oss nog lite märkvärdiga för vi skulle först och främst prata med Säpo, minsann.
Var det en u-båt? Ingen som vet. Inte vi i alla fall. Efter några dagar hävdade marinen att de efter en analys kommit fram till att vi sett ett sjömärke på drift. Några andra seglare hävdade att de sett en stock flyta omkring och att de innan de kom tillräckligt nära också trott att detta var ett periskop. Det vi vet i alla fall var tidningsuppgifter från Sundsvalls tidning den 5 augusti 1989: ”Ett sovjetiskt tankfartyg ankrade på fredagen utanför Sanna, på södra Brämön, i sundsvallsbukten. Besättningens motiv var hårt väder. Samma ankringsplats och motiv hade ett annat sovjetiskt fartyg i tisdags. Däremellan har ubåtsobservationer gjorts i området, där KA 5 just nu genomför en militärövning.” Hårt väder var ju en märklig ursäkt. Det var kav lugnt.
Skriverierna pågick några dagar och någon blev uppenbarligen förbannad och ringde in till Sundsvalls tidning och presenterade sig som Per Karlbom. Tidningen hakade på: ”Irriterat vittne säker på sin sak – Jag är villig att offra min högra arm på att jag och mina vänner såg ett ubåtsperiskop utanför Junibosand. Det hävdar Per Karlbohm (bilden) som under torsdagen såg ett periskop 30 meter från den segelbåt han och hans vänner färdades i. Per Karlbohm är säker. Försvarsstaben och marinens påstående att det istället rörde sig om en sjömarkering ger inte Karlbohm mycket för. – Jag ser skillnaden på ett periskop och en sjömarkering. Marinen har inte tagit våra iakttagelser på allvar. Nästa gång jag ser ett periskop är det inte säkert att jag slår larm, säger han.”
Samma morgon som detta publicerades ringde en bekymrad man från marinen som beklagade att jag inte trodde att man tog våra uppgifter på allvar. Först fattade jag ingenting, men till slut förstod jag så mycket att jag nog fick knalla iväg till kiosken och köpa ett ex av dagens Sundsvalls tidning. Till min förfäran ser jag på håll att jag är på löpsedeln och duckar nästan när jag slänger fram betalningen. Jag läser och skäms över att folk ska tro att jag uttryckt mig på det viset. Jag blir arg och ringer upp och skäller på dem på Sundsvalls tidning. Nästa dag kom en rättelse där man beklagade sin bristande källkontroll och bad om ursäkt. Grejen är bara att man i Hudiksvall, på den tiden, läste Sundsvalls tidning på söndagarna och Hudiksvalls tidning måndag-lördag. På jobbet dan därpå hade ju ingen läst rättelsen i Sundsvalls tidning och de trodde att jag hade blivit lite galen. – Ja, men det var inte jag som sa det där. – Ja, ja… Lite kul ändå: På min namnskylt stod det inte längre ”Per Karlbom”, utan ”Periskopet”. Någon hade också snappat en spekulation om att vi kunde ha sett en säl, så ovanpå namnskylten satt en söt liten tygsäl.
Vi lånar roddbåten och ror över till Galtström. Vi hade läst om ett gammalt välbevarat bruk som skulle finnas en bit från hamnen.
Jag upptäcker att en hjulmutter ramlat bort från min cykel. Hos Pers cykel (så passande) fick jag en ny hjulmutter med låsbricka monterad för 20 kr (!). Slobi frågade om de kunde rekommendera något fik. – Nya schweizeriet i den nya sjöstaden, tyckte de. Att fika där kostade lite mer än 20 kr… Och det var inte ens särskilt gott det vi åt. Gungor och karuseller.
DISTANSER
Obbola – Järnäsklubb: 25,7 M
Järnäsklubb – Skagshamn: 24,3 M
Skagshamn – Vågön: 7,1 M
Vågön – Örnsköldsviks gästhamn: 11,2 M
Örnsköldsviks gästhamn – Örnsköldsvik, Lugnvik: 0,8 M
Örnsköldsvik, Lugnvik – Trysunda: 15,5 M
Trysunda – Ulvöhamn: 10,5 M
Ulvöhamn-Veåsand: 9,6 M
Veåsand – Mjältön: 5,9 M
Mjältön – Bönhamn: 13,3 M
Bönhamn – Häggvik: 14,9 M
Häggvik – Berghamn: 7,4 M
Berghamn – Härnösand norra: 17,7 M
Härnösand norra – Härnösand södra: 0,8 M
Härnösand södra – Lill-Lubban: 44,3 M
Lill-Lubban – Hudiksvall: 60,2 M