Stavanger

Med mig själv och med på- och avmönstrande besättningar
29-30 juli och 5-8 augusti
Stavanger

Innan jag kastar loss för den fortsatta seglingen tycker jag att Stavanger förtjänar ett eget inlägg. En rätt sunkig gästhamn, men om man kan lyfta blicken från den, och tänka bort den äckligaste pizza jag ätit på länge, så bjuder staden på en trevlig upplevelse.

Som de flesta säkert känner till är Stavanger Norges oljehuvudstad. Jag har förstått att många Stavangerbor ser tillbaka på tiden före oljan med viss saknad, men som förstagångsbesökare tyker jag man får ett väldigt trevligt intryck av staden.
Majoriteten av husen i de delar av Norge jag besökt är vita, dock inte här på Fargegata, egentligen Övre Holmegate. Lägg märke till de kreativt utfomade cykelställen. Gatan leder tanken till Jomfru Ane gade i Ålborg…
Vågen dyker upp som namn eller del av namn, lite här och var. Kanske finns det någon kunnig i det norska språket som kan hjälpa mig förstå hur ordet ska översättas till svenska? May-Lis…? Har googlat och fått de mest besynnerliga förslag… Hur som helst, detta är Vågen i Stavanger. Här lägger groteskt stora kryssningsfartyg till på löpande band och det är ett myller av turister. Jag slås också av hur stor turismen måste vara för Norge, trots att Norge rimligen måste uppfattas som ett väldigt dyrt land för de flesta. Jag läser på nätet att turismen i Sverige 2018 omsatte 337 miljarder, emedan den i Norge 2017 omsatte 194 miljarder. Det hade inte förvånat mig om förhållanena varit de omvända och jag funderar över om siffrorna är helt jämförbara (utöver det faktum att statistiken refererar till olika år). Någon som vet?
Breiavatnet och Byparken
Kongsgata
Visste du att varje norrman, genom oljefonden, kan sägas äga nästan 1,8 miljoner NOK. Bredvid småbåtshamnen ligger det norska oljemuséet som på ett spännande sätt berättar om det norska oljeäventyret.
Norges Geologiske Undersökelser 1958: ”Man kan se bort fra muligheten for at det skulle finnes kull, olje eller svovel på kontinentalsokkelen langs den norske kyst.” Jo, tjena! Sedan får man följa den spännande historien som visade på hur fel experterna hade, hur man trots detta dystra besked förhandlade sig till rätten till ett havsområde större än Norges landyta och hur man bara 11 år senare (1969) gjorde det första oljefyndet och hur oljan sedan kompletterades med fynd av naturgas. Man får följa det skickliga politiska spelet som ledde till att Norge fick kontroll över oljeintälkterna. Man påminns också om katastrofer som inträffat (en brand på en av oljeplattformarna, hur en plattform kapsejsar, en helikopterolycka, en ”blow out” mm). Det är många som har fått sätta livet till för oljans skull. Visst minns vi även namnet Alexander Kielland? Bostadsplattformen som välte… Bara där dog 123 människor. Kul grej som jag aldrig tänkt på: Lite till vardags uttrycker vi det ju som att man pumpar upp olja. Icke sa Nicke. Det är sådant tryck att den sprutar upp alldeles av sig själv… Hur har då uttrycket pumpa upp olja, etablerat sig så? Oljan har peakat, oljeinkomsterna minskar och Norge måste förbereda sig för en ny era. Även detta behandlas på muséet och man väcker frågor som om norrmannen i gemen blivit för självgod och lat. Hur ska det gå?

Ovan en illustrativ animation över temperaturutvecklingen på jorden.

Det finns fler muséer värda ett besök. Hur många gånger har du varit på ett konservmuseum? Eller på norska: Hermetikkmuseum. Jag hade turen att få en enskild, guidad tur av denne invandrade britt, Piers Crocker, som hittade sin norska kärlek på något utlandsäventyr. Nu berättar han med inlevelse om Stavangers uppgång och fall inom konservindustrin, främst konservering av sardiner. Under storhetstiden ska 65% av Stavangers befolkning ha varit beroende av denna bransch och om man som här tittar på en gammal karta över Stavanger tycks det ha funnits en konservfabrik i vart och vartannat kvarter, ibland flera i samma hus. De norska konserverna erövrade världen och hotade lokala producenter. Man fick t ex en stämning på sig för att man kallade Brisling (den egentliga fiskarten) för sardiner och i USA införde man en tull för sardinkonserver av en storlek som de norska hade. Norrmännens svar: man ändrade bara märkningen avseende innehållets vikt. Känns åtgärder och motåtgärder igen från idag? 1915 exporterades 315 miljoner (!) konserver. Idag har tillvekningen flyttats till Polen och den sista fabriken i Stavanger försvann 2008.
Muséet ligger i en av de tidigare fabikerna och här röks fisken. Varsågod och smaka, tyckte Piers, Idag blir det gratis lunch!
Med illa dold förtjusning satte Piers igång en av de gamla maskinerna för tillverkning eller var det möjligen förslutning, av själva burken.
Jag har uppfattat tre stohetstider i Stavanger: oljeepoken som väl trots nedgången fortfarande får sägas pågå, konservepoken och sjöfartsepoken. Så vad verkar lämpligare än att avrunda med ett besök på Stavangers maritima musem? Från början, d v s runt 1800 handlade det mycket om segelfartyg och export av sill. Runt 1875 seglade ca 500 skepp hemmahörande i Stavanger ute på haven. Övergången till ånga gick tydligen lite trögt i Norge. Så småningom motorerades dock flottan och man övergick till handelssjöfart i stort, utan koppling till egen export. Ett relativt sent exempel på detta är tankfartyget Venita ovan. Ni som följt min blogg kanske har noterat mitt hjärta för min barndoms Landskrona. Venita levererades 1958 av Öresundsvarvet, under den tid min morfar verkade vid varvet. Ännu en bekräftelse av min bild av hur viktiga de norska redarna var för varvet och för hela Landskrona. En viktig näring i Stavanger var också den lokala sjöfarten med last, passagerare och bilar. Idag har den till stor del ersatts av alla de tunnlar och broar som oljeinkomsterna finansierat.
Vilken underbar maskin. Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit. Den startar på ett kick, det är en makalös manick … och så går den av sig själv, det är en evighetsmaskin… Kanske inte ändå, men kan ni gissa vad det är? En tidvattenmaskin! Min tidvattenmaskin har jag i telefonen…
ms Rogaland är en gammal kustångare, numera motoriserad, som bl a trafikerat rutten Oslo-Stavanger och nattrutten Stavanger-Bergen. Fartyget sjönk 1944 i Bergen när ett annat fartyg i hamnen exploderade, men lyftes och reparerades. Idag är det ett museifartyg.
Stavanger är synnerligen skulpturtätt.
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Och så överallt dessa idylliska trädgårdar…
I ett fik i Gamla Stavanger ramlade vi på denna läckra miljö. Tidstypisk inredning från två olika tider, ett decenium per våningsplan.
Som tur är. Allt är inte perfekt. Ibland är det dock inte i närheten av chic, bara shabby.
Stavanger drar till sig lustyachter och kryssningsfartyg av alla de slag. Oomtvistat torde väl vara att denna bild står i bjärt kontrast till föregående bild. Man ska inte diskutera smak sägs det ju, men man kan ju få torgföra sin egna åsikter. Vulgärt! Funderar över om det finns någon koppling mellan nyrikedom och vulgär smak. Jag är säkert ute på tunn is nu…
I jämförelse verkar ju denna bjässe, Queen Mary 2, nästan lite charmig, även om hon trots sitt lite fyrkantiga, sjuttiotalsaktiga utseende är yngre än så. Jag hajade till när jag såg att hon var märkt Cunard Line och kom att tänka på att jag faktiskt besökt Queen Mary (1) i Long Beach när jag under en kortare tid arbetade i USA. Det var en storslagen skuta väl värd ett besök. Lite spännande att anrika Cunard Line fortfarande finns. Finns ju kopplingar även till Titanic då Cunard Line och White Star Line fusionerades en gång i tiden trettiotalet. Titanic ägdes av White Star Line…

  • Nog om Stavanger och diverse sidospår jag lätt växlar in på, nu ska vi ut och segla igen 🙂

 

Lysefjorden

Med Susanne Holm Jönsson, Rose-Marie Lundblad och Robert Möttus Löfgen.
30 juli-5 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Forsand-Flörli-Lysebotn-Jörpeland-Stavanger (Börevigå)

Under första seglingsdagens förmiddag strilade regnet ner. Det skulle bli sol efter lunch, så vi gjorde oss ingen brådska att komma iväg från Stavanger. Jag var inne på herrarnas när Sanne öppnade dörren och ropade in: ”- Pelle du måste komma. Vi har blivit påkörda.” Från noll till hundra på några sekunder, men snacka om att det hinner passera många tankar genom huvudet. Skulle jag behöva abryta seglingen? Skulle mina gäster som tagit sig ända hit, inte få segla? Var semestern slut nu? De som var ombord beskrev det som en rejäl smäll och att båten skulle ha dunkat in i bryggan.

I hamnen var det fullt pådrag med ett olyckligt holländskt seglarpar i händelsernas centrum. Backslaget på deras båt hade tydligen upphört att fungera.
Som ett under verkade  Aquileja ha klarat sig undan synliga blessyrer. För motorbåten bredvid var det värre, skador i fribord och på däck och en pulpit som rivits loss med läckage som följd och en kvinna ombord som verkade ha fått ett hysteriskt anfall och ville tillkalla polis.

En stund senare upptäckte dock Sanne att det läckte in vatten från taket i styrbords akterhytt. Lite svårt att se sambandet och det verkar inte ha upprepats – ännu. Den holländska segelbåten drogs på plats och paret avlade visiter hos de berörda båtarna och lugnet lägrade sig igen. Vi tyckte synd om holländarna att behöva avsluta med detta efter vad som lät som en tuff seglats från Holland över Nordsjön i upp till 20 m/s.

YR fick rätt idag, regnet upphörde, och glada i hågen kastade vi loss och styrde mot Lysefjorden.
Sett från Stavanger ligger Lysefjorden inåt landet och man går åt sydost ner i Högsfjorden. På vägen växer bergen och det börjar kännas som fjordar på riktigt.
Rosie visar vägen 🙂
Vi kom ju iväg lite sent och stannade för natten i Forsand i Lysefjordens mynning. I bakgrunden syns den mäktiga bron över Lysefjorden. Inga problem med den seglingsfria höjden här inte: 50 m!
Fredrika, som var med under föregående etapp, berättade om en släkting som bor i Norge och som var med i ett TV-program som handlade om hur människor bosatt sig på otillgängliga platser. Då och då går vi förbi ställen som i och för sig verkar vara en västanfläkt jämfört med vad hon berättade, men ändå slås jag av hur männisor valt att bosätta sig. Gårdar omgivna av berg där man verkar vara helt beroende av båt eller hus som ligger på bergssluttningar utan, vad det verkar som i alla fall, vägförbindelser. Vad driver mäniskan att bosätta sig på sådana platser? Tanken kittlar att testa ett sådant boende själv. Hur skulle det kännas? Skulle man få lappsjuka? Vad gör man när maten tar slut och vädret är emot en?
Det var inte utan att en särskild lyckokänsla infann sig när jag nu nått ända hit. Det är ju inte så att jag inte hade förstått att Norge har en fantastisk natur, det finns ju otaliga bilder som vittnar om det. Men, ändå är det först när man är på plats som det går att ta till sig på riktigt, när intrycken går in i själ och hjärta.
Första anhalten var Fantahålå. Man behöver inte känna sig ensam på vattnet. Turister körs ut med alla möjliga farkoster och det var bara att ställa sig i kö.
Fantahålå är en skreva in i berget med en grotta dit det sägs att människor tog sin tillflykt för att undkomma förföljare. Förstod inte sammanhanget riktigt, men det var tydligen långt tillbaka i tiden.
Hur långt in törs vi gå?
Vi ska ju helst komma ut också…
På passagerarbåten spelades Griegs I Bergakungens sal för fulla muggar. Inget fel på akustiken, omgiven av alla klippor.
Mycket att spana på.
Hengjanefossen: Dricksvatten levererat direkt från naturen.
Kändes inte som någon större risk för de fallvindar vi blivit varnade för, så lunchen lagades under gång. Det vankas katalanska köttbollar, varken mer eller mindre. Bollar, vare sig köttbullar eller albóndigas enligt kocken.
Ojdå, redan framme vid dagens etappmål…
Detta var alltså målet: Flörlitrapporna. Världens längsta trätrappa, 4444 steg, byggd 1916-18. Trappan följer spåren upp till en gammal kraftverksdamm. Vattenrören gick bredvid och enligt en källa var anläggningen i drift till 1999, då den ersattes av ett nytt kraftverk.
Ännu fräscha och fulla av energi.
Var det lite i brantaste laget? För oss alltså… Och hur kunde man undvika att de godsvagnar som drogs upp- och nerför spåret inte slog runt?
Bra att Robbans sockor visade vägen och ingav mod när trappstegen blev allt mindre…
Tur man inte vände sig om…
Nöjd, men inte lika pigg och fräsch längre.
För att få ytterligare en upplevelse blev vi rekommenderade att ta en ”natursti” på vägen ner. Jag vet inte vad norrmännens definition av en stig är, men det verkade mest handla om orörd natur med lite rösen här och var för att visa vägen. Seglarskor är inte optimalt när man ska bli terränggående över stock och sten.
Vackert var det i alla fall. Hmm, försökte vara vitsig om det nu gick någon förbi.
Hur mycket lek tål bron?
Mina knän börjar protestera. Men, nu tycks vi snart vara nere. Eller…?
Ännu nöjdare nu när vi såg var vi hade gått upp.
Fjordkontakt. Puh!
En sådan svettig strapats kräver ett bad. För säkerhets skull avstod vi från att kolla badtemperaturen i förväg och 3/4 av besättningen plumsade i. Till vår förvåning var det riktigt skönt och en efterkontroll visade på 18 grader. Jag trodde det kulle vara iskallt i en djup fjord. En bit ut var det ju ändå 332 m djupt.
Vi vaknade upp till en underbar morgon.
Den gamla kraftstationen var omgjord till utställningslokal, vilken vi dessvärre inte hann med att besöka.
Slow sailing är ju mottot för min segling, men denna morgon fick vi skynda oss iväg. Vi hade avtalat med en ”shuttle bus” att ta oss upp från Lysebotn till ”base camp” för Kjerag. Hej då Flörli!
Ingen idé att…
…hissa några segel.
När jag planerade denna segling fick jag rådet att ta en passagerarbåt in i Lyseforden. – Där går ju ändå inte att segla… Inte lätt att alltid veta vilka råd man ska följa eller inte följa, men jag är glad att vi gick på egen köl. Hur kul har de ombord på detta fartyg tro? In i fjorden, vända och ut igen.
Knappt synlig i motljuset: Kjeragbolten, klippblocket som fastnat mellan två klippvägar och målet för dagens vandring. Det pirrade i magen när jag kikade upp. Ska vi verkligen ända dit upp?
Från Lysebotn åkte vi alltså med en ”shuttle bus” med en dansk vid ratten, via en lång enfilig tunnel och serpentinvägar upp till ”base camp”. Vad vet danskar egentligen om serpentinvägar? Oavsett förarens nationalitet känner jag mig inte helt bekväm med att överlåta ratten till någon annan på den här typen av vägar. Men, ska jag vara ärlig hade jag nog inte känt mig så bekväm bakom ratten själv heller.
Dagen innan vi åkte upp avgjordes Lysbotn Opp som är en tävling på rullskidor. Till norrmännens förtret vanns herrarnas tävling i år av en engelsman, visserligen bosatt i Trondheim, men ändå. Alexander Musgrave heter han. Therese Johaug tog dock hem segern i damklassen. 2017 vann minsann Charlotte Kalla överlägset. Jag kanske inte ska oja mig så mycket över våra ”strapatser”. Det är 640 meters höjdskillnad och trots att det är fråga om skidor åker man alltså uppåt och inte neråt som jag missuppfattade det först, bara den tanken fick mig att få ont i magen när jag tittade ut genom bussfönstret på väg upp.
Fårprotest? Tycker de att människan inkränkat på deras mark?
Äventyret börjar. 4,9 km låter ju inte så farligt, men vi skulle uppåt också, från 640 m ö h till 1020 m ö h och däremellan ha passerat några ”kaffedalar”, så en 100-150 m skulle vi upp för två gånger.
En av dalgångarna.
Hmm, ser lite brant och kalt ut…
Bäst att stärka sig först. Vid detta vattenhål serverades dock bara vatten och inget annat.
Vis av, trodde jag, erfarenheterna från nedstigningen från Flörlitrappornas topp tog jag fram mina nyputsade Timberland vandringskängor. Men istället för ovansidan hade jag nog behövt ägna större uppmärksamhet åt undersidan. Dojorna hade nog funkat bra på dansgolvet, men ökade ju onekligen spänningen när man skulle ta sig upp eller ner för kala klippor. De förpassades senare under dagen till en kommunal soptunna. En av vandringsstavarna som skulle rädda mina knän på nervägen hade jag redan brutit sönder och den återståene staven var faktiskt mest i vägen. Jag får försöka hinna ut och botanisera i utbudet av vandringsutrustning i Stavangers affärer innan jag ger mig vidare.
Vid en del branter har någon vänlig själ satt upp stolpar med kätting emellan, vilket man kan ana nere till vänster i denna bild. Det var väl med omtanke om mig och mina gelikar som väljer att bestiga berg i typ dansskor.
Vad gör du ända här uppe, tänker vi kanske båda två…
Spännande omväxling. Plötsligt hade naturen rullat ut rena trottoaren att flanera på.
Både Robban och jag var övertygade om att vi skulle ut på bolten,
…likt denna dödsföraktande kvinna.
Man skulle alltså ta ett litet lätt skutt ut på stenen och då vare sig halka eller tappa balansen. Gör man det är nästa chans att ta mark c:a 1000 m ner. Kanske tur för den här killen att det svepte in ett moln så att han inte behövde ägna utsikten så mycket uppmärksamhet.
Den här kvinnan ser inte helt bekväm ut med situationen. Innan man tar skuttet ut ska man alltså ta sats från en avsats som sluttar svagt nedåt och som ni ser är den dessutom lite sandig. Hur hon redde ut situationen ville jag inte ens följa.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag under inga omständigheter skulle ge mig ut på den där stenen. Det var tillräckligt spännande att titta ner här, dit ner där vi tidigare idag riktade kameraobjektiven uppåt. Snart förstod jag att Robban kommit till samma insikt.
Det är märkligt vad berg kan beröra. De kan vara vackra, de kan vara läskiga, men jag kunde nästan bli illamående när jag satt och tittade på klippan till vänster. Det var något dödligt, hotfullt över den. Ett steg till så skulle man dö…
Vi valde livet och tog steget åt andra hållet. En mäktig upplevelse och trots det hotfulla som vilade över platsen och ångesten som låg på lut över att någon häruppe skulle kliva fel, så var det en underbar naturupplevelse. Rosie valde bort denna tur och var det någon hon borde välja bort var det väl just denna. När vi summerade i efterhand var vi helt överens om att denna var den mest krävande.
När vi åkte ner till båten hade dansken ersatts av en irländare. Det visade sig att han förutom att köra ”shuttle bus”, utbildade i base jumping, d v s att man hoppar ut från en klippa, faller i princip fritt och vid lämplig tidpunkt utlöser en fallskärm. Jag vet inte om det alltid är fallet (hmm…), men en gång (i Chamonix) bevittnade jag hur en kille började med att kasta sig utför ett stup iklädd en slags fågeldräkt. Vår chaufför tipsade oss i alla fall om att det alldels strax var några på väg ut från och ner längs berget. Vi såg små prickar uppe på toppen, men inte själva hoppen. Däremot kunde vi konstatera att de lyckades veckla ut sina fallskärmar, då blev de också lättare att identifiera. Sedan dök det upp några para gliders också (heter det förresten para gliders?) och antingen höll det på att gå riktigt galet eller så ingick saltomortalerna i showen för oss.
Godnatt Lysefjorden!
Nöden har ingen lag eller hur är det? På Aquileja finns ett separat startbatteri och en batteribank för övrig förbrukning. Vi hade legat utan landström nu ett par dagar och dessutom glömt instrumenten på och haft igång en extra kylbox så att förbrukningsbatterierna började tömmas var inte så konstigt. Det fanns ingen särskild gästhamn i Lysebotn, utan vi låg vid en kaj utan landström och liksom i Flörli var det gratis parkering, så inte mycket att säga om det. Så vad gör man då? Drar igång motorn för att ladda förstås, men det sa bara klick när vi skulle starta motorn. Rosättra båtvarv har gjort om och kompletterat elinstallationen med ett relä så att man i nödfall ska kunna nyttja förbrukningsbatterierna om startbatteriet skulle ha laddat ur (detta då startbatteriet bara laddas vid motorgång). Det är så  fiffigt gjort att denna funktion bara kan aktiveras när nyckeln till reläet sitter i, så i normalfallet är nyckeln urtagen, vilket den var även nu. Men, när jag nu för första gången, tror jag, hade behov av denna funktion fungerade den inte. Någonstans måste varvet ha tänkt fel, för med tanke på hur mycket motorn varit igång de senaste dagarna borde det vara näst intill omöjligt för startbatteriet att ladda ur och spänningen låg på misstänkt identisk nivå med förbrukningsbatterierna. Nåväl, vi övervägde och testade olika sätt att få ström och delvis på tips från vår danske ”shuttle bus”-chaufför klättrade vi in i ett pumphus där vi hittade och ”lånade” ström. Lånade ja, egentligen är vi väl att betrakta som eltjuvar nu. Förfärande tanke.
Startbatteriet tyckte i alla fall att gratis ström smakade gott och vi kom iväg utan problem.
Vi var snart tillbaka vid Flörli och vi noterade att en av snabbåtarna låg alldeles stilla på fjorden. Hade även den elproblem kanske 😉 När vi kom närmre såg vi hur de viftade och ville att vi dämpade farten och de ropade lite irriterat för att höra om vi inte hade VHF-radio ombord. Jag insåg då lite skamset att radion nog hade stått på lite väl låg volym. Vi förstod i alla fall att det var folk i sjön. – Dere må lytte på VHF:en, och jag kunde inte annat än bekräfta med att det var uppfattat. Först trodde jag att det var dykare i vattnet (letade efter dykarflaggan, men hittade ingen) eller att det hänt någon olycka, men det visade sig att det vi såg i vattnet var momentet simning i tävlingen Rockman Swimrun. Det är ingen hejd på norrmännen. Först rullskidor uppför berget och så nu detta. Så här beskrivs tävlingen på arrangörens hemsida: ”This is the challenge against what locals say is impossible, the battle against one of the most dramatic natures the world has to offer. This is the adventure that will force you to cross crystal clear ice cold fjords, climb longer stairs than you ever thought existed and master rocky mountain plateaus. Your weapons of choice are your team mate, wetsuit, running shoes and your body and mind. The Rockman racers will follow the path of the Rockman legend that, according to the local myth, brought the Kjerag bolt from the foot of Preikestolen to the Kjerag crack. The course changes as the parts of the myth reveals.”
Även på Aquileja är vi faktiskt beroende av en team mate 🙂
Vi seglade faktiskt, kryssade t o m, ut ur Lysefjorden. På ett av slagen hade vi Preikestolen ovanför oss (den lilla kvadraten som sticker ut från berget). Preikestolen var det sista delmålet för vår segling, men vi hade blivit rekommenderade att gå ut ur Lysefjorden till Jörpeland och sedan åka buss upp till ”Base camp” där vandringen tog vid.
Det blev rätt många timmar på sjön och bakom oss höll solen på att gå ner när vi närmade oss Jörpeland. Ska man inte gå upp på Preikestolen verkar Jörpeland inte ha mycket att locka med.
När jag planerade seglingen hade jag kontakter på ett forum om bl a Lysefjorden och någon tyckte t o m att man borde hoppa Preikestolen. Överbefolkat och turistfälla var dennes omdöme. Och visst var det tillrättalagt för turister. Stigen upp var bättrad med stenblock och stentrappor, spänger och på sina ställen, även ledstänger.
Och visst var det överbefolkat. Ca 300 000 människor från världens alla hörn besöker årligen Preikestolen. Jag tappade räkningen på antalet kända och okända språk jag hörde omkring mig.
Alla ska med…
Det blir ju ändå lite mer av en upplevelse att inte följa samma stig som alla andra följer.
Plötsligt var det inte så mycket folk och…
…minst lika vackert.
Egentligen är det ju väldigt naturligt med denna vallfart till Preikestolen eller Prediksstolen på svenska. Ingen helig plats i sig, men det är väl ett under hur naturen fått till det på sina ställen?
Måste de stå så nära kanten?
Rosie fick jag ta i hampan för att våga sig ut på stolen. Hoppas du ändå uppskattade att du kom ut.
Turistfälla eller inte. För mig var det som ett lyckopliller att komma hit.
Längst där inne i Lysebotn var vi igår.
Sitta nära kanten är en sak, stå nära, något helt annat. Observera skorna. Seglarskorna ner från Flörli var ingen höjdare. Vandrarkängor med danssula på Kjerag var en katastrof. Men, dojorna jag använt i trädgården eller vid vårrustningen funkade rätt bra.
Genom ålning medelst hasning vågade jag mig fram till kanten.
Neråt igen och borta i diset skymtar Stavanger, dit vi seglade tillbaka under kvällen. Och inga onda knän 🙂

När jag presenterade den här etappen förtydligade jag för säkerhets skull med att jag trodde att det i första hand var för de många naturupplevelsernas skull man skulle anmäla sitt intresse, inte för seglingen i sig. Trots eller möjligen tack vare detta, blev denna etapp snabbt fulltecknad. Nu gick det ju att segla, t o m kryssa, i en fjord. Men visst, det var inte det primära denna gång… Ändå fick jag höra att ”seglingen” överträffade alla förväntningar och det var ju roligt. På ett sätt var Rosie modigast som jag tror var den av oss som klev längst ut ur sin komfortzon. Hoppas du tyckte att du blev lagom peppad. Tack allihopa för en jättetrevlig ”segling”. Jag njöt av sällskapet, den goda maten, drinkarna, skratten, de spännande samtalen och spelen och allt det som ni bidrog med. Välkomna ombord igen! Att sedan naturen samt vädret (mestadels) var med oss gjorde ju inte saken sämre. Veckan gick väldigt fort och det stora antalet bilder är väl ett tecken på mängden av intryck som turen gav.

Kristiansand-Stavanger

Med Anita (vill inte nämnas med efternamn), Ola Malm (delvis) och Fredrika Torell
18-29 juli
Rutt: Kristiansand-Bragdöya (Kongshavn)-Hille (Vestre Drasvik)-Tjaumshavn-Lindesnes Kystkulturcenter-Lillehavn-Hidra (Rasvåg)-Flekkefjord-Hidra (Kirkehamn)-Egersund-Rott-Kvitsöy (Ystaböhamn)-Line (Linehamna)-Stavanger (Börevigå)

Jag vet sedan tidigare att det kan bjuda på utmaningar för människor som inte känner varandra att segla tillsammans och dem jag inte känner eller inte känner väl träffar jag numera alltid på en slags intervju innan vi kommer överens om att segla tillsammans. Men, jag kan ju naturligtvis dra för snabba slutsatser och göra felaktiga bedömningar. Dessutom är det ju en sak om jag tror att jag och den tilltänkte gasten kan umgås och ha trevligt. En annan sak är hur gruppen som helhet kan komma att komma överens.

Den här etappen skulle jag bl  a segla med Ola som jag kände sedan tidigare. Vi har kappseglat en del och jag har alltid uppskattat att ha med Ola ombord. Ola hade med sig sin kompis Fredrika som var en ny bekantskap. Anita hade jag fått kontakt med via en av Svenska Kryssarklubbens gastlistor. Redan när jag mötte gänget på busstationen i Kristiansand märkte jag att Anita  och Fredrika hade funnit varandra och att det var något med Ola som inte stod rätt till. Han anförtrodde sig snart att han inte drog jämnt med Anita. Trots ett antal ”skeppsråd” så blev stämningen till slut så tryckt att Ola valde att lämna efter fem dagar. En stor besvikelse som i alla fall påverkade min sinnesstämning under stora delar av denna etapp. Som tur är hade vi härliga seglingar och kom till flera fantastiska platser. Efter lite inledande varannandagsväder bjöds vi ett underbart högsommarväder, som flera norrmän vi pratade med inte kunde minnas att de hade varit med om tidigare.

Drygt tre dygns egentid i Kristiansand för att ladda batterierna och få lite lappsjuka på nytt. Kristiansand kändes som en riktig stad och det kändes nästan lite uppfriskande efter alla idylliska puttinutt-ställen. Staden lär vara Norges sjätte stad i storleksordning och den kändes äkta och levande. Någon hävdade dessutom att det var Norges mest expansiva stad. Det var gammalt och nytt i en ibland väl brutal blandning. Fast varför visar jag då en bild på den gamla staden? Kluvet…
Bunkringen avklarades snabbt och effektivt och vi kastade loss samma dag som den nya besättningen mönstrade på och kvällsmotorerade ut till en naturhamn alldeles utanför stan. Dan efter blev det segla av.
Lederna är inte alltid så tydligt utmärkta i de norska båtsportkorten. Men, om man istället för att gå ut på öppet vatten letar sig fram i trånga sund upptäcker man både leder och mysiga små samhällen. Här Ny-Hellesund. Kanske borde vi ha stannat till här och insupit mer av atmosfären.
Ny-Hellesund
Ny-Hellesund är fredat, vilket jag tolkar som motsvarigheten till vårt kulturminneskydd. Det osar av historia kring denna uthamn som centrum för sjöfart redan på 1600-talet och som vallfartsort för konstnärer och författare.
Som skulpturer utan någon människas hand.
Ibland kan man förledas tro att berg är lent som sammet.
Ryvingen fyr.
Tången ser livskraftig ut. Jag fick upp en vacker bit i ankaret och funderar på om man skulle plocka upp en bit och torka…
En bit väster om Kristiansand hände något. Nästan inga båtar. Nästan inga hus. Nästan inga människor. Visste de möjligen något som vi inte visste? För att vara slow sailing hade vi tillrygalagt en ganska lång distans, 37 M. Ja, ja, inte jättelångt, men allt är relativt. Och när vi började leta natthamn hade vi några alternativ. Det kunde ju vara fullt där det var lämpligt för oss att ligga… Med spänning rundar vi udden till vik nummer ett. Inte en båt. Helt magiskt. Vin och ost på berget i solnedgången innan vi sätter igång med maten.
Samtidigt denna smygande känsla av att vara utelämnad. Varför vill inga andra segla hit? Solen går ner i säck och hela dagen därpå regnar det. Vi ligger still. Fascinerande hur snabbt en sysslolös dag kan passera. Många besättningar på Aquileja har fått lära sig Hasty patience och även denna besättning verkade bli såld på spelet.
Natten därpå ska vinden vrida till frisk västlig och vi bör flytta på oss. Framåt kvällningen blir det en lucka i regnandet och vi drar oss in mot land och upptäcker när vi kommer ut vilket bra skydd vi haft. Vi är nära Lindesnes nu och jag blir påmind om den respekt för hårt väder man bör ha för denna kuststräcka. Vi får skydd på svaj i Tjaumshavn. Egentligen hade vi tänkt gå längre, in genom den smala passagen till höger i bild och kasta ankare i basssängen innanför. Inga jättemarginaler, men fullt möjligt enligt vår hamnbok. Föraren av en mötande motorbåt menar dock att vi kanske kommer in, men inte ut, när vattnet sjunkit. Vi låter bli och ligger lugnt och tryggt där vi ligger.
Dimma och vi bedömer sikten till som sämst 50 meter. Det visar sig att segling av det här slaget var något nytt för samtliga gastar ombord. Men, med radar, AIS och automatisk mistsignalering (en lång, två korta varannan minut), så tror jag alla ombord kände sig lugna. Så småningom lättade dimman och plötsligt sa det pang och fockskotet fladdrade löst i vinden och en incident någon dag innan fick sin förklaring.
Har ni som är båtägare varit med om att ha hittat någon bult eller mutter på däck? Ingen behaglig känsla när man inte hittar var sådana små, men möjligen kritiska detaljer kan höra hemma. Någon dag tidigare hittade Ola dessutom en avbruten bult på däck. Vi letade på tänkbara ställen där den borde höra hemma och jag lät mig hissas upp i masttoppen, men allt såg ut som jag tyckte det borde se ut. Hur kunde vi ha missa bulten i skotvagnen som schacklet till fockskotblocket var fäst i? Med tanke på att det ändå gick att segla en bra bit, måste resterande bit av bulten ha suttit fastkilad så att det inte syntes att den var av och på ett sätt om gjorde att att den fortfarande fullgjorde sin funktion. Just i den här situationen ledde det inte till någon stor dramatik när blocket lossnade. Någon timme senare i hamn satt en ny bult på plats. Men, jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som hade hänt om. Om någon suttit på fördäck och fått blocket i huvudet. Om vi hade haft en tight kryss i hård vind. I just det här fallet hade vi bara kunnat byta försegel om jag inte hade hittat någon lämplig ersättningsbult ombord, men tankarna far iväg. Hur mycket och vilka reservdelar ska man egentligen ha med sig. Det går ju inte att gardera sig för allt, då skulle man ju snart segla omkring med en hel båttillbehörsbutik.
Norrmännn är för goa ibland. Vi hade läst på att det inte gick att tanka vatten i Lillehavn, ett naturligt stopp innan man rundar Lindesnes fyr. Istället gick vi in till något som kallades Lindesnes Kystkulturcenter. Killen som skötte ruljangsen stod på bryggan och tog emot och berömde oss för vår tilläggning. Han drog snabbt fram en vattenslang till oss och vi förklarade att vi bara ville tanka vatten för att sedan gå vidare till Lillehavn. Rätt vad det var stod han på kajen och drog lite försynt fram var sin liten flaska med en slags bitter. – Konen min tyckte ni burde få hver sin ankardram. Vad för övrigt kulturen i detta Kystkulturcenter  bestod i begrep jag mig aldrig på, i bottenvåningen härskade framförallt tyska fritidsfiskare som rensade fisk. Vi försökte köpa av dem, men det blev nobben. För dåligt med fisk nu för tiden, förklarade man.
På väg ut mot Lillehavn blev vi påminda om det vi blivit varnade för, att vinden ofta ökar kraftigt när man när man närmar sig udden. Plötsligt vräktes båten ner och vi fick en s k broach, d v s det fenomen som innebär att båten kränger till så kraftigt att man tappar styrförmågan och båten går upp mot vindögat och sedan rätar upp sig igen. Vi drog ner storseglet och seglade vidare bara med den självslående focken. I Lillehavn ligger man långsida mot en liten brygga och som tur är fanns det en plats ledig för oss innanför den enda båt som redan låg förtöjd. Den här gången var det vi som bjöd på ankardram och så stiftade vi bekantskap med Helge (nummer två från vänster) och Leif (längst till höger) som bodde i Fitjar på ön Stord och var ute med en liten motorseglare (med betoning på motor). Helge var musiklärare och Leif var konstnär, se t ex https://galleriguddal.no/utstilling/fast-sommarutstilling/.
Lillehavn var en ovanligt trevlig blandning av gammal och ny bebyggelse. Efter några dagar ute i vad som emellanåt kändes som in the middle of nowhere, kändes det som en tydlig kontrast att komma hit.
Med vårt besök på Lindesnes fyr, Norges sydligaste punkt, bidrog vi till den skara som lär summeras till 80 000 besökare per år. Man hade gjort kommers av det hela med inträde och utställningar, men det förtog inte den häftiga känslan av att vara här. Vädret var typiskt Lindesnes-väder, soligt och man blåste nästan omkull, sannolikt en Liten kuling. Norrmännen använder sig av begreppet Liten kuling (10,8-13,8 m/s), vilket man i Sverige vanligtvis refererar till som en hård bris. När vinden kommer en bit över 10 m/s är det ju fråga om mycket vind och då tycker jag begreppet Liten kuling är mycket bättre. Bris, även om den nu skulle vara hård, låter ändå lite mer lättjefullt i mina öron. Jag tänker gärna på en glittrande fjärd och avkopplande segling när jag hör ordet bris. Liten kuling sänder en tydligare varningssignal. Tillbaka till fyren: Den är fortfarande bemannad. Den enda i Norge.
Jag har aldrig varit på Kap Horn, men i mitt sinne ger naturen ett intryck som berättigar Lindesnes att omnämnas som Norges Kap Horn. Både vackert och lite skrämmande. Enligt NRK båser det kuling här 265 dagar per år. Jag antar att man då börjar räkna fr o m 10,8 m/s.
Norsk humor 🙂 Tåke betyder förresten dimma.
En segelbåt för segel glider med vinden runt udden. Imorgon skulle vi åt motsatt håll…
Ibland kan jag helt försjunka i utställningar i både bilder, föremål och texter. Jag förflyttas tillbaka i tiden och försöker leva mig in i hur det var då eller så slås jag av hur viktiga vissa företeelser var förr, företeelser som tappat sin betydelse idag, t ex hur viktiga fyrarna var för sjöfarten och det hårda och isolerade liv som fyrpersonalen sannolikt levde. I bergrum under fyren fanns en fotoutställning om norska fyrar och den här bilden är från Torbjörnskaers fyr. Ur fyrvaktarens protokoll från 1884 kunde man läsa: ”Sjöen slo ind ett vindu i fyrbygningen. Fandt sild på gulvet…”
Med tanke på hur mycket jag hade hört om Lindesnes, så blev passagen lite av ett antiklimax. Otypiskt Lindesnes-väder. Sydostlig eller ostlig vind, mulet, lite regnigt och relativt lugnt. Osäkra källor, men jag har för mig att den förhärskande vindriktningen fortfarande är SV (någonstans i närheten lär den ändras till NV) och någonstans hade vi sett att Lindesnes var Norges soligaste plats. Relativt lugnt i alla fall vid vår passage runt åtta på morgonen. Leif och Helge gav sig iväg redan vid fem för att vara på den säkra sidan. Vi var inte lika tidiga, men reviderade vår plan och klev upp ett par timmar tidigare tidigare än vanligt.
Det ger ofta utdelning att leta sig fram genom små sund. Ofta hittar man små byar och hamnar. Här passerar vi Ulleröyhavn.
Farsund byggdes upp i jugendstil efter en brand 1901. Vi tog en liten omväg för att spana in byn och eventuellt göra ett lunchuppehåll. Vi tog en svängom in i hamnbassängen utan att ta ner seglen. Oss ovetandes låg Leif och Helge i hamn och undrade vad vi hade för oss.
Jag hade fått ett tips om att inte missa Hidra. Tack Aina! Vinden var nu rätt frisk, sikten halvkass och inseglingen bitvis trång, inramningen lite hotfull och stämningsfull på en gång. På väg in nu mot Rasvåg, en av de två större hamnarna på Hidra, som för övrigt visade sig vara två öar. Den andra beryktade platsen längs vår rutt, Lista, hade vi nu också passerat. Frampå dagen tilltog både vind och regn och vi såg aldrig Lista. Men, det här var väl det närmaste busväder vi kom. Inga slängjippar inte…
Trolsk stämning när de låga molnen bäddade in bergen som omgav byn och hamnen. Vår tyske båtgranne associerade med Sagan om ringen. Låter som en rimlig jämförelse, men jag är inget fantasy-fan så filmen har jag inte brytt mig så mycket om.
Rasvåg
Rasvåg.
Rasvåg från vägen upp mot lotsutkiken. Lotsarna spanade åt ett annat håll och främst under dagar med klarare sikt, får man förmoda..
Ny dag och ett nytt samhälle eller i alla fall ett helt annat intryck.
Rasvåg. Hit skulle jag vilja komma tillbaka.
Hej då Rasvåg!
I Sverige tror jag många tänker på en fjord som en djup havsvik omgiven av branta bergväggar. I allmänt danskt och norskt och även bohusländskt språkbruk är fjord bara en havsvik vilken som helst, t ex Oslofjorden. Limfjorden i Danmark borde väl egentligen ha bytt namn till Limsundet efter det att en storm öppnade upp vattenförbindelsen i väster. Tillbaka till Norge. Det här var i alla fall första gången vi närmade oss en fjord som vi vill att den ska vara, brant, smalt och lite dramatiskt. På väg in mot Flekkefjord som dock är en by (stad). Solklart eller hur?
I Flekkefjord vinkade vi av Ola vid busstationen, f d järnväggstationen, från vilken man också hade kunnat ta cykeldressinen. Ola föredrog dock bussen. Flekkefjord har präglats starkt av ett handelsutbyte med Holland och den gamla stadsdelen kallades för Hollenderbyen. Holländare bosatte sig tydligen i Flekkefjord och norrmän från trakten utvandrade till Holland.
Längre tillbaka i tiden dominerades hamnbassängen av segelskutor. Nu var den rätt ödslig och staden är väl egentligen inte värd en omväg.
Omvägen till Flekkefjord ledde dock till att vi även gick igenom Hidrasundet och det är värt en omväg. Dramatiska klippor och vacker natur och kor som går och  betar i vad som ibland mer ser ut som sluttande trädgårdar än sluttande betesfält. Jag får ju för mig att det är fråga om fjällkor så fort man hör bjällror. Sannolikt en from förhoppning.
Flekkefjords hamn lockade inte till någon övernattning, så relativt sent på kvällen anlöpte vi Hidras andra större hamn, Kirkehamn. Varför heter hamn nu hamn plötsligt och inte havn, undrar språkpolisen. Ja, det står faktiskt Kirkehamn i hamnbeskrivningen. Och det brinner inte…
Ja, vad ska man säga…
Heter man Kirkehamn bör ju kyrkan stå mitt i byn… öhh, mitt i hamninloppet… Och svaert betyder inte svart som en i besättningen trodde, som letade efter den svarta kyrkan.
Kirkehamn.
Förutom vid en krog, där det fanns ”riktiga” gästplatser, kunde man ligga lite varstans i hamnen som här där vi hittade en tom bryggnock. Lite charmigt när det inte är så välstrukturerat.
Innan vi lämnade lade vi till med båten utanför fiskaffären och handlade middag, kolja. Hyse på norska. Räkorna var dock slut 🙁
Vi åkte ändå på räkmacka när vi kom ut. Vi började med Code 0 och seglade i stadig fart. Sedan vred dock vinden och vi hamnade längre och längre ut från kusten. Code 0 är ju ett nytt segel för mig, men jag kunde konstera att om man går över ca 140° vindvinkel så börjar den bråka med en. Norr om Hidra började landskapet ändra karaktär. Successivt avlöstes de lite dramatiska, ibland hotfulla bergen av snällare klippor, som påminde mer om runda vänliga Fjällbackaklippor.
På väg upp från Hidra mot Stavanger finns det inte så många hamnar och vill man stanna till på vägen är Egersund ett naturligt val. Återigen stötte vi på Leif och Helge, vilket ju var trevligt. Egersund däremot kunde man annars ha avvarat. Kul grej med hamnkontoret på bryggnocken. Det var väl det mest bestående intrycket. Inseglingen till Egersund kantades av industrier och hamnanläggningar. Själva staden kändes ändå som en stad på deken. Överallt såg vi lokaler att hyra eller fastigheter till salu eller igenbommade verksamheter som t ex detta lite charmiga f d hotell. Vid vår kvällspromenad i centrum var det spöklikt folktomt. När vi däremot lämnade staden norrut kantades stränderna av tjusiga förorter. Drabbas en del norska städer av samma utarmning som centra i många amerikanska städer?
Även denna dag var vinden med oss och nu kunde Code 0:n få vara uppe hela vägen upp mot Jaerens rev, så vi tuggade sjömil i ganska rask takt. Återigen ändrade landskapet karaktär. Vi såg långa sandstränder och bakom dem påminde vyerna om Skåne eller Danmark. Tråkigt har en del sagt, men rätt fint tyckte jag. Men, det är klart, solen förgyller det mesta.
Jaerens rev får symboliseras av denna västprick. Vilka rysarhistorier jag har hört om denna passage. Här lär det finnas gott om vrak. Just idag var det rena glidarvädret.
Ett naturligt stopp för många efter Jaerens rev är Tananger. Hamnbeskrivningen sände vibbar omTananger som en lite större, könlös gästhamn. Och det var varmt. Tananger lockade inte och istället styrde vi mot denna lilla pärla, ön Rott. De allra flesta norrmän vi träffar är både  trevliga och hjälpsamma. De är nyfikna på vår segling och kommer med allehanda tips. Här på Rott t ex rodde en kvinna fram till oss i sin kajak och hälsade oss välkomna och berättade om ön och sin familj. Det visade sig att vi råkat lägga oss på en privat plats, men inte gjorde det något. – Det kunde ju inte ni veta! Och vi hade faktiskt frågat runt om vi låg OK…
På ön hade man dessutom ställt samman en liten guide för att gästande turister skulle kunna hitta runt på ön. Spännande historier om hur tyskarna under kriget förvandlat ett av husen till utsiktstorn med strålkastare, om hur ett brittiskt plan beskjutit tyskarna men själv fallit offer för bomben när den exploderade i luften, om hur elen kom till ön först på femtiotalet, om ett f d hippiekollektiv, om fågelområden som försvunnit p g a råttinvasion, om fynd från järn- och stenålder, om ett skepp som förlist utanför med Stavangers kyrkklockor som skulle till Tyskland för att smältas ned och gjutas om till kanoner och om hur man hittade vraket och hittade allt utom kyrkklockorna, om hur invånarna på ön skördade äpplen i vattnet efter att ett fartyg med äpplelast hade förlist (så till den grad att det senare började växa äppelträd på ön). Med reservation för sanningshalten p g a bristande kunskaper i norska.
Tänk att en sketen, liten terrier kan få en hel fårskock att sätta av i galopp.
Här kunde man skåda många fåglar innan råttorna kom. Några arter överlevde. Vackert och rofyllt så det förslår. Det enda som egentligen störde friden var Stavangers flygplats som inte låg så långt bort och så var det en rätt intensiv helikoptertrafik som jag antar var relaterad till oljefälten utanför.
Och nu går solen ner i ett alldeles spegelblankt Nordsjön. Hur ofta händer det? Långt där borta borde Shetlandsöarna ligga…
Välkommen till Kvitsöy. Säger han (hon?) det?
Jag hade lagt in några extra dagar för det fall vi skulle ha behövt invänta bättre väder från Lindesnes upp förbi Jaeren, så nu hade vi lite utrymme för att slappa. Jätteskönt! Två nätter låg vi i Ystaböhamn på Kvistöy. Jag tror jag har nämnt tidigare att vinden här kan ändras snabbt och att prognoserna inte alltid är helt tillförlitliga. När vi t ex låg utanför Kristiansand hävdade YR att det i detta då var soligt och klarblå himmel. Vi såg bara en grå himmel. Idag på Kvitsöy skulle det vara näst intill stiltje på eftermidsagen. Väl förhöjda på Kvitsöy tyckte jag plötsligen att det började bli lite dragigt när jag låg och solade. Kollade Windy och just nu skulle det blåsa 5 m/s. Hmm, det där var inga 5 m/s. Jag slog på instrumenten: 10-14 m/s!
Sedan barnen mönstrade av har jag inte haft så många badkompisar.
En båtgranne från Sandnes söder om Stavanger kommenterade att man inte brukade bada så ofta på Kvitsöy. Underförstått, det brukar vara för kallt.
Men, nu hände något, båda mina gastar klev ner i vattnet och Fredrika gjorde det på det mest utmanande sättet.
Kvitsöys ståtliga fyr som stått där sedan 1859. Man stoltserar med att det är det äldsta stentornet i Norge som fortfarande används som fyr. Som fyrplats betraktad är dock Lindesnes fyr äldre. Redan 1655 började man tända eldar uppe på berget vid Lindesnes, här fick man tillstånd att ända eldar 1700.
Men, vad är nu detta för spaceat ställe som bryter mot idyllen? Jo Kvitsöys relativt nya (2003) sjötrafikledningscentral, VTS Kvitsöy alltså. Den täcker ett rätt begränsat område, från Jaerens rev i söder upp till Bömlafjorden, strax norr om Haugesund, i norr. Men detta är tydligen Norges mest trafikerade vatten.
Överhuvutaget hade Kvitsöy en fantastisk natur. När vi anlöpte Ystaböhamn gled vi in genom öar som fick mig att tänka på Stora Nassa. En man vi mötte som rastade sin hund och bodde på ön, menade att detta är ett Färöarna i miniatyr. Oavsett vilket, jag var helt hänförd när vi hamnade här på nordvästra delen av ön.
Tja, vad ska man vänta sig av hagens svarta får? 🙂 Apropå de allerstädes närvarande fåren så är tydligen Kvitsöy-lamm ett begrepp i Norge. Restaurangerna står på kö för det fina köttet som lär ha smak av både sälta och örter.
Här bevakade tyskarna delar av den norska kusten. Skickligt gömt i naturen. Och fascinerande att så mycket är kvar nästan 75 år senare.
Det var en väldigt rofylld atmosfär på Kvitsöy.
Dåtidens tjänstebil. Sådana här agentbåtar var tydligen inte ovanliga i Norge, inte Agent 007, utan säljagenter. Den här båten körde runt och lät presumtiva kunder komma ombord och smaka på öl och lägga beställningar. Båten levererades till Hansabryggerierna 1944 och med undantag för en period då tyskarna lade beslag på båten, seglade den som agentbåt ända till 1974. Tyckte det lät jättekonstigt först, men om man betänker hur det norska vägnätet såg ut då, så verkar det ine helt ologiskt. Båten var jättefin och det är inte svårt att föreställa sig vilket jobb familjen som ägde båten lagt ner på renoveringen.
En av de finaste trädgårdar jag kikat in i. Här hade man verkligen lyckats med rumskänslan. Fjärran från hur långt vi kom i vårt hus, men långt bättre än den känsla jag ens vågade drömma om.
Nu står vi uppe i Kvitsöys fyr och tittar ner på Aquileja och det gör vi tack vare vår båtgranne Vegard. – Ring mig om ni inte kan betala inträdet med kort, så löser jag det. Vips, så hade han betalt inträdet för oss tre på 150 NOK. Vips är den norska motsvarigheten till Swish. Det var inte tal om att vi skulle göra rätt för oss. Sedan kom det fram att han snart kulle börja på ett nytt jobb, som chef för Kvitsöy kommun och detta var ju en bra lärdom att ta med sig som han uttryckte det. Skulle du läsa det här Vegard, än en gång tack för din generositet och lycka till på nya jobbet! Kommun ja, trots den ringa folkmängden om 520 bofasta, är det inte Norges minsta kommun till invånarantalet, bara till ytan. Om jag fördstod det rätt, kommer det att ske kommunsammanslagningar över hela Norge under nästa år. Kvitsöy och några andra öar utan landförbindelse har dock undantagits från denna reform tills vidare.
Vy över inloppet till Ystaböhamn, österifrån.
Idag går det bilfärjor från Stavanger till Kvitsöy. Trot eller ej, men just nu är man i färd med att bygga en vägtunnel till ön. Kommunikationerna till just Kvitsöy var väl i o f s inte motivet för att bygga en tunnel, men om jag förstod det rätt var topologin lämpad för en avgrening upp på Kvitsöy. 16 miljarder norska kronor ska kalaset kosta. Hur ser egentligen den samhällsekonomiska kalkylen ut? Vi noterade, icke otippat, att det fans två läger, de som var för och de som var emot. En sak är ju säker, Kvitsöy kommer att förändras. När vi låg i hamnen pekade Vegar ut en passerande båt för Anita. Det där är en av Stavangers rikaste män. Han vill bygga ett stort hotell här. Skynda er till Kvitsöy om ni ill uppleva amosfären B.T.! Lite osäkert när tunneln kommer att stå klar, men runt 2026. B.T? Before Tunnel.
Kvitsöy
Det går inte att låta bli… Dagen därpå är det dags att styra mot Stavanger.
Så är jag då i Stavanger och väntar på ny besättning. Det blev något knas med planeringen, så egentiden här blev i kortaste laget. Rymdskeppet till höger är Norges oljemuseum. Jag har hört flera säga att det är väl värt ett besök. Hoppas jag hinner in där.

Jag kan inte låta bli att raljera över de ibland tokiga priserna i Norge. På Coop på Kvitsöy hängde påsar med Bridgeblandning som lockbete vid kassan. Men, vem lockas när priset är 97,90, motsvarane 108 SEK? Det känns ju som vansinne. I Norge kan man köpa mellanöl på Coop, en liten burk grön Tuborg kostar motsvarande 25 svenska kronor. En snabb jämförelse får Systembolaget att framstå som rena lågpriskedjan: 9,10 kr. En mjölchokladkaka kostar över 50 kr och en stor läsk går på ca 35 kr. De höga priserna på godis och läska förklaras av den höga sockerskatten i Norge. Sedan kan man plötligt bli glatt överraskad över en normalstor kartong med jordgubbar: 20 NOK! Rena fyndet.

Stavern-Kristiansand

Med Johan Eriksson och Lars Johansson
5-15 juli
Rutt: Stavern-Nevlunghavn-Langesund-Stråholmen-Jomfruland-Kragerö-Risör-Arendal-Valöyene-Grimstad-Lillesand-Gitkilen-Torsöya-Kristiansand

Enligt somliga skulle kommande period bjuda på en av de vackraste kuststräckorna längs norska kusten. Och då har vi ju ändå inte närmat oss de spektakulära fjordarna ännu. Mina nya gastar, Johan och Lars, fick dock ingen drömstart. Gammal dyning och måttligt med vind ledde snabbt till att båda blev sjösjuka. Men, den gamla präktiga devisen ”Inget ont som inte har något gott med sig” står sig. Vi ändrade planen och gjorde en kort segling till Nevlunghavn som visade sig vara ett mysigt litet samhälle. Så småningom visade det sig att mysiga samhällen och städer var det gott om. Den ena idyllen efter den andra avlöste varandra: Langesund, Kragerö, Risör, Arendal, Grimstad, Lillesand…

Nevlunghavn och skitväder.
Hamnplatsen för oss? En i besättningen hade i alla fall vänt ut och in på sig…
Den egentliga hamnen var inte ämnad för segelbåtar.
Här och var finns dessa telefonkiosker bevarade. ”Vernet kulturminne” kan man läsa och 100 av tidigare 5000 kiosker har bevarats. Oklart dock om de fortfarande fungerar. Någon hårdvaluta att testa med hade vi inte på oss. Hur många har vi kvar i Sverige?
Lokalbefolkningen gjorde rätt och passade på att kose sig inomhus när regnet strilade ner.
Trots en massa nyanser av grått var samhällets charm uppenbar.
Dagens bästa shabby chic…
De slagna hjältarna reste sig dock snabbt och vi kastade loss i regnet och i den nu friska vinden seglade vi för bara focken till Langesund.
En tuff start bör naturligtvis avslutas på ett sätt som ger lite upprättelse för dagens incidenter, en retroaktiv ankardram – för förtöjningen i Nevlunghavn. I Langesund knöt vi fast oss utanpå en annan båt och då har man kanske inte gjort sig förtjänt av någon ankardram? Eller vad säger regelboken?
Hoppla! Tur att vi inte hade läst på att en dram motsvarar någonstans mellan 2,5-4 centiliter.
Med whiskey i benen ska det rockas. Med kamera på magen stod jag plötsligen på något som kändes som en pressläktare. På scenen stod norska Madrugada. Riktigt bra. Fast därom var besättningen inte helt överens.
Langesund by night. Redan på Koster såg vi siluetten av berg längs den norska kusten. Det överraskade mig att det var så högt redan här och det ger en särskild prägel åt landskaparet med de blånande bergen i fonden när man blickar in mot land.
Nästan anhalt var en fridfull idyll, Stråholmen. Vår favoritö sa någon. Finaste ön i den här skärgården sa en annan. P g a det ringa vattendjupet var det med viss tveksamhet vi la till utanför hamnpiren. Tidvattnet var på väg ned, men båtgrannen stack 2,25 mot mina 2,08, så så länge han höll sig flytande…
Lars var lite insnöad på nautisk litteratur och hade med sig ”Havneboka … Havnebeskrivelser för seil- og motorbåter” utgiven 1953. Det var tack vare den lockande beskrivningen i denna bok som vi kom till Stråholmen.
Om naturtyper är som språkområden, så klingade inte Stråholmen av norska. I likhet med, visade det sig senare, Jomfruholmen upplevde jag dessa båda öar som land som slitit sig loss från någon annan ände av Norden och hamnat just här i sitt sökande efter en ny hemvist.
Det kan ju kanske bli långtråkigt på en liten ö som Stråholmen, men då kan man ju alltid ta en ritt på denna häst. Väldigt kreativt. Allt utskuret ur ett däck.
En pytteby, en bit från hamnen.
Denna tjusiga fyr på Jomfruland har en, här knappt synlig, nedlagd grannfyr. Man kan dock gå upp i den nedlagda fyren och jag såg fram emot vad jag föreställde mig måste vara en betagande utsikt över ön, skärgården och havet. Inträdet var 20 NOK och kortbetalning skulle gå bra.  Men, vad konstigt, mitt kort fungerade inte. Men, mitt Norwegian-kort borde väl fungera då. Nähä, inte det heller. Vi provade totalt sex kort och tjejen i kassan började beklaga sig över att de hade haft lite problem med utländska kort. Med tanke på att de faktiskt gick ut med att de accepterade kortbetalning, kunde hon kanske tänka sig att släppa in oss ändå? – Nei, jeg har strenge ordre… En stund innan i fyr-kaféet: Kunde man kanske ta en påtår? Nei, beklager. Hrmpf. Surade en stund och funderade över om detta hade hänt om jag hade varit i Danmark.
Jag lyckades lära Johan att äta gröt, men inför den stundande cykelturen Jomfruland runt krävdes tydligen lite extra energi. Men, ost och potatis måste väl ändå vara en udda kombo?
Det finns två cyklar på Aquileja, så vi behövde en tredje och vi uppsökte därför öns cykeluthyrning. Den roligaste norrmannen hittills måste vara denne cykeluthyrare. Han inte bara var rolig och lite småslug, rätt var det var deklamerade han en dikt av Tomas Tranströmer, så vackert att han rörde sig själv till tårar.
Kändes som om jag var på Fårö, men vi är fortfarande på Jomfruland. Även här fick poesin blomma och naturen gav upphov till följande dikt av Theodor Kittelsen: Det hvisker och synger med jublende toner. Det klinger av klokker og graater og lokker. Hvem er det som spiler paa harpen, saa tonen triller i glaede og smerte? Er det livet? Er det drömmen?
Vi trampar vidare…
… på denna väldigt behagliga ö.
Ett med naturen. Från topp till tå.
Alla hus är inte vita (eller gjorda av stenar).
Man kanske inte förknippar Norge med sandstränder, men efter att ha varit på Lofoten vet jag bättre och blev egentligen inte överraskad. Fast, kanske lite ändå 😉 Vi är fortfarande på Jomfruland.
Om nu Jomfrulands naturspråk inte klingade så norskt, så behövde vi inte segla långt för att komma till ett helt nytt språkområde. Om det vi sett tidigare under vår seglats mer känts som dialektala skillnader jämfört med Bohuslän, men emellanåt även jämfört med Stockholms skärgård, så börjar det kännas som Norge på riktigt när vi på väg mot Kragerö närmar oss det sund som heter Kreppa.
Kreppa
Kreppa. Bäst att att stanna upp och släppa fram mötande båt. Här var det trångt och ”blått” (grunt) vatten in mot kanterna.
Kreppa
Vad har vi månne fått syn på nu?
Kreppa
På väg in mot Kragerö.
Kragerö är en fantastisk liten stad med hus som klänger på bergväggarna med utsikt över vattnet. Edvard Munch lär ha utnämnt den till ”perlen blant kystbyene” och Christian Krohg (norsk konstnär och författare) menade att ”Denne byen burde males!”.
Det började en gång i tiden som utskeppningshamn för timmer. Förmodligen var det dagens Öya som ursprungligen hette Kragerö och sedermera gav namnet till hela staden.
Utsikt från Öya.

Har vi nu plötsligen hamnat i någon Medelhavsstad? Nejdå, vi är fortfarande i Norge, i Risör eller i ”Den Hvite By ved Skagerrak”. Staden sägs ha en av Nordens bäst bevarade trähusbebyggelser. Sämre utsikt från sittbrunnen kan man ha.
De allra flesta av de gästande båtarna låg lite utanför, i en traditionell gästhamn. Men, vi chansade och letade oss längre in och si där fanns en ledig plats.
Associationerna till Medelhavet fick även näring av vår förtöjningsplats direkt vid stadskajen. Morgonen därpå kom dessutom hamnvärdarna och delade ut ”gratis” frallor (och lakritsbåtar). Trevlig gest.
Förra året åkte jag med en bilfärja byggd helt i trä som trafikerade rutten Stubbeköping-Bogö i Danmark. Inte unikt, som jag trodde. Även Norge har sin bilfärja byggd i trä. MF Öysang hade ett av sina färjelägen alldeles bredvid oss. Vi såg den även ute på sjön på väg mot en brygga som definitivt inte såg ut som om den var lämpad att släppa av de bilar den hade ombord, så hon plockade nog upp bara passagerare också. Byggd 1950 är hon i alla fall Norges äldsta träfärja som tar ombord bilar.
Vad som på utsidan förvisso såg ut som en fin träkyrka, Risör kirke, visade sig vara ännu vackrare på insidan. Vi skulle bara kika in och vips hade vi lite oskyldigt plankat in på en kammarmusikkonsert. Berliner Camerata var det som gästspelade vackert för oss.
Jag undrar hur det ser ut inne i ett hus som dekorerats så fint på utsidan. Jag avhöll mig dock från att knacka på.
Lars är en stolt ägare och seglare av en IOD. En hittills okänd båttyp för mig, men här fick vi syn på en och nu vet jag lite mer 🙂
Sörlandet lär ska ha Norges bästa väder och kanske bidrar det även till att man överallt möts av så många prunkande rosenrabatter. Det hade jag inte väntat mig.
Solen går ned i ryggen, bakom bergen, men vackert är det ändå.
Vist är det lite märkligt? Det är skönt att komma i hamn, men ännu skönare att få kasta loss och ge sig ut, inte minst på ett sådant här hav. Dagens mål är Arendal.
Skulla man stanna till på alla mysiga ställen skulle man ju inte komma någon vart alls. Visserligen var mottot Slow sailing, men det får finnas gränser. Så därför fick denna idyll med bebyggelse på var sin sida om ett sund passeras obesiktigad,  förutom från sjösidan då. Men vi seglade eller snarare gled långsamt genom sundet så vi hann ändå insupa en liten del av atmosfären.
Ja, var var vi då? Lyngör!
Ett något bisarrt skäl till att vi fick avbryta seglandet, var detta internationella Power boat race som avhölls i Hagefjorden. Vi möttes av fartyg som beordrade oss att upphöra med vårt planlösa kryssande och ta ner seglen och gå så nära land det bara gick. Jo, jo, inte ville man få en sådan här i häcken.
Arendal gav ett väldigt trevligt intryck med vita hus som klättrade upp på bergen. Börjar det kännas igen? Men, något är annorlunda. Plötsligt fick jag en illusion av ett San Fransisco i miniatyr. Långsökt? Kanske det. Här ser vi i alla fall lilla Golden Gate-bron.
Här skönjer vi kullarna i lilla San Fransisco och utanför har vi naturligtvis lilla Stilla Havet. Även temperaturen var på kaliforniska nivåer. För syns skull tog jag på mig en T-shirt när vi skulle äta middag vid åttatiden.
Man ser i och för sig många STORA trähus i Norge, men det här, det gamla rådhuset, måste väl vara en av de pampigaste träbyggnaderna?
Inte helt ovanligt att även hus förses med dessa galjonsfigurer eller vad det nu är. Någon som vet?
Träkåkar i lilla San Fransisco. I centrum var bebyggelsen rätt blandad, nytt och gammalt. Men nyare bebyggelse fastnar liksom inte lika lätt på min lins…
Om jag minns rätt förväntade vi oss utifrån sjökortet att det skulle dyka upp en grön lysboj. Så här såg det ut i verkligheten.
Ute till havs blev det lätt lite kyligt i motvinden. Vi tog en en paus och värmde upp oss bakom Valöyene. Dess mäktiga båk vägledde oss in.
Valöyene. Egentligen är ju Norge, Norge. så varför känns det så lockande att hela tiden leta efter likheter med andra platser? Men, visst känner man igen den norska Bohusgraniten 😉
Underbar plats och relativt fritt från maneter. Jag badade, men jag hade inga badkompisar under den här etappen. Varför stannade vi inte kvar här över natten?
Hamnen i Grimstad. Ytterligare en vit idyll. Börjar vi bli lite mätta?
Grimstad har ett litet sjöfartsmuseum som kanske inte var någon höjdare i sig. Men, för mig blev det en mental nostalgitripp. Grimstad är eller möjligen var, basen för Uglandrederierna som idag verkar vara en stor och välkänd koncern i Norge. Den nedre av båtarna är en modell av m/s Evita levererad 1958 av Öresundsvarvet i Landskrona till just Uglandrederierna. Min morfar var under nästan hela sitt yrkesliv verksam vid Öresundsvarvet och som jag förstått det var han även god vän med delar av familjen Ugland och även min mamma talar med värme om dem. Jag var väldigt fäst vid min morfar, Bertil Karlbom, och under min barndom var hans hem och Landskrona en central punkt i mitt liv och det var alltid spännande att få följa med till varvet. Han dog alldeles för tidigt och det slår mig att han då var 63 år gammal, lika gammal (eller ung) som jag är idag. Jag var nio då och min mamma ville flytta till Stockholm, så så blev det. Men, en liten del av mitt hjärta blev kvar i Landskrona.
Finurligt budskap. Ungefär som ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! ” (Robban Broberg).
Jag kanske har raljerat tillräckligt nu över norska sjömärken. Kanske sov jag under lektionerna om sjömärken när jag gick på navigationsundervisning. Men, ser inte detta sjömärke väldigt olycksbringande ut?
Öppet hav. Så vackert och så lockande att bara dra ut och se var man hamnar. Fin inramning också när telefonen ringde och det var min son Joakim. – Jag och Linnea har förlovat oss. Linnea friade… Ögonen tårades. Vi faller av in mot land.
Lillesand. Idylliskt? Absolut! Det var några som sa att vi måste bara gå hit, men nu är vi knappt mottagliga för fler småstadshamnidyller.

Det fanns dock ett skäl till för att vi gick till Lillesand, inte för partylivet som höll oss vakna in på småtimmarna, utan för att Blindleia börjar alleles i närheten.

Och vad var då detta Blindleia som alla talade om? Bara namnet sätter ju igång fantasin. Vadå blind? Har inte hittat någon förklaring till namnet.

Man tycks inte heller vara helt överens om var den startar och slutar, men en defintion är att ena änden är strax utanför Lillesand och den andra västerut, vid Ulvöya. Enligt någon av de olika definitionerna för ledens start och slut är den ca 20 km lång.

Grejen med leden var att man till stor del seglade inomskärs och då fick skydd för det stundtals vresiga havet utanför. Nu var det ju inte det som lockade oss, utan det vi hört om att det skulle vara en vacker led med trånga, spännande passager.

Kruxet för oss var att leden i öster inleds med en bro med en segelfri höjd om 19 m. Jag har alltid levt i tron att min mast sticker ca 19,5 m över vattenytan och när jag gått under broar med en seglingsfri höjd om 20 m har jag upplevt det som att, jo det gick, men det var med nöd och näppe. Tänk vad bra om jag någon gång hade kontrollmätt masten… I varvets manual uppges masthöjden till 18,5 m, men då är VHF-antennen oräknad som sticker högst upp. Och hur mycket kan jag egentligen lita på varvets uppgifter om min båt? Uppgifterna varierar dessutom i olika dokument. Ingen ordning. Deplacementet uppges i min båtmanual till 7,1 ton. Vid vägning visade sig rätt uppgift vara 8,73 ton (!). Och då är det jättemycket man ska plocka ur båten innan den vägs. Djupgåendet uppges till 1,98 m, men rätt visade sig vara 2,08 m.

Jaha, vad göra? Först var vi inställda på att skippa första delen, men ju närmre vi kom, desto tråkigare kändes det att inte få börja på Gå. Jag kanske kunde låta mig hissas upp i båtsmansstolen, så jag fick lite bättre perspektiv. Hade jag en skiftnyckel med mig upp, kunde jag ju alltid skruva bort antennen om det knep… Så fick det bli. Båtmansstolen var förberedd, men först går vi fram och nosar lite. Se på filmen hur det gick.

Efter ett fikaankare satte vi segel och seglade faktiskt genom hela Blindleia, mestadels för bidevind, så för säkerhets skull hade vi motorn standby vid några tillfällen om det skulle bli för trångt för att slå eller om vi inte hade styrfart för att genomföra ett slag.

Enligt vissa definitioner sträcker sig Blindleia ända hit, till Ulvöysund. men då har man även gått en del på öppet vatten och då faller ju grejen med att det var en skyddad led. Hur som haver, en väldigt vacker led var det i alla fall.
Natthamn vid Torsöya.
Enligt YR sken solen, men hur vi än spanade såg vi ingen sol. Så istället för en slappardag i vår naturhamn drog vi ut på havet för att vädra spinnakern. Den hade inte varit uppe ännu i år. Men, vi lurades av ”solursvridet” (sjöbrisen), så istället för undanvindssegling blev det mest spinnakersegling i bidevind. Långt ifrån optimalt och till slut fick vi ge upp, men jag tror Johan och Lars i alla fall var lite nöjda med att ha satt och sett den.
Så är vi då framme vid denna etapps slutmål, Kristiansand, tryggt förtöjda invid en borg som vakar över oss. Ordningen är återställd. Solen skiner igen. Sommaren är ju långt ifrån över, men jag tackar ändå högre makter för det mestadels vackra vädret vi fått hittills. Det går ju inte att komma ifrån att allt känns lite lättare och blir lite vackrare med sol, blå himmel och värme.
Heter man Kristiansand bör man ju kunna ståta med en sandstrand. Lite oklart dock hur naturlig den var… Skönt att kunna relalalaxa lite 🙂

Slow sailing i all ära, men det blir ju ett myller av upplevelser och till slut blir det svårt att smälta alla intrycken. Hjärnans bandbredd räcker liksom inte riktigt till. Vad hade vi uppplevt och vad ville vi bära med oss? Vi hade en omröstning ombord och följande platser utsågs till favoriterna under denna etapp:

1) Lyngör
2) Kragerö
3) Blindleia, Stråholmen och Risör
6) Jomfruland
7) Kreppa

Sedan kom vi på att vi glömt bort Valöyerne där vi kastade långlunchankare och där var ju jättefint, så då fick Valöyene ett hedersomnämnande. Kanske hade listan sett något annorlunda ut om vi seglat österut istället. Ribban höjs allt eftersom.

En iakttagelse är att segelbåtarna tycks bli allt färre ju längre västerut vi kommer, emedan det fortfarande är gott om både stora och små motorbåtar. Egentligen lite konstigt med tanke på att sjön borde bli grövre ju längre västerut man kommer, något en segelbåt vanligtvis har lättare än en motorbåt att hantera.

Vi har även haft anledning att fundera över norrmän och seglingstraditioner. Under den här etappen har vi nog sett fler segelbåtar som gått för motor än som seglat och jag tror faktiskt inte vi sett någon norsk segelbåt som kryssat. Flera gånger har vi fått tummen upp av motorbåtsförare (!) när vi kryssat oss fram mot vinden och ska man västerut längs Sörlandet blir det mycket kryss då den förhärskande vindriktningen är sydvästligt. Man kunde ju annars tro att det mest skulle väcka irritation när motorbåtar får stanna upp och vänta när vi envist kryssat fram i trånga passager och leder. Istället har vi mötts av förvånansvärt glada vinkningar. Dårfinkar kanske de tycker.

Lars gjorde även en annan observation; nämligen att norrmännen verkar vara duktiga på att lägga till, snyggt och prydligt, utan dramatik. Hemma är det så många som klantar sig, tycker han. Kanske ligger något i det…

Tack Johan och Lars för att ni ville hänga med. Hoppas ni tar med er en massa positiva intryck.

Andhämtning och reflektion

Position: Stavern
3-5 juli
Med mig själv

Det blir ju oftast väldigt trevligt ombord och det som tidigare var bekantskaper kan utvecklas till långvarig vänskap, men det blir också rätt intensivt, så i år har jag adderat ytterligare någon dag för lite andhämtning och egentid och inte minst tid för båtmek och förberedelser för kommande etapp. Antalet punkter på att göra-listan känns konstant, när man är jättenöjd med att kunna stryka någon punkt, dyker strax en ny upp.

Känner ni igen det där förresten med den irriterande hungern som slår till när man är mitt uppe i något och inte har tid att laga mat? Såg jag inte en husvagn med Thai-mat en bit bort? Jaha, öppnade först klockan 14… Javisst ja, normännen har inte riktigt samma lunchvanor som svenskar. In på Coop då. Findus fiskgratäng, det blir bra. Först när jag skull stoppa in den i ugnen uppäckte jag vad jag hade köpt, fisk och makaroner kryddat med muskot. Findusnischad produkt för den norska marknaden? Det var inte gott…

En sådan förberedelse för kommande etapp var att få tag i ytterligare en hamnbok. Den jag hade ombord sträckte sig till Langesund och där skulle vi ju snart vara. Behovet kändes dessutom rätt akut med tanke på de norska sjökorten. Att ge sig in i områden som bara är utmärkta som vatten med 0,5-10 m djup känns som att be om att få gå på grund. Fanns Havneguiden 2 och kanske även trean i båttillbehörsbutiken i Stavern tro? – Nei, jeg hadde den nok hjemme i fjor sommer. Beklager. Det fanns en ”isenkramare” (järnhandlare) i Larvik som även hade lite båttillbehör. Kanske de hade den? OK, men nei. Någon av de tre bokhandlarna i Larvik då? Tre i lilla Larvik förresten – hur lyckas normännen hålla liv i så många bokhandlare? – Jeg kan bestille en for deg, så du kan hente den opp på tirsdag… – Tack, men vi seglar vidare på lördag. – Men, jeg ser at de har en i Porsgrunn… Sagt och gjort, jag kastade mig iväg på bussen till Larvik och därifrån med regionaltåget till Porsgrunn. 

Allt är faktiskt inte så himla dyrt i Norge. Hamnavgifterna t ex, tycker jag är rätt rimliga och jämförbara med dem i Sverige. Nu verkar det i flera hamnar gå en magisk gräns vid 40 fot, så hade jag haft en 42-fotare hade jag kanske inte låtit lika positiv. Men, att åka tåg var dyrt, elva minuters tågresa för drygt 100 SEK. Med resorna kostade mig boken nästan 950 SEK. Nautiska har jag för mig tog 699. Jag stod där och tummade på den, men tyckte den var lite dyr. Kunde man tänka sig lite rabatt om man köpte tre volymer? Nähä, inte det… Det är en förbannelse när snålheten låter sig bedras av visheten. Men, jag fick ju se Porsgrunn och kunde konstatera att det och inte heller Larvik, var mycket att se.

Och så fick jag ju åka tåg i Norge och järnvägen melan Larvik och Porsgrunn visade sig dessutom vara en nybyggd, spektakulär sträcka med tunnlar och broar där det gick undan. 250 knyck läste jag någonstans och sju miljarder hade det kostat att bygga. Med slingertåget hade det tydligen tagit trettio i st f dagens elva minuter.
Hårdvaluta

Stavern är dock rätt mysigt. Där finns en gammal fästning, Fredriksvern, och dåtidens marinbas (1700-tal). Som skydd mot havet ligger några öar och på en av dem ett citadell med en bassäng på insidan där mindre båtar kan lägga till. Idag en idyll.

Citadellöya
Minnehallen

Som svensk glömmer man lätt bort hur mycket krig har påverkat länder i vår direkta närhet.  I Norge blir man dock påmind av minnesmärken här och var över stupade och i Stavern finns ett spektakulärt monument över stupade i handelsflottan som ligger högt upp med utsikt över havet. Den gamle mannen som visade mig runt visade sig vara pensionerad sjöman och jag frågade lite försynt om vattnen utanför och utmärkningen. Jag hade undrat en del över både systematiken och inte minst underhållet av de norska sjömärkena: En del prickar såg sorgligt rostiga ut. Men, det var tydligen som det skulle. Jernstang hette de tydligen. Norge verkar för övrigt hålla sig med flera märken som jag inte tror ingår i det internationella utmärkningssystemet.

Jernstang. Ofta väl dold mot bakgrunden.
Variant på grön prick. För säkerhets skull markerad med en körriktningsvisare.

Och tidvatten? Man ska inte tro allt man läser. I Royal Cruising Club Pilotage Foundations bok ”Norway” läste jag att tidvattnet gjorde sig gällande först i  höjd med Stavanger och att man inte ens där egentligen behövde bry sig så mycket om tidvattenströmmarna. Och när jag inte hittade Fredrikstad bland tidvattentabellerna tog jag det till intäkt för att detta stämde. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att vi vid återkomsten till båten hittade den hängandes i förtöjningarna (nåja, kanske viss överdrift) och nu vet jag bättre. Visst är det tidvatten både här och i Fredrikstad. Inga dramatiska skillnader +/- 0,3 m plus lite förändringar p g a högtrycket, men det räcker för att förtöjningarna behöver anpassas när man ligger vid en kaj. Men, det är väl inget att bry sig om för the Royal Cruising Club, när man i England är van vid tidvattensskillnader på runt 10 meter…

Men, kan någon förklara den märkliga umärkningen på i alla fall de ektroniska sjökorten? Det gröna betyder här tydligen 0-0,5 meters djup. Som nämnts tidigare har grönt på papperskorten en annan innebörd; nämligen naturreservat och då på land. Ser ni också att det i flera av de göna fläckarna är små markeringar av land, vilket jag uppfattar som land som alltid, eller i alla fall i normalfalet, är synligt. I praktiken tycks dock dessa områden kunna vara undervattenssten, grunt vatten eller bränningar. Finns det någon systematik i detta som jag inte genomskådar? Det är ju lurigt när man jämför med verkligheten och letar efter en ö som inte finns.

En sista grej, sedan lägger jag ner. Ser ni att pricken i kortet är upp och ner?

Det här ett kraftigt uppförstorat utsnitt ur båtsportkortet. Det finns ju en poäng med att pricken är ritad upp och ner, för med den lilla skalan (1:50000) skulle ju symbolen för pricken dölja viktig information. Men, utan uppförstoringen var det svårt att se någonting överhuvudtaget och hur många halar fram telefonen och fotograferar av en bit av sjökortet för att sedan förstora upp bilden? Uptäcker nu ytterligare en ”finess”. Längst ned till vänster är kurvan vid blått markerad med 10 m, en bit upp ser det som om nästa kurva vid blått är markerad med fem meter. Vad ska man egentligen tro? Sensmoral: Undvik blått! Fotnot: de svenska båtportkorten har oftast en skala om 1:20000 eller 1:10000.
Av och till förhöjs njutningen när någon av dessa båtar tuffar in eller ut ur hamnen. Det lågvarviga dunket får samma effekt på mig som kuttrande duvor. Lugn och trygghet. 🙂
Tjusiga fendrar. Undrar om de skulle göra sig på Aquileja?

 

 

 

Strömstad-Stavern

Med Per Hidmark, Lise Johnsson, Filip Karlbom och Malin Karlbom,
25 juni-3 juli
Rutt: Strömstad-Edholmarna-Fredagshölet (Seilö)-Fredrikstad (Nökledypet)-Store Marnet-Lyngholmen-Krukehavn-Verdens Ende-Tallakshavn-Sperrvik-Nordbogen (Svenner)-Stavern

Till segling hör även en nödvändig grad av anpassningsförmåga. Vädret kan vara emot en och istället för att gå mot Svenners fyr, får vi vackert acceptera att ligga inblåsta idag, den 1 juli när dessa rader nedtecknas. Prognosen förutspår en medelvind på 16 m/s rätt i näsan, så ankaret har släppts i en vik i Sandefjords-fjorden som heter Sperrvik. Jag är ankarvakt och själv ombord. Onödigt visar det sig senare, då ankarspelet knappt orkar dra upp ankaret ur den tunga blåleran. Vi har hyfsat skydd för vind och sjö, men ändå rycker det och sliter och det gnäller och knakar som om vore Aquileja en gammal träbåt. Jag får en stund för mig själv och lite tid för reflektion. Den här perioden är det familjesegling, två av mina barn med sina respektive mönstrade på i Strömstad. När mina barn har det bra mår jag oftast bra jag med. Det är härligt att få vara med dem, uppleva hur de funnit sin kärlek, se hur ömsinta och kärleksfulla de två paren är mot varandra. Samtidigt kan jag känna mig lite utanför och en känsla av tomhet kommer smygande. Vad vill jag med mitt seglande? Vart vill jag hän? Vad vill jag, inte bara med denna seglats, utan livets seglats i stort? Jag får lura på det… Ruskar av mig tankarna. Min besättning kommer ombord igen och har en stor påse kantareller med sig och det blir strax fokus på mat.

Bara någon dag efter det att vi lämnade Strömstad kom värmen tillbaka. Vi hittade dessutom flera manetfria ställen och har kunnat bada och leka i vattnet. Jag har ju gnällt en del på alla maneter, men när det plötsligt kommer in två flugor i salongen slår det mig att detta var något nytt. När besvärades jag av en fluga senast och mygg, inte en enda har jag sett i år. Och ingen algblomning. Det är lite gungor och karuseller.

Efter några dagar tilltog vinden och jag fick, vad jag antar var en försmak av vad som komma skulle: mäktig sjö, svalare temperaturer och snabba kast vad gäller vindstyrkan. På väg in till Larvik upptäckte jag att stan bara hade en trång hamn med två à tre gästplatser, så målet för den här etappen blev istället Stavern där mina gastar för den här gången mönstrade av. Tack Per och Malin och Lise och Filip för härliga dagar till sjöss!

Först på plats i Strömstad var Filip och Lise som fått skjuts från Orust av morfar, 95 år (!). En charmerande ny bekantskap och dessutom en gammal seglare. Morfar ville äta lunch i salongen. Det var mer romantiskt så.
Någon timme senare dök Malin och Per upp med tåg direkt från Stockholm. Visste inte att det var möjligt att resa utan byten Stockholm-Strömstad…
Hej då Bohuslän! Kommer klipporna att vara lika vackra i Norge?
Precis på gränsen mellan Sverige och Norge, utanför Singlefjorden, blir det hög tid att hissa artighetsflagg och att flytta över klubbflaggorna till babords spridare.
Jobbigt med sjöluft.
Det första intrycket blir ofta bestående. Hoppas det gäller även detta första möte med en norrman i Norge. Jag känner mig inte helt bekväm med de norska båtsportkorten. Första bibban med båtsportkort var sprillans nytt och i sig var de  väldigt fina och färggranna, men skalan var liten och allt var ett gytter av ogenomtränglighet. Som tur är gick det ju att zooma in på plottern. Men på plottern fanns två färger utöver ”vitt vatten”, grönt och mörkblått. Senare förstod jag att grönt vatten hade 0-0,5 m djup och mörkblått vatten 0,5-10 m djup. Vi ville in genom en smal passage med blått vatten för att förtöja i en bassäng innanför och ropade till en mötande liten motorbåt för att förhöra oss om djupet. Han slängde ur sig vad om lät som en gissning, men några sekunder senare hade han vänt och gick före oss och mätte med sitt ekolod. Efter slutfört värv som lots ropade han trevlig sommar och så var han borta, men jag fångade honom på bild en stund senare.
Vi fixade den mörkblå passagen och förtöjde i Fredagshölet på Seilöya tillhörigt Ytre Hvaler Nasjonalpark. Jag hade dock inte vant mig vid att grönt på plottern inte var land utan grunt vatten och nästa dag på vägen ut skulle vi slänga lite sopor på en sopplattform som låg och guppade i hamnbassängen, strategiskt placerad precis bakom detta gröna vatten, vilket jag istället tog för ön bakom plattformen. Farten var låg, men det blir bara att ta fram spackel och slippapper igen nästa vår. Nu har jag förhoppningsvis lärt mig vad grönt betyder på plottern. Gäller bara att skilja det från grönt på sjökortet som betyder land och naturreservat. Varför göra det enkelt?
Turturduvor i Hvaler Nasjonalpark.
I Strömstad låg jag granne med en Cayenne seglad av en norsk, övervintrad, trevlig hippie. Han bjöd på öl och skrönor och handfasta tips. Vad som var skrönor respektive handfasta tips var dock lite oklart. Det var i alla fall strömt i Fredrikstad, så mycket stod klart och det bekräftades ju även av denna farledsboj i leden in mot stan. Huruvida det ”faktum” att flera båtar knäckt masten i väntan på broöppning, hör till kategorin skrönor eller ej, låter jag vara osagt. Men, en fingervisning fick jag när jag skulle lägga till. Det som i förstone verkade som en ström som skulle leda mig de sista metrarna in till kajen förbyttes plötsligt till en ström som plötsligt förde mig ut från kajen. Bara att ta ny sats. Lite som den obehagliga känsla när man får vattenplaning, att man för ett kort ögonblick helt tappar kontrollen.
Samme hippie sa sig även ha varit delaktig i att detta skut- och träbåtscenter kommit till. Mycket charmigt.
Här ger sig Fredrikstads bidrag till Tall Ships Race iväg. Ser ni det långa springet från aktern till pollaren i höjd med fören? Så långt spring har jag aldrig provat, men det borde ju ge en betydligt bättre hävstångseffekt, än det akterspring om ett par meter jag kört med. Men, det gäller ju att ha någon som samarbetar med en på bryggan då, annars blir det ju en förfärlig massa tamp som ska halas in och som kan fastna på alla möjliga ställen. Vad säger sakkunskapen?
Fredrikstad var för övrigt en jättemysig stad. Här är vi i Gamlebyen som har anor från 1500-talet. Den sägs vara Nord-Europas bäst bevarade fästningstad.
1814 satte Sverige in en avgörande attack mot Fredrikstad i kriget mot Norge när norrmännen ville göra sig kvitt Sverige. Var det månne med dessa kanoner man ville försvara sig? Fast enligt hippin blev det aldrig något rejält slag. Norge gav sig snabbt och tack vare det ska Gamlebyn ha bevarats.
Gamlebyn
Gamlebyn
Centrum i Fredrikstad är rätt modernt, men i mitt tycke ändå fint med mycket atmosfär. Visst bidrog säkert det varma vädret och allt folkliv till den bilden, men ändå…
Med de här gratisfärjorna som gick i tät trafik åkte man gratis kors och tvärs i stan.
Där ligger vi borta. Ett handfast tips från hippin, även om vi fick hålla oss utanför den kanal in i Nökledypet han tyckte vi skule gå in i.
Härligt att värmen kom tillbaka. Ljummen kväll trots sen timma. Dessutom kan man nog ana att vi ligger rätt lågt i förhållande till kajen. När vi kom tillbaka till båten hängde den nästan i förtöjningstamparna. Tidvatten redan här? Nä, först i höjd med Stavanger ska tidvattnet börja märkas. Teori och verklighet, tja, det var bara att ta ett jämfota hopp ned på däck och slacka lite på förtöjningarna.
Broöppning beställd och sanningens ögonblick. Skulle masten klara sig. Hippins varningsord kändes lite överdrivna. Bara att vända båten mot strömmen och vänta. Fast, det såg ju lite kul ut när byfärjorna emellanåt såg ut om singlande höstlöv på vattnet eller när de styrde mot en punkt som såg ut att avvika helt från själva bryggan. Långsam broöppning och ett rätt långt stopp för alla bilar bara för att vi ville igenom och detta var den första bron av tre.
Nu längtade vi till någon naturhamn och sol och bad. Platsen är Lyngholmen, fortfarande på ostsidan av Oslofjorden.
Lyckan blev fullständig när vi dessutom upptäckte att det i princip var manetfritt.
Utanför oss var det kappseglingar i både en och två och kanske fler dagar. En bit norr om oss ligger vad jag uppfattade som Norges seglarmecka, Hankö (icke att förväxla med finska Hangö). Vi tänkte oss dit först, men vi började inse att vi inte skulle hinna tillfredsställa skepparens alla önskemål, så både Hankö och Tönsberg fick ge vika för annat.
Plötsligt satt vi där i den ljumma kvällen, jag och Lise, med var sin bok. Inget konstigt med det. Det lustiga var att vi satt med var sin seglingsskildring om två kalla antipoder, Arktis och Antarktis. Känns helt OK och lite svalkande att läsa om kylan samtidigt som man är omsluten av värme. Seglingsskildringar är inte alltid de mest högtstående litterära verken, men de här två böckerna kan jag varmt rekommendera: Arktisk feber av Tobias Törnebohm och Vinterskepp av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro.
Per hade begränsad seglingserfarenhet, så Malin fick ikläda sig rollen som instruktör.


På väg mot Verdens ende i frisk vind genom grynniga vatten. Här krävdes dubbelkommando.

När man refererar till något som världens ände, eller på norska, Verdens ende, brukar det inte ge mig några sympatiska associationer. Men Verdens ende på ön Tjöme (nåbart även med bil) är väldigt vackert och trots att det är en del av en nationalpark och därmed lite tillrättalagt, är det ändå väl värt ett besök. Filip och Lise hittade några klätterklippor de ville återvända till.
Verdens ende
Verdens ende är en del av Faerder nasjonalpark och vi var lite sugna på ett lunchstopp vid fyren. Hamnbeskrivningen avrådde dock från ett besök om det inte var finväder och vinden hade ju tilltagit allt mer, så vi fick istället beundra fyren på avstånd.
Verdens ende
Detta är alltså berg, inget draperi sopm fladdrar i vinden…
Här skulle vi ut imorgon…
Verdens ende
Hmm, anar man en lite skeptisk min hos skepparen? Det är ju en fantastisk miljö vid Stauper i Tönsbergfjorden, men trångt och grynnigt, plaskigt och vindpinat. Vi får komma tillbaka en annan gång.
Fåglarna var dock helt obekymrade där de åkte rutschkana i vattenbrynet.
Även styrman var tämligen obekymrad. Kan det ha varit den gamla vurmen för…
…berg-…
…och dalbanor som väcktes till liv?
Möte med färjan från Sandefjord till Strömstad. En tripp på två och en halv timme. Vi har hittills behövt sex dagar från Strömstad för att ta oss hit. Det är väl det som kallas uppigupptäcktsfärd?
Här vid Sperrvik i Sandefjords-fjorden låg vi inblåsta en dag. Prognosticerade medelvindar på 16 m/s nästan rakt i näsan lockade oss inte ut på öppet hav. Till underhållningen bidrog badande hästar. Hade jag bara sett på Vilda Västern-filmer förut.
Mäktiga Svenner fyr. Skulle vi våga oss in? Vinden har avtagit, men hade sjön det? ”Det er ingen spök å komme sig inn i Fyrhavna når vaeret står på fra sör.” Tur vi hade tolk ombord (Filip), jag läste det som att det inte var någon fara att segla in, men enligt tolken skulle detta förstås som att det inte var något skämt att segla in. När vi kikade in i inloppet förstod vi att den senare tolkningen nog var den korrekta. Det var vågigt, det skummade och spottade och fräste och vad som var naturliga vågbrytningar och vad som var grynnor gick knappt att urskilja. Nei, takk!
Vi provade en nog så halsbrytande tur in i Rörvika väster om fyren, men även här kändes det oskyddat och trångt mellan grunden, men vi fick i alla fall lite närkontakt med fyren och fyrsamhället. Vi droppade slutligen ett lunchankare på 12 meters djup på nordsidan av Svenner, för att insupa lite av atmosfären. Men, återigen påmindes vi om hur snabbt vädret kan slå om här, vinden ökade från typ fem till tio m/s på nolltid, så det blev ett kort stopp.
På väg ut från Rörvika. Inget ställe man vill få motorstopp på.
Även denna bild är från Svenner, men när jag stod och tittade på ett motsvarande sceneri vid Verdens ende fick jag en mardrömsbild på näthinnan. En bild när Aquileja lyfts upp på en av dessa vågor och kraschar ner på klipporna. Huva. Knäppt tyckte jag först, tills jag förstod att min dotter sett samma bild framför sig. Varför tänker man så? Hjärnans varningssignaler om att ta det försiktigt?

Grebbestad-Strömstad

Med Agneta Brangmo, Madeleine Rapp och Inga Wall
19-23 juni
Rutt: Grebbestad-Sydkoster (Kyrkosund)-Edholmarna-Strömstad

Det här med gruppdynamik är ju ett kapitel för sig, har jag fått erfara och egentligen var det inte tanken att man skulle kunna mönstra på mitt under en seglingsperiod. Så, var det så klokt att låta en ny besättningsmedlem mönstra på, när vi nu redan var ett etablerat gäng? Men, jag kan gå händelserna i förväg, för som väl är visade det sig att Agneta smälte in väldigt väl.

Grebbestad då? Tja, inte värt någon omväg. Dessutom den skvalpigaste och även dyraste  (470 kr) gästhamnen hittills. Men, en välsorterad fiskaffär hade man, så vi lossade förtöjningarna med nya delikatesser ombord.

Hamnen ligger lite utanför smeten.
En art på utdöende? Fiskeaffären alltså… Här var det i alla fall lång kö redan innan man öppnade.
Men, någon brist på leverantörer tycks det ju inte finnas.

Havsstenssund. Här påstod sig en Singel- och mingelseglare stå och vinka på bryggan åt oss. – Jag tror jag ser er nu. Han gav oss diverse riktmärken, men efter ett antal kontroller på sjökortet och kontrollfrågor om geografin, tvingades han lätt förvirrat medge att han stod på bryggan på Dalarö…

Var skulle vi nu fira midsommar då? Det ursprungliga huvudalternativet, Ursholmen (inte att förväxla med Ulsholmen) i Kosterskärgården valde jag att spola. SMHI förutspådde ett tag byvindar på upp till 19 m/s, så att leta sig runt bland grynnor och skär och lita på skydd i en naturhamn i den vinden kändes inte så lockande. Bland de kvarvarande kandidaterna på kortlistan stod Resö, Ramsö, Rossöhamn och Kyrkosund på Syd-Koster. Hur det var, blev det Syd-Koster. Blåsigt och lite kylslaget, men en gullig liten hamn och en fin ö väl värd ett besök.

Ju längre norrut man kom, desto mer började norrmänen dominera. Så man fick ta vad som gavs och förtöja på lite udda vis. Kyrkosund på Syd-Koster.
Mysigt att cykla runt på Syd-Koster.
De relativt talrika kossorna på Syd-Koster fiser väl lika mycket här som annorstädes. Däremot har jag nog inte varit på någon plats med så stor andel elfordon som här.

En traditionsenlig regnskur mitt på dagen ledde till att vi satsade hårt på sill-lunchen och dissade små grodorna.

Midsommarväder på G! Grannön Nord-Koster sägs ju vara den soligaste platsen i Sverige. I alla fall bland de platser som har en mätstation. Det är ju hård konkurrens att vinna solligan, och ser man återigen i SMHI:s statistik för åren 1961-1990 så stämmer det: 1992 timmar per år, följt av Svenska Högarna, Visby, Hoburgen och Stockholm på 1916, 1882, 1880 resp. 1821 timmar per år.


Regn ute, men sol i sinne.

Se upp därnere. Äntligen blev jag av med Svart vinbärsdrickat…
Stor flaggning. Igen! Men, nu var det ju både midsommarafton och födelsedag.
En välfylld jättekateter? Nej, färskvatten från Syd-Koster! För något år sedan ägnade jag en del av midsommarafton åt att byta backventil på toan. Ingen bra tajmning. Är det något med midsomaraftnar? I dimman efter lunchen fick jag roa mig med att felsöka vad som först gav intrycket av att vara två felande vattenpumpar. Av någon till synes oförklarlig anledning tycktes de ha upphört att fungera samtidigt. Fast de lät ju. Och tankmätare visade att ena färskvattentanken var full. Hade det istället blivit stopp samtidigt i två separata vattensystem? Nä… På Aquileja har jag, utöver färskvattenpumpen, en separat pump och kran för sjövatten. Matningen till sjövattenkranen går dock att ställa om, för det fall man inte vill ha in riktigt salt saltvatten i båten. Ganska nära denna kran finns även kranen för att välja vilken av färskvattentankarna man ska tappa ur. Efter en natt med grubblerier över vattenkranars mysterier upptäckte jag att vi kört frikostigt med färskvatten i sjövattenkranen och att den ena vattentanken inte alls var full som mätaren indikerade, utan att flottören till mätaren verkade ha hängt sig. Slutet gott, allting gott. Stor lättnad. Inget behov av ytterligare felsökning eller av nya pumpar. Seglingen kunde fortsätta enligt plan.
Vid Kostersundet. På andra sidan ligger Nord-Koster dit man kan ta sig med en liten linfärja.
Kosters trädgårdar
Från toppen av Valfjäll (c:a 500 m) skymtar man Norge i horisonten. Snart är vi där.
Tur i kärlek? Fast jag tyckte de stod kvar i ”vasen” över natten. De ska väl ligga under huvudkudden?
Konstinstallation
Ett morgondopp? Tror inte det… Hur är det egentigen, har brännmaneterna ökat i antal? Jag är uppvuxen med brännmaneter i Frösakull längre ned på Västkusten, men inte kan jag minnas sådana mängder som i år eller under förra året. I Frösakull förmanade man de barn som plockade upp brännmaneterna i tron att de gjorde en välgärning. Vi som visste bättre menade att trådarna då flöt omkring och fortfarande brändes, utan att man såg var de var. Vet inte om det stämmer, men det har ändå satt sina spår. Bredvid nödraketer och -bloss har jag ett par gummerade handskar för att inte bränna mig för det fall de skulle behöva avfyras. Numera använder jag dem även när jag halar in ankarlinan som ofta är fullsmetad med brännmanettrådar. Någon som vet hur det ligger till med detta?
Efter två nätter på Syd-Koster gled vi vidare mot Strömstad, men gjorde ett långstopp vid Edholmarna för att njuta av lite av sol och ba… Nä, sol och lä fick det bli. Badkrukorna gläds åt att ha brännmaneterna att skylla på. Vi andra förargas över att de tycks följa efter i Aquilejas kölvatten.
I Strömstad var det party party, så vi kunde ju inte vara sämre.

Strömstad by sunset
Etablissemanget i bakgrunden höll oss vakna till fyra på morgonen.
Slutligen, tack Agneta,  Madeleine och Inga för trevlig samvaro, god mat och dryck, många skratt och samtalsämnen som fortfarande får mig att rodna. Agneta tog bilen hem och Madeleine och Inga vinkade jag av vid tåget.
Så fick jag lite tid för att upptäcka stan utöver hamnen och om jag jämför med mitt förra besök, kan det ha varit 2004, så fick jag ett betydligt positivare intryck av stan nu. Mer liv. Är det norrmännen och gränshandeln tro? Även om gränshandeln är väl känd, så måste den ändå upplevas för att bli riktigt begriplig. Märklig känsla att gå in på Systemet och bara höra norska röster bland kunderna. En av de mest karaktäristiska byggnaderna är nog den på bilden: stadshuset.

Wallhamn-Grebbestad

Med Madeleine Rapp och Inga Wall
14-19 juni
Rutt: Wallhamn-Stenungsund-Hälsön-Grundsund-Stora Kornö-Väderöarna (Storö)-Fjällbacka-Ulsholmen-Grebbestad

Efter några dagars båtmek i Wallhamn var det dags för att hämta upp nästa besättning, i Stenungsund. Stenungsund är enkelt att ta sig till och bra för att bunkra, men lockar inte till att stanna i längre än nödvändigt, så förtöjningarna lossades redan samma kväll. Trånga passager mellan Tjörn och Orust där jag knappt skulle vilja möta EN båt, fick mig att rysa vid tanken på att delta i kappseglingen Tjörn runt. Ett par timmar bort hittade vi en fin naturhamn, Dammudden på Hälsön mellan Tjörn och Orust.

Dammudden på Hälsön.

Någonting sa mig att vi var nära mitt första seglarläger, men av det fanns idag inga tydliga spår, så efter lite irrande valde vi att irra vidare och gick i leden runt ön Lyr mot dagens slutmål, Grundsund och passerade således pärlor såsom Mollösund och Gullholmen.

På Västkusten verkar det vara inne att ligga bredsida mot klipporna. Går inte alltid så jättebra. Jag såg en gång hur en besättning förskräckt lossade förtöjningarna när det kom svall och båten guppade upp och ner och gned sig mot klippväggen. Några minuter senare var de förtöjda på traditionellt sätt, med häckankare och fören mot berget.
Ibland består charmen av att det ser lite stökigt ut. Här passerar vi färjeläget för linfärjan över från Orust till Lyr.
Grundsund gör sig rätt bra i grådis…
Mera grådis…
Grundsund
Grundsund
Grundsund
Shabby chic?
Grundsunds kyrka. Skulle inte allmogen hållas vaken genom att sitta på hårda träbänkar? Kanske stod fiskare över sådant? Här satt man i alla fall bekvämt…

Idyllerna ligger tätt i Bohuslän och distanserna blev ibland väldigt korta och nästa dag loggade vi knappt 7 M till Stora Kornö, så vi levde flera gånger upp till mitt motto ”Slow sailing”. Och en ö med både en genuin miljö och vacker natur såsom Stora Kornö bör man inte segla förbi.

Hamnen Stora Kornö.
Hamnkvarteren…
Ingen samling vid pumpen…
Stora Kornö
Stora Kornö
En obetydlig insats för miljön, men en ögonöppnare. Visst kan man se lite skräp här och var, men när man verkligen börjar fokusera på att leta efter skräp upptäcker man att det finns hur mycket som helst. Stora Kornö hör till Lysekils kommun och kommunen har placerat ut en sk självstädarstation, sopsäckar och så en liten hage där man kunde placera sin säck med strandfynden. Jag tyckte först säcken såg enorm ut, men den var inte svår att fylla med skräp.
Stora Kornö
Ursäkta oss att vi stör. Får vi komma förbi?
På väg norrut passerar man Bohus Malmön, Kungshamn och Smögen. Nästan som om vi var i land när vi passerade Kungshamn. Nådde ändå inte riktigt med handen…
Vart är vi på väg?
Jo, till Väderöarna. Den märkliga siluetten är den f d lotsutkiken.

Det var alltså dags för denna etapps förväntade höjdpunkt: Väderöarna. Med viss oro hade vi läst att det var vaktavlösning där klockan 10. Då kördes gästande båtar bort och kom man senare skulle man inte räkna med att få plats. Klockan 10 hade vi inte ens hunnit lämna Stora Kornö. Men, vad fasen, nu skulle vi ju dra nytta av att segla före högsäsong, så nog skulle vi väl få plats… Eller? Men, varför är inseglingen i bohusländska hamnar så ofta så trång? Och så lågvatten på det… Inga, med viss bävan i rösten: – Ska vi in i det hålet? Med rejäl medvind och en bön till högre makter kastade vi oss in i hamnen, smekte de förtöjda båtarna om babord och vad som fanns på styrbord ville man egentligen inte se. Värre än Christiansö fortsatte Inga som var med för två år sedan när vi i kraftig sidvind skulle pricka hålet in mot den öns hamn. Plats? Jodå, precis som det av någon anleding var gott om plats på Christiansö den gången, verkade det finnas plats för oss i Väderöarnas hamn. Men, vad nu? Efter att ha lyckats snurra upp båten mot vinden upptäckte vi att djupet inte räckte till vid bryggan. Efter en rådig besättningsinsats förhalade vi dock båten till hamnens paradplats. Där har jag legat bra i stormvindar påpekade öns lotsutkiksvän-nörd (hans eget epitet). Kuriosa: Fram till för något år sedan hade man tydligen underhållit en tavla med antalet grundstötningar, tills även Göteborgshumorn kom på att det kanske inte var så himla kul. Höjdpunkt? Absolut. Vi sjöng en hel del ombord och här kom sången ”Här är gudagott att vara” upp för första gången.

Efter viss möda låg vi väl förtöjda så långt in man kunde komma.
Man kan möjligen ana hur smalt inloppet är, och kanske kan man även ana hur grunt det är på styrbordssidan när man kommer in.
Från Storö
Storö
Från Storö
Så sammetslent och ändå så hårt. Så det kan bli…
Ja, på vilken ö ligger egentligen byn och värdshuset, Storö eller Ramnö?
Värdshuset har öppet året runt. Undrar hur många som tar sig ut hit i november eller januari.
Här var det inte svårt att följa denna uppmaning.
Lotsutkiken står i alla fall på Ramnö. Ingen vacker historia. Jag tyckte jag hade bra utsikt där jag stod, men vilken skillnad att ta några steg till uppför trappan. Även här (jämför Vinga) vårdas den gamla lotsplatsen av dess vänner, d v s mycket friviliga insatser.
Öppet hav så långt ögat når och utsatt för vind och sjö. Vi hade både mycket vind och sol på Väderöarna. På Västkusten blåser det ju mest från väst till sydväst och enligt statistik från SMHI 1961-1990, finns det ingen blåsigare plats i Sverige än Väderöarna, i genomsnitt över året blåser det 8,1 m/s. Blåsigast är det i november, i snitt 9,5 m/s. 2011 lär en våg strax sydväst om Väderöarna ha uppmätts till 13,9 m (!). Väderöarna sägs också vara en av de platser i Sverige som har flest soltimmar, men jag hittar ingen statistik som bekräftar det.
Precis som jag, kanske ni trodde att outsourcing var ett relativt nytt fenomen. Bilden på väggen är tagen ungefär från platsen där jag stod och visar telefonväxeln i Fjällbacka, outsourcad till Väderöarna. Det ringde ju inte så mycket så nog hade lotsarna tid att koppla lite samtal. Fick abonnenterna vänta på sina samtal medan lotsen var ute på upprag tro?
Från sittbrunnen.

Lite dålig fantasi kanske, men samma sång, Här är gudagott att vara, upprepades kvällen därpå när vi efter några timmars snedseglande landade på Ulsholmen och upplevde en magisk kväll med vin, havskräftor och räkor inhandlade i Fjällbacka. Efter en lugn natt och efterföljande dag med sol och bad var målet Grebbestad där vi skulle få förstärkning.

Känslan som Ulsholmen förmedlade var tio gånger bättre än vad denna bild förmedlar.
Ulsholmen

Läsö-Wallhamn

Med Charlotta Lind
3-9 juni
Rutt: Österby havn (Läsö)-Vrångö-Tistlarna-Styrsö (Tjälmen)-Vinga-Öckerö-Utkäften (Klåverön)-Åstol-Wallhamn

Vad härligt det är med intryck som ger avtryck. Så där så att man känner sig glad i själen, nästan lite lyckorusig. Den här gången var det inte främst Danmark, Läsö i det här fallet, som gav de största avtrycken, utan Göteborgs södra och norra skärgård. Vi hade säkert fått ett annat intryck av Läsö om vi hade kunnat njuta av sol och bad på de fina stränderna, men nu var det lite för svalt och solfattigt för det. Kanske var förväntningarna på de Göteborgsnära farvattnen inte så högt ställda. Jag hade ju upplevt hur flera göteborgare frynt lite på näsan åt denna del av kusten. Desto roligare då att få uppleva både härlig segling och vackra miljöer. Och så alla ljudintryck, näktergalen och alla hoande gökar och sälarna som så nyfiket spanade in oss. De absoluta höjdpunkterna för mig var Tistlarna och Vinga. Mäktigt också att ligga i naturhamnar öppna mot väst och ha hela Västerhavet i fonden. Väder och vind? Vi hade väl i stort sett allt förutom hagel, åska och storm. Tack Charlotta för trevligt sällskap, guidning och gott sjömanskap!

 

Aquileja har fått ett turboaggregat, en Code 0. Premiär på överfarten från Läsö till Sverige. Kul segel som ökade farten rejält. 🙂
Tistlarna. Smaka på namnet! Ogästvänligt så det förslår när inte vädergudarna vill vara med en. Men, ack så lockande. Den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård, ville jag ju inte missa. Jag har förstått på många seglande göteborgare att det är många som inte varit där. Men, tanken att ligga över natt efter överseglingen från Danmark fick vi avskriva, blöta klippor och en oförmånlig väderprognos talade sitt tydliga språk.
Vi snurrade runt lite längre in och kikade på alternativa naturhamnar, Kungsö och Fjordholmarna, men båda alternativen kändes rätt utsatta, så istället hamnade vi i Vrångös gästhamn.
Vrångö visade sig vara en en alldeles charmant ö. Många göteborgare tycks dissa allt söder om Marstrand. Obegripligt tycker jag och Vrångö var första exemplet på vilka trevliga öar det finns även söder om Bohuslän.
Även om Vrångö var en slags villaförort till Göteborg saknades inte idyll som får en att tänka på fiskelägena längre norrut.
Kanske är det här man borde ha bott? Folk pendlar in till Göteborg och vardagar räknade jag till över 30 båtförbidelser till Saltholmen. Man kan t o m röja runt i stan och ändå komma hem med nattbåten.
Ursäkta att vi stör. Vi kom visst lite väl nära upptäckte vi efteråt. Skäms…
Men, här skulle man ju vilja vara… Så plötsligen var vädergudarna med oss och vi kunde gå till Tistlarna. Ingen nackdel att ha en mindre båt här, då hade man haft fler tilläggningsmöjligheter. Vi klarade oss, men en tysk båt som kom lite senare bankade på grund.
Inte heller Charlotta som har seglat i Göteborg under en herrans massa år hade tagit sig till Tistlarna förut: – Idag skulle jag inte vija vara någon annanstans på hela jorden utom just här. Jag kan bara instämma.
Tistlarna har varit både fyr- och lotsplats, men bebos nu främst av fåglar.
Inte undra på att vi tyckte invånarna på ön lät upprörda över vår framfört.
Violer, violer överallt violer… Hmm, lät det som knyckt från ett fotbollsreferat?
– Vad flaggar ni för? Firar ni nå’t? Vilken dum fråga, förstod vi. En av de få mänskliga invånarna sträckte bara upp händerna i luften och pekade på den blå himlen. En anledning så god om någon att fira 🙂
Vi stötte på några biologer utsända av Göteborgs stad som gjorde en inventering av den allt mer sällsynta strandpaddan. De hade lite olika teorier om det var minkarnas, ormarnas eller någon hemsk sjukdom som hade decimerat beståndet och begränsat det till några få öar. Men, här verkar de trivas. Gröna och fina blir de tydligen när de lagt yngeltiden bakom sig.
Årets första dopp i havet avklarat (13,5 grader). Men, längre fram ökade temperaturen snabbt och på Vinga var temperaturen uppe i 18 grader och vi tappade till slut räkningen på antal dopp.
Vindprognosen gjorde att vi lämnade Tistlarna i kvällningen och vi snirklade oss fram i vackra leder och förbi öar som Donsö och Styrsö. Här går vi i en trång led mellan Lilla och Stora Rävholmen och siktar Vinga i horisonten.
Det sägs ju ”alltid” blåsa från väst på Väskusten, men i natt förutspåddes ostliga vindar och vi hittade en Kryssaklubbsboj i en flad på Styrsös västsida. Tack SXK! Vad mäktigt att ligga i en naturhamn granne med Västerhavet.
Förutom Läsö och Tistlarna var ju Vinga ett av de planerade höjdpunkterna på denna segling. Men, skulle vi få plats med våra fyrtio fot? Det var ju Sveriges nationaldag och många ville väl ge sig ut i ett fina vädret… Och så var det ju så strömt… Charlotta som är engagerad i Vingas vänner och jobbat på Vinga piggade upp med historier om båtar som bara svoshat igenom sundet utan att få stopp på båten och så var det ju det där grundet på andra sidan hamnen. Inte utan att jag stod på tå när vi närmade oss inloppet. Allt gick väl och vi fick paradplatsen 🙂
Vinga känns lätt igen på sin ståtliga fyr och båk. Båken innhåller bl a en fotoutställning om livet under ytan. Jag hade ingen aning om vilka märkliga och färggranna djur som finns där nere. För snarare tankarna till korallrev i varma vatten. Efter det att fyren avbemannades, ledde ett upprop om förfallet på Vinga till att Vinga vänner bildades, som idag förvaltar mycket av ön.
Finbesök ombord på Aquileja. Birgitta, Marie och syster Blenda från Vingas vänner gläder oss med roliga historier.
Stor flaggning på Sveriges nationaldag. Senare fick vi grannar som hjälpte oss att sjunga nationalsången. Men, får man svära i kyrkan? Borde inte texten förnyas? Kanske inte var en så dum idé med Öppna landskap?
På guidad tur med syster Blenda. Här växte Evert Taube upp fram tills han var i trettonårsåldern – om jag nu minns rätt. Pappan var ju fyrmästare på Vinga. Några år senare gick han ju, som bekant, till sjöss. Det sägs att han fick inspirationen till Flickan från Havanna från en flicka på locket till en cigarrlåda som flöt iland på stranden på Vinga. Annars är det tydligen inte så mycket av hans visskatt som stammar rån Vinga, men telegrafisterna på Vinga fascinerade honom och av det blev det Telegrafisten Anton Hanssons vals. Delar av huset är idag ett litet spännande museum.
Trots vad som ser utsom en synnerligen stadig konstruktion med porfyrsten känns det som det som det svajar när man var högst upp i Vingas fyr. Utsikten? Bilden talar för sig själv.
Vinga är ju Göteborgs yttersta utpost och i diset skymtar storstan och hamnen.
Den här fina segelekan tänkte svosha rakt igenom sundet vid Vinga, men med strömmen blev det tvärnit i höjd med vår akterspegel. Efter en stunds paus på ön fick de vackert vända tilbaka.
Vi landade kort på Öckerö för lite bunkring och är man på Västkusten måste man ju gå till feskeaffären.
Inte Götaverken direkt, ribban har sänkts rejält efter varvskrisen för många år sedan, men Öckerö visade sig i alla fall vara en inte helt obetydlig varvsö. Här får Gladan och Falken lite kärlek.
Ja, var är vi nu, Hälsö, Rörö…? Den ena idyllen efter den andra på E6:an upp mot Marstrand avlöser varandra. Funderar över varför många av öarna i norra skärgården är anslutna till Hisingen med bilfärjor, emedan öarna i södra skärgården fått nöja sig med passagerarbåtar. Fast som besökande turist, kan jag ju föredra de bilfria öarna.
Säsongspremiär för bergskilarna. Övernattning i naturhamnen med det fantasieggande namnet Utkäften, på Klåverön söder om Marstrand. Vad kan ha givit upphov till det namnet? Var det någon som fick på käften eller är det bara en illustration av att det är ett gap ut mot havet? Återigen, mäktigt att ha hela havet utanför knuten. När vinden antog i styrka på morgonkvisten visade sig hamnen dock inte vara riktigt så skyddad som hamnbeskrivningen antydde. Vi lade oss på svaj istället, men si, när ankaret skulle upp var ankarspelet helt dött. Endast reläets klick hördes. Så, det vara bara att hiva upp drygt 20 m kätting för hand i den tilltagande vinden. Puh!
Nåja, innan morgonens vedermödor han vi njuta av en underbar kväll. Carlstens fästning på Marstrand syns vida omkring och här är vi ju dessutom rätt nära.
Skönt att ha lagt till, men det är nästan så att man hade velat byta plats med seglaren där ute.
Det blåser alltid mycket på Västkusten kan man höra. Och visst kan det, som här, blåsa på rejält, om än inte alltid. Varför krångla till det med ett storsegel? Här gör vi närmare åtta knop med bara en självslående fock.
Sista anhalten blev Åstol. En ö vid Marstrandsfjorden nära Tjörn som har en alldeles naturlig hamn åt öster med skydd för Västerhavet. Inte undra på att den ön blev bebodd och tätbebyggd och en viktig fiskehamn. På sextiotalet sägs tjugo ståltrålare haft ön som hemmahamn. Idag tycks fritidsbåtarna ha tagit över, men några mindre fiskebåtar verkar fortfarande vara aktiva. Som på så många andra öar i Bohuslän var man strängt religiös på Åstol. Här härskade schartaunismen. Vanliga dödliga tordes inte flytta dit. Vad skulle grannen säga om man satt på uteplatsen och tog sig en drink innan maten?
Hur många sekundmeter blåser det när flaggan står så här och t o m flaggstången böjs i vinden?
Åstol

Stenungsund-Läsö

Äntligen ute på havet.

Österby havn

Läsös saltsyderi
Dansk designtång
Vesterö havn
Äntligen frukost i sittbrunnen
Jag kunde ju inte låta bli att kommentera hans pipa. ”- Ja, hvis man har en pibe blir det alltid et godt snak” – med reservation för danskan…
Fina stränder, men lite ruggigt.
Vad fasen håller de på med? En man och en kvinna står och krattar i tången på stranden. Det visar sig vara ett tyskt par som flyttat til Läsö som står och letar efter bärnsten.

Stenungsund-Läsö

31 maj – 3 juni
Rutt: Stenungsund-Österby havn, Läsö

Dagen innan var ju ”bara” en provtur, nu var det äntligen dags för äventyret, som dock visade sig bli mindre äventyrligt, om än en väsentligt längre seglats: från Stenungsund till Läsö. Strålande solsken och behaglig segling trots rätt mycket bidevind. Överraskande var hur lång tid det tog att ta sig från Stenungsund ut till Marstrand och havet, men efter nio timmars segling hade vi lagt till i Österby havn. Det mest spännande var nog när jag skulle in mellan pålarna vid bryggan och upptäckte att bogpropellern inte betedde sig som förväntat. Marinan hade hjälpt mig med att fixa ett glapp i joy sticken, men samtidigt vänt på ”sprutet” så att man numera skulle vicka den åt det håll man vill styra bogen i stället för åt det håll man ville att den skulle spruta. Inte fel kanske, men överraskande när man är van är van vid motsasen. Bara att göra om, backa ut och göra rätt. Säkert till någon åskadares förnöjelse.

Läsö visade sig vara en rätt stor ö. Det borde ju kanske inte ha kommit som en överraskning. Räcker ju med at kika på sjökortet. Både ädlare och andra delar gav sig till känna av allt cyklande. Tur att man väl kommen till Vesterö kan skylla på törsten efter en dansk öl för att få vila sin lekamen.

Visste ni för övrigt att Läsö är känt för sitt salt? Numera är jag stolt innehavare av de dyraste saltkorn jag någonsin ägt. Tänkte först att det väl i vanlig ordning var ett utslag av skicklig dansk marknadsföring, men det var faktiskt så gott att man gång efter annan stoppade fingret i provsmakningsbyttan.

Överraskande var också den allestädes närvarande Rhodondendronprakten. T o m en fantastisk Rhodondendronpark kan man ståta med. Annars var det främst de många stränderna jag såg framför mig när jag tänkte på Läsö. Nu inbjöd inte det något kylslagna vädret till att sola och bada, men vi tog oss ut på ostsidan av Läsö och cyklade och promenerade längs dyner och stränder och ett vackert landskap som påminde om Anholt.

Men, vem vann då tvekampen mellan Anholt och Läsö? Anholt går allt segrande ur den striden…