Sensommarsegling

Rutt: Rindö hamn-Gällnö (svajankring Hemfladen)-Sollenkroka-Långviksskär (Smörkobben)-Lilla Nassa-Rindö hamn
Datum : 24-27 augusti

Ytterligare en gång sedan jag kom hem från mina semester- och mingelseglingar förutspådde meteorologerna en period av vackert väder.  Inte vill man sitta hemma då, om man slipper. Jag var beredd på att ge mig ut ensam, de flesta av dem som har semester, har ju börjat jobba och en sondering bland dem som inte jobbar längre visade på en hög nivå av redan planerade aktiviteter. Men, så dök Viveka upp! Hon kunde haka på dag 2. Det är nu fjärde gången Viveka mönstrar på efter att ha seglat med till Finland 2016 och efter två seglingar i Danmark 2018.

Jag kastar loss onsdag eftermiddag, men stannar genast upp en stund. Rindö hamn eller Grenadjärbryggan som den heter på Vaxholmsbolagets språk, får finbesök av gamla ångbåten Storskär.
Ett annat möte som sätter igång tankeverksamheten. Marina läroverkets skolfartyg Älva på väg, mot Gotska Sandön enligt AIS:en. Det var nära att min äldste son Joakim hade valt Marina läroverket. Nu blev det ju ett bra skolval ändå till slut, men tänk vilka seglingar du hade kunnat göra.
Eftermiddagen började lida mot sitt slut, så Hemfladen vid Gällnö fick bli min övernattningshamn.
Ibland känner man på sig att det inte är läge att ligga och dra sig. Jag kikar ut och upptäcker att jag vaknat upp till en förtrollad morgon.
Man kan nästan få en illusion av att det är frost. I själva verket är det riktigt varmt trots att klockan inte hunnit bli sju.
Snart bränner solen bort sjöröken, men miljön är ju inte fy skam för det. På en hel del öar kan man höra får bräka. Från Gällnö hörs istället kor som råmar. Inte lika gemytligt kanske, men ändå en markering att skärgården lever och att det finns en gård på Gällnö som bedriver ett aktivt lantbruk. Ett tag undrar jag om kossorna fått fnatt, men efter ett tag lugnar de sig och låter sig avlösas av kuttrande duvor. Kuttrande duvor sprider lugn och harmoni. I alla fall i mig.
Viveka tog buss till Sollenkroka. Enda möjligheten att plocka upp någon där är att snika sig till en tillfällig plats vid macken, men ingen verkade ta illa upp och jag låg inte i vägen för någon dieselkund.

Viveka påstod visserligen att hon kände sig lite ringrostig, men hon har en hel del seglingserfarenhet och har dessutom varit seglingsinstruktör hos KSSS på Lökholmen. Jag brukar ju alltid tycka att det viktigaste med folk som kommer ombord är social kompetens, att seglingskompetens kommer i andra hand. Men, nu var det faktiskt skönt att ha med någon som man inte behövde  förklara allt för och som dessutom dristade sig till att ha synpunkter på skotning och annat.

Nu har jag glömt bort vilken skuta vi mötte på Kanholmsfjärden, men det gick inte att låta bli att smittas av glädjen ombord. En massa ungdomar som tjoade och tjimmade. – Har ni kul, hojtade jag? – Jaaa, kom svaret. – Fin båt ni har! – Ni med, hojtade jag tillbaka och så gled vi långsamt vidare åt var sitt håll.
Det var inte så svårt att komma överens om vart vi skulle gå. Båda hade vi tydligen Långviksskär på tungan, så så fick det bli.
Vi sicksackade oss runt lite bland öarna och hittade fram till Smörkobben. Oslagbart med en hel ö för oss själva.
20° i vattnet, så många bad naturligtvis. Rätt vad det är när vi ligger och soltorkar på däck hör jag hur det rasslar till bredvid oss. Låter som en båt som slår och jag reser mig upp lite och ser några mörka segel bakom berget. – Va, tänker jag. Någon som kryssar här inne bland kobbarna! En stund senare ser jag på mobilen att jag fått ett mess från Johanna. – Var det du som låg vid Smörkobben? Det borde jag ju nästan ha kunnat lista ut. Johanna var återigen ute och seglade med Göran. Denne Göran som jag inte sett på flera år och som jag först stötte på på Hallskär när vi firade midsommar där i somras. Sedan med Johanna på Lökaön. Därefter såg vi hans båt, Cheyenne, på Ålandsskär. Göran var dock försvunnen. Och så nu, passerade han oss vid Smörkobben. Göran seglar inte riktigt som de flesta andra. Där andra väljer att gå för motor, där seglar han. Ibland har jag undrat om han har någon motor ombord. Eller har den kanske gått sönder? 😉
För många tycks segling vara synonymt med bubbel. Så även för Viveka och denna gång bjöds det på riktig Champagne. Skepparen tackar och tar emot och låter sig väl smaka.
Solen har gått ned, men det är säkert ljust en timma till, men sedan blir det verkligen beckmörkt. Vi låg perfekt för rådande och prognosticerad vind, men jag ser mig omkring och funderar över vad som skulle hända om vinden vred sig eller ökade i styrka. Yppar mina tankar högt: – Här ligger vi långt ute i havsbandet i skydd av en liten ö, omgivna av grundfyllda vatten. Tänk om meteorologerna har fel för sig om vindstyrka och vindriktning?  Viveka: – Äh, då simmar vi över med en tamp till andra sidan.  – OK! Inte värre än så alltså… Undrar om ”vi” innebär att hon erbjöd sig att simma över eller om hon utgick från att detta var skepparen uppgift… Nu låg vi jättebra och vinden följde meteorologernas förutspåelser.
Det skulle blåsa mellan syd och ost, så att vända skutan norrut kändes rätt naturligt. Lilla Nassa blev dagens mål.
Vi kom iväg rätt sent, så den lilla hamnen var rätt full. Men devisen att det alltid finns plats för en båt till stämde även här. Vi nådde inte ändå fram till bryggan, men en vänlig Linjettskeppare erbjöd oss att kliva iland via hans båt.
Det var väldigt länge sedan jag var här, men allt var sig likt.
Istället för yoga- eller träningslokalernas kala väggar är man omgiven av klippor, himmel och hav. Musiken till yogapasset eller den pumpande vansinnesmusiken till träningspasset är utbytt mot den musik som sjön och vinden alstrar.

När jag gav mig ut spådde väderprognosen vackert väder onsdag-lördag, men fullt så bra blev det inte. Onsdag-torsdag var det kanonväder. Fredag-lördag ganska växlande, men fortfarande varmt. Under lördagen avvaktade vi en regnskur innan vi kastade loss. En båtgranne förutspådde regn om 24  minuter! Väldigt exakt förutspåelse! Kollade SMHI, inte en droppe regn i prognosen. Båtgrannen fick mig att gå in på en för mig ny webbsida, regnradar.se. Mycket riktigt. Inom ca 24 minuter regnade det. Vi hade egentligen tänkt stanna ute t o m söndag, men prognosen såg så eländig ut för söndagen, regn och kulingvarning, att vi bestämde oss för att bryta och gå hela vägen hem mot Rindö. Fortfarande tryckande varmt. Vid Grinda lät vi oss släpas efter båten ett tag och sedan fick motorn ta oss hem den sista biten.

Kul Viveka att du med så kort varsel ville och kunde mönstra på igen!

 

Mingelsegling 3

Rutt: Nynäshamn-Rånö (Rånöhamn, Stora Göljan)-Huvudskär (Ålandsskär)-Långviksskär (Sandglokobben)-Svenska Högarna (SXK-boj)-Norrgårdsön (på svaj norr om Yttra Lövskäret)-Rindö hamn

Det var lite svårt att få gastar till den tredje seglingsperioden. Men, för Åsa funkade tiden väl. Åsa seglade med mig på Västkusten för två år sedan.

Åsa må vara en stor personlighet, men hon är inte stor på jorden rent fysiskt. Kanske kan ni föreställa er hur mycket bagage man har med sig om man förvägras passera spärren till pendeln. Av någon anledning fick hon för sig att all skaffning skulle köpas in på Södermalm i stället för i Nynäshamn. Utöver kylväska, dramaten och kassar, hade hon ju dessutom sin vanliga packning. Till slut argumenterade hon sig dock igenom spärren (hur förtäljer inte historien), men hade då missat tåget. Men, som bekant, det går fler tåg. Jag var och mötte henne på stationen i Nynäshamn och inte ens vi två orkade kånka på allt, utan delade upp det på två omgångar. Ett mysterium hur hon fick ombord allt på tåget…

Snabbhet är väl inte något som kännetecknar Åsas personlighet, men efter en del om och men, kastade vi så äntligen loss. Det var härligt väder, men dagen hade börjat lida mot sitt slut, så det blev en kort segling över Mysingen till Rånö där vi lade oss på svaj i solen.

Bubbel är nästan aldrig fel, inte heller då som inledning på en segling…
Jag klev upp tidigt. Åsa sov fortfarande. Jag kokade kaffe och satte mig på fördäck och njöt av den stilla morgonen. Hördes bara några fåglar och så får som bräkte på intilliggande Ängsholmen.
Undrar hur många båtar som lägger sig utanför deras hus varje sommar. Ett irritationsmoment eller ett nöje?

Siktet var inställt på ytterskärgården. Fortfarande härligt väder och bra medvind.

Vid det minimala sundet norr om Utö kom ett krigsfartyg och körde om oss på bestämd kurs ut mot havet. Inte helt överraskande rev det upp stora svall i sundet och det var med nöd och näppe vi kom igenom utan att behöva slå, inte bara förstås p g a att svallen förflyttade oss. Vinden har ju dessutom en tendens att vrida emot i trånga sund.
Även denna gång fick vi segla Sadelöga förbi. De välsvarvade klipporna må vara förföriska, men naturhamnens läge i kombination med sydlig vind kan vara lite avtändande.
Vi fick sikta längre ut. Huvudskär kanske?
Jodå, men inte jättegott om platser mot huvudön Ålandsskär där en fyrtiofots segelbåt kommer in. Väderprognosen hade spått högtryck under flera dagar, så det var dessutom många båtar ute, men vid en klippa jag känner sedan tidigare var det ledigt.
Är man många ombord kan man ju annars lära sig av denna franska besättning. Först undrade jag vad tusan de höll på med. Vågade de inte hoppa iland från båten? Det gjorde de nog, men det var grunt och två personer rodde iland, fäste förtöjningarna på berget och rodde sedan ut med ändarna till båten. Hoppa iland gick ju inte sedan. De fick ro in en liten bit, men de var i alla fall landförtöjda. Så kan man också göra. Det vet jag inte om jag sett någon göra förut i Stockholms skärgård, däremot i Medelhavet varifrån de kanske tagit med sig denna vana..
Det var nog inte mer än tredje gången i år som grillen kom fram. Vad har hänt med detta obligatorium? Är det alla vegetarianers fel tro? Nu finns i alla fall grillen med ombord igen. Seglar man utomlands eller söder om Blekinge eller Bohuslän så ligger man ju mest i gästhamnar. Inte lika mysigt att grilla då, så grillen har fått samla damm hemma några år.
Nu blev det en tillfällig dipp i vädret. Inte lika soligt och vinden tilltog. Vi tränade och gick sedan en promenad runt ön och till byn. Prognosen talade om vindar upp till 13 m/s!  Båtarna försvann i rask takt och det kan nog ha blivit lite oroligt för dem som var kvar.
Inget smakar så gott som förbjuden frukt. Visserligen bär, men de var nog bland de godaste björnbären jag smakat.

Med fortsatt  sydliga vindar var det bara att surfa norrut. Vi gick in i Söderfladen eller Söderöfladen som jag trodde att den hette och rekade, men där var det oroligt och blåsigt, så vi fortsatte norrut för bara förseglet, upp mot Långviksskär. En snäll motorbåtsskeppare vinkade in oss till en klippavsats på Sandglokobben. Märkligt namn, Sandglokobben. Inte ett sandkorn så långt ögat når. Jag försöker slå upp ön i Anders Källgårds ”Sveriges öar”, men för obetydlig för att nämnas där, så namnet får fortsätta att vara ett mysterium.

Man kan nog ana på bilden att det blåser rejält ute på fjärden.

Innan vi hade lagt fast, drev vi runt en del innan alla tampar och fendrar var klara. Pang! En undervattenssten i det område som var markerat 3-6 m. Börjar fundera över vilken precision det är i positionsangivelserna. 20 m norrut skulle det vara grundare enligt kortet. Upptäckte vi en outmärkt sten eller var vi i  själva verket i det område som var märkt 0-3 m 20 m norrut jämfört med den position gps:en markerade? Eller var det ett exempel på att positionen var korrekt, men kortet förskjutet?

Princess-skepparen berättade sedan att han gått med i en stegtävling tillsammans med några kompisar. Han kämpade tappert runt ön, vilket såg lite kul ut. Han slog nästan knut på sig själv. Morgonen därpå bekände han att han förlorat stort dagen innan. Undra på det, när bara denna minimala kobbe, med diverse hinder dessutom, stod till förfogande för steggenererandet. Han verkade resignera och gav sig ut på sin SUP istället. Ser kul ut. Numera tycks ju var och varannan ha en uppblåsbar SUP med sig. Ska jag kasta ut en av cyklarna och kasta in en SUP istället tro?

Vi vaknade upp till en underbar morgon, men kunde ana att det inte var lika lugnt utanför vårt skyddade tillhåll.
Det är stressigt att ha semester. Man vill ju dricka en lång kaffe, träna, bada, soltorka på däck, äta morgongröten… Det tar sin tid att komma iväg och plötsligt är vi enda båten kvar.

Sydliga friska vindar och så småningom började vi undra vart vi skulle ta vägen. För en gång skulle gled jag förbi Bullerö utan att behöva kryssa i det smala sundet. I ett förlupet ögonblick råkade jag nämna Svenska Högarna. Åsa nappade lika direkt som jag ångrade vad jag hade föreslagit. – Det är långt ut. Vi kommer att komma fram sent. – Det är ont om bra tilläggningsplatser så vi kanske får gå tillbaka in mot land och då kommer det att bli ännu senare innan vi kan lägga till. Ingenting bet. Åsa stod på sig.

Så vi tog sikte på Svenska Högarna och drog oss öster om Sandhamn där vi siktade detta tjusiga skepp, den över 100 år gamla Shamrock. I bakgrunden syns Grönskärs fyr. Jag läser på Wikipedia att Shamrock är en galeas. Jag har aldrig lärt mig de olika beteckningarna för skutor, men läser vidare att en galeas är en typ av skuta som vanligtvis har en ketchrigg, d v s en stormast och en mesanmast och med en mesanmast som då är placerad för om rodret. Så var det med det. Till min förvåning läser jag också att Shamrock förvärvades av Birkagården 1969, d v s samma Birkagården där min dotter gick på folkhögskola i två år och spelade klassiskt piano. Bred verksamhet. I alla fall då.
Det tar ett bra tag innan Svenska Högarna börjar dyka upp som svaga, vågiga hack i horisonten.

Åter till seglingen. Om man tänker sig en rak linje västerut från Svenska Högarna, så hamnar man efter 38 sjömil i Täljöviken, där jag bor. Ögruppen ligger alltså långt ut. Och då är det också fågelvägen. Flyger man inte utan seglar, blir det betydligt mer kringelikrokigt. Den största ön, Storön, sägs vara Sveriges mest isolerade, bebodda ö och ögruppen är en av de ostligaste utposterna i Stockholms skärgård. Vi blev invinkade av en annan skeppare, men efter att vi förhöjt (vid det som kallas Getryggen på Storön) upptäckte vi dock att vi stod på grund. Någon försökte få oss att tro att vi kunde gå in i sundet och lägga oss vid en brygga, men aldrig att jag går in där med min båt. Möjligen skulle jag utmana ödet om det var kav lugnt. SXK-bojen var dock fortfarande ledig, så den fick det bli.

Till slut kan vi pusta och njuta av solnedgången i havet. Utöver Gotland med kringliggande öar tror jag Svenska Högarna är den enda platsen längs ostkusten där man kan få se solen gå ner i havet. Horisonten bryts bara av några skärgårdsöar. Gillöga ligger ju närmst, men är lågt. Kanske är det Stora Nassa som ”stör” den obrutna horisontlinjen.
Några timmar senare och solen lyser upp från andra hållet igen.
Efter morgongröten gjorde vi en matsäck och rodde sedan in. Jag är så glad att Åsa stod på sig.
Det är 12 år sedan jag sist var i land här och då med de här två donnorna, min dotter Malin och hennes kompis Teres och inte att förglömma, skeppshunden Tonic.
Ännu idag uppmuntras barn som besöker informationsboden att göra teckningar som man får sätta upp på väggarna. Malins och Teres alster fanns dock inte kvar 🙁 Som synes var de då tretton år.
Inget fyrbesök den här gången. 2 x 50 kr för att klättra upp de få trapporna kändes inte motiverat. Utsikten var fantastisk som den var. Fyren är den enda s k Heidenstammaren i Stockholm skärgård.
Bara horisont och glittrande hav. Vilt och vackert.
Jag funderar över hur mitt CV skulle stå sig om tjänsten som förvaltare skulle utlysas. Nja, jag skulle nog stå mig slätt. Men, tänk att leva här ett helt år. Det vore en fantastisk upplevelse, men säkert också en utmaning. Lätt att idyllisera livet ute i havsbandet en sådan här vacker dag.
Jag fick bekräftat att sundet inte var för oss. Smal ränna in som mäter 2,2 m. Min båt ska sticka 2 m, men när jag mätte en gång tyckte jag det snarare pekade på 2,1 m. Lite för lite marginal i mitt tycke.
Ibland vill man bara frysa tiden fastän, eller hur blir det, tack vare kanske, när det är så här varmt och skönt.
Som en extra bonus hittade vi dessutom sköna fina hällar att sola på och bredvid fanns en bassäng det bara var att hoppa rätt ut i. Lätt att ta sig upp igen.
Fast Åsa ville inte upp i första taget.
På senare tid har jag som regel begränsat antalet gastar till tre. Men, så har jag några fripassagerare som jag inte blir av med. Det ser ju ut som om man är värsta bryggseglaren. Jag låter en och annan spindel gå på plankan, men det finns uppenbarligen alltid någon kvar som vill spinna sin väv.
Avfärden blev fördröjd en timma då Åsa förlagt en tröja någonstans på ön. Det hade det goda med sig att vinden hann vrida mot nordost och vi slapp kryssa och jag därmed vågade mig in i norra Gillögaskärgårdens grundfyllda vatten. Trots rätt lugna förhållanden kändes det skönt när vi väl var igenom.

Vi rundade södra Stora Nassa och norra Möja och på Möja Västerfjärd blåste det naturligtvis som vanligt. Har ni hört det förut? Målet för dagens förhållandevis långa segling blev Ladviken i Lådnaarkipelagen.

Men, där blev det cirkus och det var jag själv som iklädde mig rollen som cirkusdirektör. Vi provade först några landförtöjningar, men de som fanns kvar var antingen för grunda eller riskerade att bli vindutsatta. Många av de andra båtarna hade väl redan konstaterat samma sak och lagt sig på svaj. Fram och tillbaka mellan de uppankrade båtarna vars besättningar uppmärksamt betraktade vad vi höll på med. Vi får väl också lägga oss på svaj, tänkte vi, fast det var ju lite trångt. Man måste ju få plats att snurra runt en del.  Till saken hör också att mitt ankarspel låter en del. I den här viken tyckte jag dessutom att oljudet ekade extra mycket. Snabbt och smidigt vill man få ner ankaret så att det blir tyst igen. Blev det så? Icke!

Ner med ankaret. Hur mycket kätting var nu ute? Jag har färgade plastpluttar som markerar hur mycket jag lagt ut, men de börjar bli så smutsiga att jag lätt missar dem när de rasslar förbi. Jaha, men nu blev det nog onödigt mycket kätting. Upp med lite igen. Nytt eko av Aquilejas ankarspel. Sedan tyckte jag att vi kom lite väl nära andra båtar. Upp med alltihopa. Nytt oväsen. Iväg mot ny plats och ut med kättingen igen. Samma sak igen, justering av kättinglängden och nytt oväsen. Men, vad nu då? Inget fäste!? Mycket ovanligt i mellanskärgården, där bottnarna så gott som alltid är leriga. Upp med ankaret. Behöver jag påpeka att vi ånyo förde oväsen? Inte bara ankaret kom upp, utan även en tjock elkabel. Upp och ner med ankaret ett antal gånger (= oväsen) för att försöka komma loss från den fördömda kabeln.

Längst in i viken fanns en varningstavla för kabel, men enligt sjökortet var den enda kabeln som fanns, en luftledning längst inne i viken. Det fanns förvisso en enslinje som nog gick ungefär som kabeln, men jag har hittills bara sett enslinjer som visar fri väg. Var detta något annat påfund? Syftade varningstavlan på land i själva verket på en sjökabel och inte på luftledningen? Väldigt förvirrande. Nu fick jag i alla fall nog och tänkte inte bjuda på vare sig mer förödmjukande underhållning eller störande av kvällsfriden. Vi gick inte så långt, bara runt hörnet. Vi droppade ankaret direkt. Bra längd på kättingen, bra fäste och gott om svängrum, vid första försöket. Puh! Hemma får jag ett infall och kollar på Eniros sjökort. Kunde det vara så att mitt kort var för gammalt? Men, nej! Ingen kabel där heller. Mysteriet med den outmärkta kabeln får fortsätta att vara ett mysterium.

Förankrade och äntligen läge för middag. Jag konstaterar att vi är tillbaka i mellanskärgården. Det var några veckor sedan. Skogbevuxet. Inte lika vackert. När vi vaknar hör vi mistlurar i bakgrunden. Dimmigt? Ingenting vi märkte av, tvärtom blev det en kanondag och med lite sol blev även de skogbevuxna öarna vackra.

”Kors vad det vimlar av segel idag. Är det kappsegling, nej det är lördag.” Det visade sig vara både kappsegling och lördag. Icke desto mindre var det många båtar ute och de flesta var på väg ut, emedan vi var på väg in.

Den sista distansen hem brukar ofta kännas som en transportsträcka. Idag var det ren njutning. Kändes ändå lite vemodigt att vända hemåt i det fina vädret, men också lite skönt att få komma hem. Sista planerade seglingsdagen denna sommar, men skärgården finns ju kvar och seglingssäsongen pågår ett bra tag till.

Tack Åsa för det glada humör du tog med dig ombord och tack för att du tog mig ut till Svenska Högarna. Det hade inte hänt utan dig ombord.

Mingelsegling 2

Rutt: Nynäshamn-Järflotta (Skvallran)-Gotska Sandön (norra stranden)-Gotska Sandön (västra stranden)-Gotska Sandön (Las Palmas)-Fårö (Lauterhorn)-Nåttarö (Östermarsfladen)-Nynäshamn
Datum: 30 juli-7 augusti 2022

Inför den nya besättningens ankomst undrade jag över om jag skulle kunna locka dem att gå till Gotska Sandön. Funderade lite över hur jag skulle lägga upp det för att det skulle låta lockande, men det visade sig vara förspilld tankemöda. Gotska Sandön? Ja! Jättekul!

Vem var det då som kom ombord? Robban och Anna-Karin. Förutom mina barn har nog inga återkommit så många gånger som de. Första gången Robban var med, var i Lysefjorden i Norge 2019. Året därpå hade han med sig sin nyfunna Anna-Karin. Borde vara femte påmönstringen för Robban och fjärde för Anna-Karin. En ny bekantskap blev Lollo. Nybörjare på segling, men med motorbåtsvana.

Lite oklart om vi skulle nattsegla eller sova innan vi gick över. Det blev sova och ställa klockan på 04:00. Vi lämnade dock Nynäshamn och gick direkt söderut mot Järflotta och Skvallran. Ny bekantskap för mig.
Rätt skyddat, men havet väldigt närvarande.

05:10 lättade vi ankare efter att äntligen ha fått bort en jättestor sten från ankaret. Om det bara var den vi satt fast i får vi vara glada över att vi var lyckligt ovetande om detta.

Det var en härlig överfart i bra fart och solsken. Enda smolket i glädjebägaren var att Anna-Karin blev sjösjuk. Scopoderm-plåstren som fungerat förut, bet inte längre.
Sju timmar och femton minuter senare var ankaret droppat utanför norra stranden på Gotska Sandön. Inte en segelbåt i sikte. Hade vi missat någon stormvarning tro? Nej då, så småningom blev vi några fler.

Jag hoppade omgående i plurret och beredde mig på en mindre köldchock. På Ålö senast var det ju bara 17 grader. Istället var det här, mitt ute i havet, nästan bassängvarmt, 20 grader.

På Gotska Sandön måste man ligga på svaj, så man får ta sig in till land med jolle. Utombordaren fick vi inte igång, så det blev till att ro in.
Underbart att bara få lägga sig ner och njuta av sol och vad. Men, vad nu? Det var något som störde bilden. Små flugor som bets.
Vi vandrade bort en bit och så var det problemet ur världen.
Stackars Anna-Karin, som precis börjat hämta sig, blev återigen dålig, bara av att det gungade lite när båten låg för ankare. Var det något fel på hennes sjösjukeplåster eller vad skulle man tro?
Swoosh. Han höll på att skrämma slag på mig när han rundade mig i sittbrunnen. – Oj, var kommer du ifrån, hann jag få ur mig. – Nynäs! Rekord för dem här båten! – Wow! Grattis, hojtade jag tillbaka. Sedan var han inne vid stranden och verkade ha bråttom att uppsöka en buske. Det var ju bara en Hobie Cat-liknande jolle. Lite galen? Eller är det bara vad vi tänker som tycker det är ett äventyr att gå till Gotska Sandön med en fyrtiofots segelbåt?

Vinden vrider och har sig, så morgonen därpå bytte vi till västra stranden. Efter att ha rott alla iland särade vi på oss. Lollo skulle till någon slags portal i ett dataspel och vi andra fortsatte mot Säludden. Vi stannade till lite i byn och pratade med en besöksvärd. Kommer man inte hit med egen båt kan man ta en liten passagerarbåt från antingen Fårösund eller Nynäshamn. Man bor enkelt och får ha egen mat med sig. Det är dock  fortfarande fjärran från känslan av ett turistställe.

– Det luktar tjära! – Jo, vi har just tjärat om ekan där borta, berättade besöksvärden. Ekan är byggd på Ösel och med den tog sig alldeles för många estniska flyktingar över Östersjön under andra världskriget. Inte ett äventyr man avundas dem.
Det ursprungliga kapellet byggdes 1894, men brann ner, så denna version är från 1950. Men, från fösta början, varför byggdes det överhuvudtaget? För de fem-sju personer som skötte fyrarna och deras familjer? Kapellet hör till Fårö församling.
Naturen påminner lite om den på nordöstra Fårö och går man i skogen känns det som ett jättelikt Ullahau (skogbeväxt dynområde mellan Sudersand och Ekeviken).
Seglar man är man lite bortskämd med att se säl då och då och emellanåt i stora kolonier, så att få se tre sälar genom titthål i ett plank var ingen kioskvältare direkt. Upptäckte att jag har något gemensamt med dem. Emellanåt ägnar sig även de åt yoga, men det ser nog något graciösare ut än när jag går in i motsvarande positioner.
Men, jag misströstar inte. En härlig promenad i vacker natur och på underbara stränder.
Egentligen byggdes detta hus 1823-24 av Petter Gottberg som ett jättestort lambgift. Här skulle utegångsfåren utfodras och kunna söka skydd vintertid. Gottberg har dock ett rykte som Östersjöns siste sjörövare och enligt sägen ska han ha ridit längs stranden med en fackla för att lura förbipasserande fartyg att ett skepp var i nöd. När fartygen då ändrade kurs och strandade på Sandön ska Gottberg ha lurat in besättningarna i lambgiftet för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Därefter var det bara att i lugn och ro ut och plundra fartyget på lasten. Vad som är sant är det tydligen ingen som vet. I Fårö kyrka finns en tavla föreställande Gottberg i kyrkans skamstock när han 1817 dömts för att ha plundrat den tyska skonaren Cerberus på bl a sprit, fläsk och läder. Också det enda brott han faktiskt fälldes för. En historia som blivit stoff för bl a en film med Sven Wollter i huvudrollen. Man fuskade dock och spelade in delar av den på Fårö. Norsta Aura har jag för mig. Jag minns hur vi såg Wollter vanka av och an på stranden mumlandes repliker och hur man lagt ut räls som filmkamerorna åkte på.

Kioskvältare var det dock att komma tillbaka till den västra stranden där båten låg för ankare. Nästan ointagligt vackert att komma fram till strandkanten högt upp och skåda ut över ett spegelblankt hav och den vackra stranden.
Har man bara lite tur med vädret ligger paradiset nära.
Vad jag inte visste då var att båten man anar i bildens övre högerkant var Johan Gustafssons. Jag och Johan har charterseglat en del tillsammans och förutom en massa Linjetter som han byggt själv har han också en Fantasi 44 som han var här med. -Jag hade tänkt ro över efter maten, men ni försvann ju. Jo, så var det. Återigen skulle vinden vrida och vi sökte oss tillbaka mot norrsidan och Las Palmas. Så heter faktiskt en av stränderna. Johan låg kvar och rapporterade om att det rullat rejält på morgon, vilket lett till ett tidigt uppbrott. Fast nu var ju egentligen Robban och Anna-Karin huvudmotivet.

Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin

Handdukar och badkläder på tork. En doft av sommareftermiddag. Foto: Anna-Karin
Dags för en siesta. Foto: Anna-Karin
Innan middagen hann vi med att sola, bada, simma och äta middag. Jag njuter så det knakar av den underbara upplevelsen. Känns lite overkligt. Försöker ta tag i vad jag är med om och stoppa in det i ett litet paket. Tänk om man kunde packa upp det mitt i novemberrusket och känna hur värmen och intrycken från den undersköna naturen sprider sig i en.

Åter så till Las Palmas och morgonen därpå. I ärlighetens namn kände även vi av lite dyning, men vi fick nog ändå rätt bra skydd där vi låg. Vi satte också segel så småningom och gick söderut via Sandöns ostsida. Inte så vanligt att gå där…

Skönt på däck.
Vi rundade ön så sakteliga och visst började det blåsa spinnakervind? Upp med blåsan! Men, väl runt ön vred sig vinden, så den gjorde ett ytterst kort gästspel. Istället fick vi upp Code 0-seglet som gav oss lite extra kraft och fart ner mot Fårö.

Anna-Karin hade fått låna akupressurband som man fäster på handlederna, men inte heller de hjälpte mot sjösjukan. Hon började nästan ge upp och fundera över om hon orkade fullfölja seglingen. Men, med stadig mark under fötterna är det lätt att glömma vedermödorna…

Lauterhorn, Fårö.

Underbart, tyckte jag, att återigen vara på Fårö och i denna min favorithamn, Lauterhorn. Jag överraskas över att alla inte delar min förtjusning över platsen. Ingen glasskiosk, långt till affären, primitivt, toatömningsanläggning nära (den nya) badplattformen, spindelväv mm, lät det från besättningen. Det slår mig att jag hört liknande kommentarer från en polsk besättning, tror jag det var: – Värdelös hamn. Ingen supermarket! Och jag som uppskattar Lauterhorn för just det avskalade, det karga, det autentiska och för lugnet. I mina ögon är det bara ett litet paradis. Men, Robban kommenterade lite senare att jag efter hand hade öppnat ögonen på honom och kanske är det så, att ta in Fårö med alla sinnen tar lite tid. Jag minns själv mitt första besök på ön, mitten av åttiotalet. Överreklamerat, var min slutsats

Men, något störde upplevelsen. Förutom alla husbilar som ökat i antal de senaste åren var det också en väldig massa vanliga bilar parkerade bortom de gamla fiskebodarna. Det är Raukloppet, berättade en gotländska.

Dagen därpå valde vi bort alternativet att springa, utan cyklade. De fina stränderna och affären ligger en bra bit bort.

I byn Lauters en bit upp från hamnen kan man hyra cyklar. Två har jag ombord, men två till behövde vi. Cykeluthyraren är en genuin Fåröbo. Med sitt långa hår ser han nästan ut som en hippiebonde.

Det slumpade sig så att min äldste son Joakim och hans lilla familj anlände till Fårö samma dag som vi. Min före detta frus familj hade hus i Ekeviken, så jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och för barnen har somrar varit liktydiga med Fårö. Joakim har nu för tredje året i rad hyrt grannhuset till ”vårt” hus och skulle vara här en vecka. Just på väg från cykeluthyrningen mot Fårö kyrka överraskade han oss med att hitta oss ute på en runda med sin grushoj. En stund senare var han försvunnen. Vi trampade vidare i ett något lugnare tempo och ägnade oss åt lite sightseeing.

Fårö kyrka.
Ingmar och Ingrid Bergmans gemensamma grav.
Gamla vägen.
Jag försökte också förklara hur man får en illusion av att komma närmare himlen mitt på ön. Tror inte någon förstod vad jag menade. Just på den här bilden är det ju svårt att tro att det var en väldigt intensiv biltrafik på huvudvägen. Men, jag har faktiskt aldrig sett så många bilar på Fårö. Vart är alla på väg?
Hit kanske. Längsta kön jag sett för att få äta Taticreperiets pannkakor. Idag är Kuten kommers. I början var det svartklubb och vi var där och lyssnade på Pugh Rogefelt. Innan Pugh och hans musikanter äntrade scenen underhölls vi av en eldslukare som var nära att tutta fyr på hela stället. Åtminstone kändes det så och jag minns att jag oroligt började leta efter de icke existerande nödutgångarna. Tillbaka till nutid. Vi ställde oss inte i kön, utan åkte vidare till Fårögården för att få lite lunch.
Skrotbilarna blir allt rostigare och på den gamla SJ-bussen skyltad Sudersand hade taket rasat in.
Innan vi kom till Fårögården försökte vi oss även på att få lunch på Gåsemora gård. Men, restauranten uppgavs vara sommarstängd. Hur tänker de då? Jag tänker också, när jag ser den här bilden, att cyklarna inte ser mycket ut för världen. Men, med hårt pumpade däck tar man sig fram förvånansvärt lätt. Foto: Anna-Karin
Sudersandsbion lever fortfarande. Här hade en del av Bergmans filmer premiär. Nu visades Göta Kanal – kan väl knappast bli en större kontrast till Bergman. Jag törs knappt medge att jag aldrig varit på bio här. Förstod inte lockelsen när möjligheterna kom på tal, vilket jag ångrar nu.

Gamla Konsum är sedan länge omvandlat till bageri, Sylvis döttrar och under högsommaren ringlar sig kön lång. Det var bara att bita ihop och ställa sig i den. Vi skulle på fika hos Jocke.

Innan dess hann vi med lite sol och bad på Ekevikens strand.

Kul också att stöta på gamla grannar, Olle och Jenny och deras ene son Albin med flickvän.

Joakim och Linnea hade gäster, Andrea och Svante, så det blev en kort fika. Det var Andrea som sammanförde Joakim och Linnea.
Och så lilla myspysan. Farfar mutar med bulle.
Tre generationer. Foto: Anna-Karin
När Anna-Karin tog den här bilden var hon förmodligen omedveten om vad mycket den här vyn står för: Längtan till stranden och havet, morgondoppet före kockan nio när nästan alla badade nakna, en ny heldag på stranden, alla förväntningar om sol och värme och avkoppling, lunchmätt och redo för ännu ett strandpass, lata sommardagar med förväntansfulla barn…

Dags att cykla tillbaka mot båten, men först lite bunkring på ICA. Lollo började få nog av cyklandet och valde raka vägen mot båten. Vi andra körde upp mot Langhammars och vägen förbi bl a Helgumannens fiskeläge och Digerhuvuds raukområde.

Vår gamla hund, Tonic, var en synnerligen klok hund. Ibland slog det dock slint. När han tvingades ut på en brygga, betraktade han de minimala springorna mellan bräderna med stor skepsis. Uppenbarligen rädd för att ramla ner emellan dem, så fort gick det inte. Jag undrar hur han hade tagit sig an en färist.

Helgumannens fiskeläge. Fantastisk utsikt över havet med solen på väg ner. Enligt Robban hade vi cyklat lite drygt fyra mil den dagen.

Morgonen därpå vaknade jag något stel. Skönt med lite yoga och ett efterföljande dopp. Lollo hade fått nog av cykelsadeln, men vi andra ville iväg och bada.

Först lite båtunderhåll. Foto: Anna-Karin

Det skulle bli en strålande dag. Jag föreslog att vi skulle gina över hedarna. För säkerhets skull adderade jag en lite brasklapp, att jag nog hittade bäst i motsatt riktning och förberedde även mina medcyklister på att vägarna mest var av karaktären traktorvägar.

Anna-Karin efter en stund, med ett skeptiskt tonfall: – Varför kör vi egentligen den här vägen? Är det för att det är roligare?  I nästa andetag: – Vad fint det är här.
Att det visserligen finns en ras som heter Gotlandsfår, men att det inte finns några får på Gotland var tydligen en nyhet för mina medcyklister. Lamm och lammungar ska det vara.
Det gällde att hålla god min, fastän jag började tvivla på att vi var på rätt väg.
Och mycket riktigt, inte kom vi riktigt som jag hade tänkt det. En liten nordlig omväg gjorde Anna-Karin ännu mer skeptisk. – Kan vi inte hitta en riktig väg nu? Istället följde en skogsstig med spindelvävshinder. Så småningom kom vi dock på rätt spår igen så att vi kunde trampa på mot dagens mål.
Äntligen framme. Visst vill man i? Foto: Anna-Karin
Barfotafötter i varm sand. Finns det något somrigare? Foto: Anna-Karin.
Norsta Aura är nog den finaste stranden på Fårö. Kanske en av de finaste stränderna i Sverige? Så länge det i alla fall inte är algblomning, kristallklart vatten och så fin sand, lugnt och gott om plats. Robban var mer krass. – Syftet är väl att ta sig ett dopp. Det gjorde väl inget om det var dubbelt så mycket folk här och Lomma och Ribban dög väl lika bra… Jag höll nästan på att tappa öronen. Vad säger han? Tillbaka i båten modifierade han sig dock något: – Det var en jättefin strand du tog oss till! Ja, vad ska man tro?

Robban och Anna-Karin blev mätta på strandlivet och längtade efter glass. Jag tror kanske det fanns en dos av flyktbeteende också. Han vill säkert lura ut oss i Fårös vildmarker igen, tänkte de nog. De tog det säkra före det osäkra och valde asfaltvägen tillbaka till båten. Jag låg kvar ett tag och sög ut så mycket det gick av högsommardagen.

Den här gången skulle jag ta mig raka vägen över hedarna. Nu körde jag ju åt rätt håll och hittade. Eller hur? Mitt självförtroende vad gäller Fårögeografi fick sig en rejäl knäck. Jag trodde nog att jag varit runt på alla Fårös kostigar.

Ack så fel jag hade. Jag kom helt åt helskotta. Så här i efterhand kan jag tydligt (?) se var jag tabbade mig. Men, att köra vilse ger nya upplevelser och det är bara att fascineras över vad många hus och gårdar det finns mitt ute in the middle  of nowhere.
Efter tre nätter på Fårö var tanken att under fredagen gå tillbaka till fastlandssidan. Såg helt OK ut vindmässigt. Lördag däremot skulle det blåsa kuling och dessutom bli kryss. Så båten förbereds inför avfärd, vilket bl a innebär att vattentankarna ska fyllas och däck och sittbrunn spolas av så att all, nåja, nästan all Fårösand får stanna kvar där den hör hemma. Fast, här ser det ju snarare ut som om vi vattnar havet. Lite over kill. Foto: Anna-Karin

Det visade sig dock att jag gjort det lite väl enkelt för mig när jag bara kollat vindprognosen. Är det något jag tycker är obehagligt så är det att drabbas av åska ute på havet. Och just åska ingick i prognosen för fredagen, insåg jag sent omsider. Vi började fundera över att nattsegla tillbaka. Vi gick och la oss för att vila lite för att avvakta en uppdaterad sjöväderprognos vid tiosnåret. Men, nä. Och det räckte egentligen att titta ut för att komma fram till att det inte var något lockande alternativ att ge sig av under natten. Vädret hade verkligen tagit en vändning. Himlen var kolsvart och det tjöt i riggarna av vinden. Istället gick vi och la oss igen och jag ställde klockan på sex för att återigen få en uppdaterad prognos. SMHI:s prognos är ofta lite för grov, men enligt Windy-appen kunde det bli ett fönster i åskovädret som vi skulle kunna slinka ut genom om vi kastade loss framåt kl tio. Hade vi lite flyt skulle vi då hinna över tills nästa åskfront tog vid, vid niotiden på kvällen. Jag burrade ner mig och snart nog hördes en åskknall. Jag betalade för premium-versionen av Windy, så att jag fick tätare uppdateringar. Vi förberedde båten för att kasta loss och inväntade nästa prognos. Budskapet var detsamma. Förtöjningarna lossades.

Hej då Lauterhorn! Vi ses säkert snart igen. Kul med den nya badplattformen! Foto: Anna-Karin
Lollo och Helmut (autopiloten) håller koll.
Bäst att vara förberedd. Livlinor och åskledare i beredskap. Livlinorna kom väl till pass, men åskledarna behövde vi aldrig använda.
Hyfsad fart över. Vinden varierade, men aldrig något bleke och i någon surf kom vi upp i över tio knop. Det hade börjat skymma och lanternorna var tända när vi drygt elva timmar efter det att vi kastat loss från Fårö droppade ankaret i Östermarsfladen vid Nåttarö. Någon åska hörde vi aldrig av.
Vilken scenförändring. På morgonen drog vi upp ankaret och vimsade runt lite grann innan vi till sist knödde in oss vid bryggan, utan att någon verkade ta illa upp. Tvärtom var alla väldigt hjälpsamma.

Det är inte utan att en havsöverfart tar lite på krafterna. Jobbigt att sitta still 😉 Så, det var skönt att slappa med sol och bad ett tag. När jag till slut blev rastlös och kände för att röra på mig hade båtens övriga besättning redan givit sig ut på olika äventyr på ön. När jag rannsakar mitt minne har jag nog inte varit runt på Nåttarö sedan jag seglade på åttiotalet. Kände vagt igen mig efter det att jag tagit mig in på ön en bit. Ångrade mig nästan direkt att jag inte plockat fram en cykel. Jättefina cykelvägar.

Vad nu? Hade man i hastigheten stavat fel när man tillverkade skylten till Nåttarös hamn? Nä, tydligen förekommer båda stavningarna. Man kan väl gissa att Nåtarö är av äldre datum.
I hamnen fanns tänkvärda och oroande budskap. Visste ni t ex att Östersjöns medeldjup är 51 meter? Det kan jämföras med Medelhavet vars medeldjup uppges vara 1500 meter. Och vi som tycker att Landsortsdjupets 458 meter låter svindlande… På ytterligare ett plakat visas hur de syrefria bottnarna fortsätter att breda ut sig, trots alla reningsverk som byggts under de senaste åren.
En besöksvärd inspirerade mig att knalla iväg mot öns södra udde. Naturen var en blandning av allt möjligt: parkliknande ängar, vad som såg ut som urskog, skog som den ser ut på Gotska Sandön, ömsom berg, ömsom sand och plötsligt vad som ser ut som rena julgransodlingarna. Konceptet (vandrarhem, stugor, camping, restauranger, affär, passagerarbåtar mm) påminner om Jolpans (Finnhamn), men här är vackrare och trevligare.
På södra Nåttarö har militären hållit stånd. Till min förvåning var husen rödmålade. Det var bara de vita knutarna som fattades. För att förvirra den lede fi?
Inne viken låg en fritidsbåt förtöjd. Formellt sett bröt skepparen nog inte mot någon av dessa förbud, men hade jag givit mig in här? Blev lite skärrad när jag med min dotter lagt till i en vik på Utös yttersida med en massa militära förbudsskyltar och publicerat det på Facebook. En observant Facebook-vän länkade mig till en artikel om hur någon som dristat sig till samma illgärning åkt på ett rejält straff. Nu kände jag mig busig nog att bara spatsera omkring i området.
Arbetsmiljön kunde de, militären alltså, inte klaga på i alla fall.
Dags att dra sig tillbaka norrut mot båten. Nåttarö har flera vackra vikar, mer eller mindre badbara.
Ofta förknippar man ju Stockholms skärgård med enbart klippor, men det finns ju en del sandstränder också, inte minst här i södra skärgården. Storsand såg fint ut, men lockade inte till bad just idag. Illaluktande sjögräs hade samlats i strandkanten. Det som gotlänningarna kallar släke och samlar ihop som gödning. Men, nog säger väl Fåröbönderna ”slejko”? Nåväl, inga bönder här vad det verkar. Foto: Anna-Karin
Tillbaka i Östermarsfladen. Glassgubben står och försöker fresta med ett köp. Men, vad har egentligen hänt med glassarna? Har de smält bort i sommarvärmen? De är ju löjligt  pyttesmå nuförtiden. Jag har nu inlett min privata bojkott mot GB, åtminstone vad gäller glasspinnar och -strutar. Foto: Anna-Karin
Vi kastade loss rätt tidigt och tråcklade oss ut västerut från Östermarsfladen. Trångt och vackert. Skepparen ser ovanligt munter ut. Foto: Anna-Karin.
Allting har ett slut och sista dagen blev det blev en kort segling över Mysingen mot Nynäshamn. Ovanligt att lägga till redan vid tolv. Vanligare att lägga loss vid samma tid.

Hoppas Lollo att du fick med dig något från denna dryga vecka som du kan addera till sommarens seglingserfarenheter. Lycka till med ditt fortsatta seglande! Och Robban och Anna-Karin, blir spännande att se om ni återkommer, om du Anna-Karin biter ihop och ännu en gång tar en kamp mot sjösjukan. Om inte annat ses vi säkert på landbacken.

 

 

Mingelsegling 1

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Stora Nassa (Bäckskäret södra)-Sandhamn-Trollkobben-Biskopsön (Koxviken)-Nedergårdsön-Huvudskär (SXK-boj)-Notholmen-Ålö (Näsuddsviken)-Nynäshamn
Datum: 22-29 juli

Segling allt efter hur det blåser och solen skiner, var det tänkta temat för mina mingelseglingar med olika besättningar, nu när jag skulle hålla mig lite mer på hemmaplan. Kanske lite utmanande, med det växlande väder som har dominerat juli månad. Seglar man i skärgården har jag också insett att det ju ligger en massa öar i vägen. Inte bara att följa vinden så där. Hur svårt kunde det vara att tänka ut?

Först ut var Sabina och Kjell-Arne. Sabina seglade med mig på min första segling med Singel & Mingelsegling Stockholm. Det var Kristi Himmelfärdshelgen 2014. Kjell-Arne har seglat med mig vid två tillfällen förut, i Estland 2016 (Tallinn-Pärnu) och i Polen och Tyskland 2017 (Sopot-Lauterbach). Det senare var en segling med dramatiska inslag, så tack för förtroendet att få segla med dig igen!

Än så länge är bara Kjell-Arne med. Sabina kurerar sig från en Covid-infektion. Första natten tillbringade vi i Löknäsviken på Värmdö. Kjell-Arne kände igen sig. Hans kusin Yngve hade haft en båt parkerad i samma vik. Det var mulet och trist i innerskärgården. Kanske kunde man hoppas på lite bättre väder längre ut. Vi satte kurs mot Stora Nassa.
80 % av alla båtar som hittat ut till Stora Nassa låg nog här, söder om Bäckskäret. Frisk vind från norr, så det fanns egentligen inte så många bra alternativ. Vi räknade till 23 båtar och med så många båtar på plats är det ju inte helt förvånande att stöta på bekanta, Pia och Kjell som var här med sin Lady Helmsman. Förutom att Pia förestod Friskis & Svettis i Mörby är hon mamma till Viktor, en gammal kompis till min son Joakim.
En och annan glimt av solen fick vi, även om det ser lite grått ut här.
Morgonen därpå fanns det inte mycket at klaga på. Det började med bra vind och fart. Ett väntat vindskifte gjorde dock att vinden lugnade sig och efter viss tvekan om det var värt besväret, åkte Code 0-seglet upp. Det var tydligen vad som behövdes för att vinden nästan skulle dö helt. Vi var på väg till Sandhamn för att plocka upp Sabina som nu hade piggat på sig, så till slut gav vi upp och gick för motor.

I Sandhamn var det som vanligt lite lätt kaosartat. Högsommardagar vill jag bara bort från Sandhamn så fort det går, men vi behövde fylla på vatten, vilket tog sin tid. I Sandhamn erbjuder man numera renat sjövatten. Det är ju lovvärt, men trycket i kranen är allt annat än hårt och till slut insåg vi att vattnet sinat helt. Istället för att inmundiga vår lunch i hamn kastade vi loss och guppade omkring i Korsösundet för lite gazpacho och bröd innan vi satte segel. Nu hade det börjat blåsa igen: Vädret var fortsatt härligt, men vinden hade vi mot oss. Det är alltid spännande att kryssa igenom det smala sundet förbi Bullerö. Kjell-Arne föreslog att vi skulle ta ner seglen och gå för motor, men sådant tal förmår inte min hjärna att uppfatta.

Vi närmade oss nu Hallskär och tråcklade oss fram i sundet mellan Hallskär och Låghallskär. För motor nu. Det finns gränser. Låghallskär kändes tveksamt med tanke på ett förväntat väderomslag och en annalkande, frisk sydväst, så vi puttrade vidare mot Trollkobben.

Sabina hade åtagit sig att vara skaffningsledare och eftersom hon var sjuk dagen vi skulle kasta loss fick vi en inköpslista som vi lydigt följde. Där stod bl a cider. Cider? Varken Kjell-Arne eller jag var bekanta med hur man handlar cider, men vi fann på råd. Vid ciderhyllan på bolaget stod två tanter som gärna engagerade sig i vår cider-vånda. Men, det skulle vi hållit inne med. Sabina uppskattade inte alls att tanter var vår referens för vilken cider hon ville ha. – Jag är minsann ingen tant! Bubbel däremot, klarade vi av att inhandla utan någon referensgrupp. Och vad passade bättre än att fira med bubbel när Sabina tillfrisknat och mönstrat på. Skepparen däremot ägnade sig åt alkoholmissbruk då han hällde ut en del av den ädla drycken. Sittbrunnsbordet på båten är förrädiskt då det är lätt hänt att man kommer åt någon av klaffarna man fäller ut för att det ska bli lite större. Sabina: – Du är så yvig Pelle! Ett epitet jag måste säga att jag föredrar framför klantig 🙂
De bra platserna var upptagna, men med hjälp av två spring mot motorbåten som i sin tur var säkrad med ett långt spring mot land, tyckte vi till sist att vi låg tryggt. Det tyckte däremot inte den mindre segelbåten till höger i bild vars besättning, ett äldre par, var orolig för att vi skulle trycka ner dem och deras ankarlina, så de valde att gå ut och lägga om sitt ankare. Fick vi skämmas lite.
Väderomslag på gång trots att solen inte gick ner i säck.
Vart skulle vi gå idag då? Nu blåste det på bra och återigen en dag utan vare sig medvind eller sol. – Vi går in vid Biskopsön och äter lunch i alla fall! Jobbigt att fixa lunch när det kränger… Efter lunchen blev vi så trötta att vi bestämde oss för att ligga kvar. Den manliga delen av besättningen somnade i en behaglig tupplur. Prognosen spådde upp till 13 m/s. Det var väl ytterligare ett skäl att ligga kvar, men i slutändan visade det sig ha varit ett falsklarm. Inte mer än 7,7 M avverkade vi denna dag.
August Strindberg: ”När man tar i land, överraskas man av att här ute i havskanten finna ett litet förankrat stycke paradis.” Långt ifrån första gången jag är här, men paradis blir inte tjatiga. Vi piggade på oss och gav oss ut på en ö-vandring och hjortsafari.
För ca 100 år sedan inplanterades dovhjort på ön. Även om de är lite skygga så är det inte så svårt att hitta dem.
Frågan är väl dock hur länge det bor en tillsynsman här. Skärgårdsstiftelsen har beslutat om nedskärningar och vill att personalen ska utgå från fastlandet i stället för att bo ute i de naturreservat de är satta att förvalta. Är det ett bra beslut?
Om inte medvind så i ala fall strålande solsken. Man kan ana att det blåser bra och vindmätaren visade emellanåt på en skenbar vindstyrka på över 12 m/s.
När vi skulle lägga till vid denna klippa på Nedergårdsön, blev vi prejade av en motorbåt som snodde platsen mitt framför näsan på oss. De värsta fördomarna om motorbåtsfolk fick lite extra näring. Som tur var vederlades alla sådana klyschor tre dagar i rad innan vi kom hit, då vi legat bredvid trevliga och hjälpsamma motorbåtsbesättningar.
Inget ont som inte har något gott med sig. Vi låg mycket bättre här. Möjligen med den nackdelen att mobiltäckningen var usel. Matchen Sverige-England fick vi följa på radion. Lika bra det kanske – att slipa se eländet. Sabina visade sig vara en sann fotbollshatare. Vad hon gjorde på ön så länge matchen pågick är höljt i dunkel, men i båten var hon inte.
Vi börjar lära oss mönstret nu. Igår var det sol, så då blir det mulet idag. Sabina var sugen på Sadelöga som nästa natthamn. Vem är inte det? Jättefint där. Sabina föreslog att vi skulle gå ut och reka då Sadelöga kan vara utsatt för havsdyning om det blåst sydligt ett tag. Väl ute på havet utanför Utö var det världens lattjo lajban-vågor, så vi skippade tanken på Sadelöga och bestämde oss för lunch vid Huvudskär istället.
Svenska Kryssarklubben har lagt ut en hel del bojar på senare år. Den orangea flaggan visar för andra att vi har rätt att ligga vid den blå bojen.
Kaffesump åker med fördel ut direkt i sjön i stället för via avloppsrör som riskerar att så småningom sättas igen. Kjell-Arne gick all in och badade med kaffekannan. Tyvärr även med mobilen som inte visade sig vara vattentät. Någon dag senare upphör även min mobil att fungera, men jag har lärt mig av tidigare misstag och har nu en reservtelefon med mig. Trassligt nog ändå att få igång appar eller att inte få tillgång till sådant som bara finns i den trasiga telefonen, men naturligtvis, inget mot vad Kjell-Arne fick brottas med.

På väg ut från Huvudskär seglade vi för babords halsar och mötte en båt som seglade emot oss som också seglade för babords halsar. Vi måste ha haft typ sydvästlig vind och den nordostlig. Det syntes tydligt hur vattnet var mycket mörkare där den mötande båten seglade och pang hade även vi bytt bog. Det är sällan man ser ett vindskifte så tydligt eller att det kommer så snabbt. För det mesta brukar vinden mojna först för att sedan följas av vind från ett nytt håll som smyger sig på så sakteliga. Det här var en häftig upplevelse.

Det brinner över Ornö. Det var åtminstone vad det såg ut som. Nu är vi på Notholmen, bara ett stenkast från Nedergårdsön där vi låg natten innan. Inga långa seglingar när man skärgårdshoppar.
Ser ut som om det blir regn. Ständige optimisten Kjell-Arne: – Inte då! Vi hann precis ner till båten, så började det smattra på rufftaket. Rätt mysigt att kunna stänga in sig och köra frågesport då.
Börjar ni känna igen rytmen? Mulet igår, sol idag. Notholmen kan jag varmt rekommendera. Mycket speciell ö. Klättrar man upp på berget kommer man upp på en platå med låg växtlighet och hänförande utsikt.
Kjell-Arne pekar med hela handen. Idag går vi ditåt!
Det är rätt branta klippor man lägger till vid.
Märklig sten. Berget är rätt löst och det kluckar om vattnet som om vågorna slår in i någon slags osynlig grotta.

Vi smiter ut på Mysingen genom den smala passagen mellan Ornös sydspets  och Utös nordspets. Äntligen lite medvind. Många båtar och lite informell kappsegling. Skepparen nöjd med resultatet. Vi följer Utös västsida. Det blir många allvädershamnar eller i alla fall hamnar som skyddar för ett brett register av vindskiften och nu har vi valt Ålöfladen och Näsuddsviken. Man får tråckla sig in genom smala passager och fina sund och så småningom når vi vårt mål.

Sabina ska hoppa vidare från Aquileja till Anna-Sofia, Annas skuta och är lite stressad över att inte vara tillräckligt stark. Efter det dagliga yoga-passet blir det alltid armhävningar och när kapellet ska hissas, blir det utan vinschandtag eller elkraft. Bra där!
I Ålöfladen leker vi lite livräddning. Vi får loss livbojen, kastar den inte i huvudet på Kjell-Arne och lampan fungerar som den ska och besättningen får lära sig att drivankaret inte är en badmössa.
Jag har nog i första hand betraktat min Rescue sling som ett sätt att dra in en nödställd till båten. Man får ju hoppas att den som hamnat i vattnet har flytväst med inbyggd livsele och därmed kan hissas ombord på ett lite bekvämare och säkrare sätt. Men, om man nu inte har det, var det en bra lärdom att det faktiskt fungerade att hissa ombord Kjell-Arne iförd bara badbyxor. Båtgrannarna på berget applåderade när Kjell-Arne var räddad. I alla andra vikar vi förtöjt i hade badtemperaturen legat runt rätt behagliga nitton grader. Jag och Sabina hade inte varit i här ännu, men det visade sig sedan vara betydligt kallare. Bara två grader kallare kanske inte låter som om det är något att bry sig om, men det känns. Däremot inget som Kjell-Arne hetsade upp sig över.
Sen eftermiddag fick vi främmande. Ewa har seglat på Aquileja två gånger och har sommarhus på Utö och passade på att komma förbi och säga hej.
Medelst kylskåpet (familjens Utöbil) kvitterade jag med att hälsa på hos henne och hennes familj. Det var som ett sommarkollo med barn, barnbarn och bror med familj. Jättefint ställe med sjöutsikt, närbelägen bastu, tennisbana och liten badstrand.
Så här skulle man väl vilja vakna varje dag!? Men, vad nu? Sol två dagar i rad! Väderstabilisering på gång.
Slutseglat på Aquileja för denna gång. Varmt välkomna tillbaka! Det är trevligt att ha er ombord 🙂 Och kanske kan ni vänja er att stå ut med att plottern visar nord uppåt 😉

Semestersegling

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Lökaön (Österviken)-Norrpada (Hallskär)-Gräddö-Inra Hamnskär-Rödhamn-norra Lumparland på svaj (Kapellviken)-Bomarsund-Bakskär/Lammskär på svaj-Finbo, lunchankare på svaj-Käringsund-Enskär-Simpnäs brygga-Lidön (Österhamn)-Gräddö-Högmarsö (Norrviken)-Själbottna (Båtviken)-Möja (Ramsmora)-Norrgårdsön (Krokholmsviken)-Rindö hamn
Datum 2-18 juli

Har vi fått augustiväder redan i början av juli? Natten till den 2 juli vaknade jag av åska. I vanlig ordning var jag ute och hängde upp mina åskledare och fick mig en rejäl dusch i spöregnet. Plötsligt smällde det till alldeles i närheten. Enligt initierade källor, i rondellen ovanför hamnen. Kom på att det kanske inte var så lämpligt att springa omkring på däck när blixtarna stod som spön i backen. Såg framför mig en grillad gubbe med åskledare i handen. Läskigt det där med åska. Under förmiddagen fick jag frågan om det var jag som kommit in i natt vid tre. Det var det nu inte, men vad obehagligt att behöva fly undan ett åskoväder mitt i natten och samtidigt söka sig in i en relativt mörk hamn.

Vädret övergick så småningom i högsommarvärme lagom till Slobi skulle mönstra ombord. Efter lite bunkring kastade vi loss och gjorde en kort segling till Löknäsviken på norra Värmdö. Fascinerande vad svårt det kan vara ibland att få synka geografin till sjöss med den på land. Vägen vi hörde en bit bort var vägen man följer när man fortsätter från Oxdjupsfärjan ut på Värmdölandet. När jag kört bil där har jag inte haft en aning om att jag varit så nära denna fina vik.

Vädret är fortfarande med oss och vi glidet iväg utåt, ännu utan någon klar idé vart vi är på väg. Här passerar vi Gällnö.
Väldigt variationsrik segling. Allt från 1,5 knop i ett vindvrid upp till en åtta knop och som vanligt blåste det bra på Möja Västerfjärd 🙂 Slobi: – Otroligt härlig segling. Och båten kränger inte så mycket.
Målet blev Lökaön i Möja-arkipelagen. Först när vi närmade oss undrade jag över var alla båtar var. Vad visste de som vi inte vet? Så småningom kom det dock fler båtar.
Tydligen är det här man ses. Good Sailing kom inglidande. Trots att Erik och Suzanne hade chartergäster ombord hade de tid att komma ombord på ett glas vin. Jättetrevligt!
Vi valde att ligga kvar och dan därpå kom så Göran och Johanna och la sig bredvid oss.
Kul att ses! Hej då!
Vi försökte oss även på en promenad över ön, men Slobi är en försiktig general och gillar inte att gå genom högt gräs eller för tät skog så vi vände tillbaka Snårigt och ovälkomnande var hennes omdöme om Lökaön.

Vädret började nu bli lite svalare och lite blåsigare. Vi hade egentligen tänkt gå söderut, men efter mycket velande valde vi att följa med vinden norrut. Vi hissade bara förseglet och efter ett tag hade vi sjö från två håll och det blev guppigt och gungigt. Läskigt tyckte Slobi som fick en säkerhetslina att spänna fast sig i. Vind upp till 12 m/s.

Slobi: – Det är spännande att segla, men idag var det lite väl spännande. Jag satt hela tiden och tänkte på när detta ska ta slut så att jag kan andas lugnare. Men, det är häftigt med segling och att vinden och farten kan ändras så snabbt.

I Norrpadas skärgård har jag bara tagit skydd av Alkobben/Kläppen, men nu läste vi i vår hamnbok om Hallskär och Idskär. Smal och grund insegling och grundare när man skulle förtöja än vad hamnbeskrivningen gav intryck av. Efter två fruktlösa försök känns det nu som om vi står tryggt i dyn. Hoppas vi orkar dra oss ut imorgon. Mer tur än skicklighet kändes det som i den friska vinden att vi inte gick på grund i inloppet till viken.
Kul att upptäcka skärgården genom Slobis ögon. – Men, så vackert. Liknar ingenting annat jag sett. Efter en titt på sjökortet: – Wow! Vi är verkligen långt ute.
Det finns många ställen i Norrpadas skärgård att lägga till vid.
Utan förvarning hände det. Som tur är satt vi bara på berget och njöt av utsikten. Grannen hade tänt grillen…

Varje dag, med något enstaka undantag, inleddes med ett morgonpass.
Det är nog en av de vackraste ställen jag besökt i skärgården. Men lurigt. Inte tillräckligt djup hela vägen in till land överallt, men vill du försöka rekommenderar jag att sikta på den fasta bergöglan och att se upp för en sten vid västra inloppets norra sida. Den missade vi på vägen in, men på vägen ut hade vi ett närgånget möte.
Spännande med väder.

Kul att känna att vi steg för steg kan samarbeta allt bättre kring seglingen. Slobi börjar så sakteliga förstå de olika momenten när det gäller att skota, jippa, slå, lägga till och lägga ifrån, men det hinner också bli en del missförstånd.

Att ligga i gästhamn är kanske inte vad man drömmer om i samband med en segling i Stockholms skärgård, men ibland är det rätt praktiskt. I Gräddö fick vi tillfälle att fylla på vatten, ladda batterierna, tvätta och bunkra. Och viktigast av allt, min son Filip och hans Lise skulle mönstra på.

Det hade regnat en del under förmiddagen och det var alldeles vindstilla när vi lade ut och för motor tog oss ut mot Söderarms skärgård och Inra Hamnskär.
Ut mot Ålands hav var det spegelblankt. Foto: Slobi.
Här hade vi en härlig kväll och studerade bl a en mink, tror vi, som kilade upp och ner för berget och simmade i vattnet.
Filip och Lise gjorde en mer grundlig utforskning av ön och trodde sig ha stött på en älg.
Ibland får man sina fördomar vederlagda. Ibland blir de bekräftade. En finsk båtbesättning hade en portabel bastu med sig som man var i full färd med att klyva ved till.

Slobi var först helt emot tanken att gå ut på Ålands hav och över till Åland. Men, allt eftersom hon förhörde sig om distanser och vindprognoser och jämförde med andra ben i skärgården vi hade gått så var hon plötsligen på. Modigt att utmana sina rädslor.

Så, det blev ändå Åland till slut. Överfarten företogs i behaglig halvvind till bidevind, typ 6 m/s. Här passeras Söderarms fyr.
Det där med väder och inte minst olika typer av moln tycker jag är ett besvärligt kapitel. Och försöker man vara duktig och läsa på, så är det ju inte alltid det man ser på himlen ser ut som exempelmolnen i boken. Vad är det som är på gång här?

Man behöver inte åka till Stora Karlsö för att skåda sillgrisslor. De finns lite överallt här. De är ju inte världens bästa flygare och på väg mot Åland såg vi en som landade på vattnet med världens magplask. Såg kul ut. Senare upptäcker vi dock att det kan ha varit Tordmular vi sett. Tja, kul ändå…

Väl framme i Rödhamn skålade vi för Slobis premiärsegling över öppet hav. Slobi, något förvånad: – Jag var inte rädd någon gång. Det blev en underbar segling.
Rödhamn var idylliskt och och lugnt och väldigt somrigt. Alla verkade bara vara nöjda.
Vattnet var varmare än i Söderarms skärgård. Slobi: det här var den bästa badplatsen hittills.
Planen blev att gå motsols runt Åland. Då passerar man ganska snart denna hamn vars skäl för den utbyggnad som stod klar 1999 är något skruvade. Här lägger färjorna mellan Stockholm och Åbo till enbart för att man ska få sälja tax free ombord.
Framförallt när det är lågtrycksbetonat väder bör man hålla koll på väderprognoserna. Vi upptäckte att flera prognoser nämnde byvindar på upp till 18 m/s i samband med ett förväntat regn, så i lagom tid kastade vi ankare i Kapellviken på norra Lumparland. Var det månne falskt alarm? Ser ju hur fint ut som helst…
Så småningom såg vi dock en blixt slå ner och på håll hördes åskan och återigen åkte åskledarna upp. När vi trodde att lugnet åter infunnit sig och dragit upp ankaret, bröt ett riktigt spöregn ut. Tack för den duschen! Klockan hade nu blivit sen eftermiddag så vi gick bara vidare till Bomarsunds gästhamn.
I Finland finns det gott om små linfärjor och att vi närmar oss en sådan känns ju rätt uppenbart med ledning av den nedre tavlan. Blev dock tvungen att kolla upp vad de två övre tavlorna betyder. Jo, ”Påbud om ljudsignal” och ”Signalart”. På Aquileja finns en mistlur som inte kommer till användning så ofta, så nu hade vi ju chansen.
Var det månne p g a vår signal som linfärjan snällt avvaktade till dess vi passerat?
Alla gillade hamnen i Bomarsund. Idylliskt och lugnt.
Häftig utsikt uppifrån Notvikens fästningsruin.
1809 tillföll Åland Ryssland och 1832 påbörjade man bygget av sitt västligaste fäste, Bomarsunds fästning. Här skulle 2500 man stationeras och man planerade även för en omfattande stadsbebyggelse. Så blev det nu inte. 1854, under Krimkriget, som namnet till trots även fördes i Östersjön, anfölls fästningen av en övermäktig fransk armé samt engelska och franska krigsfartyg.
Man hade skickliga stenhuggare.
Foto: Slobi.
Jag har varit här förut, men häpnade ändå över hur stor den planerade fästningen såg ut att ha varit. På Wikipedia läser jag att den planerades bli 290 meter lång.
Inte någon fästningsruin, men charmigt.

Återigen kändes det lite svalt i luften, men efter ett träningspass får man upp värmen och blir badsugen och jag imponeras av Slobis förflyttning från att inte vilja bada i kallt vatten till att få det till att bli en självklar rutin. Filip och Lise hade även en del annat i fokus, potentiella klätterleder. De sticker ut med jollen och rekar och hittar något som inte verkade finnas i klättrarnas motsvarighet till mina hamnbeskrivningar.

Efter en lugn morgon började det blåsa lite mer lagom tills vi la ut. Vad ensamma vi är. Var är alla båtar? Idag hade vi tur. Vi såg regnskurar längre bort, men klarade oss undan.
Vi hade fått rekommendationer om tilläggning mot Bredskär på norra Åland, men var vi än försökte var det för grunt. Till slut lade vi oss på svaj och här mellan Bakskär och Lammskär känns det väldigt bra. Det är alldeles tyst och vi är helt ensamma med undantag för fåglarna. Tärnorna blev som vanligt lite upprörda när vi kom inseglande. Men, var är alla människor och varför är det fortfarande inte fler som upptäckt norra Åland?
Ser det inte ut som om vi vore i Norrland, på någon älv med låga fjäll i bakgrunden? De låga fjällen i bakgrunden är Getaberget, Ålands högsta punkt. Hela 99 meter över havet. Visst ser det högre ut?
Min jolle är nog i minsta laget om man ska ro. Vi fick ro in en i taget.
Lite dramatik när Slobi skulle i jollen. Hon vågade inte riktigt släppa taget om båten när hon skulle ner i jollen och höll följaktligen på att hamna mitt emellan, rakt ner i vattnet. Som tur var redde det upp sig. För Lise gick det bättre.
Bara näckrosorna som saknades i dammen.
På andra sidan ön var det några öar till, men sedan mest bara hav. Det var en fin ö med vackra hällar. Slobi ser ut att trivas.
Slobi hade haft bilden av att det skulle vara läskigt att ligga på svaj. Morgonen därpå konstaterade hon istället att det var väldigt fridfullt. Filip och Lise rodde in för sitt morgonpass och jag och Slobi tränade på fördäck. Lite trångt var det. Badet efteråt var härligt, riktigt varmt konstigt nog. Vi inbillade oss nog att det skulle vara kallare här.
Segling kan verkligen uppfattas på olika vis. Filip: – Äntligen lite action-segling! När vi dagen därpå gav oss iväg från vår svajankringsplats hade vinden ökat. Sjön var lite krabb och kom från två håll. Fram till dess vi skulle runda det nordvästra hörnet av Åland, drygt tio sjömil bort, hade vi dessutom bidevind. På vanlig svenska, båten både gungar och kränger. Alla ombord uppskattade inte action-seglingen. Både Lise och Slobi tyckte det var läskigt och Slobi blev även lite sjösjuk.
När vi väl rundat och länsade söderut var det som ett väderomslag och lugnet infann sig igen. Det gick undan söderut med lite över nio knop som mest. Vi kastade lunchankare söder om Finbo och pustade lite.
Slobi var helt utslagen efter maten och somnade och Lise ville inte höra talas om idén att gå ut till Enskär, utan ville komma till närmsta hamn. Så fick det bli och Käringsund är inget dåligt alternativ. Debriefing när vi var klara med båten. Varken Filip eller jag hade riktigt förstått hur illa det varit för tjejerna.
Hamnen i Käringsund ligger i en skyddad lagun med själva hamnen i den södra änden och badplats, camping mm i den norra. Det mesta var sig likt sedan mitt senaste besök. Kan det ha varit 2012? Affären var borta, men istället hade en ny brygga och en trevlig krog tillkommit. Om nu minnet inte sviker…
Är det detta som avses med bryggsegling? Sommarvärmen var tillbaka, så man blev rejält varm, men i vattnet var det iskallt. I en lagun!? Foto: Lise.
Dagen därpå var alla fit for fight igen. Vädret strålade och nu var målet Enskär en tio sjömil ut i havet från Käringsund. Vi hade pratat med värdparet redan dagen innan och förutom att de lät väldigt trevliga så beskrev de ön på ett målande sätt. Det väckte vår nyfikenhet att gå dit innan vi gick tillbaka till Sverige och den här gången tycktes väderprognosen vara med oss.
Förra gången jag stiftade bekantskap med Enskär strålade det inte. Nu backar vi alltså till sommaren 2003. Det var rent ut sagt skitväder och hamnkapten i Käringsund tyckte vi skulle ta Eckerö-linjen över till Grisslehamn, så kunde han se till båten så länge. Nu seglade vi på en hyrbåt, Johan Gustavssons Linjett 35:a Tjorven, tror jag det var. Båten skulle vara tillbaka på Rosättra ett visst datum. Inte så smart att segla till Åland under de betingelserna, men, men. Vi såg oss i alla fall tvungna att tacka nej till hamnkaptenens erbjudande. Innan vi passerade Enskär den gången passerade vi vad som såg ut som ett kustbevakningsfartyg och en helikopter som hovrade med en ytbärgare nere vid vattnet. Vad de höll på med uppfattade vi inte, men att det inte kändes som någon bra upptakt för att ge sig ut på Ålands hav var nog både jag och barnens mamma överens om.
En nitton år yngre version av Filip. När vi kom ut på Ålands hav blev vågorna allt större. Filip och hans storebror Joakim satt mest i aktern, förtjust spanande efter stora vågor. Den ene ville överträffa den andre i att hitta den största. Vid ruffnedgången satt barnens mamma, Lotta, och min dotter Malin sex år. Malin var sjösjuk, grät och kved: – Jag vill hem, jag vill hem! När jag nu frågade Malin om vad hon kom ihåg från Ålandsseglingen var det att hon spydde sju gånger på tillbakavägen. Av Åland i övrigt minds hon inte så mycket.  Lotta berättade efteråt att hon suttit och filosoferat över hur hon skulle se ut som uppspolat lik på någon strand. Var vi verkligen ombord på samma båt? Hur som helst, så småningom rundade vi Singö och som genom ett trollslag blev det både soligt och lugnt. Slutet gott, allting gott.
Åter till 2022. Väldigt härligt att komma hit nu. Naturligtvis bidrog sommarvärme och sjölä till att njutningen kändes fullständig.

Enskär har även en spännande historia. När vi passerade här 2003 var det ingen gästhamn, utan en sjöbevakningsstation som man kallar det. Under andra världskriget hade ön en militärstrategisk betydelse och man satte upp en stor kanon ansluten till ett tunnelsystem. Kanonen är borta, men tunneln lär finnas kvar. Tillsammans med batterier på den svenska sidan var tanken att kunna spärra infarten till Bottenviken. Går man längre tillbaka har här funnits en permanent bosättning redan 1568, en svensk lotsstation (under slutet av svensktiden), signalkanon och optisk telegraf (slutet av 1700-talet) samt  svenska och ryska posteringar (1808-1809).

För tre av oss blev det nyrökt sik till middag. Lise är (äkta) vegetarian.
Jag fick en sådan där känsla av fullständig harmoni här på ön. Filip, familjens fågelexpert, hade observerat tobisgrissla, törnsångare, kråka, ladusvala, svärta, knölsvan, sädesärla, fisktärna, skrattmås, trut och  havsörn.
Som en liten vit prick kan man ana Eckeröfärjan inne vid ”land”, så ön ligger ju en bit ut och Slobis telefon hoppade faktiskt över till svenska Tele2. Vände man sig om kunde man ana Singö i horisonten.
På flera håll kunde man beskåda resultatet av grodornas kärleksliv.
Filip vann Dart-tävlingen.
Hej då! Jag kommer gärna tillbaka. Till vänster i bild kan man ana det f d sundet mellan Enskär och Hellman, nu sammanvuxna genom landhöjningen.
Det är inte mycket som slår känslan av att lägga ut mot ett glittrande, lugnt hav. Det blev också allt varmare. Smolket i glädjebägaren var då möjligen den första algblomningen vi sett i sommar, men så småningom upphörde den.
Turturduvor på fördäck.
Det började stilla i en tre-fyra knop, men frampå eftermiddagen låg vi runt sju och i bidevinden krängde det rejält.
Lise verkade ha repat mod nu och satt högt upp i lovart med Filip. Slobi tyckte nog också att det var rätt OK, men höll sig för säkerhets skull i sittbrunnen.
Filip och Lise skulle hälsa på Filips mamma på Väddö och hon hade föreslagit att hon skulle plocka upp dem i Simpnäs. Ingen lämplig hamn för en segelbåt, så då får man improvisera, vilket denna gång innebar att vi la till utanpå en arbetsbåt. Ursäkta intrånget!

Tack Filip och Lise för att ni ville mönstra på och för den sociala samvaro ni bjöd på under er vecka ombord! Och lycka till på er husbilsresa i Europa!

Ombord hade det blivit rätt svalt på kryssen, men vi såg hur folk låg mer eller mindre avklädda på klipporna vi passerade, så vi förstod ju att det egentligen var varmt i luften. Slobi var rejält trött efter överfarten och ville att vi skulle förtöja så fort det bara gick, så istället för Gräddö och bunkring mellanlandade vi i Österhamn på Lisön. Eller Flugön. Till en början var det varmt och klibbigt och fullt med flugor. Så där så man nästan får lite fnatt. Det började dock blåsa mer, så efter ett tag blåste både flugorna och vår landförtöjning bort, Också vi hamnade på svaj. Det ryckte och slet i kättingen. Ingen lugn sömn den natten. Har nog aldrig sett så många båtar här förut.

Tidigt iväg till Gräddö för bunkring och tvätt. Det är bara ca tre sjömil dit så vi brydde oss inte om att packa upp seglen.

Fullt med båtar i hamnen, men vi hade tur och kom precis efter det att en annan båt hade lämnat insidan av bryggan.

Nu började en period av varierande, blåsigt och kyligt väder. Sen eftermiddag gick vi vidare mot Högmarsö. Väderprognosen stämde inte alls. När vi kom ut i Furusundsleden blåste det sydost istället för nordväst, vilket i o f s passade oss bra. Efter Furusund började en svart vägg att växa till sig på himlen och jag blev lite orolig för åska och kraftiga vindbyar. Så fort vi hade hunnit kryssa undan för en mötande Finlandsfärja åkte storen ner och vi hann precis lägga till vid en klippa i den innersta delen av Norrviken innan regnet började ösa ner,  men det värsta av ovädret smet vi undan.

Snart infann sig så friden igen. Vi låg väldigt lugnt i Norrviken. Slobi förundrades av att det kunde skilja så mycket mellan en blåsig fjärd och en skyddande vik. Som en annan värld. Bara att hålla med.

Det blev både morgonpass och en rejäl promenad på Högmarsö, denna märkliga ö, relativt liten men ändå begåvad med bilfärja. Vi såg vackra hus, förfallna hus, tråkiga hus, söta kor som såg ut som om de aldrig sett människor förut, hästar med ögonbindlar som inte fick se människor (varför?) och så detta varv som delvis ser ut som ett skrotupplag och mitt i allt detta, restaurang, bar, café, lanthandel och loppis (tre långa kaffeskedar skedar inhandlades till båten) – har jag glömt något? Stora kontraster alltså.

Man måste inte ta bilen till Högmarsö, det går även bra med skärgårdsbåt.
Bullerbyn?
Jag förstod aldrig varför Slobi gick igång så på öns handelsbod, men i hennes ögon var den fantastisk. Hon såg både bröd- och grönsaksavdelningen utifrån och sögs in som en magnet.
Vad är det för öde som väntar dessa fina båtar? En av dem ger mig någon slags association till Disney’s Tug boat Mickey. De kommer i alla fall ingen vart, utan att bryggorna flyttas. Och Kina-pråmen, vad gör den här?
En kändisbåt – i seglarkretsar i alla fall. Milo Dahlmanns Artemisia II. Om jag minns historian rätt jobbade hon som sjuksköterska, hade ingen eller i alla fall ringa erfarenhet av segling, ville ut på haven och tänkte: – Hur svårt kan det va? Så hon byggde sig en båt och gav sig iväg, till stora delar på egen hand och rundade Sydamerika. Mannen lämnade hon hemma tror jag. Vad båten gör här eller om hon fortfarande äger den, vet jag inte.
Gulligt café. Vi avnjöt dock färsk surdegsbaguette på en bänk utanför lanthandeln. Inhandlad i lanthandeln.

Slobi gick även igång när hon hittade ett anslag om ett jympapass (blandning av yoga, pilates och tai chi). Hon fascinerades av att det fanns engagerade människor som såg till att något hände på denna lilla ö. Jag noterar och fascineras över att man delvis kommer hem med så olika intryck och minnen.

Det blev en annorlunda dag med sen brunch och sen eftermiddag innan vi la ut. Byig, frisk vind och Slobi fick uppleva de första broacherna (finns det något svenskt ord för broach?). Slobi: – Det var väl inte så läskigt. Du har ju koll!

Ibland är det bra att inte förstå allt. Innebörden av en broach är ju faktiskt raka motsatsen till att ha koll. För en kort stund tappar man ju faktiskt kontrollen över båten. Den lägger sig ner, går inte att styra, lovar upp och reser sig igen. Det hela är över på ett ögonblick, så ingen skada skedd så länge man ser till att ha fritt i lovart så att man inte kolliderar eller går på grund.

Vi kom inte längre än till Själbottna och Båtviken. Återigen en frapperande kontrast mellan den blåsiga fjärden och lugnet när vi väl lagt till.

Att plocka blåbär omfattar för mig två moment. Först frustration och en frestelse att vilja ge upp. Det känns ju som evigheter innan man ens lyckas skyla botten på den burk bären hamnar i. Efter en stund övergår frustrationen i ett habegär. Det blir svårt att sluta. Tur att vi kom över tröskeln, för gott var det.

Vi hade ju helst velat styra ut mot den yttre skärgården, men inte heller idag lockade väderprognosen till utskärgårdsliv. Istället valde vi att gå Husaröleden ner mot Möja Västerfjärd och Möjaström för att runda Möja. Jag hyste en from förhoppning om att det skulle finnas någon plats ytterst i Kyrkviken, men icke. Att lägga till längre in har jag dålig erfarenhet av. Sist jag försökte blev det stopp innan jag nådde fram till bryggan. Upp mot Ramsmora istället. När vi lade till passerade Rune Wikström på väg ut, en av Möjas sista fiskare vars familj även driver restaurangen Wikströms fisk.

Vid bryggan i Ramsmora ligger man egentligen inte jättebra. Återkommande svall från passerande båtar, men är det västliga vindar som nu så får man i alla fall lite ro när skärgårds- och taxibåtar lagt till för natten. Att vi gick till Möja berodde mycket på att det fortfarande var rätt svalt, så nu skulle vi åka på upptäcktsfärd med båtens två Brompton-cyklar. 15-20 grader på land på en större ö, om det är soligt, känns mycket behagligare än på en blåsig kobbe i ytterskärgården.

Ramsmora
Vi började med att cykla norrut mot Långvik och stötte på Jeppes (restaurang, bar, galleri, fotoutställning, tatuerare, svartklubb). Har tydligen funnits i runt sex år, men helt nytt för mig. Kändes lite som ett hippieställe. Som om jag var tillbaka till hamnen i Anholt. Eller som på Kuten på Fårö innan det utvecklades till dagens turistfälla. Vår ciceron hos Jeppes fnös åt jämförelsen med Kuten. Det här var mycket bättre!
I Långvik upptäckte jag en hamn jag inte sett förut. Är den ny eller är det jag som är ett blindstyre? De vet i alla fall att ta betalt. En natt med Aquileja där hade gått på 500 kr inkl ström, men exkl vatten.
I Långvik bedriver Coop ett försök med obemannad butik. Hoppas folk kan hålla fingrarna i styr, så att det kan bli ett permanentat experiment.
Här har vi inte bråttom.

Istället för att cykla landsvägen söderut mot Berg, gav vi oss in på stigar och fyrhjulingsvägar genom Möjaskogarna mot Dragedet och Hamn. Väldigt vacker skog, delvis genom Björndalens naturreservat.

En av Möjas många insjöar.
I Dragedet är det uppenbarligen aluminium som gäller.
Inte alltid så lätt cykla, långa stycken fick vi leda cyklarna, sedan plötsligt var det rena autostradan över berghällarna.
Framme i byn Hamn.
Man kan ju förledas tro att man ska kunna ta sig ner till en hamn i byn Hamn. Men, alla bryggorna är privata och vi hade turen att snubbla in på en privat tomt med ett vänligt par som bjöd in oss att komma ner till vattnet.

Nu börjar vi komma in i huvudorten Berg på Möja.
Bergs hamn.
Lite omväxling att sitta på restaurang, Möja värdshus, och äta hemlagade köttbullar och dessutom kunna sitta ute och njuta av vad som kändes som sommarvärme. Yngve dyker upp och slår sig ner hos oss en stund. Yngve är numera både sambo och öbo.

Det blev en riktig upptäcktsfärd, Möja runt på land. Jag har varit på ön flera gånger förut, men först nu tycker jag mig kunna säga att jag har sett Möja.

Tillbaka till Ramsmora vred vinden plötsligt till frisk nordost och vågorna dunkade rakt in i akterskeppet på Aquileja. Båten trycktes ner så att bojen hamnade precis bakom aktern och stäven mot bryggans slut. Inte idealiskt för att lägga ut. Men, med lite trixande gick det bra. Vi förtöjde babords sida i nästa ring utåt på bryggan och drog stäven utåt och körde sedan in mot bryggan med hjälp av motorn. Sedan lossade vi förtöjningarna mot land och till sist mot bojen och när allt såg bra ut växlade jag snabbt från gas fram till kraftig gas back (förlåt motorn) och hoppades på guds försyn att vi prickade gluggen mellan bojarna. Gick perfekt. Vi lämnade ett stackars äldre par efter oss som undrade hur de skulle göra. Hoppas de fick lite inspiration.

Vi gick norrut från Ramsmora och i den friska motvinden rullade vi bara ut förseglet. Vi övervägde att hissa storen när vi rundat Möja, men det var rätt lugnt och skönt, så det fick vara. Vinden skulle återigen snurra runt, så Krokholmsviken kändes som en lämplig och skyddad allvädershamn.

På morgonen började vindarna kännas lite mer somriga och ljumma. Det trista vädret gjorde att vi bestämt oss för att runda av lite tidigare än planerat. Kanske inte helt optimalt för nu prognosticerades en kort värmetopp i mitten av veckan.

Under sista seglingsdagen var det kryss i stort sett hela vägen. Slobi började bli varm i seglingskläderna och i samband med något slag utbrast hon: – Det här är ju jätteroligt!

Av oss fyra som varit ombord utser jag Slobi till den modigaste av oss alla. Stundtals var du jätteskraj, men undan för undan utmanade du dina rädslor och började tycka att det var kul eller i alla fall att det inte var läskigt längre. Jag tycker mig också ha noterat ett något mer avslappnat förhållningssätt till lite otillgängligare natur.

Det har uppstått ett antal missförstånd under seglingen, utmanande för oss båda, men i takt med att du fått rutin och slappnat av har du lärt dig jättemycket om segling, denna helt nya värld för dig. Tack Slobi för din positiva attityd och ditt goda humör under dina 17 dagar ombord!

 

Ensamsegling

Rutt: Rindö hamn-Kalvholmen-Storskäret-Jolpan-Rödlöga-Arholma (Skvallerhamn)-Arholma (Arholma Nord)-Rindö hamn
Datum: 26 juni-1 juli

 

Midsommarseglingen var precis avslutad. Meteorologerna spådde en fortsättning på det varma och vackra vädret under resten av veckan. Jag måste ut igen! Jag kastade mig iväg för att få en påfyllning fästingvaccin. Tajmade vaccinationsbussen i Vaxholm precis innan stängningsdags kl 17. Hem och hämtade lite grejer jag glömt och så bunkring på COOP och tillbaka till båten. Tjugo över åtta kastade jag loss igen. Mycket lugnare nu. De flesta midsommarfirare hade hunnit hem och det var en ljuvlig kväll. På håll fick jag för mig att jag såg sälar. Men, så långt in är det ju sällan man ser dem, så det var säkert en synvilla. När jag kom närmre konstaterade jag att det faktiskt var minst tre sälar på några små kobbar utanför Lindalssundets västra mynning.

Återigen svajankring norr om Kalvholmen.
Det hann bli rätt sent.

Planen var att segla med vinden. Bra i teorin, svårare i praktiken. Det ligger ju en massa öar i vägen när man ska ut från innerskärgårdens norra delar, så det blev en hel del kryssande till en början.

När man kryssar kan ju dock krysslagen bjuda på nya upplevelser in genom nya passager som här mellan Trädgårdarna och Jösseholmen väster om Karlshem/Lådna.

Jag ville få lite ytterskärgårdskänsla och bestämde mig så småningom för en ö jag aldrig tidigare tagit skydd av, Storskäret i Finnhamnsledens förlängning upp mot Svartlöga.

Här härskade friden ackompanjerad av fågelsång. Fåglarna här ute tycks inte ha noterat att midsommar passerat.
Bilder är bra av olika skäl. Ibland har jag svårt att stanna upp och njuta fullt ut i stunden. Bilder påminner en om att det ibland är så vackert att det nästan gör ont.  Jag kommer att tänka på en chartersegling när vi var på väg in mot Stora Nassa och solen stod lågt precis som här. Kvinnan, österrikiska, var nere i salongen med parets son och mannen, schweizare, var i sittbrunnen och kom helt i extas. Han utbrast någonting i stil med (fritt översatt): – Kom upp! Titta! Så otroligt vackert! Alperna och Medelhavet kan slänga sig i väggen! Det är ju det det här som gäller! Wow. Jag hajade till och insåg hur rätt han hade. Lätt att bli hemmablind och blasé. Det gjorde ju inte saken sämre att en kvinna stod i motljuset på klipporna och utövade yoga i en krigarposition. Såg ut som en konstinstallation.

Plötsligt svängde prognosen från sol och 29 graders värme till svalare temperaturer, mulet och en del regn. Vinden skulle köra hela varvet runt. Kanske bäst att skrinlägga planerna på Utfredlarna och retirera mot något som mer liknar en allvädershamn. Jolpan fick det bli. Då skulle jag ju kunna fylla på vatten i mina PET-flaskor, vilket jag glömde bort i bara farten när jag lämnade Rindö. Det har hänt att jag druckit av vattnet från färskvattentankarna och inte mått dåligt av det, men det går ju inte att inspektera och rengöra dem p g a alla skvalpskott, så jag försöker undvika det.

Men, hur var det nu med gästhamnen i Jolpan, hade inte de börjat ta betalt för vattnet på bryggan? Jo minsann. Och en app skulle man ladda ner och installera för att få tillgång till vattnet. Suck! Hur många appar ska man fylla telefonen med? Jag går bort till handelsboden och köper lite vatten istället. Får jag en promenad också. 35 spänn för en flaska vatten! Nog för att det får kosta mer hos skärgårdshandlarna, men det var väl ändå att ta i? Jag köpte EN flaska. Kanske kiosken vid badplatsen kunde sälja lite kranvatten? – Nä, det går inte att få in i kassan. – Nähä. – Men, ladda ner appen, den funkar jättebra! – Även om man ska fylla 1,5 liters PET-flaskor? – Jaadå! OK då. Jag körde ner appen. Minsta volym 10 liter. Hur många liter skulle jag hälla ut innan jag skruvat på korken och fått slangen i nästa flaska? Tillbaka till kiosken. – OK, vi kan kanske lösa det. Wow! Tillbaka till jollen med de nyfyllda flaskorna, slog det mig, blev det inte nolla fel? Tredje gången gillt till kiosken. Jodå, det blev ju lite fel. – Men, jag vet inte hur man gör en retur. Jag är bara praktikant här… Allting löste sig till slut. Vad är då kvintessensen av denna historia? Ja, säg det. Mycket väsen för lite ull?

Ny dag. Vad ska jag nu ta vägen? Lite vind, stundtals lätt regn och gråväder. Stanna, segla, bara förflytta mig till en annan vik? Trampolinen avgjorde saken. Inte ligga kvar. Jag har aldrig hört en trampolin väsnas så mycket och den nyttjades ihärdigt av både barn och vuxna barn. Iväg från Jolpan. Först hissade jag segel och lät båten styras med vinden, halvvind-slör. Får se var jag hamnar tänkte jag. Jättebra idé, ända tills vinden några minuter senare vände från typ väst till nordost. Plan B fick träda in. Segla mot solen, skit i vindriktningen! Bortåt Rödlöga-hållet såg det ljusare ut. Kanske en usel taktik. Vädret ändras ju så snabbt. Men, peppar, peppar. Just idag var det en bra taktik. Mycket kryssande dock.

Segla mot solen och …
… lämna gråvädret bakom dig!
Jodå, det var som ett blått hål över Rödlöga, med undantag för en del dimma som vällde in under kvällen och påföljande morgon. Lite suggestivt.
Vi var några båtar som låg på svaj utanför Seglarberget och jag ville göra en liten utflykt till byn innan jag lättade ankare. Tyckte jag kom lite nära den nya bryggan mot Megelskär, så jag ville dra in lite kätting. Tvärnit direkt! Så brukar det kännas när man kommit mitt över ankaret och det sitter bra i leran. Shit, har jag draggat? Nähä! Det visade sig vara kapellet till förseglet som hade ramlat ner i kättingboxen och åkt in i ankarspelet. Så hade jag skapat lite extra jobb för mig själv…
Till sist kom jag iväg på min utflykt och istället för den brukliga promenaden från Seglarberget till byn, rodde jag bort til byn.
En privat grundutmärkning i Cajsa Wargs anda. Jag undrar vad Sjöfartsverket skulle tycka…

Mötte en segelbåt som nyttjade samma grundfyllda led. Ibland är det bra med en liten båt.

Rödlöga tycks ha begåvats med en ny skärgårdsbåt, Yxlan.  Läser att hon sjösattes 2018 och att hon är byggd både i Estland och Lettland. Men, vilken båt avlöstes av Yxlan? Det finns ju en båt som heter Rödlöga, men har hon någonsin trafikerat Rödlöga?
På håll hör jag handelsbodens dieseldrivna elverk och påminns om att Rödlöga inte har någon fast ström. Men, det var ändå ovanligt tyst, har de lyckats ljudisolera det?
Rödlöga by är en idyll och jag läser att Riksantikvarieämbetet pekat ut ön som ett riksintresse för kulturmiljövården. Vet inte riktigt vad det innebär, men det låter ändå rimligt.

Jag vandrar runt en stund och njuter av miljön.

Går in i handelsboden och köper en glass och betalar gärna öhandelstillägget. Och vad var det för samtal jag överhörde, höll de på att göra egen älgkorv i butiken? Det här är en handelsbod på riktigt. Midsommarstången påminner mig om att vi var här hela familjen och firade midsommar för säkert femton år sedan. Undan gick det. Vi seglade Svinninge-Rödlöga i ett sträck och var alltså framme samma kväll trots att vi startade sen eftermiddag dagen innan midsommarafton. Att fira midsommar på Rödlöga var väldigt familjärt och trevligt. Rekommenderas varmt.

Sjöbrisen den här veckan har börjat rätt sent, men blåst desto kraftigare. Dags att ge sig iväg. Jag lättar ankare och fortsätter norrut. Vart ska jag ta vägen idag då? Funderar över Söderarmsskärgården, men då blir det kryss. Jag fortsätter norrut istället. Skvallerhamn på Arholma får det bli. Jag har aldrig legat där förut, men det ser ut som en bra vik för svajankring. Har jag tur kanske jag kan komma med på någon visning av Batteriet.

Fejans krog brann 2015, men som synes är den nu återuppbyggd. Ny fin hamn också. Jag och min son Filip var ute på en sen segling och åt julbord här under en första advent-helg för en massa år sedan. Fejan är ju en gammal kolerastation och maten stod uppdukad i likrummet. Inte så absurt som det kan låta. Som sig bör var ju likrummet svalt och maten på julbordet höll sig således fräsch. Ser faktiskt ut som om även likrummet är återuppbyggt. Undrar om det är värmeisolerat nu.
Om man skulle ha missat att insupa atmosfären av att vara på landet, är tuppar som gal en bra påminnelse. Här vid Arholma Granö gol tuppen. Hög mysfaktor på det. Kan möjligen vara nostalgi från när vi själva hade höns och en tupp.
Apropå midsommar och midsommarstänger. Ser ni den väldigt speciella midsommarstången ovanför hamnen? På håll ser den ju ut som en julgran. Samma typ av midsommarstång som man har på Åland har man här på Arholma. Även här har vi dansat runt midsommarstången, vilket även det kan rekommenderas. Man behöver inte ens egen båt och bo kan man göra hos Bull-August. Men, man får boka i mycket god tid.
Namnet Skvallerhamn kommer tydligen från att det kan skvalpa, att dyningen från Ålands hav når in i viken. Ålands hav ligger alldeles utanför knuten.
Lite beslöjad sol. Hmm. Väderomslag?
Jodå. Påföljande morgon vaknade jag av att det smattrade på taket. Rätt trivsamt ända tills det kom något som lät som en knall. Eller var det ankarkättingen som rasslade? Nä, en knall till. Den här gången kom jag snabbt ur kojen och satte upp åskledarna. En gång tidigare burrade jag ihop mig och låg kvar när jag blev väckt av spöregn och åska. Det hade kunnat sluta illa. En jätteknall gjorde att jag nästan trodde mitt sista ögonblick var kommet. Jag rusade upp och kollade instrumenten, men allt fungerade. Puh! Någon timme senare knackade det på fribordet och där satt en ledsen tysk i sin jolle. Knallen jag hörde var blixtnedslaget i hans båt en bit bort. Hans fru var i upplösningstillstånd och elektroniken var utslagen. Detta var i Napoleonviken utanför Saltsjöbaden och samma åskoväder sänkte en båt i Saltsjöbaden. En genomföring hade åkt ut. Så, numera ligger inte kvar och hoppas på det bästa och specialtillverkade extralånga åskledare finns numera ombord. Dock oklart vilken nytta de gör.
Jo, jag hade tur och knep den sista platsen på den guidade visningen av Batteri Arholma. Fick göra en förflyttning av båten en vik västerut. Lite korta mooring-linor så jag fick blockera en del av hamnen med ett spring, men det verkade inte vara någon rusning hit, så det störde ingen.
Batteri Arholma består av två kanoner, en här och en på en ö österut, Ovanskär. Om jag förstod det rätt krävdes det 340 personer för att sköta driften av de två kanonerna. Något mer än vad jag hade gissat på.
Magasinen till kanonen är något större än vad man kanske der framför sig när man pratar om ett magasin.
Det är inte bara att ladda och skjuta. Det krävs en massa kringresurser som t ex sjukvård …
… och mat. I marketenteriet kunde man hitta godsaker som den klassiska gröna konservburken med leverpastej, konserverad lapskojs och ravioli. Vattnas det i munnen?
Allt för denna kanon.
En spännande knapp. I en krigssituation, skulle det bli fred om man slog över reglaget?
Kryss ner till Kapellskär, sedan blev det räkmacka resten av vägen ner mot Rindö. Jag hade egentligen tänkt stanna till på vägen ner, men kvällen var fin och väderprognosen spådde kraftigt regn kommande natt, så det kändes skönt att komma fram även om det blev åtta och en halv timmas segling.

Tack Pelle för den här veckan, men nu ska det bli trevligt med lite annat sällskap.

 

Midsommarsegling

Rutt: Rindö hamn-Låghallskär-Sandhamn-Harö-Rindö hamn
Datum: 23-26 juni

Det har blivit lite av en tradition att fira midsommar på Hallskär, men nu var det ju några år sedan jag var i Stockholm över midsommar, så den traditionen såg jag fram emot att få ta upp igen. Känns som midsommar på riktigt. Dessutom skulle Leonora, 13 månader, begå sin seglingspremiär. Hur skulle det gå? Fast som min son påminde mig om att jag hade sagt: – Vad kan egentligen gå fel? Och vad kan dessutom gå fel när meteorologerna lovat ett historiskt bra midsommarväder. Inte sedan 1970 hade det tydligen varit så bra väder. Men, då har inte meteorologerna varit på Hallskär. Där har vi haft flera midsomrar med bra väder. Fast, kunde det verkligen bli så bra som de lovat? Jodå, och det blev bara bättre och bättre.

Leonora ser fortfarande lite frågande ut över var hon hamnat någonstans. Även mamma Linnea ser lite skeptisk ut.
Slobi ser dock ut som om hon börjar känna sig lite mer hemtam.
Fast, lite välling gör susen. Precis som hemma ju.
Torsdag är ju arbetsdag för de flesta, så vi kastade inte loss förrän 16:50. Det hann bli kväll…
Hallskär i sikte. 22:25 lade vi till efter att ha avverkat 33 sjömil. Tur att vi gick idag. Hur ska de andra som kommer imorgon få plats? Tänkte vi…
Doppa fötterna, vad kul! Senare, när båtens papparazzi hade annat för sig, sänktes, på egen begäran, jodå, hon är väldigt tydlig med vad hon vill, en betydligt större del av henne ner i vattnet. Reaktionen var någon slags chockblandad förtjusning. Uppenbarligen lite kallare än på babysimmet i badhuset, men inget som tycktes påverka lusten till fler försök.
Med halva matstolen (benen lämnades i bilen) med ombord blev det lite matro.
Namnet till trots, Låghallskär, är det rätt brant att ta sig upp från båten till toppen. Belöningen är svårslagen. Några få öar till och sedan är det Estland nästa.
Alla får hjälpa till att klä stången och jag och Slobi bidrar med blommor. Det ser ju kargt ut, men den som söker han finner. Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som ser till att detta händer, men händer gör det, år efter år.
Hur de andra skulle få plats undrade vi kvällen innan. Jag har nog aldrig sett så många båtar i den här viken. Jag räknade till tio båtar med anknytning ill Singel & Mingelsegling Stockholm, det gäng som fick mig att upptäcka midsommar på Hallskär.
Jag och Leonora hade redan badat, men nu var ju resten av båten tvungna att midsommarbada.
För Slobis del krävdes ett mycket moget övervägande innan hon försiktigt gled ner i vattnet. – Man kan ju slå sig annars. ??? Väl i, var hon istället svår att få upp ur vattnet.
Vadå midsommarfirande? Jag vill sitta här i min stora fåtölj!
Men, vad håller de stora på med!?
Musikerna har varierat, men repertoaren består och fonden är lika fantastisk som vanligt.
Fina, lilla familjen.
Kvällssamling på berget för grillning. Leonora upptäcker en wauwau på nära håll, Pers skeppshund Loke.
Hundar brukar ju inte alltid gilla barns ömhetsbetygelser, men Loke lät sig väl finna. Leonora verkade förtjust och Loke totalt ointresserad.
Med lite gott käk sitter jag bra här.
Grillen har inte funnits ombord på flera år, så jag kände mig lite som en nybörjare, men gott blev det.
Ja du Mats, så dags att kolla segeltrimmet när du redan blivit upphunnen 🙂

Vi stannade till en kortis i Sandhamn för att fylla på vatten. Vad olika man kan fira midsommar. Drastisk kontrast till midsommar på Hallskär. Vi flydde fältet så fort det bara gick.

Humör och utstrålning ändrar karaktär med blixtens hastighet.
Vad enkelt livet vore om man själv var lika lättroad.
Är det månne kölsvinet som varit uppe och grisat ner?
Efter lite sökande fastnade vi för en vik på Harö.

Vi kanske inte skulle kalla det för en strand, men för Leonoras del dög det mycket väl som badplats.

Det hör ju till båtvärldens vett och etikett att hälsa på båtar man möter. Leonora har snabbt förstått vinken.
Ett kritiskt moment: Att gå iland eller ombord med ett litet barn i famnen.
Möte med skärgårdens vackraste och pampigaste ångbåt, ss Norrskär.
Ibland händer det. Det blir bara för varmt. Lätt avhjälpt med en tamp som låter en bogseras av båten.
Är det lite skräckblandad förtjusning hon utstrålar över pappas påhitt?
Så var denna midsommarhelg avslutad för oss och många fler. Rena autostradan genom Lindalssundet. Kustbevakningen låg och höll koll på oss, så vi inte seglade för fort. Max 12 knop här…

Tack Slobi, Linnea, Leonora och Joakim för en härlig midsommarhelg. Jag tror Leonora är en blivande sjöbuse.

Kristi Himmelfärds-segling

Rindö hamn-Kalvholmen (på svaj på norra sidan)-Bockö Storö-Jolpan-Ljusterö (Ramsmora)
26-29 maj 2022

För åtta år sedan deltog jag för första gången i ett seglingsarrangemang ordnat av Singel- och Mingelsegling Stockholm. Då som nu skrämde väderprognosen en och annan skeppare att stanna i hamn. Då som nu blev det bättre än väntat.

Jag och Slobi skulle fira Leonoras ettårsdag innan vi gav oss iväg, så det hade nästan hunnit bli kväll när vi kastade loss.
Jag fick hälsa två stamgäster välkomna ombord. Robban har varit med på tre etapper på mina långseglingar och Anna-Karin har varit med på två.
Det finns alltid något att fira. Turturduvorna hade förlovat sig! Förlovningsringarna var inte vilka ringar som helst. Dem hade de smitt själva.
När vi lämnade födelsedagskalaset började det spöregna. Oftast bättre utåt skärgården. Vi kom inte så långt, utan kastade ankare och låg på svaj norr om Kalvholmen.
Dagen därpå var det mestadels soligt och härligt. Än så länge seglar vi med mening, men utan mål. Vi nås av rapporter om att den skader vi tänkt hinna ikapp, stegvis håller på att lösas upp innan den ens kommit någon vart.
Vi bestämmer oss därför för att segla vidare på egen hand och går mot Möja-arkipelagen och hamnar till slut här på Bockö Storö.
Vad ska vi fira idag då? Att solen skiner?
Från stan kom rapporter om regnkaos. Kändes rätt bra att vara här ute.
Dags för…
…obligatorisk öpromenad.
På Bockö Storö kan man t o m gå och titta på en stor insjö. Foto Slobodanka Savinovic.
Lördag och lite bistrare väder. Men, skepparen är nöjd ändå – fick sin tes bekräftad: På Möja Västerfjärd blåser det alltid!
Målet för dagen var bastun på Jolpan med tillhörande, obligatoriskt dopp i havet. Foto: Slobodanka Savinovic.
Jolpan och Idholmen har som så många andra öar vuxit ihop genom landhöjningen och utgör en sammanhängande landmassa. För första gången, tror jag, hamnar jag på upptäcktsfärd på södra delen av Idholmen…
…som visade sig vara väldigt vacker.
Foto: Slobodanka Savinovic.
Seglingen avslutades med kurs mot Ramsmora på Ljusterö. Här skulle båten tas upp för lite årlig omvårdnad.

Tack kära gastar för en jättetrevlig segling! På återseende!

 

 

Göteborg

Göteborg
Datum: 13-16 maj
Bilderna tagna med mobilkamera.

Till sist hittade vi en helg då både jag och min son Filip och hans sambo Lise var lediga. I höstas flyttade de till egen bostadsrätt i Kålltorp och egentligen hade jag tänkt åka ner någon månad efter inflyttningen för att inspektera vad de skaffat och var de hamnat. Men, det började inte så bra. Grannarna ovanför störde så till den grad att de övervägde att sälja innan de ens var färdiga med ommålningen. Så, planerna på Göteborgsresan sköts lite på framtiden. Men, läget ljusnade. En dag upptäckte de att fridsstörarna själva lagt ut sin lägenhet till försäljning.

Alltid nyfiken på det oprövade. Flixbus i Sverige (gamla Swebus Express) har börjat köra tåg under namnet Flixtrain. Ilsket gröna, så de går inte att ta miste på. Fräscht, billigt och punktligt, men rätt hårda säten som inte gick att luta och ingen servering ombord. Och det kändes som om jag aldrig åkt så fort mellan Stockholm och Södertälje förut, tror jag loggade 17 minuter. X2000 kör förmodligen lika fort, men de är ju gjorda för att man inte ska märka av farten. Det var snudd på obehagligt. Kände mig inte helt övertygad om att de gamla, visserligen uppiffade, järnvägsvagnarna skulle hålla sig kvar på spåret.

Mitt första ärende i Göteborg var att träffa Martin. Hösten 2019 började jag jobba med Drivkraft Sverige och hösten därpå började Martin som VD för två bolag knutna till Drivkraft Sverige och vi fann varandra snabbt, men vi hade aldrig tidigare mötts IRL. Martin bor utanför Göteborg och pandemin gjorde sitt för att hålla folk på distans. Jag har alltid hävdat att videomöten var helt OK, men att man måste ha träffats fysiskt först för att det ska kunna uppstå ett förtroendefullt samarbete. Helt fel. Vi har haft ett jättebra samarbete ändå, men nu var det roligt att ses på riktigt. Lika sympatiskt oavsett medium. Tack Martin för en trevlig lunch!

Filip hade flaggat för att han slutade vid kl 16 så jag hade några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta spårvagnen ut mot Kålltorp.

Min första tanke var Sjöfartsmuséet, men det visade sig vara stängt för ombyggnad. Röhsska fick det bli istället. Jag tänder väl inte riktigt på kinesiskt porslin, men lite kul att se vilka influenser importen från Kina och även Japan fick på svensk och skandinavisk design, även om kopplingarna ibland var så subtila att de var svåra att skönja. Fotot från webben.
Filip och Lise visade sig bo i ett ännu trevligare område än jag hade föreställt mig. Och vilket fint hus.
Förutom mysiga kvarter med landshövdingehus kändes närheten till parker och grönområden som en jättebonus.
Fredagens gråmulna och småblöta väder övergick i solsken och lördagens brunch med Lises föräldrar dukades upp i trädgården. Första gången jag träffade Reiner och Anette. Jättetrevligt! Hann bli rätt sen eftermiddag innan vi bröt upp.
Jag har försökt förut när jag varit i Göteborg att få biljetter till operan, men aldrig varit där.  Nu skulle det ske. Viva la mamma lät ju också som en bra introduktion till operavärlden för Filip och Lise. En operasatir med svensk text och regi av en av Galenskaparna, Claes Eriksson. I grunden en gammal opera av Donizetti. Men, nä. Vi gav föreställningen max tre av fem poäng. Kul dock att få besöka operahuset. Läcker byggnad med fantastisk utsikt över älven och hamnen. I min värld var Göteborgsoperan fortfarande rätt ny, men time flies. Invigdes 1994, så ny är nog inte ett helt rättvisande epitet.
På vägen hem hamnade vi på ettans spårvagn och satt kvar och åkte hela vägen till Östra sjukhuset. Jag har aldrig varit där och tyckte det var kul att få se var Filip arbetade som sjuksköterska. Ingen vacker byggnad, men en jättefin promenad hem genom koloniträdgårdar, parker och mysiga villakvarter.

På söndagen hade vi bestämt träff med kusin Johan och hans Anna-Karin. Av detta blev det dock intet. Kan det ha varit för en tre-fyra år sedan de sålde sitt  hus i Malevik och flyttade till lägenhet i stan och i samband med det även skaffade ett sommarhus i Bovallstrand? Lät ju som ett bra koncept. Till min stora förvåning berättade Johan att de nu köpt hus i veckan och skulle flytta tillbaka till Malevik. Lägenheten låg ute till försäljning och det var visningar i helgen. Inte riktigt läge att ses där.

Vad gör vi då? Filip och Lise gick på årsstämma i bostadsrättsföreningen och jag tog en nostalgipromenad några kvarter bort till Göketorpsgatan och kikade på ett hus där släkt bott, Nisse och min mammas faster Maggan med dotter Barbro och där jag varit och hälsat på flera gånger för en sisådär hundra år sedan. Allting brukar se mindre ut idag jämfört med barndomens minnesbilder. Här var det tvärtom. Men tydligen har huset byggts till en del.
Under eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en tur till Botaniska trädgården. Förmodligen har jag varit där som liten pilt när jag bodde Göteborg, men det var ju nu ett tag sedan.
Vilken oas! Där var det inget problem att låta timmarna gå bland planteringar, porlande bäckar, dammar och en fika i solen.

På vägen hem övertalade jag Filip och Lise att bestiga Skansen Lejonet.
Nåja, de var inte svårövertalade och det var ju spännande att se en infödd göteborgare som Lise få en lätt förvirrad min över vad vi såg ut över. Nyttigt att vara turist i sin egen stad ibland.
Göteborgsbesöket närmade sig sitt slut. Måndag morgon tog jag spårvagnen in mot stan och sjätte gången gillt blev det en gammelvagn.
De kallas även för pedalvagnar och körs ungefär som en automatväxlad bil. För mig är de sinnebilden av hur en Göteborgsspårvagn ska se ut, låta och kännas.
I takt med leveranser av nya vagnar blir de en allt ovanligare syn. Den här vagntypen har 50+ år på nacken och är still going strong. Vilken buss kan skryta med det?
Jag hade fått blodad tand för trädgårdar och parker och bland förslagen till söndagsnöjen dök även Trädgårdsföreningen upp som ett alternativ. Hade jag någonsin varit där? Vet inte. Rätt otroligt egentligen med tanke på hur centralt belägen denna park är.
Man ståtar med både stort växthus och Nordens största rosarium.
Kanske kunde jag få lite inspiration till den eventuella rosenplanteringen längs terrassen hemma? Men, hur tänkte jag där egentligen? Det dröjer väl en månad sisådär innan rosorna slår ut i blom. Ytterligare en oas i Göteborg i alla fall som jag kommer att ta sikte på framöver.
Tanken var att träffa kusin Fredrik och hans Tina söndag kväll, men efter mycket promenerande kände vi oss alla rätt mosiga. Fredrik som varit iväg och vårrustat en segelbåt under helgen verkade vara i samma mood och misstyckte inte att istället ses på en fika måndag förmiddag.
Hemresan var först tänkt att återigen gå med det limegröna Flixtrain, men istället bokade jag om till ett SJ regionaltåg och åkte via Västerås. Ännu så länge Slobis egentliga hemstad. Flixtrain hela vägen till Stockholm hade kostat 129 kr. SJ:s långsammare, men för all del bekvämare, regionaltåg kostade 337 kr och då var jag inte ens hemma i Stockholm. Intressant vad konkurrens kan göra med priser.

Tack Filip och Lise för en jättetrevlig helg. Härligt att få koll på var ni bor och att få ser hur trivsamt ni fått det i ert nya boende.

Premiärsegling

Rindö hamn (vinterplats)-Kalvholmen-Hjälmö Västerholme- Rindö hamn (sommarplats)
Datum: 22-24 april

Om man nu kan dela in året i två säsonger, vinter- och sommarsäsong, så var det min premiär i helgen för sommarsäsongen. Smaka på det ordet! Sommar…. Mmm.

Det är också en alldeles speciell känsla att komma ut tidigt i skärgården. Det är ganska öde. Det är fridfullt. En och annan motorbåt. Annars är det mest sjöfågel som ”stör” friden.

Klockan hade nästa hunnit bli kväll innan vi kom iväg, så första dan blev det kort motorgång till Kalvholmen vid Lindalssundet. Det är något speciellt med premiärer. Lite pirrigt, lite ovant. Var det det som gjorde att jag fick lägga om ankaret tre gånger innan vi lyckades kila in oss mot land? Kändes inte så rutinerat 😉
Jag hade en ny gast med ombord, Slobodanka. Hon har fått utstå ett och annat. Slobi var med i Hemavan och hade inför resan deklarerat att hon inte var någon erfaren skidåkare. Det första jag gjorde, visserligen av misstag, men ändå, var att ta ut henne i en svart pist. Slobis seglingserfarenhet bestod av två korta eventseglingar med sitt företag, utanför Askersund . Nu fick hon smaka på segling i låga temperaturer och friska vindar upp till 10 m/s. Kanske inte de mest inställsamma förhållandena för att få mersmak för segling. Som tur var sken dock solen en del.
Enligt kartan borde ön ha givit oss lä från den nordliga till nordostliga vinden. Fast friska vindar i skärgården är luriga. Istället för att följa meteorologernas vindpilar, kan de istället välja att leta sig fram genom sund och runt öar. Så istället för förväntat lä blåste det från ost till ostsydost. Men, efter ett tag mojnade det. Frid och fröjd och en lugn natt.
Efter fyra-fem somrar med långsegling känns det som att upptäcka skärgården på nytt. Jag vet inte hur många gånger jag legat vid Kalvholmen. Ändå blev jag lite överraskad av hur kuperad ön är.
Slobi har inte varit ute i skärgården jättemycket och som alltid är det kul att återupptäcka kända platser genom någon annans ögon.
Vi fick kliva över många omkullfallna träd som väl fallit offer för någon höststorm. Men på Kalvön hade bävrarna varit framme och fällt många träd, i flera fall långt uppe på land. Jag trodde de höll sig till vattenbryn. Vad vill de egentligen åstadkomma med detta? På ytterligare en fråga från Slobi, med anledning av alla träd som fallit omkull, blev jag svarslös: – Sköter man inte om skogarna?
Hjälmö Västerholme är för mig och för evigt förknippat med Paradiset. Det var vad min son Filip, då 11 år, rapporterade när han ringde hem och berättade för sin mamma om ön vi lagt till vid. Då var det sol och värme och mycket bad och ett minne som värmer. Nu var det rätt så mycket bistrare, 9° i vattnet och det var nog mer än vad det var i luften, så inget dopp i år. I samband med förra årets premiärsegling var det 7° i vattnet, men betydligt behagligare i luften, så då blev det bada av.
Samma fenomen här. Vi borde haft lä, men vinden letade sig in i sidan på båten. För säkerhets skull drog vi ut båten inför natten som förflöt lugnt.
Naturen har inte riktigt vaknat upp än, fast framförallt blåsipporna var på alerten. en och annan vitsippa och Slobi hittade en viol som fick följa med ombord.
Lite otippat. Det är faktiskt snö och inte sten som vi trodde när vi såg dessa fläckar på håll. Sommaren kändes genast lite mer avlägsen.
Ser nästan ut som en konstinstallation.

Slobi visade sig vara en läraktig gast. Det är kul när människor kommer ombord som vill lära sig och som vill förstå hur allt hänger ihop. Man inser att segling kan vara en värld som det kan kännas lätt överväldigande att komma in i. Dessutom ska man lära sig seglingsspråket. Det kan vara nog så knepigt för någon med svenska som modersmål, men har man vuxit upp med serbokroatiska, kan ju även ord som förtöjning, tamp, slacka etc. orsaka kortslutning i huvudet. Och vad är det nu för skillnad mellan slacka och släppa eller tamp och snöre eller lina?
Förutom att det naturligtvis är härligt att få komma ut var ett av syftena också att testa om den kärlek Benns (riggfirma) givit min bom under vintern fått önskat resultat. Jag har under många år haft problem med revningen och nu var det Benns tredje försök att åtgärda de ständigt återkommande problemen med revlinor som fastnar inne i bommen. Tredje gången gillt? Idag provades rev 1 och igår rev 2. So far, so good. Hoppas det blir bestående.
Inte en helt vanlig syn i norra skärgården. HMS Astrea låg stilla utanför Grinda. Resultatet av ett militärt uppvaknande?
Slobis summering var mestadels positiv: Jättehärligt och spännande om än lite väl dramatiskt ibland när båten krängdes ner i vindbyarna eller när hon i en frisk slör fick styra i Oxdjupsleden medans skepparen försvann på toa.
Med ett sådant betyg får man ändå vara nöjd. Kände en viss oro för att det skulle bli för tuffa förhållanden för en nybörjare.