Publicerat

Tågluff del 9, hemåt

Rutt: Taormina-Giardini – Salerno – Vietri Sul Mare-Amalfi – Maiori – Salerno – Neapel – Milano – Como – Faggeto Lario – Como – Zürich – Hamburg – Köpenhamn – Malmö – Stockholm

Datum:   10-14 april

Allting har ett slut. Egentligen är det en rätt lång tid, att vara ute under två månader och resa på det sätt jag gjort, från det ena stället till det andra. Så på ett sätt skulle det bli skönt att komma hem. Samtidigt blir det som en ny livsrytm att kuska runt på upptäcktsfärd. Nu var det slut med det. Hem och göra vadå? Känslorna gick i kors, men allt mer vande jag mig vid tanken på att vända hemåt och få landa och få slå mig till ro på en och samma plats ett tag.

Jag skulle inte hela vägen till Rom, utan kliva av i Salerno där jag tänkte byta till ett regionaltåg till Vietri sul Mare, Amalfikustens södra ände.
När jag anlände till Sicilien via denna Europas sista tågfärjeled (mellan Villa San Giovanni på fastlandet och Messina på Sicilien) orkade jag mig inte upp på morgonen. Märkte bara som i en dvala i min sovbrits hur det ryckte och skramlade när tåget rangerades ombord. Inte minst i Sverige fanns det flera tågfärjeleder för persontåg, Helsingborg-Helsingör, Malmö-Köpenhamn och Trelleborg-Sassnitz. Den senare upphörde tydligen så sent som 2020. Därutöver fanns det ytterligare rutter med enbart godsvagnar. Jag har dock inget minne av att man, som här, även rangerade ombord loken, men det hade väl att göra med att loken inte kunde köra vidare på andra sidan p g a t ex olika strömsystem.
Arrivederci Sicilia!
Du som läst mitt förra inlägg uppmärksammade förmodligen att jag snöade in lite på broras. Och hur mår den här bron? Ser ju nästan ut som om det vore lite av en berg- och dalbana.
Skulle färjan över Messinasundet gå rakt över till andra sidan skulle avståndet nog inte vara mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Nu går den lite på tvärsen.
Angöringspunkten på fastlandet, Villa San Giovanni, hör till regionen Kalabrien. Hade ursprungligen trott att jag även skulle hinna med att upptäcka lite av denna del av Italien. Men, det får bli någon annan gång.
Dags att kliva ombord på tåget igen. I Villa San Giovanni kopplades de båda tågen, det ena från Syrakusa och det andra från Palermo, ihop till ett tåg. Jag hade hamnat bredvid Elisa och Luca som varit hemma och firat påsk, men nu skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Till en början konverserade de bara varandra och det var lite roligt att följa hur Luca som var militär ville impa på Elisa bl a genom att visa vilka häftiga båtar han bemannade. När isen brutits och jag blev bjuden på pistagekakor och delaktig i konversationen berättade Luca att han från början antagits som fjälljägare. Trots att det finns snö på Sicilien var detta första gången han rörde vid snö. Annars kunde man ju tro att dem man valde ut som fjälljägare hade tidigare erfarenhet från bergen.
Framme i Vietri sul Mare. Resan mellan Villa San Giovanni och Salerno, där jag bytte till detta regionaltåg, var som att åka genom ett italienskt Norrland. Det såg förhållandevis glesbefolkat ut. Förutom avsnitt förbi tomma sandstränder passerade jag även igenom bergslandskap, varav en del toppar var snöklädda.
Stationen i Vietri sul Mare ligger högt och transporten ner mot stranden börjar med en hiss till en något lägre nivå av stan.
Jag hade inte mycket tid kvar nu på mitt Interrailkort. Idag är det den 10 april och den 14 april var sista giltighetsdagen, så det blev tyvärr inte mer än ett kort nedslag på Amalfikusten. Redan här, vid den södra änden av denna kust förstår man varför så många söker sig hit.
Även här hade Google fel, så jag hade inte behövt stressa ner till hamnen. Stressfaktorn blev ju inte lägre av att jag följde min intuition och hamnade helt fel. Men, vad gjorde det, att färjan inte gick som jag förväntade mig. Nu kunde jag ta en vända på byn så länge.
Jag är på väg till Maiori och första tillägget på vägen blir Cetara.
Ännu en idyllsk by, Erchie, inklämd mellan berg och hav, seglar vi förbi.
Detta var min resas mål, Maiori. Hit åkte jag och mamma på charterresa i juni 1965. Då hade chartern hunnit fylla tio år. Den första charterresan lär ha gått till Mallorca den 22 april 1955 och med dåtidens propellerplan krävdes tydligen fyra mellanlandningar. Jag har för mig att även vi flög propellerplan, men non-stop Bulltofta-Neapel. Jag läser nu också att Bulltofta var charterns vagga. Kanske förklarar det varför det även var danska passagerare ombord, vilket jag nu i efterhand tyckte var lite konstigt. De hade ju sitt Kastrup och det var ju en skarpare, både mental och fysisk gräns mellan Sverige och Danmark då.
Det var inte snack om att sätta sig i en fotoautomat. Passbilder var serious business. En riktig fotograf och uppklätt och välfriserat skulle det vara.
Det var nog mer tur än skicklighet om bilderna tekniskt sett blev bra när mamma stod bakom kameran, så bildkvaliteten är inte alltid den bästa. Men, har jag inte en skepparmössa på mig? Flera år tidigare när vi bodde i Göteborg hade jag ju redan lurat i de andra ungarna på gården att jag och mamma hade en segelbåt i Långedrag, så varför inte… Nu är vi dock på favoritbaren, Zum Kakadu och jag var ju en artig pojke och hälsar naturligtvs på barägaren. Baren är borta nu och tycktes helt bortglömd även av de lite äldre Maioribor som jag frågade.
Det fanns turistfällor redan då.
Trots min blygsamma ålder, skulle snart fylla nio, minns jag att jag var väldigt imponerad över den storslagna naturen. Att titta på antika ruinstäder som Pompeji eller Paestum tyckte jag dock var rätt tråkigt. Min mamma berättar att jag fick henne att öppna ögonen och njuta av vyerna istället för att blunda av rädsla för stup och smala serpentinvägar. En gång krockade faktiskt bussen med en mindre bil, men som jag minns lyfte man bara bort bilen och så åkte vi vidare. Viss reservation för att minnet förskönar eller vill öka dramatiken i vad sokm hände.
Nu är det nog en riktig skepparmössa på huvudet när jag tillfälligt hoppade in som vikarie på båten över till Capri.
Reseledaren gick all in.
Det här minns jag som jättehäftigt, båtturen in i Blå grottan på Capri. Jag får åka dit igen. Men, vem vet, kanske inte lika häftigt med en vuxens ögon. Kanske bättre att leva på minnet ändå
Nu är det uppenbarligen någon annan bakom kameran. Blev ju en riktigt bra bild.
Jaha, skulle jag nu känna igen mig? Siluetten såg ut som förväntat. Det enda jag saknade var de små fiskebåtarna på stranden.
Hamnen verkar ny om jag jämför med gamla bilder.
Min minnesbild av Maiori var bilden av en rätt fattig stad. Frågan är dock om jag blandar ihop intrycken från olika ställen vi besökte, för när jag tittar på lite äldre bilder från stan ser den ju rätt välbemedlad ut även då. Eller så visar de bilderna den kuliss som vette mot stranden, kanske fanns det en annan verklighet på bakgatorna.
Dagen därpå följde jag huvudgatan upp i bergen och möttes av terrasodlingar med bl a citrusfrukter. På håll såg det ut som om det var vägtunnlar in i berget, men icke. Förråd av något slag? Någon som vet vad detta är?
Ingen rädder för vargen här. Parkeringsförbud med hot om bortforsling av bilen.
Jag har en minnesbild i sinnet hur jag och flera vuxna går uppför en knotig gata, kanske snarare kostig och tittar in på hur folk bor. Jag häpnar över hur enkelt man bor och tittar förmodligen på barnen där som bodde de på en annan planet. Möjligen tittar de på oss som om de fått besök av aliens. Det är i förhoppningen att känna igen denna miljö jag knallar uppåt, men allt är bara en mestadels välbärgad idyll.
Först missar jag avtagsvägen upp till kastellet. När jag vänder tillbaka inser jag varför, såg mer ut som en infart till en bilverkstad eller liknande. Jag blir omsprungen av en joggare och utskälldav en massa larmhundar. De flesta ser rätt ofarliga ut.
På Googler maps såg vägen upp mot kastellet ut som om den skulle kunna bjuda på en trevlig tur upp på berget för att sedan leda mig ner i byn igen. I verkligheten upphörde vägen med en stor grind. Joggaren var försvunnen. Sprang han upp här? Stigen blir allt smalare och brantare med nervkittlande stup. Det är värre att gå ner än att gå upp. Kanske lika bra att fortsätta och hoppas att stigen leder mig rätt.
Möjligen hade vildsvin gått här och bökat runt, men stigen försvann och förbyttes i bush. Åhh, vad f-n ger jag mig in på sådant här för?
Efter att ha rutschat ner för en blöt slänt kom jag till sist ner till terrassodlingarna. Själva terrasserna var synnerligen ogräsbevuxna och det prasslade och lät under grönskan.
Jag bad till högre makter och hoppades att det inte var ormar som lät och att ödlorna inte var giftiga.
Jag har nog sällan känt sådan lättnad av att åter få betong under skosulorna.
Och kom jag ner en bit till såg det ju ut som det skulle. Pittoreskt så det förslår.
Min äldste son har lärt mig att det som inte dödar, härdar. Så det här borde väl vara rätt OK då.
Fast jag förstår nu varför folk tittade lite snett på mig när jag spatserade ner mot mitt hotell.
Mindes jag fel eller har man täckt över vad jag minns som mer eller mindre ett dike som gick genom stan? En bit upp hade man planterat växtlighet över floden som vilade på galler och längre ner var det trottoar och serveringar som täckte över floden.
Är han inte urtypen av en slaktare? Rätt biffig…
Efter förmiddagens strapatser kändes stranden och havet lockande. Ingen trängsel direkt, trots att det var en behaglig lufttemperatur och vattnet säkert höll någonstans mellan 18 och 20°.
På seneftermiddagen planterade jag mig på en bar och njöt av kaffe, glass och därefter en drink. Inte Aperol spritz som ju ”alla” dricker nu, utan en klassiker, Campari med Tonic.
Dag 3 var det dags att fara vidare norrut. Istället för båt tog jag nu bussen från Maiori till Salerno. Jag fick en viss förståelse för att min mamma blundat när vi 58 år tidigare for runt på dessa vägar. Det var emellanåt en hisnande känsla när stupen blev allt för påtagliga och bredden på vägarna tvingade ut bussen allra längst ut på vägen. Det kanske hade varit klokare att göra tvärtom och åkt buss till Maiori och båt på tillbakavägen. Då hade bussen hållt sig längs bergväggen.
Mer än fullsatt på tåget från Salerno till Neapel.
Från Neapel bar det iväg med snabbtåg mot Milano. Innan jag kom så långt som bildskärmen visar blev det dock nervöst. De italienska snabbtågen kräver platsbiljett. Utan sådan får man inte ens gå ombord. Jag planterade mig på min, vad jag trodde, bokade plats och när en annan herre kom och påstod sig ha bokat min plats, tänkte jag kaxigt, nej minsann, den här platsen är min. Jag tog upp min telefon för att visa min platsbokning och höll på att frysa till is. Min bokning var för dagen därpå. Konduktören kom och bad mig gå av. Jag bönade och bad och hon skulle prata med tågmästaren. Men, vad skulle hända om han kom tillbaka och sa nej med tågets järnvägspolis i släptåg. Dem muckar man inte med. Jag tog det säkra före osäkra och smet in i nästa salong i förhoppningen att jag inte skulle synas. Inte helt lätt med tanke på min längd. Jag tänkte att bara tåget började rulla så drog de väl inte i nödbromsen direkt. Dramat fortsatte och jag blev ånyo ombedd att kliva av, nu i Rom. Även om platsen jag satt på var ledig kunde det ju komma på någon i Rom eller Bologna, resonerade de. Om så var fallet visste man inte, det var ny personal i Rom, så jag fick kolla med dem. Jag satt kvar i Rom och ville ha så lite kontakt som möjligt med tågpersonal. Men, man var tydligen informerad om tjuvåkaren. När konduktören kom ville hann bara se min biljett. Och efter resonerande fram och tillbaka fick jag ordern att sitta kvar Puh! Jag skulle vidare från Milano till Como för att plocka upp mina skidor som jag lämnat hos Beata och sedan skulle jag fortsätta med min slutliga hemtresa, så det var onekligen skönt att resplanen inte ruckades.
Innan jag reste vidare hemåt hann vi med en liten vandring upp mot bergsbyarna ovanför Faggeto Lario, Molina, Lemna/Bicogno och Palanzo.
Att vägarna egentligen var trappor tycktes inte vara något hinder för att köra bil.
I den här hönsgården bor det tydligen beresta höns.
Hunden på skylten ser något mer hotfull ut än liveversionen.
Det var väldigt vackert.
Lemna/Bicogno.

Det här borde man ta efter på flerställen. Det måste ju inte vara en korkek. Det är ju jättemysigt att sitta under ett träd vilket som helst.
På kartan ser det som om Lemna och Bicogno flyter ihop. Så vilken av byarna detta hör till vet jag inte riktigt.
Coolt. I Sverige hade man säkert sprängt bort det här klippblocket.

Palanzo
Det kändes som om vi hade mer bråttom (tågtid att passa) än lokalbefolkningen. Här var det lugna gatan.
Palanzo med Comosjön i bakgrunden.

Tänk, en vägbro över till sin egen terrass.
Jag var under en tid marknads- och försäljningschef för Eriocssons telekabelverksamhet. Kort efter det att jag tillträtt blev jag även ansvarig för försäljningen av fibersvetsutrustning. Jag tror jag lyckades berätta för killarna att jag sålt sådan utrustning som de arbetade med. De sken i alla fall upp och sa något i stil med att de hör av sig om de behöver hjälp. Tur de inte behövde det.
Vi hann i god tid ner till mitt tåg mot Zürich. Tack Beata för skidförvaring och middag och en jättetrevlig, men något ruschig vandring. Fantastiskt vackert och mysigt var det i alla fall.
Skylten berättar att vi åker genom Gotthardbastunneln, att restiden genom tunneln är 20 minuter och att den med sin längd om 57 kilometer är världens längsta järnvägstunnel. Jag läser vidare att den reducerade restiden mellan Milano och Zürich med 25 minuter när den öppnades, så sent som 2016.
Fram till Zürich gick det bra. Tåget var schweiziskt och då kan man inte räkna med annat än att det är fräscht och bekvämt. Jag hade inte lyckats boka vare sig ligg- eller sovplats från Zürich till Hamburg. Det framgick inte om platserna var slut, om det saknades ligg- och sovvagnar i tåget eller om de av någon anledning inte gick att boka. Bokningssidan meddelade bara att bokning inte var möjlig. Men, det visade sig att platserna var slutsålda. Jag hade ju i alla fall en sittplats i en förstaklassvagn så jag hoppades ändå på en hyfsat bekväm resa. Icke sa Nicke. Vagnen var igenbommad och konduktören meddelade bara lakoniskt att vagnen var trasig, att den saknade strömförsörjning. Du får leta upp någon annan plats, vilket så småningom blev i en fullsatt andraklasskupé. När jag anlände hit till Hamburg var jag minst sagt mör.

Resan fortsatte sedan med DSB:s dieselmotorvagnståg mot Köpenhamn.Jag hade ingen platsbiljett och kastade mig ombord. Jag fick flytta på mig en gång. Det började OK, men även denna gång blev danskarna försenade, nu p g a enkelspårsdrift och banarbeten. Mitt X2000-tåg mot Stockholm var inställt på delen Köpenhamn-Malmö. Varför är det så ofta så? Öresundståget mot Göteborg som skulle vänta på oss på en annan plattform avgick framför nosen på mig. Upp igen för tapporna. Hiss och rulltrappor var ut funktion. Ner på en annan plattform. Även där var hiss och rulltrapport ur funkition. Spårändring! Upp igen och ner igen. Nu började skidtrunken kännas som riktig barlast. Trots allt kom jag fram som planerat till Stockholm.

Jag var nu så trött att jag knappt visste vad jag hette, så tack snälla Joakim för att du kom och hämtade mig. Lite snabb handling på detta och sedan var det väldigt skönt att få slå sig ned och krypa ner i sin egen säng.

Ett äventyr var över.  Vilket blir nästa?

Publicerat

Tågluff del 8, Sicilien

Rutt: Florens – Neapel – Palermo – Chefalù – Palermo – San Lorenzo – Mondello – San Lorenzo – Trapani – Marsala – Piraineto – Palermo – Caltanissetta Xirbi – Ragusa – Modica – Ragusa – Syrakusa – Catania – Randazzo – Giarre-Riposto – Catania – Etna – Catania – Taormina-Giardini

Datum: 27 mars – 10 april

Varför Sicilien, kan man ju undra. Hade aldrig varit där. Hade hört att det skulle vara vackert. Det var väl också så långt söderut man kunde komma med tåg, så lite värme, tänkte jag förhoppningsfullt.

Min rundresa på Sicilien blev späckad med upplevelser och det speglas väl också av omfattningen på detta inlägg. Ett varningens ord alltså… 😉

I Florens klev jag på Frecciarossa som skulle ta mig till Neapel. Egentligen hade jag kunnat byta till nattåget mot Palermo redan i Rom. Hade ju varit skönt att komma till ro lite tidigare, men min app tyckte tydligen att det var bättre att åka vidare och byta i Neapel och jag var uppenbarligen inte tillräckligt ifrågasättande. Denna gång.

I Neapel blev jag lite fundersam först. Jag skulle till Palermo, men på informationstavlorna fanns det inget tåg till Palermo, bara till Syrakusa. Det visade sig dock att tåget delades vid Messinasundet, en del till Syrakysa och en del till Palermo, men så mycket information fick väl inte plats… Italienare har en tendens att rycka på axlarna åt sådana brister.

Över Messinasundet finns Europas enda kvarvarande tågfärjeled. Jag hade inte kollat så noga, visste bara att jag skulle vara framme i Palermo 09:24 och utgick från att överfarten var strax innan dess. Kul, då kan jag gå upp och titta lite när vi är ute på vattnet, tänkte jag, men vi var där i ottan och då slumrade jag gott i min brits. Hörde bara att det slamrade och ryckte när tåget rangerades på och av färjan. Alltid spännande att se vad man möts av när man drar upp gardinen i en ligg- eller sovvagnskupé. Vi hade nu hunnit en bra bit längs den norra kusten.
Då, om inte förr, insåg jag hur stort Sicilien är. Lite större än Gotland kanske? Så hade mina tankar gått. Fel, fel, fel, åtta gånger Gotlands storlek! Tågresan från Messina, d v s på den sicilianska sidan av Messinasundet, till Palermo tog 3 ½ timma. Här är vi i alla fall framme.
Mitt boende hade jag bokat via AirBnb. Inte paradgatan direkt, men man ska inte döma hunden efter håren. Insidan var finare än utsidan. Men, trot eller ej, bakom ryggen har jag entrén till Grand Hotel Piazza Borsa, så kontrastena är skarpa.
Mitt boende var beläget på en tvärgata till Via Vittorio Emanuele. Det här tyckte jag var en av de trevligare gatorna i Palermo och hur man än vände och vred på sig hamnade man till slut här. Vem var han då, Vittorio Emanuele, mannen som fått ge sitt namn till denna gata jag trampade så många gånger på? Ursprungligen kung av Sardinien, tog han sig så småningom titeln kung av Italien och blev också symbolen för Italiens enande i slutet av 1800-talet.
Det var mycket banderoller och graffiti-budskap i Palermo, så jag tänkte först att det här är en stad med politiska laddningar. Långt senare fick jag hjälp av två medpassagerare på tåget från Taormina till Salerno, Elisa och Luca, att förstå denna banderoll. Båda hade varit hemma och firat påsk på Sicilien och skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Om jag förstod deras inledande konversation rätt, kände de inte heller varandra sedan tidigare. Jag tyckte först det stod den 1 mars, men de klurade ut att det måste avse den 21 mars som tydligen etablerats som en minnesdag för maffians offer.
En annan gata fylld av mer poetiska budskap. Så här översatte Google translate texten i hjärtat: ”Om du inte har en dröm, skynda dig och skaffa en för att leva utan den är som att leva i svart och vitt”. Bra jobbat Google!
Stökigt, rökigt, charmigt, fult. Allt, i en salig röra.
Katedralen i Palermo är en riktig smältdegel. Många tidsepoker och stilar: arabisk, normandisk, bysantinsk, schwabisk, romansk, gotisk samt av renässans och barock.
Inte vet jag, men inte brukar väl en katolsk kyrka ge ett så ljust intryck?
Betalade man lite extra kunde man få knalla upp för en väldig massa trappsteg och njuta av utsikten.
När man går på erbjudanden om att få gå up på tak brukar man landa på någon slags terrass eller utsiktsplattform, men här landade man verkligen på taket.
Och utsikten var det väl inget fel på. Här kunde man spana på ett berg min australiensiske incheckningsvärd föreslog att jag skulle bestiga. Fick nöja mig med vyn av det.
Just nu var det varmt, så det var skönt att få sätta sig i svalkan av parkens träd en stund.
Grannsamverkan a la Palermo. Kolla mannen som hänger ut genom halva dörren. Håller sig på hemmaplan, men deltar ändå i snacket på gatan.
Enkla, slitna hus byts snabbt av mot mer palatsliknande byggnader. Kolla klenoden på gården, en liten Fiat 600. Man verkar vårda dem ömt.
Street food i ordets bokstavliga betydelse. Tillagning på trottoaren direkt bakom henne.
Det var rätt många kvarter som dominerades av utomhusmarknader.
Inte för att det var särskilt billigt på Sicilien, men hit till marknaden tycktes inte inflationen ha nått. 13,50 kr för ett kilo apelsiner eller drygt 11 kr för ett glas färskpressad juice.
Ytterligare ett nedslag på Via Vittorio Emanuele i korsningen till Via Maqueda, en säregen utformning med ett åttakantigt torg och skulpturer på fasaderna.
Palermo är ju också en hamnstad och jag kan ju sällan hålla mig från att gå på spaning ned till vattnet. Gott om segelbåtar.
Här finns ju en fantastisk potential för en härlig strandpromenad, men den möjligheten hade man inte utnyttjat. Slitet och fult.
Medborgarna uppmanas vara rädda om sin park, men jag fick snarare intrycket av att det var kommunen som borde vara rädd om deras medborgares park. Ogräset växte hejvilt och ingen verkade riktigt sköta om parken.
Jag fortsatte min vandring i stans periferi och var har jag hamnat nu då? En skylt förtäljer att detta hus skadades svårt under andra världskrigets bombningar av Palermo. Men, här bodde också Giovanni Falcone (1939-1992) under sina tjugo första levnadsår, även efter det att delar av huset bombats. Kommer ni ihåg vem det var? Mer om det längre fram, men han var ju den orädde domaren som specialiserade sig på maffiabrottslighet.
Mycket graffiti ser man i Palermo och egentligen mest överallt på Sicilien och här på en husvägg i närheten blir jag så återigen påmind om Giovanni Falcone. ”Och det är dags att gå vidare”. Solklart å ena idan, tvetydigt å andra sidan. Vad menar man egentlgen?
Jag vandrar vidare. Precis som jag kan tycka att graffiti-budskapet är lite tvetydigt, blir jag kluven till Palermo. Ibland är det charmigt, ståtligt, vackert, livligt, fullt av patina. Ibland är det bara stökigt, bullrigt, skräpigt, skitigt, nedklottrat, förfallet eller fult.
Men tillbaka igen på Via Vittorio Emanuele trivs jag. På dan har det varit varmt och jag underskattar temperaturväxlingarna och har alldeles för lite kläder när jag ger mig ut på kvällen. Det var längesedan jag frusit så. Fick ställa mig i duschen och tina när jag kom tillbaka till mitt boende.
Vilka underbara balkongräcken, fast inge blomlådor här. Det kanske kompenseras av att växtligheten slagit rot i fasaden.
Skrapar man inte i, är man inte tillräckligt nära. Eller lyckades han eller hon parkera med sådan milimeterprecision?
En av huvudgatorna, Via Roma, gav ett lite deprimerande intryck. Förfallet och igenbommade affärer. Drabbas man även här av butiksdöden, till förmån för köpcentra i periferin?
Innan jag kom till Sicilien var ön för mig lika med maffian eller Cosa nostra som den kallas just här på Sicilien. Så, när jag hittade en maffiavandring i Palermo tvekade jag inte att anmäla mig. Vandringen visade sig dock ha en annorlunda twist, jämfört med vad jag hade väntat mig. Men, det gjorde den bara ännu intressantare och vandringen blev faktiskt en av höjdpunkterna under min rundresa på Sicilien. Attilio, vår guide, började med att berätta om hur ett gäng studenter ville starta en bar för att finansiera sina studier. Frågan kom då upp om de skulle ta upp Pizzo i sin kalkyl, d v s skyddspengar till maffian. Detta blev 2004 upprinnelsen till organisationen Addiopizzo och en nattlig aktion i vilken man bombade Palermo med flygblad med det budskap som Attilio visar för oss: ”Un intero popolo che paga il pizzo è un popolo senza dignità” (Ett helt folk som betalar pizzo är ett folk utan värdighet). Indirekt betalade ju alla till maffian eftersom ju alla var beroende av att handla och alla affärsinnehavare förde en del av sina kunders pengar vidare till maffian. Vill du läsa mer om Addiopizzo, kan du gå in här: https://addiopizzo.org/en/
Man började lobba för att företagare skulle sluta upp med att betala pizzo. Man erbjöd kostnadsfritt stöd med polisanmälningar och juristhjälp i rättegångar och t o m stöd av psykologer. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilket trauma det kan ha varit att sluta betala och vara rädd för repressalier, allt från enklare sabotage som lim i dörrlåset till sabotage som kunde äventyra liv och lem, för egen del eller för övriga familjemedlemmar. Det visade sig dock att polisanmälningarna hade effekt och många maffiamedlemmar dömdes. Man räknar med att ungefär 80 % av öns företagare tidigare betalade pizzo. De som inte betalade hade vanligtvis kopplingar till polisen eller var själva en del av maffian. Idag räknar man med att andelen ska ha sjunkit till 65 %. Ingen jättestor förändring, men en förändring över tid, steg för steg. Man har givit ut en bok så att folk ska kunna välja att handla i de affärer eller välja andra typer av företag som inte betalar pizzo. Den utgåvan Attilio håller i handen omfattar 1 000 verksamheter. Idag är man 1 200. Enligt Attilio har maffian lämnat dem som anslutit sig till Addiopizzo ifred. Varför går då inte alla med kan man ju undra eller blir det farligt om man blir för framgångsrik? Å andra sidan hävdade Attilio att bara 15 % av Cosa nostras inkomster var från just pizzo, så man överlever säkert på sina andra verksamheter. Man ägnar sig mer åt affärsverksamhet. Oklart för mig på vilket sätt man gör det på ett olagligt sätt. Däremot lierar man sig tydligen med inköpare i samband med offentliga upphandlingar.
Vi stannar till vid olika platser med anknytning till Cosa nostra. På den här muren har man målat flera av maffians offer. Il muro della legalitá (ungefär = Laglighetsmuren). Mycket graffiti på Sicilien, men den här muren får vara ifred. Den är strategiskt belägen framför Carabinieris (militärpolisens) huvudkontor i Palermo. Dessutom är väggen videoövervakad. Några av de mer kända offren för Cosa nostra är Giovanni Falcone, som jag redan nämnt ovan, och Paolo Borsellino. De var barndomsvänner och kolleger som båda specialiserade sig på att få maffiamedlemmar dömda. Rena självmordsuppdragen visade det sig. Båda dog i bombattentat 1992, vilka även tog flera andra människors liv, Falcone på väg från flygplatsen och Borsellino när han skulle hälsa på sin mamma. Tidigare hade man inte brytt sig så mycket eftersom maffian mest ägnade sig åt att ha ihjäl varandra, men nu tycks man ha gått över gränsen för vad folk accepterade och protesterna blev allt mer högljudda.

Morden på Falcone och Borsellino var ett svar på Maxiprocesso, åtal väcktes mot 475 maffiamedlemmar och processen pågick från 1986 till 1992. För att kunna genomföra domstolsförhandlingarna var man tvungen att bygga en jättestor, bunkerliknande rättssal på ett fängelseområde. 338 personer fälldes och dömdes att sitta av 2 665 år plus 19 maffiabossar som fick livstids fängelse. Detta sägs vara den största rättegången i världshistorien och konsekvenserna för maffian blev oerhörda. Därav hämndaktionerna senare samma år som domarna faställdes av italienska Högsta Domstolen. En föregångare till Falcone och Borsellino var faktiskt Mussolini. Han accepterade inte att det fanns en parallellmakt i form av maffian och lär ha varit framgångsrik i denna bekämpning,.

Bara ett mysigt torg vi gick förbi.
Traditionen att smycka ut åsnekärrorna har överförts till deras motoriserade efterträdare.
Vi är nu tillbaka vid katedralen i Palermo och den bäst bevarade fasaden enligt vår guide Attilio. Hur var det då med kyrkan och maffian? Attilio berättade om hur kyrkans företrädare hukade för maffian och teg. Han berättade om hur många människor hade uppfattningen att maffians medlemmar var hyggligt folk. De gick ju i kyrkan varje söndag. Det var inte förrän påven Johannes Paulus II kom till Sicilien 1993 och välkomnade maffians medlemmar att låta sig konverteras till katolicismen som den katolska kyrkan markerade mot maffian. Detta var något oerhört, på ett diplomatiskt sätt var det ju som att säga att maffians medlemmar inte kunde vara troende katoliker, att de inte hörde till kyrkan. Detta var efter det att Fader Pino hade mördats 1993. Fader Pino arbetade som präst i Palermos förorter och startade olika ungdomsverksamheter som syftade till att få bort ungdomarna från gatan. Han blev ett hot mot maffian, rekryteringsbasen reducerades ju. Fader Pino var det sista offret för Cosa nostra. Efter våldsamma protester har Cosa nostra ändrat strategi och idag menade Attilio att den största risken i Palermo var att bli påkörd. Trafiken är stundtals hetsig. Nu pekade han ut Ndrangheta i Kalabrien som den väldsammaste maffiaorganisationen. Han berättade också hur han tog sig för pannan när han regelbundet fick frågan även från sina landsmän, främst från norra italien då,  om maffian verkligen fanns kvar. Mina tankar gick också till Sverige. Lägre risk alltså att bli mördad här än i Stockholm. Jag vet inte hur relevant det är, men jag hittade ett ”Crime index” på nätet och enligt detta hade Stockholm ett index på 46,1 emedan Palermo hade ett index på 45,2. En parentes: Jag bodde ett tag i Caracas i Venezuela. Caracas toppar listan med ett index på 83,6. Hur index definieras hittade jag ingen förklaring på, så det är fritt fram för egna tolkningar.
Attilio var lite drastisk och menade att här mötte vikingarna araberna. Han menade att normanderna ju i stort sett var f d vikingar och normanderna etablerade sig och tog makten på Sicilien på 1000-talet. Det var tydligen en tid som präglades av samhällsutveckling, välstånd och tolerans. Wikipedia: ”Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd av en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare till exempel en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fick utan intrång förrätta sin religionsutövning.” Attilio tillskrev kung Roger II mycket av äran för denna utveckling. Han ligger också begravd i katedralen.
Företagare som hade anslutit sig till Addiopizzo hade denna dekal synlig. Så är ni på Sicilien, leta efter och handla hos dessa affärsidkare så understödjer ni inte maffian.
Det fanns även andra organisationer som arbetade mot maffian. Attilio beskrev sin organsation som att de bara såg framåt. Här inne kunde man dock se en utställning om maffians illdåd. Det hade varit intressant att titta på, men jag valde att begränsa min tid i Palermo.
Sista stoppet på maffiavandringen var vid Palermos stadshus. Hur var det då med den politiska ledningen och maffian? Illa tydligen. Den nuvarande borgmästaren i Palermo sägs vara lierad med maffian. Han har bl a fått support från en maffiamedlem som suttit i fängelse i sju år. Hur kan då väljarna välja sådana människor? Representanter för maffian står utanför vallokalerna och delar ut färdigifyllda röstsedlar. Inne i vallokalen får de icke ifyllda valsedlar. Det ser inte bra ut om en väljare kommer ut med något annat än en icke ifylld valsedel. Idag är det dock lite oklart hur och av vem maffian styrs. För två månader arresterades den person man misstänker har varit Cosa nostras ledare och som varit efterlyst allt sedan morden på Falcone och Borsellino.
Till skillnad från i Florens som måste ha en av Italiens fulaste järnvägsstationer, har Palermo en mer majestätisk byggnad.
Jag hade fått ett tips om att besöka Cefalù, så nu tog jag tåget tillbaka i riktning mot Messina. Längs kusten, d v s från Palermos flygplats via Palermo mot Messina och från Messina till Syrakusa går det mestadels moderna och hyfsat fräscha tåg och det är rätt mycket folk som åker. Annorlunda ska det visa sig vara på övriga järnvägslinjer.
Här bodde jag väldigt modernt och fräsckt i en liten lägenhet med terrass. Lämpligt för ett glas vin och när jag hittade ett vin som hette Aquileia, fick ju alla frågor kring druvor och kvalitet stå åt sidan. Aquileja är namnet på min båt…
Jag sitter bl a och funderar över vad detta är för frukter. Ser ju ut som citroner, men ändå inte. Väldig konstig form på dem, knöggliga och dana.
Tipset om Cefalù visar sig vara ett bra tips. Det var en jättemysig liten stad med en fin strand.
Skepparen på den båten har hittat en fin ankringsplats.
På flera håll på Sicilien kan arkitekturen se lite arabisk ut.
Vid Cefalùs hamn tar en ny by vid, men jag vänder tillbaka.

Efter att ha strosat runt lite lägger jag mig ner på stranden och hittade man bara lä är det tillräckligt varmt.
Vattnet är skönt och t o m flera italienare badar.
Det märks på flera sätt att detta är en ort dit turister flockas. Fikat är lite dyrare, hus och gator är i mycket bättre skick och det är inte så skräpigt som i Palermo.
Jag strosar omkring och trivs rätt bra med livet.
Så fort solen sjunker blir det svalt och folk är mer påklädda.
Jag har svårt att se framför mig en sådan här installation i Palermo.

Det börjar bli kväll. Snart dags att hitta någonstans att äta.
Jag hade fått frågan flera gånger om jag ätit gott. Tja, skulle jag väl vilja säga. Fortfarande lyser pensionatet i Valtournenche som en stjärna på mathimlen, men ikväll slog jag på stort och åt en meny på ett ställe som heter Masquenada. Kommer du till Cefalù kan jag rekommendera det. Men, det är inte särskilt billigt att äta i Italien, 54 € (622 SEK) för denna middag XL.
Lite fram och tillbaka blir det. Efter två nätter i Cefalù åker jag tillbaka västerut via Palermo igen, men vidare mot Trapani.
Men, det är fortfarande rätt varmt och fint och förutom Cefalù pratade den australiensiske incheckningsvärden i Palermo om Mondello. Även min maffiaguide Attilio tyckte att vi skulle åka till Mondello om vi hade chansen. Man vill ju inte missa något bra, så jag gjorde en liten omväg dit. Jag tog tåget till Palermo San Lorenzo och undrade var sjuttsingen jag hade hamnat. Via gator utan trottoarer, men med mycket trafik lotsade mig Google maps fram till en busshållplats. Fel tyckte de få väntande där. Gå runt hörnet! Där stod en hord med människor och väntade på samma buss. Herregud! Skulle jag få plats med rygga och allt? Jag dristade mig till att fråga någon hur man betalade. Ibland ska man ju ha köpt biljett i förväg i någon kiosk eller så. – Nä, det kostar ingenting. – Nähä, hur kommer det sig? – Det är en publik buss, blev svaret. Så enkelt kan det vara. Jag kom i alla fall med. Det man framförallt slås av när man kommer fram är denna pampiga, men lite bedagade, strandpaviljong.
Jag är nog lite kräsen vad gäller sandstränder och blev inte särskild imponerad av denna. Jag stannade några timmar och sedan drog jag vidare. Jag tycker dock att även en australiensare borde vara rätt kräsen vad gäller sandstränder. Hur kunde han tycka att denna var värd ett besök?
På ett sätt var det ju lite sympatiskt att stranden var kantad av den här typen av fina, tja, såg ut som bostadshus. Men, det innebar ju också att jag fick gå en bra bit när kaffetarmen gav sig till känna.
Samma busslinje tillbaka till San Lorenzo. Nu var bussen utrustad med en biljettautomat som en del blippade mot. Var det verkligen gratis? Jag låtsades som det regnade. Från denna bedagade hållplats menade Google att långfärdsbussen till Trapani skulle stanna till. Fan tro’t. Men, jodå. Så småningom dök även andra väntande passagerare upp som bekräftade att jag var på rätt plats.
Väl ute på motorvägen var det riktigt vackra vyer. Berg och kust, citrusodlingar, vinodlingar och små byar passerade revy. För tio år sedan ställdes tågtrafiken in på järnvägen till Trapani. Delar av den har rustats så att det nu går pendeltåg till Punta Raisi vid Palermos flygplats och som jag förstått det är nu en upphandling ute för att fortsätta upprustningen av järnvägen till Trapani. Men, idag är det Pullman-buss som gäller.
I Trapani skulle jag för första gången under den här resan bo på vandrarhem och i sovsal, första natten med två andra, män och kvinnor blandat, och den andra natten fick jag den för mig själv. Det är fortfarande lågsäsong och till skillnad från i Alperna är det lätt att hitta boende. Det här vandrarhemmet hade fått höga betyg, både för atmosfären och för läget med den fina utsikten. Det är bara att hålla med. Återigen ser det lite arabiskt ut.
På kvällen åt jag en fisksoppa enligt lokal tradition. Jag låter säkert gnällig, men förväntningsribban låg på Bouillabaisse-nivå och dit nådde den inte.
Trapani gav ett lite lyxigt intryck. Pampiga byggnader och mestadels rent och fräscht. Forskade aldrig i var det detta synbara välstånd kom ifrån.
Min fantasi kanske skenar. Jag ser några kralliga, snaggade, svartklädda killar bakom bilarna som avvaktar vad kumpanen avhandlar vid någon av affärerna. Maffiosos tänker jag. När min kamera kom upp gled de undan, av en slump eller om de hade ögon i nacken, vet jag inte..
Italienarna tycks omhulda sina gamla Fiat 600, som ju är veteranbilar idag. Jag såg en komma åkandes med en koffert fastspänd på motorhuven, d v s där bak. Såg gulligt ut. Medans jag står och funderar över om jag överhuvudtaget skulle kunna åla mig in i en sådan här bil kommer en kvinna förbi: – Que bello eh? Så långt hängde jag med och klämde i med ett – Sì! I tron att jag talade italienska kom därefter en lång harang, som jag inte förstod mycket av. Med lite teckenspråk begrep jag till sist att hon menade att den där bilen skulle jag aldrig få plats i. Så är det nog 😉
Nu gick resan lite i stå. Vad gör man i Trapani efter att ha strosat runt lite i stan?  Det finns några öar utanför stan och jag hade läst om att en tur till exempelvis Favignana skulle kunna vara trevligt. Jag hade dock släpat fötterna efter mig och unnat mig en lugn förmiddag och prognosen pekade på att det skulle regna, så någon båttur blev det inte. Men, jag tar en tur med linbanan upp till den gamla karthagiska byn Erice, tänkte jag. Google hade noll koll på bussförbindelserna i staden, men en timmes promenad var ju alltid nyttigt. Kul att mötas av den här skylten när jag äntligen kom fram. Bara att vända åter med oförrättat ärende. Linbanan hade säsongstängt.
Tillbaka till vandrarhemmet hör jag ett sjudjäkla kras. Det där gick ju inte så bra. Jag undrar hur många punkteringar han orsakade. Chauffören sopade pliktskyldigast undan skärvorna med fötterna.
Mysigt promenadstråk även på kvällen. Trapani har runt 70 000 invånare och även om det smyger omkring en del turister, så är det nog mest lokal befolkning som är ute och rör på sig. Som framgår av klädseln är det inte så varmt.
Till frukosten får jag sällskap av en 23-årig lettiska. Tro inte att en uppväxt i ett f d kommunistland hämmar ungdomarna från öst. Snarare tvärtom. Det minns jag när jag själv jobbade med Östeuropa. De yngre hade en otrolig aptit på livet och var fulla av energi och nyfikenhet. Trots sin ringa ålder hade den här tjejen både varit runt och spelat cello i diverse länder, bl a i Sverige, hon hade stått framför filmkameran i diverse filmer och även regisserat själv och dessutom varit runt på egna resor i en massa länder.
Fram till för ca tio år sedan hade man kunnat åka tåg från Palermo via Alcamo Diramazione till Trapani. Trafiken på Sträckan Alcamo Diramazione-Trapani ställdes dock in p g a av banans dåliga skick. Jag skulle tro att det är resterna av det som syns här. Men, det finns hopp. Som redan nämnts pågår ett projekt för en ny järnväg.
Söderut mot Marsala dit jag efter viss beslutsvånda bestämt mig för att resa, går det dock fortfarande tåg.
Tåget är skruttigt och dieselosande och en skylt förtäljer att det är 43 år gammalt. Ingen ålder för ett tåg om det underhålls, men i Italien eller i alla fall på Sicilien verkar just underhåll inte höra till styrkorna. Det är ganska fantastiskt. Jag läser att två av de gamla s k Ängbyvagnarna just nu kör i reguljär trafik på spårvagnslinje 12 i Stockholm (Nockebybanan). I alla fall en av dem lär fylla 80 år nästa år! Så 43 år är ju egentligen rena ungdomen. Men, kanske viss skillnad ändå mellan dieseldrift och eldrift.
Marsala är bara en dryg halvtimme bort. Känner ni igen namnet kanske? Jag associerade det med söta dessertviner, men idag gör man tydligen alla slags viner här. När man kommer ut på dessa spår är det glest med passagerare. och få tåg per dag. Jag knallar bort till mitt Bed and Breakfast och blir väl mottagen av min värd, Roberto. Han tyckte egentligen att jag skulle hyra en cykel och åka bort mot stranden söder om stan och sedan till Las Salinas (saltdammar) och njuta av solnedgången. Men, idag är det söndag och på söndagar kan man inte hyra cykel, så jag fick strosa runt på stan istället.
Det var inte vilken söndag som helst, utan Palmsöndagen. Jag vet att det står så även i den svenska almanackan, men jag tror inte att jag någonsin reflekterat över varför. Här fanns det dock anledning att fundera. Jag hade sett hur man under hela veckan sålt fina, flätade palmblad och nu fick jag se varför. De och även olivkvistar, som de här scouterna sålde, hörde Palmsöndagen till. Palmsöndagen, har jag nu lärt mig, är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in i staden och hyllades av folket som hälsade honom med tillropet ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, samt lade ner sina mantlar, kvistar och löv på marken framför åsnans fötter. Olivkvistarna är ju också en fredssymbol.
Jag hade redan gått förbi en kyrka där folk samlats och prästen gått runt och stänkt vigvatten på palmblad och olivkvistar m h a något som jag nu lärt mig, kallas för aspergil. Efter att ha fascinerats en stund över denna ceremoni som jag inte begrep mycket av gick jag något kvarter till och hamnade i en betydligt störe folksamling här vid Chiesa Madres (Moderkyrkan).
Som på en given signal höjde församlingen sina kvistar.
Jag vandrar vidare och lämnar den historiska staddelen genom Porta Garibaldi. Garibaldi är ett namn som förekommer lite varstans på gator och torg. Giuseppe Garibaldi var en framgångsrik militär, frihetskämpe och nationalist. 1860 landsteg han här i Marsala och utropade sig till diktator över Sicilien i Vittorio Emanuele II:s namn.
På Fårö kallade man detta för sleke, men uttalat på ett rundare sätt jag inte törs försöka härma. Det brukar vara rejäla sjok med torkat sjögräs som flyter upp på stränderna och som luktar förfärligt efter ett tag. Som tur är brukar Fåröbönderna samla ihop det och använda det som gödning, men de ska det nog ha sköljts ur rejält av regna innan det duger till det. Men, tillbaka till Marsala. De här sjoken av ”sleke” ser ju enorma ut, men kanske har de häftiga formationerna fått lite hjälp av berget undertill.
Nu är vi nära Afrikas kust. Mellan tummen och pekfingret ser det ut att vara ca 15 mil till den tunisiska kusten. Inte undra på då att här har funnits en stad, Lilybaeum, grundad av karthagerna för jättelänge sedan, ca 400 f. Kr. Namnet tros betyda ”staden som vetter mot Libyen”. Konstigt kan vi ju tycka idag eftersom det ju är Tunisien som ligger tvärs över havet, men jag har för mig att jag läste någonstans att stora delar av Nordafrika förr refererades till som Libyen. Karthago låg ju strax utanför Tunis som vi spända av förväntan besökte under en semesterresa i Tunisien. Det var dock inte mycket att se. Inte då i alla fall. Och inte här heller egentligen. Här var i alla fall en gammal romersk trottoar och visst, jag stannade ändå upp en stund och försökte se gatuvimlet för c:a 2 400 år sedan framför mig. Men, det känns nästan overkligt att det fanns en verklighet för så länge sedan.
Vi är ju med rätta stolta över vårt Vasa-skepp och förundras över hur det har kunnat bevarats så väl. Långt ifrån lika välbevarat, men här har man hittat och ställer ut rester av ett skepp från tredje århundradet f. Kr. Smaka på det igen, tredje århundradet f. Kr… Det upptäcktes 1969 när man skulle plocka upp sand för att tillverka glas. Det har seglats av fenicier eller punier som romarna kallade dem.
Trettio år senare upptäcktes delar av detta romerska handelsfartyg. Det är något yngre än det feniciska krigsskeppet, ca 300 efter Kr.
Jag fick chansen att bygga ett skepp och välja utformning på rigg, segel, köl, roder, skrovform mm lämpade för dessa farvatten. Fick godkänt. Kanske skulle jag ha blivit skeppsbyggare, som min morfar 🙂
Ute i värmen igen konstaterar jag att det är lite lugnare på stan och noterar också att det inte utgår någon parkeringsavgift under siestan.

Det där regnet, vart tog det vägen? Jag hade ju kunnat ta båten från Trapani ut till Favignana. Framåt kvällen kom så regnet och jag blev väldigt obeslutsam över vad jag skulle ta mig till. Vad gör jag här egentligen? Kändes som resan hade gått lite i stå och inte var så kul längre och inte blev det bättre av att min sinnesstämning förmörkades av en del privata, mörka moln.

Jag velade fram och tillbaka, men till sist bestämde jag mig för att dra vidare, utan att egentligen ha sett så mycket av det jag ville se. Tittar man på kartan verkar det uppenbart att åka längs med sydkusten om man ska ta sig från Marsala till Ragusa. Men, jag hittade inga bussförbindelser. Google som brukar ha så bra koll, går bet lite här och var i Italien. Eller så fanns det helt enkelt inga bussförbindelser, men det verkar ju lite märkligt om det skulle vara så.

Så istället fick jag åka upp till norra kusten och Palermo för att därifrån återigen åka söderut. Från Marsala tog jag samma skruttåg som jag kom med från Trapani, vidare till Piraineto där jag bytte till pendeltåget mot Palermo. Kort matpaus och vidare mot Caltanisetta Xirbi för vidare färd mot Ragusa som var dagens mål. Nu skriver jag skruttåg, vilket nog är en rättvis benämning på själva fordonen på första delsträckan. Även infrastruktur som stationer och bangårdar såg ofta rätt förfallna ut. Banan däremot verkade vara i gott skick. Tyckte jag såg någon skylt någonstans om upprustning av järnvägen och medfinansiering av EU.
Här är det byte i Caltanisetta Xirbi. Inte mycket folk. Sträckan från där tåget från Palermo vek av från kustjärnvägen upp hit var fantastiskt vacker. Intensivt gröna, rundade berg. Ödegårdar och väldigt lite bebyggelse i övrigt. Och så mitt i allt detta ett modernt tåg på en elektrifierad järnväg. Vet inte om jag sett något liknande förut. Synd bara att regnmolnen hängde så tungt över oss. Tåget som jag kommit med fortsatte mot Dittaino. Med detta tåg som jag klev på, tog eldriften slut och antalet passagerare blev också allt färre. Sista sträckan mot Ragusa var jag helt ensam ombord. Lite spooky. Vart var jag på väg egentligen?
Det är en urkass bild, men ser du? Plötsligen åker tåget förbi en kollapsad vägbro. Att döma av tiden som bilden är tagen bör det vara någonstans mellan stationerna Caltanissetta Xirbi och Caltanissetta Centrale längs väg SS640. Jag googlar på kollapsade vägbroar på Sicilien och får många träffar och enligt en uppgift har fyra stora vägbroar på Sicilien fallit sönder. Det skrivs ilsket om byggfusk, korruption, bristande kompetens, bristande underhåll… Om detta är en av de fyra eller en mindre olycka får jag inte klart för mig. Och ni minns väl broraset i Genua 2018? Det tog livet av 43 personer och förklarades senare av att underhållet totalt försummats.
Jag hade inte behövt oroa mig över vart jag var på väg. Ragusa fick livsandarna att vakna till liv och återigen var det kul att resa.
Ragusa fick världsarvsstatus 2002.
Även betong kan blomma upp.
Jag står nu i ”Ragusa Superiore” (Övre Ragusa) och kollar ner på ”Ragusa Inferiore” (Nedre Ragusa). Jag kippar nästan efter andan över vad jag ser. Vyn är helt fantastisk om det nu inte framgår med all önsvärd tydlighet av själva bilden. ”Ragusa Superiore” respektive ”Ragusa Inferiore” kan ju tyckas vara lite tvetydiga begepp eftersom det på italienska även kan tolkas som överlägsen respektive underlägsen. Som jag fick det berättat för mig var det de rika som i samband med en kraftfull jordbävning 1693 (5 000 döda) valde att bo kvar och bygga nytt i ”Ragusa Inferiore” emedan de mindre bemedlade flyttade upp till ”Ragusa Superiore”.
På platsen för Ragusa har bosättningar spårats från det andra årtusendet f Kr. Som på så många andra ställen här nere har sedan alla möjliga folkgrupper passerat revy här: Karthager, bysantiner, araber, normander.
Kan väl inte bli så mycket mer pittoreskt?
Bredvid turistinformationen låg denna fina glasskiosk. Jag trodde först att gubben på taket slickade på en glass, men när jag tittar närmre ser det snarare ut som han använder den franska flaggan som halsduk. Eventuell symbolik oklar.
Vad ska man egentligen med rabatter till?
Nu har jag vänt blicken mot Övre Ragusa. Inte så pjåkigt det heller 🙂
Visst har katedralen, Duomo di San Giorgio, en imponerande fasad? Den förekommer tydligen också som vinjett i TV-serien Kommisarie Montalbano.
Men, det är en fasad utan innanmäte. Bara fusk. Egentligen bara ett klocktorn.
Ännu en kyrkointeriör, kanske du tycker. Same, same, but different… Förvisso, men hur ofta har ni sett en kyrkas interiör draperad med röda gardiner? Nästan lite nattklubbskänsla.
Piazza Duomo. Det behövs lite energitillskott.
Nu skulle jag prova något jag sett på flera håll. Marknadsförs alltid som Arancini, d v s i pluralformen. Men, jag skulle ju bara ha en. Hette det då månne Arancino? Nej, fick jag lära mig, antingen Arancinu (maskulinum) eller Arancina (femininum). På östra Sicilien övervägde maskulinformen och på västra Sicilien övervägde femininformen. Onödigt vetande. Tja? Viktigare vad det är kanske: panerade och friterade risbollar med olika sorters fyllning. Gott? Absolut. Måste provas. Man tror att ursprunget är så långt tillbaka som från arabiska tiden, tusen år sisådär. Till det ett glas färskpressad granatäppeljuice. Passade bra som måltidsdryck.
Hemma är det fullt med snö…
Känns tryggt att veta åt vilket håll Stockholm ligger, om jag skulle få hemlängtan (vägvisare under parasollet).
Namnet Ragusa klingade bekant. Undrar varifrån? Skolan? Att det låg på Sicilien hade jag dock ingen aning om.
Det är jättemysigt att strosa omkring i det gamla, nedre Ragusa. Det är ju dock rätt begränsat i storlek så efter en dryg halvdag kände jag mig ganska nöjd. Den vänliga kvinnan på turistbyrån hade även nämnt några andra platser som fått Unescos världsarvsskydd och skulle jag besöka någon plats till tyckte hon jag skulle välja Modica.
Modica var ju slutdestinationen för det tåg jag kom till Ragusa med, så det lät ju behändigt att åka dit och vara där under några timmar. Fullt tillräckligt tyckte kvinnan på turistbyrån. Stationen låg i den nyare delen av Ragusa och från Övre Ragusa till den nyare delen gick det ett antal broar över denna ravin som delade staden.
I väntan på tåget begrundar jag den övergivna och förfallna bangården. Var det en massa rangering av godståg här förut tro? Idag går väl allt med lastbilar. Hur hade världen sett ut idag om man visste det vi vet nu, för femtio år sedan? Längst till höger ser det ut som en gammal vattenhäst, d v s en jättelik kran med vilken man fyllde ånglokens vattentankar. Märkligt namn egentligen.
Det var inte bara byggnader som var nedklottrade. Det här tåget var fullständigt bombat med graffiti. Det gick knappt att se ut.
På väg från Ragusa till Modica. Apropå kollapsade vägbroar, ser du vägbron i fonden med jättehöga bropelare? Man får hoppas att den har en stabilare konstruktion än alla de broar som rasat.
Ett signum kanske för Modica var denna jättestora klocka i anslutning till Castello dei Conti . Någon jag frågade om var den historiska staden låg tyckte jag kunde gå till vänster eller gå till höger och att jag då skulle se en klocka. Jag spanade i fiskhöjd tydligen, för inte hittade jag någon klocka och tänkte att det måste ha uppstått någon slags språkförbistring. Inte förrän jag hade gått till vänster och ändrade till fågelperspektiv upptäckte jag vad jag hade letat efter. Klockan är gammal (1725) och är tydligen så komplex i sin konstruktion att den måste kontrolleras och startas om dagligen.
Kanske borde jag gått till höger ändå. På andra sidan klättrade mer gammal bebyggelse upp längs berget.
Jag fortsatte uppåt på vänster sida och en skylt hävdade att jag var på väg upp mot en kyrka. Det var nog inte så många utöver mig som följde den här något svårforcerade gångvägen.
Man förundras ofta över hur bilarna tar sig fram i de små grändena. Hade jag kört med min bil i många av dessa gränder hade jag till slut kilat fast mig. Precis som Saab tillverkades denna trehjuling av en flygplanstillverkare, italienska Aermacchi. Även om Saabs ambition att snylta på flygplanstillverkningens image kanske var lite långsökt, känns ju koppling mellan detta fordon och ett flygplan ännu mer långsökt.
WELCOME TO CAT VILLAGE. Så här på seneftermiddagen verkade det ännu inte fullbokat.
Jag ska nog ta mig över till andra sidan…
Nu förstår jag varför det heter soltak.
Modica kallas för staden med hundra kyrkor och har tydligen en osedvanligt hög kyrkotäthet. Men, kungen över dem alla här är väl ändå Duomo di San Giorgio, ytterligare en ljus kyrka.
Kvinnan på turistbyrån i Ragusa hade lite mer i förbigående nämnt chokladen i Modica, Cioccolato Modicano. Längst ner till höger i bild mumsar jag på denna delikatess. Barägaren åt den till frukost sa hon. Vad var det egentligen? Chokladpuddingsglass? Gott var det!
Med förnyad energi trampar jag vidare. Jag börjar ändå få en känsa av – Har jag inte sett det här förut? Det får nästan vara hur gulligt det vill, men så många varianter på historiska, sicilianska kvarter finns det ändå inte.
Jag börjar oroa mig över höga viadukter. Hur länge ska den där jättehöga bron hålla? Underhålls den?

 

Modica var lite mer förfallet och smutsigt i jämförelse med Ragusa, så ska man välja ett av ställena vore Ragusa det självklara valet för egen del.

Nöjd med turistandet uppstod ett litet glapp innan tåget mot Ragusa och mitt B&B gick. Vad ska jag fylla tiden och magen med då. En öl? Ja! Velade runt och istället blev det en Granita. En slags isglass som är väldigt god och läskande. Säkert ännu bättre längre fram när värmen tilltar. Isglass är ju inte mycket till middag och tillbaka i Ragusa slår jag återigen på stort och äter en av de godaste köttbitarna jag ätit på länge. Den smalt i munnen, så jodå, man kan äta gott, men smakar det så kostar det, även i Italien.
Det är ny dag. Jag lämnar Ragusa, passerar Modica ännu en gång, men fortsätter till Syrakusa. En skarp tillrättavisning av konduktören. – Här får du inte fotografera! Just därför får jag lust att publicera denna bild. Undrar vad grejen var?

Vandrarhemmet i Syrakusa låg alldeles i närheten av stationen. Utöver det vänliga bemötandet hade de bra koll på vad deras gäster eftrerfrågade. En egen karta med sevärdheter och näringsställen som de själva rekommenderade. Så, jag dumpade ryggsäcken och gav mig omgående ut på stan.

Precis som Ragusa, lät Syrakusa (Siracusa på italienska) bekant. Kanske ännu mer så än Ragusa. Hade jag fått gissa var staden låg skulle jag nog ha gissat på Grekland och helt galet kanske inte det hade varit. Den arkeologiska parken Neapolis i Syrakusa minner om både grekiskt och romerskt herravälde.
Grotta dei Cordari. Här hade det varit stenbrott och på senare tid, från 1600-talet till för något decennium sedan nyttjades den naturliga fuktigheten i grottan till att förlägga tillverkning av allehanda rep hit, även tågvirke kanske.
Grottan ”Dionysius öra” kännetecknas av ett exceptionellt eko. Det sägs att tyrannen Dionysius lyssnade utifrån vad fångarna som hölls i grottan pratade om.
Syrakusa var tydligen ett antikens teatercentrum. Bland annat utvecklades här de doriska komedierna som utmärkte sig genom kvickhet och livlighet i dialogen samt stor människokännedom. Man kan undra om vi hade skrattat åt skämten idag. Men, tydligen var en komedi inte alltid rolig. Komedi uttryckte mer ett motsatsförhållande till tragedi, d v s med ett lyckligt slut. Dorerna var tydligen ett folkslag som invandrade till Grekland norrifrån och sedan spred sig til bl a Sicilien. Teatern används även idag och när jag var där förberedde man för någon form av evenemamg.
Man tror att de syrakusiska skådespelarna samlades här vid Grotta del Ninfeo (Grotta Nymfeum) innan de gick ner till teatern för att kliva in på scen och framföra sina komedier och tragedier. Apropå namnet: Om jag förstått det rätt var nymfer naturen personifierad i olika kvinnliga jungfrugestalter.
Man tycker att sten är hårt, men detta måste väl varia gamla vagnspår? Man kan fundera över håligheterna i berget. Bodde man där?
Neapolis rymmer även en av de största, bevarade amfiteatrarna. Här utspelade sig gladiatorspel, ofta dödsdömda förbrytare, krigsfångar eller slavar, men också människor som frivilligt blev gladiatorer och som på liv och död kämpade mot varandra eller mot vilda djur. Allt till publikens förtjusning. Amfi betyder ”runt om”.
Apropå ond, bråd död så dör man ju även av mer naturliga orsaker. Sådana här tavlor såg jag lite här och var. Om jag förstod det rätt var det både fråga om dödsannonser och annonser om att man uppmärksammar årsdagen över avlidna med minnesmässor. Man kan undra, innehåller italienska dagstidningar inga dödsannonser?
Städerna på Sicilien skiljer sig verkligen åt. Syrakusa var en rätt fin stad. Inte så mycket skräp och förfall som i t ex Palermo eller Modica för den delen. Liksom Ragusa och Modica är Syrakyusa upptaget på Unescos världsarvslista, vilket ju bådar för en trevlig tur på stan. Kommunen Syrakusa har drygt 120 000 invånare.
Världens näst äldsta tempelruin enligt vandrarhemmets karta. Wikipedia är mer blygsamt, ett av de äldsta doriska (där var de igen) templen på Sicilien, från sjätte århundradet f. Kr. Det kanske ska tilläggas att jag nu promenerat över en av broarna till den gamla stadsdelen Ortigia.
En lapp förtäljer att detta är Giardino di Apollo (Apollo-trädgården) skapad av de boende i kvarteret för att förbättra ett område som fallit i glömska och förfulats. Vi besökare välkomnas, men uppmanas att visa respekt för trädgården och alla katter. Man säger sig glädjas över om vi skulle ta något lite av trädgården med oss hem som ett minne från Ortigia, så länge vi inte förstör eller vandaliserar.
Piazza Archimede Ortigia, fontän med staty av gudinnan Diana.
Vad passar bättre än en Piaggio på dessa trånga gator. Fast de stinker som den värsta Trabant. Piaggio görs för övrigt av samma företag som tillverkar Vespa.
Italienska påskägg skiljer sig drastiskt från våra. Istället för av kartong är de gjorda av choklad. Istället för innehåll som vi själva fyllt våra kartongägg med, är det chokladtillverkaren som lagt en överraskning i sitt chokladägg.
Även här fanns det naturligtvis en katedral, Cattedrale della Natività di Maria (ungefär = Den allra heligaste Marias födelses klatedral). Allra heligaste? Fanns det flera?
Hur ofta ser man en ankdamm i bokstavlig betydelse?
Mysig restaurang, men fortfarande hoppas jag på den där maten som riktigt knockar mig. Resans italienska höjdpunkt, matmässigt, är fortfarande Hotell Sans Soucis i Valtournenche.
Stadsplayan i Syrakusa var av rätt blygsam storlek.
Så här kan det också se ut.

Att döma av hur långt ut bojarna är placerade så är det knappast fyrtiofotare som förväntas lägga till här.
Månntro, ett jättelikt fikusträd? Inget för fönsterbrädan i alla fall.
Det är väldigt trevligt att vandra runt i Ortigia, eller Syrakusas gamla stad.
På kvällen står jag och surrar lite med en av värdarna på vandrarhemmet. Plötsligt kläcker han ur sig: – Vet du förresten att vi firar Lucia på samma sätt som ni gör i Sverige? – Va!? – Javisst, samma datum, den 13 december och med samma sång och ljus i håret och allt. Hon är för övrigt Syraskusas skyddshelgon. Varför visste jag inte det förut? Här står hon i alla fall, Lucia, fast ljuset tycks ha brunnit ner.
Jag har letat upp Chiesa di Santa Lucia Extra Moenia (ungefär Sankta Lucias kyrka utanför stadsmuren). Det är den hjälpsamme och snälle kyrkvaktmästaren längst ner i bild som på italienska försöker förklara allt om Lucia för mig. Jag förstår i alla fall så mycket att det varje år kommer hit en delegation från Sverige för att delta i Syrakusas Luciafirande. Ursäkta den usla bilden på målningen i fonden, men den är gjord av ingen mindre än Caravaggio och föreställer begravningen av Sankta Lucia. Någon påstod att det spanska herraväldet över ön som varade ändå från 1282 till 1713 bidrog till att dialekt och ord som talades och användes här mer liknande spanskan än på det italienska fastlandet. Kanske gjorde det att det ändå gick att kommunicera hjälpligt med lite italieniserad spanska, som t ex nu i samtalet med kyrkvaktmästaren. Inte vet jag.
Sankta Lucia sägs ha dött martyrdöden här på torget framför kyrkan. Även stadsdelen bär Sankta Lucias namn, Borgata Santa Lucia. Borgata kan tydligen ha betydelsen slum, arbetarstadsdel eller dylikt. Ingen slum idag, men enkla arbetarkvarter vad det verkade.

Jag måste citera historien om Lucia, från Wikipedia (fotnoter och länkar borttagna). Det är ju hemskt hur ignorant man kan vara när det gäller bakgrunden till våra traditioner. Fast historien om Lucia är ännu hemskare.

”Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien, under romartiden, cirka 283 E. kr. Hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och en romersk patricier. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor.

Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, något som var kontroversiellt eftersom kristendomen ännu inte blivit accepterad. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt ”Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!” Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Hemgiften skänkte hon istället till behövande på Sicilien. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

…

Lucias reliker förvarades i kyrkan Santa Lucia i Venedig. Kyrkan revs 1861 för att bereda bygget av järnvägsstationen och relikerna flyttades till den närbelägna kyrkan San Geremia där de fortfarande finns att beskåda. Venedigs järnvägsstation bär idag helgonets namn: Venezia Santa Lucia.”

Intressant så långt. Nästa steg får väl bli att fördjupa sig i varför vi i Sverige nu firar detta.

Jag hade länge tänkt att jag borde klippa mig och nu blev det en stund över innan tåget till Catania gick. Trots att jag fortfarande befann mig i Borgata Santa Lucia hittade jag nog en salong som inte var av det enklaste slaget. Åtminstone krävdes här två personer för att ta sig an min frisyr(!). Fick lite av samma känsla som när man går till tandläkaren och tandsköterskan är behjälplig med verktyg och fyllningar och vad det kan vara. Här var det den yngre tjejen till höger som fick bistå med saxar och hårtvätt. Håret skulle inte bara tvättas en gång, utan både före och efter klippningen. Till och med ett rakblad kom fram för att säkerställa att de allra finaste fjunen försvann. Jag har nog aldrig blivit så noggrannt behandlad hos en frisör. Priset? 20 € har jag för mig.
Det som jag i förstone funderade över om det var en modern moské, den syntes över hela stan, var i själva verket en katolsk kyrka, Basilica Sanctuary Madonna delle Lacrime (ungefär Den gråtande madonnans helgedom). Namnet kommer sig av att en gipsikon av Jungfru Maria sägs ha fällt tårar för ett fattigt lokalt par. Jojo… Utformningen ger mer associationer till ett rymdskepp än den jättetår den ska föreställa. Kyrkan ritades redan 1957 av två franska arkitekter, men stod färdig först 1994.
Det är nog den märkligaste kyrka jag skådat. Nu var det skärtorsdag och mässa pågick. Det känns lite intimt att tränga sig på när folk ber eller får oblater, men jag försökte smyga i bakgrunden med kameran.
Får man ingen uppenbarelse i kyrkan kanske man kan få draghjälp av lite cannabis.
Blåregn?
Tåget till Catania, nästa anhalt på resan, passerar Augusta. Såg inte så kul ut. En skeppskyrkogård eller vad är det?
Catania är en storstad och hade 2017 313 000 invånare. Mitt boende ligger en kort promenad från järnvägsstationen, men inte i det allra roligaste området visar det sig. Fascinerande vilken kontrast det kan vara mellan entré och trapphus och själva lägenheten. Kändes som två olika världar. Lägenheten är fräsch, men utanför den är det förfallet och smutsigt. Precis som i Ragusa är det frukost med självbetjäning. Man får fixa kaffe själv och välja ur ett sortiment av söta bullar och kakor. Blä!
Första intrycket av Catania: – Vilken ful stad!
Staden har ungefär samma storlek som Malmö och mina tankar går också till Malmö på sjuttiotalet. Min minnesbild av Malmö då, till skillnad från idag, är en trist stad full av rivningstomter.
Man kan undra hur länge det kommer att se ut så här.
Men, jag får modifiera min bild. Även Catania har en fin stadskärna med pampiga, gamla byggnader och gator som inbjuder till att flanera. Och även här har Unersco förärat stadens centrum med ett världsarvsskydd. Fast rätlinjigare och lite nyare än andra, äldre stadsdelar på Sicilien. Förklaringen till den lite modernare stadsplanen sägs vara återuppbyggnaden efter både en kraftig jordbävning och ett vulkanutbrott på 1600-talet.
Via Antonio di San Giuliano.
Stadshuset i Catania kallas för Elefantpalatset. Är det ett utslag av en cataniansk variant av Göteborgshumor? Eller är förklaringen så enkel att stadshuset fått sitt namn av Elefantfontänen mitt på torget? Eller vad var hönan och ägget? Jag väljer att låta ovissheten ge fantasin spelrum.
Det är fortfarande skärtorsdag och ett myller av folk på stan. Vare sig skärtorsdag eller långfedag är helgdagsafton respektive helgdag i Italien.
Katedralen (Cattedrale metropolitana di Sant’Agata) är istället rätt tom. Även denna är väldigt ljus. Är det kanske bara i min skalle jag har fått för mig att katolska kyrkor brukar ge ett mörkt, lite dystert intryck? Kommer ni ihåg Sant’Agata? Det var ju hon som fick Lucia att inse att hon hade gudomlig kraft med vars hjälp hon kunde bota sin mor.
Via Garibaldi med Porta Garibaldi i fonden.
Och vad är då detta för budskap man satte upp? Jag tänkte att det hade något med den förestående påsken att göra och försökte liera mig med Google translate för att få lite ledning. Men, Google gick helt bet. Antydde att budskapen skulle vara skrivna på korsiska (korsikanska heter det väl ändå?).
Är det så här man slänger sopor här? När jag kom ”hem” på kvällen var i alla fall soporna borta.
Många rekommenderade en tur med tåget som gick runt vulkanen Etna. Om inte med tuppen, så uppe rätt tidigt i alla fall. Det tog en halvtimme att gå till den separata järnvägsstationen Catania Borgo. Ferrovia Circumetnea är en privat, smalspårig järnväg. Man får väl anta att det var det privata ägandet som gjorde att allt såg mycket mer välskött ut. Sedan kanske allt också var mer charmigt än effektivt. Till skillnad från många andra järnvägsstationer på Sicilien som endast har biljettautomater levde den manuella biljettförsäljningen kvar här. När jag kollade hur jag skulle ta mig hit upptäckte jag också att Catania faktiskt har en tunnelbana. Nu valde jag som sagt att gå, men även tunnelbanan, upptäckte jag, drivs av detta privata, lilla järnvägsbolag.
Ingen anstormning av resande och här rullar den ensamma motorvagnen fram som i ett första steg ska ta mig till Randazzo. I Randazzo blir det drygt två timmars uppehåll och ett nytt tåg tillbaka ner mot kusten.
Detta med charm snarare än effektivitet visade sig även i det att det verkade saknas fjärrblockering eller någon högre grad av automatisering. Här vevas bommarna ned för hand. Om det var stökigt i Catanias innerstad, så var det i alla fall trevligt att komma lite utanför stan och konstatera att det fanns en hel del välskötta förorter.
Vi lämnar Catanias förorter och ganska snart dök den snöklädda vulkanen Etna upp i blickfånget. Berget kändes väldigt avlägset och tänka sig att vi ska runda hela vulkanen. Järnvägen är tydligen ca 110 km lång. För den intresserade nörden kan nämnas att spårvidden är 950 mm.
Till min förvåning var flera små bystationer utförda som tunnelbanestationer.
En av mina medpassagerare informerade mig om att detta var pistagenötsträd. Ännu helt nakna.
Etna kom närmre och närmre.
Och man blev påmind om vad vulkanen kan ställa till med. Allt mer lavasten.
Medpassageraren som pekade ut pistagenötsträden åt mig, jobbpendlade med tåg hit till Bronte. På eftermiddagen tog hon bussen hem igen. Innan hon klev av förstod jag så mycket att Bronte var en förmögen stad som levde gott på pistagenötterna. De smakrikaste pistagenötterna i världen sägs komma härifrån.
Tvärnit! Vad hände nu då. Aj då, hundar som lekte på spåret.
Två timmar efter avgång från Catania nådde vi Randazzo. Klockan var nu drygt tio, så en fömiddagsfika skulle ju sitta fint.
Skulle det bli så mycket folk plötsligt att det krävdes två vagnar eller var det kanske bara returtransport av en motorvagn som gått före oss, ännu mer i ottan.
Här är polisen, som mitt i gatan står. Hon visar hur man kör, hon visar hur man går. Ibland blir det stopp och då är gatan fri. Då kilar alla bilarna så kvickt förbi.
Randazzo inte bara låg fint uppe i bergen bakom Etna,
det var en lite småmysig stad också. Tanterna smilade upp sig lite för sent, efter det att jag tagit bilden. Jag sjönk ner på ett fik och njöt av solen. Fick väl knappast solsting, men jag var på väg att vandra bort till mitt tåg utan att ha betalt, vilket dock en vilt gestikulerande barägare förhindrade. Ytterst pinsamt.
Samma järnvägsbolag såvitt jag vet, men motorvagnen var målad i andra färger.
Landskapet ändrade karaktär. Jag skulle nog vilja påstå att landskapet mellan Catania och Radazzo var mer spännande än från Radazzo ner mot kusten.
I och för sig fint med vinodlingar som passerade revy. Intressant också att lavan kan göra marken bördig och speciellt lämpad för vinodlingar. Kanske odlar man den lokala, gröna druvan Grillo här (icke att förväxla med Famiglia Grillo som är en vinproducent). Grillo-vinerna jag provade smakade som något jag aldrig smakat förut. Jättegott! Prova! Även på den blå druvan Nero d’Avola som även den främst odlas på Sicilien, görs jättegoda viner. Båda druvorna sägs vara särskilt lämpade för att tåla höga temperaturer och på sommaren blir det ju gärna uppåt 40° här. När jag kom hem gick jag in på Systembolaget i Åkersberga och hade turen att råka på en sommelier som guidade mig till deras utbud av sicialianska viner. Jag kom ut med betydligt mer än jag tänkt mig. Nåja, tillbaka till Sicilien. l bakgrunden syns en snöklädd topp och nu handlar det inte om Etna. Fascinerande att se snö så långt söderut.
Här såg det i och för sig lite mysigt ut, lite som en sydamerikansk by. Men, annars var det inte lika pittoreskt och välskött runt järnvägen på den här delsträckan.
Vi närmar oss Medelhavet. Egentligen gör inte järnvägen en helcirkel runt Etnas som namnet antyder, Circumetnea. Mer som ett U, så vi som ska till Catania får byta till Tren Italia i Giarre-Riposto.
Tillbaka i Catania förundras jag över italienarnas parkeringsteknik. Hur som helst kan man dock inte parkera, utan att polisen griper in. Jag blev vittne någonstans till hur två poliser var djupt engagerade i att lappa en bil som stod för nära eller kanske snara i en korsning.
Teatro Massimo Bellini, Catanias operahus. Döpt efter kompositören Vincenzo Bellini som föddes här i Catania. Det invigdes 1890 med ett framförande av kompositörens mästerverk, Norma. Låter det bekant? Norma spelades på Folkoperan hösten 2022.
Nu är det långfredag och det var tydligen en tradition att klä ut sig i gamla kläder och spatsera runt framför stadshuset just den dagen. Jag förstod aldrig riktigt vad detta eventuellt symboliserade eller bottnade i. Men, tjusiga var de och alla andra med som gick runt här.
Ibland undrar jag hur jag jämt lyckas hamna på konstiga ställen. Det är väl egentligen gamla hamnkvarter här, nedgånget och skräpigt som synes och det känns inte alltid helt hälsosamt att vistas på den här typen av gator. Kanske tur att jag först i efterhand läste om kriminaliteten i stan, t ex: ”Armed attacks and robberies are frequent in Catania.” I det crime rate index jag refererat till tidigare hamnade Catania på index 63,9, att jämföra med t ex Palermo på 45,2.
Trots detta var nog de här fotbollsspelande killarna det farligaste för sin närmaste omgivning. Bollen for all världens väg, så bilar och skyltfönster och passerande människor för den delen, låg i farozonen.
Som vanligt ville jag få ett intryck av stadens vatten. På gränsen mellan hamn och strand ligger detta fartyg och spyr ut avgaser. ZERO EMISSION PORT skanderas det på färjans fribord…
Vad ska man med en sådan strand till?
Inte så många badsugna, det var ju både kväll och inte någon värmebölja direkt. Stranden skulle säkert kunna vara OK annars om det inte vore för de rätt trista och förfallna omgivningarna. Nu gällde det att ta sig tillbaka innan det blev alldeles för mörkt. Istället för den skräpiga gatan hamnade jag i mörkret intill en motortrafikled som följde hamnen.  Trafiken var tät. Det verkade som folk flydde fältet och ville ut ur stan inför påsken. Ingen inställsam del av staden.

Och så var det då detta med Etna. Min första tanke var att hänga på en guide upp på Etna. Jag hade ett tips från australiensaren som checkade in mig på mitt AirBnb i Palermo. När jag slutligen fick svar var dock beskedet att det hade snöat så mycket att det inte gick att gå upp till kratern. Det var ju en missräkning, men hur det var fick jag för mig att jag skulle ta mig dit på egen hand och började leta efter någon form av transport till Etna. Inte helt enkelt att hitta den informationen. Men, skam den som ger sig. Och till slut fann jag vad jag sökte. Det gick en buss om dan, tidigt på morgonen. Varför inte fler, kan man undra. Trots att jag var där en halvtimma innan bussens avgångstid var bussen redan fullsatt och vi var säkert så många vid hållplatsen att vi hade kunnat fylla en à två bussar till. Inte ens alla som hade köpt biljetter kom med. Hur tänkte man där? Situationen var uppenbarligen välkänd bland Catanias taxichaufförer som hade samlats och erbjöd transport till hutlösa priser.

Först var vi ett gäng som pratade om att hyra bil. Jag ringde några samtal, men de jag fick tag i hade inga bilar kvar. När priset på en taxi till slut sjunkit från 160 till 120 € så var vi fyra personer som slog oss ihop om en bil och här är vi nu vid Rifugio Sapienza, dalstationen för liften upp på Etnas sydsida.
Vi som hyrde taxi var Josa Oehme från Wuppertal (känd för sin järnväg med rälsen ovanför tågets tak, Schwebebahn) samt Yi Zhen och Amy Feng, kineser bosatta i England.
Och så jag… Det här var den absolut dyraste lift jag någonsin åkt med 50 € t o r.
Att eskimåerna skulle ha tvåhundra ord för snö sägs ju vara en myt. Däremot läser jag att samerna har ända upp till trehundra snörelaterade ord. Jag undrar vad man skulle kalla denna, nästan svarta snö för.
Enligt en uppgift når linbanan upp till 2 607 m ö h och lade man till ännu mer pengar för en busstur och guide kunde man komma upp till 2 750 m ö h. Uppgifterna om hur hög Etna är varierar, men ett riktmärke verkar vara ca 3 350 m ö h, så det fattas en 600 m upp till toppen. Jag läser om den 12 september 1979 när 150 turister här uppe överraskades av ett vulkanutbrott. Nio av dem dog. Senaste dödsfallen var 1987 när två personer omkom. Men, enligt en annan uppgift så är det ändå rätt få människor som dött av Etnas utbrott, 77 personer sägs det. Och då ska man ha fört bok sedan 1500 f. Kr. Ja, vad ska man tro på? Lavan rinner långsamt och folk hinner sätta sig i säkerhet, så dödsfallen sägs bero på att folk befinner sig på platser där de inte borde vara. Som vi här antar jag. Däremot har ju Etna ställt till stor förödelse. Utbrottet 1669 sägs ju ha förstört stora delar av Catania.
Det var klart väder när vi åkte iväg, men tyvärr skymde molnen allt mer utsikten över havet och fastlands-Italien. Det som skymtar här är kusten utanför Catania.
Lite av en turistfälla var det allt. Guiden var inte särskilt engagerad. Han spottade väl ur sig samma ramsa säkert hundra gånger per vecka, så jag kan tänka mig att han blev rätt trött på sig själv. Han berättade bl a att linbanan förstörts fem gånger av olika vulkanutbrott och att den tidigare nått ända upp till 3 000 m.
Han berättade i alla fall att det mesta av lavan var i form av grus, men att utbrotten även förde med sig en del ”bomber” som denna.
Jag utgick från att det vita runt Etnas topp var moln, men det var mer spännande än så. Kratern där uppe är aktiv och det är ånga och gaser från Etnas innanmäte som vi ser komma ut. Som ni ser ryker det även från sluttningen och det är lava som ännu inte svalnat sedan det sista utbrottet. Temperaturen på den lavan sades ligga på ca 200°, så skulle man gå där skulle sannolikt skosulorna smälta. Allt enligt vår guide. Gick man upp till kraterns kant skulle man tydligen akta sig för att andas för mycket. Om jag förstod det rätt var 90 % av Etnas utsläpp vattenånga och resterande 10 % koldioxid och svaveldioxid. Anmärkningsvärt är tydligen mängden koldioxid som Etna genererar, 10 % av världens vulkaniska koldioxidutsläpp. I olika sprickor läcker det dessutom ut en hel del radon, vilket ju kan framkalla lungcancer och man har tydligen uppmätt höga halter av radon i hem på Etnas sluttningar.
Det Amy promenerr på är mer eller mindre nysnö, två-tre dagar gammal. Mycket har redan hunnit smälta undan, men kylan på nätterna gjorde den rätt hård. Men, inte värre än att vi kunde kasta snöbollar.
Två gamla kratrar. Om jag förstod det rätt såg vulkanutbrotten till att kratrarna förslöt sig själva. Runt om på Etna finns omkring 300 kratrar.
Skulle man gå högre upp än dit man kom med bussen var man tvungen att gå med guide. Vi hade kunnat följa med en guide vid dalstationen. Att det skulle vara för mycket snö som guiden jag var i kontakt med hade sagt, ställde man sig frågande till. Däremot räckte inte tiden till med tanke på hur länge vi avtalat med vår taxichaufför om att vänta på oss. Ibland vill det sig inte riktigt…
Turistfälla eller ej, lite kul var det ändå att komma upp på Etna.
Istället för att ta bussen ner, gick vi. Man ser att det kan komma en hel del snö här uppe.
Skulptur skapad av naturen.
På kanten av en gammal krater.
Illustrerad Vetenskap: ”Det våldsamma skredet orsakar en tio våningar hög tsunami som drabbar tre kontinenter. Katastrofen inträffade för 8 000 år sedan då en stor del av den sicilianska vulkanen Etna gled ned i havet. Och det kan hända igen. Mätningar visar att Etnas sydöstra flank hotar att kollapsa, störta i havet och skapa en tsunami i samma storleksordning. I sådana fall kan hela Sydeuropa översvämmas på 15 minuter. Ljudmätare på havsbotten har i en studie registrerat att Etna har glidit fyra centimeter på lite drygt en vecka, på grund av att tyngdkraften är på väg att slita itu den eldsprutande jätten. Risken har visat sig vara större än forskarna hittills har trott. Gravitationens dragkraft är nämligen betydligt starkare än magman i vulkanens inre som pressar sidorna utåt, vilket har varit den rådande teorin. Forskare varnar för att underskatta risken för en tsunami och vill etablera ett nätverk av mätare på havsbotten, som kan slå larm om en kommande kollaps.”
En annan spännande sak med Sicilien som kom som en fullständig överrraskning är att man kan åka utför på Etna. Inte just här, just nu, men detta är en av flera skidliftar. Även om det blev molnigt nu så tror jag du kan ana en av skidpisterna. Säsongen här på södra sidan av berget är rätt kort, men det finns ytterligare ett system på norra sidan som tydligen har något längre säsong.
Kabinerna var designade för kotrtväxta italienare. Inget för långa nordeuropéer.
De kinesiska damerna fick väl nästan nackspärr när de pratade med oss.
Taxin gör ett fotostopp
Lavan skapar ett delvis märkligt landskap. Det är svårt att förstå att detta kan vara bördigt.
Våra vägar skildes åt i Catania och jag tog tåget till Taormina. Men, var har jag egentligen hamnat? Är detta fortfarande Sicilien? Det är den prydligaste och mest pittoreska järnvägsstationen jag skådat på den här ön. Näst intill schweizisk perfektion.
T o m en liten utställningsmonter med ett Hugin kassaregister. Hugin kassaregister startades ju av KF en gång i tiden, närmare bestämt 1931 som ett led i den allmänna strävan att bekämpa monopol och karteller. Då var det tydligen bl a NCR som uppträdde som en monopolist.
Det förekom ingen manuell biljettförsäljning längre, men väldigt vackert.
1:a klass-väntsalen fick man nöja sig med att titta in i genom dörrfönstren. Men, andra klass var inte så pjåkig den heller.
Lite väl mycket fokus på en järnvägsstation kanske, men den bröt så totalt mot vad jag sett tidigare på Sicilien.
Jag behövde i princip bara gå över gatan för att komma till mitt Bed & Breakfast. Värdinnan stod på balkongen och vinkade och hälsade mig välkommen. Det här blir nog bra.

 

Själva staden Taormina ligger där uppe på berget. Man kunde åka buss upp, men min värdinna förklarade också hur man kunde hitta en stig upp för berget. Den var bara delvis belyst och delvis också i rätt dåligt skick så skulle man gå ner på kvällen skulle jag se till att ha en bra ficklampa. Vad skulle man göra utan multiverktyget mobilen?
Direkt nedanför mitt B&B fanns en liten strand. Ibland kan det vara så vilsamt att bara sitta och lyssna på hur vågornas rörelser avslutas mot en strand.
Man får rätt bra motion när man är ute och reser så här. Det blir många och ibland långa promenader och här dessutom med en rejäl stigning.
Många av gatorna i Taormina domineras av restauranger och tjusiga butiker som jag aldrig skulle komma på tanken att gå in och handla i.
Fast, det är klart, en sådan här butik ser ju lite frestande ut.
Och så turister. Mängder med turister. Och nu var det ändå lågsäsong, fast påskhelg, så det kanske bidrog till en tillfällig invasion.
Lya var en underbar, charmerande värdinna för Agon Bed & Breakfast i Taormina. Hade hon inte varit gift, hade jag kanske friat 🙂 Det ramlade väl ut någon komplimang ur min mun och plötsligen blev hon väldigt personlig. Det lät som om livspusslet var svårt att få ihop även här. Men, inte så vanligt med skilsmässor menade hon, men det händer massor sa hon och himlade med ögonen. Om det gällde hennes egen familj också valde jag att inte gå in på. Jag har inte velat fråga människor om maffian och pizzo tidigare. Tänkte att det nog var ett känsligt ämne. Men, vi pratade lite om hur effektiva myndigheterna var och hon antydde att t ex en del EU- och skattepengar hamnade i fel fickor, så då kunde jag inte låta bli att fråga. Det något överraskande svaret blev att maffian aldrig hade besvärat henne angående pizzo. Så var det generellt i Taormina, menade hon. Bara 10 km bort var dock situationen en annan och där krävde maffian pizzo av företagarna. Hängde du inte med angående pizzo, hänvisar jag till avsnittet om Palermo.
Sista dagen på Sicilien och solen skiner och lite värme. Istället för stranden rakt nedanför mitt B&B gick jag till stranden vid ön Isola Bella. Man ska inte ta för givet att det finns trottoarer i Italien. Ofta går det inte heller att få plats med en trottoar om man dessutom ska få plats med en bilväg mellan bergväggar, stup eller husfasader. Så, det kan vara lite halvläskigt att ta sig fram till fots på dessa vägar, t ex som nu från mitt boende till stranden. Ibland sträcker jag ut ena armen som om den vore en stingpinne, om nu någon kommer ihåg vad det var (pinne man satte på pakethållaren för att få bilar att öka avståndet till cyklisten). Varför försvann de?

Lite märkligt är det. Jag njuter ibland mer när jag har kommit hem och tittar på bilderna och känner en längtan tillbaka, än jag har vett att göra när jag är på plats. Jag borde nog lära mig förstå mer om mindfulness eller medveten närvaro.
Jag tror det är amerikaner i vattnet. Många italienare gick rätt påpälsade. Vattnet höll säkert 18-19°.
Jag kanske njöt en hel del av stranden ändå, för när jag väl kom upp till Taormina på kvällen var det för sent att besöka den antika teatern, så den missade jag tyvärr. Jag fick nöja mig med att vandra runt i Taorminas fina park.
Utsikt mot Giardini-Naxos. Naxos, visst kan man förvillas tro att man är i Grekland?
Sista kvällen på Sicilien. Imorgon börjar resan norrut och hemåt. Ska man summera intrycken från Taormina, så är det en jättefin stad som är vackert belägen med en fantastisk utsikt över kusten och havet. Nu är jag uppenbarligen inte den ende som upptäckt det. Av alla ställen jag besökt på Sicilien har jag nog inte sett så många turister per ytenhet som här.

Om man då också ska summera intrycken av Sicilien, så spretar de lite. På många ställen är det ett fantastiskt landskap, kuperat och bergigt, ibland grönskande och böljande, ibland kala klippor som stupar ner i havet. Detta nästan ständigt närvarande Medelhav… Men, som alltid, på andra ställen talar inte landskapet till en på samma sätt. Fast jag måste säga att det ändå är mer undantagsvis.

Likaså storstäderna Palermo och Catania uppvisar olika sidor: förfall och fula stadsdelar blandas med ståtliga palats, fina avenyer och mysiga gränder. Mycket charm, patina och smuts. Jag funderar över vilken av städerna jag tyckte bäst om och min röst faller på Palermo.

Att sola och bada var trevligt i både Cefalù och Taormina, fast stranden i Cefalù var mycket finare än den i Taormina. Och så dessa mysiga mindre städer Cefalù och Ragusa och även Syrakusa. Jag hade sagt Taormina också om det inte vore för det hårda fokuset på turismen.

Så här i efterhand undrar jag varför jag inte hyrde en bil och tog mig runt på västra Sicilien vid Trapani och Marsala. Man blir ju lite begränsad av att bara förlita sig på tåg och buss. Även i Syrakusa kanske jag borde ha en hyrt en bil och utforskat kusten ner mot den sydöstra spetsen opch vidare västerut. Fast det visste jag inte då. Det var min värdinna i Taormina som tyckte att denna del var det riktiga Sicilien, dit hon gärna åkte själv.

Men, så upptäckte jag mot slutet att min tid här ändå var begränsad. Jag som tyckte att jag hade oceaner av tid när jag reste iväg. Sicilien är stort och det finns jättemycket att se. Jag var här i drygt två veckor och jag skulle lätt kunnat tillbringa en vecka till här.

Sist, men inte minst: Att resa runt på Sicilien är väldigt lärorikt. Sicilien har genomkorsats av olika folkslag och härskare. Det är som att, har något hänt runt Medelhavet, så har det förmodligen hänt på Sicilien också.

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt

Rutt: St Anton am Arlberg – Buchs SG – Sargans – Chur – Tirano – Milano Centrale – Chivasso – Chatillon Saint Vincent – Valtournenche Maen

Datum: 14 mars-19 mars

Nu skulle här åkas tåg för tågresans skull. Olle och Gunilla var ute och tågluffade samtidigt och jag hade fått Olles detaljerade resplan i förväg och noterade att våra vägar skulle korsas. Olle hade koll på Rhätische Bahn och utlovade en spektakulär tågresa, så jag hakade på.

Intressant att se hur olika man kan resa. Olle och Gunilla hade allting planerat i förväg vad gäller resrutt och övernattningar. Det enda jag hade koll på när jag drog iväg var mitt första stopp i Mauterndorf (Obertauern/Lungau). På gott och ont naturligtvis, mer utrymme att forma resan efter lust, spontana infall eller rekommendationer från andra, men också nackdelen att behöva ägna väldigt mycket tid åt att leta boende. Den detaljen hade jag underskattat.

Nu skulle jag vänja mig vid schweiziska priser. Jag bokade in mig på samma hotell som Olle och Gunilla. Det var inte så jätteblodigt, motsvarande c:a 730 kr. Visserligen ett mycket enkelt rum med toa och dusch i korridoren och utan frukost. För frukost fick jag hosta upp motsvarande c:a 169 kronor. Kanske rätt dyrt ändå. Kvällen innan hade vi ätit middag på ett mysigt ställe där en härlig ostdoft satt som inpyrd i väggarna. Raclette kändes ju som det givna valet. Fondue trodde jag. In kommer istället en klump med smält ost med potatis till. Ingen jättehit. 422 kr inkl 1/3 flaska vin. Men, man överlever ju… Retaurangtipset komfrån den glada receptionisten som också beklagade sig över det konstiga vädret. Stadens lokala skidsystem hade knappt varit öppet under säsongen, Arosa som ligger i närheten hade fungerande pister, men inte mycket mer, som hon utrryckte det. Häromdagen hade det varit så blåsigt så att hennes hund blåste bort. Senare på kvällen kunde jag dock konstatera att hunden var välbehålen.
Rhätische Bahn förfogar över ett meterspårigt järnvägsnät i sydöstra Schweiz om 384 km. Den sträcka vi ska åka, från Chur i Schweiz till Tirano i Italien har jag markerat med blått på kartan.
Om det är en bit att gå är det skönt att kunna koppla skidväskan till ryggans höftbälte.
Så här marknadsför järnvägsbolaget tågresan: ”The Bernina Express, Rhaetian Railway’s classic train, is a rolling legend and one of the most famous trains in the world. On the highest railway tracks in Europe and the steepest in the world, the Bernina Express takes its passengers on a unique journey through 55 tunnels and over 196 bridges. From Switzerland’s oldest town through wildly romantic gorges, past spectacular man-made structures, up to the eternal ice of the glaciers and back down to the palm trees in the Italian town of Tirano: no other Alpine crossing is so spectacular. The modern panoramic cars offer first-class travel comfort and make the impressive landscape appear almost within reach.”
Istället för att åka i vad järnvägsbolaget beskriver som ”the modern panoramic cars” hade jag ett vagt minne att  jag läst i något Facebook-inlägg att man lika gärna kunde åka längst fram i motorvagnens 1:a klass-avdelning. Här kunde vi åka med interrailkortet utan pristillägg. För en färd i 1:a klass i panoramavagnen, utan Interrailkort, får man räkna med att betala motsvarande 1 250 kr + (om jag fattat rätt) 225 – 295 kr för en sittplatsreservation.
Det började lite modest, lite överraskande längs övre delarna av Rhen. Kanske inte en flod man i första hand associerar med Schweiz.
Först var gardinerna in till förarhytten neddragna, men föraren var vänlig nog att dra upp dem, så vi hade ju emellanåt en fantastisk utsikt framåt också. Inget de i panoramavagnarna kunde ta del av. Här en av de 196 broar vi ska passera.
Banan började klättra uppåt allt mer och vi häpnade emellanåt hur man överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att bygga järnväg här, på vad som till stora delar vara utsprängda klipphyllor med branta stup.
Längst ner i dalen, längs floden Rhen eller i Chur var det ju vår, men ju högre upp vi kom desto mer började vintervädret märkas av.
Bergen i bakgrunden ger en föraning om vart vi är på väg. Här gör vi upehåll i Bergüen/Bravuogn. Bergüen är tyska och Bravuogn är namnet på det spännande språket rätoromanska. Jag läser att det finns olika definitioner av vad som avses med rätoromanska. En av dem är det språk som pratas av 30-60 000 människor i kantonen Graubünden, där vi nu befinner oss, som också har det som officiellt språk. 15% uppger att de har det som sitt huvudspråk, medan 22% anger det som sitt modersmål, och 32% att de kan tala det. Sedan tillkommer ytterligare minst 10 000 rätoromansktalande i förskingringen. Allt enligt den ständigt närvarande sanningssägaren Wikipedia. Vad jag vet har jag aldrig hört någon tala detta språk.
Panoramavgnarna hänger som en lång svans efter det tredelade motorvagnståget.
Jag har nog aldrig upplevt någon järnväg med så kraftiga stigningar och så snäva kurvradier. Ingeniörskonsten bakom banans tillkomst beskrivs som en av abledningarna till att banan förärats UNESCO:s världsarvsskydd.
Stigningarns illustreras lite av denna bild. Däruppe på bron ska vi strax befinna oss.
En speakerröst berättade då och då om vad vi passerade och tydligen är det poppis med kälkåkning i bl a Graubünden. Om jag minns rätt var detta en kälkbana som följde järnvägen en bit.
Men, som synes är även Nordic skiing eller Langlauf poppis.
Vi passerar många mäktiga berg på vägen.
Mitt öga fastnar ju dock gärna på alla dessa utörsåkningssystem vi passerar. Det här bör vara Lagalb som utgör ett system tillsammans med Diavolezza. Ett dagskort i slutet av mars kostar mellan 64 och 73,50 CHF, ungefär samma belopp i EUR, d v s samma prisnivå eller något dyrare än i Österrike beroende på dag, men betydligt dyrare än i Italien.
Åker man inte skidor eller kälke eller tåg för den delen kan man ägna sig åt skärmflygning, fast med skidor på fötterna kanske.
Namnet Bernina Express kommer från att tåget passerar genom Berninapasset som förutom järnvägen även förbinder Schweiz och Italien med en väg.
Genom Berninapasset når järnvägen sin högsta punkt om 2 253 m ö h. Det finns järnvägar som når högre, t ex banan upp till Jungfraujoch i Schweiz som når upp till 3 454 m ö h, men då går järnvägen i tunnel efter det att den nått över 2 350 m ö h.
Rhätische Bahn kan dock stoltsera med att ha den högsta banan som enbart förlitar sig på friktionsdrift, d v s man kör utan kuggstång som annars ligger mellan rälerna och som tågets drivanordning får fäste i.
Det är nyplogat. På vägen upp mötte vi en stor snöslunga.
Vid Alp Grüm gör tåget ett längre uppehåll och vi får gå ut och lufta oss.

Trafiken på banan är rätt tät och det visar sig att vi inväntar ett mötande tåg på väg upp från Italien.
Kurvradierna påminner om dem man kunde bygga med Märklin-räls.
Var det inte tunnlar, var det gott om snögallerier som skyddade banan från snöras.
Det blir uppenbart att vi är på väg neråt.
Banan löper i serpentiner och om en liten stund färdas vi på spåren några tappor ner.
Vagnen vi sitter i har både hunnit ut ur tunneln och med att göra en kraftig gir emedan vagnarna mot slutet fortfarande har det framför sig.
Vid Poschiavo går många av. Vart tog de vägen tro?
Förutom att vara Schweiz högst belägna järnväg utan kuggstångsdrift, är det dessutom en av de brantaste järnvägarna i världen med enbart friktionsdrift. Här ser vi först två nivåer ner som vi når genom snäva serpentiner och längre bort kommer vi ännu lägre ner via en fantastisk viadukt.
Återigen får jag en illusion av modelljärnväg. När jag lekte med Märklinbana kunde man bygga med hisnande lutningar och kurvradier. Men, här är det på riktigt.
Den här spiralviadukten ligger i Brusio.
Det här var definitivt en av de mesta spektakulära tågresorna jag gjort, om inte den mest spektakulära. Jag har lite diffusa minnen av två tågresor i Sydamerika som möjligen skulle kunna konkurrera: Ayacucho-Lima (eller var det Huancayo-Lima?) i Peru eller Guyaquil-Quito i Ecuador.
Fyra timmar och tjugo minuter efter det att vi lämnade Chur är vi framme i Tirano i Italien. På andra sidan plattformen står ett tåg mot St Moritz, ett s k blandat tåg som man sa förr i Sverige. Ett tåg bestående av både godsvagnar och personvagnar. Jag minns att jag åkte med ett sådant en gång mellan Skövde och Karlsborg. Tog en evig tid. Det var mer gods än passagerare som skulle utväxlas.
Snett över torget låg järnvägsstationen för Trenords tåg mot Milano. Hann med nöd och näppe in på den lokala pizzerian för att få en take away slice.
I Milano skildes jag från Olle och Gunilla som skulle till Florens. Jag skulle vidare mot Valtournenche.
I Milano tog jag ett regionaltåg mot Turin, men klev av i Chivasso för att byta till ett dieselmotorvagnståg mot Aosta. Aosta som i Aostadalen där man hittar flera berömda skidorter.
Det blev en lång resdag och det hann bli mörkt. Bussarnas tider var inte alls synkade med tågtiderna, men vi var ändå en tapper liten skara som stod och väntade på bussen mot Breuil-Cervinia vid järnvägsstationen i Châtillon-Saint-Vincent. Bussen dröjde, men 15 minuter försenad kom den i hög fart och drog runt stationsplan med vad som närmast kan liknas vid en bredsladd. Chauffören verkade besatt av att vilja köra in tiden, så det blev en spännande färd upp i bergen och mörkret.
Det var inte helt lätt att hitta boende med kort varsel, men till slut hittade jag ett pensionat i nedre Valtournenche, i Maen. Jag letade mig fram i mörkret och såg knappt var jag hamnat någonstans, men på morgonen möttes jag av ett solbelyst Matterhorn från fönstret.

Många av ortsnamnen har franskklingande namn och franska är också ett av de officiella språken i Aostadalen. Jag trodde först att Breuil var en grannby till Cervinia som s a s fick åka med på köpet, men det var ju helt fel. Breuil är det ursprungliga, franska namnet på orten. Cervinia kom tydligen till under Mossolinis ”italienisering” av landet och namnet anspelar på Matterhorn, Cervino på italienska.

Här skulle det åkas…
Från Maen i nedre Valtourneche gick det bara tre skidbussar på morgonen, till liften och tre skidbussar åt andra hållet på eftermiddagen. Det gällde att ha koll på tiderna.
Jag har förstått att området är vindutsatt, så att förbindelsen mellan Valtournenche och Cervinia och över till Zermatt i Schweiz kan stängas av. Så, det gällde väl att passa på att ta sig över gränsen när nu vädret var fint.
Fortfarande i Valtournenche som hade många fina backar.
En olycksbådande räddningshelikopter stod i beredskap när jag kom fram till Plateau Rosa, d v s gränsen till Schweiz.
Högsta punkten man kan nå som skidåkare, på den schweiziska sidan, är Klein Matterhorn på 3 883 m.
När jag kom fram med skidbussen till liftstationen i Valtournenche var det lång kö till kassan, men det fanns en automat där det flöt på lite snabbare. Dagens misstag! Jag trodde jag hade valt ett kort för hela området, men si, det hade jag inte. När jag skulle kliva in till första liften på den schweiziska sidan var spärren omutbar. Trodde först det var något fel, men icke, det var bara att lösa ett nytt liftkort till schweizisk taxa. De kallade det tillägg, men det var lika dyrt som mitt dagskort för Valtournenche-Cervinia. Lite surt, men nästan glömt nu.
Jo tack! En befogad varning. Jag gick med försiktiga steg när jag tog mig upp för trapporna till utsiktsplattformen på Klein Materhorn. Det känns, även om det gick bra denna gång. Värre gick det en gång i Sydamerika i Bolivia där jag drabbades av höjdsjuka, blev sängliggande och ordinerades att dricka te gjort på kokablad.
Det är ju fantastiskt att komma upp på denna höjd och kunna njuta av vyerna, men skidåkningen högst upp är inte så imponerande. Snön är jättefin, men det är ganska flackt.
Ibland går pisterna t o m uppför.
Glaciärer är vackra när de visar sig utan snö. De är nästan som glittrande hav.

Under lunchen samtalade jag med en schweiziska som bodde i Zermatt på vintern och i Spanien på sommaren. Jojo…Jag undrade över glaciärernas tillstånd. Kanske klarade de sig ändå hyfsat här eftersom det var så högt upp tänkte jag hoppfullt. Men icke. Lika sorgligt här som på andra håll. De försvinner i rask takt fick jag veta. Lunchen? En torr Rösti med bacon – där tappade de i poäng schweizarna. Colan till gick på 6,50 CHF, d v s c:a 74 kr. Det är bara att le…
Samma dam berättade att Matterhorn ofta var beslöjat av ett moln. Matterhorns fana kallade man det.
Fanan halad. Först nu när jag ser Matterhorns form inser jag att berget inte bara är en del av Toblerones varumärke och logotyp, utan att chokladen faktiskt även fått sin form av berget. Men, googlar man lite visar det sig inte vara så självklart som man i förstone kan tro. En annan teori är ämligen att formen på chokladen stammar från Folies Bergères i Paris. Va! Jo, grundaren av Toblerone, Theodor Tobler, såg en show där i vilken man hade dräkter som kanske fick tjäna som inspiration till chokladbitarnas form. Nu ryker nog kopplingen till Matterhorn. Nuvarande ägaren av varumärket, Mondelēz International vill flytta tillverkningen från Schweiz till Slovakien och om jag förstått det rätt tillåter inte schweizisk lag att man då associerar till den som schweizisk. Man ska nog vara mer mån om varumärkens ursprung för att de inte ska tappa i värde.
Tillbaka till skidåkningen och backarna. Kommer man lite längre ner i systemet blir åkningen lite roligare.
Nere i dalen ligger Zermatt. Jag var aldrig nere i byn, men det ska vara fint sägs det. Det ligger ju i Schweiz, så vad annat kan man förvänta sig. I Furi, strax ovanför Zermatt, ger jag dock upp och vänder tillbaka. Jag har hört skräckhistorier om skidåkare som befunnit sig på den schweiziska sidan när systemet stängt och sedan fick tillbringa resten av skidveckan i Zermatt p g a dåligt väder och slutligen fick ta en taxi runt berget (226 km). Den dyraste skidsemestern de lär ha varit på.
Så på seneftermiddagen är jag tillbaka i Italien igen. Backarna här tycker jag nog är bättre än på den schweiziska sidan. I alla fall jämfört med de backar jag hade åkt i.
I Valtournenche finns det bara ett sätt att ta sig upp från dalstationen och bara ett sätt att ta sig ner, såvida man vill åka skidor ner. Mot slutet kan det bli både trångt, brant, smalt och slaskigt. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Blir lite förtjust i området. Man kanske skulle starta ett pensionat? Det här kanske är till salu?
Hotellet jag bodde på heter Sans Soucis. Mina associationer gick till lite lyxigare hotell och jag blev nyfiken på vad det kunde betyda: problemfritt. Jodå, det var ett rätt problemfritt boende.
Patrizia som råddade hotellet såg till att det fanns mat på bordet till frukosten och till middagen. Däremellan hade hon alltid tid att växla några vänliga ord med gästerna. Hon beskrev sig som en gammal kvinna (hon gillade inte datorer). Hur orkade hon? Hon hade i och för sig hjälp av en kock och en trevlig grannpojke som hjälpte till med serveringen. Gästerna växlade och stämningen med den, men ibland var det en ren njutning att sitta och lyssna på sorlet. Italienska låter ofta som musik i mina öron och dessutom ackompoanjeras det ju av så mycket gester att det även bjuds på en del drama. Jag förstår inte jättemycket av vad som sägs, men min spanska hjälper mig på traven en del. Ska jag lära mig ytterligare ett språk, står italienska högt upp på listan. Vid något tillfälle yppade jag att jag gärna hade fötts som italienare. – Jo du, det hade alltid blivit en udda italienare, fick jag höra. – Lång och blond som du är…
Framförallt första kvällen jag åt middag på hotellet, var maten jättegod. Patrizia bjöd om och jag kunde inte motstå. Efter den middagen fick det bli en espresso och regionens Amaro. Andra kvällen en lokal Genepy. Hur jag hittade fram till Amaro minns jag inte längre. Genepy lärde mig Tobias att dricka när jag bodde hos honom i Cesana Torinese förra vintern.
Ny dag och nya planer. Men, planer får ju inte vara huggna i sten. Egentligen hade jag tänkt åka i Valtournenche och Cervinia idag, men på skidbussen träffade jag för andra dagen i rad Janos och Julianna, två svensk-ungrare som skulle tillbringa tre månader i Valtournenche i år. De var snälla och erbjöd mig att åka med dem och visa mig övriga delar av systemet i Zermatt. Snabbt ändrade jag mig och tackade ja till deras vänliga erbjudande att bli mina pistguider.
Till en början åkte vi i samma backar som dagen innan, men sedan skulle vi även upp på Riffelberg, Gornergrat, Sunnegga och Rothorn. Upp till Gornergrat kan man även åka kuggstångståg som ett alternativ till stolliften och liftkortet gällde även på tåget.
En stollift har naturligtvis tätare ”avgångar” än ett kuggstångståg, men som tur är var väntetiden minimal så det behövdes ingen övertalning om att välja tåget. Vi kliver på vid Riffelberg, en mellanstation.
Med hjälp av definitioner eller avgränsningar kan man bli störst, bäst och vackrast på det mesta. Gornergratbahn kan stoltsera med att vara Europas högst belägna utomhusjärnväg med sina 3089 m. Jungfraubahn går i tunnel mot slutet…
Toppstationen Gornergrat når faktiskt högre upp än stolliften.
Mina pistguider idag, János och Julianna.
Gornergratbahn hade kanske också mått bra av att gå i tunnel mot slutet. När jag skriver detta läser jag att banan är stängd p g a stark vind.
När vi kommer ner en bit leds pisten under en järnvägsviadukt.
Vi hann ända längst bort i systemet. Någon lunchrast blev det dock inte, mina pistguider åt ingen lunch, så det var bara att bita ihop. Idag steg Zermatt i graderna när bilden kompletterades med dagens upptäckter. Men, frågan är om jag ändå inte tyckte bättre om Valtournench-Cervinia… När vi så småningom kom tillbaka till Italien möttes vi av detta tjusiga dis.

Jag hade ju inte fått någon lunch idag så tillbaka i Cervinia kände jag ett stort behov av lite energitillskott och skildes åt från Janos och Julianna. Jag irrade väl sedan bort mig som vanligt och liftskötaren menade att jag nog inte skulle hinna med sista liften bort mot Valtournenche. Jag tar skidbussen istället, tänkte jag och liftskötaren lät som om hon tyckte det var en bra idé. Någon skidbuss mellan Cervinia och Valtournenche finns det dock inte. Märkligt nog! Som tur är kom jag dock i lagom tid till den vanliga landsvägsbussen mot Châtillon-Saint Vincent som inte går så ofta.

Det fick istället bli den tredje dagen som jag utforskade Valtournenche och Cervinia. Jag hade ju inte varit så framgångsrik vad gäller mina biljettinköp. Hade jag haft lite tålamod och ställt mig i kassakön dag 1 och 2 hade jag upptäckt att jag dessutom kunde få pensionärsrabatt. Bättre sent än aldrig. Nu får jag bara passa mig så att jag inte halkar över på den schweiziska sidan gränsen. Idag hade jag bara liftkort för Italien. Alla släpliftarna som man ser på bilden och som ligger i Schweiz, var avstängda. Någon hävdade att de bara användes för sommarskidåkningen.
Det här var faktiskt mina sista skidåkningsdag för säsongen. Vilken avslutning! Kan det bli mycket bättre än så här?
Jag längtar redan tillbaka.
Snön såg ut som glasyr.

Dags för lite uppsummering vad gäller den delen av min tågluff som har handlat om utförsåkning:

– Visst, det kunde vara tungt emellanåt att släpa på skidor. Men, mina spännremmar var guld värda och bidrog nog till att jag tyckte det var övervägande positivt att släpa på skidor och pjäxor jämfört med att hyra. Jag skulle definitivt göra om det.

– Det tog oproportionerligt mycket tid att leta boende. Särskilt veckorna 8-10 var det extra uppbokat. Jag var nog lite för naiv i tron hur lätt det skulle vara att hitta boende. Jag får nog överväga att vara ute i lite bättre tid nästa gång och lämna mindre utrymme för spontana infall.

– Men en erfarenhet var också att man inte behöver stirra sig blind på huvudorten i olika system. Det var ofta lika bra eller bättre att bo lite utanför. Det gällde att ha koll bara att det fanns skidbussar.

– Jag hade också en tendens att stirra mig blind på skidorter som är kända i Sverige, mest kanske för att de förekommer i resebyråernas utbud. Det finns ju hur många trevliga skidorter som helst som vi svenskar oftast inte hör talas om.

– Bra förbindelser med tåg och buss i Österrike gör att man sällan saknar bilen. Något sämre i Italien om nu mina fåtaliga resor till/från skidorter i Italien kan sägas vara representativa.

– Österrike har blivit dyrt, jämförbart med Frankrike kanske. Schweiz är svindyrt (inte på allt, men i alla fall på mat och dryck), men det visste väl alla redan. Italien är fortfarande förhållandevis billigt.

– Och så är det ju något visst med Italien, bara det finns snö…

– Kickar: Sportgastein och Kaprun.

– Hit kommer jag gärna tillbaka för en långhelg eller en vecka, förutsatt att det finns snö förstås: Saalbach-Hinterglemm-Leogang-Fieberbrunn, Ischgl-Samnaun (med betoning på på skidåkningen i Samnaun), Hochgurgl-Obergurgl (med betoning på skidåkningen i Hochgurgl), St Anton am Arlberg mm (men kanske skulle man bo i Lech) och Valtournenche-Cervinia.

– Jag tycker att jag har haft rätt bra väder och att det i de flesta fall har varit rätt gott om snö där jag varit, förutom allra längst ner mot en del byar.

– Det har blivit mycket skidåkning. Den 15/2 lämnade jag Stockholm och den 19/3 lämnade jag Cervinia. Av dessa 33 dagar blev det 22 skiddagar. Så mycket utförsåkning har jag nog aldrig ägnat mig åt under en säsong.

 

Publicerat

Tågluff del 4, Sölden, Hochgurgl, Obergurgl, Ischgl, Samnaun, Galtür, St Anton, St Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug

Rutt: Bruck-Fusch Bahnhof – Wörgl – Ötztal Bahnhof – Sölden – Ötztal Bahnhof – Landeck-Zams Bahnhof – Galtür – Landeck-Zams Bahnhof – St Anton am Arlberg
Datum: 5-14 mars

Så var jag då på väg igen. Med tåget far jag tillbaka via Zell am See och Leogang Steinberge där jag redan varit förut. Jag konstaterar att det bara är bergen i bakgrunden som påminner om vinter.

Jag får ett klipp ur Svenska Dagbladet som handlar om skidorterna i Alperna. Enligt detta skulle det finnas en magisk gräns på 800 höjdmeter för att numera kunna bedriva skidturism.

Zell am See ligger på 740 m ö h, så där befinner man sig lite i riskzonen. Vi far förbi Leogang och lämnar förbundslandet Salzburg och kommer in i Tirolen. Jag slås av hur långt det är mellan Leogang och Fieberbrunn, där jag avslutade skidåkningen en dag och påbörjade den dagen därpå. Det är också påtagligt hur mycket mer snö det ligger på marken i Fieberbrunn. För det är väl inte så att bara det faktum att vi kommer in i Tirolen gör att det ser vintrigare ut? Folk åker till och med på längden bredvid järnvägsspåren. Hur högt ligger då Fieberbrunn? 780 m ö h enligt Wikipedia. Liten skillnad jämfört med Zell am See, kan man tycka. Innan Fieberbrunn passerar tåget orten Hochfilzen och en skylt gör gällande att det är den snösäkraste orten i området och ja, det är vitt utanför fönstret. Enligt samma källa ligger orten på 959 m ö h. Är det de där par hundra metrarna som gör skillnaden?

Tåget fortsätter förbi skidorter som ligger som på ett pärlband, St Johann in Tirol, Kitzbühel, Kirchberg, Brixen im Thale, Westendorf och Hopfgarten. I alla orterna är det sorgligt brunt och vårlikt. Flera av dessa orter ingår i ett av Österrikes största sikdåkningsområden som marknadsförs under namnet Wilder Kaiser. Låter ju coolt, men utan snö? Hahnenkammrennen i Kitzbühel är ju en klassiker och tåget stannade precis vid Hahnenkammbahn. Inte en snöfliga i sikte.

Jag börjar så smått bli orolig över hur det ska vara i Sölden dit jag var på väg. Hur högt ligger Sölden egentligen? 1 368 m ö h. Lät ju betryggande, men när jag klev av tåget vid den station som heter Ötztal (den dal i vilken Sölden ligger) var det en härlig vårdag.

Jag kom att tänka på en sen skidsemester i Tänndalen. Under 1 maj-helgen kördes den årligen återkommande Kalle Anka-trofén i Hamra, där vi då hade en lägenhet. Vi kom närmre och närmre och t o m i Funäsdalen stod våren i full prakt. Stugbyn vid Hamrafjället ligger på runt 1000 m ö h till skillnad från Funäsdalen som till min förvåning bara ligger på 583 m ö h. Och de metrarna hade verkligen betydelse. Simsalabim så var det vitt på marken. Förhoppningsvis skulle effekten bli densamma när vi klättrade uppåt med bussen i Ötztal.

Hur var det då i Söldens by? Enligt min värdinna hade man inte haft snö i dalen sedan i mitten av januari och bara ytterst lite.
Bara fläckvis med snö och mest barmark i byn. Hur kommer egentligen skidåkningen att bli?
Mitt boende var strax utanför Sölden i byn Kaisers där skidbusen vände. På fem minuter var man inne i byn. Även min värdinna här hade en gård med kor och höns mm, men det märkte man inte så mycket av då stallet låg lite avides. Det är verkligen småskaligt här. Finns sådant överhuvudtaget kvar i Sverige?
Skidsystemet i Sölden.
Ånej, var min första reaktion. Gud va folk! Vill jag åka här?
Men, till skillnad från i byn var det ju i alla fall gott om snö häruppe.
Det som imponerade mest med Sölden var hur man hade lyckats pressa in pister och liftar på de mest oväntade ställen.
Det där vore väl något för en puderpumpare?
Som så ofta, när man kommer ut i systemets periferi tunnas antalet åkare ut och det blir mer plats att kunna få till lite härliga åk.
Hur långt är man egentligen beredd att gå? Gjorde man denna tunnel bara för att dra pisten den här vägen? Nu låter jag kanke lite gnällig, men ibland får jag en känsla av att man inte vill nöja sig med vad naturen har att erbjuda.
Det fanns många härliga backar. Ändå var det något som gjorde att jag inte föll platt.
Kanske var det det faktum att det var en hel del transportpister mellan de olika bergen.
Bra fallhöjd på den liften.
Liksom Obertauern stoltserar Sölden med att ha varit scenen för en filminspelning. James Bond-filmen Spectre spelades delvis in i Sölden och Ötztal. Man har t o m skapat ett upplevelsecenter på detta tema uppe vid en av liftstationerna. Nja, Sölden gav mig lite för mycket känsla av stormarknad, tivoli och disco. Inte min grej riktigt. Jag tycker naturen duger bra.
Man får hoppas att det bara är grindarnas funktion han försöker få ordning på…
Roswithas, min värdinnas, första barnbarn är 16 månader. Jag berättade att mitt första barnbarn började på förskolan när hon var 20 månader. – Va! Börjar de så tidigt hos er? Stackars barn, tyckte jag mig höra i hennes tonfall.

Kommer ni ihåg Frank som jag berättade om i mitt förra inlägg? Han hade bott hos Roswitha förut och kände henne lite bättre och berättade att hon under hela sitt liv inte rest längre än till Innsbruck. – Vad ska jag göra det för? Världen kommer ju till oss.

Jag tyckte först att Roswitha var lite svår att förstå. – Pratar ni möjligen tirolska? – Ja, fast bättre upp! Jag pratar ötztalerisch. Det är klassat som ett kulturarv, berättade hon stolt. Jag läser på nätet att dialekten har anor sedan 1100-talet.

Frank hade också synpunkter på mitt ordval vad gäller förskola. Han rättade mig och sa att jag måste mena Kindergarten, när jag sa Vorschule. Han tänkte väl att man inte gå i skolan när man är 20 månader! Jag försökte förklara att detta var ett känsligt ämne bland förskollärare i Sverige och att jag hade svårt att vänja mig av med att säga dagis.

Lite längre in i dalen låg Hochgurgl och Obergurgl, 25 minuter med skidbussen. Dag 2 åkte jag där istället. Några dagar senare kommenterade jag för en frukostgranne att namnen lät lite lustiga på svenska, som att gurgla sig. – Jo, men det är samma på tyska, fick jag lära mig. Så lika kan språken vara ibland…
Skidsystemet i Hochgurgl-Obergurgl.
Om jag inte var så förtjust i systemet i Sölden, så tyckte jag desto bättre om backarna här, framförallt backarna i Hochgurgl var sköna.
Inte direkt överbefolkat.
Skön känsla när man är på väg upp och tänker att den där pisten, den ska bli härlig att susa ned för.

Såg lite hotfullt ut, men falskt alarm.
Fin fikautsikt och kändes extra tryggt att veta att jag tittade mot Rio de Janeiro (upplysning på fikabordet).
Man kan fundera över vad motorsport har med skidåkning att göra. I Zell am See var det ett bilmuseum i en av liftstationerna och här var det motorcyklar som gällde. Man lockade dock med denna lilla söta snövessla.
På väg i gondolen från Hochgurgl till Obergurgl.
Från början var det säkert två helt separata system som nu bundits saman med denna tvärgående gondollift.
På ett av grannborden kom en sådan här panna in och de tyckte absolut att jag måste prova. Jättegott, men fattar ni hur mycket mat detta är? Och jag är ju inte den som lämnar i första taget. Ötztaler Käsespätzle. Säger jag makaronipudding, säger ni väl blä. Gör inte det! En av mina bästa restaurangupplevelser i pistmiljö. Och så ett trendbrott. Ser ni vad som står på bordet mer? En alkoholfri öl. Nu ska jag bli trafiksäker även i backen. Dåligt APK-värde, kostar lika mycket som en starköl. APK? Alkohol Per Krona! Joakim lärde mig att det är så det heter i Lund.
Nu är vi långt in i Ötztal. Därnere ligger Obergurgl och lite längre bort Hochgurgl och ännu längre bort, utom synhåll, Sölden. Skidbussarna har hittills alltid varit gratis och ingår i liftkortet. Något liftkort behöver man dock inte visa upp, utan det räcker med att se lite vintersportig ut, Min värdinna i Sölden, lärde mig också att en av karbonkopiorna på det kort man fyller i vid ankomstregistreringen även gäller som Gästekarte, vilket innebar att man både här och i Ischgl-området åkte gratis på de lite mer långväga postbussarna, t ex tillbaka till närmsta järnvägsstation. Om man kan få ett gästkort när man är på väg till sitt boende vet jag dock inte.
Efter lunch sökte jag mig tillbaka till Hochgurgl.
Det här var nog den minsta skrubben jag bott i under resan, hos Roswitha i Sölden. Rummen på pensionaten i Österrike var som regel bara utrustade med ett handfat. Toa och dusch fick man leta upp i korridoren.

Nästa mål var egentligen Ischgl, men där hittade jag inget boende, så jag fick bege mig längre in i dalen, till Galtür.

Från mitt rum på pensionatet såg jag ner mot en av de två dalstationerna i Galtür. Min lust att åka skidor i snöyra är begränsad. Men, det är som på sjön. I bergen kan vädret växla snabbt.
Snöyran omvandlades till solsken och jag fick plötsligen bråttom att komma iväg till Ischgl. Fler hade kommit på samma tanke och det var många som ville upp med gondolen.
Skidsystemet i Ischgl-Samnaun.
Min värdinna i Galtür hade placerat mig vid samma frukostbord som en ung tysk. Han berättade något jag inte observerat, nämligen att delar av systemet i Ischgl hör till Schweiz. Efter att ha kollat pistkartan konstaterar jag att systemet faktiskt heter Ischgl/Samnaun.
Samnaun ligger så pass isolerat från övriga Schweiz att man exkluderat orten från det schweiziska tullområdet. Fast enligt en tysk som jag träffade senare i Zermatt, hade man ursprunligen bara vägförbindelse med Österrike. Numera finns det däremot en vägförbindelse med övriga Schweiz, men systemet med tullfri zon fick bestå även efter det att vägen till övriga Schweiz färdigställts. Enligt samma källa är det framförallt ortens mack som lever gott på skattefriheten, av alla österrikare som åker dit och tankar.
Är det så enkelt att det räcker med att korsa landsgränsen till Schweiz, så blir allting finare? Vackrare berg, härligare pister, bättre snö…
Men, inte bättre snö än att folk ramlar och gör sig illa även här. Det går nästan inte en skiddag utan att man ser spår av skidolyckor.
Jag blir nyfiken på detta för mig hittills okända skatteparadis och tar duty free-pisten ner mot Samnauns by.
Jag var inte ute efter att handla skattefritt, men möttes av en fin liten by.
Så mycket mer var det inte med det, så jag tog kabinen upp till skidåkningen igen. Och kolla här, en dubbeldäckad kabin! Något för liftnörden att addera till protokollet.
Det är ofta svårt att föreställa sig uppe på berget att det finns en by där nere i vad som uppifrån kan se ut som en ravin.
Hur var det då med prisnivån i Schweiz? Något dyrare, men inte så alarmerande som de prisrapporter jag nåtts av. Ingen rättvis jämförelse kanske, Jag befinner mig ju ändå i ett tax free-område.
Nu fanns det inga lediga platser på restaurangens terrass så jag drog mig mot Österrike för lunchen.
Mina nya, lite sundare lunchvanor innebär att det blivit stopp för öl, d v s starköl. Jag hittade ingen alkoholfri öl i ölhyllan, så det fick bli en Radler istället, en blandning av öl och läsk. Kan vara väldigt läskande och gott.
Tillbaka till den schweiziska sidan. Färre åkare här och så dessa härliga berg och pister.
Håll med om att man blir inspirerad att åka.

Jaja, enough is enough…
Jag insåg att jag kanske förirrat mig lite väl långt bort i systemets periferi. Jag får ju inte missa sista liften upp mot Ischgl…
Jag tror det är där borta på toppen jag ska över.
Jag hade kunnat åkt något åk till. Hade en hel kvart tillgodo när jag kom till dalstationen.
Det absolut jobbigaste och mest oangenäma under en skiddag brukar vara att ta sig ner till byn. Vanligtvis år det en blandning av små backar förbundna med lite längre transportspår. Med den värmen som varit är snön oftast mer att likna vid sorbet och det brukar byggas upp tunga vallar så att det blir som en opålitlig puckelpist. Det är ju inte så att man är ensam om att komma på att det är dags att runda av dagen och de flesta åker nog på trötta ben och så en och annan som åker som han (oftast) vore ensam i backen. Konstigt att det inte händer mer.
Men, vad är då det där? – Man ska bygga en scen uppe på berget. Jaha, inget annat… Ska tydligen vara något musikjippo där om någon vecka.
Tack Ischgl för en härlig skiddag och vilken härlig avslutning av att få njuta av solen innan den försvinner bakom berget. Äntligen tillåter jag mig själv att få njuta av en riktig öl.

Jag bodde ju i Galtür och väderprognosen såg lite dyster ut. Det är naturligtvis bra att det snöar emellanåt, men inte så kul att åka när man inte ser vad man har framför sig. Så, jag avvaktar lite och åker på ”hemmaplan” om det ser OK ut, tänkte jag.

Skidsystemet i Galtür.
Inte så tokigt trots allt. På vägen upp i liften i Galtür kom jag i samspråk med en äldre dam. Hon verkade lika överraskad över att jag var svensk som jag var över att hon visade sig vara holländska. Jag hörde inte ett spår av brytning. Man ska ju inte fråga en kvinna om hennes ålder, men jag dristade mig ändå till att fråga om jag fick vara så ofin. – Åttio år, kom det direkt. – Och vet du vad det bästa är med att ha fyllt åttio? Jo, man får köpa ett liftkort för bara 10€!

Hon är numera min tredje förebild vad gäller sport och friluftsliv. Hoppas jag kan åka utför så länge också. Sedan tidigare har jag ytterligare två friluftsförebilder. För tio år sedan gick jag en iskunskapskurs i SSSK:s regi och vår grupp leddes av två herrar, Bosse Biguet och Lasse Lemby. Båda var väldigt vitala vad gäller fysisk rörlighet och intellekt. Kanske inget att orda om vad gäller Bosse. Men Lasse, han måste ha varit 81 år då, ett år äldre än min mamma! Wow, tänkte jag då. Den andra förebilden känner jag inte personligen, men på Rosättra båtvarv gick han under smeknamnet 90-åringen. Han hade beställt en Linjett 34 som skulle levereras i samband med hans nittioårsdag. Lite galet kan man ju tycka, men ändå!

För att få en uppfattning om vad ett mindre, österrikiskt skidsystem innebär kan vi ju t ex jämföra med Ramundberget som har 26 km pist och nio liftar. Även i Galtür har man nio liftar, men 43 km pist. Och även om det är fint i Ramundberget, så kan man ju inte stoltsera med samma dramatiska natur.
Frampå eftermiddagen kom snön och efter en stund var det inte kul längre. Men, jag hade ändå hunnit få en bra överblick av systemet. Som sagt, inte jättestort, men ändå lite trivsamt att åka i, utom allra längst ner mot byn. Där var det lite väl slaskigt.

Dags att dra vidare mot St Anton am Arlberg, så hej då Paznaun-dalen. När jag skulle åka upp mot Galtür chansade jag och visade upp mitt Gästekarte från Sölden och bussföraren bara viftade förbi mig, men det undrar jag om det verkligen var rätt eller om bussföraren kanske tyckte det var för jobbigt att kolla så noga vad det stod på det papper jag visade upp. På tillbakavägen däremot hade jag ett nytt Gästekarte från mitt pensionat i Galtür och då var säkert allt i sin ordning. Värt att tänka på i alla fall om någon skulle pröva på att resa på samma sätt. En enkel ”dalresa” med buss kostade annars runt 10€ de gånger jag betalade. I skrivande stund kan jag konstatera att bussresorna i Italien verkar vara väsentligt billigare.

Den uppmärksamme läsaren minns kanske mina synpunkter på hur den österrikiska järnvägen hela tiden anspelade på flyget med jet hit och dit i sitt varumärkesbyggande. Men, det här kanske inte var så tokigt.

I St Anton skulle jag möte upp med min äldste son Joakim och jag hade glatt mig och sett fram emot att få träffa honom och att få åka skidor tillsammans. Bara nu vädret stod oss bi, med tanke på hur kort tid han var nere. Väderprognoserna hade varit lte dystra.

Trots att det är ett populärt ställe bland svenska resebyråer hade jag aldrig varit där förut. När jag tittade på pistkartan visade det sig vara ett jättestort system. Även St Anton, liksom Wilder Kaiser och Saalbach m fl orter hävdar att man är det största skidområdet i Österrike. Stort eller störst? Stort är det i alla fall och liftkortet gäller även för orter som St. Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug, Klösterle-Sonnenkopf, Stubenbach, Warth-Schröcken. Ni fattar, även om inte alla namnen säger er något? Det finns mycket att välja emellan. En del är hopbyggt, en del inte.

Ja, vad ska man kalla det system för? St Anton, känns ju lite missvisande…
Joakim kom ner lördag eftermiddag och åkte hem tisdag eftermiddag. Så de 2 ½ skiddagarna skulle ju utnyttjas maximalt. Jag tror aldrig jag har hängt så på låset tidigare och varit vid liften innan den öppnade, men det blev rutinen i dagarna tre. Vihade stora planer hur vi skulle ta oss runt i det jättelika systemet.
Inför resan till St Anton följde vi prognoserna noga. I byn hade det tydligen spöregnat innan vi kom dit och vi följde oroligt väderprognoserna. Istället för regn blev det i alla fall snö och det var gott om vacker nysnö i systemet.
Vädret till trots, humöret var det inget fel på 🙂
Ganska snart kände vi oss mogna för en förmiddagsfika á la fjällen, d v s choklad med vispgrädde.
Till lunchen hittade vi en restaurang uppe på Trittkopf som var inhyst i en gammal linbanestation. Rätt coolt, med panoramafönster där kabinerna kom in. Just den detaljen gav ju inte så mycket en dag som denna då det bara var tjocka utanför.
Våra höga ambitioner föll lite platt idag. Vi tog oss till Zürs där vi vände, men med denna sikt var väl det i sig en prestation. Kul skidåkning? Nej, men man hoppas ju hela tiden att det ska lätta. Man bör ibland kalla saker vid deras rätta namn och vissa skiddagar är helt enkelt skitdagar.

Som plåster på såren ägnade vi seneftermiddagen åt att löga oss i stadens badhus. Jag har numera lärt mig att österrikarna och kanske även bayrarna är väldigt noga med sina basturitualer. I Bad Gastein blev jag utskälld av en yngre bayrare när jag inte observerade att man höll på med en hälla vatten på stenarna-ritual. Här var det dock mer ordning och reda med en bastumästare som med hjälp av en gonggong förkunnade att det nu var dags. Rusning till denna bastu, vatten på stenarna och sedan ett frenetiskt viftande med hennes handduk för att vi alla skulle bli duschade med ånga. Sedan var det något moment med att duscha och gno in sig i salt (?) som jag inte riktigt snappade upp.

Efter middagen gick vi en runda på byn och konstaterade att allt i St Anton, liksom i så många andra skidorter, är uppbyggt kring turismen.  Krogar, hotell, pensionat, folk som festar och drar omkring på gatorna i skidkläder och pjäxor fastän det hunnit bli ganska sent.
Ny dag och även idag hänger vi på låset till Galzigbahn. Dags för lite liftnörderi: här börjar färden med att man lyfts upp 8 m med hjälp av ett jättelikt hjul. En världsnyhet när banan nyinvigdes 2006, läser jag på Wikipedia.
Vid bordet bredvid oss i vår hotellrestaurang satt en ensam kvinna, Elena. Hennes man gillade inte att åka skidor så hon fick ge sig ut på egna skidäventyr och idag hängde hon med oss. Ett tag i alla fall. Vi hade lite olika tempo och skildes åt efter en stund.
Idag hade vi återigen satt ribban högt. Vi ville bort till Lech och Zug i alla fall. Lite ovanligt att man behöver börja med att gå med skidorna på ryggen när man kommit upp, innan man kan åka ner. Har för mig att detta var när man kom upp från Stuben och skulle ner mot Zürs. Visst, bra för motionen.
Med hjälp av pistkartan hade Joakim anat sig fram till ett spännande område upp från Zürs på motsatta sidan från det håll vi kom. Hans spaning visade sig vara helt korrekt.
Bara vildmark så långt ögat når om man nu bortser från killen som står i vägen.
Här fanns en jättehäftig ravin att åka ner i. Man kan ana från storleken på åkarna därnere att det är en rätt stor höjdskillnad.
Ett sista farväl till eftervärlden?
Vår tur att bli små prickar för dem som kommer efter.
På andra sidan dalen ser vi Trittkopf och restauranten i den f d kabinbanestationen. Alldeles intill är den nya angöringen för gondolerna.
Från Zürs till Lech hittade vi inget annat sätt att förflytta sig än att ta en skidbuss. Åt andra hållet gick det däremot bra att åka skidor.
Ibland känns allt bara toppen 🙂
Dessa fantastiska vyer. Jag har ibland själv svårt att orientera mig, så jag kan ju förstå om du som läsare tycker det är lite same, same. Här bör vi i alla fall vara ovanför Lech och se bort mot gondolbanan upp från Zürs mot Trittkopf. Om man ska tillbaka mot St Anton som ligger bakom bergen finns det ingen annan råd än att åka lift ner från Trittkopfbanans mellanstation ner mot Stuben för att därifrån ta sig tillbaka till St Anton. Som ni förstår krävs det en del kartläsande för att ta sig fram. Ibland chansar jag. Det brukar gå så där.
Här är jag rätt säker på att vi tagit oss bort till Zug. Nu är vi verkligen i periferin. Backarna är härliga, det är mycket vildmarkskänsla och man behöver inte vara så orolig över att bli påkörd eller över att köra på någon.
Och vad ser det här ut som? Skulle någon ha målat av detta motiv hade jag trott att det var hittepå.
Här bör vi vara lite ovanför Lech. Lech visade sig vara ett mysigt ställe. Dalgången som byn ligger i är lite öppnare och ljusare och det känns som om tempot är lite lugnare. Börjar jag trots allt bli gammal? 🙁 Om man ska komma tillbaka, kanske är det Lech man borde bo i? Fast man ska nog se till att ha halvpension då, det verkade lite lyxigare och dyrare här. Flera restauranger i backen hade tjusigt klädda hovmästare med skyltar om att man skulle vänta på sin tur innan man klev in på terrassen. Det signalerar något.
Vi dök aldrig på den här pisten, men högst tveksamt om vi hade velat prova: ”Langer Zug förlåter inga misstag med åkningen”, ”En av världens brantaste, preparerade pister!” Bara att köra pistmaskin där måste vara ett äventyr. Jag minns en gång jag körde bil upp för några av San fransiscos brantaste backar. Fick nästan en känsla av att bilen skulle tippa över.
Egentligen tog jag upp kameran för att fånga de märkliga snöformationerna, men fick samtidigt med en skidåkare som ramlat. Det finna alla möjlig skidåkare i Alperna. De som bara dundrar rakt ner för en brant puckelpist eller ett smalt spår, uppenbarligen utan en tanke på att de kan skrämma slag på dem de passerar. I andra änden de som långsamt och stelt förflyttar sig från sida till sida och som ofta gör helt oförutsägbara manövrar. Många av dem brukar, som här, dessutom plötsligt ramla.
Vem vill inte åka i den backen?
Nu är vi på väg tillbaka mot St Anton ner mot Stuben – den etapp där det saknas pist. Man får istället fantisera om hur det hade varit att åka ner för dessa runda, vackra kullar.
Sista etappen ner mot Stuben är det tvär brant. Precis som det kan vara värre att klättra ner för ett berg, pirrar det lite extra att åka linbana nerför jämfört med att åka uppför. När jag börjar föra vajersplitsars hållbarhet på tal, tycker Joakim att jag ska byta samtalsämne.
Tillbaka i St Anton tog vi Schindlergratbahn upp som som mest når 2 643 m ö h. På vägen upp kommenterade vi skidspår som måste ha kreerats av någon med dödslängtan. – Vad kan det vara för idioter som åker så? Jaha, här har vi dem. Bye, bye!
Är det någon som känner sig lockad?
Känns tryggare här. Härifrån ser berget dessutom bara vackert ut, inte hotfullt.
Joakim hävdade att han var imponerad över mitt tempo och min förmåga att hänga med i, underförstått, hans takt. Men, det hade sitt pris. En gammal kompis (?) gjorde åter entré: mjölksyran. Den hade lyst med sin frånvaro nu några veckor.
Den där ölen hade jag längtat länge efter, men vi var förståndiga och körde förbi restaurangerna i backen och väntade tills vi var tillbaka nere i byn. Killen bredvid oss hade säsongat i St Anton längre tillbaka och instämde i vår tanke om att kanske välja Lech som utgångspunkt istället om vi skulle komma tillbaka. Förutom trivselfaktorn känns Lech också som mer av en mittpunkt för att upptäcka området. Han tipsade dessutom om Klösterle-Sonnenkopf som han själv var lite nyfiken på. Hans flickvän längtade dock till Italien, så de funderade på att göra slut med st Anton.

Summa summarum, en jättehärlig skiddag och Joakim verkade väldigt nöjd. Prognosen för den sista halvdagen var dock återigen lite dyster, snö och/eller regn… Men, vi gav oss inte och idag var vi först upp i Rendlbahn som leder upp till ett eget litet (nåja) system. Lagom för en halvdags skidåkning, tänkte vi. Och det såg ju inte heller så muntert ut när vi gav oss iväg med regnet hängande i luften. På vägen upp konstaterade vi att sikten var lika bedrövlig som dag 1. Några pistörer stoppade oss från att åka ner i den pist vi tog sikte på och tur var det. Det visade sig vara en fun park och det kanske hade blivit väl kul om vi inte såg attraktionerna framför oss. 

Istället hamnade vi här och man hade fullt sjå att skotta undan all nysnö.
Man får ju tacka för all nysnö, inte bara för att underlaget att åka på blev bättre, en del pister hade man t o m preparerat på morgonen efter snöfallet, men det blir ju också så mycket vackrare med en inramning av snökklädda träd. Och ser ni, det börjar klarna upp.
Med bra sikt går det att stå på igen.
Det behövdes kanske denna vindpust för att lätta på molntäcket.
Jag måste medge att Joakim får mer stilpoäng än jag. Eller är han kanske bara en sämre fotograf 😉
Fast han åker inte utanför pisten i lössnön 🙂

Jag har ju gnällt en del över liftkortspriserna i Österrike. Som regel runt 65 € för en dagsbiljett. Men, som Joakim kommenterade, kalkylen ska ju även omfatta dynamit. Vi hörde en del knallar när man sprängde bort potentiella laviner.

Det blev ändå en jättefin sista halvdag i backen och dem vi träffade på hotellet som hade valt att stanna hemma såg lite snopna ut när vi berättade om dagens skidåkning. Det är en lärdom: Har du ändå liftkort, ut och upp på berget! Där kan förhållandena vara helt annorlunda än nere i byn. Både till det bättre och det sämre, gubevars.

Jag får frågan ibland, om det inte blir ensamt att resa själv så här. Och det givna svaret är, jovisst blir det det iband. Men, det kan kännas ensamt hemma också ibland. Så det har jag bestämt mig för, har jag ingen att resa med, reser jag i alla fall. Men, självklart blir det roligare att ha sällskap, inte minst när det gäller skidåkning. Så, tack Joakim för att du kom ner och bidrog till en så mycket bättre upplevelse av St Anton. Och tack St Anton! Kommer gärna tillbaka.

Jocke flög hem från St Gallen och försvann iväg med transferbussen någon timme innan jag drog vidare mot Chur i Schweiz för vad som visade sig vara en spektakulär tågresa. Mer om det i nästa avsnitt.

St Gallen förresten, var det inte där Gustav IV Adolf avslutade sin olycksaliga karriär? Tvungen att kolla försäkerhets skull. Jodå, men det är inte ämnet för denna blogg. Hej då och vad kul att du orkade läsa ända hit!

Publicerat

Tågluff del 3, Leogang, Saalbach, Hinterglemm, Fieberbrunn, Zell am See och Kaprun

Rutt: Bad Gastein – Schwarzach St Veit – Leogang Steinberge – Bruck-Fusch Bahnhof
Datum: 27 februari-5 mars

Om jag ylade över Sportgastein i förra inlägget, så ylar jag nog ännu lite mer över Kaprun i detta inlägg. Jag tappade inte andan i bokstavlig bemärkelse, vilket jag varit lite orolig för efter att ha drabbats av höjdsjuka en gång under en luff i Sydamerika. Istället upplevde jag något mycket häftigare, att tappa andan i bildlig bemärkelse.

Hej då, Bad Gastein! Tyskt tåg på väg till Dortmund. Så långt ska inte jag. Efter en halvtimma ska jag kliva av i Schwarzach-St. Veit och ta ett regionaltåg mot Wörgl, men kliva av det i Leogang-Steinberge.
I förra inlägget hade jag en bild från pisten på järnvägsbron jag nu åker över. Då var det på trötta ben jag försökte trycka ifrån i vallarna av sorbetaktig snö. Nu är det förmiddag och det ser nypistat och fint ut.
Min värdinna hade erbjudit sig att komma och hämta mig vid tåget, men bett mig att gå av här vid Leogang Steinberge. Inte en levande själ utöver mig. Var hade jag hamnat nu? Men, nedanför plattformen stod hon och väntade. Men shit, vilken liten bil hon hade, skulle min skidväska verkligen gå in? Viljesak tydligen. Främre delen fick landa på instrumentpanelen.
Jag bekände för min värdinna att det faktiskt var första gången jag bodde på en bondgård. Hon berättade att de hade ett trettiotal nötkreatur, varav en var denna lilla söta kalv som jag fick hälsa på när jag tittade in i stallet. Innan jag släpptes in ville de dock låsa in gårdshunden. Han verkade vara världens snällaste, men när jag sträckte fram min hand så att den skulle få nosa lite tog man varsamt bort min hand från hundens nos. De hade lite dåliga erfarenheter, sa de. De, det var maken och sonen. Vad gäller sonen, anförtrodde sig värdinnan att hon var lite bekymrad över hur det skulle bli med generationsskiftet. Sonen var ju redan fyrtio fyllda och hade inte hittat någon kvinna. Det ville sig liksom inte. Utan kvinna gick det tydligen inte att driva en bondgård. Vad vet jag, kanske är det så.
Jag gav mig ner på byn och hamnade på en restaurang där denna vänliga servitris var iklädd Lederhosen. Jag som trodde att bara män klädde sig i sådana plagg.
Inte bara tyskarna tydligen som har koll på vår kungafamilj. Känns ju skönt att veta att Viktorias och Daniels lycka numera är perfekt. Om det har varit grus i maskineriet så är det något som gått mig förbi.
Jag var ju lite duktig och körde daglig fjortontimmarsfasta under 2½ månad innan jag gav mig iväg på min tågluff. Tillfällig paus från detta nu.
Byn Leogang hade lite otydliga konturer. Men, kyrkan brukar ju ligga mitt i byn och om jag minns rätt hette skidbussens hållplats Ortsmitte. Det innebär i så fall att de två dalstationerna som man refererar till som Leogang i själva verket ligger lite utanför byn.
Byn verkade inte vara så mycket mer än genomfartsvägen och lite hus på vardera sidan.
Ett enormt skidområde väntar. Enligt Wikipedia består det av 270 km pist. Leogang (längst ned till höger) är numera hopknutet med Saalbach och Fieberbrunn (längst upp till höger) med Hinterglemm. Saalbach och Hinterglemm (i dalen till vänster) är ju ihopknutna sedan tidigare. Längst ner till vänster i pistkartan syns också en lift som tar en upp till Zell am See/Schmittenhöhe. Kommer man från andra hållet får man dock åka skidbuss en liten bit. I och med denna hopkoppling har man skapat Österrikes största,  sammanhängande skidområde, om jag förstod det rätt. Stort i alla fall. Och vem vet, kanske är skidbussen ersatt av en lift till nästa besök. Om det nu finns någon snö kvar då…
Jag känner mig nästan lite rusig på väg upp med Leogang Steinbergbahn. Strålande väder, träd i snöskrud och så detta enorma skidområde. Planen är att åka som i ett U och avsluta i Fieberbrunn.
Jag började med några åk i Leogang. Jag var tidigt ute. Klockan hade inte slagit nio ännu.
Och så dessa vyer man inte kan få nog av…
Det var perfekt pistat, fin snö och backarna i sig var jättetrevliga och lagom med folk.

Så ska jag leta mig bort mot och ner till Saalbach. Skulle jag känna igen mig?

Jag har varit i Saalbach två gånger förut, en gång under gymnasieåren och så min första resa till Alperna som även den gick till Saalbach. Året var 1969 och jag var tolv år. Jag var inbjuden av min mammas lillasyster Margareta och hennes man Stefan. Det har en lite speciell bakgrund att det blev så. Margareta hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och om jag minns rätt låg hon på sjukhus under upp emot ett år. Min mamma hade synpunkter på och engagerade sig i behandlingen av Margareta och för detta behövde hon vara på plats på Lunds lasarett där Margareta var inlagd. Så mamma var frånvarande en del och jag var inkvarterad hos bekanta. Mitt i denna veva, med en frånvarande mamma, hamnade även jag på sjukhus, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, för att plocka ut blindtarmen. Så, resan till Saalbach var väl tänkt som en slags kompensation för mig. Jag och Stefan åkte skidor och Margareta som egentligen aldrig blev helt återställd, fick nöja sig med att promenera på byn. Min kusin Helena låg dessutom i magen. Som en parentes, när Margareta var inlagd låg hon på vad som senare kallades för Gamla Kirurgen. När jag pluggade i Lund hade jag således föreläsningar mm i de salar där bl a Margareta låg, uppkopplad med slangar och dropp av diverse slag. Olika perspektiv. Både Margareta och Stefan är borta nu. Hade varit kul att få dela mina upplevelser av idag. Saknar dem.

Jovisst kände jag igen mig. Kyrkan mitt i byn med sin karaktäristiska kupol och därnere var uttagningen till skidskolan.
På mottsatt sida ligger Schattberg. Jag har för mig att det en gång i tiden kördes störtlopp ner för den backen. Vi åkte aldrig ner där under mitt första besök, men jag vill minnas att vi  tog oss ner när jag var tillbaka med några kompisar under gymnasieåren. Jag minns det som isigt och obehagligt, men vi ville väl bevisa något.
Upp där någonstans, på vänster sida, har jag för mig att vi bodde både under mitt första besök och under gymnasieåren. Men, minnet kan svika. Det ser lyxigare ut. Allt i Saalbach ser lyxigare och dyrare ut.
Kabinbanan har ersatts av en gondollift. Utan att förstå det var den nog otidsenlig redan under mitt första besök. Det var köer och blev det fullt eller om man hade haft otur och missat en kabin fick man vänta en bra stund på nästa. Jag undrar när Skistar ska riva sin  kabinbana i Åre?
Skidparkering. Att åka skidor är inte bara att åka skidor. Gå runt och njuta av utsikten, ta en fika eller en öl eller vad nu alla skidägare håller på med.
Uppe på Schattbergs osttopp kan man även åka ner på baksidan. Idag ska jag dock fortsätta mitt högervarv och åka vidare mot Hinterglemm.
Där nere har vi Hinterglemm. Många menar att det är mysigare att bo där än i Saalbach.
Turen går vidare…
Ju längre bort från Saalbach man kommer, desto mer plats finns det i backarna.
Jag lämnar Hinterglemm bakom mig och drar mig mot Fieberbrunn.
Det här är lite intressant. När man åker mellan Hinterglemm och Fieberbrunn är man hänvisad till att åka lift oavsett åt vilket håll man åker. Ingen pist. Inte helt ovanligt upptäckte jag, när jag utforskade andra system.
Ett vackert spår i skogen leder mig till systemet i Fieberbrunn.
Det börjar bli sen eftermiddag och t o m barnen börjar se lite trötta ut.
Systemet i Fieberbrunn var lite märkligt. Tog man toppliften upp och ville åka ner igen var man hänvisad till vad som till största delen var en transportsträcka. Tog man i stället en gondollift upp skulle man enligt pistkartan hamna i en röd pist. De flesta andra system skulle nog ha betecknat den som blå. Har man egentligen några gemensamma riktlinjer för hur pisterna klassificeras?
Och så dessa roliga liftar, ett mellanting mellan gondol och kabin. Det är ju i och för sig kul att fortfarande kunna se levande exempel på produktutveckling inom liftområdet. Jag kan tänka mig att man ville få en högre kapacitet jämfört med en traditionell kabinbana. Resultatet blev dessa tågset om fyra gondoler. Uppe på toppen eller nere i dalstationen vände hela tåget runt och folk gick på respektive av. Under denna passagerarutväxling stannade även ”tågen” ute på linjen tills tågen på respektive station hade tömts respektive lastats, så där blev man hängande en stund. Något jag aldrig förstod var att golvet på stationen plötsligt började röra på sig när ett tågset närmade sig. Kändes som om man stod på ett isflak på drift.
Ny dag och nu skulle jag köra U:et åt motsatt håll. Upp med de gamla gondoltågen, men nu skulle jag ju ta mig bort mot Hinterglemm och då kunde man få lite fallhöjd och fart från toppstationen.
Men, visst är det häftigt?
Hissar och rulltrappor tycks ha blivit vardagsmat i moderna liftsystem. Men visst, ska man nu bryta benen ska man väl göra det i backen och inte för att man snubblar i en trappa.
Nu är jag längst bort i Hinterglemm-systemet. Det är relativt öde, backen är fin och återigen får jag lite vildmarkskänsla. I love it.
Några fick tydligen ändå inte en tillräcklig injektion av vildmark. Jag undrar vart de tog vägen.
Man äter egentligen inte alltid så sunt på en sådan här resa. Jag beställde i alla fall en Skiwasser idag i stället för den annars obligatoriska ölen. Det blir nog ingen mer Skiwasser för min del.
Nu tänkte jag åka ner på baksidan av Schattberg, precis som jag i alla fall gjorde när jag var här första gången.
Jag minns inte pisten som så här bred. Eller så var jag så upptagen då att fascineras av och förfasa mig över hygienen på den bar vi värmt oss på, Stefan med en Jägertee och jag sannolikt med en choklad. Möjligen fick jag smaka på Stefans Jägertee, det var ju inte så noga med sånt då. Hur som helst upptäckte jag att disken sköttes med samma trasa som man torkade borden med. Kan det ha varit så? Tolv år och hakade upp mig på städ- och diskhygien?
När vi kom ner då fick vi vänta på en skidbuss. Nu kliver man in i nästa lift. Nu är jag rätt långt ner i dalen och inte så mycket snö som synes.
Jag framkastade för Per att jag trodde att man såg Zell am See från Saalbach. Det trodde han inte på, men här är bildbeviset: När jag zoomar in ser jag Schmittenhöhe med sitt lilla kapell.
Lift i tunnel. Hur långt ska det gå?
Tillbaka till familjen Riedelspergers bondgård Huberhof.
Bor man på en bondgård ska man nog inte förvänta sig det senaste av inredningsmode.
Och vad är då detta? Heltäckningsmattan med ett mönster av plankgolv.
Frau Riedelsperger tycks vara en både envis och omtänksam person. I Bad Gastein upptäckte jag att min vattenflaska inte längre var särskilt fräsch. Jag försökte göra ren den med vad som stod till buds i mitt hotellrum. Gick inte bra. Var inne i sportaffär och köpte en ny vattenflaska. Fanns bara en sort. Orimligt dyr. Tror den kostade 24 €. Dagen efter var den borta. Grr. Jag framförde mitt dilemma för min värdinna och hon tog genast hand om min gamla äckliga vattenflaska och stoppade den i diskmaskinen, men utan bra resultat. Jag frågade om jag möjligen kunde få låna en diskborste. Istället kom hon tillbaka med en skinande ren flaska efter att själv ha diskat ur den. När går ditt tåg, frågade hon senare. – Ja, men jag kan gå själv. Nu hittar jag ju. Hon verkade inte höra. Nästa dag kom hon tillbaka och ville veta om jag bestämt mig när jag skulle åka, så hon kunde planera för när hon skulle skjutsa mig.
Tillbaka till Zell am See eller snarare till Bruck an der Grossglocknerstrasse. Gick inte att hitta boende inne i Zell am See, så det fick bli sex minuters tågavstånd utanför. Tjejen i mitten har en hopfällbar Brompton-cykel och eftersom jag har två i båten tyckte jag det var en bra samtalsöppnare, men det visade sig att hon hade något alldeles extra, en hopfällbar Brompton med eldrift. Och det var ju så bra, den åkte ju gratis på tåget, menade hon. Sedan visade hon stolt upp sin Klima Ticket, ett årskort på österrikiska järnvägen, 1095 € för vuxna. Måste ju anses vara ett rätt bra pris. Jag har stört mig lite över att de flesta tågen i Österrike innehåller något med jet i namnet. Jag förstår ju poängen, att man vill påvisa att man är ett landburet alternativ till flyget. Kunde man inte komma på något alldeles eget varumärke, kopplat till t ex miljö och hålbarhert, istället för att anspela på smutsiga jetflyg? Men, då kändes ju i alla fall Klima ticket som ett bra val av namn att marknadsföra, istället för vad t ex SJ bara kallar för årskort och säljer till, som billigast 43 300 kr. Nåväl, de andra två är holländare. Kvinnan pratade lite tyska, men mannen kom fram till mig och pratade holländska och såg uppriktigt förvånad ut när jag inte förstod.
På regionaltågen fanns bara 2:a klass så där har jag ingen nytta av min första klass-biljett, men det var väldigt fräscht och fint så vad gjorde det.
Stationen i samhället Bruck an der Grossglocknerstrasse heter Bruck-Fusch. Förklaringen jag fick var att Fusch inte hade någon järnväg, så de fick hänga med på ett hörn i namnet.
Jag ställde av mig bagaget och tog tåget tillbaka till Zell am See för lite sightseeing. Vad var då det här för ett mysko tåg som stod parkerat på stationen i Zell am See? En massa liggvagnar och även någon sovvagn som såg lite udda ut…
Ett specialtåg från Holland vad det verkar. För att travestera ett gammalt fotbollsreferat: Holländare, holländare, överallt holländare. En del tycks ha kommit med detta tåg. Min värdinna i Leogang uttryckte det som att Nederländerna måste stå tomt den här veckan. Hon tycktes inte odelat positiv över detta faktum. Och det kanske blir så när en nationalitet dominerar, oavsett från vilket land. Svenskar i Österrike fick ju sin släng av sleven under sjuttiotalet. Men, säga vad man vill, holländska är väl inte det vackraste språket i mina öron. Holländare hörs dessutom ofta vida omring. Får medge att jag upplevde det som rätt störande. I skrivande stund sitter jag i frukostrummet på pensionatet i Sölden samtidigt som Frank sitter och pratar med sin fru över video och jag kan inte låta bli at tjuvlyssna lite. Även han kommenterar att han tycks vara lättad över att holländarna var borta, vilket dock var en sanning med modifikation. De har inte helt försvunnit…

En parentes här. Frun, Marie-Louise, som jag också blev introducerad för via videosamtalet, visade sig vara Franks f d fru. De lät så gulliga att jag var helt övertygad om att det var kvinnan i hans liv. Det är ju nästan oundvikligt att föra en konversation i ett litet frukostrum och vi hade redan pratat en del med varandra under frukostarna, men nu blev det plötsligen riktigt förtroligt. Han berättade om intima detaljer som ledde till skilsmässan, hans efterföljande dejtande, hans nya fru och alla problem med den nya fruns familj och även jag delade med mig av livets utmaningar. Vi kom in på kärlek, politik, resor och så, naturligtvis, tillbaka till skidåkningen. Ett spännande möte i livet. Frank från Bochum.

Tillbaka till Zell am See. Jag trodde det skulle vara en betydligt större stad. Istället är det ett litet, trevligt ställe och man kunde rätt snabbt få en överblick över staden..
Som namnet antyder ligger staden vid en sjö, Zeller See.
Det är vackert här.
Kan man verkligen åka skidor nu i Zell am See? Vårbruket är i full gång.
Nåja, det är ett senare problem. Just nu kan man njuta av att sitta på en uteservering och låta sig skämmas bort av både vårvärme och Apfelstrudel.
Det är ju inte ett helt negligerbart system, Schmittenhöhe, ovanför Zell am See.
Det här är kanske inte vad man förväntar sig när man kliver in i en liftstation. Ett bilmuseum!
Per gissade på en Messerschmidt och det var väl ingen tokig gissning, men det stod faktiskt BMW på fronten.
Och så den klassiska, östtyska Trabanten tillverkad med plastkaross. Fanns den i andra färger än ljusblått och benvitt?
Per och jag hade egentligen bestämt att vi skulle åka upp till Kaprun, men väderprognosen ändrade den planen. Det blev Schmittenhöhe istället. Man ska kalla saker vid deras rätta ord. En skiddag är ibland en riktig skitdag.
Per pratar med ”chefen” och kroknade snart därefter. Sikt, är inte det överskattat? Nä, det är faktiskt rätt obehagligt att inte se var pisten tar vägen eller vad som ligger på marken framför en.
Emellanåt blev det luckor bland molnen och vad skådar jag då? En gammal hederlig kabinbana. Att den är avsedd för skidåkare är ju svårt att tro med den bakgrunden.
Och ytterligare en kabin, fast nu med Porsche design. Fräsigt värre, trots gammalt koncept.
Vi väljer olika sätt att gå in i dimman. Man får väl hoppas att dessa skidåkare (?) som dansar på borden tar kabinbanan ner.
Själv satte jag på radarn och gnetade mig neråt på skidor,
Bättre sikt, men sämre snö. Hade det varit en vacker dag hade det nog kunnat ha blivit en riktigt fin bild.
Kaprun fick anstå till dagen därpå, men då fick jag åka själv. Per skulle iväg och hämta kompisar vid flyget. Av en slump upptäckte jag att det även gick en skidbuss rakt utanför dörren direkt till Kaprun.
Kaprun är väl främst känt för sin glaciär. Jag tror att det nu var första gången jag skulle åka skidor på en glaciär. Jag gjorde ett försök när jag seglade i Norge 2019 och hade då faktiskt skidutrustning med i båten. Vi planerade att segla in i Hardangerfjorden och där finns glaciären Folgefonna med skidlft och allt. När vi kom dit hade man dock bommat igen extra tidigt p g a för mycket värme eller för lite snö. Så, det blev inget med det. Lite snopet.
Per rekommenderade mig att åka förbi samhället Kaprun, längst in i dalen och att börja med att ta någon av liftarna där för att komma upp snabbare. Nu gick dock min buss till Maiskogel i Kaprun, så jag valde ändå att starta där. Maiskogel är ett eget litet system som är hopkopplat med Kitzsteinhorn, där glaciären ligger, med denna förbindelsebana. Jag har en kompis som hävdar att jag blivit en skidåkningsnörd. Jag börjar inse att jag kanke även snöat in på liftar av oika slag. Här är en korsning mellan gondol och kabin. I en stor kabin står man, i en liten gondol sitter man. En kabinbana har två kabiner, en gondollift kan om inte oändligt många, ändå ha väldigt många på ett löpane band.  Gondoler är små, en kabin är stor. Men, här är det fråga om kabinstora gondoler (kabiner) och man får sitta ned. Ett led i produktutvecklingen är också att man knappt märker när gondolen (kabinen) passerar en stolpe. I de gamla kabinbanorna brukade det gunga till och ett sus brukade höras bland passagerarna när kabinen passerade en stolpe.
Per hintade om att man inte fick ha anlag för svindel om man skulle åka i denna linbana. Även om det inte framgår så tydligt av bilderna förstod jag vad han menade. Nu var mitt fokus på vad som låg framför mig, inte nedanför mig. Herre min je!
Och vi kom högre och högre upp. Till en början var det svårt att föreställa sig att det kunde gå att göra pister här uppe och så kom man närmre och det såg så självklart ut. Här fanns också något för liftnörden. Jag tror det var den här liften som visade sig ha ett trafikeringssystem utöver det vanliga. Från dalen var varannan enhet en stol och varannan en gondol. Stolarna vände neråt på mittenstationen, emedan gondolerna fortsatte uppåt. Men, på mittenstationen vände också varannan nedåtgående gondol uppåt igen, så innan vi fick fortsäta uppåt fick vi släppa fram en vändande gondol. Jag kan riktigt se framför mig hur man suttit och klurat för att komma fram till denna, förhoppningsvis, geniala lösning.
Att åka utför på en glaciär är lite speciellt. Det är nästan som ett sluttande salsgolv. Underlaget är jämnt och man bjuds inte på så många överraskningar. Tråkigt kanske någon tycker, men efter gårdagens skitåkning, känns smöråka som precis det man längtat efter.
Eller är det farligt att åka här? En skoter kommer farande på väg upp med saftblandare och sirener påslagna. Men, det var nog falskt alarm, det som gjorde att det verkade vara fråga om en utryckning var nog mer en allmän varning för att undvika kollisioner med skidåkare. Senare på dan kom dock en helikopter märkt ”Notarzt” (akutläkare), och det blev nästan en daglig, obehaglig rutin att se dessa helikoptrar.
Och är pisten så här tom, finns det inte många fartkameror som kan få en att sänka farten. Jag blir lätt lite rusig.

Till högsta punkten i systemet, 3029 m ö h, fick man åka kabinbana.
På bilden kan man ana denna punkt i den högra änden av vad ser ut som en vass kam som sluttar neråt i bild.
Men, jag blev snopen när jag kom upp med kabinen för här fanns bara en restaurang och utsiktspunkt. Ville man ut till pisten fick man både gå igenom en rätt lång tunnel samt åka ner med denna bergbana. Det var det som var den vassa kammen och anledningen till att den såg så rak ut.  Fram till år 2000 åkte man tydligen bergbana hela vägen upp, men då skedde en fruktansvärd katastrof då ett av tågen fattade eld inne i en tunnel och 155 människor omkom. Är detta månne en liten kvarleva av bergbanan på vilket ett tåg fatta eld? Själv har jag ibland olyckstankar av annat slag och sitter då och letar efter splitsen på den vajer som gondoler och kabiner hänger på. Jag har aldrig lyckats hitta någon.
Samma lika. Jag kan inte se mig mätt.

Kaprun hamnar definitivt högt, om inte högst, på min lista över skidkickar.
Tillbaka till Bruck an der Grossglocknerstrasse och balkongen till mitt rum. När jag åkte med skidbussen till Kaprun hajade jag till över att nästa hållplats var döpt efter hotellets namn. Bra marknadsföring tänkte jag. Senare fick jag dock lära mig att Lukashansl på andra sidan bron var ett ställe med anor, från början ett gästgiveri där man bytte hästar och övernattade. 1935, i samband med att Grossglocknerstrasse öppnade började turismen komma till Bruck och tydligen fick samhället ett uppsving då. Denna gata eller väg som vi väl skulle säga på svenska, var tydligen främst ett projekt för att locka turister och den når hela 2571 m ö h, vilket gör den till den högst belägna vägen i Europa. En bit kvar till till den högsta punkten jag kört bil på, Pico el Àguila i venezolanska Anderna. Här var det inte vi som fick andnöd, utan vår bil som började hosta och hacka. Men, det hade varit kul att åka upp på Grossglocknerstrasse. Det får bli någon annan gång. För nu bär det iväg ett lite längre skutt, mot Sölden. Mer om det i nästa avsnitt.

Om jag till sist ska avsluta med en sammanfattning av mina intryck. Skulle jag vilja vara i Zell am See en vecka? Njae. Skulle jag vilja vara i Saalbach-Hinterglemm en vecka? Gärna, såvida det finns snö. Även till Leogang skulle jag kunna tänka mig en vecka. Fieberbrunn? Fick inte riktigt kläm på det stället. Och är jag i området skulle jag absolut vilja åka till Kaprun igen, men det är inte ett ställe jag skulle tillbringa en vecka på.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 2, Schladming och Gasteinertal

Rutt: Mauterndorf-Radstadt-Schladming-Dorfgastein-Luggau-Bad Gastein
Datum: 20-27 februari

Jag säger bara en sak: Sportgastein! Wow. Vilken kick! Men vi backar bandet och börjar från början.

Från Mauterndorf tog jag åter postbussen tillbaka till Radstadt där jag nu väntar på tåget som ska ta mig den korta sträckan til Schladming (15 minuter). Nästan var man än är kan man lokalisera något skidåkningsområde. I bakgrunden ser vi det område som heter Radstadt-Altenmarkt.
Även i Schladming är skidbackarna nära.
Schladming visade sig vara en rätt trevlig liten stad.
Rådhuset.
I Schladming kan man åka skidor mellan fyra olika berg: Hauser Kaibling, Planai, Hochwurzen och Reiteralm.
Lite överraskande kom några luftballonger flygande över oss. Jag tror att jag här är på ca 1900 m ö h. Jättesvårt att bedöma, men var de ytterligare 1000 m upp? Jag får ju lite problem med andningen när jag närmar mig 3000 m. Undrar hur de i ballongerna har det? Har de kanske syrgas med sig?
På förmiddagen höll jag mig i de östra delarna av systemet, Planai och Hauser Kaibling. Det var till en början rätt hårt, men välpreparerat.
Många härliga pister i Schladming och till en början var det gott om plats och det gick att stå på.
Och det var ofta hyfsat brant.
Men, sedan hände det något. Liftköer! Det var faktiskt länge sedan jag upplevde. Och ja, det blev också rätt mycket folk i backarna. Hänger ju liksom ihop. Man får köra lite försiktigare, så att man hinner få stopp på sig själv om det behövs. Inte lika kul naturligtvis.
Snöklädda berg har lite samma effekt som att titta ut över ett brusande hav eller en solnedgång. Det är svårt att se sig mätt.

Aj, aj. I den där situationen vill man inte hamna.
Nu på väg ner till den andra dalstationen i Schladming, Skischaukel Planai Hochwurzen. Precis som på stan kan man skymta en del barmark även i pisten. Men, hoppet finns. Till helgen ska det bli kallare och börja snöa.
Hur skulle det stått i Sverige? Endast kortbetalning. Mina Euros låg ”hemma” i ryggan, så det var bara att knäppa på sig skidorna igen.
Så här ska väl en äkta österrikisk man se ut. Lederhosen! Det är inte helt ovanligt och ni kan ju förstå att det var varmt. Uppåt 12° har temperaturen legat på de senaste dagarna, med undantag av skitvädersdagen i Obertauern. Jag fick mig också en uppsträckning för ett sprpråkligt misstag. Jag försökte beställa av en av servitriserna. – Da müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! OK! Jag högg tag i nästa servitris som uppenbarade sig. – Nein, dann müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! Achso, ich dachte Sie waren der Kollege? Hon snörpte på munnen: – Nein, ich bin weiblich und Kollege ist ein Mann. Hängde ni med? Rätt ska vara rätt. Fortfarane lite grus i mitt språkliga maskineri.

Det är karnevalsvecka och det märktes även i backarna. Folk hade alla möjliga kostymer eller hjälmprydnader på sig.

Inte jättevanligt med rultrappor i skidanläggningar, men i Schladming stötte jag på det på flera ställen. Avstigning från gondolerna en trappa ned och så rulltrappan ännu en bit innan man fick ge sig ut i snön. Hade inte arkitekten planerat lite fel då, kan man ju undra…
Sista åken brukar inte vara de mest stilsäkra. Trötta ben och vallar med snömos och så kanske den där eller rentav de där ölen till lunchen. De kanske inte bara verkar stärkande, men väldigt gott är det ju och i denna värme blir man törstig. Jag vet! Vatten är inte fel heller.
Att skidåkning är big business i Schladming är uppenbart. Dalstationen ser ju ut som ett större köpcentrum. Men, är det så vi vill möta skidåkningen? Låg mysfaktor. Det dyraste litkortet hittills, Ett dagskort kostar 68 €. Det kan jämföras med t ex Obertauern där jag betalade 50,50 €.
Schladming by night.
Det är mycket folk ute på stan. Det är musik och folk dansar och dricker och alla verkar glada. Är det alltid så, en tisdagkväll i Schladming?
Troligen inte. Det är karnevalsvecka och just ikväll är det fettisdagen. Många klär ut sig och släpper loss. Vad gör vi? Äter en semla i bästa fall.
Inte så mycket Goretex i detta plagg och inte det senaste alpmodet direkt, men även i backarna åkte många omkring med karnevalsdräkter.
Säkert mycket symbolik som en simpel, protestantisk nordbo inte begriper sig på. Vem stackaren de bar omkring på i denna procession begrep jag aldrig, …
…men när jag hade varit och ätit och kom tillbaka till torget brann hen.
Mina boenden är av varierande slag. Det enda jag hittade i Schladming var Bockwirt, ett slags pensionat utan mat och med toalett och dusch i korridoren, med synnerligen knarrande golv och trappsteg och med en värd som minst sagt verkade lite eljest.
Billigt var det dock och som synes, nära till skidbacken. Egentligen hamnade jag i Schladming för att det här rummet var ett av få liftnära ställen jag överhuvudtaget hittade i trakten. Egentligen hade jag velat åka till eller i nära anslutning till Zauchensee, men det verkade tji. Lite klantigt kanske, men jag var lite osäker på hur mycket snö det skulle vara i Schladming så jag bokade bara för en skiddag här. Systemet var annars värt i alla fall en skiddag till och det fanns dessutom en glaciär i närheten, Dachstein, som hade kunnat vara kul att besöka.
Att det går bra för svenska försvarsindustri är ju bekant, men att hitta svenska bomber i livsmedelsaffären var ju lite överraskande. En närmare undersökning visade dock att det handlade om gräddbullar.
Jag börjar inse att jag nog snöat in på skidväskor. Ytterligare två Douchebags på perrongen. Det är ju ett norskt varumärke och visst var det ett gäng norska killar. De hade varit nere här i tre veckor och nu var de på väg hem till sin folkhögskola i Molde där de skulle fortsätta åka skidor. Vad tar man för examen då tro? Som skibum?
Om jag nu stannar kvar något vid bagaget var min största farhåga inför resan hur jobbigt det skulle vara att få upp väskan på tåget och hur mycket utrymme det skulle finnas för förvaring av den. Det har egentligen inte varit något problem alls, förutom på X2000 från Stockholm till Köpenhamn. Avdelning för stort bagage funkade inte alls, så jag fick maka undan några andra resenärers väskor och langa (nåja) upp min skidväska på hatthyllan.
Men, allt var inte helt smärtfritt. Det som kunde vara jobbigt har visat sig vara transporten mellan t ex stationen och hotellet eller dylikt. Även om skidväskan har hjul så ska den ju ändå hållas i andra änden. I Schladming var det en bit att gå, men då kom jag på att jag kunde använda mina packremmar och förbinda väskan med höftremmen på ryggan och vips, så var det problemet ur världen. Rätt skönt ändå att få sjunka ner en stund.
Min lite klantiga planering ledde till att jag saknade boende en natt. Först samma dag jag skulle ge mig iväg från Schladming satt det en lapp på dörren att jag kunde få förlänga med en natt, men då hade jag redan hittat ett boende strax utanför Dorfgastein. Ett skidsystem på vardera sidan berget, Dorfgastein och Großarl.
Men, vad var detta för en avkrok? Ser ju ut som en busshållplats. Det var t o m så att konduktören undrade om jag inte tagit fel på vilken station jag skulle till. Men, när tåget gått insåg jag att det faktiskt fanns ett stationshus på andra sidan. Inte riktigt in the middle of nowhere alltså.
Medans jag väntade på skidbussen som skulle ta mig de två hållplatserna till mitt boende hann jag begrunda tillgången på snö. Det kom ju visserligen ner en pist med snö till vänster i bild, men ni kan skymta gondolerna lite till höger i bild. Inte mycket vinterkänsla under dem. Hmm, hur skulle det här bli?
Om inte in the middle of nowhere, så i alla fall i byn Luggau. Nu är jag däremot på vischan, det luktar skit och tuppar gal. Rätt mysigt. Mitt rum var inte klart, så jag bytte snabbt om i den tomma matsalen och så tillbaka till backen, snöbristen till trots.
Jag trodde damen i kassan skojade med mig. 56 € för ett tretimmarskort! Det kostar att ligga på topp, även när det är brunt under gondolen. Liksom Schladming ingår systemen i Gasteinertal och många andra system i något som kallas Ski amadé. Ger mig intrycket av en slags kartellbildning för att få upp priserna.

 

Simsalabim, väl uppe på berget var det vitt och jag fick snabbt annat än liftkortspriser att tänka på.
Visst ser det läckert ut?
Flera jag pratade med höll Dorfgastein/Großarl för det bästa systemet i Gasteinertal, dit även Bad Hofgastein/Angertal/Bad Gastein, Graukogel (också Bad Gastein) samt Sportgastein hör.
Med tanke på värmeböljan var dock snön förvånande bra på vissa ställen, men visst, allt eftersom timmarna gick blev det allt fler snövallar med sorbet.
Skarpa kontraster när man kommer ner mot Grossarl. Snö, nåja, sorbet, i backen och där nere lyser en fotbollsplan i knallgrönt.
Klockan var strax efter fyra, liftarna stängde och det blev väldigt lugnt och behagligt och fortfarande en stund kvar innan solen försvann ner bakom berget. Nu blir det gott med ölen jag sitter och väntar på.
Jag fick nästan backen för mig själv på väg ner mot dalstationen. Men, det var tur att jag inte dröjde mig kvar längre däruppe, med min öl. Jag kom ner till hållplatsen för skidbussen tre minuter innan dagens sista tur.
Ett riktigt gammaldags pensionat, Gasthof Walcher. Det måste vara mitt hittills mest prisvärda boende. Jag hade börjat vänja mig vid att det var så dyrt överallt att jag var tvngen att kolla att jag inte läst fel. Jodå, 62 € var inkl halvpension. Alla var så snälla och trevliga att jag började ångra min bokning i Bad Gastein de kommande dagarna. Personalens glädje och trevliga bemötande var verkligen smittsam. Middagen var inget överdåd, en enkel soppa till förrätt och någon slags mousse till efterrätt och istället för det säkra kortet Cordon Bleu valde jag något jag inte hade en aning om vad det var: Kasnockerl. Det var en stöddig rätt som kändes som typiskt österrikisk, slags pasta med ost och lök bl a. Rätt gott, men kanske inte det första jag väljer på menyn igen.
Pensionatet jag bodde gav mig associationer till Stig Helmers boende i Alperna i ”Sällskapsresan II – Snowroller”.
Från Luggau till Bad Gastein där jag bodde fyra nätter. Det kändes nästan som om jag hade hamnat på kollo eller som om hotellet invaderats av en skolresa. Men, det var nog snarare en masssa barnfamiljer och väldigt många svenskar och danskar. Vid ett av borden visade sig delar av ett större kompisgäng från Skåne sitta som jag sedan råkade hamna i slang med. De var väldigt trevliga och bjöd in mig att hänga med dem i baren och kommande kväll blev jag inbjuden att sitta vid deras middagsbord. Tack snälla ni för att ni släppte in mig i ert umgänge, det värmde.
Så här marknadsför sig hotellet jag bodde på. Ungdomshotell (man blir inte äldre än man gör sig) med ”gutbürgerlicher Küche”. Egentligen betyder det väl hemlagad mat, husmanskost eller dylikt, men det låter liksom lite pampigare på tyska.
Jag hade sett att Sportgastein låg rätt högt upp och soligt och fortsatt varmt nere i dalen borde tala för Sportgastein. Liften tar en upp till 2 686 m ö h. Många freeriders mecka tydligen, men enligt mina nyfunna vänner på hotelletr fanns det fina pister också. Som synes är det inget stort system, en gondollift och en släplift, så jag undrade i mitt stilla sinne hur länge man kunde åka där utan att bli mätt.
Långt därnere i dalen ligger Badgastein och även om jag är uppe i backen nu, så fick skidbussen kämpa på rätt bra för att ta oss upp för höjden.
Det var nästan svårt att ta in. Vilt och fantastiskt vackert.
Som bekant, smaken är som baken, men jag tilltalas väldigt av att komma ut i pister som trots att det naturligtvis är väldigt tillrättalagt ändå ger en känsla av vildmark, att man är in the middle of nowhere eller något liknande. Sportgastein fick full pott på de kriterierna.
Ja, ni kan ana: nypistat, ganska hårt, men jämnt. Det är bara att stå på.
Fast bara och bara. Vi är rätt högt upp så jag blir snabbt rätt andfådd. Men, inga andra symptom. Jag har haft riktig höjdsjuka en gång och har känt lite andnöd när jag kommit upp ytterligare några hundra meter, som t ex Marmolada i Dolomiterna (3 342 m ö h).
Till en början är ju pisterna nästan som sluttande salsgolv och med snö som ändå ger ett mestadels bra bett. Det går att åka fort med bibehållen kontroll och jag får ett riktigt skidåkningsrus och skriker av glädje. Jihaa!
En trevlig norrman höll mig sällakap till lunchen. Annars är det mest danskar och svenskar här, från Norden.

Även holländare var det gott om.
Antalet pister var ju begränsat, men det gick liksom inte att sluta.
Rätt vad det var hamnade jag utanför pisten också, men det var ingen höjdare. Nästan lika hårt som i pisten och knöggligt på ett ocharmigt sätt. Långt ifrån puder.
Sportgastein är hittills den här resans största skidåkningsupplevelse. Fanningberg ramlar ner på en andra plats.
På väg ner mot gondolliftens mellanstation. Man kan ju fundera över vad som fäller avgörandet över ett skidsystem. Mångfalden nerfarter, fallhöjd, bredd på pisterna, men även faktorer som snötillgång och -kvalitet och vädret. Ett och samma system kan ju därför upplevas väldigt olika från gång till gång. Att åka här dag ut och dag in blir tjatigt, men en dag som denna är ett besök till Sportgastein ett måste.
Det ska börja snöa inatt enligt väderprognosen. Är det detta väderomslag som börjar dra in?
Hotel Salzburger Hof måste väl vara det mest marknadsförda alphotellet i Sverige. Detta och enligt uppgift, tio hotell till i Badgastein ägs av svenska STS Alpresor. Vad som är hönan och ägget kan man ju undra över, men orten sägs vara svenskfavoriten nummer ett i Alperna. Över 25 000 svenskar kommer hit varje år och en hel del svenska ungdomar tycks jobba här, som t ex flera i servisen på mitt hotell. Jag var runt i tre affärer för att leta skidglasögon och i samtliga fall möttes jag av svenska ungdomars ”.- English please.” innan vi kom fram till att vi kunde gå över till svenska. Samhället ligger ju lite läckert, som i en ravin och med en del tjusiga byggnader som klättrar upp längs bergsväggarna. Backigt värre. Men, mysigt? Nja… Det blir nog inte min alpfavorit.
Det är nog hålligång i Bad Gastein även när Fasching-veckan är över. Här på Silver Bullet Bar ska strax ett danskt band äntra scenen, som inte spelade så typisk After Ski-musik med svenska mått mätt, men som var riktigt duktiga. Var man sugen på svensk afterski kunde man tydligen bege sig till en annan bar med det svenskklingande namnet Haeggbloms. Jag gav dock upp efter ett tag. Kände att jag blev helt lomhörd.
Tredje dagen i Gasteinertal skulle det bli åka av i den delen av systemet som omfattar Bad Gastein, Angertal och Bad Hofgastein med topparna Stubnerkogel och Schlossalm. Dagen till ära skulle Per och Kattis komma och hälsa på. De har tagit tjänstledigt för att vara skibums i tre månader. De har framförallt haft Zell am See som bas.
Det var ju kul att det snöade och att få spåra själv också, även om sikten emellanåt blev mycket begränsad. Vid något tillfälle hade jag inte koll på att jag hamnat utanför pisten och hade plötsligt knäna i hakan när en osynlig vall dök upp. Vid ett annat tillfälle hade jag återigen förirrat mig, men valde att löpa linan ut och åka lite off pist, vilket faktiskt var kul. Hur Per och Kattis hittade rätt och lyckades hålla sig i pisten är oklart.
Per hade lokaliserat en lunchrestaurang som låg bra till.
Vad ingen av oss visste var att den dessutom var jättemysig och …
… och hade jättegod mat.
Som den nedre tavlan säger: Hos oss går det inte på löpande band, vi lagar fortfarande maten med hjärta och för hand. Vad gäller hjärtat ovanför (Vänligen använd ej mobiler i restaurangen. Tack) frågade jag den trevliga servitrisen hur det var med efterlevnaden av den uppmaningen och den var väl sisådär. – Men när ägarinnan är här, då jäklar. Undrar hur det blir med stämningen då?
Att sikten var begränsad gjorde ju att det gällde att hänga med var vi var någonstans. När jag åkte med Per och Tobias förra året överlät jag med varm hand sökandet på kartan åt dem och det gick ju bra även i år att låta Per hantera den detaljen.  I bakgrunden hördes en helikopter och man undrade förstås om det hänt något. En stund senare: – Har du reservskidor med dig? Han kämpade med att hålla skidorna på plats på ryggen. – Nä, det är polarns. Han ramlade och armen gick ur led. Vi kom ner idag och hade bara åkt en timma. Det var han som hade åkt iväg med helikoptern. Om inte annat, en nyttig påminnelse om att ta det lite försiktigt och köra med kontroll. Men, det blev tyngre och tyngre allt eftersom dagen led. Sista långa åket ner till Bad Hofgastein i den dessutom lite puckliga pisten tog rejält på krafterna. Här fick jag dessutom uppleva något nytt. Pisten gick mellan en gammal järnvägsbros valvbågar. Här gällde det att ha extra koll på svängarna.
Det är ju inte för inte det heter Bad Gastein. Eller Badgastein. Båda skrivningarna förekommer, men enligt Wikipedia ändrade man skrivningen till Bad Gastein 1997. Hursomhelst så är Bad Gastein en gammal kurort och området är känt för sina varma källor och dessas mineralrika vatten. Det ska även innehålla radon och det känns ju inte självklart att det skulle vara så nyttigt att bada i, men det hävdar man. Jag överlevde i alla fall ett besök på Felsentherme. Hälsoeffekter eller ej, skönt var det i alla fall.
Så var jag framme vid sista skiddagen i Gasteinertal. En i Skånegruppen talade varmt för Graukogel. Jag hade skådat upp på pisterna där och tyckt att de såg lite slitna ut, men nu hade det ju snöat… Litet system, men en halvdag kanske kunde vara kul.
Nu hade det också blivit kallare och om inte puder, var snön i alla fall mycket lättare än dagen innan.
Jag fick en association till Tärnaby. Gamla, långsamma tvåstolsliftar. Inte så mycket folk och jättefina backar. Och så var det ju dessutom kallt idag, om än inte riktigt så kallt som i Tärnaby den veckan jag var där. Då öppnade liftarna först när det blivit illlräckligt ”varmt”. Och det var vid – 27°.
Det känns ju allt mer som om sådana här bilder med snöklädda träd numera mest hör hemma i sagoböckernas värld.
Jag ville testa systemet Dorfgastein/Großarl igen, så efter några timmar på Graukogel tog jag mig med skidbussar bort hit igen. Det var ju här jag åkte första dagen… Här såg ju också mysigt ut, tänkte jag och hade en idé om att jag skulle upprepa Pers fullträff vad gäller restaurangval. Nitlott den är gången. Bara bukfylla.
Flera jag pratade med under min första eftermiddag här tyckte att detta var det trevligaste systemet att åka i och om man undantar Sportgastein som är något alldeles extra, är jag nog beredd att hålla med. Huvudsystemet får man väl säga är Bad Gastein-Angertal-Bad Hofgastein, men det systemet blev jag inte så imponerad av. Lite för mycket transportsträckor.
Och visst känns det väl bra att få åka NER i himmelriket (Himmelreich), när himmelriket där uppe doldes av snötyngda moln.
Lite frusen under eftermiddagens slut, var det gott att få krypa in i en liten Hütte och värma sig med en Jägertee. Sista biten ner till dalstationen gick som en dans efter det. Bäst att inte berätta för den oinvigde vad teet består av.

Om jag då ska avsluta med en slags summering, så har vistelserna i både Schladming och Gasteinertal bjudit på en hel del njutbar skidåkning. Och det har du ju redan förstått, Sportgastein var ju något alldeles extra. Men, skulle jag återvända för t ex en veckas chartersemester till något av omådena? Nä! Sökandet går vidare!

Publicerat

Tågluff del 1, Stockholm-Obertauern/Lungau

Rutt: Stockholm-Köpenhamn-Flensburg-Hamburg-München-Salzburg-Bischofshofen-Radstadt-Mauterndorf

Datum: 15-20 februari

För snart ett år sedan tipsade mig min kompis Mats om att man sålde Interrailkort för halva priset. – Men, erbjudandet tar slut imorgon, så du får skynda dig på. Så utan en aning om vart eller när jag skulle resa, slog jag till på en tvåmånaders biljett i 1 klass för runt 4800 kr. Rätt OK pris. Steg för steg mognade en tanke om att luffa runt med skidor i Alperna och att avsluta med att resa söderut i Italien. Vi får väl se hur det blir.

När jag började prata med vänner och bekanta om mina planer eller dryftade frågan i någon Facebook-grupp, fick jag alltid höra typ ”- Ska du ha skidor med dig!?”, ”- Det går inte!”, ”- Det har jag provat, aldrig mer.” eller ”- Det är mycket enklare att hyra.” Jag tycker inte det är särskilt enkelt att hyra. Var ligger skiduthyrningen? När är den öppen? Är det kö? Måste jag förbeställa? Får jag rätt utrustning eller behöver jag gå tillbaka och byta något? En tidstjuv helt enkelt, när det enda man vill är att komma ut i backen. Och dyrt är det också. Som exempel kan nämnas en uthyrning i Obertauern som ville ha 74 € (826 kr i skrivande stund) för en dags hyra av skidor, stavar, pjäxor och hjälm). Så, nu skulle jag försöka vederlägga alla olyckskorpars påståenden om att man inte kan luffa runt på tåg med skidutrustning.

Jag får ju i och för sig hålla med om att det kändes som lite av en utmaning. Hur mycket plats finns det på tågen för den typen av bagage? Och hur skulle jag packa utan att ge avkall allt för mycket på min rörlighet? Mycket googlande blev det, men till slut föll valet på en skidväska av typen DB (tidigare Douchebag) The Djärv Original Snow Roller (reas på Stadium nu för 2299 i st f 3299). Som namnet antyder är det en rullväska. I denna har jag förutom skidor och stavar, pjäxor, hjälm, ryggskydd, alla skidkläder, en dagturssäck och lite till. Jag fick chansen att prova den under en kortresa till Kittelfjäll och det funkade bra. Jag har kompletterat den med några spännremmar så att jag kan ställa den på högkant och dra fast den i lämpligt räcke eller dylikt och därutöver har jag försett den med en kort vajer med hänglås, så att jag kan låsa fast den när jag lämnar den utan uppsyn. Inget problem att klippa den vajern, men jag tänker att det i alla fall hindrar ”tillfället gör tjuven”. Som dagturssäck valde jag en hopvikbar rygga av typen Matador Beast 18. Den kan synas dyr (normalpris runt 1700 kr) i förhållande till sin storlek, men den är lite fiffig då den, utan att ge avkall på en inbyggd ram, går att vika ihop. Därutöver har jag en gammal vandringssäck. Upptäckte kort innan jag skulle resa att materialet börjar pulvriseras, men den får duga den här gången. Kanske kan detta tjäna som inspiration åt någon med liknande funderingar.

Hur planerar man sedan själva rutten? Ja, inte vet jag vad som är bäst. Jag valde snön. Det började med rapporter om att det var ont om snö i Alperna och jag tänkte först att det var då ett jäkla år att välja att luffa runt i Alperna. Sedan kom det rapporter om att det hade vräkt ner snö, framförallt i Österrike, så Österrike fick det bli och när jag jämförde snödjup på olika orter fastnade jag för Obertauern som skulle höra till orterna med mest snö, 1,5 m i byn och 2,2 m på berget. Det går inga tåg dit, så sista benet från Radstadt blir med postbussen. Däremot var det hopplöst att hitta boenden till rimligt pris i byn Obertauern. Egentligen hade jag tänkt göra som i Spanien, att i huvudsak förlita mig på Airbnb, men det verkar inte funka på skidorter. Till slut, efter flera timmars sökande hittade jag ett hotell i Mauterndorf söder om Obertauern, där jag bokade mina fyra första nätter. Men, inte genom booking.com, hotels.com eller liknande sajter utan genom att söka på Google maps (!).

Till min hjälp har jag också haft en karta utgiven av 2theAlps som går att beställa på nätet. Det visade sig nämligen vara en rätt hopplös uppgift att få en överblick över skidorter med järnvägsförbindelser bara genom att surfa på nätet.

Så var det då dags! 45 år sedan sist. Hmm… Den är alltid sen, sa en medpassagarerare förra gången jag väntade på bussen vid Täljövikens hållplats. Än så länge har jag inte kunnat vederlägga hennes påstående. Skälet till förseningen idag uppgavs vara ”Framkomlighetsproblem”. Snö eller halka? Nej! Mycket trafik? Nej! Något man drog till med bara för att det lät ursäktligt? Kanske. Medans vi stod där och väntade på den försenade bussen kom en buss på väg åt samma håll som vi skulle åka, skyltad ”Ej i trafik”. Ibland undrar man… Den här gången var jag dock ute i mycket god tid, i alla fall med mina mått mätt.

Första etappen gick till Köpenhamn.
När jag bodde i Lund hette det att kontinenten började på andra sidan sundet. Nu ger Öresundstågen en föraning om kontinenten redan i Alvesta.
Vid Köbenhavns Hovedbanegård tas tågen från Stockholm emot vid köksingången. En kvarleva av den (tidigare) danska attityden till svenskar? 😉
Avfärden från Köpenhamn skedde i alla fall ståndsmässigt under stationens pampiga hall. Tog en stund innan tåget till Hamburg rullade fram på avgångsskärmen.
Precis som när jag fick barn och förvånat upptäckte vad många barnvagnar det finns överallt upptäcker jag plötsligen då och då att jag inte är ensam om att ha nappat på en Douchebag, som den kallades för förr.
Men, vad nu? Köpenhamn-Hamburg med ett ”gammalt” dieseltåg! Nog är det väl elektrifierat hela vägen?
Kommer ni ihåg Pressbyråns ambulerande ombordförsäljning förr av tidningar och godis? I Danmark lever detta tydligen vidare, men i 7-Elevens regi. Och inte så mycket tidningar numera…
De bakre vagnarna var skyltade Odense, men längre fram i tåget fanns vagnarna som skulle gå hela vägen till Hamburg. När vi kommit en bit på vägen stod det dock inte Hamburg längre utan Rödekro. Jag var försjunken i mina lurar, men hann snappa upp något om ersättning. Inte bra. Jag konsulterade en medpassagerare som tycktes ha koll på någon webbplats och han hävdade att de snart kommer att informera om att tåget bara skulle ta oss till Padborg vid dansk/tyska gränsen. Suck! Där rök min bokade liggplats från Hamburg till München. Mycket riktigt, en stund senare hördes konduktörens röst i högtalarna om att det stod ett trasigt tåg i vägen så att man inte fick köra längre än till Flensburg. Nåja, Flensburg lät ju bättre än både Rödekro och Padborg, men att jag skulle hinna med mitt nattåg hade jag inga förhoppningar om. I Flensburg skulle vi tydligen byta till ett regionaltåg för vidare färd mot Hamburg som skulle avgå en knapp timma senare. Men, man lät också förstå att man förhandlade med den tyska tågledningen om att låta ett tidigare tåg vänta på oss.
Så i Flensburg klev vi på det tyska regionaltåget som faktiskt hade väntat in oss, mycket fräschare dessutom än det danska fjärrtåget, men det var ändå en bisak. Nu blev det en kamp med tiden, men bit för bit körde man in lite tid, så istället för att ha samma ankomsttid som mitt tåg skulle avgå, började det succesivt verka som om jag skulle ha några minuters omstigningstid i Hamburg. Nu gällde det bara att hitta rätt. Och hur det tyska regionaltåget, men inte det danska fjärrtåget kunde passera det stillastående, trasiga tåget, det förblir ett mysterium.
Med två minuter till godo stod jag slutligen på Night Jet. Slutet gott allting gott, men onödigt spännande.
Jag fick dela liggvagnskupé med tre tyska, trevliga killar som skulle till St Anton och åka skidor. Nu gällde det att plocka fram tyskan igen. En av killarna pratade väldigt lugnt och tydligt och jag höll takten och tyckte att tyskan gick jättebra. En av de andra pratade desto fortare och jag har lite svårt att inte växla upp i samma tempo då och kände plötsligt, gud vad dåligt det går. Men, de var naturligtvis artiga och berömde mig för min tyska. – Vad coolt! Ska du tågluffa i Alperna. Två månader! – Vad jobbar du med? Är du pensionär!? – 66 år! Va! Det var bara att slicka i sig. Killarna stack iväg och handlade och bjöd sedan gamligen på en öl och det blev en trevlig stund innan vi la oss.

En av killarna bekände dessutom att det var första gången han åkte nattåg och tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bundesbahn (DB), tycks inte längre ha några sov- eller liggvagnar i trafik. När jag googlar på DB:s webbplats tipsar man om att österrikarna och att även den kroatiska och ungerska järnvägen kör ”riktiga” nattåg. Att även SJ numera kör nattåg från Hamburg till Stockholm, det verkar man ha missat.

En generationsfråga kanske, men vet alla läsare skillnaden mellan en sovvagn och en liggvagn? I en liggvagn har varje kupé vanligtvis sex bäddar. På bilden ovan tjänar mellan- och underbitsarna som sittplatser, men när det blir dags att sova fäller man upp de nedre ryggstöden och vips har man sex liggplatser. Man brukar få en kudde och en filt och här fick vi även en slags reselakan att bädda med. Toaletter och tvättmöjligheter finns i korridorens vagnsändar. I en sovvagn däremot är det bäddat på riktigt och man brukar vara max tre personer per kupé där det också brukar finnas ett handfat och ibland har man även tillgång till dusch. När jag var barn kommer jag också ihåg att jag fascinerades över att det fanns en flaska under handfatet för pojkar och män att kissa i. Hur man tänkte att kvinnor skulle bära sig åt är däremot skrivet i stjärnorna.

Nattåget jag åkte med drevs av österrikiska järnvägen. Någon gång under natten skulle tåget delas så att en del fortsatte till Wien, emedan delen jag åkte med fortsatte från München till Innsbruck.
Det anslutande tåget jag klev på i München skulle till Budapest och även det drevs av österrikarna. På väg mot mitt tåg passerade jag ett tåg till Bologna som också det kördes av österrikarna. Håller österrikarna på att ta över?
I sakta mak slingrade sig tåget fram genom det vackra, bayerska landskapet.
Det var väldigt njutbart att bara sitta och kolla på vad som passerade.
Tåget från München kom inte iväg i tid och på väg in till Salzburg blev det stopp och mitt anslutande tåg hade hunnit gå. Det blev en frukoststund i Salzburg och ett tåg en timma senare.
Många byten blev det, Köpenhamn, Flensburg, Hamburg, München, Salzburg och nu Bischofshofen. Men, nu börjar det kännas på riktigt. Snöklädda berg alldeles nära.
Ursäkta mig denna bild från tågtoaletten. Inte det mest smakfulla fotoobjektet… Men, ganska intressant. Avfallet går rakt ut på banvallen. Känns som en svunnen tid. Hur var det det stod förr på tågtoaletterna i Sverige? Lyft första på båda locken och vid behov, lägg sedan ned det ena igen och satte man sig då ned kunde det blåsa kallt om rumpan.
Yttereligare ett byte blev det, men inte mer tåg nu.
I Radstadt blev det byte från tåg till postbuss för den sista etappen till Mauterndorf. Någon post såg jag inte till, bara skidåkare och en och annan lokal resenär. Kommer ni förresten ihåg postbussarna i Norrland? De kunde mer liknas vid godsbussar med ett begränsat passagerarutrymme. Post och gods var det dock gott om.
Ska det vara så mycket snö som de hävdar? Ser ju lovande ut…
Jag var framme vid hotellet strax efter kl 13, vilket innebär att jag hade varit på resande fot i ungefär 30 timmar (räknat från när jag lämnade mitt hem). Först hade jag en tanke att köpa ett halvdagskort. Men, jag var rätt mör efter resan och tog istället en promenad, längs floden, ner på byn som visade sig vara rätt idyllisk. Borgen har anor sedan 1200-talet.

Inte bara tågtoaletten minner om svunna tider, utan även vad som ser ut som en fungerande telefonkiosk för mynt och som pricken över i, t o m en telefonkatalog. Snacka om nostalgitripp. Jag kom på i efterhand att jag borde ha testringt. I en annan kiosk lyfte jag på luren och vips dök det upp ett meddelande på displayen att telefonen ville ha minst 0,30 €. Rätt vad det är kanske någon får ett testsamtal från ett okänt, österrikiskt nummer. 😉 Får se till att jag har lite mynt tillhands bara.
Det var fart på floden. Ingen tvekan om att snön försvinner med en förfärande takt. Det är vår i luften.
Postbussarna fungerade även som skidbussar. Mannen i blå mundering var skidlärare och talade sig varm för Obertauern och alla pister och att det var så snösäkert. Oberetauern ligger ju högt, högsta punkten i byn ligger 1738 m (Passhöhe) och om jag förstått det rätt kan man komma nästan upp till en av topparna som ligger på  2357 m.
Och pistkartan vittnar ju om ett imponerande skidsystem. Jag hade nog hört namnet Obertauern förut, men hade ingen aning om vad det stod för innan jag började leta snö. Det verkar inte vara så många andra svenskar heller som hört talas om Obertauern. Däremot stötte jag på en hel danskar som sökt sig hit. Tydligen har de sitt sportlov vecka sju.
All den där utlovade snön vet jag inte var man hade stuvat undan. Kanske var det så mycket när den senaste dumpen med snö kom. Folk jag pratade med berättade om det fantastiska vädret de hade haft, soligt och över tio grader varmt (hur varmt hade det inte varit i solen då?), så det är klart att snön smält undan, men bara i verkligheten, inte i snörapporterna 😉
Nu var det fullt tillräckligt med snö så jag klagar inte, även om det naturligtvis hade varit häftigt att få uppleva 2,2 m med snö. Vet inte om jag sett så mcket snö någon gång.
Hur det nu var kände jag mig inte riktigt taggad av första skidåkningsdagen. Svårt att sätta fingret på vad det var, hade jag för mörka brillor så att konturerna försvann, blev det för mycket sorbet, var pisterna väl smala och branta i förhållande till mängden skidåkare eller… Eller fanns förklaringen hos mig själv? Avsaknad av rätt sinnesstämning? Kändes ett tag som om jag bara transporterade mig själv mellan olika liftar.
Egentligen bodde jag på en campingplats vid liftstationerna i Mauterndorf (Grosseck Talstation). Förutom camping hade man även ett antal rum och till anläggningen hörde också en bastu- och relaxavdelning. Väldigt skönt att få värma upp sina stela leder efter en dag i backen. Man kan tycka att förändringens vindar blåser långsammare här nere än t ex i Skandinavien och att man generellt sett är lite konservativare. Sådana intryck ställs dock på ända när det gäller nakenhet. Här duschar och bastar män och kvinnor tillsammans, utan att någon tycks tycka att det är så mäkvärdigt. Precis som hemma får man lite sociala kontakter i bastun. Ibland glappar min käft lite snabbare än tanken hinner med. – Är det verkligen tyska du talar, hör jag mig själv säga. Herregud, vad sa jag? Men, som tur är möttes jag av ett gapskratt. – Det är bayerska! Vid ett annat tillfälle förklarar jag att tyska inte är mitt modersmål, med förhoppningen att de ska prata lite tydligare och långsammare. Svaret kommer blixtsnabbt: – Jag har inte heller tyska som modersmål! Jag pratar bayerska! Jaja…
Som sagt, jag bor precis vid Grossecks dalstation och dagen därpå besämmer jag mig för att köpa ett Lungau-kort. Regionen heter så. Kortet täcker flera olika system: Grosseck/Speiereck, Katschberg, Aineck och Fanningberg. Halvdag i ett system och halvdag i något annat, tänkte jag.
Som synes, till skillnad från igår, strålande väder. Vy från Grosseck.
Och med ytterligare en lift kunde man ta sig ytterligare lite längre upp, till toppen av Grosseck.
Nästan åt vilket håll man än tittar, ser man ett annat system. Här borta ligger Aineck. Är det där jag ska åka i eftermiddag?
Här var det breda pister och mestadels gott om utrymme. Fortfarande hårt underlag, så det går undan. Får nog fixa mina stålkanter, så att jag får stopp på mig själv…
Lite snällare berg åt det här hållet. Hade väl nästan kunnat vara i Sverige? Ändå inte, Speiereck ligger 2411 m upp. Så högt upp kommer man inte med någon lift i Sverige.
Vilken härlig pist 🙂
Uff! Vem är det som lagt en sådan brakare? Nähä, en bondgård mitt i backen – på väg ner mot St. Michael.
Väldigt njutbart, men restaurangen vet att utnyttja sitt läge. För en liten kaffe latte fick man hosta upp motsvarande 64 kr. Jag pratade med mina bordsgrannar om vad de tyckte jag borde välja för system för min eftermiddagsåkning och de rekommenderade Fanningberg. Pistkartan ger intrycket av ett ganska beskedligt system, men jag hade hört flera nämna Fanningberg i positiva ordalag, så Fanningberg fick det bli.
Efter några förmiddagstimmar uppe på Speiereck och Grosseck drog jag ner igen till Grossecks dalstation för att ta skidbussen till Fanningberg. I det gula huset bodde jag. Perfekt vad gäller avståndet till liften. T o m en hiss upp om man inte ville kånka skidor i trappan. Konstigt egentligen att jag hade hittade ett sådant läge, med tanke på hur svårt det var att överhuvudtaget hitta någonting.
Hade man skidor i handen var det bara att kliva på postbussen utan att betala. Jag var tvungen att byta buss på vägen och den vänlige chauffören föreslog att jag skule åka med en hållplats extra. Där skulle finnas en bänk där jag kunde sitta och njuta i solen, menade han.
Den sista biten upp till Fanningberg-systemet gick via en riktig serpentinväg. Föraren på bussen jag bytte till hade nog gått i en annan körskola än föraren som lämnade mig på den soliga bänken. Rena rallyt upp. För att addera lite spänning hade just denna buss inte heller några säkerhetsbälten.
Hög tid för lunch. Härifrån såg man över till Grosseck/Speiereck där jag åkte i förmiddags.
Beskedligt eller ej. Det fanns en del svarta pister och jag hamnade även i en svart, brant puckelpist. Där fick jag åka helt själv… Frånsett denna pist som i och för sig var lite kul, var skidåkningen här den bästa hittills. Dessutom var snön jättefin och det gick verkligen att stå på. Mjölksyra till trots, infann sig äntligen det där härliga ruset av både fart och kontroll.
Alla här nere tycks tro att jag är holländare. Men, här gör jag sällskap med en österrikare i liften som i alla fall undrar om jag är tysk eller möjligen holländare. Tuppkammen växte lite.
Per och Kattis är säsongare i år och har sin bas i Zell am See. De hade planer på att göra en utflykt och komma och hälsa på i Obertauern. Per hade nu kollat väderrapporten och  konstaterade att det skulle bli skitväder under söndagen, så någon utflykt blev det inte. Jag hade velat ge Obertauern en chans till, men kände mig väldigt tveksam till hur jag själv skulle göra. Man kan ju faktiskt unna sig en vilodag, när man ska vara ute en längre tid. I bastun dagen innan hade jag pratat med ett tyskt par och till frukosten kom Reiner fram till mig och frågade om jag inte ville göra honom sällskap i Obertauern. Hans fru skulle inte åka. Tvekan blåste bort direkt  och vi hade en jättehärlig dag.
Vädret var precis så djävligt som man förutspått, blåsigt och snöigt och t o m hagelskurar, men bara för väldigt korta perioder. Synnerligen tvära kast. Spännande att ge sig utför i den här snödimman.
En liten stund senare kunde det dock se ut så här…
…eller så här.
Stort tack Reiner för att du fick mig på andra tankar. Vad jag hade ångrat mig om jag hade stannat hemma och konstaterat vilket väder det faktiskt blev.
Vad är nu detta? En flygel mitt i backen. Ett minnesmärke tydlgen över att beatlarna var här och spelade in snöscenerna i filmen Help!. Jag får nog försöka se till att se om den filmen.

Det kan ibland vara lite speciellt att resa själv. Det är t ex inte ovanligt att restaurangpersonal granskar en lite ifrågasättande. – Är du själv? Så var det även här på den enda restaurangen som fanns i närheten, Schialm. Två av tre kvällar fick jag trycka i ett hörn, men den fjärde kvällen var jag inbjuden att göra Reiner och hans fru Pia sällskap. Tack för en trevlig kväll!

Nu var dags att packa väskorna och dra vidare. Mer om det i nästa avsnitt.

Publicerat

Offpist i Kitteljäll

Stockholm-Umeå-Kittelfjäll-Umeå-Stockholm
3-6 februari 2023

– Åker du här varje dag? Hon fattade galoppen, utan närmre förklaring. – Den är alltid sen! Isen var bruten och orden flödade om bussar, vid vilken station man skulle parkera  bilen om man ville ta tåget, slangning av bränsle från bil lämnad över natten i Täljö och om hur man egentligen tänkt med de busshållplatser som förberetts i vårt område. Jag fick dessutom chansen att berätta för mina grannar om min lobbying för en ny järnvägsstation där Svinningevägen passerar Roslagsbanan. – Det vore ju guld! Fler anslöt och nu stod vi med diverse appar och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle ta bussen när den nu inte kom i tid. Liknade lite en hönsgård så som vi höll på att byta sida fram och tillbaka. Slutligen dök bussen mot Åkersberga upp och vi kastade oss över  vägen, men si då dök även bussen mot Kulla vägskäl upp, tjugo minuter försenad, och en av oss bad att få hoppa av och slängde sig över på den. Ett uppiggande litet vardagsdrama 🙂

Med hjälp av SL-appen fick jag så en ny resplan till Arlanda: buss Täljöviken-Åkers Runö, tåg Åkers Runö-Täby centrum, buss Täby centrum-Upplands Väsby, tåg Upplands Väsby-Märsta och buss Märsta-Arlanda. Varför tar jag inte en taxi, frågar jag mig själv. Snålhet? Sport att ta sig fram på SL-biljetten? En ambition att testa mobiliteten med min nya skidväska? Jag ska ju snart ut och tågluffa… Snart är jag dock insjunken i både P1 nyhetsmorgon och podserien P3 historia (kan varmt rekommenderas) och funderar över helt andra saker. Transporten med min ny skidväska som även rymmer pjäxor, hjälm, ryggplatta, kläder mm gick bra. Jag hade försett den med diverse spänband, så jag kan ställa den på högkant och låsa fast den vid någon stolpe eller dylikt utan att den ramlar omkull.

Värre var det på Arlanda. Jag anade i o f s att väskan vägde lite mer än de tillåtna 23 kilona, men det brukar ju inte vara så noga, tänkte jag optimistiskt. – Hallå där! Den där väskan vill vi allt väga, fick jag höra på väg mot inlämningen av specialbagage. – 27,5 kg! Det går inte! Min biljett medgav att jag totalt sett hade rätt att ta med mig betydligt fler kilon, men ingen väska fick väga mer än 23 kg. Av omsorg om lastarna, upplyste mig den nitiske tjänstemannen om. Inget att säga om det. Lät ju rimligt. Men, i nästa sekund erbjöd han mig att betala för övervikten. – OK, så hur var det med lastarnas väl och ve då? Förstå den logiken, den som kan. Lösningen blev att jag plockade ut pjäxorna ur väskan och tog dem som handbagage. Vem vann på det?

Intressant med bagageregler förresten. Egentligen hade jag tänkt boka Norwegian, men de tillät inte att man hade annat än skidor och stavar i skidväskan, så skulle jag flyga med dem hade jag varit tvungen att ta med ytterligare en väska. När jag berättade detta för SAS, så fick jag en förvånad kommentar. – Nä, inte bryr vi oss om vad du har i väskan…

Det är inte bara bussar som är sena. Nu plingade det till i mobilen och SAS låter meddela att även planet är 30 minuter försenat.

Egentligen hade jag velat åka tåg upp till Umeå, men det funkade inte så bra. Två direkta dagtåg och inget som nådde fram tillräckligt tidigt. Men hallå! Var inte Botniabanan tänkt att förbättra kommunikationerna till de norrländska kuststäderna? Ännu sämre på nervägen. Bara ett direktgående dagtåg och inte förrän halv tre på eftermiddagen.

På flygbussen i Umeå fick min Douchebag en kompis (liggande på golvet). Kan minnas fel, men var det inte i serien Prison Break en av karaktärerna fick tillmälet Douchebag? Jag läser att en douchebag är en irriterande typ med en obehaglig attityd. Kanske därför väskan nu faktiskt bytt namn till det mer neutrala Db the Djärv. Nog om denna väska nu.

Och vart är jag då på väg? Det är Friluftsfrämjandet i Umeå som arrangerar en offpist-kurs över helgen. Framme i Umeå fick jag slå ihjäl några timmar, lunch på Rex och sedan biblioteket som värmestuga. Vid 17 var vi ett gäng som samlades på Operaplan för färd i två minibussar upp till Kittelfjäll.

Middagspausen äger rum på Frasses i Lycksele och för första gången sedan gymnasiet (tror jag) får jag se en mjölkautomat och det är t o m en i gruppen som tar mjölk till hamburgaren. Någon springer dessutom in på OK och köper mjölk och vad heter den? Jo, Mjölken. I bestämd form.

Vi förfogar över tre stugor och vaknar upp till en vacker, men iskall morgon, runt -20°.
Temperaturen kryper upp lite under morgontimmarna. Kittelfjäll är ju en lite speciell skidort. Få röda, preparerade pister, men gott om svarta opreparerade nerfarter.
Vi delar upp oss i två grupper. En som ville friåka och en som ville gå kurs. Jag som trodde att vi alla var där för att gå på kurs…
Carl-Henrik blir vår primäre magister. Vi tränar lite allmänna grunder, motorbike, lyft inte på skidan, stå brett, få ett slag i magen och krumma ryggen, luta vristerna mot plösen, kör som du bar på en champagnebricka, kortsvängar, stavisättning, puckelattack. Allt var inte nytt, men jäklar var svårt det är att vänja sig av med en del gamla olater från historisk tid (läs: innan carving). Och motorbike? Håll händerna långt fram hela tiden, så att du är beredd på överraskningar och kan gå till motattack. Vi testade också att åka med lösa pjäxor, att åka och blunda och lita på instruktioner från en som åker bakom eller dragkamp nerför berget, en åker rakt ner och den bakom bromsar med hjälp av kortsvängar och då pratar vi verkligen kortsvängar, utan att lyfta på någon skida. Jag fick inte helt godkänt.
Efter lunch drar vi oss bort mot ravinerna med pucklar. Kul, men efter några åk skriker benen i protest.
Kul med kurs och möjligheten att få finslipa teknik. Men, lika roligt att åka iväg med en grupp och de trevliga sociala kontakt det ger. Här på middag lördag kväll.
Lördagkvällen fortsatte i vår stuga med föredrag om laviner. Ser vi lite allvarligare ut nu? Det var inga feel good-klipp vi fick se. En man hade sin GoPro-kamera påslagen när han själv utlöste och begravdes i en lavin. Man kunde riktigt ta på ångesten fram till dess hans kamrater hade grävt fram honom. Det tog bara åtta minuter, men måste ha känts som en hel evighet. Ytterligare ett klipp visade hur en offpist-åkare utlöste en lavin som begravde både lifthus och helt oanande skidåkare i pisten. Oklart hur det gick för dem. Dessutom fick vi se en bild på hur vår kursledare var ute med en grupp vid Borgafjäll när lavinen gick efter det att deras guide åkt ner i förväg och utlöst en lavin. Ingen skada skedd, men en nyttig påminnelse om att man inte är säker ens med guide med sig.
Gårdagens föredrag och filmklipp var en förberedelse för demonstrationer av de verktyg som står till buds om olyckan är framme: sond, spade och transceiver.
Här har vi hittat en en begravd transceiver. Det var inte helt lätt. Transceiverns signal ledde en som i en båge, vilket kunde vara lite förvirrande. Några av oss börjar fundera över om inte detta med offpist är lite överreklamerat. Som Carl-Henrik uttryckte det: – Lavinerna gillar samma terräng som vi.
Söndagen var betydligt mildare, men bjöd istället på blåsigt väder, så till den grad att en av de två toppliftarna var stängd hela dagen.
Nu gjorde inte det så mycket. Efter några åk med knappliften drog vi oss österut i systemet och adderade lössnö- och skogsåkning till gårdagens träning nerför pucklar. Bara tanken på ”Åh, vilket flyt jag har nu” gjorde att min åkning snabbt förbyttes i en åkstil jag absolut inte hade velat se på film. Lyckades naturligtvis grensla ett träd också, som tur är utan skador på ädlare delar.

Allting har ett slut och vid half fem-tiden begav vi oss tillbaka mot Umeå. Middagsstoppet blev istället i Storuman, men vi var Frasses trogna.

Vi kom fram så sent att det inte gick att ta sig mot Stockholm, så det blev en hotelnatt i Umeå. Det här får man väl säga är produktutvecling, självincheckning i ett obemannat hotell.

Tack Friluftsfrämjandet Umeå för en intensiv, bitvis tuff, men trevlig helg! Visst hade jag hoppats på puder, men vädret går ju inte att råda över. Och lite skönt var det ju att även ni ledare beskrev det som att ni nästan ramlade ut ur bilen med stela ben. Själv kände jag det som att jag knappt kunde gå, med stela och krampande muskler. Lite varm yoga på det så ska det nog att få ordning på benen igen 🙂

Och det där med att resa. Många klagar på att tågen inte går att lite på. Flyget upp var en halvtimma sent och ner 3 1/2 timma sent! SAS!

Publicerat

La península

Rutt: Alicante-Altea-Polop-La Nucia-Guadalest-Xàtiva-Bellús-Quatretonda-El Grao de Gandia-Oliva-Dénia-Oliva-Valencia-Montanejos-Barcelona

Datum: 11-29 november

Detta är det längsta blogginlägget jag presterat. Det tog sin tid att smälta och bearbeta alla intryck. Kanske borde jag ha delat upp det på flera avsnitt, men nu blev det så här. En eloge om du orkar ta dig igenom.

Lise: ”Är du pepp på mer Spanien Pelle får du komma å hälsa på”. Min son Filip och hans flickvän Lise har luffat runt i Europa med sin husbil under några månader och ägnat sig åt framförallt bergsklättring. Det är klart, visst började det suga lite i restarmen igen, när man får en sådan fråga.

Du kanske undrar över rubriken på inlägget. Jag drar säkert lite för långtgående slutsatser, men när jag var på Mallorca nyligen refererade många till det spanska fastlandet som La península, d v s halvön. Jag kom att tänka på alla göteborgare som tjötar om vilken sida av Sverige som är den rätta. Såg månne mallorkinerna ner på sina landsmän på fastlandet, på samma sätt som en del göteborgare fortfarande har en viss aversion mot stockholmare? – Fastlänningarna bor ju bara på en halv ö, vi mallorkiner bor minsann på en hel ö. Var det så de tänkte? Säkert långsökt. Det heter ju dessutom den iberiska halvön, men det är ju mer än fastlands-Spanien. Även Portugal inkluderas ju i den geografiska benämningen. Nog om det.

Äventyret började redan på väg till Arlanda. Bilen tänkte jag lämna hemma och varför ödsla pengar på taxi? Även om man spar tid, så kan man ju faktiskt utnyttja tiden till att sjunka in i en ljudbok. Tre bussar (Täljöviken-Arninge, Arninge-Upplands Väsby och Märsta-Arlanda) och ett pendeltåg (Upplands Väsby-Märsta) skulle ta mig till Arlanda och jag skulle ha att göra i två timmar och en kvart från dörr till incheckningsdisk. Bussarna tog mig delvis ut i charmiga, lantliga miljöer jag glömt bort att jag sett förut, men det blev också lite pirrigt. Första bussen var fem minuter sen, men han kom ikapp tidtabellen. Andra bussen var också ett par minuter sen och jag hade noterat att SL:s reseplanerare föreslagit ett byte från buss till pendeltåg med bara fyra minuters omstigningstid. Nervöst värre när en rullstolsbunden kvinna behövde hjälp två gånger med att fälla ut en landgång när hon skulle på och av. Men, med en knapp minuts marginal stod jag flåsande på perrongen och konstaterade att det här gick ju bra.

Ryan Air hade bytt plan och sätet med det extra benutrymme jag hade bokat och betalt extra för hade omvandlats till ett normalsäte. Läs: Inte plats för mina långa ben. Men, stewarden löste det hela elegant, trodde jag, och anvisade mig en annan plats vid nödutgången. Lugnet varade inte länge. Snart stod en irriterad man och viftade med sitt boardingkort. – Flytta på dig! Det där är min plats. Och inte blev han mindre irriterad när jag hänvisade honom till stewarden. Hans fru protesterade lamt. – Karin, det här tar jag hand om! Stewarden löste det återigen elegant, trodde jag, och anvisade den nu synnerligen agiterade mannen till en minst lika bra plats. Men, det höll inte länge, nu kom en tredje passagerare som krävde den irriterade mannens plats och alla fick återgå till de platser som stod på boardingkortet. Men shit, det kändes som om smockan hängde i luften. Hur kan man bli så arg? Var är det för fel på somliga? Hans stackars fru såg ut som om hon ville flyga ut i cyberspace. Jag fick intrycket av att det inte var första gången hon upplevt den här typen av incident.

Från Alicante var planen att ta en flygbuss till Benidorms busstation och ett stenkast bort skulle sedan tåget eller TRAM som man kallar det, gå den resterande sträckan till Altea. TRAM framkallar ju egentligen en bild av en spårvagn, men det var allt väldigt mycket tåg över det som uppenbarade sig, bullriga, sega, dieselmotorvagnar. I Altea stannade tåget bara något kvarter från det rum jag hyrt via Airbnb. Här skulle jag nu landa lite och invänta Filip och Lises ankomst. Allt gick enligt plan. Det var mörkt när jag kom fram. Den här bilden är tagen dagen efter. Logiken i det tillgänglighetsanpassade insteget förstod jag inte. Jag förmodar att man byggt den extra plattformen, längre bort på den gamla plattformen, för att underlätta ombordstigningen. Men, istället hade man trappsteg upp till den extra plattformen. Och den sluttande rampen upp till den gamla plattformen… Känns som om någonting gick snett i planeringen.
Ahh, landat även mentalt. Ljummen kväll. Underbart.
Första dan hade jag sett fram emot lite sol och bad. Jag bodde ju precis vid stranden. Därav blev det intet. – Här har vi haft sol i ett halvår och så öser det ner samma dag som du kommer, som min Airbnb-värdinna uttryckte det. Samma dag som det öste ner här hörde jag rapporter om värmebölja i Sverige. Vad var egentligen mervärdet med att befinna sig här?
Jag tog mig dock ut och promenerade, men till sist fick jag ta skydd på en restaurang i grannbyn Albir. Restaurangpersonalen berättade livfullt om hur det hade stått vatten ända in i restaurangen vid ett tidigare skyfall. Man försökte nu efter bästa förmåga att täta under entrédörren med hjälp av hopvikta kartonger. Själv satt jag och funderade över hur elbilar tålde översvämningar. Bilarna plöjde ju genom vattnet och skapade t o m svallvågor. Men, så fel jag tänkte. Istället för en elbil var det en vanlig, bensindriven bil som fick motorstopp och orsakade ett milt trafikkaos.
Altea är inte lika brutalt exploaterat som många andra orter längs solkusten, som t ex närbelägna Benidorm. Det vilade fortfarande en viss charm över Altea.
Fast, sedan den här bilden togs har det ju hänt jättemycket. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det en gång var längs den spanska kusten.
Ännu charmigare blir det om man beger sig in i den äldre stadsdelen och tar sig upp till Nostra Senyora del Consol, stadens stora kyrka som tronar över stan. I bakgrunden syns skyskraporna i Benidorm.
Man kan se ner över havet…
… eller ut över bergen.
Så var plötsligen molnen som bortblåsta.
Utsikten från balkongen i mitt Airbnb-boende.
Dagen därpå dök Filip och Lise upp med sin husbil och nu hade vädret återhämtat sig något och i vattnet var det fortfarande en bit över tjugo grader. Även dessa bergsklättrarnördar längtade efter sol och bad, men med en stor portion av måtta.
Nu kunde man faktiskt känna ett mervärde av att vara här 🙂

Siktet var inställt på Bellús, deras nästa bergsklättringsområde. Innan dess skulle det dock bli lite utflykt till Polop och La Nucia inåt landet. Tack Rosie för tipsen!

Polop.
Polop.