Lesbos, Grekland

Lesbos, Grekland
Datum: 26 september-3 oktober

Sedan jag anlöpte Gustavsberg den 25 augusti har jag, förutom någon kortare tur, legat still vid bryggan. Att bo på båt en längre tid, utöver sommartid, är en ny erfarenhet för mig. Fina dagar är det fantastiskt att ha vädret så nära inpå.

En sådan här dag är det härligt med sjötomt. Frukost i sittbrunnen.

Men, det har varit en hel del sura dagar denna höst och då kan det kännas lite lätt instängt efter ett tag. Jag har tagit en vecka i taget, men att jag skulle passa på att resa nu under hösten, innan jag flyttar in i mitt nya hus, det var jag rätt klar över.

Egentligen sökte jag efter en resa till Kreta i november, gärna med någon form av träning inbakat och gärna yoga, det var jag lite nyfiken på. Men, så dök istället en yogaresa till Lesbos upp, med avresa den 26 september. Och så halva priset! Då vaknade ekonomen i mig. Nästa dag var det bokat och klart. Lurade lite över vad haken var, men så här i efterhand kan jag konstatera att det inte fanns någon, utöver då människors oro för Corona och att många kanske inte vant sig vid tanken på att börja resa igen. Och som det visade sig, hade jag haft lite is i magen hade jag kunnat resa ännu billigare.

Vi anlände sent söndag kväll och jag kunde redan då ana att det var ett läckert hotell jag skulle bo på. Det visade sig senare vara invigt för bara några månader sedan., så allt var naturligtvis väldigt fräscht.
Tittut. Var har jag hamnat egentligen? Gryningen bjöd på en vy som inte gjorde  mig besviken.
Här skulle jag nog kunna stå ut en vecka. Jag reste med Apollo och man hade även andra hotell i närområdet. När jag träffade gäster från dessa hotell berättade några hur de gått förbi och lite nyfiket kikat in. Kunde nog ana en viss avundsjuka.
När jag bokade resan hann jag inte kolla så mycket vilket väder jag skulle kunna förvänta mig, men samma dag jag reste pekade väderprognosen på 28° och sedan brydde jag mig inte så mycket om några fler prognoser. Mot mitten av veckan blev det dock blåsigt med stundtals kraftiga vindar från norr. Den bland Medelhavseglare välkända Meltemin, tänkte jag. Men, det höll inte lokalbefolkningen med om. Nordlig vind ja, men det här var en annan lokal, nordlig vind hävdade någon. Meltemin blåser framförallt i augusti, sa någon annan. OK!
Nåja, det gick oftast att hitta lä och förutom under en utflykt till öns norra sida lyste solen frenetiskt från en klarblå himmel.
Hotellet visade sig vara en konverterad f d tvålfabrik och beskrevs som ett boutique-hotell med industriell design med moderna inslag och en autentisk och genuin känsla. Ja, varför inte? Ett av de läckraste hotell jag bott på i alla fall.
Inte många fasader som slår detta.
Nu skulle ju detta bli en aktiv resa. Inte bara sol och bad. Jag skulle lära mig vad yoga var.
Slow flow yoga, funktionell yoga, Yin yoga, Vinyasa yoga och Yoga Nidra (meditationsyoga). Nu kan du det här, tyckte vår yoga-ledare Linda, efter några dagar. Jag hade erkänt min okunskap, att detta faktiskt var första gången jag gick på ett renodlat yogapass. Förutom yoga körde dessutom vår reseledare olika pass, Core, Pilates och Tabata. Men, oavsett vad man kallar det, väldigt nyttigt för en stelnande kropp. Hörde jag någon, förmodligen en man, tänka ”- Mesigt!”? Då säger jag: Våga prova!
Det går ju knappast att tänka sig en härligare miljö att träna i och då blir det ju extra svårt att stå över. Jag vet, alla säger att man ska mjukstarta med träning efter ett uppehåll. Jag vet bara inte hur man gör, det blir lätt från 0 till 100 i ett knyck, så nu har jag också en ömmande kropp. Totalt deltog jag i femton pass under sex dagar.
Att varva med lite simning var i sig skönt, men jag undrar hur de lyckades göra poolen så iskall. Till en del förklarades väl den kylslagna känslan av att lufttemperaturen var hög, men det måste ha gått åt en hel del energi till att kyla ner vattnet till dessa låga grader. Det var betydligt varmare i havet.
Lesbos ligger alldeles intill Turkiet. Som bekant kanske, är förhållandet mellan Grekland och Turkiet inte det bästa. För ett år sedan vet jag att man i Grekland t o m var orolig för att krig skulle bryta ut. Då handlade det om att turkarna letade efter olja och naturgas i ett havsområde som Grekland betraktar som sitt. Sedan har flyktingfrågan gjort sitt till för att spetsa till situationen. Sådana här krigsfartyg kunde man se patrullera en bit ut på havet. En politisk verklighet som stod i bjärt kontrast till den lilla dansk-svenska bubblan vid Hotell Porto Plomari.
Apropå det spända läget mellan Grekland och Turkiet, upptäckte jag att ön där borta i soldiset var den grekiska ön Chios. Där var jag sommaren 1978. Även då minns jag situationen mellan de båda länderna som spänd. Vi kom från Turkiet med båt och skulle hitta en strand, där vi kunde slå upp vårt medhavda tält. Vi fick fatt i en buss som tog oss ut på ön och någonstans i mörkret fick vi för oss att vi skulle kliva av och började gå rakt ut i terrängen mot vad vi trodde var en strand. Så långt var vi nog rätt ute, men halvvägs stoppades vi av en militär som undrade vad vi höll på med. Som jag minns det fick vi förklarat för oss att vi var ute på förbjudet och minerat område. Kan det ha varit så illa? Hade kunnat gå galet i så fall. Vi blev i alla fall eskorterade ut från området och hittade till sist vår strand där vi i mörkret slog upp tältet. På samma strand fick jag sedan solsting, men det är en annan historia…
Hotellet låg emellan två samhällen, den lilla staden Plomari och byn Agios Isidoros. Stranden här i Agios Isidoros sades vara Lesbos finaste och den var naturligtvis väldigt fin. Nu är jag rätt kräsen när det gäller stränder och i ett vidare perspektiv kanske den hade haft svårt att hävda sig. Men, vattnet var kristallklart, solstolarna gratis och här fanns trevliga tavernor och så här sent på säsongen var det dessutom väldigt gott om plats.
Var man än kom fick man ett varmt och vänligt bemötande. Och vilken tillit! Här på tavernan Aphrodite hade mamma problem med kortmaskinen. Det var ju dottern som kunde den och hon var ju inte här idag. – Men, kom tillbaka imorgon och betala…
Gick man åt andra hållet kom man till Plomari. Här var det mer liv och rörelse. En del schabloner om grekiskt leverne bekräftades. Kvinnorna var hemmavid och tjabbade med varandra, medans gubbarna satt på tavernorna och muttrade över en kaffe eller en Ouzo kanske.

Jag kan ju inte tillbringa en hel vecka på Lesbos och bara ha sett hotellet och de två intilliggande samhällena. Ska jag hyra en bil, funderade jag. Vi fick lära oss när vi åkte med transferbussen till hotellet att ön är stor. Ska man köra runt hela ön var det tydligen över 300 km. Nä, efter en sommar då jag jagat upplevelser och varit ansvarig för att hitta en intressant seglingsrutt åt både mig själv och mina gastar, bestämde jag mig för att bara sjunka ner på en bussutflykt och låta Apollo ta mig till några sevärda platser. – Titta vänster. – Till höger har vi… Perfekt! Turen skulle gå till tre greske byer, som vår danska guide uttryckte det.

För säkerhets skull tog hon det även på engelska, så att vi svenska språkidioter skulle begripa. Pinsamt att det ska behövas. Ska vi behöva undervisning i danska i skolan eller hur ska vi svenskar förmå oss att förstå våra grannars språk, åtminstone lika bra som de flesta danskar förstår svenska? Med undantag för danskars svårigheter att förstå skånska då (märkligt nog). Jag känner mig väldigt mycket som skandinav och en viktig del i denna identitet är ju att vi kan kommunicera med varandra på våra egna språk. Dansk er ju desuden et så smukt sprog. Ursäkta, tillbaka till ämnet.

De tre ”greske byer” vi skulle besöka var i alla fall Agiasos, Petra och Mollivos Låt er inte konfunderas över stavningen av ortsnamnen. De tycks förekomma i alla möjliga varianter.

På vägen fick vi dessutom lära oss at det finns ca 11 miljoner olivträd på ön. Vilken stackare hade gått och räknat dem? Det var lätt att se att en hel del av dem växte väldigt oländigt. Många på ön får nog mycket att göra nu trots att turistsäsongen lider mot sitt slut. Skördedags i slutet av oktober. Hamnade en stund på mina egna tankespår: Hur stor är egentligen arbetsinsatsen per oliv? Är det verkligen en lönsam verksamhet att odla oliver? Man får väl hoppas att kalkylen ser OK ut. Ett tips förresten: Var noga med att skruva på korken på olivoljeflaskan och förvara inte oljan bredvid spisen. Syret respektive en för hög värme förstör oljan.

Även valnötter är tydligen stort på Lesbos. Hade man t o m Greklands största skogar av valnötsträd på Lesbos?

Vi åkte igenom samhällen vars gator definitivt inte var gjorda för stora turistbussar och däremellan gick färden på smala slingriga serpentinvägar och ibland var bussen så otäckt nära stup att man helst valde att titta åt ett annat håll. Ett under att det inte sker fler kollisioner eller att bakhjulen inte hamnade utanför vägkanten. Fast, längs vägen fanns rikligt med små miniatyrer av kyrkor. Var detta minnesmärken efter förolyckade?

Visste ni förresten att begreppet lesbisk kärlek anspelar på Lesbos? Det var den kvinnliga, antika poeten Sapfo som levde på Lesbos som skrev kärleksdikter riktade till en kvinna.

Första anhalten var Agiásos, en liten bergsby som inte minst var känd för sin kyrka som började byggas redan 1170. Insidan fick man bara besöka, inte fotografera.
Min behållning av besöket var dock främst byns vackra läge på bergssluttningarna, de kullerstensbelagda små gatorna som löpte i ett virrvarr och den harmoniska stämningen.
Förutom en mängd caféer fanns det gott om konst i form av keramik och träarbeten.
Även här var både turistsäsong och skollov över. Ungarna såg ut som om de var på väg hem från skolan.
Agiásos ligger på sluttningen av Mount Olympos, ca 475 m över havet (ej att förväxlas med Greklands högsta berg med samma namn).

Inte många minuter kvar. Hade gärna stannat längre här. En timma fick vi på oss att strosa runt och ta en fika.
Nästa stopp var Pétra, vars största sevärdhet var kyrkan som låg på en hög klippa. 114 trappsteg fick man ta för att komma upp. Om jag nu minns rätt, var det tydligen en sjöman som fick en uppenbarelse på klippan och därmed fick för sig att han skulle bygga en kyrka där. Tockna idéer. Men, har man inte att göra, så skaffar man sig.
Här fick man fotografera, men inte använda blixt. Stolarna såg ut att vara gjorda för att inte vara bekväma. Ingen får somna.
Kommer ni ihåg alla taxistolpar som fanns förr i Sverige? De hade egna telefonnummer, så var det för lång väntan i kön till taxiväxeln kunde man chansa och ringa direkt till en stolpe. Jag hörde plötsligt hur det ringde någonstans. Frestad att svara när jag hittade telefonen. Ett under att telefonen fungerade. Den ser ju inte direkt IP-klassad ut.
Vad är det med Grekland och katter? Visst såg man en och annan hund också, men katterna fanns precis överallt, även inne på vårt hotellområde som ju annars var rätt väl inkapslat. Mitt intryck var att de var vilda, men överallt tycktes man ställa ut mat till dem. Och vad vilda hundar anbelangar tycktes katterna inte ta någon större notis om dem. Hundarna tycktes också oftare gå i koppel än vara vilda.
Ingen kö av spekulanter…
Svårt att bestämma sig för rätt nyans eller beboddes huset av familjer med starka, stridande viljor?
Det här var lite överraskande. Inget papper i toan. Liknar mina instruktioner på båttoan. Det här var en vanligt förekommande toainstruktion, ändå tog det ett tag innan jag riktigt tog in vad stod. Det kan inte gälla mig eller hur tänkte jag?
Det var väl inget fel på Pétra. Fin utsikt från kyrkan, men kanske inte värt en omväg ändå.
Sista anhalten var Mollivos. Det däremot, var en fin liten stad som klättrade upp längs sluttningarna mot slottet som låg allra högst upp.
Nu började det kännas lite svalt och en lite höstlik känsla smög sig på.
Gränsbevakningen mot Turkiet som ligger på andra sidan sundet. Innan jag reste till Lesbos var det enda jag hade hört om ön, problemen med de stora flyktingströmmarna och de svåra förhållandena i flyktinglägret Moria. Det beskrevs av Läkare utan gränser som det värsta flyktinglägret i världen och en FN-representant lär ha uttalat sig som att det var att likna vid återupprättandet av koncentrationslägren. Förra året brann det upp och om jag förstått det rätt står fyra afghanska män åtalade för att ha tuttat på.
Under min vandring uppför berget stöter jag på tre svenskar som jag först trodde att de åkt med samma buss som jag, men mor, dotter och dotterns bästis var här på egen hand. Mamma och dotterns bästis hade åkt hit för att hälsa på. Dottern arbetade som volontär i flyktinglägret. Jag läser nu att Moria-lägret tycks vara stängt, d v s det måste ha brunnit  ner helt och hållet, så jag antar att hon arbetade i det läger som heter Kara Tepe. Dottern berättade i alla fall att många tusen släppts vind för våg och nu driver omkring på bl a gatorna i Aten. Grekerna gör tydligen numera s k push backs, d v s tar motorerna från flyktingbåtarna och generar vågor som föser dem tillbaka mot Turkiet. Allt enligt dottern.
Staden kröns av slottet Mithymna. Tyvärr hade slottet stängt för dagen, så vi fick nöja oss med att beundra det på utsidan. Det finns kopplingar till Achilles (han med den sårbara hälen) och trojanska kriget, men vad som är myt och verklighet är jag inte människa att reda ut. Jag trodde allt detta var sagor och gudar, men jag läser att det finns historiker som tycks mena att det finns vissa kopplingar till verkligheten.
Nere i den idylliska hamnen morsar jag på en grupp gränspoliser. Vilken verklighet de ser och upplever jämfört med restauranggästerna i hamnen, tänker jag. Sjöpolisens båt är märkt Frontex, d v s EU:s kustbevaknings- och gränskontrollorganisation.
Hösttomt på uteserveringarna i hamnen. Nu var det riktigt ruggigt. Både vindtät jacka och tröja åkte på.
Ännu blommade det dock.
Vi var några stycken som tog oss upp från hamnen och intog middag, visserligen utomhus, men i lä för vinden.
Veckan började lida mot sitt slut och på södra ön härskade fortfarande värmen. Söndag var yogafritt, så istället har jag nu anslutit mig till Padeldrevet. Ibland tänker jag att man ska gå sin egen väg och inte göra som alla andra. Men, så finns ju nyfikenheten där. Hur kan Padel ha vuxit så explosionsartat? Man kan väl lika gärna spela riktig tennis, squash eller pingis? Men, nä! Det här var ju jättekul! Någon som vill spela med mig?

I skrivande stund har jag hunnit hem igen. På ett sätt var en vecka lagom, men med regnet smattrande mot rufftaket kan man undra vad man har i Sverige att göra just nu. Jag får trösta mig med litet grekiskt vin och påminna mig om minnena av de ljumma, vackra kvällarna.

 

Klaipėda-Gustavsberg

Rutt: Klaipėda-Liepāja-Ventspils-Roja-Rīga-Lauterhorn (Fårö)-Nynäshamn-Gustavsberg
Datum 14-25 augusti

”- You may leave”, löd beskedet från den litauiska kustbevakningen. När vi kom till Klaipėda ropade de upp oss på VHF-radion för att förhöra sig om hur många vi var ombord och hur länge vi tänkte stanna. Covid visade man inget intresse för, däremot ville man att jag anmälde mig när vi lämnade Litauen. Klaipėda är ju den enda egentliga hamnen i Litauen, så det blir lite same, same.  OK, jag får alltså lämna landet. Vad hade fått dem att lämna ett motsatt besked och vad hade jag gjort då? En tanke att leka med ett tag…

Det började bli höst när vi lämnade Klaipėda. Temperaturen under den här etappen sjönk successivt och vädret blev mer lynnigt. Värmaren kom till användning vid ett par tillfällen. Nya gastar var Johan och Nina. Johan var med och seglade i Norge 2019, men Nina var en ny bekantskap. Fortfarande inte riktigt klar över hur hon hittade mig och Aquileja. Även Marie skulle ha varit med, men hon fick vända i Litauen och flyga hem för läkarundersökning.

Bron ut från vallgraven i Klaipėda öppnade en gång i timmen, så vi passade på att ge oss ut innan vi var helt klara och förtöjde en stund precis utanför.
Så är vi på väg mot dagens mål, Liepāja i Lettland. Det ser ju ut som om det fortfarande är tidig morgon, men skenet bedrar. Klockan har hunnit bli runt tio.
Ute på havet möttes vi av ganska rejäl sjögång, framförallt nära land där det var lite grundare vatten. Johan däckade snabbt. Tack Ewa för att du lämnade kvar dina SicSacs. De kom väl till pass.
Nina är fortfarande pigg, men snart trillade även hon dit, så seglingen fick jag sköta själv en stor del av tiden. Men, så har jag ju min reservgast Helmut (autopiloten) som kan rycka in.
I Liepāja lade vi till i, vad jag förstod, var en sprillans ny gästhamn. Inte så charmigt kanske, men mitt i stan.
Åtminstone var det arkitektritade hamnkontoret med tillhörande serviceanläggning sprillans nytt. Elegantare hamnkontor har jag inte sett så många av. På begäran tränade oss hamnkapten i hur stadens namn ska uttalas. Liepaaaja. Därav strecket över a.
Alldeles bredvid låg det spektakulära och moderna konserthuset. Inga konserter dock.
Alldeles i närheten såg det istället ut så här. Stan såg relativt fattig ut, även om man här och var kunde få ett helt annat intryck. Lite typiskt inte bara här, utan för hur det kan vara på flera håll i Östeuropa.
Besättningen var lite tagen efter gårdagens sjösjuka och det skulle dessutom blåsa en hel del, så vi bestämde oss för en oplanerad vilodag. Vad passar då bättre än att åka på sightseeing med stadens enda spårvägslinje.
Den förra bilden visar hur en spårvagn i Östeuropa ofta ser ut, men här fanns också ultramoderna spårvagnar som ibland rullade i bjärt kontrast förbi områden av äldre snitt och i förfall.
Vid den södra ändhållplatsen möttes vi av typisk förortsarkitektur av öststatssnitt. Men, också enstaka exempel på hur det kan se ut när man piffat till det lite.
Ofta tycks dock pengarna bara räcka till att lappa och laga.
Den nordiska närvaron kunde synas på lite olika sätt, t ex genom, norska Narvesen som för övrigt har samma norska ägare som ”svenska” Pressbyrån.
Är danska Jysk en värdig representant för skandinavisk kvalitet?
Nåväl, vi slänger sådana tankar över ända och sätter kurs mot stranden. Då snubblar vi förbi vad som ser ut som ett relativt nybyggt och fräscht område.
Liksom detta lite äldre, men uppfräschade område. För ju tankarna till, tja, vad sägs om Årsta?
Strax ramlar vi ut på Surfers’ paradise.
Tjolahopp!
Inte så varmt att man blev riktigt badsugen.
Jag låg en gång i Askfatshamnen (Dalarö) och bredvid hamnen fanns ett inte allt för stort område för kite-surfare. Det såg jättetrångt ut och förutom en viss oro för att en surfare snart skulle landa ner i min sittbrunn, förundrades jag över att de inte trasslade in sig i varandras skärmar och linor. Här såg det ut som om det skulle sluta illa, men i sista stund (tyckte jag i alla fall) gled de elegant ifrån varandra. Kolla hur de dessutom surfar nästan uppe på sandstranden.
Röd flagg …
… och 13 m/s. Skönt att vi höll oss på land idag.
Min son Filip var fågelskådare under en tid och gissade på kärrsnäppa. Något bättre bud?
A room with a view…
Likheten med snödrivor är påtaglig. Och vad är egentligen bäst, att sopa eller skotta?
Ja, varför gå över ån efter vatten? Paradise 0 km.
Restaurangmaten var väl något billigare än i Sverige, men med tanke på att den lettiska medellönen ligger på 932 € per månad (2021) att jämföra med 2 802 € för Sverige (2020), kändes det ändå som rätt dyrt. Ändå fanns det gott om välbesökta caféer och restauranger. Siffrorna kommer från Wikipedia, så då måste det ju vara sant.
Aldrig sett något liknande. En hund i rullstol! Enligt husse hade hunden plötsligen en dag inte kunnat resa sig på benen. Hunden verkade tämligen obekymrad och sprang glatt fram och tillbaka.
Det visste vi inte då. Men, i de tre större städer vi besökte i Lettland var ett genomgående kännetecken de många och fina parkerna.
Det var också gott om offentlig konst. Här stannar vi till och morsar på en glad televerksarbetare.
Vi vandrar vidare och fascineras över kontrasterna. De som bor här tjänar nog mer än den lettiska medellönen.
Nergånget, men med en möjlighet att renovera så småningom. Tänk om blindstyrena i Sverige som lät riva så många fina miljöer inte haft så gott om pengar.
Ett steg i taget. Verandan är ju det första som möter en, så varför inte börja med den.
Ett slott? Nej, Liepājas första gymnasieskola.
Vad ska man egentligen tycka om en stad som har så olika ansikten? Intrycken gör mig lite förvirrad. Som helhet, vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte.
Vi begrundar frågan över en fika.
Jag hoppar på spårvagnen igen. Vid järnvägsstationen går alla av. Utom jag. Vet de något som jag inte vet? Jag hamnar till slut ute i ett industriområde, åker tillbaka och kliver av där alla andra går på, för att ta en promenad in till stan igen.
Kyrkan, torget och järnvägsstationen. Har man inte sett detta har man inte mött stadens själ. Av besöket på järnvägsstationen drar jag slutsatsen att Liepāja inte är någon riktig hot spot. Ett av dagens två (!) tåg från Rīga är på ingång.
Sovjetiskt snitt, vågar jag nog påstå. Ingen låggolvsvagn direkt. Äldre fick kämpa för att ta sig upp eller ner. En hel del passagerare baxade ombord cyklar, vilket man inte gjorde utan ansträngning och en hjälpande hand.
Jag vandrar vidare in mot stan och båten. Det vore kul att komma tillbaka om tjugo år för att se hur man förvaltat sina oslipade diamanter.
Gamla utedass? Eller bara förråd?
Vi lämnar Liepāja åt sitt öde och kastar loss tidigt, 05:35 enligt loggboken. Nu ska vi norrut, så långt vi orkar och hinner.
Johan har stärkt sig med ett sjösjukeplåster (Scopoderm) och m h a plåstren klarar han resten av seglingen utan sjösjuka.
Nina hade inte förberett sig mot sjösjuka, men fick ett plåster av Johan. Så småningom blev hon dåsig och gick ner och la sig. Dåsighet är en av de kända biverkningarna med Scopoderm.
Någon varning för åska hade vi inte uppmärksammat när vi kollade väderrapporterna, men åskade och blixtrade gjorde det. Är det något jag tycker är läskigt på sjön, så är det just åskoväder. Jag hängde upp åskledare på vant och stag och lät de släpa efter i vattnet. Nyttan med dem är omdiskuterad och kanske har de främst en placeboeffekt. Så mycket mer kan man dock inte göra, utom möjligen att be till högre makter att blixtarna slår ner någon annanstans.
Come and hit us! Efter någon timme var ovädret borta, åskledarna plockades bort, Nina vaknade till och var helt omedveten om dramatiken i sittbrunnen. När ovädret pågick kunde vi, näst intill i realtid, följa blixtnedslagen på en app (Blixtvakt) och se hur ovädret rörde sig. Det lugnade oss lite då det tycktes röra sig parallellt med vår kurs. Vad som syntes vara så nära visade sig också ligga ganska långt ut till havs, ungefär mitt emellan Gotland och Lettland. Att bedöma avstånd till moln, hur gör man det?
Vinden tilltog under dagen och när vi var i höjd med Ventspils och kämpade med jippar i 14 m/s kom Riga rescue radio ut på radion och varnade för byar på upp till 18 m/s. Då gick luften ur oss och vi bestämde oss snabbt för att gå in i hamn i stället för att gå vidare.  Ventspils gästhamn tävlar om pallplatsen i grenen minst charmiga gästhamn under denna segling.

Jag vet att jag har läsare som inte är seglare och att jag förmodligen använder en hel del facktermer som inte är begripliga för gemene man. Jippa gör man när man har en akterlig bog (vinden akterifrån eller snett akterifrån) och man vill att vinden ska komma in från babord i st f från styrbord eller vice versa. Vid högre vindhastigheter blir det en kraftig påverkan på rigg och segel så det gäller att stå på tå och att styrman och framförallt storsegelskotaren är samtrimmade.

Men, på plussidan i protokollet står det att hamnen ligger ett stenkast från stranden och nu var vi, åtminstone jag och Nina, badsugna. Så här i efterhand förvånar det mig lite. Var det så varmt?
Det var det nog. Det var uppenbarligen fler som var badsugna. Ser lite lustigt ut med fartyget i bakgrunden. Som om det kört rakt upp på land.
Nu var vi rätt utsvultna och gick in mot stan med siktet inställt på första bästa restaurang. Nina hade upptäckt att det jammades jazz utanför konserthuset och ville prompt gå dit, så så fick det bli.
Och som tur var fanns det mat i lokalen bredvid.
Letterna påminner oss om att de är duktiga på bob sleigh. Jag har inte haft en tanke på att Lettland ägnar sig åt vintersporter, men naturligtvis är det så. I Ventspils finns t o m en konstgjord skidbacke.
Morgonen därpå sticker jag ut på en kort cykeltur för att få en lite bättre bild av stan än gårdagens promenad fram och tillbaka till stan. Kvällen innan fick jag intrycket av att ett större välstånd i Ventspils jämfört med Liepāja. När jag cyklar genom gatorna ute vid hamnen är jag inte lika övertygad längre.
Svårt att föreställa sig att de bor människor här, men så verkade det.
Ju närmare centrum man kom, desto finare blev det.

Jag trodde att Ventspils var den större av städerna Ventspils och Liepāja. Fel, fel, fel. Ventspils har tydligen bara ca 34 000 eller 42 000 invånare och Liepāja har 70 000 eller 90 000 invånare, beroende på källor.
Stadens mitt med torget och marknaden.
Jag läser att Stena Lines trafik Nynäshamn-Ventspils växer kraftigt. För mig var det en nyhet att linjen överhuvudtaget fanns, men den har tydligen flutit på under ett antal år.
Ventspils ligger vid floden Venta och stadens namn betyder bokstavligen ”slott vid Venta”, d v s detta slott som byggdes på 1200-talet av den livländska orden. Begreppet Livland känner vi ju igen även från den svenska stormaktstiden. Sverige behärskade ju Livland, d v s en del av nuvarande Estland och nuvarande Lettland.
Jag cyklar ut ur stan och låter bilderna tala för sig själva.

Hade detta hus varit i samma skick som huset på nästa bild när den nuvarande barnfamiljen köpte det? Fast barnen kanske inte var födda då. Växlade några ord med dem när de kom ut på gatan, fast den frågan ställde jag aldrig.
Vad hade det stått i en svensk mäklarannons? Hus med potential?
Innanför stranden finns en stor, vacker park med ett friluftsmuseum tillägnat fiskerinäringen. Som en del av detta finns även denna lilla järnväg med ångtåg som en rest av en bana bygd under första världskriget av tyska armén för att förbinda Ventspils med fiskebyar längs kusten. Muséet började anläggas 1954 och öppnades 1962, d v s under kommunism med knappa resurser som jag trodde spenderades på helt andra saker än att tillgodose människors behov av förlustelse och avkoppling.
Tyvärr hann jag inte ta någon tur.
Som en del av denna satsning finns även en utställning runt om i parken av jättelika ankare.
Som jag nämnde tidigare stötte vi på en hel del offentlig konst i både Liepaja och Ventspils, men varför dessa kor? De dök upp i olika skepnader runt om i hela stan.
En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde, på havets vågade, vågade våg, så skummet yrde… Vid lunchtid blev det dags att lägga loss – i regn. Men, det är bara att bita ihop och med lite sång blir allt uthärdligare 🙂
Se där vad lite sång kan hjälpa. Några timmar senare var regnmolnen försvunna, vinden hade mojnat och vi kunde duka upp till middag i sittbrunnen.. Jag skickar en bild till min son Filip och påminner honom att han passerade denna plats tolv år tidigare. Det kommer jag mycket väl ihåg. Ser betydligt lugnare ut nu, replikerade han. Den gången seglade vi med en sex-sju knops fart för bara riggen. Då, 2009, blåste det så att det räckte och blev över. Nästa gång jag passerade samma plats, 2016, på väg från Runö till Fårö, var det så lugnt att jag kunde sätta spinnakern på egen hand. Kontrasterna är stora när det gäller havssegling.
Vi rundar Kolkas fyr som markerar uppgrundningarna utanför Lettlands nordligaste spets på landet som vetter ut mot Östersjön. Nu är vi äntligen i Rigabukten. Rigabukten är dock väldigt stor och vi hade beräknat att vara framme till midnatt i nästa hamn, Roja. Bäst att varsko hamnkapten om vår ankomst. Den äldre generationen pratar oftast knackig engelska eller ingen alls och jag var inte helt övertygad om att vi förstod varandra. – I write you ten o’clock. Öhh, jaha. Vad menade han med det? Tänkte han skicka ett mess för att berätta var vi skulle lägga oss? Nåja, vi var välkomna, så mycket hade framgått.
En stund senare ser vädret annorlunda ut. Vinden tilltar och mörkret lägger sig så sakta. Vi har pinkryss ner mot Roja.
Jaha, var det här vi hamnade konstaterade jag när jag nästa morgon stack ut huvudet ur ruffen. Vi lade till 1:20. Jag får medge att det var lite pirrigt att pricka öppningen mellan pirarmarna i den tilltagande sjön och friska vinden. Det var dock gott om utrymme, men väl inne blev det knepigare. En obelyst röd prick som saknades i sjökortet dök upp från ingenstans, vi hade nog bara en meters marginal från att kollidera med den. I mörkret fick jag inte ihop kartan med verkligheten. Det som enligt kartan utgjorde inloppet såg ut som om det var bebyggelse och kaj. Det som ute på havet såg ut som en gatubelysning var i själv verket en slags sektorfyr och den tycktes vilja leda oss upp på land. Av annan belysning blev vi bländade. Den hamnbassäng som på kartan låg åt styrbord, såg ut att ligga rakt fram och när vi upptäckte några andra segelbåtsmaster såg de ut att ligga på vänstra sidan av hamnbassängen. Enligt hamnkaptenen låg gästhamnen till höger. Många synvillor i mörkret och en intressant erfarenhet. Långsamt, långsamt rörde vi oss framåt, osäkra på vad vi såg. Men, så plötsligen, en blinkande lampa. Talking to us? Var det hamnkapten som var uppe mitt i natten för att leda oss in? Minsann. – Ni är tre timmar sena muttrade han, när vi lagt till, men ändå vid gott mod och mycket vänlig. Jag brukar inte drälla dricks omkring mig utom när det händer något extra. Vi var alla överens om att detta var ett sådant tillfälle.
Nina hade flera gånger påpekat att vi inte såg några andra segelbåtar ute på havet. Var det möjligen något som adderade till den oro hon byggde upp inom sig? På väg ner mot Roja upptäckte vi dock på AIS:en att vi hade sällskap av en annan segelbåt, Marco Polo. Så Roja fick två gästande båtar detta dygn och båda anlände nattetid. Lite udda. Det visade sig vara en polsk båt som var på hemväg från kappsegling i Tallinn. Varför den tog omvägen via Roja kan man ju undra.
Hur svårt kunde det här vara? Lite dagsljus och så ser allt så självklart ut.
Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades lirka mig in här mitt i natten.
Hamnkapten gjorde sig ingen brådska att kassera in hamnavgiften. – Det ska blåsa hårda vindar imorgon, så ni blir väl kvar här under dagen. Det här är inte vad man vill mötas av när man öppnar väderprognosen. Visserligen prognosen för byvindar, men ändå.
Och var är den vinden undrade jag och Johan när vi gick längs vattnet… Windy har blivit min favorit för vindprognoser. Är det kanske så att Windy överdriver vindstyrkorna? Nåja, bättre safe than sorry, men det började allt mer kännas som en kamp att ta sig till Riga. Var Riga värt detta besvär?
Istället fick vi ägna oss sightseeing av Roja och det gick ju rätt snabbt. Det var en liten håla. Den f d lilla fiskaffären tycktes utkonkurrerad av de två större livsmedelsaffärerna som låg en bit bort. Även här har småskaligheten hunnit få sig en törn.
Roja bestod mest av egnahemsbebyggelse.
Vissa bodde bättre …
… än andra.

Dagen därpå skulle det fortfarande blåsa en hel del, men enligt prognosen skulle det vara lugnare närmast land, så vår taktik till en början blev att hålla oss där. Så småningom vek vi dock av från land, då vinden inte var så kraftig som befarat och då fick vi komma alldeles inpå regnbågens guldkista.  Det tog ett tag innan jag fick upp kameran, men man kan fortfarande ana en gyllene nyans på vattnet.
Skönt med frivakt.
Helmut störs inte så mycket av spöregn.
Äntligen var vi så i Riga. Trodde vi ja. Staden låg ytterligare nio sjömil upp längs floden Daugava. Vi kunde faktiskt segla i stort sett hela vägen in, men mot slutet blev vinden väl svag. Daugava eller Dyna på äldre svenska, var en viktig led för vikingarna att ta sig till Konstantinopel. Vad fjuttig vår segling ter sig i jämförelse.
Det var väl det vi trodde, att Swedbank gräver guld i Baltikum. Svart guld kanske? Det är väl inte för inte som regnbågen väljer att dimpa ner på deras huvudkontor. Eller har man kommit tillrätta med penningtvätten? Imponerande byggnad i alla fall. Kallas för Solstenen.
Väl framme släppte Nina bomben. – Jag hoppar av här. Det här med havssegling är inte min grej. En halvtimma senare har hon lämnat båten. Johan som hittills mest druckit alkoholfri öl ombord, behövde en riktig öl nu.
Nu skulle Riga få bekänna färg. Var staden värd denna omväg?
Lettlands motsvarighet till Dramaten. Inte helt olik.
So far, so good.
I en av Gamla stans gränder hittade vi slutligen vår restaurang, rekommenderad av den unge och trevlige hamnkaptenen, The Good Father. Påverkade kanske av att vara en ”man” mindre i besättningen, slog vi på stort och beställde den dyraste köttbiten de hade på menyn. Eller så var det kanske bara en känsla av triumf av att äntligen ha nått Riga. Maten var i alla fall helt grym.
Båten låg i City yacht club. Lugnare där än tvärs över älven och värt besväret att gå över bron in till stan, enligt ett holländskt par vi låg granne med i Klaipėda.
Min cykelhjälm blir ofta kvar i båten när jag är ute och cyklar. På semestern händer ju inga olyckor eller hur? Men, i Riga hade man behövt ha den på sig som gående för att skydda sig mot cyklister och allehanda elskoterförare. Upplevde det som att jag redan varit millimeter från att bli påkörd vid några tillfällen.
Fel torg och fel kyrka (bakom oss). Vi skulle hänga med på en stadsvandring och letar efter samlingsplatsen.
Där var de. Vi samlas framför St Peterskyrkan. Det första vi får lära oss är att alla manliga namn avslutas med s på lettiska. Vår guide hette således Toms, inte Tom. Förutom av mig och Johan bestod gruppen av ett turkiskt par, mor och dotter från Litauen och en fransman.
Jag undvek att berätta för det turkiska paret att vi under sjuttiotalet kallade turkarna i Sverige för svartskallar. Här hade dock begreppet svartskallar en annan innebörd. Det var en fin tysk orden för ogifta köpmän inom Hansan och detta var deras hus i Riga, Svartskallarnas hus (Schwarzhåupterhaus). Under kriget förstördes byggnaden av tyskarna och resterna sprängdes sedan av kommunisterna. Inför 800-årsfirandet av Riga byggde man under sju år upp huset på nytt. Rätt fantastiskt.
Falsk marknadsföring enligt vår guide. Något sådant som ett litauiskt eller lettiskt kök existerade inte enligt denne. Matkulturen bygger helt och hållet på tysk tradition. Litauiska dottern höll med, möjligen med en viss reservation. Jag passade på att fråga om man kunde tala om något som skilde Litauen och Lettland åt, förutom språket. Det var tydligen en svår fråga för han blev oss svaret skyldig. Det jag själv noterat i både Litauen och Lettland var att man i situationer då vi är vana vid att säga hej till varandra, inte verkade känna sig bekväma med att hälsa. Man tittade hellre bort.
På den här gatan, Mārstaļu iela, fanns det mycket spännande. Reformation Church, den lite lila byggnaden var stängd nu, men sovjeterna gjorde om kyrkan till inspelningsstudio och ett för den litauiska mamman välkänt skivbolagsmärke hade sitt ursprung här. Länge fram på gatan ligger Lettlands fotografiska museum där det visades en utställning om Minox-kameran som tillverkades i Lettland. Ofta uppfattad som en spionkamera och en sådan kamera borde man inte ertappas med av sovjeterna, då låg man pyrt till enligt vår guide.
Peitav-Shul är den enda synagogan i Riga som överlevde kriget. Toms teori var att placeringen var lite udda, inklämd bland övrig bebyggelse och att det bidrog till att den överlevde förintelsen.
Inte Hard Rock Café, utan Rigas eget Rock Café.
Ser ni djuren skapade av strukturen i fasaden? Spännande, modernt hus som smälte väl in i den äldre bebyggelsen.
Richard Wagner bodde i Riga. Fick lära mig att han förutom att komponera musik även var spelberoende av annat slag, än av musik. Han lär ha kommit till Riga p g a sina spelskulder och sedan lämnat staden av samma skäl. Sant eller skröna? Malin, hur mycket känner du till om Wagners liv och leverne?
Ryska teatern i Riga, etablerad 1883. Minns inte att guiden nämnde något om denna institution. Överhuvudtaget kändes det som han värjde sig för frågor om ryssarnas status i Lettland. Här är de ju betydligt fler än i Litauen, hela 34 % av befolkningen har ryska som modersmål.
Katthuset. Som en liten hämnd för att inte ha blivit upptagen i hantverksföreningen eller skrået lär ägaren till detta hus ursprungligen ha vänt katten med rumpan mot det hus där sagda förening hade sitt säte. Först när han blev upptagen som medlem lär han han vänt rumpan åt ett annat håll. Sant eller inte, myten är populär och lär ha bidragit till att katten är Rigas inofficiella symbol.
Random trevlig gård.
Ser ni skotthålen? De lär nog få sitta kvar som ett minne av sovjeternas försök att ta över det lettiska radiohuset, för att förhindra den andra, lettiska frigörelsen. Första gången man proklamerade sig som en självständig stat var 1918 då man bröt med Tyskland och den 21 augusti 1991 blev man en självständig stat igen, då fria från rysk ockupation. Vi var således där på trettioårsdagen, vilket uppmärksammades med bl a musik runt om i stan.
Föga förvånande är Riga med på UNESCOS världsarvslista.
Lido, inte särskilt syndigt, utan en restaurangkedja med ovanligt trevlig utformning.
Är det där gott, frågade jag ett par framför oss i kön. Soppan alltså. It is interesting fick jag till svar. Jag var ju bara tvungen att prova. En jättegod variant av rödbetssoppa.
Elbilar hade särskilda registreringsskyltar med ljusblåa tecken. Med en sådan skylt hade man rätt till gratis parkering.
1621 blev Riga Sveriges största stad och det var ju naturligt att då fråga guiden om svenska minnesmärken. De var tydligen lätt räknade. Riga är helt dominerat av minnen från tyskarnas liv och leverne i staden. Fast när svenskarna erövrade Riga var det polacker man körde på porten. Apropå port fanns denna port som gick under namnet Svenskporten.
Vår guide tyckte att man skulle ta en spårvagnstur för att se mer av Riga och rekommenderade särskilt linje 11 mot Mežaparks.
Det var varierande vyer, men ju längre ut man kom desto burgnare områden. Längst ut fanns just den stora parken och rekreationsområdet Mežaparks.
På väg in mot stan igen…
Som jag nämnt tidigare verkade ett kännetecken för de tre lettiska städer vi besökt vara deras fina parker. Den tidigare vallgraven, numera stadskanalen, började redan på 1800-talet göras om till ett parkområde.

Var inte Frihetsmonumentet en nagel i ögat för sovjetregimen? Det restes som ett minne över de stupade under oberoendekriget 1918-20 och är en viktig symbol för frihet och självständighet.
Ännu en av dessa broar där kärlekspar hängt upp sina hänglås och slängt bort nyckeln, en symbol för evig kärlek.

Man tager vad man haver. Lördagskappsegling på Daugava.
Även optimistjollarna var ute och kappseglade. Kändes lite hemtamt. En massa föräldrar som är engagerade i sina barns segling.
Nyfiken i en strut: – May I ask, what is going on? We are getting married. Ett tag poserade man framför Aquileja. Jag kanske borde ha tagit bort handduken…
Guidens tips om man ville lyssna på musik: Ala Folk Club. Men, ni måste ha era Covid-pass med er, annars släpps ni inte in. Mycket riktigt, vid entrén skedde en noggrann kontroll och Johan som först visade fel dokument, nekades inträde, tills han fattade vilket dokument han skulle plocka fram. Musiken? Rockabilly. Riktigt trevligt med framförallt en entusiastisk keyboardist
Det här monumentet har en undanskymd närvaro i turistbroschyrerna. Det ska uppmärksamma sovjetiska arméns befrielse av Lettland från nazismen, fast många letter ser det snarare som en symbol för sovjetiskt förtryck. Det restes så sent som 1985, d v s rätt kort tid före Sovjetunionens fall. 1997 utsattes det för ett bombattentat, men som synes. gediget arbete, så det står kvar.
Kreativt nyttjande av f d brofundament.
Ett bland många hus med väldigt mycket patina 🙂
Lite skämtsamt kallade guiden arkitekturen för Soviet Baroque. Mer känt kanske som stalinistarkitektur. Här huserade den lettiska vetenskapsakademin. Hur stor är den kan man undra och vad ägnar sig alla dessa människor åt om det nu skulle vara så att de fyller hela byggnaden.
Huset var öppet för allmänheten och mot en avgift kunde man ta hissen upp och nå en utsiktsplattform.
Vy från utsiktsplattformen. TV-tornet i bakgrunden är Europas tredje högsta.
Spännande att kunna spana ner på innergårdarna. Vad pysslar de med därnere tro?
Bebådelsekyrkan, en av de äldsta ortodoxa kyrkorna i Riga. Så här beskriver man sin roll m a p pandemin: ”Idag, när en farlig epidemi har spridit sig mycket i världen, inklusive i vårt land, ser den heliga lettiska ortodoxa kyrkan som sitt främsta uppdrag, en intensifierad bön till Herren om ett slut på denna gissel.” Så kan man också tänka.
Spīķeri, ett gammalt packhusområde som omvandlats till ett kulturområde.
Rigas centrala marknad har en spännande historia. Hallarna var ursprungligen hangarer för zeppelinare som hörde till den tyska krigsmakten.
Marknaden invigdes 1930 och idag är det en av Europas största marknader med mellan 40 och 160 000 besökare per dag.

Känt varumärke för oss, men oavsett varumärket var det väldigt poppis att ställa ut sådana här kaffeautomater. Jag såg dock aldrig någon köpa något kaffe från dem.
Som hittat. 4000 kr för en burk kaviar.
Litet matställe i saluhallen som drevs av rysktalande letter.
I livsmedelsaffärer kunde man även hitta torkad fisk i påsar bland snacksen. Är det vad letterna knaprar på till fredagsölen?
Det verkar som om jag ibland var lite för energisk för Johan. Han gick tillbaka till båten medans jag tog trådbussen för att titta på en del av Rigas yppiga jugendarkitektur. Häng med!
Men visst, även jag behöver energipåfyllning och en stunds paus. Framförallt tycker jag att man blir trött av alla nya intryck mer än att man är igång fysiskt. En fika på ett patinerat fik blev en bra start för nästa rundvandring.
Jag citerar: ”Jugendstilen blev särskilt omhuldad just i Lettland och Riga av en rad produktiva arkitekter under den aktuella tiden varför jugendhusen idag är ett av stadens starkaste kännetecken och en av anledningarna till att turister från alla världens hörn strömmar till Riga.”
Vad nu? En svenska flagga… Detta visade sig vara Riga-filialen för Stockholm School of Economics (Handelshögskolan i Stockholm). På en skylt kunde man läsa att byggnaden donerats av den lettiska regeringen till skolan. Vad kan lettiska skattebetalare tycka om det tro? Skolan renoverades och återinvigdes 1994 av Carl XVI Gustav i närvaro av Lettlands dåvarande president.
En oslipad diamant?

Jag tycker Jugend-stilen är häftig, men ibland kan resultatet bli lite väl svulstigt och överdådigt.

Vad finns egentligen på taket. Bara fejk för att sätta fart på fantasin eller en överdådig terrass?

Kikade man in på en bakgård, var det rätt avskalat.

Huset som Gud glömde?

Ahh, det här är läckert eller vad säger ni?

Wow, vilka balkonger!

Renovering pågår och det med besked vad det verkar. Såg ut som om man blåst ut rubbet och bara behållit fasad och våningsplan.
Jag vandrar hemåt, mätt och belåten av alla intryck. På vägen passerar jag färjeterminalen som tycktes helt nedstängd. Innan pandemin kunde man ju åka båt mellan Stockholm och Riga. På järnvägsstation likaså, annonseras att alla internationella tåg med destinationer som t ex S:t Petersburg, Moskva och Minsk är inställda.

När jag planerade för min segling upptäckte jag att Lettland var det land bland de länder jag ville besöka som hade de strängaste inreserestriktionerna. Helt stängt i princip. Jag ställde min förhoppning till att man skulle öppna upp i samband med att Covid-passen lanserades och så blev det också.

Det vanliga plinget i mobilen när man närmade sig  ett nytt land och hälsningen från mobiloperatören, i detta fall ”Välkommen till Lettland!” åtföljdes nu av ett meddelande från den lettiska staten med en uppmaning att registrera sig på en sajt med uppgifter om vaccinationer mm, vilket resulterade i en bekräftelse att vi inte behövde sätta oss i karantän. Det kändes ändå lite seriöst. Kanske fördomsfullt, men vad som förvånade mig var att detta skedde i just Lettland. I Tyskland t ex nöjde man sig med att skicka följande SMS: ”Die Bundesregierung: … Welcome! please follow the rules on tests/quarantine” och så en hänvisning var man kunde läsa mer.

Vi ska runda av vår vistelse i Riga och bunkra för överfarten. För det mesta är utbudet sig likt var man än kommer, men vad är detta? Jag googlar och får översättning ”squash” som svar. Squash i en för mig okänd förpackning. Jag tog också med mig ölburkar till affären som jag tänkte panta. Jag hittade inte pantmaskinen och frågade en av de anställda var den kunde finnas. Hans engelska var närmast obefintlig, han verkade vara rysktalande muttrade något till en kollega om ”angliski”. Han tog med mig bort och pekade slutligen på en papperskorg.
Vi kastar loss i ottan, 04:35 enligt loggboken, och går för motor ut på Daugava till bukten. Dags nu att summera besöket i Riga. Var stan värd omvägen och strapatserna för att ta sig dit? Ja! Och jag reser gärna tillbaka. Fast nästa gång kanske jag tar färjan.
Molnen försvann och vi fick en riktigt fin segling, även om vindvinkeln gjorde att vi inte kunde segla rakt på målet.
På morgonen hade vi endera Runö eller Möntu (Ösel), båda i Estland, som dagens mål. Seglingen var rätt skön och så småningom började jag leka med tanken om vi inte skulle fortsätta direkt över till Fårö. Johan var först inte helt pigg på tanken och oroade sig nog för att vi inte skulle orka. Vi var ju numera bara två i besättningen. Men, till slut kom även han fram till att det nog var en bra idé, inte minst med tanke på att väderprognosen var gynnsam.
Intressant moln. Så småningom var inte intressant rätt epitet, utan snarare hotfullt. Delar av det såg visserligen ut som en sandstrand med dyner, andra delar som, jag vet inte vad, och den tredje delen var bara en svart vägg. Vart var det på väg? Till slut omslöt molnet oss och vinden mojnade som om vi var i ett oväders öga. Det fanns en liten glugg. Vi drog igång motorn och körde åt det hållet.
Efter en stund kom vinden tillbaka och snart hade vi seglat ut från fulmolnet och allt kändes bra igen. På min frivakt märkte jag dock att det gick allt fortare och att båten krängde allt mer. Johan verkade jättenöjd när jag stack upp huvudet. – Här går det undan! I stunden härligt, men jag ville fira storseglet och så seglade vi hela natten för bara förseglet. Vi gjorde ändå hyfsad fart, mestadels 5-6 knop.
På morgonkvisten åkte storseglet upp igen. Vi siktade Fårö fyr och ön växte sig långsamt större. Min ryggmärgsreflex hade nog lett mig genom Fårösund, men min Navionics-app tyckte vi skulle segla norr om Fårö.
Vi närmar oss Langhammars raukområde.
Helt utmattade sjunker vi ner i sittbrunnen med varsin välförtjänt öl. Vi hade då seglat under 35 timmar och loggat 207 sjömil.
Men, vad gör man inte när en sådan här liten prinsessa väntar. Hon till höger alltså 🙂
Joakim har tillbringat alla sina barndomssomrar i grannhuset och hade nu hyrt sin sysslings lilla hus.
Vilken konstig gubbe. Så fort vi får ögonkontakt gömmer han sig bakom den där konstiga kameran.
Kan man bli sötare?
Jag lyckades få henne att båda gallskrika och le. Undrar när vi blir riktiga kompisar…
Tanken var att Leonora dagen därpå skulle följa med sina föräldrar ut på en tur med Aquileja. Att prova flytväst var dock ingen hit.
En litauer jag låg bredvid i Klaipėda berättade att han legat i Lauterhorns hamn. ”- Där fanns ju ingenting. Ingen affär ens. Men, vi blev tvungna att stanna där p g a vädret.” Det snurrade i huvudet på mig. Vad säger karln? Lauterhorn är ju en av de vackraste gästhamnarna i Sverige, tänker jag. Litauern fortsatte: ”- Vad har ni för supermarkets i Sverige?” Det kändes som en avgrund mellan oss. Nu fick vi dock inte njuta av denna skönhet så länge. Istället för att stanna på Fårö ett par dagar kom vi på andra tankar när vi kollat väderprognosen. Bra väder för överfart idag och sedan en period med skitväder. Planer är ibland till för att revideras.
Ingen lämplig segling för en tremånaders bebis, men en härlig segling för oss. Sjön var rätt mjuk och vinden ljummen.
Enda invändningen mot att gå över var ett förväntat bleke och fram på eftermiddagen kom det så. Vi körde motor, först mot målet (Nynäshamn), men sedan vek vi av in mot kusten i hopp om att hitta vind.
En av få spinnakersättningar i sommar. Men, vi har ju fel bog…
Vi jippade och efter en jäkla massa trassel fick vi upp spinnakern på motstående sida. Till skillnad från mindre båtar där man enkelt flyttar över bommen måste min spinnakerbom dippjippas, d v s lossas från skotet, höjas på masten, föras över på andra sidan innanför förstaget för att sedan återigen fästas i motstående skot, allt medan seglet är friflygande. Låter plättlätt. Verkligheten är en annan, så vad jag gör när vi är få och otränade ombord är att jag stryper seglet med den strumpa det hissas i och flyttar över det i lugn och ro. Låter ju plättlätt även det. Men, shit vad tampar kan trassla ihop sig. Nu fick vi i alla fall rejäl fart upp mot Landsort och Nynäshamn. Till slut började det blåsa lite väl mycket och den lilla genuan fick ersätta spinnakern. Trots det satte vi sommarens rekord för fart genom vattnet, 10,8 knop.
Även i Nynäshamn var det mörkt när vi anlände, men till skillnad från i Roja har jag en rätt bra bild av hur det ser ut där, vilket underlättar mycket. I Nynäshamn blev det bara ett vilo- och bunkringsstopp innan vi kastade loss och siktade på Gustavsberg. Så här fint var det dock bara en liten stund. Sedan avlöste regnskurarna varandra och på Jungfrufjärden brakade det i rejält och storen fick återigen vila tills det värsta blåst över.

Allting har ett slut och trots att de smyger sig på är jag alltid lite oförberedd när slutet är ett faktum. Nu var vi dock trötta och slitna, så visst var det skönt att vara framme. Tillfällig båtplats har jag nu i Gustavsberg och här får båten ligga nu tills den förflyttas till sin vinterförvaring, var nu det blir. Marie, som tvingades hoppa av p g a att hon blev sjuk, hade piggat på sig och gjorde oss sällskap på  vår avslutningsmiddag på Kattholmens restaurang.

Mycket tankar och eftersnack uppstod kring Ninas avhopp. Nina hävdade att det var bättre för mig och Johan att fullfölja seglingen som vi ville och på ett sätt kan jag tycka att hon hade rätt. Det är svårt att fatta gemensamma, rationella beslut om någon som styrs för mycket av en odefinierbar rädsla ska påverka besluten kring seglingen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det kunde ha försatt oss i en svår situation om vi hade låtit Ninas oro fördröja seglingen så att vi hamnat i det oväder vi nu slapp undan. Nina fördjupade sig också i skopolaminets (den aktiva substansen i sjösjukeplåstren) alla biverkningar och fasade över vilka andra tillämpningar det använts för. Det bidrog säkert också till en vånda, bli sjösjuk eller behöva använda dessa hemska plåster. Och om man blir så orolig över minsta, mörka moln, att man vill gå in i hamn, hur kan man då ge sig ut på en havssegling, funderar vi. Hon kände sig obekväm över när båten krängde eller stampade.  När vi träffades beskrev hon hur hon hade varit med på en hel del seglingar, att hon förvisso inte visste vad hon skulle tycka om just havssegling, men att hon, som jag uppfattade det, ville utmana sig själv. – Det är väl bara att bestämma sig för att göra det! Tuff tjej, tänkte jag.

Jag har också fått anledning att fundera över min egen oförmåga att bedöma för mig okända människors beteende när de kommer ombord på en segelbåt. Men, det är ju jättesvårt, säger många. Ska man helt sonika vägra ta ombord personer utan dokumenterad erfarenhet av det man ska ge sig ut på? Men, hur ska då de som saknar erfarenhet någonsin få erfarenhet?

Även om fyra eller som nu, tre personer, bor bekvämt ombord, så är det ändå något helt annat att vistas på en sådan liten yta som en båt utgör, jämfört med att t ex dela en stuga. Nina verkade inte vara en person som kände sig bekväm med det. Hon drog sig undan, var plötsligen försvunnen i jobbmöten så att hon inte kunde delta i seglingen, försvann på egna promenader, en gång så sent i mörkret att vi blev oroliga över om något hade hänt. Alla har behov av egentid, men det här kändes som något utöver det vanliga.

Vi människor är ju olika och tur är väl det. Ända förvånas jag ofta över hur en del människor agerar i vissa situationer, att man beter sig på ett annat sätt än jag förväntat mig. Kan ju låta lite motsägelsefullt och skrattretande. Säkert finns det de som förvånas lika mycket över mitt beteende i särskilda situationer.

Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Något som t ex är självklart för mig om man åtar sig att ingå i en grupp med en särskild uppgift är att man fullföljer, såvida man inte blir sjuk eller något annat allvarligt inträffar. Jag tror jag talar för Johan också när jag uttrycker att Ninas avhopp kändes som ett svek. Något hon verkade ha svårt att förstå. Och när hon hävdade att jag misslett henne då jag skulle beskrivit seglingen som väntade som en trivselsegling, då surnade jag till och bad henne snarast lämna båten.

Min blogg är mina upplevelser. Någon som läser detta kanske tycker att jag lämnar ut Nina, men jag är rätt övertygad om att ingen av er som läser detta, utöver de som var anmälda till seglingen, vet vem Nina är. Därför känner jag inte att jag behöver fingera hennes namn.

Tack Johan för en strong insats och hoppas att du hann vila upp dig innan arbetsveckan började igen. På återseende, ni läsare som följt med virtuellt på sommarens segling.

Sassnitz-Klaipėda

Rutt: Sassnitz-Karlshagen-Karnin-Swinoujscie-Kołobrzeg-Darłowo-Hel-Klaipeda
Datum: 30 juli-10 augusti , fast den 30 juli låg vi stilla liksom den 9-10 augusti.

Denna etapp omfattade tre länder, Tyskland (Sassnitz, Karlshagen och Karnin), Polen (Swinoujscie, Kołobrzeg, Darłowo och Hel) och Litauen (Klaipeda). Ryssland (Kaliningrad) fick vi hoppa över den här gången, då ryssarna stängt ner möjligheten att söka visum. Även om det inte framgick får man väl anta att det hade med pandemin att göra.

I väntan på den nya besättningen strosar jag omkring lite i Sassnitz och försöker väcka minnen till liv. Vad är det som gör att jag fascineras så över DDR att jag t o m går och letar efter näst intill arkeologiska lämningar från denna tid och denna avskyvärda regim? Jag får nog suga lite på den karamellen, men uppenbarligen är jag inte ensam om att känna denna nostalgi.

Här måste den gamla gränskontrollen ha legat. För det mesta kom jag med tåg till Sassnitz, men en gång var vi ett gäng som packade in oss i en Folkabuss och åkte till Bornholm. Deutsche Reichsbahn, d v s östtyska motsvarigheten till SJ, hade startat en ny färjeförbindelse till Rönne och vi på svenska resebyrån skulle sälja biljetter till Västberlinarna, så vi måste ju med egna ögon se vad det var vi skulle sälja och fick därför  fribiljetter. Lite hyckleri kan man tycka, östtyskar var inte välkomna ombord på sina ”egna” fartyg. Se på bilden och tänk er taggtråd, hundar, k-pistar, strålkastare, bevakningstorn. Får nästan lite rysningar när jag tänker på det.
Väl igenom gränskontrollen leddes man ner mot hamnen på en väg som fortsatte ut på en bro mot färjeläget. Sinnrikt och hermetiskt tillslutet.
Uppfarten till bron är kvar, men halva vägbanan fortsätter upp på en spektakulär, nybyggd gångbro.
Den gamla hamnstationen i Sassnitz har förvandlats till café.
Tågfärjetrafiken upphörde förra året, men redan 1998 lämnade man den gamla hamnen och flyttade till Mukran. Terminalen är dock rätt intakt, målad i svenska flaggans färger.
Inte bara jag som är nostalgisk. På informationstavlor kunde man läsa om färjetrafikens uppgång och fall och i terminalens fönster hängde en del dammiga reklamaffischer. Min chef på resebyrån, Sven Jörgensen, kom till Berlin efter kriget bl a för att återuppbygga godstrafiken på den här leden.
Här kommer mina gastar, tre återvändare. För Robban är det tredje gången ombord, han var med i Norge 2019 och på Västkusten förra året. Ewa seglade med mig i Norge 2019 och Anna-Karin var med på Västkusten förra året. Att Anna-Karin ville segla igen var en positiv överraskning. Jag var rädd för att all sjösjuka skulle ha tagit kål på hennes intresse för segling, men nu kom hon beväpnad med Scopoderm-plåster. Sista färjan Trelleborg-Sassnitz har, som sagt, gått och istället får man bege sig till Ystad för att ta sig till Sassnitz. Inte en resa som gav några positiva vibbar tydligen. Dessutom landar man söder om det egentliga Sassnitz, i hamnen Mukran.
I gamla Sassnitz och i delar av hamnen är det riktigt trevligt, men i centrala Sassnitz ser man fortfarande tydliga spår av DDR-tidens förfall.
I ett tidigare inlägg berättade jag om att en av svenska resebyråns största kunder, under den tid jag arbetade där, var det svenska byggföretaget SIAB. Då byggde man hotell i Öst-Berlin. Man måste dock ha odlat goda förbindelser med DDR-regimen under en längre tid, för det här fula hotellet byggde man redan på sextiotalet.
Då var det mysigare nere i hamnen.
Tredje platsen gillt. Jag tror aldrig jag har flyttat runt i hamnar så mycket som denna sommar. Med EU-medel har man anlagt två långa bryggor för gästande båtar. Först låg jag långt ut på en brygga längre in i hamnen, till vänster i bild. När vi skulle fylla vatten upptäckte jag att det bara fanns en vattenpost längst in på bryggan. Optimistiskt började jag låna slangar och kopplingar av vänliga båtgrannar och nådde en bra bit ut. Men, när jag fick svaret ”-Jo, jag har en slang, men den lånar jag inte ut.”, då gav jag upp och flyttade till den här bryggans högra sida. Jag lyckades skarva och kunde låta vattnet rinna en stund, men så skulle de vänliga ungdomarna  som upplåtit sin slang ge sig av, så det första den nya besättningen fick göra var att förtöja om. Inte bara för vattnets skull. Det hade börjat blåsa upp och det ryckte och slet i förtöjningarna. Bättre att få upp fören i vind och att få lite sjölä från bryggan. Dessutom hade platser blivit lediga längst in vid vattenposten, så nu kunde vi styra över vattenpåfyllningen själva. Varför denna snålhet med vattenposter på en ny brygganläggning? Vattenbrist hävdade någon.
Efter att ha övat tilläggning var det nog med ”segling” för idag. Nu skulle vi på utflykt till Prora. Tågtrafiken var inställd p g a banarbeten (känns det igen?), så istället blev det en utflykt med buss.
I Tyskland är det noga med munskydd. Det märkliga var att det tydligen inte gällde chauffören. Varken munskydd eller avskärmad förarplats. Hur tänker man där?
Vad passar bättre som inledning på ett besök i Prora än en puttrande, stinkande Drabant? DDR-nostalgin väcks till liv igen.
Nu är det egentligen inte DDR-tiden vi ska grotta ner oss i, utan i Nazityskland. Seebad Prora planerades som ett absurt monster. Hit skulle de goda Nazimedborgarna uppmanas att bege sig på semester och på så vis få kraft att bli goda arbetare, Kraft durch Freude (kraft från glädje) eller KdF. KdF var en underorganisation till den nazistyrda fackföreningsrörelsen och var en av pusselbitarna i nazisternas ideologi. Seebad Prora sägs vara världens längsta byggnadskomplex (ursprungligen 2,8 km) och byggdes för en kapacitet om 20 000 gäster i 10 000 rum. Bilden här hänger på en utställning om Seebad Prora och den är tagen innan renoveringen påbörjades.
Så här var tanken att…
propagandaparet på bilden skulle bo under sin semester. Ser ju inte jättemysigt ut.
Se bilden ovan. Kanske var det vid denna början till en kajanläggning man skulle lägga till.
Man kan väl säga att Seebad Prora blev en flopp och vad kunde man förvänta sig av ett sådant monster. I utställningen kunde man se exempel på ståtliga kajanläggningar, enorma mottagningscenter och mötessalar. Man höll på med byggnationen från 1936 till 1939, men sedan kom kriget i vägen och anläggningen hann aldrig färdigställas. Istället nyttjades anläggningen framförallt för militära ändamål under kriget och fram till något år efter murens fall.
Nu rustas Seebad Prora upp och blir hotell och semesterlägenheter. I någon mening fullföljs den ursprungliga tanken.
Frågan är: Skulle man vilja bo så här? Uppenbarligen är svaret ja. Längst bort skymtar man komplex som inte piffats upp.
Tagna av alla intryck, inte minst förmedlade genom den utställning som finns på området, behövde vi lite sol och bad. Stränderna är det inget fel på så man kan ju förstå valet av placering av denna jättelika semesteranläggning. Vi vandrar vidare och hamnar på en strandservering och börjar språka med en av gästerna vid grannbordet som visar sig vara en f d DDR-medborgare som arbetat som arkitekt. Som av så många f d DDR-medborgare gav han uttryck för att de egentligen hade det rätt bra under DDR-tiden. Man kan ju dock undra över hur husen såg ut som han ritade. DDR-arkitekturen var ju rätt förskräcklig. Han hade dock en poäng, tror jag har nämnt det tidigare, de badorter som hamnade i DDR har inte exploaterats på samma sätt som de badorter som hamnade i BRD. Mitt intryck är att det är betydligt trevligare i de orter som ligger i f d DDR.
Får jag ta en bild? Jag anar en något förvånad min och får förklara anledningen till att jag ville plåta. – Jag hade samma jobb som du för plus femtio år sedan. Då var Frösakull, en glassvagn som kanske var hälften så stor, med två cykelhjul som grävde ner sig i sanden när man skulle över dynerna. Tungt för en elva-tolvåring eller hur gammal jag nu var.
Tillbaka i Sassnitz väljer vi vägen via den häftiga hängbron på väg ner till båten. Den gungade faktiskt när man gick på den.
Så, äntligen ska vi kasta loss. Det blir en premiärsegling för nya besättningen i frisk vind. Som tidigare nämnts kan jag ju inte reva, annat än att riva storen, så vi valde att bara segla med försegel.
Det var kulingbyar, det krängde och stänkte rejält. Vi är nu på väg mot det som kallas Greifswalder Bodden, vilket är en bukt med väldigt grunt vatten där man mestadels är hänvisad till rännor. Att kryssa där är inte att tänka på så inledningsvis fick järngenuan göra tjänst. Idag var jag extra glad över att ha en stark motor (52 hk) för när vi kom in på det grunda vattnet växte vågorna rejält och vi stampade oss fram i rännan. Vid en ”T-korsning” kunde vi falla av söderut och rulla ut förseglet igen. Nu gick det undan, så det gällde att ha noggrann koll på prickarna. Direkt utanför rännan låg vattnet delvis under metern.
Segelbåten framför oss hade uppenbarligen inte så bra koll och stod plötsligt på grund. Till skillnad från en liknande händelse utanför Hiddensee, tog de sig dock loss på egen hand och kunde segla vidare. Vi är nu på väg in i Peenestrom mellan fastlandet och ön Usedom.  Den allra ostligaste delen av Usedom tillhör Polen och där ligger också staden Swinoujscie. I övrigt hör ön till Tyskland.
Det som lockade oss att lägga till i Karlshagen på Usedom var bl a beskrivningen i någon hamnbok av den fina stranden. En av världens finaste hette det. Hmm, helt OK, men då hade vi nog alla sett betydligt finare stränder.
Vana från Norden av att kunna lägga sig långsides andra båtar när hamnen är full siktade jag på att parkera utanpå en motorbåt. Men icke. – Stopp och belägg, här får ni inte ligga! Till slut löste det sig med en plats längs en grov betongkaj och med massor av fendrar gick det också bra.
Om inte så välkomnande attityd från en av hamnens gäster så var istället hamnkapten en av de trevligaste jag träffat. Jag och Robban hade upptäckt att det fanns ett museum kring framställningen av de fruktade V1- och V2-raketerna. En av mina cyklar ombord har numera status som reservdelsförråd, så vi behövde komplettera med en cykel till för at ta oss dit. Den kvinnliga delen av besättningen var inte intresserad. Fanns det möjligen någon cykeluthyrning här? – Nä, men tror du att hamnkaptenscykeln kan duga, så kan ni få låna den. Ingen värstingcykel, men den fyllde sin funktion och kostade inget. Och hur var det med muséet, var det värt ett besök? – Ja, var man intresserad av det där skitkriget så är det intressant. Vår hamnkapten tycktes höra till den grupp tyskar som inte vill påminnas om kriget. Förståeligt på ett sätt. Dagen till ära fick jag på mig en cykelhjälm på denna cykelstig. Händer sällan när jag är ute på trafikerade vägar…
Muséet är inrymt i ett gammalt kraftverk. En av tydligen få bevarade anläggningar från andra världskriget som hade med forskningen kring och framställning av raketer att göra.
De fruktade V2-rakterna skickades bl a mot London. Träffsäkerheten var inte så bra så de kunde dimpa ner lite varstans med många civila som föll offer. När Hitler väl insåg vapnens potential krävde han en tillverkningstakt om 2 000 raketer per månad. Till en början tillverkades raketerna här i Peenemünde, men de allierade fick korn på anläggningen och tillverkningen flyttades då till underjordiska fabriker i centrala Tyskland.
Man kan undra vilket budskap man ville skicka med denna dekoration.
I liten skala bidrog även svenska Facit till alla beräkningar som behövde göras i samband med utvecklingen av raketer.
Anläggningen för forskning kring och tillverkning av raketer var ett jätteprojekt, det största militärindustriella komplexet i Tyskland. På sin tid var det även världens mest avancerade forskningscentrum. Det var en av huvudaktörerna kring raketforskningen, Werner von Braun, som hittade Peenemünde 1936, fram till dess ett sumpigt och slumrande landsbygdsområde. En helt ny stad etablerades för forskarna (Karlshagen), en jättestad för arbetare planerades och norra Usedom förvandlades till ett avspärrat, hemligt område. Där vi cyklade längs Peenestrom fanns vallar vars syfte i alla fall delvis var att förhindra insyn. En av fördelarna med Peenemünde var att man hade tillgång till en rak 400 km lång kustlinje för testskjutningar in i dagens Polen. Kanske därför det råder ankringsförbud ut med delar av Polens kust… 2017 höll jag på att tappa ankaret just där. Tack Joakim för att du räddade upp situationen. Apropå Werner von Braun räddades han från att ställas inför rätta genom den amerikanska Operation Paperclip. Namnet kom sig av att vissa intressanta personakter markerades med ett gem.
Man var i behov av kraftförsörjning och för kraftförsörjningen behövdes bränsle i form av kol och då behövs det en hamn. För tillverkningen behövdes arbetskraft. För ett fåtal var livet i Peenemünde att likna vid ett paradis, fina stränder och båtutflykter, men för de flesta innebar det arbete under tvång i egenskap av krigsfångar och en filial till koncentrationslägret i Buchenwald etablerades här.
Ett ytterligare exempel på den stora infrastruktursatsning som gjordes kring forskningen och utvecklingen av raketer, är att Peenemünde, som tredje system efter Berlin och Hamburg, fick ett eget pendeltågssystem eller S-bahn som det kallas i Tyskland. 15 tåg trafikerade ett nät på 80 km för de 10-15 000 människor som arbetade här. Tågen var snarlika dem som trafikerade Berlins S-bahn när jag bodde där i slutet av sjuttiotalet. Gamla redan då.
Tillbaka från museibesöket fick vi softa lite då bron vid Wolgast inte öppnade förrän 17:45.
2017 gick jag Peenestrom i motsatt riktning. Även då fick vi vänta länge på broöppning, men den gången visa staden upp ett soligt ansikte och vi la till för lite upptäcktsfärder. Nu ville vi skynda vidare till nästa bro, Zecheriner Brücke, som öppnade  20:45.
Det fortsatte att blåsa friskt och som synes av solens skuggbilder fick storseglet vila.
Trots att vi bara seglade för försegel kom farten stundtals upp i närmare åtta knop, en nervpirrande upplevelse när djupet inte alltid höll utlovade 2,5 m, utan ibland tangerade 2 m. Längre fram visade ekolodet på ännu grundare vatten, 1,6 m som lägst, förmodligen skräp som reflekterade något annat än det aktuella djupet, men som ändå gjorde att jag blev lite lätt nervös, då båten sticker lite drygt 2 m. Förseglet rullades in och vi kröp bitvis i  två knop med hjälp av motorn.
Nu började vi också bli nervösa över att missa broöppningen, men med en halv minuts marginal kom vi igenom.
Så var jag tillbaka i gästhamnen i Karnin. Grunt även där, fastnade, men kom loss av egen kraft.
Dessa förtöjningspålar som är så vanliga i Skåne, Danmark och Tyskland är ju ett gissel. Förutom krånglet att samtidigt lägga linor runt två pålar kan det ofta var lite knepigt att bedöma om bredden mellan pålarna räcker till. Hur den här båten bar sig åt för att klämma sig in mellan sina pålar är en gåta.
Karnin är nog mest känt för sin f d järnvägsbro som nazisterna sprängde i krigets slutskede. Jag antar att syftet var att hindra ryssarnas framfart. Järnvägen här ledde upp till Swinoujscie och bron är faktiskt ett väldigt intressant byggnadsverk. Spåren lyftes upp i högläge så att båtar kunde passera under och så stod den tydligen öppen, förutom när det kom tåg och det gjorde det i och för sig rätt ofta när det begav sig, 36 gånger per dag enligt 1935 års tidtabell.
Förra gången tror jag inte ens att jag tog mig upp i samhället. En håla visade det sig…
…som ändå begåvats med ett rejält stationshus.

På andra sidan Karnin finns ett naturområde som det kittlade lite att upptäcka. Här rinner floden Peene ut och kulissen mot farleden ledde tankarna till mangrove-träsk. Inte för inte kallas området för Norra Europas Amazonas. Som så ofta räcker inte tiden till för allt, så det man passerar får istället ge inspiration till nya upptäcktsfärder.

Seglingen fortsatte nu ut på ett innanhav, först Kleines Haff (Tyskland) och senare Stettiner Haff (åtminstone heter det så på tyska) och då är man inne i Polen. Haff har jag nu lärt mig är en bukt med bräckt vatten skilt från havet av öar eller landtungor. Vad kan det heta på svenska? De smala rännorna ersätts så småningom av något djupare vatten och seglingen blir mer avslappnad.

Nu är vi i det södra inloppet till Swinoujscie. Färjan över floden ligger stilla. För säkerhets skull ropar jag upp den för att höra mig för om vilka avsikter man har innan jag fortsätter. Inget svar. Jag fortsätter framåt och då börjar den bröla så trumhinnorna skallrar. Plötsligt sätter han fart. När färjan passerar står kapten på bryggan med en cigg i mungipan och flinar åt oss.
Swinoujscie var egentligen inte något mål i sig, utan en mellanlandningsplats för lite vila och sömn. Men, en kvällspromenad är ju alltid trevligt. En bit bort på stranden bör gränsen till Tyskland gå.
Ibland händer saker snabbt. De här två hotellkomplexen har jag ingen minnesbild av från mitt förra besök 2017. Jag googlar och hittar en uppgift om att det är byggt 2019. Funderar över utveckling. Är detta vad människor vill ha? Har man inte ångrat sig i t ex Spanien när kusterna exploaterats allt för hårt? Kommer polackerna också att ångra sig en vacker dag?
Promenadstråket kändes dock bekant.
2017 gick jag Kołobrzeg-Swinoujscie i vad som började bra med frisk medvind, platt vatten och spinnakergång, men slutade med havererat segel, tamp i propellern och vind som vred emot och ökade till kuling. Inga bra vibbar att ge sig ut på samma vatten igen. Vinden var fortsatt frisk och vi åkte berg- och dalbana i vågorna, men allt gick bra och det var en rätt mäktig upplevelse.
Kołobrzeg uttalas Kowobscheck. Typ. Nu hade vi hunnit ifatt Krille och Lena som stod på kaj och vinkade och dirigerade in oss till en plats längst in bland fiskebåtarna. Den hade vi nog inte hittat utan assistans. Tack för det!
Anna-Karin: – Pelle! Är det inte dags att byta kepa?! Lite konstigt att man ibland trivs bäst i de mest slitna kläderna.
Hamnarna längs den polska kusten är oftast riktiga handels- och fiskehamnar. Stor kontrast mot t ex små danska fiske- och gästhamnar.
Kameran fick spatt och började göra om bilderna till någon slags animerade varianter. Här passade det i o f s rätt bra då verkligheten också kunde kännas lite animerad. Stränderna på de polska badorterna är ofta fantastiska, men settingen kan bli lite väl tivoliartad med pariserhjul, piratskepp, tingel tangel, en doft av frityrolja, hög tivolimusik (om man nu kan kalla det för musik) och megafoner som låter Mammon basunera ut allehanda budskap.
Nästa mål var Darłowo (ungefärligt uttal Darwovo) och där hade jag inte varit förut. Lockelsen var, förutom de fina stränderna, en gammal fin stad och lite svenskanknytning. Staden ligger dock någon kilometer upp längs floden. Här har piratskeppen kommit till ro för natten. och vi står på bron som öppnades lite tidigare på dagen för att släppa in oss till gästhamnen.
Gästhamnen hade en trehjuling att låna ut. Ewa fick lite lätt panik när hon satte sig på trehjulingen så hon fick köra min Brompton istället. Och faktiskt, vad som såg ut som om det borde vara mycket lättare, var istället svårare. Lite som att lära sig cykla på nytt. Men, efter en stunds övning satt det.
I det här slottet i Darłowo har Erik av Pommern bott och regerat och här dog han 1459. Innan dess hade han förutom att ha varit kung i Sverige, även varit kung i både Danmark och Norge. Han utmärkte sig på alla möjliga sätt. I Sverige var han t o m kung tre gånger. Han blev avsatt två gånger, men kom tillbaka. Han var inte helt poppis, men vilken bedrift att då återvända. Andra gången satt han bara på tronen under 89 dagar. Som en extra bedrift grundade han 1413 även min gamla hemstad Landskrona som då hörde till Danmark och var tänkt att bli landets huvudstad, landets krona.
Erik av Pommern hade ett ont öga till tyskarnas och hansans framfart och besjälades av att trycka tillbaka deras ökande dominans, vilket även var ett syfte med Kalmarunionen, Nordens förenta stater. Tänk om den idén bestått. Hur hade våra liv sett ut då? Förmodligen är det detta man kan läsa om här, men allt var på polska, så egentligen var besöket i utställningarna bortkastad tid, men slottet i sig var fint.
Här vid det stora torget ligger Mariakyrkan och där ligger Erik i sin sarkofag.
Istället för att få ut pengar i bankomaten bredvid mig fick jag nöja mig med att ta ett kort på den fina stadsporten. Kortet snodde bankomaten under förevändning att det var spärrat. Först svor jag över polska bankomater, men istället visade det sig att det var Swedbanks system som spärrat kortet. Fick aldrig någon förklaring varför, men en teori var att jag betalt med det på något ställe som var misstänkt för skimming. Tur att jag hade ett extra kort.
Vilket föredöme. Förra gången imponerades jag av att alla tåg i Polen verkade ha en vagn med cykelförvaring. Och så detta, en liten servicestation för cyklar. Samma installation såg jag senare i Klaipeda. Sverige! Vakna!
Dags att trampa tillbaka mot båten. Hoppas det inte gått lika illa för Aquileja…
Vi häpnade när större lastfartyg passerade oss i gästhamnen. Vi som tyckte att det knappt fanns plats för oss i hamninloppet bland de stora piratskeppen. Men, med lots går det tydligen bra och det var tydligen hit de skulle, handelshamnen precis utanför Darłowos centrum.
Nu var jag sugen på sol och bad, men möttes av en fullständigt hysterisk badstrand.
Orkade man gå en tio-femton minuter bortåt var det istället helt ljuvligt.
En av gastarna hyste en viss oro för att nattsegla på öppet hav och förbi ryskt territorium dessutom, på sträckan från Hel till Klaipeda. Vi kom då fram till att vi övar längs polska kusten och försöker sträcka från Darłowo till Hel. Klockan är strax före 18 och vi väntar på broöppning för att kunna komma ut på havet. Notera den futuristiska utformningen av brovaktens hus.
Ut i det stundande mörkret. Natten var vacker med ett härligt himlavalv fullt av stjärnor. På min vakt tillsammans med Ewa såg vi fyra stjärnfall. Precis som de polska badorterna såg hela polska kusten ut som ett tivoli. Sannolikt var det alla vindkraftverk som blinkade rött. Såg lite festligt ut då de dessutom verkade synkroniserade så att de blinkade samtidigt. – Men, vad är det där? Såg ut som en röd lanterna. En mötande segelbåt? Inget på plottern. Så försvann det. Och kom tillbaka. – Nej, det är månen! Den smalaste och vackraste månskära jag kan minnas att jag sett var på väg upp på himlavalvet. Det blev en del kryssande mellan ett militärområde och en trafiksepareringszon och utrymmet dem emellan blev allt smalare och på slutet fuskade jag lite och slirade in i trafiksepareringszonen. Förlåt! Men, inga fartyg i närheten…
Vad är detta? Ett vågkraftverk? Ingen utmärkning på plottern. Tur att den inte dök upp mitt i natten. Jag glömmer allt mer bort radarn. Med AIS:en har jag nog invaggats i en falsk trygghet. Detta blev en påminnelse av att även hålla utkik på radarskärmen. Dessutom märkte jag, så fort jag kom utanför Sverige, att inte lika många små båtar har AIS ombord.
Anna-Karin och Robban på vakt.
Jag visste sedan 2017 att det är OK att korsa militärområden under vissa tider, men hur får man reda på vilka tider som gäller? Efter mycket googlande hittade jag en webbsida. Informationen där var både svårbegriplig och motsägelsefull. Där fanns dock ett telefonnummer och en farbror svarade som pratade hjälplig engelska. Vi hade nu två militärområden framför oss som innebar en rejäl omväg om vi skulle behöva runda dem. Jodå, det första var öppet och det andra öppnade kl 19. Sedan försökte jag få honom att förklara hur denna information stämde överens med informationen på myndighetens hemsida, men där kom vi inte i mål. Vi bestämde oss för att lita på farbrorns uppgifter och att han eller jag inte hade missförstått något. När vi kom till gränsen för det andra militärområdet såg vi hur en segelbåt längre in mot land tycktes ligga och vänta vid gränsen på att klockan skulle bli 19 och korsade gränsen när klockan var slagen. Det kändes betryggande.
Samma arkitekt som ritade hamnkontoret i Hel som brovaktarhuset i Darłowo? Ser väldigt udda ut. På vägen mot Hel var vi i kontakt med hamnen i tron att vi skulle komma fram runt midnatt. Var det månne väl upplyst i hamnen så att det gick at hitta plats och lägga till? Jodå, det skulle inte vara något problem. Ropa upp hamnkapten på radion och begär tillstånd om att få komma in, så hör jag av mig. OK. Sagt och gjort och när vi kom in kom killen vi hade pratat med älgande på kajen och anvisade oss en plats. Till Krille, som naturligtvis redan var på plats, sa han att jag hade låtit så trevlig att han höll platsen åt mig. Jo, man tackar. Som en extra bonus kom vi fram ”redan” vid halv tio. En kombination av kortare distans då vi kunde gina genom militärområdet och av friskare vind. Fast kort distans blev det inte, snarare sommarens längsta, 149 M.
Hel är inte helt befriat det heller från allt tingel tangel man möts av på övriga polska badorter, men det vilar ändå en mer genuin stämning över samhället. Det finns dock en del skräphus med bra lägen, så man väntar ju bara på att någon hotellkedja ska sätta tänderna i detta. Hoppas de lokala myndigheterna och politikerna förstår att förvalta den unika miljön på ett bra sätt.
Hel känns som en riktig fiskeby, även om en plats vid kajen nu användes för utflykter med RIB-båt.
Hel på polska uttalas ”hell” och är stod Slaget vid Hel. Att det förmodligen var ett helvete att försvara denna lilla motståndsficka kan man lätt föreställa sig. Udden vid Hel var ordentligt befäst, bl a som här med Boforstillverkade kanoner. Man beskrev stolt hur man 1939 lyckades hålla stånd ett tag gentemot de invaderande tyskarna, men att man till slut tvingades kapitulera.
Mer promenad- än badväder.
Tänkvärt budskap. Samtidigt är det något i konstverkets struktur som ger mig obehagliga rysningar. Omgivningen förstod inte alls vad jag menade. Undrar vad det kan vara för defekt som ger mig sådana känslor… 😉
Ibland ska man leva på gamla minnen istället för att försöka leva om dem. Här på Captain Morgan’s pub var vi ett glatt gäng 2017 och hade jättetrevligt. Sällskapet den här gången var det absolut inget fel på, men maten var trist, min Irish coffee måste vara den sämsta jag någonsin druckit och trubaduren kunde ingen engelska. Så ni som på Facebook tyckte er känna igen trubaduren måste jag dessvärre göra besviken.
Vädret växlar snabbt och nu skulle vi njuta av Hels fantastiska stränder. Istället för att gå ner mot udden där alla andra var, gick vi tvärs över halvön genom skogen och möttes av detta.
Efter några timmar började det dock suga i tarmen och vi fick motvilligt bege oss mot de delar av stranden där alla andra var och där det även fanns näringsställen. Klantigt att inte ta med sig något att äta. Vi hade väl lite för bråttom iväg.
De är stora, ibland jättestora och ibland är de riktigt små och gulliga.
Hur hamnade styrhytten från Donsö av Varberg här? Man blir ju lite nyfiken.
Vi hade egentligen tänkt gå ut och äta med besättningen på Anna af Stockholm (Krille och Lena) och sedan bege oss iväg någon gång under morgondagen eller möjligen dagen därpå. Istället kastade vi oss iväg lite hals över huvud. Väderprognosen spådde kraftiga regnoväder och risk för åska under både söndag och måndag. Istället kastade vi loss redan lördag kväll. Vi hade en bra segling över även om sjön emellanåt var i kraftigaste laget. När jag hade frivakt en gång låg jag och lyssnade spänt på alla ljud och bad till högre makter att jag nu upptäckt allt som Rosättra inte hade skruvat ihop ordentligt. Båten led av en hel del barnsjukdomar i början. Lite spända var vi nu också på den marina närvaron i ryska vatten. Vi hade ju hört talas om både ökad rysk marin aktivitet och om iranska örlogsfartyg som skulle visa upp sig med ryssarna. Skulle vi bli insläppta i den ryska ekonomiska zonen eller skulle de hänvisa till att deras militära övningsområden var stängda för fritidsbåtar. Bättre att förekomma än att förekommas. När vi närmade oss den ryska gränsen ropade jag upp Baltiysk traffic för att berätta om våra avsikter. Svaret var svårt att höra men man svarade med något som liknade permission. Vad betydde det? Behövde vi ”permission” för att få gå igenom eller fick vi ”permission”? Jag pratade vidare och uppfattade ett ”Thank you for your information.” Det borde ju betyda att vi var välkomna att köra på och sedan hörde vi inget mer av dem.
Seglingen Hel-Klaipeda måste vara en av de snabbaste havsseglingarna jag gjort, om inte den snabbaste. 17 timmar efter det att vi kastat loss i Hel låg vi förtöjda utan för bron in till gästhamnen och väntade på broöppning. 6,7 knop i snitt (114 M). En sådan snitthastighet har jag i alla fall aldrig kalkylerat med i förväg. I Klaipeda valde jag den gästhamn som ligger i vallgraven runt Memel castle. Av slottet finns dock inte så mycket kvar. Mest en arkeologisk utgrävning.
För att komma in i vallgraven behövde två man skruva upp den här gamla fina bron från 1855 (!). Den öppnas en gång i timmen och står då öppen för båttrafik under femton minuter och folk står tålmodigt och väntar, fastän de egentligen kan gå torrskodda runt slottet på andra sidan.
Klaipeda, har jag nu fått lära mig, ska uttalas med betoning på första stavelsen. Annars låter man tydligen som en ryss och frågar man en litauer om han eller hon är ryss eller litauer möts man av bestörtning. – Litauer naturligtvis! Jag får lära mig att andelen ryssar i Litauen är liten (till skillnad från i Estland och Lettland): 6 % jämfört med 30 % i Estland och 34 % i Lettland. Det finns faktiskt fler polacker i Litauen än ryssar.
Hursomhelst var det riktigt mysigt i delar av stan med fullt av caféer och restauranter. Men, undrade vi, var finns alla affärer?
Men, sedan kan det plötsligt se ut så här istället. Det tar nog lång tid att koma ikapp det förfall som kommunismen orsakade.
Att litauerna var ett stolt folk gick inte att ta miste på. Men stolt på ett trevligt sätt. Framförallt de som kunde engelska, oftast yngre människor, var också vänliga, hjälpsamma och nyfikna.
Robban och Anna-Karin joggade ofta på morgnarna och på slutet frågade jag om jag fick hänga med. I Klaipeda sprang vi till och runt de här vallarna. Skönt att röra på sig och jag behöver ju någon som driver på, det vet jag. Varför hade jag inte hängt med från början? Kanske tänkte att de ville få lite egentid…
Jag var bara i centrum av Klaipeda. Jag fick dock höra att det i ytterområden fanns gott om sovjetiska, fula förorter och det är väl inte att undra på. I centrum fanns också detta lite roliga exempel på modern arkitektur.
Klaipeda var en imponerande stor och modern hamn. De facto den enda hamnen i Litauen.
Nu hade vi en del tid över i Klaipeda eftersom vi givit oss av tidigare än beräknat från Hel. Jag gillar kartor och tittar man på en karta över Klaipeda med omgivningar så drar i alla fall min fantasi iväg. En smal landtunga som sträcker sig ner mot Kaliningrad som avgränsar Östersjön från ett innanhav. När jag sedan upptäcker att området dessutom finns på Unescos världsarvslista är saken klar. Vi måste dit, till Kuriska näset alltså. Vi googlar och hittar en lokalbuss som går från andra sidan floden till staden Nida strax norr om ryska gränsen. The Old ferry tar oss över till näset.
Lite oklart var denna lolkalbuss skulle gå att finna, men den borde väl ansluta till färjan. Mycket riktigt. Där står den och väntar på oss.
Nida: Swosh, så kommer en hel flygformation farandes. Imponerande hur de kan synka sig så.
Inga tvivel om vad som var på gång. Eller? En motorbåt drar ut på sjön samtidigt med ovädrets antågande.
Vi hann! Och när förmiddagsfikat respektive lunchen (Robban) var avklarade var molnen som bortblåsta.
Flytande bubbla?
Windexen uppfanns av två svenskar. Hade man patent? I så fall måste patentingenjörerna ha förbisett att windexen redan var uppfunnen, här i Litauen. Mycket snyggare dessutom.
För andra gången idag ser jag en kvarglömd bok på en parkbänk. Jag blir nyfiken och går fram och tittar vad det är för böcker folk dräller omkring sig. Kanske Thomas Mann tänker jag, författaren och nobelpristagaren, som bodde i Nida? Nähä, det var en konstinstallation. Gick inte at rubba 🙂
Tonårsparet 😉
Söder om Nida fanns ett område med stora dyner, men inte mot Östersjön som skymtar i bakgrunden, utan mot innanhavet Kurisches Haff som det står i Google maps, fastän det var länge sedan området var tyskt.
Vi blickar ut mot det landskap som en bit bort övergår till att höra till Ryssland.
Stora delar av näset är tallbevuxet, men med en undervegetation jag inte sett maken till tidigare. En ljus, vacker grönska.
Vi ramlade rakt ner på en nudiststrand. Vattnet var varmt och sanden ljuvlig. En badvakt vi språkade med varnade oss att gå för nära den ryska gränsen. En joggare hade råkat springa för långt och var tydligen bortförd under en hel dag utan att någon fick veta vad som hänt.
De här skyltarna upptäckte vi först efter det att vi lämnat stranden. Kvinnor får ha kläder på sig, men inte män. Eller hur ska man tyda budskapet?
Badvakten vi pratade med berättade att det var dyrt på Kuriska näset, vilket också utgjorde ett filter så att det främst var bättre människor här. Jo, han sa så. Det här stället uppfattade han som lite snobbigt, ville vi hitta något mer casual skulle vi gå längre bort. Vi var nog lite immuna mot den typ av snobbighet han refererade till och trivdes utmärkt här. 
Vår vandringscirkel var sluten och vi var tillbaka i Nida.
Nida.
Kanske hade vi kunnat segla på Kurisches Haff. Där ute är det ju bevisligen några som gör det och i hamnen i Nida såg jag i alla fall en större Bavaria. Vattnen såg dock väldigt grunda ut på kortet och jag ligger bra i min vallgrav.

När man seglar till olika länder är det ju oundvikligt att resonera kring olika länders och människors särdrag. Jag tror vi har ett behov av att förenkla för att förstå, lite som när man inom psykologin gör modeller och generaliserar beteenden. Det gäller ju bara att inse att det är fråga om just modeller och förenklingar och att det inte stämmer in på alla. Skillnaden mot vetenskap är ju att vårt faktaunderlag är väldigt begränsat. Trots det går det ju inte att undvika att vi får intryck när vi hamnar i en ny miljö, som antingen bekräftar eller vederlägger gamla fördomar. Det sista är ju roligast, när man får upp ögonen för något nytt.

Jag var ju inte med och handlade så mycket, men min besättning tyckte att man kunde bli rätt ovänligt och nonchalant bemött i polska affärer. Jag har själv erfarenhet av att nästan bli utskälld när jag frågade en biljettförsäljare vid järnvägen om hon pratade engelska. Kan det vara så att människor som inte pratar engelska, känner frustration över sina bristande språkkunskaper och att det resulterar i ett buttert eller ovänligt bemötande? Detta har jag själv upplevt i både Polen och Litauen, liksom att den som svarar i telefon bara lägger på luren om man frågar om denna pratar engelska. Andra intryck från besättningen var att folk ser hälsosammare ut i Litauen jämfört med i Polen (eller i Tyskland – egen anmärkning). En av gastarna med erfarenhet av internationell dans tyckte hon kände igen människors hållning från dansen i gemene man på gatan, till litauernas fördel då. Generellt tycker jag man märker i både Polen och Litauen att yngre människor är öppnare, nyfiknare och mer hjälpsamma. Delvis hänger det säkert ihop med att de är bättre på engelska. Själv tyckte jag att Litauen kändes mer hemtamt jämfört med Polen. Nina som har polskt påbrå och precis mönstrat på, tyckte å andra sidan att det kändes precis som i Polen. Ja, vad ska man tro? Ett virrvarr av tankar och intryck. En sak var vi i alla fall överens om alla fyra. Litauerna verkar väldigt stolta över sitt land och det är väl inte att undra på när de nu sluppit undan det sovjetiska förtrycket.

Återigen, många, långa distanser och en väldig massa intryck. Lite mer växlande väder med fortsatt friska vindar och mestadels fin segling. Tack besättningen för denna gång!

Grenå-Sassnitz

Rutt: Grenå-Sejerö-Aerösköbing-Heiligenhafen-Wismar-Warnemünde-Kloster (Hiddensee)-Sassnitz (Rügen)
Datum: 15-26 juli

Så är det dags att sammanfatta ännu en etapp av sommarens segling. Vädret var lite upp och ner, Medelhavsvärme blandat med svalare väder och moln, men inget regn vad jag kan minnas. Regn, åska och hagel kom det däremot med besked kort efter det att besättningen mönstrat av.

Förra etappen var mer i min smak. Lagom långa etapper och lagom med tid för avkoppling och upptäcktsfärder i land. Hur planerade jag den här etappen, kan jag undra.  Vi har gått i snitt 30 M/dag till skillnad från  drygt 14 M/dag under förra etappen. Besättningen, d v s Ylva, Madeleine och Christine verkade dock ändå vara nöjda. Och som någon klok besättningskvinna sa, platserna ligger ju kvar för nya upptäcktsfärder 🙂

Kvinnor är klart överrepresenterade när det gäller att anmäla sig till den här typen av seglingar. Varför kan man ju undra och en del av förklaringen är väl att män som gillar att segla oftare har egen båt. Men, det är nog inte hela förklaringen…

Båtgrannar hajar dock ofta till när jag är ensam man ombord och jag som nu, hade tre kvinnor med mig. Den kvinnliga häften av besättningen på grannbåten i Grenå himlade med ögonen och log spjuveraktigt när min tredje besättningskvinna dök upp. På en restaurang i Aerösköbing slog vi oss i slang med ett danskt par. Hon (männen är vanligtvis inte så öppet nyfikna): – Hvordan kommer det sig at du har tre så dejlige kvinder med ombord?

Lugnet före …
… stormen 😉
Våra trevliga, danska båtgrannar i Grenå tyckte vi skulle gå till Juelsminde och gå via Lilla Bält i stället för via Stora Bält som jag hade tänkt. Det lät ju jättetrevligt, men skulle tiden räcka till för det? Ett tag drabbades jag av beslutsvånda och först efter det att vi lagt ut och känt på vinden beslutade vi att hålla oss till den ursprungliga planen. Det var nog tur det.
Hittills hade vi haft bra vind, men så var det som om någon stängde av fläkten och då blev det väldigt varmt.
Målet för dagen blev Sejerö. För ovanlighetens skull var öns fyr inte vit, utan målad i den där typiskt danska, varmgula färgen. Paent.
Vi kom fram rätt sent och vi brydde oss inte ens om att gå in i hamn utan la oss på svaj. Ostört, mera bad och härligt att vakna upp på morgonen med öppet vatten omkring sig.

Morgonen därpå gled vi in i hamnen och då var det inget problem att hitta plats. Efter viss beslutsvånda från damernas sida kombinerat med brist på kontanter hyrde vi cyklar och gav oss ut att upptäcka ön. Man blir varm av att cykla och vattnet var fortsatt inbjudande.
Sejerö är en av de solsäkraste öarna i Danmark.
Kännetecknande för Sejerö är dess kullar.
Även förfall kan vara lite charmigt.
Jag får avslöja mina luckor vad gäller fauna. Är det ankor?
Det här bör väl vara en präktig gås i alla fall?
Det här tarvar en öl eller två.
Og så litt forsinket frokost.
Ny energi. Nu går det undan…

Sejerös kyrka är en av Danmarks äldsta gotiska kyrkor och började byggas redan 1275.

Varje dansk liten ö med självaktning har en fin damm.

Sejerös hamn.
Semester, det är när man får gå upp i ottan och kasta loss kl 04:15 😉 Det gäller att ha tappra gastar…
Snart kom solen upp och började värma.
Lite chicken race blev det när vi skulle inordna oss i trafiksepareringszonen i Stora Bält. Trafiken var tät och vi siktade på att hinna gå akter om ett av fartygen innan nästa kom ikapp.
Vi mötte en hel del segelfartyg. Låg de månne och övade inför Fyn runt?
Madeleine håller koll så att styrman inte missar något av märkena i rännan ner mot bron till Langeland. När man kommer söder om Fyn är vattnen till stora delar grunda med muddrade rännor.
Langelandsbron. På håll ser den väldigt låg ut, men den seglingsfria höjden är 26 m.
Så är jag då åter på Aerö och i Aerösköbing. En av favoriterna från seglingen 2018. Sejerö till Aerö var den här etappens längsta ben, 88 M och det tog lite drygt 13 timmar. Många båtar i hamnen. Vinden gav inget utrymme för artighet, utan här gällde det att satsa allt på ett kort och välja en bra långsida och så småningom fick även vi en granne på utsidan.

Madeleine och jag bestämde oss för att utforska norra ön, jag medelst min numera enda fullt fungerande Brompton och hon medelst hyrcykel. Jag kom inte så långt förrän jag fick punktering och för andra gången i år fick jag lifta och även denna gång stannade första bilen jag satte ut tummen mot. En trevlig, f d Köpenhamnsbo som nu inte kan tänka sig att bo någon annanstans än på Aerö. Han berättade hur han åkte med sin pappa som jobbade en del på Bulltofta på den tiden det var vänstertrafik och hur spännande det var att åka på fel sida av vägen. Jag kontrade med hur spännande det var att ta färjan från Landskrona till Tuborg och att få kliva på spårvagnen för färden in mot stan. Så småningom hade även jag en hyrcykel och satte fart för att hinna ikapp Madeleine.
Ett kvarnhjul i drift. För syns skull eller hade det någon funktion? Inget svar på den frågan. Kanske den hemtama svanen i bakgrunden satt på svaret.
Det var emellanåt kraftig motvind norrut (nordvästlig vind). Förhoppningen var att få lite lä om vi följde den östra kusten norrut och sedan få skjuts hemåt om vi cyklade tillbaka längs den västra sidan. Stämde väl hyfsat bra, men det var backigare än vad vi hade räknat med.

Vändpunkten var Söby, öns nordligaste hamn och där kom jag ifatt Madeleine. Långt ifrån samma charmfaktor som Aerösköbing och Marstal (sydligaste hamnen på Aerö).
Möllan i Söby. Notera att inte bara taket är halmtäckt, utan även väggarna hela vägen ner till plattformen som går runt möllan. Och det är inte bara att bygga en mölla. Timret hämtades på Fyn och eftersom det var isvinter skulle man ta över timret på två slädar, men just när detta skulle ske började isen gå upp. I Söby blev man orolig och tände eldar som hjälpte till att leda slädarna hem. Nästa dag var isen borta.
Krogar fanns lite här och var längs vår cykelväg. På en vägg hittar jag denna finna skylt. Gammal Tuborg-reklam tycker jag är rätt charmig. Den här loggan förekom väl också som ett slags tak på drickabilarna eller var det de hästdragna vagnarna den prydde?

Oklart om brevlådan är avsedd för inkommande eller utgående post och om den överhuvudtaget var i bruk. Fin är den i alla fall.
Här fixas efterrätten. Någon form av körsbärsliknande bär som var riktigt goda.

Aerös egen flagga som verkade vara den vanligaste på ön anses nu vara en feltolkning av gamla beskrivningar från 1600-talet.
Så här ska den se ut hävdar historiker. Vem vinner denna flaggkamp?

Det här är taget från vad vi tror är öns högsta punkt.
Tillbaka i Aerösköbing.
Alla ombord trivdes väldigt bra i Danmark. Vänligt och mysigt. Jag kände av ett visst motstånd ombord att lämna Danmark för Tyskland, men nu är vi på väg i alla fall. Man får sick-sacka sig ut från Aerösköbing, delvis genom trånga, muddrade rännor och på ett ställe går man nästan in i hamnen i Marstal innan man vänder ut igen. Till skillnad från de flesta andra seglade vi faktiskt om än bara på förseglet. När vi närmade oss Marstal fick vi nästan motvind, så vi drog igång motorn som back-up.
Det såg lite lustigt ut när båtarna nästintill går på parad.
Jag kände en viss oro i besättningen för vinden, men vi kom överens om att gå ut och känna efter och att ha Marstal som ett möjligt stopp om det kändes för jobbigt. Men, som så ofta, det låter mycket värre i hamn än vad som visar sig när man väl är ute på sjön. Liksom båten framför oss hade jag revat storseglet innan vi lämnade Aerösköbing.

Ända sedan båten var ny har revningen känts som en av båtens akilleshälar. Från början var det ”bara” trögt att slå ut revet, men på senare år har det fastnat helt och hållet när man ska slå ut det. Efter lite ryck och slit har det dock oftast gått att få det att lossna. Rosättra tycks aldrig ha trott riktigt på att det finns något problem att lösa. I höstas vände jag mig istället till Benns. De såg att det fanns ett problem, men lyckades inte lista ut hur det skulle lösas. Det senaste tipset jag fick av dem var att jag först skulle ta rev 1, när jag tog två rev, vilket jag hade gjort nu. När vi kom ut på öppnare vatten visade det sig att vinden hade mojnat rejält. Vi bestämde oss för att slå ut revet, men den här gången var det helt tji. Hur mycket jag än ryckte och slet och lirkade satt det fast. Tyvärr förmörkade det lite av min sinnesstämning på en annars fin , men långsam segling över till Tyskland. Väl i hamn fortsatte jag med olika medel. Provade att föra in lattan till storsegelkapellet i bommen för att se om jag kunde få loss någon av de slädar som möjligen hakat i varandra, men inte heller det lyckades. Nu är revlinorna urdragna ur storseglet och revningen resten av sommaren får bli att ta ner storen och bara köra på förseglet 🙁

I Tyskland blev första anhalten Heiligenhafen. Vi hade inga större förväntningar på stan, men den låg lägligt till för ett stopp. Staden har en intressant geografi då hamnen och hamninloppet omgärdas av en lång landtunga som är flikig på insidan. På utsidan finns en lång strand, en del av den med de traditionella strandkorgarna.
Kommer man som vi västerifrån känns det som att ha missat en motorvägsavfart. Till sist når man inloppet och kan börja gå tillbaka västerut mot staden.
En skog av master möter oss. Ska det finnas plats? Som så ofta, det finns plats för en båt till och en båt till och…
Inte heller vid inresan till Tyskland var det någon som var intresserad av våra Corona-pass. Ingen kö heller till Coronatestningen trots att den var gratis. Gratis brukar ju smaka gott annars…
Heiligenhafen kändes som en turiststad och närvaron av fiskförsäljning och fiskrestauranger var påtaglig. Värt ett stopp som övernattningshamn och en kort tur på stan, men inte värd en omväg.
Som Legobitar staplar sig de färgglada fisklådorna från alla möjliga länder.
Praktfullt Jugendhus.
Vi tar sikte på masterna i hamnen.
En cykeltur ut på det här näset hade nog kunnat vara trevligt, men det får bli annan gång. Kanske.
Fehmarnsundsbrücke. Här över går tågen och bilvägen till Puttgarden f v b Rödby. Den seglingsfria höjden skulle vara 22 m, men jag tror vi alla i besättningen fick hjärtat i halsgropen och bara väntade på att höra kraset av att något i masttoppen hade gått sönder.
Perspektiv är luriga och naturligtvis gick det bra. Föredömlig märkning av höjden med avseende på vattenståndet. Borde fler länder, inte minst Sverige, ta efter.
Hela tyska Östersjökusten är full av badorter. Allt från mer småskaligt som de här husen på Fehmarn. Vände man blicken lite längre bort fick man snarare en illusion av spanska solkusten. En f d DDR-medborgare jag pratade med på Rügen senare under seglingen, menade att fördelen med den f d östtyska Östersjölusen var att den inte var lika hårt exploaterad. Han har nog rätt.
Helmut, d v s autopiloten, får styra rätt mycket och tjejerna började undra hur mycket jag egentligen seglade själv. Att segla uppfattas ofta som liktydigt med att styra. Sanningen att säga är Helmut ofta bättre på att styra, som här tex när det gäller att hålla en rak  kompasskurs på öppet hav med relativt lugnt vatten. Helmut fick sitt namn efter ett äldre syskon, en Autohelm som vi hade till min tidigare Linjett 30.
Vi blev med tiden väldigt samtrimmade på till- och lossläggningar. Flera gånger prövade vi dessutom olika förtöjningsplatser i samma hamn och ofta fick vi flytta på oss för att släppa ut en båt som låg innanför oss. Vi kom fram till Wismar sent på kvällen och när vi väl förtöjt upptäckte vi att vi låg på en plats reserverad för passagerarbåtar. Det började dock bli mörkt och vi var trötta, så vi låg kvar till morgonen därpå då vi flyttade oss till den motsatta sidan av bassängen. Men, damerna var inte helt nöjda. Det saknades färskvatten och omgivningen var väl i sanningens namn lite ruffare. En tiggare kom och frågade efter flaskor och en annan, lite besynnerlig man kom och hävde ur sig: – Frühstück oder Pause? – Bitte? Was meinen Sie? Gapskratt och så lommade han iväg. Till slut hamnade vi åter längst in i Ûberseehafen. Kvällen innan när vi var där och rekade såg det fullt och trångt ut, men nu fick vi en bra plats. Bra tänkt, tjejer!
Wismar är intressant av i alla fall två anledningar. Det är en gammal Hansestad och staden hörde till Sverige 1648 till 1803. Dessutom finns staden på Unescos världsarvslista och det väcker ju nyfikenhet.
Wismar hade faktiskt ännu idag kunnat vara en svensk stad. Under 100 år lämnades Wismar i pant till storhertigen Friedrich Franz I av Mecklenburg-Schwerin och dennes arvingar. Gustav IV Adolf var förlovad med storhertigens dotter, men vägrade sedan att gifta sig med henne. En diplomatisk kris uppstod och som en del av lösningen fick Sverige ett lån med Wismar som pant som man valde att inte betala tillbaka. Därmed förföll panten. Så det kan gå. Vi deltog  även i en stadsvandring och enligt vår guide var en av konsekvenserna av detta att de större järnvägslinjer som byggdes, drogs utanför Wismar. Wismar var ju s a s främmande mark, så vad svenskarna kunde hitta på kunde man uppenbarligen inte lita på.
Fika. Håller svenskan på att skicka ut ett nytt låneord tro? Snart kanske ordet platsar tillsammans med ombudsman och smorgasbord i Oxford Advanced Learner’s Dictionary och kanske t o m i tyska Duden? Vi valde dock att fika på tyska.
Museum över stadens historia i ett vackert hus, Schabbelhaus, från 1500-talet. Hade varit spännande att besöka, men tidplanen var för tight.
Frische Grube. En av Tysklands äldsta, konstgjorda vattendrag. Under svensktiden var staden omgärdad av vallgravar och befästningar, men av detta såg man inga spår idag.
Alter Schwede. Wismars äldsta borgarhus byggdes redan 1380. Namnet uppstod först långt senare, som jag förstått det först efter det att svenskarna lämnat Wismar. Idag är det en restaurang och lokalen är väldigt vacker, väl värd ett besök. Vi försökte boka bord, men det var fullt. Svenska kungaparet har varit där och ätit, så det är inte vilken liten sylta som helst 😉 Ovanför entrén ser man också ett s k Schwedenkopf. De fanns lite varstans, bl a i hamninloppet. Historien kring dessa svenskhuvuden verkar lite oklar, men används idag som symbol för den årligen återkommande Schwedenfest som firas i augusti.
Kommendantenhaus från slutet av 1500-talet, Här fattades förhoppningsvis visa, svenska beslut. Svenskarna övertog huset när Wismar erövrades under det trettioåriga kriget och här regerades Wismar.
Carl Gustaf Wrangel var under en tid svensk generalguvernör över svenska Pommern och beslutade att ett klockspel skulle skänkas till Marienkirche. Årtalet anger när det renoverades.
Man kan bli lite ledsen av att gå omkring och se den förödelse krig kan leda till. Idag kan man bara se konturerna av den ursprungliga Marienkirche. Som jag förstått det bombades stora delar av Tyskland i krigets slutskede, när kriget egentligen redan var avgjort. Nu ska de minsann få! Var det så de allierade tänkte eller kände? Efter kriget hörde ju Wismar till DDR och trots protester beslutade de styrande att man skulle spränga bort de bombade delarna av kyrkan, istället för att bygga upp den. Idag finns alltså bara tornet kvar och inte minst tjänar det som ett orienteringsmärke när man kommer in från havet.
DDR-propagande. Enligt vår guide en ren och skär lögn, men upprepas en osanning tillräckligt många gånger kan den ju bli sann. Eller? Bredvid Marienkirche låg ett vackert gammalt hus med denna skylt. Av skylten kan man utläsa att huset bombades 1945, men återuppbyggdes tack vare DDR-regimen. Enligt guiden var det snarare så att huset förstördes när man under DDR-tiden sprängde ruinerna av Marienkirche. De boende i Wismar måste ju ha vetat att detta var en osanning.
I denna italienskinspirerade byggnad härskade svenska högsta domstolen för de svenska besittningarna i Tyskland. Arvet har förts vidare. Idag finns här Wismars tingsrätt.
Ja, så kan man ju också skriva, ”nachm. 4½” istället för ”16:30”.. Vi gjorde väl samma sak i Sverige?
Vår guide har nu tagit oss till Georgienkirche. Bilden han står vid visar kyrkan innan återuppbyggnaden efter murens fall samt det som då var nya bostadsområden i utkanten av staden. Wismar var en stad i förfall efter kriget och DDR hade ont om pengar. I alla fall prioriterade man inte underhåll och återuppbyggnad av gamla byggnader. Som jag förstod det övergavs stora delar av innerstan och folk flyttade ut till nybyggda bostäder längre ut där man fick rinnande vatten, värme och egen toalett. Känns det igen från femtiotalets Stockholm? Man kan väl säga att fördelen jämfört med Stockholm var att man inte rev de gamla kvarteren. Kyrkan är idag en s k kulturkyrka, d v s den används för konserter och teaterföreställningar. Innan återuppbyggnaden var den tydligen en tummelplats för ungar som bl a balanserade uppe på husgavlarna. Huva, tur man inte var förälder i den staden.
Enligt vår guide, en av Wismars mest fotograferade gatuskyltar. Ordagrant skulle man väl kunna översätta det till ”Tutt-tafsargatan”. Fanns tydligen en annan innebörd också: Ammornas gata.
Inte en rät vinkel så långt ögat kan nå. Man hade medvetet behållit utsidans spännande linjer när man renoverat huset, men ändå lyckats med konststycket att skapa räta vinklar inne i huset.
Meine Damen und Herren, Sie habe es geschafft. Två timmars rundvandring var över.
Nu behövde andra behov tillfredsställas.
Brauhaus am Lohberg är den enda kvarvarande restaurangen i Wismar som brygger sitt eget öl. Enligt vår guide exporterat vida omkring, bl a till Norge. Jojo. Gott var det i alla fall.
St.-Nikolai-Kirche var den enda av de stora kyrkorna i Wismar som inte skadades under kriget. Ikväll skulle vi gå på konsert här. Konsert! Kommer ni ihåg vad det är?
Innan vi släpptes in skulle vi dock avge en massa personliga uppgifter i smittspårningssyfte. Plötsligen blev vi påminda om att det pågår en pandemi. Större delen av tiden har vi faktiskt förträngt det. När vi väl hade släppts in serverades vin. Det hör inte till vanligheterna att få dricka vin i kyrkbänken, så det måste ju förevigas. Såg mig lite nödd och tvungen att förklara för våra grannar varför kameran kom fram. – Vi är inte så vana vid det här. – Nä, inte vi heller. Nähä. Jag som trodde mig ha fått korn på ännu en bit av den tyska personlighetens komplexa mosaik.
Vi ska gå på konsert ikväll, berättade jag för min dotter. Klezmermusik. Känner du till vad det är? Dum fråga lät det som. Jag hade ingen aning. Förstod jag det rätt kan man lite förenklat beskriva det som israelisk zigenarmusik. Vi blev nog alla berusade av glädje över denna konsertupplevelse, suggestivt, sprött och tempo i en härlig blandning. Klarinettisten svävade omkring och både lät och rörde sig som en älva. En av violinisterna spelade så man fick gåshud. Efteråt pratade vi med ett tyskt par som visade sig vara seglare och som verkade lika lyriska som vi. – Egentligen gillar jag inte klezmermusik, men det här, det var något helt annat, menade den kvinnliga hälften. Bandet hette Klezmerband Vagabund och kom från Lübeck. Streama det!
Lite nattamatfix i båten. Efter det att konserten var över hade restaurangköken stängt för kvällen. Och vart skulle vi ta vägen nu? Vi resonerade kring Kühlungsborn och Warnemünde som var de hetaste kandidaterna. Kühlungsborn var närmst och såg jättefint ut när vi seglade förbi, men efter Warnemünde var det ont om hamnar på väg upp mot Hiddensee, så vi bestämde oss för att vår vana trogen sträcka lite extra och valde att gå till Warnemünde.
In till Warnemünde/Rostock var det en tät färjetrafik med flera rederier på samma trad. Man kan undra om Travemünde tappat mark som port ut till kontinenten för Sverige och Danmark.
Vi pratade en del ombord om den tyska nationalkaraktären. Ett knepigt och känsligt ämne. Mycket är verboten och mycket kan tyckas väldigt formellt, men så blir man överraskad av helt andra sidor. Mitt i denna trafik av färjor, segelskutor och utflyktsbåtar vid inloppet till Warnemünde är det samtidigt fullt med småjollar som vinglar omkring, vad som kunde se ut som skrämmande nära de stora fartygen. Jag hade förväntat mig fem signaler (= Vad fan håller ni på med?) från färjorna, men de tog det uppenbarligen med ro. Hade inte vi i Sverige varit mer formella?
Vem gillar inte en GT? Damerna hade köpt Tanqueray, vilket jag uppfattat som en lite lyxigare gin. När vi blindtestade Tanqueray mot en skvätt Beefeater jag hade i båten, blev vi dock rörande överens om att Beefeatern var godare.
Madeleine: – Vad heter de där då? Att den femte besättningsmedlemmen heter Helmut var nu känt, men att de två vinschmotorerna saknade namn hade inte slagit mig förränn nu. De är klart att de måste få namn också. Eftersom vinscharna är gjorda i Danmark, blev det Sören (som i starboard) och Preben (som i port). Någon dopceremoni, hann vi dock inte med, men det är klart att de måste döpas.
Fisket längs tyska Östersjökusten tycks inte alls vara lika drabbat som längre upp i Östersjön. Överallt möts man av aktiva fiskare och fiskrestauranger.
Warnemünde är en turiststad i ordets bemärkelse. Väldigt mycket folk- och krogliv.
Vädret är inte riktigt med oss nu…
Att detta var en stad delvis i förfall i det forna DDR märker man inget av idag.
Ylva var ständigt påläst och guidade oss till en Weinfest i Kurpark. Ett trivsamt lugn utan fylla. När ska vi i Sverige, i bredare lager, ta till oss att hantera alkohol på detta sätt?
Parkeringsplats för kvinnor. Jag kan ju förstå den bakomliggande tanken, men varför var dessa platser säkrare än andra på denna väl upplysta parkeringsplats?
Edvard Munch bodde tydligen under nästan åtta år i Tyskland och under arton månader, 1907-1908, i Warnemünde i bl a detta hus som nu bär hans namn.
I de här små mysiga husen på Alexandrinenstrasse bodde främst fiskare, lotsar och annat sjöfolk. Gatan låg en rad bakom hamnbassängen och kallades följaktligen även hintere Reihe (bakre raden).
Alexandrinenstrasse närmre havet.
Blandad kompott.
Fyren förvaltas idag av en förening vars representanter tog emot och tog betalt. Återigen skulle man nu lämna ifrån sig personuppgifter innan man släpptes in. Corona? Nej, försäkringsvillkor. Hmm… – Hur var det här förr, på DDR-tiden? – Jo det var egentligen rätt bra. Men, det är klart, det var ju ont om pengar och staden förföll. Kanske var atmosfären i Warnemünde en annan än i övriga DDR. Någonstans har jag läst att man inte var så noga med att skilja DDR-medborgarna från besökarna från väst.
Från fyren hade man en magnifik utsikt över hamnen, stranden och Hotell Neptun. Hotell Neptun tarvar sin egen historia och sådana finns det flera av. Hotellet invigdes 1971 och byggdes av svenska SIAB. SIAB verkade ha haft goda förbindelser med DDR-regimen. Under min tid på svenska resebyrån i Berlin var SIAB en av våra största kunder under den tid man även byggde ett stort hotell i Östberlin. Hotellet tillhörde inte den statliga kedjan Interhotels, utan hörde till DDR:s handelsorganisation och här lär både valuta- och vapenaffärer ha gjorts upp. Här tog man emot utländska statsbesök såsom Willy Brandt och Fidel Castro. Stasi hade ett gott öga till hotellet – ett utmärkt centrum för informationsinsamling och i folkmun kallades Neptun också för Stasi-hotellet. Det kryllade väl av avlyssningsutrustning i rummen, antar jag. DDR:s första diskotek fanns här och vi provade även på att dansa under bar himmel i baren högst upp. Precis som på Berzeliterrassen i Stockholm om någon kommer ihåg den. Hotellet är också upprinnelsen till olika TV-program: ”Hotel der Spione – Das Neptun am Ostseestrand” och ”Fünf Sterne für’s Volk”. Undrar om de finns för nedladdning…
I Tyskland och framförallt i f d DDR badar man gärna naken, så reklamen har visst fog för sig: Den som badar naken behöver ingen bikinifigur.
Efter Hotell Neptun följer fina gamla hus, hotell och pensionat. Var de månne privatbostäder från början?
Mahlzeit! Måste kittla dödsskönt i kistan med en levande krabba.
Ordning och reda. Här börjar ”textilstranden”. Den nakna kvinnan vi mötte en bit bort får hålla sig borta från den här delen av stranden.
I rättvisans namn. En parkeringsplats även för män, utanför en affär med ett utbud av  produkter främst intressant för kvinnor. Vem sa att Tyskland var humorbefriat?
Tyskar kan se ut lite hur som helst. Expertkommittén på Aquileja kom fram till att det var större variation än i Sverige.
Säga vad man vill om en lite konstruerad miljö som Warnemündes, men trevligt var det här och jag hade inte velat ha det ogjort och kommer gärna tillbaka någon gång då solen håller sig framme och inbjuder till lite mer strandliv än vi fick tillfälle till. Strax dök även Lena och Krille upp som nu seglat ikapp oss. De följde med till baren på Neptun, men Krille blev avvisad då han kom direkt från båten iklädd shorts. Någon stil får det vara ,-)
Ännu en tidig morgon. Losskastning 05:30. Endast vi och fiskarna på piren var vakna.
Det är ju inte för skojs skull vi gick upp så tidigt, men det är en bit till Hiddensee. Nu har vi ön i sikte , men sedan ska ön rundas och så ska man söderut och norrut igen för att slutligen hamna i Klosters hamn. 67 M loggade vi.
Radion: Pan-pan, pan-pan, pan-pan. Plötsligt var det allvar. Visserligen den mildare formen av nödmeddelande, men ändå. Oftast när man hör sådana meddelanden handlar det om platser långt borta, men nu var det här mellan öarna Hiddense och Bug och det var ju precis här vi var. Kikaren åkte fram och alla spanade vi spänt efter den person med grå dykdräkt som saknades. Rescue Bremen upptäckte var vi var och ropade upp oss på radion och berättade om den räddningsinsats man inlett och bad oss vara uppmärksamma och rapportera eventuella observationer. Snart hade vi också en helikopter som surrade fram och tillbaka. Kanske hade vi kunnat göra skillnad, men efter en stund avblåstes operationen och i ett eftersnack med Rescue Bremen tackade man för vår hjälp och önskade oss en fortsatt trevlig segling. Man går inte opåverkad ur en sådan upplevelse.
Nu gällde det att vi höll bra koll själva. De muddrade rännorna är smala och grunda

Som om det inte var nog seglar vi nu förbi en segelbåt som gått på grund utanför rännan. En räddningsbåt var på väg så det fanns inget vi kunde bidra med och hade vi försökt hade vi väl gått på grund vi med. En intressant observation var dock att killen som stod längst fram på räddningsbåten inte stod där beredd med en lina att kasta över till den grundstötta båten, utan med vad som såg ut som en dokumentmapp. Skulle här skrivas avtal först, innan de hjälpte till?
Det såg fullt ut i Klosters hamn, men långsides längs med en av båtarna förtöjda längst ut på bryggan borde väl gå bra. På bryggnocken fanns en skylt att man inte fick lägga sig utanpå den, så den var jag noga med att hålla fri. Vi tyckte vi låg utmärkt och konstaterade att färjorna i den livligt trafikerade hamnen hade gott om manöverutrymme.
De allra flesta tyskar vi mött har varit både vänliga och verkat vara varma personer. Men, så händer det plötsligt. Som Ylva uttryckte det, en person som ser ut som en ond tysk i en amerikansk film, uppträder IRL, Klosters hamnkapten. Hamnkontoret var stängt när vi kom förbi på kvällen, men när jag dagen därpå kliver in på det lilla hamnkontoret, reglementsenligt iförd skyddsmask, så känner jag ett stigande obehag, som om jag befann mig i ett polisförhör och ska lämna alla möjliga personliga uppgifter. Jag förklarade var vi låg och det föranledde ingen vidare kommentar. Här beordrades även hela besättningen att visa upp sina Coronapass och det var ju helt OK. Märkligt bara att ingen varit intresserad förut. Enligt tjejerna dök han upp lite senare och kollade var vi låg och bad dem hälsa mig att vi måste flytta på båten. Istället blev vi uppmanade att lägga oss utanpå en annan båt . Den båten skulle dock lägga loss ett par timmar senare, så en hel förmiddags sol- och badtid på Hiddensees strand gick om intet. Det var lite oklart varför vi behövde flytta båten. Först pekade han på skylten att man inte fick lägga till vid bryggnocken och när jag kommenterade att bryggnocken faktiskt var fri pekade han på att passagerarbåtarna måste få plats att manövrera. Jag skickade fram Madeleine som brukade kunna charma till sig favörer, men även hon gick bet. Sedan fick vi höra att vi låg på Fahrwasser, typ motsatsen till förtöjningsplatser. Min slutsats var att det mest handlade om principer. Jag tror inte detta hade hänt i Danmark. Vår nye, tyske båtgranne hade lite självironi. – Ni får tänka på att ni är i Tyskland nu.
Klosters hamn
Kloster
Kloster
Kloster
Jag vet inte om det var tisteln som var skyddsvärd eller de fjärilar som svärmade runt den. Tisteln var i alla fall nogsamt omgärdad av ett litet staket.
Lite vilse på en hed på södra ön.
Nära Witte.
Nära Witte
Direkt efter det att vår båtgranne hade kastat loss och vi förtöjt för tredje gången i Klosters hamn gav vi oss iväg till stranden och fick några timmars sol och bad. Efter en cykeltur runt delar av ön återvände vi till stranden för ett kvällsdopp. Här vid Witte var nog stranden som finast.
Ganska tidig losskastning. Våra nya tyska grannar på båten Hoppetossa fick maka på sig när vi gav oss iväg. Det är en disig morgon och visst ser det märkligt ut? Båten vi fångat på bild ser ju nästan ut som om den ligger på land.

Besättningens Pippi Långstrump 😉 Kanske hamnade hon på fel båt. Borde hon inte hört hemma på Hoppetossa som vi lämnade efter oss i Kloster?
Ytterligare häftiga ljusfenomen.
Kap Arkona. Vet inte om det är den officiella benämningen, men så står det på utflyktsbåtarna i Sassnitz.
Jag tror det är Königsstuhl jag fångat på bild här. När jag seglade i dessa vatten sommaren 2018 lade vi till i en by runt hörnet som heter Lohme och så cyklade och gick vi hit och tittade ut istället.
Men, vad håller de på med? Fantasierna flödade. Var det drogsmugglare som polisen var på jakt efter? Men, den här båten fick tydligen klartecken att segla vidare.
Men, vad händer nu? Poliserna är ju på väg mot oss. De kanske vill se våra Coronapass tänkte vi hoppfullt. Men icke. Jag borde ha lärt mig att hålla koll på var gränserna för naturskyddsområden går. En liknande incident råkade jag ut för i Polen 2017. Vi fick nu lära oss av de trevliga poliserna att det finns två typer av naturskyddsområden i Tyskland, 1 och 2. Det ena fick man segla på, men inte på det andra. Jag har redan glömt vilket som var vilket och på plottern står det hursomhelst bara Naturschutzgebiet. Om du läser det här mamma, bli inte orolig om det kommer ett brev från tyska polisen.
Så här såg det ut på plottern. Det krävs inte mycket för att få igång tysk polis. Kan vi ha varit upp till 50 meter in på skyddsområdet på en sträcka av kanske 200 m?
Samtidigt med polisinsatsen tog vinden slut och vi började gå för motor, men fortfarande med storseglet uppe. Visst fasen, med fullt av sjöpoliser i närheten är det bäst att hissa dagersignalen som visar att vi går för motor trots att vi har segel uppe. Inte så noga i Sverige med det, men jag har hört hur folk blivit bötfällda för sådana förseelser när de kommit in på grannländernas vatten.
Kreideküste (Kritkusten). Klipporna jämförs ofta med dem i Dover.
Sassnitz ser ju riktigt trevligt ut på håll. Min bild av Sassnitz är nu 42 år gammal. Då åkte jag rätt frekvent mellan Lund och Berlin och tågfärjan med vagnarna Stockholm- eller Malmö-Berlin gick till Sassnitz. Där möttes man av taggtråd, gränsvakter, hundar, k-pistar och allt kändes grått och trist och det var inte ovanligt att man blev rätt otrevligt bemött. Det fanns undantag. Jag minns en passpolis: – Ahh, Herr Schoug (hur han nu uttalade det och ja, jag hette så då)! Sie sind ja öfters hier gefahren… Han blev personlig, Märkligt hur politiska system kan forma människor, göra dem rädda och fientliga. Vad var det som fick denne passpolis att inte låta sig påverkas på samma sätt?
Kanske min fantasi som drar iväg, men nog ser det ut som ett f d gränsbevakningstorn. Vem som helst fick inte ge sig ut på vattnet.
Här lade tågfärjorna till. Det har dock inte använts sedan 1998 då trafiken flyttade söderut till Sassnitz Mukran. Under senare år drevs tågfärjetrafiken av Stena Line som dock lade ner den förra året. Här i hamnen fanns också en speciell vägbro som ledde till gränsstationen i den övre delen av staden. Den har nu ersatts med en häftig gångbro. Minns inte riktigt hur tågen övervann höjdskillnaden, men har för mig att det krävdes rätt omfattande rangering innan man kom iväg.
Madeleine kände sig hemtam när hon upptäckte att hon hade varit här förut, i modern tid dock.
Mycket högre mysfaktor än väntat.
Dags för avskedsmiddag.
Jag fick fler flash backs. Här serverades Herforder Pils och i min ungdom tillbringade jag några veckor i just Herford, mer eller mindre i en chokladfabrik. Men chokladen var godare än ölen, som var rätt blaskig.
Hej då Christine, Madeleine och Ylva! Ni har varit tappra och trevliga gastar. Jag känner mig helt bombad av alla intryck. Ingen tid till eftertanke just nu. Nu ska tvätten fixas och båten omvandlas till en tvättställning.
Inte så länge dock. Ett lätt smattrande ljud avslöjar att det börjat regna. Snabbt in med tvätten och tur var det. Efter en stund börjat ett riktigt luftangrepp. Skönt att ligga i hamn när ett sådant här oväder bryter ut.

Det här är nog det längsta blogginlägget jag gjort. Ibland känner jag mig fången i att ha börjat blogga. Samtidigt är det ett bra sätt för mig själv att gå igenom och sortera alla intryck, inte minst efter en sådan här intensiv segling. Har du orkat läsa ända hit är du värd en eloge.

Simrishamn-Grenå

Rutt: Simrishamn-Kåseberga-Abbekås-Falsterbokanalen-Dockan (Malmö)-Kyrkbacken (Ven)-Hornbaek-Mölle-Anholt-Grenå.
Datum: 28 juni-12 juli

Att segla runt Skånes kust tycks inte locka alla. Kanske inte de mest spännande seglingsvattnen, men det finns mycket att se och uppleva. Min kompis Birgitta nappade i alla fall och i Öresund mönstrade även Tobias på.

Hur ska man då sammanfatta de här etappen? Växlande väder vad gäller vindar, sol och nederbörd, men aldrig någon kyla, snarare lite väl varmt emellanåt. En av Birgittas kommentarer kanske säger en del: – Var det inte en seglingssemester vi skulle på? Börjar kännas mer som en vandringssemester… Tror dock inte hon misstyckte.

När jag hade lämnat av Malin och Per vid tåget ramlade jag över en fantastisk rosenpark i Simrishamn. Birgitta kom med buss från Lund så vi började med att  göra samma repa på väg mot hamnen.

Här har an samlat rosor som växt runt om på Österlen. En del arter är t o m okända. Efter ett första upprop 2003 om någon hade en gammal ros på tomten avancerade det till detta Rosentorget som invigdes 2009.
Simrishamn är en mysig stad, men jag har varit där många gånger förut, så planen var att bunkra och sedan komma iväg dagen efter Birgittas ankomst.
De som menar att Skåne är platt har inte varit på Österlen…
… och ännu mindre här vid Kåsebergaåsen.
Kåseberga är en favorithamn.
Istället för att gå upp till Ales stenar valde vi att följa stranden bort mot Löderup. Det var varmt och ett dopp i havet hägrade. På vägen dit stötte vi på denna skönseglande fågel. Enligt sakkunskapen (min dotter) bör det ha varit en Röd glada.
Den här fågeln fick vi dock ingen artbestämning på.
Enligt en kvinna vi pratade med i Löderup har strandlinjen gått 200 m längre ut. Men, då fick man tydligen gå 70 år tillbaka i tiden. Hoppas den här stenbarriären sätter stopp för erosionen, annars lär en del strandnära hus åka ut i havet.
Jag antar att den här bastanta piren inte bara syftade till att möjliggöra kul bad utan hade lite av samma syfte. Bakom mig hade en del husägare tagit privata initiativ, utan bygglov, att skydda sina fastigheter. Kommer kommunen tvinga dem att riva sina svartbyggen?
På tillbakavägen hittade vi en stig uppe på klinten. Eller är det bara på Gotland man säger så? Åsen kanske? En väldigt vacker promenad i alla fall. Häng med! Bilderna får tala för sig själva.

Jag vet inte hur mycket fisk som fångas i Kåseberga längre, men på restaurangen är det gott om fisk i alla fall. Om inte chipsen, så var i alla fall fishen, bland de godaste jag ätit.
Till det en skånsk klassiker. Gott var det, men ingen ölsort jag någonsin hört talas om förut, ännu mindre fick tag i någon annanstans. Synd om en klassiker att föra en så undanskymd tillvaro 😉
Värmen fortsatte och vinden var svag så vi började så smått koka över. Bara att kasta sig i vattnet och låta sig släpas med en stund. Underbart!
Abbekås hamn har jag alltid betraktat som för liten och för grund när jag passerat på den skånska sydkusten. Lite bryggprat fick mig att kolla lite noggrannare och jodå, det skulle nog gå att komma in. Och trevligt var ju det. Abbekås är en trevlig liten by.
En Gravand tror vi att detta är.

Lyssna på detta:

Jag har aldrig hört något liknande förut. Låter som om man vore i en tropisk regnskog. Grodor kan man väl anta. Men är det bara grodor?

Inte bara grodornas kväll. Se på de här turturduvorna. Fast egentligen, får jag lära mig nu, är turturduvan en särskild art. Utrotningshotad till på köpet.
Är det ni som har båten längst ut i hamnen? Det var en stor rackare. Allt är relativt. Stor för Abbekås kanske. Vi har hamnat i slang med en gammal farbror som döpt sitt hus till Paradiset. Gammal ”bonne” visade det sig. Nu hade sonen tagit över gården och bättre än så här gick det ju inte att bo. Så småningom visade det sig att farbrorn var 90 fyllda. Tänk om man fick åldras med sådan vigör…
Även här kom vi in på stranderosionen. Farbror berättade om hur han hade fått hjälp med att frakta hit stora stenbumlingar som han låtit gräva ned. Träden man ser i högerkanten av bilden är nyplanterade. De gamla träden stod som öar i vattnet och vattnet räckte ända upp till det vita staketet. Scary.
En modern segelbåt kan bli en rätt komplex konstruktion. Många olika system som ska fungera vart och ett för sig eller tillsammans. Elsystemet t ex. Förra året vaknade jag upp en morgon av att blybatterierna kokade. Nytt system med litium-batterier installerades i vintras. I Abbekås vaknade jag upp av att alla dioder på elpanelen stod och blinkade. Efter ett tag började radion flämta och bashögtalaren stod och bankade. Spänningsvärdena som visades var förfärande låga. Jag såg framför mig att alla batterierna var förstörda och att det var slutseglat. Många tankar hann fara genom huvudet. Jag letade i manualer, ringde installatören av elsystemet, men blev inte klokare förrän jag efter en timme eller så upptäckte att en nyinstallerad vinterbrytare som skulle göra båten ”eldöd” stod i läge off. Hade någon kommit åt den eller hade den slagit av dig själv. Ett kvarts varv på vinterbrytaren och allt fungerade som vanligt igen. Puh! Vilken mardrömsstund.
Nu tog vi lite sats och gick Abbekås-Malmö i ett svep (47 M). Till skillnad från dagen innan blåste det på rätt bra, säkert påverkat av det regnväder som utlovades till kvällen. Nåja, ett svep kanske var en sanning med modifikation. När vi började närma oss Falsterbokanalen insåg vi att med största sannolikhet skulle missa broöppningen med några minuter. Vi ropade upp Falsterbokanalen (som sitter i Trollhättan tror jag) på VHF:en och de gav oss hopp. Ge full fart så får vi se om vi kan hålla bron åt er. Men, när vi var västan framme meddelade de att de var tvungna att stänga, så vi fick parkera i kanalen i knappt två timmar. Överraskande hur fort två timmar går.
I Malmö ligger man med fördel i Dockan. Vi ligger alltså i ett gammalt industriområde, där Kockums varv bedrev sin verksamhet. Jag blir lite nostalgisk. Min morbror arbetade här under en period och min morfar arbetade inom varvsindustrin, om än inte i Malmö. Just här ser man ju inte många spår från varvsepoken, förutom den stora dockan i sig. Rejäla fartyg som måste ha legat här. I Västra hamnen i övrigt ser man dock fortfarande förvånansvärt många spår från varvstiden. Ruckel blandas med t ex den gamla stabelbädden som användes för att sjösätta fartygen och som idag är ett slags aktivitetsområde. Det har ju talats mycket om bomässan Bo01 och området Västra hamnen som växte upp i dess kölvatten så jag hade lite förväntningar. Jag vill inte låta gnällig, men tycker nog att området, utöver det vid dockan, känns rätt sterilt. Känns också väldigt ofärdigt så förhoppningsvis blir det bättre med tiden.
Malmö är dock en i mitt tycke underskattad stad. När jag pluggade i Lund var det bara i yttersta nödfall man åkte in till Malmö. Idag känns det som en trivsam och levande stad, bilden av skjutningar och invandrargäng till trots. Slottet kanske inte är det tjusigaste av slott, men Slottsparken går inte av för hackor. Malmö har ju en image av att vara parkernas stad, så nu skulle vi göra en parkcheck.
Innan vi gick vidare fastnade vi vid denna vita buss. En av de bussar som i krigets slutskede och på Folke Bernadottes initiativ befriade framförallt judar från koncentrationslägren. Många av dem var danskar och norrmän. 15 000 människoliv lär ha räddats på dt viset. Den här bussen såg dock pytteliten ut. Den lär ha fått göra många turer för att dra sitt strå till stacken.
Vi vandrar vidare mot Slottsträdgården där denna fasanhona, fullständigt oberörd, bevittnar vår ankomst.
Den trevliga damen berättar för oss om sina odlingar. Vissa lotter var privata, emedan andra sköttes av Slottsträdgårdens personal.
Är ni i närheten av Malmös slottspark får ni inte missa fiket. Fantastiskt ställe.

Ska man se en park till är det väl Pildammsparken. Inget för hobbyodlaren att vårda sådana här jätteträd.
Här ramlar vi på den andra rosenparken på seglatsen: Drottning Silvias rosenträdgård, så relativt nyanlagd även den.
Vi hade bjudit in till middag till kvällen och Birgitta blev nästan i extas över alla grönsaker på Möllevångstorget. Hur vi skulle få med allt till båten? De som är bevandrade i Malmös geografi, vet ju att Möllevångstorget och Dockan inte direkt ligger nästgårds.
Inga problem. Hon hade ju sin sherpa med sig..
Sveriges bästa Falafel ska finnas i Malmö och i Malmö bör man söka sig till ställena runt Möllevångstorget eller Möllan som de initierade säger. Vi fick tips om det här stället, men bättre har jag ätit.
Alla har väl sin bild av vad som utgör en stads själ. För mig är Malmö väldigt mycket Södra Förstadsgatan.
Fast Lilla torg är ju mysigt förstås.

Vi hann ju med rätt mycket i Malmö. Äntligen hade jag dessutom fått tillfälle att köpa cykelslangar till mina Bromptoncyklar. Till kvällen kom Annika, Yngve och Tobias på middag. Jättetrevligt tyckte vi och tack Birgitta för din hjälp med matplanering och förberedelser. Annika och Yngve åkte hem till Lund, men Tobias mönstrade på som tillfällig gast.

Dags att tanka. Ingen mack i Dockan, så vi fick vända söderut igen, mot Lagunen. Första gången jag kan minnas att jag ställts inför problemet att tanka i regn. Paraply är ju inte så seglarmässigt kanske, men nu kom det väl till pass. Så det problemet löste vi. Istället skapade vi ett annat, men det hör till de här händelserna man behöver få lite distans till, så det spar vi till en annan gång 🙂
Den nye gasten verkade finna sig väl till rätta och njuta av att vara ute på sjön. Tobias har sin båt i Skottland och p g a pandemin har han inte fått se den på två år.
Vi sjunger faktiskt. Tobias och jag har en låt gemensam på vår repertoar: I natt jag drömde. Vi har t o m uppfört den på en scen med publik, förhoppningsvis en rätt berusad sådan så de inte la märke till en och annan falsk ton. Återgivningen gör sig bäst som här, som  ljudlös stillbild.
Det är fjärde gången de senaste tre åren jag rör mig i vattnen mellan Ven och Malmö. Aldrig tidigare har det gått så fort. Code 0 gjorde väl sitt till. Farten låg stadigt mellan sju och åtta knop och tre timmar och tjugo minuter efter det att vi kastade loss i Lagunen låg vi förtöjda i Kyrkbackens hamn.
Två gånger tidigare har jag varit och ryckt i dörren till Tycho Brahe-muséet. Nu planerade vi lite bättre och det var den aktivitet som stod först på dagordningen dagen därpå. Muséet ligger ungefär mitt på ön. När man kommer upp för Kyrkbacken har man en härlig utsikt över både Danmark och Sverige. Här syns Helsingborg i bakgrunden.

Lite udda är det att hitta ett museum i en gammal kyrka.
Tobias förklarar för oss hur vi ska hitta till Anholt.
Förutom att vara en vass astronom verkar Tyco Brahe ha varit en egocentrisk herreman, inte alls omtyckt av Venborna. Ven fick han som förläning av danska staten och här uppförde han även Uraniborg, ett slott vars konturer man kan se i den nu varande trädgården. Slottet måste vara ett av de mest kortlivade i historien. Om jag förstått det rätt började det byggas 1576 i anslutning till att Tyco Brahe kom till Ven och redan i början av 1600-talet såg Christian IV:s älskarinna till att det revs efter det att hon fick Ven som förläning 1616.
Ursprungligen var Uraniborg även tänkt att fungera som observatorium, men det var inte good enough, så runt 1584 lät han bygga ett underjordisk observatorium, vilket nu delvis är rekonstruerat.
I Bäckvikens hamn släpper färjan från Landskrona i land vad som känns som horder med människor och Tobias säger hej då och åker tillbaka mot Lund. Dessa färjor är en enorm kontrast till Ventrafiken när jag var yngre. Då sköttes den av Landskrona hamns små bogserbåtar.
Vi cyklar vidare längs stranden på öns ostsida och passerar prunkande trädgårdar, lamadjur, äldre och nyare hus, öns minsta hamn Norreborg och så mot norr denna härliga sommarvy med uppankrade badbåtar.
Hemma igen. Båten blir som ett hem och var vi än kommer är vi hemma när vi är ombord.
Lite glädjerusiga ska vi nu äntligen resa utomlands. Beväpnade med våra elektroniska Coronapass är Hornbaek på norra Själland dagens mål.
Först ska vi förbi Helsingör och leden till Helsingborg där bilfärjor och Sundsbussar går i tät trafik. Färjorna väjer snällt när vi passerar i sakta mak.
Vädret blir allt bättre och när vi är framme i Hornbaek väntar en underbar eftermiddag på stranden.
En loj Medelhavskänsla infinner sig. Framemot kvällen stannar vi till vid baren. Kanske har vi själsligen förflyttats till Brasilien, till Recifes eller Fortalezas stränder? Baren spelar i alla fall sambamusik.
Hornbaek kändes för bra för att vara sant. Det var lugnt och allt kändes väldigt harmoniskt. Är det lyckan av att vara fri som spär på den här känslan, fri att kunna resa igen, en illusion av att vara fri från pandemifaran och alla regler den omgärdats av? Pandemi förresten, inte en jäkel har brytt sig om våra Coronapass.
Klockan är tjugo över nio på kvällen och badlivet pågår fortfarande.
I bakgrunden avtecknar sig de skånska alperna, Kullaberg.
Byggnaden signalerade badhotell. Det måste väl nästan ha varit det? Eller? Till vår överraskning var det en filial till Rigshospitalet. Hade gärna tagit en drink uppe i ubåtstornet annars.
Dansk design slår igenom i en del överraskande sammanhang. Som här. En designad trottoar. Eller som Birgitta uttryckte det: – Det var väl knappast så att de fick slut på sten och tänkte att, ja då får vi väl lappa med lite trä istället…
Planen var egentligen att gå till Gilleleje. Birgitta hittade dock övertygande argument för att istället gå till Hornbaek. Jag anar dock att det fanns en dold agenda. Hornbaek är hemvist för Ilse Jacobsen som både bor och arbetar här. Naturligtvis fanns det ett antal affärer som sålde hennes kläder. Birgitta shoppade loss.
Ett nytt regnväder var på väg, annars hade vi gärna stannat kvar i Hornbaek. Men, jag kommer gärna tillbaka.
Äntligen skulle det ske. Mölles hamn är ytterst olämplig att anlöpa vid friska nordvästliga vindar. Jag har gjort två försök tidigare, så detta var tredje gången gillt. Varför då denna dragning till Mölle? Det var länge sedan jag var här, men jag minns Mölle som en mysig by som klättar uppför sluttningarna. Sedan har ju Mölle en aura. Ni har väl hört talas om synden i Mölle? Och i Povel Ramels Gräsänkling blues åker ju hans Elsa till Mölle by the sea.
Mölle verkar leva upp dagtid då det kommer en massa bilburna turister. På kvällarna eller när det var sämre väder var det glesare i hamnen och det var lättare att få plats på t ex denna karibiska pop up(?)-bar. En container, lite sand, kuddar och kulörta lyktor och vips så har man en karibisk bar. Fast lite lågt att bara servera färdigblandade drinkar på kran i plastpåsar i st f glas.
Vi möttes av ett illmarigt leende av damen vi frågade om kortaste vägen ut från hamnen upp till Kullens fyr. – Det bler svittigt, menade hon. Mmm, det började brant.
Och det fortsatte brant.
Rätt snart kom dock belöningen.
Inne i Kullens fyr finns även utställning. Där kan man lära sig att det inte bara är vid en första passage av Ekvatorn som sjömännen fick göra ett sjömansdop. Även vid första passagen av Kullen skulle man hönsa för Kullen, d v s doppas i havet alternativ betala en avgift. Man tror att det kan ha varit kvarlevan av en hednisk rit att man offrade för att få en säker passage av en farlig plats. Tur att ni inte visste det, Anna-Karin, Robert och Sofie, när vi passerade Kullen förra året för första gången. Andra platser med liknande riter är Nordkap, Pointe du Raz (Bretagne) och Berlengas (Portugals västkust). I utställningen blir man även påmind om när passagerarfärjan mellan Köpenhamn och Oslo rände upp på grund. Kapten fick tydligen något slags tillstånd av handlingsförlamning och de underlydandes varningar hjälpte inte och då var det straffbart att obstruera mot en kaptens order. Detta ändrades klokt nog efter denna olycka. Vid tidpunkten för olyckan var fyren fortfarande bemannad och fyrvaktaren lär väl ha fått kaffet i vrångstrupen när en stor färja brakar upp på land i klart väder.
Idag ser det dock inte så farligt ut. Det var inte farligt förra året heller vid vår passage, men betydligt stökigare sjö än idag.
Kullen lockar till allehanda aktiviteter, dykning t ex.
Eller klättring.
Vi skulle ägna oss åt vandring. Jag kan varmt rekommendera leden från Kullens fyr till Ransvik t o r. Ena hållet går man på sydsidan och åt andra hållet på nordsidan av udden. Naturen är omväxlande och väldigt vacker.

Och rätt vad det är dyker denna invasiva naturtyp upp.
Mycket att ha koll på nu. Man går inte säker någonstans.
Det var här, strax norr om Mölle, vid Ransvik, som den beryktade synden i Mölle ägde rum. Här badade män och kvinnor tillsammans i sina randiga, väl tilltagna baddräkter. Smarta vykortsfotografer förevigade syndarna och vykorten spred sig till inte minst Danmark och Tyskland varifrån många vallfärdade till Mölle. Det gick färjor från Köpenhamn till Mölle och direkttåg från Berlin till Mölle. I riksdagen debatterades det hur man skulle hantera skandalerna i Mölle. Och, bakom kulisserna förekom tydligen även annat än det som de välkända vykorten uppvisade. Man har tydligen hittat bilder tagna av en dansk fotograf som tog nakenbilder i klippskrevorna runt Kullen. Som strand betraktat ser ju Ransvik rätt ogästvänlig ut.
Syndigare än så här blev det inte idag.
Om inte för synden, så är Ransvik en jättehärlig restaurang och ett fantastiskt fik. Måste vara ett av de trevligaste fiken jag varit på.
Kommer ni ihåg Kullamannen på TV? Här ligger han begravd. Vem Kullamannen var tycks vara högst oklart. Han sägs ha varit både en sägen och ett antal olika, verkliga personer.

Från Ransvik gick vi tvärs över halvön till norra sidan.

Norra sidan kändes vänligare och mindre dramatisk. På flera ställen dök det upp bad- och ankringsvikar. Nu låg ju vinden på från syd, vilket ju kan ha bidragit till intrycken.
Don’t mess with me! Kullen kan anta olika ansikten och kan se riktigt stram och hotfull ut.
Hit gick det alltså direkttåg från Berlin. Några tåg har det inte gått sedan 1963. Även Povel Ramels Elsa lil’ åkte tåg till Mölle: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea … Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen Och min Elsa höll mig fången i ett stadigt grepp Hon sa jag skulle inte glömma det och det och det och det och det Och så sa tåget tut och gick och jag sa: ”Släpp!” Och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra: Mata fiskarna, vattna cissusen, help, help, help!”
Efter återkomsten från äventyren på Kullaberg hann eller snarare orkade vi inte bunkra inför seglingen till Anholt (närmsta affär låg i Nyhamnsläge), så det blev en dag till i Mölle. Och tur var väl det. Eftermiddagens mål var Arild och vi trampade söderut för att sedan svänga in på Kattegattsleden och vad finner vi då. Ja inte ser det ut som äppelodlingar..
En vingård passerar man ju inte bara så där. Vinet var oväntat gott. Vingården heter Kullabergs vingård och vinet Josefinelust och det var ett mousserande rosévin från 2019.

Vad är det här nu då? Vi hinner inte trampa många hundra meter förrän vi kommer till en åkerlapp omgjord till parkeringsplats och fullt av människor i rörelse. – Var kommer ni ifrån, undrar vi nyfiket. Holy smoke! En restaurang som specialiserat sig på rökt kött. Mitt ute på vischan och fullt med folk. Vi litade på denna dragningskraft och tog med oss rökt pulled pork till båten. Mmm, det var gott!
Nämen! Ännu en vingård! Arilds vingård. Vad är det egentligen för fel på bedor? Nu åkte vi förbi. Kanske risk för att vi blivit styrstångsonyktra annars.
Hade det inte varit för skyltarna hade detta kunnat vara en bild från sextiotalet
Arild måste vara en av Sveriges mest idylliska byar.
Vad avgör hur skönt ett bad känns. Börjar man tänka efter är det ju massor med faktorer som spelar in; hur varm man är, hur varmt det är i luften och i vattnet, hur fräscht vattnet är, hur salt det är, hur mjuk botten är, hur man kommer i och ur vattnet, hur … Lite oklart varför, men vi var i alla fall rörande överens om att badet i Arild var det skönaste hittills.
När jag var yngre och var på bilutflykt i Skåne fick jag lära mig att man ska åka till Rut på Skäret eller till Flickorna Lundgren, också de hemmahöriga på Skäret. Rut finns inte längre, så valet var lätt. men förflyttningen dit försvårades av samma problem som på Öland. En skruv på cykeln, hopplös att komma åt, hade börjat krypa ut som gjorde att det inte gick att trampa. Hos Flickorna fick vi inte så mycket hjälp. Jag blev guidad in till verkmästarens lilla utrymme och när jag frågade om man möjligen hade en insexnyckel fick jag ett bryskt svar: – Ser jag ut som någon som vet vad en insexnyckel är? Tur det finns stockholmare i förskingringen. I grannhuset blev vi väldigt vänligt bemötta, så snart var felet avhjälpt. För den här gången.
Those were the days…
Hemma igen. Trötta igen. Vi låter någon annan laga maten…
Kullabergs hotell fixade det med den äran.
Imorgon bär det av igen. Förbi Kullens fyr, ut dit mot horisonten…
Seglatsen till Anholt tog sin tid, tio timmar (46 M). Det var en sådan där strulvindsdag. Spinnaker upp, spinnaker ner, spinnaker upp, spinnaker ner. Till sist gav vi upp och körde motor sista timman. Då kom vinden.
Underbar morgon att vakna upp till. Det såg knökfullt ut när vi kom kvällen innan, så vi tog en plats för lite större båtar och fick ligga där mot löfte att flytta på oss nu på morgonen.
Vi hittade en bra plats och fick bevittna en ny tillämpning för paddle board: som bogserbåt.
Väl ute från den värsta trängseln seglade tjejerna ut från hamnen utan problem och utan motor.
Snabbt till stranden nu. Jag visste sedan förra besöket att de finaste stränderna finns längs den norra kustlinjen.
Birgitta var helt hänförd: – Tänk att det finns sådana här platser. Finns ju ingen anledning att åka utomlands. Jag fick påminna henne om att vi faktiskt befann oss utomlands. Men, Anholt hade kunnat vara svenskt. Det sägs att de danska fredsförhandlarna på 1600-talet satte ett ölglas eller lade en hand på kartan där Anholt syntes, så att svenskarna inte skulle förstå att ön fanns och kunde krävas. Historikern Dick Harrisson menar dock att detta är en skröna. Svenskarna var helt enkelt intresserade av ön, lika lite som de var särskilt intresserade av Ven, Saltholm eller Bornholm.
Så länge man håller sig kring de ”vanliga” stränderna är närmsta, trevliga bar aldrig långt borta.
Ännu ett exempel på offentlig, dansk design: snyggt cykelställ med inbyggda blomkrukor.
Vad blir nästa spritfluga tro? För några år sedan var det whiskey. Nu är det gin. Eller hänger jag inte med. Har nästa fluga redan sett dagens ljus? Rom kanske. På Anholt gör man hur som helst sin egen gin. Här håller barmästaren en liten föreläsning för några andra svenskar om den lokala ginens förträfflighet. Och den smakade verkligen annorlunda: frisk, kryddig och mild på en gång. En GT blandar man här med Fever Tree. Lite för söt har jag tyckt när jag försökt mig på den. Jättegod blandning nu.
Att det kunde regna så mycket och så länge, hela natten och förmiddagen. Först en stund efter lunch kändes det som om man vågade titta ut.
Ska vi ta en promenad längs stranden, föreslog jag efter att mejlen var genomgångna och räkningarna betalda. Man får ju passa på. Jag såg väl framför mig en promenad till udden och tillbaka. Men, efter en udde finns ju en ny udde och efter den… Vi gick länge och längre.
Efter några uddar såg vi en fågelskock. Skulle de likt ilskna tärnor attackera oss eller ge sig av? De gav sig av, men kvar på stranden låg denna lila krabat som först såg död ut, men plötsligt rörde den på sig och kravlade ner i vattnet. Vad gjorde den där alldeles ensam? Var den sjuk eller väntade den på sin mamma? Birgitta var inne på att vi borde adoptera honom (eller var det en henne?). Den  kunde simma runt Resarö först och när jag flyttat till Täljöviken kunde jag ha honom/henne varannan vecka. Den var ju ju gubevars väldigt söt.
Vi knallade vidare. Hade han snappat Birgittas prat om att bli adopterad? Han följde oss i alla fall i vattnet en bra bit och kollade efter oss. Men, efter en en stund återvände den till platsen där våra vägar korsats. Undrar var den är nu.
Solen bröt fram och vattnet blev så där oemotståndligt inbjudande. Det var bara att hoppa i. Vi började ju bli lite trötta också av den allt längre promenaden. Känns som om bad ger ny energi.
Framtidens föda?
Nu var det länge sedan vi såg några mänskliga varelser, men så kom där ett danskt/norskt par. Mannen tog upp en sten ur fickan som hade formen av Anholt. Her har vi Anholt. Pekandes på stenen övertygade han oss om att vi nog borde ge upp tanken på att runda hela ön om vi ville komma tillbaka till båten innan mörkrets inbrott. Så, snöpligt nära fyren började vi vår ökenvandring. Jodå, Anholt har Nordeuropas största öken. Öken behöver tydligen inte vara detsamma som Sahara. Öken definieras som ett landområde med mycket sparsam nederbörd, ofta hög avdunstning och därigenom ingen eller sparsamt med växtlighet. Jag hade tydligen tur att det var sparsamt med växtlighet. Birgitta menade att hon skulle slagit något hårt i huvudet på mig om hon hittat något lämpligt tillhygge. – Du bara går och går…
Till slut kom vi alla fall över till den norra stranden utan ormbett. Vi vet inte om det finns ormar i denna öken, men det förhöjde ju spänningen att fantisera om det.
Nä nu djäklar. En säl till som ligger på stranden. Denne stackare rörde sig dock inte ur fläcken.
Den mådde inte bra. Fult med flugor som kröp i mungiporna och i ögonen. Man blir riktigt illa berörd när man inte kan hjälpa till och så se dessa plågade och vädjande ögon.
Fösta frågan var: Hur ser man skillnad på en kanin och en hare? Andra frågan: Varför hör/ser/känner den inte doften av oss. Först ett par meter från oss upptäcker den oss och sätter full fart åt ett annat håll.
Du Perikl… Du Brigiite – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tubo… en Ebeltoft bedst? Hvergang? – Nej, efter drygt 2 mils promenad, mestadels i sand, med Birkenstock-tofflor och skavsår! Fem och en halvtimme tog vår lilla promenad.
Dagen efter: – Ska vi inte ta oss till den fina stranden nu när det är så fint väder, försökte jag. Birgitta: – Alla stränder är fina här. Jag går inte en meter i onödan!
Trots den ofantliga mängden båtar var stämningen i Anholts hamn väldigt lugn och trivsam. När termometern sedan når över en viss punkt infinner sig en sådan där härligt loj stämning. Känslan av semester kan inte bli tydligare.
Nog för att jag sett prov på kreativa, danska hamnkaptener som aldrig tycks acceptera att hamnen är full, som t ex i Allinge där man skulle kunna gå torrskodd över hamnbassängen när det är som trängst. Men, det här var något nytt, att man vid bryggor med bojar kilar in ytterligare en rad med båtar med fören in mellan aktern på respektive grannbåt och bojförtöjningen i mittknapen. Det brukar gå bra, menade en av hamnkaptenerna. Undrar vad som händer de gånger det uppenbarligen inte går bra, funderade jag. Och hur ska vi komma ut imorgon, funderade jag vidare. Men, det visade sig vara ett icke-problem. När vi lossade förtöjningarna kvart i nio, var de båtar som legat i vägen som bortblåsta.
Synen av alla dessa master på långt håll, när vi närmade oss Anholt första kvällen, var nästan lite absurd. Det såg overkligt ut. Som en nerbrunnen skog med kala trädstammar. Enligt hamnboken har hamnen plats för ca 250 gästande båtar. Kvällen innan vi skulle gå vidare hävdade en av hamnkaptenerna att det fanns ca 380 båtar i hamnen. När det kom över 400 båtar, då tyckte han att det började bli många båtar. Jojo.
Vi hade en avslutande, härlig och snabb segling över till Grenå.
Men, vad är det där? Ser ut som en upp- och nervänd oljeplattform. Vi gissade ändå att det hade något med byggnation av vindkraftverk att göra. Fascinerande, på håll såg vi hur man transporterade ett vindkraftverk på sjön, stående upp med stödben för själva transporten. Känns som om det ändå skulle vara ett ytterst vingligt företag.
Varför går man då till Grenå? Som i alla danska städer går dt att hitta fantastiska hus, men Birgittas dom var hård. – Bra, då vet jag i alla fall vart jag inte vill flytta. Så det var inte för den charmiga stadsmiljön vi gick hit. Inte heller för den pittoreska hamnmiljön. Jo, det skulle vara så enkelt att ta sig hit eller härifrån. Fel, fel, fel. För det första hade färjorna flyttat från Varberg till Halmstad, men det var väl inte hela världen. Däremot släppte man inte ombord passagerare utan fordon på alla turer. Det är fortfarande ett mysterium för mig vad skälet till detta är. Jag har hört olika krystade förklaringar, men ingen låter rimlig.
En måndagkväll i alla fall var staden helt öde.
Grenå är ju naturligtvis även en å. Det hör man ju, men det tänker man ju inte på. I bakgrunden syns gästhamnen.

Rindö-Simrishamn

Rutt: Rindö-Huvudskär (Ålandsskär)-Trosa-Lilla Brunskär (svajankring)-Lauterhorn (Fårö)-Visby (Gotland)-Stora Karlsö-Burgsvik (Gotland)-Grönhögen (Öland)-Utklippan-Hanö-Simrishamn
Datum: 10-25/6

Ska man redan nu sammanfatta denna etapp vädermässigt så får det bli blåsigt, motvind, varmt och soligt. Vilken fantastisk start på sommaren. Långa dagsetapper, men många vilodagar och upptäcktsfärder på land.

Välkommen ombord Malin, min dotter, och Per, hennes pojkvän. Jag blev bortskämd med god mat under hela seglingen och ribban sattes högt från första början. Både Malin och Per är jätteduktiga på matlagning. Det blev mest vegetariskt, men en eller annan korv och kyckling slank med ibland. Malin är vegetarian, för det mesta i alla fall.
Här började äventyret, i Rindö hamn. I historisk nutid har Rindö dominerats av kustartilleriet (KA1)/Första amfibieregementet (Amf 1). Numera domineras hamnen av fritidsbåtar. De gamla regementsbyggnaderna är omgjorda till bostäder och nya hus växer upp som svampar ur jorden. Här ligger även Vaxholms bryggeri och trevliga krogar. Bra ställe att ha båten på.
Per är novis på sjön och Malin får agera instruktör. Jag hör ju inte vad de pratar om. Kanske berättar Malin sagan om draken och prinsessan, d v s pålstekens mysterium. En viktig knop ombord, inte minst för att fästa skoten i förseglet.
Vindarna var nästan obefintliga när vi kastade loss, så det började med stillsam motorgång. Stockholmare som vistas på sjön vet att det finns två inlopp till Stockholm, antingen via Vaxholm/Oxdjupet eller via Baggensstäket/Skurusundet. Vi valde den senare vägen och är nu på väg in i Skurusundet.

Baggensstäket är en trång farled och delar av leden tillåter inga möten med lite större båtar. Man kan ofta höra på VHF-radion hur skärgårdsbåtarna som trafikerar leden varnar om att de är på väg in i Baggensstäket.
Trångt och idylliskt. Väl ute ur Baggensstäket kommer man ut på Baggensfjärden och är det någonstans det alltid brukar blåsa är det där.  Mycket riktigt, väl ute på Baggen kunde vi hissa segel.
Det blåste på rätt bra. Motvind eller i alla fall bidevind i stort sett hela vägen ut mot Huvudskär som var första dagens mål. Nästan 49 sjömil eller M som det brukar skrivas, vilket egentligen är lite mer än vad man brukar göra en normal segeldag.
Huvudskär är egentligen namnet på den ögrupp som ön vi ligger vid, Ålandsskär, hör till.
På ön har det funnits alla möjliga verksamheter såsom fyr, lotsstation, tullstation och livräddningsstation.
Det såg inte ut som om någon av stugorna var befolkade när vi var där. De enda vi störde var väl tärnorna som ilsket försvarade sina ungar.

Bra inledning på seglingen med en sådan här kväll
Till det ljuvligaste med seglingen tycker jag dessa tidiga morgnar är. När solen går upp, innan dagern riktigt har vaknat. Det är stilla. Man glider ner i vattnet i bara mässingen, soltorkar och lyssnar på tystnaden eller på fåglarna. Som synes fick vi grannar senare under kvällen. En bekant från seglingen i Thailand, Odd Lindqvist, dök upp med sin nyförvärvade Linjett 32:a.
Utanför Utö fick vi sällskap av ett gäng sillgrisslor. De anses väl inte vara några flygaress, men här uppvisade de ändå stor skicklighet när de körde i åttor och cirklar runt båten. De såg ut att ha lika kul som vi hade av att få njuta av uppvisningen.

Målet idag var Trosa. En jäkla skithamn. Vi plogade upp åtskilliga fåror i både yttre delen av kanalen och vid de yttre gästhamnsplatserna. Var de utlovade 2,2 metrarna fanns är högst oklart. Knappt vi behövde använda förtöjningstamparna att lägga till med. Vi låg stadigt ändå.

Nåväl. Skälet till att vi gick dit var att få träffa min son Filip och hans Lise som bor i Göteborg. De var på väg upp till Stockholm för att beskåda det nya underverket, d v s brorsbarnet. Så många fler tillfällen att ses under sommaren skulle inte ges, så de gällde att passa på.

Frukostträff.

Om man bortser från sådana små irritationsmoment som att man hela tiden fastnar i den dyiga hamnen är Trosa ett mysigt ställe att landa på.

Efter Trosa var tanken att komma över till Fårö. Vi hade gärna gått till Gotska Sandön, men det kändes som för blåsigt för att få något utbyte av att kasta ankare där. Vi drog oss bort från Trosa och gjorde en kort segling till Lilla Brunskär (inte så långt från Västra Stendörren). Det blev en oväntat spännande segling. Leden är bitvis trång och vindvinklarna var ofta i snålaste laget. Rätt vad det var kom en åsk-knall och jättemycket vind och vi fick en s k broach. Broach får man när man har för mycket segel upp i förhållande till vindstyrkan, vilket leder till att båten lägger sig ner så att den inte längre går att styra och okontrollerat lovar upp mot vinden, varpå hon åter reser sig upp. Storseglet åkte ner och vi fortsatte med bara förseglet. Malin var cool, men stackars Per var ju helt oförberedd och frågade lite försynt hur det förhöll sig med risken för att båten kunde välta.

Vid Lilla Brunskär tog vi paus inför nattens segling mot Fårö och förberedde båten och oss själva. Vid nattseglingar får man segla i vaktpass. Nu var vi bara två segelkunniga ombord, så vi kom överens om att Malin och jag seglade i tretimmarsvakter, med Per som libero. Det är viktigt med säkerhet, så vi plockade fram livlinor som i ena änden fästs i båten och i andra änden i räddningsvästens inbyggda livsele. Inte minst skönt för den som sover att veta att den som är i sittbrunnen inte kan ramla överbord. Rent generellt vid havssegling monterar jag även däckslinor eller  s k Jackstays som löper från sittbrunnen till fören. På det viset kan man röra sig på däck och vara säkrad hela tiden.
21:15 drog vi upp ankaret. Bort från land och solnedgång och ut mot natten och havet.
Aquileja begåvades med guldaktiga segel när solen var på väg ner.
Malin är en cool gast. Det kanske en pappa ska tycka om sin dotter. Men hon tar utan tvekan på sig ansvaret för sina nattpass, hon är med och reder ut en broach med stort lugn och hon fattar vad hon ska göra när vi lägger loss under lite besvärliga förhållanden, utan att jag alltid behöver säga vad som ska göras. Men, hur ska jag få henne att våga prova att stå vid rodret när vi lägger till i en hamn?
Fårö i sikte! Så nära och ändå fortfarande så långt borta.
Tretton timmar och 78 M (kortare om vi inte hade tvingats kryssa) senare var vi här, Lauterhorn på Fårö. En av mina favorithamnar, en svårdefinierbar skönhet vilar över stället.
Fårö är ändå rätt stort. Drygt två mil har jag för mig, från ena änden till den andra och sandstränderna ligger naturligtvis i den andra änden. Närmast ligger Sudersand. Kanske inte vår favoritstrand, men där var det lä och underbart att efter en natt med begränsat med sömn få lägga sig ner och njuta av lite sol och bad.
25 somrar har jag bott i detta hus i Ekeviken. Nu är det sålt och tillbyggt. Bakom mig ligger Ekevikens sandstrand.
För barnen är deras barndomssomrar till stora delar förknippade med Fårö. Här har Malin visat Per lite av Ullahau (skog och sanddyner inne på land) som vi hade bakom knuten.
”Vår” strand, heter egentligen Nordersand, men kallas i allmänhet för Ekeviken. I bakgrunden syns Norsholmen och resterna av en gammal utskeppningshamn för kalk. Kalkstenen transporterades på en liten järnväg från själva brottet.
Jag har nog aldrig sett Fårö så grönskande och blommande som vid detta besök. Kan det möjligen bero på att det fortfarande var tidigt på säsongen eller fick även Fårö sin beskärda del av de häftiga regn vi hade i Stockholm?
Tillfälliga hinder på vägen.
Cyklar man, behöver man fika och mitt på ön finns Kutens och creperiet. Första gången jag var på Kutens fanns det inget creperie. Då var det svartklubb och jag var där och lyssnade på Pugh Rogefeldt i ladan till höger. Innan konserten uppträde en eldslukare som sprutade eld ut över lokalens alla eldfängda prydnader. Jag minns att jag lite nervöst började spana efter utgångar, men jag hittade bara den trånga dörr som vi kom in genom. Nu var lokalen igenbommad och det skulle inte förvåna mig om brandmyndigheten dömt ut den som konsertlokal.
På Fårö räknar jag till i alla fall sex sandstränder. En stor fördel är att man kan välja strand efter hur det blåser eller, om det är algblomning, hur algerna breder ut sig. Smaken må variera, men vi tycker nog att Norsta Aura är den finaste. Den är i alla fall längst och bakom mig finns minst lika mycket strand till och där blir den också bredare.
Norsta Auras västra ände.
Tillbaka i båten bjuds vi på lite underhållning av denna flygande kite-surfare.

Vi hade nu varit på Fårö i två dagar och ville vidare mot Visby. Men, det blåste fortfarande rätt mycket, så vi kände ingen jättestress att komma iväg. Frampå dagen utlovades det att vinden skulle mojna något, så vi tar en promenad. Cykla var vi mätta på. Träsmak i rumpan och dessutom hade vi punkterat en slang på en av båtens cyklar.

Följer man stranden söderut från Lauterhorn kommer man till detta mysiga fiskeläge.
Varför denna rauk eller raukport kallas Kaffepannan räcker min fantasi inte till för att förstå. Tydligen kallas den även för Hunden och då är jag med.
Jag har ett inneboende motstånd mot att förbereda en matsäck, men när jag väl gör det, vilken belöning. Lite osäker nu på om jag törs ta åt mig äran åt denna matsäck. Kanske är det Malin eller Per som bör äras…
Inne i skogen finns också en gammal vikingahamn. Gamla hamn. Mynningen mot havet har täppts till av landhöjning och stormar.
Ett av husen i byn Lauter i bakgrunden. En del av husen där är rätt pampiga. Det sägs att en del av rikedomarna kom från verksamhet av det lite ljusskyggare slaget, såsom smuggling.
Man kan tycka att det inte är så långt mellan Fårö och Visby, men då ska man betänka att Gotland, från Visby sett, inte bara breder ut sig norrut, utan även vrider sig österut. Lägg motvind och kryss på det så blir det 57 M. Inte förrän kl 22:35 hade vi lagt till, efter 9,5 timme till sjöss.
Om man söker lite lugn kan man oroa sig för att lägga till i inre hamnen i Visby, men här härskade än så länge en skön försommarfrid.

Jag har varit i Visby många gånger, men tröttnar aldrig på att vandra runt där. Såsom det brukar vara går saker sönder under en segling och det samlar lätt på sig på att göra-listan. Jag tappade ett par av mina glasögon i golvet med sprucken båge som följd. På Fårö fick vi punka på en av båtens två Brompton-cyklar. En krok med vilken en av dörrarna på båten ställs upp sprack. Några fenderskydd till hade varit bra.  Jag har nu besökt eller ringt till Visbys samtliga  affärer, cykeluthyrare och cykelreparatörer  som kan tänkas sälja cykelslangar. Tji. Slangen till Brompton visade sig vara av en mycket udda dimension.  Är det inte lite typiskt engelskt? Närmsta slang längs vår rutt finns i Malmö.  Men, man får se lite av olika städers ytterområden på jakt efter reservdelar. Jag kan konstatera att Visby verkar vara en expansiv stad. Det byggs och har byggts mycket. Glasögonglasen sitter i alla fall på plats i ett par nya bågar nu.

Almedalen är inställt, men ser ut att må rätt bra ändå.
Botaniska trädgården är ett trevligt stopp på promenaden. Här var den stora händelsen att Näsduksträdet blommade. Förutom att blommorna liknade näsdukar såg det ut som om vissa löv var vita istället för gröna. Första gången jag blev medveten om trädgårdens existens var när jag läste Ulf Lundells Jack. Då fanns det tydligen haschplantor här och de fick naturligtvis inte vara ifred.
Är man i Visby känns det svårt att motstå ett krogbesök, framförallt när man kan sitta ute och njuta av solen.

Jag hann med ett snabbt besök hos Gunilla också. Gunilla känner jag genom seglingen och hon har varit med på Aquileja några gånger. Hon får symbolisera den dröm om Gotland som många bär på. I utkanten av Visby hyr hon detta lilla hus och där är hon så ofta det bara går. Vad är det som lockar så? Ingen av oss kunde riktigt formulera detta i ord.
Vad sitter han och tänker på tro? Kanske på förra besöket på Stora Karlsö? 2007 kom Filip och jag dit rätt sent på kvällen, men redan vid fyratiden på morgonen fick vi kasta loss då vinden oväntat vridit åt norr och det blev obehagligt att ligga kvar. I samband med någon Gotland runt-segling fick vi en föredragning från en av de seglande TV-meteorologerna. Hon berättade att det runt Karlsöarna kunde uppstå lokala vädersystem som var svåra att förutse. Prognosen lovade sydliga vindar, perfekt för att ligga på Stora Karlsö, men skulle samma sak hända igen?
Ännu en sådan där känsla av att snart vara framme och så känns det som en hel evighet. Och så var det ju naturligtvis motvind och kryss.
Men, vad gör lite kryss, när man belönas med en sådan här kväll?

Hamnen heter Norderhamn och är den enda möjlig tilläggsplatsen.
Hien. Namnet låter ju inte särskilt svenskt och inte ser det ut som om man befinner sig i Sverige heller. Tankarna går snarare till Medelhavet och den grekiska övärlden. Och för miljontals år sedan lär ju Gotland ha legat vid Medelhavet.

Vår kunniga och trevliga guide berättar om naturreservatets tillkomst och dess tillskyndare Willy Wöhler som förärats en plakett uppe i berget. Tillkomsten av naturreservatet på 1880-talet gör det till ett av världens äldsta. Ännu idag ägs större delen av ön av det bolag som Willy Wöhler startade. Påpassligt nog sjöng den skönsjungande Busksångaren för oss. Guiden gav oss ett namn på det ljudet eller snarare lilla melodin.
I bakgrunden skymtar Lilla Karlsö.

Stora Karlsö är ju ett fantastiskt ställe att komma till även utan sillgrisslorna, men dessa våra svenska pingviner gör ju ett besök på ön till ett måste. Har man inte egen båt kan man åka passagerarbåt från Klintehamn.

Om jag minns rätt nu vad vår guide berättade så häckar 2/3 av Östersjöns sillgrisslor på Stora Karlsö. Den enes död, den andres bröd kan man säga. Både sillgrisslor och torsk lever till stora delar av skarpsill. När nu torskbeståndet i Östersjön minskat blev tillgången till föda för sillgrisslan desto bättre och under de senaste fem-tio åren har antalet grisslor som häckar på Stora Karlsö ökat från 30 till 60 000 fåglar. Ofantligt antal alltså.

Det ser trångbott ut och boendestandarden verkar väl så där. På de här små och ofta sluttande klippavsatserna ska grisslorna alltså ruva på sina ägg och se till så att de inte ramlar ut eller blir stulna av någon mås eller trut. Ungarna hade precis börjat födas och de får nu vänja sig vid en rätt brutal uppfostran. Om någon vecka kan de få en knuff ut ur boet om de inte själva varit modiga och provat sin flygförmåga. De lär då upptäcka att de inte alls kan flyga och bara ramlar rakt ner på stenstranden. De flesta klarar sig, några tuppar av en stund, men repar sig och simmar ut till pappan ute på vattnet som ropar: – Kom, kom, här är jag! Grejen är ju att det är några tusen till som ropar samma sak. Det är ju ett under hur de hittar rätt.

Det växer mycket orkidéer på Stora Karlsö. Denna art heter Krutbrännare och det var ett riktigt praktexemplar enligt guiden.
Även på nära håll gick tankarna till Medelhavet. Vattnet var kristallklart.

Idag bedrivs det ingen harjakt på ön, men för att locka människor att köpa aktier i det nybildade Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB lockade Wöhler med harjakt som en slags aktieutdelning. Problemet var att det inte fanns några harar på Stora Karlsö, men det gick ju att importera.
Linnés ask. Han var tydligen på Stora Karlsö under mitten av 1700-talet och beskrev då denna ask. En ask växer tydligen under 300 år, lever under 300 år och dör under 300 år. Med ledning av Linnés beskrivning av asken har man kunnat sluta sig till att den är ca 600 år. En bra historia, men enligt Wikipedia är asken ”bara” 400 år gammal. Låter otroligt att det finns så gamla träd.

Här i solnedgångsljuset ser man tydligare att de faktiskt är bruna och inte svarta som jag har trott.
Inte min drömbostad…

Efter två nätter på Stora Karlsö slet vi oss och satte kurs mot Burgsvik på södra Gotland. Nåja, kurs och kurs, fortfarande kryss naturligtvis. Burgsvik kändes som en bra plats att återupptäcka Sudret, den sydligaste delen av Gotland och nog även den finaste delen av Gotland.

Liksom på Fårö blommade det vackert på Sudret. Vallmo och, ja vadå? Det ser inte ut som Blåeld, vilket man i förstone kunde tro.
Möjligen blommar vinromantiken lika mycket, men de här stockarna ser ut att ha haft det lite knapert. Huset i bakgrunden kunde ju mycket väl ha platsat på en vingård i Frankrike eller Italien, men det lär vara byggt enligt en gotländsk förlaga.
Uddar och bergstoppar, vad är det som utövar sådan dragningskraft? Hoburgen heter Gotlands sydligaste spets.

Hoburgsgubben har begåvats med röd näsa. Mer namnkunnig än sina släktingar på Fårö, men rätt oförtjänt tycker jag. Dessutom måste man stå i exakt rätt vinkel för att uppfatta liknelsen med en gubbe.
Där väl den här rauken mer imponerande? Isbjörn tyckte någon…

Längre söderut än så här kommer man inte på Gotland.

Man kan tycka att det inte är så långt mellan Gotland och Öland. Men, ska man från södra Gotland till södra Öland och dessutom runda Ölands södra udde och gå norrut för att hitta en hamn. Ja, då visade det sig att det blev etappens längsta distans, 94 M. Och denna gång inte beroende av att det var ett evigt kryssande. Istället för kryss blev det en dag med strulvindar. Svaga vindar och lite kryss avlöstes av stiltje eller friska vindar. Mest segling, men även en del motorgång när knott och flugor hittade oss i guppandet på havet. Ytterligare ett mysterium. Var finns alla dessa knott och flugor när det blåser? Vi är ju ändå långt ute till havs…

För ett par år sedan utökades segelgarderoben med en Code 0. Ett halvvindssegel för lite lättare vindar. Det kändes klockrent. Upp med det och så dog vinden. Lite senare på dagen började det kännas som en perfekt spinnakerbog. Men, orkar vi? Ibland när det är lite lugnare segling kan man liksom hamna nästan i dvala. Minsta ansträngning känns som ett jättehinder. Vinden ändrar sig säkert igen… Efter ett tag insåg vi dock att vinden var rätt stadig, så då fick spinnakern göra premiär för året och Per fick öva på en ny disciplin ombord.
I fjärran kan man skymta Långe Jan, fyren på Ölands södra udde. Jag har alltid haft svårt att skilja på Långe Jan och Långe Erik (kusinen på norra Öland). Inte längre. Malin lärde mig en kom ihåg-regel som jag nu för vidare: Jan har lika många bokstäver som syd och Erik har lika många bokstäver som nord. Listigt va?

Det blev en lång dag. Jag har noterat i loggboken att jag kastade loss 4:05 (Malin och Per fick sova) och att vi la till i Grönhögen 21:15.

Denna långa dag var även min födelsedag. Nog för att jag märkte att det lagades mat nere i ruffen, men att det stundade en trerätters måltid kunde jag inte ana: Svamptoast till förrätt, gotländsk entrecote med ombordlagad bearnaisesås (!) och så äppelpaj till efterrätt. Min mamma hade beordrat mig att ta mig ett stort och tungt jäkla paket. Under milda protester hade jag accepterat att det skulle få komma ombord. Så småningom började jag ana vad innehållet bestod av. Det dunsade ner i golvet några gånger och det började klirra om innehållet. En kartong fylld av ädla drycker. Som tur är hade inget gått sönder. Rödvinet var bland det godaste jag druckit.
Tack gullungar för den fina uppvaktningen!
Vi hade knappt varit i land och nyfiket tittade vi ut morgonen därpå för att förstå var vi var. Blev vi inte så mycket klokare av då allt var insvept i ett suggestivt dis.
Den rejäla hamnen var varken byggd för fiske eller fritidsbåtar, utan för utskeppning av betongelement. Ytong hade haft sin fabrik alldeles ovanför hamnen. Allt enligt den pratglade hamnkaptenen. Han hade en bakgrund som fraktskeppare och bl a varit till Klaipeda. Ett jävla skitställe, tyckte han. Jahaja. Dit ska ju jag också…
Grönhögen. Hur kan man döpa ett ställe till Grönhögen? Vem vill bo i en hög? Fast bor man så här idylliskt kanske man kan svälja det.
Nu gick Brompton-cykeln utan punka sönder, så jag fick lifta tillbaka till båten och ägna mig åt cykelmeck. Inget jag har någon större erfarenhet av, men efter någon timme kunde jag köra ikapp Malin och Per på deras hyrcyklar. På vägen mot Långe Jan passerar man denna imponerande mur. Den uppfördes på initiativ av Karl X Gustav, fast innan han blev kung, för att kunna stänga inne hjortarna för att garantera jaktlyckan. Tockna idéer.
Undrar vem Rosa här har stämt möte med?
Ett smalt näs leder ut till fyren. Bredvid sitter en man i sin bil och spanar på fåglar i sin kikare. Dagens höjdpunkt var tydligen småtärna.
Långe Jan söderifrån. I anslutning till fyren fanns resterna av en gammal hamn. Känns som om det måste har varit väldigt länge sedan den var i bruk, men förtöjningsringarna fanns kvar. Längre bort fanns en gammal handelshamn och resterna av ett kombinerat lager och kapell. Här fanns tydligen en viktig handelsplats på medeltiden. Enligt en man jag pratade med användes hamnen så sent som på sjuttiotalet av mindre fiskebåtar.
Kor och får betade fritt och obekymrat utan några stängsel mot vägen.
Ottenby kungsgård är rån början av 1800-talet, men området har haft kunglig uppmärksamhet sedan Gustav Vasas tid.
Glasspaus och sedan kaffe i båten för att ladda batterierna inför ytterligare en cykeltur. Nu österut tvärs över ön mot Eketorps borg med anor från järnåldern. Borgen är återuppbyggd och rekonstruerad så att man får en bra illustration av hur livet där kan ha tett sig. Tyvärr var det ingen aktivitet så man fick guida sig själv efter bästa förmåga.
Borgen var inte bara en försvarsanläggning, utan här levde hela familjer i skydd av murarna.
Något vi också kände att vi borde ticka av var alvarsmarken. En man jag pratade med vid Långe Jan, menade att man fick skämskudde om man inte hade sett Alvaret om man varit på södra Gotland. Vi var överens om att vi inte ville ha någon skämskudde med ombord. Korna i förgrunden såg väldigt misstänksamma (eller var de bara nyfikna) ut när jag ville dokumentera alvarsmarken i fonden. Jag har besökt alvarsmarker på både Gotland och i Estland och tycker väl inte att det är så mycket att bråka om, men visst, det öländska Alvaret är väl s a s originalet, så check på det nu. T o m Linné tyckte tydligen att alvarsmarkerna var karga och tråkiga, så vi kanske i alla fall inte behöver skämmas för vårt ointresse. Visste ni förresten att alvar är ett svenskt ord som används internationellt för denna typ av marker och precis som andra svenska ord som ombudsman och smorgasbord finns i den engelska ordlistan?
Nästa Ölands Eketorp! Så kanske det lät på den tiden det begav sig med järnväg på Öland. Trafiken lades ned 1961.
Nu var vi ju nästan framme vid Ölands ostkust, så några tramptag till och vi hamnade i den lilla gulliga byn Össby. En unik pärla enligt en av de sommarboende. Det unika var tydligen att byn hade vattenkontakt.

Tack södra Öland för nu. Ingen i besättningen hade varit där förut, så det var spännande att åka på upptäcktsfärder. Men, nja, vi kanske är bortskämda och det kanske är som att svära i kyrkan: Vi föredrar Gotland och Fårö. Färden går nu vidare mot Utklippan och som vanligt var det kryss. Vi loggade 47 M och seglingen tog sju timmar. Utklippan är ett märkligt ställe. Mitt ute i havet och så denna utsprängda hamn mitt på en av öarna, byggd runt 1940 som nödhamn för fiskare. Med dagens ögon ett något udda projekt, kan jag tycka. Men nu ligger den där som ett spännande resmål för oss seglare.

Även Utklippan är en fågelstation och det häckade mycket fågel där. Inte minst trutar. Vi tror att detta var en trutunge. Det fanns även sillgrisslor på ön som nu gick omkring lite friare än på Stora Karlsö där de satt inklämda på sina hyllor. Det var slående hur lika pingvinerna de blev med sin vaggande och upprätta gång.
Ännu en av dess underbara morgnar. Även inne i hamnen är vattnet kristallklart och det går inte att låta bli att dyka ner och vakna till.
Var inte Ejdern utrotningshotad? Vid Utklippan var det dock gott om dem. Fast denna mamma hade bara en unge i släptåg. Är det ett tecken? Om man till äventyrs inte skulle känna igen en Ejder myntade vi ännu en kom ihåg-regel: En fågel som låter som en gris.
Utklippan var något så ovanligt som en befäst fyr. Just den här kanonen kanske inte såg jätteimponerande ut.
Vi, d v s Malin, kom fram till att denna fina fågel var en Rödbena.
Innan vi hissade segel kröp vi nära sälkobbarna och ägnade oss åt sälspaning.
Hur nära törs vi köra? Kortet visade på mörkblått, d v s 0-3 m djupt.

 

Egentligen hade vi tänkt gå direkt från Utklippan till Simrishamn, men vi var nu rätt trötta på att kryssa, så vi valde att gå till Hanö. Då blev seglingen tydligen lite ointressant…
Sommaren 2007 seglade hela familjen från Skanör till Stockholm och då angjorde vi Hanö och jag mindes det som en mysig hamn och vacker ö och det stämde. Däremot hade jag förträngt att det nu nalkade sig midsommarafton och efter att under hela seglingen haft gott om plats i hamnarna fick vi plötsligen lägga oss utanpå varandra. Blå inledning på dagen förbyttes i grå avslutning.
Dovhjortar.
Men, inte var vi väl så farliga?
Liksom på Fårö finns det en engelsk kyrkogård på Hanö. Det är svårt att föreställa sig idag att både Fårösund och Hanö var baser för den engelska flottan under Napoleons krig mot Ryssland. England och Frankrike var allierade. De flesta drabbningarna skedde dock runt Krim, därav namnet Krimkriget.
Udden på norra Hanö heter Bönsäcken. De lärde lär tvista om bakgrunden till namnet. Udda namn på en udde.
Alla dessa fyrar. En hel värld som egentligen spelat ut sin roll. Men, visst skänker de en känsla av trygghet. Man är inte helt ensam ute i mörkret.
Lite kvällsstämning i Hanö hamn.
Hanö hamn beskrivs som skyddad för alla vindriktningar utom NV. Naturligtvis vred vinden till NV och med fyra båtar förtöjda utanpå varandra blev det mycket ryck och knyck. Jag väcktes vid fyra av detta och strax efter sex väckte jag min och grannbåtens besättning för att kasta loss. Innan dess höll jag på att få hjärtat i halsgropen. Det var flera som var tidigt uppe och en tysk skulle släppa ut sin landsman från kajen och var några decimeter från att sladda in i oss. Han missbedömde uppenbarligen kraften i vinden.
Enligt väderprognosen skulle vi få typ halvvind. Till en början blåste det lite väl mycket för Code 0, men jag förberedde i hamn med två försegel. Det var nog någon ny snilleblixt jag fick. Som sagt jag har inte använt seglet jättemycket och lär mig fortfarande. Efter en stunds segling rullade seglet ut av sig självt. Lite drama en stund, men snar var det inrullat igen. Det här var mitt sätt att förhindra en ny utrullning. Förmodligen inte by the book. Undrar vad segelmakaren skulle säga. Lite senare avtog den friska vinden något och vi rullade ut Code 0 och rullade in den lilla genuan.

Så var vi Simrishamn. Första etappmålet nått. Idag är det midsommarafton . Även midsommarafton började blå och slutade grå. Men, inte en droppe regn! Men, droppar av ädla drycker istället från mammas presentkartong. Glad midsommar!

Och där åkte besättningen hem Båt byttes mot Pågatåg. Tack för den här gången!

Prolog sommarseglingen 2021

Det här var seglingen som egentligen inte skulle ha ägt rum. Men så händer det saker. Livet. Jag bestämde mig för att sälja min lägenhet. När affären slutligen var i hamn, insåg jag att jag skulle kunna bli bostadslös. Så småningom bestämde jag mig för att köpa ett hus som inte fanns mer än på en ritning. Ungefär som när jag köpte lägenheten jag nu sålt. Det gick ju inte så bra. Men, nu… Inflyttning är planerad till c:a 1 december, så varför inte då bo i båten över sommaren? Och en båt, i alla fall om det är en segelbåt, är ju inte bara till för att bo i. Den ska seglas. Man får inte vara sämre än att man kan ändra sig.

En ny plan växte fram och jag ritade en färdplan. Med spänning började jag räkna på distanser och den tid som stod till förfogande och, lite till min förvåning, verkade tiden och distansen att matcha.

Den ursprungliga planen är något modifierad, men i stora drag kommer jag nog att segla som ovan.

Upptagning på Ramsmora marina.

Först måste dock båten få lite kärlek. Förrförra vintern lämnade jag båten i Bergen och efter att ha gjort höstservice på båten förra året upptäckte jag tecken på att det var två år sedan denna gjordes sist.

Inför sommaren 2020 ringde jag marinan i Bergen för att reda ut hur vi skulle hantera detta med pandemin. Då fick jag besked att båten redan var sjösatt. – Jaha, men jag skulle ju bottenmåla (och polera och vaxa, tänkte jag, utan att säga det)… – Det har vi redan gjort. – Jaha…

Innan vi lättade ankar i Bergen upptäckte vi att kölsvinet var översvämmat. En kran och ett duschmunstycke verkade ha fryst sönder, vilket åtgärdades innan avfärd. Båten låg på exakt samma plats som vi lämnade den. Tankarna började gnaga. Hade båten överhuvudtaget legat på land under vintern? Chefen på marinan försvann och vi kastade loss utan svar.

Efter att ha lämnat Bergen upptäckte vi dessutom att kranen till toatanken betedde sig konstigt. Måste kollas. Under sista etappen förra sommaren fastnade vi dessutom, med rodret, på en sten i Hävringes hamn. – Vi kanske får märka ut den där stenen… – Det brukar dock gå bra när det är högvatten. Jag var dock inte den förste de hade fått hjälpa loss. Jag nästan såg framför mig den lista de nogsamt uppdaterade med grundstötta båtar. Så här såg rodret ut:

Även toakranen var kass, så det var skönt att få den bytt. Mycket bottenfärg, polermedel och vax gick det åt. Och så lite lack till trädetaljerna. Sedan blev hon fin som nästan aldrig förr.

Dags för sjösättning

Förra vintern låg hon i sjön i Rindö hamn och där fick jag också en tillfällig plats innan avstampet för sommarens segling.

 

Funäsdalsfjällen 6-13 mars 2021

Med: Birgitta Eklund
6-13 mars 2021
Rutt med bil: Sundbyberg-Resarö-Hede-Fjällnäs-Ramundberget-Bruksvallarna-Fjällnäs-Hamra-Fjällnäs-Resarö-Sundbyberg

Hemma igen efter en vecka på rymmen med min träningskompis Birgitta. Birgitta blev glatt överraskad när jag utan tvekan sa ja till hennes förslag om en långhelg till Orsa Grönklitt. Men vintern tog slut söderöver, så för att hitta snö fick vi istället leta oss upp mot Härjedalen och en långhelg blev en vecka.

Renarna stod på rad. Helt obekymrade över glupska bilförares tankar om en saftig renstek.
Funäsdalen i sikte.
Om någon i bekantskapskretsen skulle bli sugen på att hyra en stuga i Fjällnäs kan jag varmt rekommendera denna.
Fräsch, välutrustad, …
… smakfullt inredd …
… och med en härlig utsikt över fjällvärlden.
Jag har under en tid tänkt tanken att jag borde rangera ut mina gamla längdåkningsskidor med utslitna fiskfjäll till något bättre. Just i år var kanske ingen höjdare tänkte jag efter alla rykten om hur slutsålt det var överallt. Men, hos Alewalds hade man gott om både skidor och pjäxor.
Spänd av förväntan. Äntligen dags att få prova de nya skidorna. Lite bekymrad blev jag dock. 😔 Var det verkligen ett lyft detta? – Birgitta, kan du kolla under skidorna. Har det fastnat snö tro? Rått och högljutt gapskratt. 🤣 – Du kanske skulle ta bort plasten! Hmm, sitter det plast under skidorna… 🤔 Nu blev det åka av. Vilket glid! 🙂
Jag visste ju att Birgitta var en friskus. Vi har träningscyklat och kört utegym tillsammans, och jag hade intrycket av att vi var hyfsat jämnstarka. På vägen upp: – Förresten, har jag berättat att jag kört tjejvasan några gånger? – Eh, nä… Gulp! Vad har jag gett mig in på?
Jaha, där försvann hon tänkte jag…
… medans jag flåsar på för att hinna ikapp. Senare visade det sig att en av hennes söner hade frågat om hon hade berättat för mig att hon var rätt bra på längdåkning. Av taktiska skäl hade hon underlåtit att berätta om sina erfarenheter på det området.
Men, vad gör det? Snön är vit, humöret gott och kroppen får sig en välbehövlig omgång.
Till min förvåning upptäckte jag att detta skidåkningsproffs förhöll sig synnerligen skeptisk till att kliva ur spåret och gräva fram en snösoffa för att njuta av fikat. Man kan ju sjunka ner i lössnön…
Tryggare att inmundiga mat och dryck i en riktig stol. Vi bodde inom promenadavstånd till Fjällnäs högfjällshotell. Det är verkligen en fjällvärldens pärla . Förutom god mat bjuds man på en underbar miljö. Som att förflyttas bakåt i tiden. Fast bjuds och bjuds, billigt är det inte…
Fjällnäs högfjällshotell ligger naturskönt vid sjön Malmagen. Sveriges äldsta fjällhotell påstås det.
1989 köpte jag och min f d fru en radhuslägenhet i Röda byn i Hamra, sista utposten innan man kommer till Fjällnäs. Då var Hamra ett rätt sömnigt ställe. Ganska snart revs det gamla hotellet och ersattes av lägenhetskomplex i någon slags alpinspirerad stil. Hotellet hade ersatts av ett värdshus och så småningom tillkom en pytteliten affär. Det var nog allt. Idag känner man knappt igen sig. Värdshuset har omringats av en ny sportaffär och ett stort hotell, affären är säkert tio gånger så stor och överallt nya hus, som dessa. Snyggt?
Från Fjällnäs kan man gå rätt brant uppför mot Malmagsvålen. Men, det är inte så långt och väl uppe begåvas man med underbara vyer och spår på gränsen mellan fjällbjörkskog och kalfjäll. Denna sista dag ville vi egentligen tura ut på kalfjället, men dagen innan hade det varit snöstorm och spåret var knappt synligt. Kanske bäst att hålla sig i spårad terräng. Tänkte vi först…
Birgitta spanar skeptiskt på min rekognosceringstur ut i lössnön för att hitta ett mysigt fikaställe.
Skam den som ger sig. Fikat smakar dubbelt så gott med solläge och fin utsikt.
Men, ska vi ge inte ge oss ut i alla fall? Det går ju alltid att vända tillbaka… Sagt och gjort. Efter nästan fullbordad åttakilometersslinga gav vi oss ut på fjället. Det blir som en drog, man vill bara längre och längre bort…
Det går upp, så går det ner…

 

En symbol för frihet.
Så småningom mötte vi vesslan och plötsligt kunde vi åka i preparerade spår.
Är det på riktigt detta? Man tror man har hamnat i paradiset och så plötsligt rycks man tillbaka till verkligheten. Det bullrar och luktar illa: snöskoteråkare som har bråttom upp på fjället. Tänk om man kunde skapa något som liknande skärgårdarnas hänsynsområden, områden fria från buller och avgaser, områden där man bara kunde få andas frisk luft och lyssna på naturens egna ljud.
Svalåtjärn. Äntligen lite sen lunch och en bänk att pusta på. Nu var frågan: Återvända samma väg tillbaka eller fortsätta via Andersborg och chansa på att hinna haffa en skidbuss nere i Tänndalen? Drogade av denna fantastiska dag, fanns det bara ett svar. Fortsätt!
Ibland är livet rättvist.
Andersborg. Här hittade vi en tidtabell för skidbussen. Nu blev det lite bråttom.

Att gå här uppe väckte många ljusa minnen till liv. Jag minns en gång vi gick från Andersborg och upp längs foten av Lill- och Stor-Skarven. Vi hade nyligen flyttat från Hudiksvall till Vasastan och sönerna hade fått vänja sig vid att åka tunnelbana. Vår äldste son måste ha varit runt tre år och jag hade honom i pulkan efter mig, vilken nu omvandlats till en tunnelbanevagn. – Nästa Odenplan basunerade han ut över fjällvidderna. Och då var det bara att stanna. Först efter det att dörrarna hade öppnats och han på nytt basunerat ut – Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, fick jag ta ny sats. Det var bara att leka med. 🙂

Detta att skaffa barn var förenat med vissa villkor. – Du får välja mellan barn eller båt, deklarerade min fru. Hon kände sig inte bekväm med tanken på att segla med barn. Till min förvåning och glädje var det dock OK att släpa upp bebisar på kalfjället. Joakim var bara fem veckor gammal när han åkte fjällpulka för första gången och i mitt tycke känns en fjällpulka som ett mycket äventyrligare fordon än en segelbåt. Tala om att det blev uppståndelse när vi kom in i Malmbäcksstugan med en femveckors bebis som skulle ammas. Samme kille blir snart pappa. Ska bli spännande att följa vilka äventyr hans lilla dotter kommer att få komma ut på.

Tillbaka till nuet. Det var ju som sagt lite tight med tiden ner till skidbussen och i Andersborg fick vi rådet att snedda bort mot skogen för att sedan köra rakt nedåt mot ett spår som slutligen skulle ta oss ner till Tänndalens skidstadion. Plötsligt känner jag igen mig. Många år tidigare hade jag två killar i pulkan och var även då på väg neråt i denna skog. Att åka neråt i sig innebär ju att det går rätt fort och långt ifrån så kontrollerat som på ett par slalomskidor. Har man dessutom en pulka med två barn i som trycker på, går det, inte helt överraskande, ännu fortare nerför. Plötsligt ser jag hur spåret gör en nittiograderssväng och börjar bli rädd för att detta kommer att sluta illa. Istället för att braka in i en massa träd lyckas jag ta mig ut bredvid spåret och ut i lössnön där jag försvinner ner en meter eller så. Ungarna har inte alls uppfattat faran och jublar över vad de tror vara ett roligt upptåg: – En gång till!

Nu, cirka tjugofem år senare, händer samma sak, på samma plats, fast utan pulka. Spåret är väldigt diffust och det går fortare och fortare och plötsligt ligger jag begravd i lössnö. Men, där har jag ju inte tid att ligga. Vet inte hur jag bar mig åt för att komma upp, men med en tid att passa får man krafter och med tio minuters marginal hann vi fram till dagens sista skidbuss. Skönt att sjunka ner i ett bussäte efter ca 2 mil i skidspåren.

Facit: fyra dagars längdåkning, en dags utförsåkning (Birgitta höll sig dock i spåret) och en dag var vi inblåsta. En härlig vecka.

 

Höstsegling

Rutt: Rindö hamn-Träskö Storö-Finnhamn (vandrarhemsbryggan)-Rindö hamn
Datum:  7-8 november

Emedan andra nöjt rapporterar om att de äntligen fått upp båten och fått på presenningen, drar vi ut på en sen höstsegling. Båten har i huvudsak legat still sedan jag kom hem från Norge, vilket var mer än två månader sedan. Nu kände jag verkligen suget av att komma ut.

Dessutom har jag ägnat en del av tiden sedan dess åt att få revningen åtgärdad. Den har egentligen krånglat mer eller mindre sedan båten var ny och jag har flera gånger bett Rosättra att kika på vad som kunde vara fel. Den här gången lämnade jag in bommen till Benns.

Ni som har följt min segling har också läst om batteriproblem som fixades lite provisoriskt vid två tillfällen. Nu skulle det till en permanent lösning baserad på litiumbatterier. Inte så bara visade det sig, alla möjliga ifs and buts.

Bäst att prova både revning och elsystem innan säsongen var över.

Här syns en del av den nya elinstallationen. Förbrukningsbanken om tre stycken litiumbatterier på totalt 285 ampere, vilket tydligen kan jämföras med ca 570 ampere om det vore traditionella blybatterier. Här syns även en ny landströmsladdare anpassad för litium och en dc/dc-laddare som reglerar laddningen från generatorn av både förbruknings- (litium) och startbatteribanken (bly).
På lördagen var det mest blygrått, men bra med vind. Besättningen bestod av Elisabeth, Linnea och Joakim. Efter koll med besiktningsmannen att bastun fortfarande var öppen var siktet inställt på Träskö Storö. Men, vad vi snurrade runt och letade angöringsplats. Vi provade nog åtta olika ställen runt ön innan vi gav upp. Vinden snodde runt klipporna, förväntat vindvrid gjorde att det inte kändes bra eller så var det för grunt. Det fick bli Finnhamn istället, vilket visade sig bli perfekt.
Perfekt för att även här var bastun öppen, dessutom lättillgänglig och påslagen och varm lagom tills vi hade lagt till.
Här laddas det med en pilsner inför bad i både bastu och havet. Linnea är gravid så hon valde att stå över både alkohol och bastu. Det är ju närmast chockartat att kasta sig i vattnet i november, men vilket lyckorus efteråt. Dessutom försvann molnen och himlen lyste stjärnklar, extra effektfullt när man kommer en bit ut i skärgården där storstadens belysning inte stör.
Ingen sommarvärme direkt, men ändå tillräckligt lockande för att äta frukost i sittbrunnen.
Här vid vandrarhemsbryggan har jag fått ligga några gånger under högsäsong i samband med charterseglingar, men ingen större konkurrens om platserna nu.
Den enda segelbåten vi såg låg på svaj här i Paradisviken.
Inte en levande själ mötte vi…
På utvägen gick vi den traditionella leden ut via Grinda och söder om Svartsö-Ingmarsö. För att få lite variation gick vi norr om dessa öar på hemvägen och in i den smala passagen mellan Ljusterö och Örsö.
Vinden räckte bara bitvis till för segling. Men, vem klagar med det här vädret? Vi ville inte komma tillbaka för sent, så en del motorgång fick det bli. Seglen skulle ner nu, så det här blev sista seglingen för i år. Båten kommer dock att ligga kvar i vattnet, vilket blir en ny erfarenhet. En del nya utmaningar att fundera över, t ex täckning och konservering av motorn med båten i sjön.

Rev och nytt elsystem då? Vi började med att prova revet.  Precis samma fel som innan inlämningen till Benns. Suck! Till Benns fördel ska dock sägas att man beklagade att man inte fixat felet och att man erbjöd sig att komma till båten denna gång och att man dessutom hade en teori om vad felet bestod i. Ingen är ofelbar, det är hur man reder upp fel som skiljer agnarna från vetet. På ett visst varv menade man istället att ansvaret för de fel man inte lyckades laga låg hos mig och standardmässigt ville man dessutom ha betalt för att rätta till sina misstag. Elsystemet verkade i huvudsak fungera enligt plan. Några justeringar bör göras, så bra att vi fick tillfälle att komma ut en sista gång och prova.

 

Arkösund-Rindö

Rutt: Arkösund-Lunda-Hävringe-Ringsön (svajankring Gropvik/Gropviksholmen)-Västra Stendörren-Öja (Norrhamn)-Nynäshamn-Fjärdlång (Mörkviken)-Bullerö-Rindö hamn
Datum: 21-27 augusti

I väntan på nya gastar i Arkösund kröp temperaturen neråt och mer lågtrycksbetonat väder väntade. På något sätt kändes det rätt, en markering av att sommaren närmade sig sitt slut och att jag snart skulle avsluta min sommarsegling för i år.

Det finns flera fina grosshandlarvillor i Arkösund.
Jag brukar utse någon i besättningen till skaffningsledare och denne hade gjort en beställning till butiken i Arkösund. Att vi beställde var nog tur för butiken skulle stänga för säsongen den sista augusti och hyllorna började gapa rätt tomma. Jag fick dock en chock när jag kom till affären för att hämta varorna och insåg vilken omfattning det var fråga om. På bilden syns första lasset (knappt hälften) som jag släpade ner. I butiken trodde man att vi var typ åtta personer ombord. Jag förbannade min ”förmåga” att ibland ta saker för givet, som naturligtvis inte alls alltid kan tas för givet. Kommunicera, kommunicera, kommunicera! Istället för vad vi brukar göra på Aquileja, bunkra för tre-fyra dagar hade man bunkrat för hela seglingen. Och 1 liter gräddfil, 1,7 kg Philadelphiaost m fl storköksförpackningar, kunde det verkligen stämma? Det löste sig dock, vi fick byta ut en del mot mindre förpackningar, vi fick plats med allt och vi behövde faktiskt inte slänga så mycket färskvaror. Slutet gott, allting gott.
Vi lämnade Arkösund samma dag som den nya besättningen mönstrat på. På vägen ut passerar vi det kännetecknande landmärket för inloppet till Arkösund, lotsutkiken på Arkö. Vi går inte så långt och tuffar för motor de fyra sjömilen till ön Lunda, fortfarande på sydsidan av Bråviken.
Det väntas regn under natten och supstugan kommer upp och mat och lite vin gör alla pigga och glada. Förutom skepparen syns här Olle, som även var med landvägen från Stockholm till Bergen och sedan körde hem min bil.
Den kvinnliga besättningen bestod av Birgitta till vänster och Annika till höger. Birgitta tyckte att våra sånger nådde bacchanaliska höjder.
Mitt i natten vaknade vi till ett rejält åskoväder och av att båten dunsade i efter det att vinden vridit. Snabbt upp med mina specialgjorda åskledare och ut med båten en bit från land. Ovädret försvann, åskledarna kunde tas ner och …
… vi kunde njuta av bad och en del sol innan vi kastade loss.
Efter besöket på Häradsskär fick jag blodad tand och fick lust att på nytt göra ett försök att besöka Hävringes gamla lots- och fyrplats. Det fanns inte så mycket information om hamnen att tillgå, men jag hade sett på Facebook att Anna varit där med sin skuta tidigare i sommar och på telefon berättade hon att det blåst 12 m/s när de lade till och att det bara var att lägga sig direkt till vänster när man kom innanför pirarmarna. Lätt som en plätt tänkte jag.
Det blåste inga 12 m/s när vi kom fram, men ändå en frisk vind från sydtriangeln med tillhörande strömt vatten som nog ville göra sitt bästa för att driva upp oss mot den norra pirarmen. Öppningen mellan pirarmarna kändes liten, så det vara bara att ge full gas när vi styrde in och bromsa upp, väl inne. Så långt, allt väl. Sedan skulle jag försöka vara lite listig och vända båten så att vi fick upp fören mot vindriktningen, så att vi inte skulle behöva få så mycket vågkluck in i akterskeppet. Vi hade en åsknatt bakom oss och det där vågklucket skulle kunna störa nattsömnen ytterligare en natt. Jag gjorde vad som såg ut som en elegant vändning i hamnbassängen, men det borde jag inte ha gjort.
Mellan oss och den andra segelbåten, mitt bland det som avses vara gästhamnsplatser, låg ett outmärkt grund. Där fastnade jag , inte med kölen, utan med rodret. Jag rös när jag hörde hur rodret skavde mot botten. Vi fick snabbt hjälp av några av öborna och kom till slut loss m h a storfallet som vi räckte till dem i en liten motorbåt. Du är inte den förste som hittat det där grundet. Dig var det ändå lätt att få loss. – I förra veckan fick vi hålla på en halvtimma. Vi får nog märka ut det där grundet. Jojo, det vore väl inte en dag för sent. Väl loss fick vi så ändå lägga oss med aktern mot vinden. Rodret? Jo, det verkar ha klarat sig rätt bra. Mitt cyklop har inte hittat tillbaka till båten efter det att jag var i Thailand i vintras. Jag fick låna ett modernt cyklop med en high tech-snorkel av en av öborna, men av det fick jag närmast panik. Jag är inte bra på fridykning, men kunde ända dyka ner några gånger och tyckte mig konstatera att rodret fortfarande höll ihop.
Liksom Häradsskär är även denna gästhamn egentligen för liten för Aquileja. Kajlängden räckt inte till, så båten fick förtöjas med bara aktern mot avsedd kaj och med stäven mot nästa kaj. Senare föreslog en av öborna att vi skulle förhala den andra segelbåten runt hörnet, vilket egentligen inte hörde till gästhamnen, så att vi kunde komma åt en pollare som den andra båten blockerade och därmed få ut båten från kajen. Till slut låg vi bra. Fast vågkluck och ännu en natt med störd sömn blev det.
Fast belöningen kom. Hävringe är väl värt ett besök och vi åt av de godaste björnbär jag kan minnas att jag någonsin ätit. Som natt och dag mot dem jag hade i min trädgård. De smakade ingenting.
Vi stötte ihop med två gubbar som tog en paus från att ha röjt på ön. – Jag är ju inte hemma nu, så ni stör ju inte om ni går upp till mitt hus. Skänk er själva en kontemplatorisk tanke! Tack för den inbjudan!
Så mycket bättre uppsikt mot farleden än så här kan man nog inte ha.

Hävringes främsta kännetecken är den gamla båken som byggdes 1750-52. Lyssnar på en bok nu som utspelar sig 1793. Förfärlig historia om livet på den tiden. Svårt att föreställa sig livet här ute då.
Jag får nog aldrig nog av alla dessa röda små stugor som möter en ute på öarna.
Typiskt lågtrycksväder. Ena stunden paradisiskt solsken, nästa stund ser det ut som om det är självaste hin håle som bestämmer vädret.
Besättningen är tålig och humöret är glatt.
Alla vill hjälpa till.
Vi kastar först ett sent lunchankare utanför Ringsön. Där finns en mängd skyddade flader och vikar. Vi passar på att sola och bada och simma in till land och tiden rinner iväg.
Till slut bestämmer vi oss för att nästan ligga kvar, vilket betyder en liten förflyttning bort till Västra Stendörren.
Nu förtöjda på land så att vi lätt kan ge oss iväg på en upptäcktsfärd.
Det är en knixig led precis utanför fladen där vi lagt till. Går man norrut och alltså följer farledens riktning, ska man först ha den gröna pricken om styrbord och därefter den röda om babord.
Kring Västra Stendörren är det ett naturreservat. Har man månne sina egna Corona-regler :-; – 1,5 m mellan varje person…
Trots de annalkande molnformationerna och tilltagande vind rakt in i sidan fick vi nu en lugn natt.
Vattentemperaturen sjönk nog ner mot 17°, men vad spelar det för roll med fyra baddjävlar ombord. Inte en seglingsdag utan ett dopp i havet!
Ska man få lite överblick behöver papperskorten komma fram. Eller vill man försäkra sig om att rorsman håller rätt kurs tro?
Mysigt förbi Sävösund.
Även i Sävösund fanns det lotsar. Det måste ha drällt av lotsar förr i tiden, alla med sin egen utkik som denna på Sävö.
Med frisk västlig vind blir det lätt lite oroligt i Norrhamn på Öja. Allra längst in har jag aldrig vågat gå med Aquileja, men här längs med betongkajen låg vi ju perfekt. Yngves polare på Sjöfartsverket var här och fixade till brädfodringen på kajen. En av dem tittade förvånat på eluttaget och undrade vad det för en konstig kontakt (vanlig CEE-kontakt). Han fick låna en adpter från Aquileja. Det slår mig att jag nu är tillbaka i Stockholms skärgård. Kl 09:55 den 6  juni 2018 lämnade vi Nynäshamn med siktet inställt på Simrishamn dit vi kom den 9/6 kl 05:00. Knappt tre dygn alltså. På uppvägen tog det 25 dygn att ta sig från Brantevik till Öja.
En mink (?) står för underhållningen en stund.
Besättningen var angelägen om att komma till Landsort och det visade sig att ingen av dem hade varit här tidigare.
Många refererar till hela ön som Landsort, men det är ju detta som är Landsort, byn i den södra änden av den långsmala ön Öja. Sedan kan man ju säga, till alla felsägares försvar, att de som döpt fyrarna inte gjort det lätt för oss. Fyrarna på norra Öja har döpts till Landsort N nedre och övre…

Västerhamn eller lotshamnen på Öja är sedan länge avlyst för fritidsbåtar.
Första gången jag var på Öja var 1977. Minns inte om vi då fick ligga i lotshamnen eller om vi blev utkörda. På ytterligare en bild ligger vi nämligen förtöjda direkt mot klippor på Öja. Måste ha varit väldigt lugnt då. Den nedre bilden ser ut som Norrhamn i vardande. Enligt uppgift användes sprängmassorna från bygget av Batteri Landsort till den yttre delen av Norrhamn och bygget av försvarsanläggningen stod klart samma år eller året efter vi var där. Om detta var vi nog lyckligen ovetande. Samtidigt sägs det att Norrhamn då var en militär hamn. Blir konfunderad och konsulterar Améen från 1984 och kan bara konstatera att hamnskissen som ska föreställa Norrhamn har få likheter med dagens hamn. Någon som vet bättre? Båten jag seglade på var träbåten som skymtar bakom motorbåten.
Under vår ciceron Jaaks ledning ska vi besöka Batteri Landsort. Det var ett bland sex batterier som skulle skydda oss från angrepp från Sovjetunionen. De övriga fanns på Söderarm och Holmögadd samt i Slite, Ystad och Trelleborg och alla uppfördes under perioden 1973 till 1983. Endast batteriet på Öja finns bevarat. De övriga demonterades efter försvarssbeslutet år 2000. De kallades gemensamt för ERSTA-batterier (ERSättning Tungt Artilleri) och när de byggdes var de ett av världens mest avancerade artillerisystem.
Hjärtat i systemet är en enorm kanon som på sin tid, kanske fortfarande, var världens mest avancerade kanon. Anläggnngen är sprängd fyra våningar ner i berget så det man ser på bilden är bara toppen av ett isberg. Inne i anläggningen skulle man klara sig från kärnvapenangrepp, radioaktivitet och kemiska stridsmedel och allt vilar på gummikuddar för att stå emot skakningar.
Jaak hade sin tydliga uppfattning om hur det var. Vi vann kriget, det kalla kriget. Det är väl svårt att säga emot honom. Batteri Landsort byggdes för en annan värld, samtidigt som jag helt ovetandes seglade alldeles inpå. Känns märkligt idag. Kartan visar på detta annorlunda Europa. Sovjetunionen finns inte längre och i Europa har det bildats nya, alternativt återuppstått, stater: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Har jag glömt något land? Tjeckoslovakien är numera två länder, Jugoslavien har fallit sönder i sju länder och DDR har gått upp i BRD.
Enligt Jaak pågick byggnationen på Öja mellan 1973 och 1977. Kanonerna styrdes av detta manöverbord som ju rimligen måste ha varit en avancerad dator. Och detta 1973! T o m joystick hade man.
Skulle den historiska dokumentationen brinna upp lär det i alla fall inte vara svårt att fastställa vilket decennium den uppfördes. Färgsättningen var genomgående orangt och grönt.
Vilken modern telefon. Och när såg man en telefonkatalog senast?
Här nere skulle 25 man kunna leva i sex dagar utan kontakt med omvärlden. Sängarna är fortfarande bäddade. Bara att krypa ner.
Här laddas kanonen. Varje patron väger 47 kg och för att kunna flytta dem från hylla till laddbord har vagnen en luftkudde under sig.
Tänkvärt och lärorikt, men skönt att komma ut, se blå himmel och känna värme och konstatera att vi lever i en bättre värld nu.
Vi far vidare och lämnar Öja bakom oss.
Även om vi hade bunkrat rikligt vad gäller mat och alkoholhaltiga drycker så behövde vi fylla på färskvatten. Nynäshamns överdimensionerade gästhamn låg på vägen.
När vi gled vidare möttes vi av denna nya profil: den nyinvigda containerhamnen Stockholm-Norvik. Fast den ligger ju i Nynäshamn, inte i Stockholm…
På Mysingen blåser det alltid och vi siktar på att gå igenom i ett av de smala gatten mellan Utö och Ornö.
Mörkviken på Fjärdlång blir så småningom mörk.
Men, den ligger lika spegelblank på morgonen som kvällen innan.
Vi kryssar ut förbi grund och genom smala sund och kommer så småninom ut vid Boskapsön för att ta oss norrut på den naturliga leden upp mot Bullerö. En bit bort ser vi en båt med svarta segel som närmar sig. Det här duger inte. En febril aktivititet med att trimma segel utbryter. Ingen stor skillnad, de svarta seglen tar på oss. Norr om Biskopsön kan vi falla av så att vi kan rulla ut Code 0 och ja, nu ökar avståndet. Men, sedan vrider vinden och vi får gå tillbaka till den lilla genuan och de svarta seglen kommer ikapp och seglar om. Och vem är det som seglar om oss om inte Ann med Venny som gast. Snyggt seglat! Ser inte Ann väldigt nöjd ut?
Jag höll på att skriva Bullerbyn, men Bulleröbyn är det ju. Tomt och tyst.
1908 köptes Bulleröarkipelagen av Bruno Liljefors och på Bullerö uppförde han en jaktstuga och ateljé. Här samlades dåtidens kändisar såsom Anders Zorn, Albert Engström och flygbaronen Calle Cederström. 1923 köptes Bullerö av Torsten Kreuger och han bjuder in celebriteter som Zarah Leander och, sägs det, de amerikanska stumfilmsstjärnorna Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Vilket projekt för dem att ta sig till Bullerö.
Lätt att hitta rätt.
Godnatt från Bullerö.
Rindö hamn. Här ska Aquileja bo nu, ett tag i alla fall. Ett symboliskt regn faller som för att tala om att nu är det slut.
Men, vad betyder ett regn? Vi går på krogen och tjejerna bjuder på champagne. Det var gulligt. Tack än en gång! Dagen därpå skiner solen igen.

Avslutningsvis vill jag citera Olle:

”- Vackrast: Stendörren
– Mest genuint: Hävringe
– Mest allmänbildande: Öja – Landsort
– Bäst bad: Ringön
– Mest kulturellt: Bullerö
– Bästa krogen: Rindö
– Billigast el: Nynäshamn
– Bästa underhållningen: Sången!”

Det är ju långt ifrån någon jorden runt-segling jag har varit ute på, men nästan tre månader per sommar de senaste tre åren har ändå inneburit mycket segling, många intryck och möten som gjort avtryck. Det är som att komma hem från en långresa. Plötsligt är man hemma utan att ha fått möjligheten att vänja sig vid tanken. Tar några dagar att landa mentalt. Vart, hur långt eller hur länge jag ska segla framöver har jag ingen aning om. Hoppas det växer fram en ny lust att kasta loss. Tack för att du velat läsa och tack min härliga besättning på denna avslutande etapp! En tacksam tanke över gernerositet skänks också till de vänner och släktingar som tagit emot inte bara mig, utan även mina besättningar.