Sommarsegling 2023, etapp 4, Falsterbokanalen – Träslövsläge

Rutt: Falsterbokanalen – Malmö, Västra hamnen (Turbinhamnen) – Ålabodarna – Mölle – Hallands Väderö – Torekov – Anholt – Träslövsläge
Datum: 24 juli-1 augusti
Gastar: Agneta Brangmo, Ulf Wahlqvist, Inga Wall

Segling kan innebära många olika saker, t ex socialt umgänge, möten med gamla vänner och bekanta eller helt nya nya möten. Det här blev bland mycket annat just en sådan segling:

I Malmö stod plötsligen Martin på kajen och kom ombord och tog en öl. Vi seglade Gotland runt tillsammans 2010. Nu ska han flytta från Malmö till Båstad. Det måste vara ett stort kliv för en skåning med tanke på att gränsen till Norrland för många skåningar går vid Hallandsåsen. Vad trevligt det var att ses Martin! Uppskattar att du ville ta dig förbi. Foto: Inga.
Några timmar senare stod Henrik på kajen. Även han var med på Aquileja på samma Gotland runt helt ovetandes om att Martin varit på besök någon timme tidigare. Sist jag såg Henrik (kan det ha varit 2020?) var vi på var sin båt på Öresund och vinkade åt varandra. Annars seglade vi även med Janne Österman i Kroatien 2017. Foto: Inga.
I Mölle hade jag bjudit ombord Jonas på en drink. Jonas lärde jag känna på en vandringsresa till Mallorca för knappt ett år sedan. Med Jonas etablerades ett särskilt band. Av en händelse kom vi fram till att Jonas pappa och farfar, som var redare, hade köpt fartyg av min morfar på Öresundsvarvet. Familjerna umgicks även privat och som liten grabb måste Jonas även ha träffat min mamma.
Dagen därpå hade vi nya drinkgäster i sittbrunnen. Lena, nummer tre från vänster, lärde jag känna 2010 när hon bodde i Täby. Nu har hon närmat sig rötterna och bor i Höganäs och hade satt sig på cykeln för en tur till Mölle. Ingas kompis Addi, nummer två från höger, hade satt sig i bilen och kört från trakterna av Jonstorp för att hälsa på hos oss. Hon fick dock nöja sig med en T, emedan vi andra fick en GT. Jätteroligt att ses Lena och trevligt att få träffa dig, Addi.
Sista kvällen, i Träslövläge var vi åtta personer i Aquiulejas sittbrunn. Det går, men det är inte särskilt bekvämt. Jag borde kanske ha skruvat bort ratten… Nu var Ingas barndomsvänner Ulla-Britt och Lasse, som är bofasta i Träslövsläge, på besök liksom Agnetas äldste storebror Lennart med sambo Lillemor. Det var svårt att få med alla på en och samma bild. Ursäkta mig, Lillemor och Agneta, för att ni hamnade utanför.
Tillbaka till ruta ett, som var Falsterbokanalen. Köpcentrat med stor livsmedelsaffär och Systembolag i Höllviken låg tre kilometer bort och jag började dessutom få lite myror i brallorna efter att ha suttit still hela söndagen på grund av det eviga regnandet, så jag frestades allt mer av att gå upp till Malmö på egen hand.
Först ville jag dock byta ut en gasolflaska, vilket skedde smidigt i en automat utanför ICA i Ljunghusen. På vägen tillbaka kunde jag nästan känna doften av f d järnväg. Undrar hur många gånger man ångrat denna nedläggning. Stationshuset såg dock välbevarat ut och inrymde en restaurang och den gamla banvallen fungerar som cykelbana.
Det som gjorde mig lite fundersam kring t ge mig iväg själv var egentligen bara hur enkelt jag skullle ta mig ut från dessa förtöjningspålar som skåningar och även danskar har sådan förkärlek för, i kombination med den kraftiga vinden. Men, om man tar det lite pö om pö går det mesta bra resonerade jag och så även denna gång. Snart var jag loss, förtöjd igen vid toatömningen och loss igen och snart var seglen uppe. Tänkte en stund på de två reven nu när jag skulle få en fin slör upp till Malmö. Undrar om det inte var första gången under sommarens segling jag kunde räkna med en sådan vind. Men,  jag behöll reven och när jag vid något tillfälle tittade på loggen gjorde jag över tio knop, så att släppa reven kändes inte längre så angeläget.
Grått, grått, grått… Brohöjder kan kännas förrädiska. På håll ser broar så låga ut. Hade jag verkligen läst rätt? Jag gick nu inte i den stora rännan utan i en led närmre land.
Jag var ändå inte ensam på sundet, men många seglare var vi inte.
Två och en halv timme efter det att jag släppte förtöjningarna för sista gången i Falsterbokanalen låg jag förtöjd i Västra hamnen. Då hade jag ändå varit inne och rekat för att sedan gå ut igen och förbereda tampar och fendrar.
Att gå in i Västra hamnen var lite spännande. Förutom att inloppet var smalt krökte det sig också och utifrån såg man inte alls vad som väntade runt hörnet.
Turbinhamnen var en trevlig bekantskap, trevligare än Dockan, där jag legat tidigare. När jag lade till var det lite grått och öde, men så kom solen fram och vips började det vimla av folk som flanerade, satt och solade eller satt på restaurangerna längs kajen. Visst, Västra hamnen är nytt och lite sterilt, men ändå gemytligt här längs vattnet.
Grön kontrast till Västra hamnens betong. Bortom grönskan Ribban (Ribersborgsbadet) med lång sandstrand och kallbadhus och pirer. Malmö är bättre än vad många tror.
Snart var besättningen på plats. Inga och Agneta känner jag sedan tidigare, båda har seglat flera gånger på Aquileja. Ulf var en ny bekantskap.
Vi hade inte satt upp något bestämt mål för första dagens segling. Riktningen var dock klar, norrut. Borstahusen, Ven, Ålabodarna, Råå… Vi seglade förbi Borstahusen, men provade att kika in i Norreborgs hamn på Ven. Egentligen är den lite för liten för Aquileja, men kanske kunde vi få plats allra ytterst? Det såg dock ut som om den plats jag hade hoppats på var upptagen, så istället gick vi tvärs över mot fastlandet och Ålabodarna.
Ålabodarna visade sig vara ett synnerligen trevligt alternativ till Ven och det var väldigt länge sedan jag var där och då kom jag landvägen.
Det hörs ju på namnet att Ålabodarna är ett gammalt fiskeläge. Jag hittar en uppgift om att det 2009 fanns två fiskelag, mot tidigare 15. Hur mycket det fiskas idag kan man undra. Någon ål lär det dock inte fiskas längre.
Farbror hade kommit ner till hamnen m h a sin rullator för att assistera inför sjösättning.
Desto aktivare var badlivet. Tanten som Inga lägger armen runt var uppvuxen i Ålabodarna, men bodde numera inne i Landskrona. Hon kunde stolt berätta att den man som finns förevigad inne på museet var hennes bortgångne man. Och det var inte vilket foto som helst. Han förevigades när han hade fångat världens största sill på 1,8 kg. Tydligen köptes den av Findus som såvitt jag förstod det, hade konserverat den. Hon uttrycke viss oro över var den kunde ha tagit vägen nu när Findus inte är en verksamhet längre, bara ett varumärke. Hon kunde också berätta att det aldrig funnits någon fiskaffär i Ålabodarna. Inga trodde att hon hade varit här och handlat fisk. Däremot hade det funnits hela två livsmedelsaffärer i denna lilla by. Den ena drevs av Gabriel Jönssons syster i den ena halvan av Gabriels föräldrahem. För den som inte omedelbart reagerar på namnet Gabriel Jönsson, kan jag upplysa om att han var poet och författare, känd bl a för filmmanuset till Flickan från Backafall.
Det var överrraskande fräscht och salt och varmt i Öresund.
Om jag fattade rätt var det här Gabriel Jönsson och hans syster växte upp och huserade. Kan vara helt galet då äldre bilder från huset ger ett helt annat intryck. Någon läsare kanske vet bättre.
Idag hör Ålabodarna till Landskrona kommun som skymtar i fjärran. Man kan även ana Borstahusen. Tanten vid badet berättade att Ålabodarna tidigare hörde till Härslövs landskommun. Landskommun? Det lät gammlmdigt. Vad var det? Jag googlar och finner att landskommuner förekom fram till sjuttiotalets komunreform parallellt med köpingar, municipalsamhällen och städer.
Innan vi ger oss iväg, ett yogapass i underbar miljö. Fast under denna etapp får jag inte sällskap av någon av mina medseglare.
Idag är målet givet, Mölle. Vid frisk nordvästlig vind är hamnen i Mölle olämplig att angöra. Men, idag är den västlig. Fortsatt frkiska vindar, två rev och kryssfock.
Välkänd profil: världsarvet Kronborgs slott i Helsingör. Det finns även en slags spännande koppling mellan Shakespeares Hamlet och Kronborgs slott, då handlingen utspelar sig i ett slott i Helsingör.
Agneta i sitt esse, en duktig styrkvinna.
– Faldt han i, hörde jag från den danska båten som förtöjt utanpå oss i Mölles hamn. Nejdå, ett helt frivilligt dopp som var riktigt fräscht trots att vi låg i en hamn. På ostkusten blev man omgärdad av tyska båtar. Här omgärdas man av danska båtar. Alla passar väl på att leva gott på den svaga, svenska kronan.
För att jobba tre personer i byssan krävs det gott samarbete.
Mölle är visserligen ett gammalt fiskeläge, men någon båt som landar fisk såg vi inte röken av. Det var nog länge sedan fisket stod för någon större del av försörjningen i byn. Istället har nog turismen betytt desto mer när tyskar och danskar började komma hit på semester någon gång under 1800-talet. Inte minst för att runt sekelskiftet njuta av synden i Mölle. Vi får i alla fall tillreda fyrkantig fisk.
Mot kvällen blev det allt ruggigare. Handdukarna torkar bra i vinden, så länge regnet håller sig borta. Informationstavlan i Mölles hamn visar på 7-10 m/s och en lufttemperatur om 17°.
Kapell på svenska. Supstuga på seglarspråk. Skyddar inte bara mot regn, utan även mot kyliga vindar, en kväll som denna. Visst kan man sitta inne och äta, men det blir lite som att krypa ner i källaren. Och det är ju trots allt sommar. Foto: Agneta
Mölle har begåvats med en ny staty sedan jag var här sist. Den föreställer Peter P Lundh som plåtade synden i Mölle. Inga är dock präktigt påklädd 🙂
Kullaberg ser riktigt hotfullt ut ikväll. I förgrunden den vågbrytare som kommunen började bygga för att göra hamnen lite mer okänslig för de nordvästliga vindarna. Men se, det blev tji. Kommunen tvingades riva en del av vågbrytaren efter påtryckningar från en,  uppenbarligen, stark intressegrupp. Vem kan vilja stoppa ett så lovvärt initiativ, kan man ju undra…
Jo, de här. Vågsurfarna. Vågbrytaren förstör de fina vågorna. Låter det som en rimlig avvägning?
Alltid är det nå’t (1).
– Va, har ni inte besökt Nimis! Det fick jag höra efter det att jag var i Mölle förra gången, 2021. Flera personer har också bekräftat att Nimis är väl värt ett besök, så här går jag och Ulf i den vackra bokskogen för att söka oss fram till denna konstinstallation eller vad man nu väljer att kalla det. Kommunen har satt uppskyltar till både sevärdheter och byar, men Nimis bemöts med total tystnad. År 2010 besöktes ändå platsen av uppskattningsvis 40 000 personer. Om nu inte kommunen vill tala om hur man tar sig till Nimis, vet i alla fall Google maps besked. Man kör mot Himmelstorps gård och går sista biten. Om ni minns inledningen hade vi besök av Jonas på en drink i sittbrunnen. När han hörde att vi eller åtminstone jag och Ulf ville besöka Nimis erbjöd han frikostigt oss att låna en av hans två bilar. Tack för din generositet!
Den kvinliga delen av besättningen var inte så sugen på att delta då man hade hört att det var lite strapatsrikt att ta sig ner den sista biten. Kanske var det detta de såg framför sig?
Nimis består av dessa tre torn. Det ser ju ut som ett avancerat plocke-pinn. Ett under att det fortfarande håller ihop. Det verkar inte som om någon underhåller Nimis, så vill man se det ska man nog inte vänta för länge.
Vi var inte ensamma direkt.
I anslutning till Nimis ligger ”boken” Arx byggt av 150 ton sten och betong. Vadå bok, kanske du tänker. Stenarna är numrerade och har således sidnummer och Arx har fått ett ISB-nummer (ISBN) och katalogiserats i bibliotekskatalogen Libris. Brist på fantasi kan han ju inte ha haft, denne Lars Vilks. Var går gränsen mellan kreativ förmåga och galenskap funderar jag, i mitt blockerade sinne.
Det här måste väl i alla fall vara naturens eget konstverk. Hur kan det bli så?
Högt upp i ett av tornen klättrar två barn. Hade jag varit förälder hade jag nog känt en viss oro över att något skulle rasa ihop.
Själv nöjde jag mig med att gå genom denna gång. Åtskilliga pinnar och bräder hade lossnat och här och var stack spikar ut. Kanske känner kommunen att de har ett ansvar om de skulle peka ut Nimis som ett besöksmål.

Hur var det då? Var Nimis värt ett besök? Tveklöst ja. Inte heller var det särskilt besvärligt att ta sig ner till stranden där verken står.

Ett samtalsämne ombord var också vilka olika intryck ett samhälle ger beroende på om man kommer landvägen eller sjövägen. Vi var nog rätt överens om detta och när jag nämnde det för min son Joakim, påminde han mig om den annorlunda känslan av att  lägga till Djurgården på egen köl, vilket vi gjorde hela familjen vid ett tillfälle. Han förstod precis vad jag menade. I Mölle kunde man få det här perspektivet från sittbrunnen.
När jag inför sommarens segling frågade Jonas om han ville komma ner på en drink i båten för det fall vi kom till Mölle tackade han glatt ja, men kontrade också med att bjuda hem mig och min besättning på middag. Flott värre! Nu var det dags för middag.
På höjden skymtar Grand Hotel Mölle. Var det månne där hon bodde, Elsalill, i Povel Ramels Gräsänkling Blues.
Vi hade väl anat att Jonas hem skulle vara trevligt, men det var ju jättemysigt, med välskött trädgård därtill och utsikt över hamninloppet. Foto: Agneta.
Många GT har det blivit under denna etapp. Men, så är det ju också en hälsodryck. Enbär lär ju vara bra både mot urinvägsinfektioner och plötsliga svullnader i leder och kinin vet vi ju att det är bra mot malaria och jag som besvärats av lite ryggskott på sistone kan glädjas åt att det även har en muskelavslappnande effekt. Mera GT till folket!
Från uteplatsen hade vi koll över hamninloppet.
Jonas berättar inspirerande om sina tavlor.
God mat och dryck avlöstes av spännande samtal och skratt och skönsång varvat med hemsk falsksång. Men, vem bryr sig om lite falsksång? Foto: Agneta.
Efter middagen gick vi ner i källaren. Är det p g a vinförrådet man lever lite sällare i sin källare?
Det hade onekligen varit spännande att prova vinet i en sådan där gammal dammig flaska. Foto: Agneta.

Än en gång, tack Jonas för din generositet och den trevliga och minnesvärda kväll du bjöd på! Flera gånger under seglingen återkom vi till vad roligt och trevligt vi hade haft det hemma hos dig.

Mölle hamn by night.
Är det inte det ena, är det det andra. Värme och sol, men ingen vind. Men, den kommer säkert. Tidigt ännu.
Mysfaktorn är hög, men annars är Mölles hamn egentligen inget vidare. Man ligger utanpå varandra och det är så mycket båtar och så få platser att båtar även förtöjer vid och blockerar toatömningen. Inte lätt att vara laglydig då. Men, alla samarbetar med ett leende på läpparna och efter lite omrangering har båtarna längst in fått möjlighet att lägga ut.
Idag tog vinden lite paus och kors i taket, båda reven släpptes ut.
Och inte bara det, Code 0 grävdes fram ur förrådet, hissades och rullades ut. Äntligen lite glidarsegling. Foto: Agneta.
Inte heller idag var vi riktigt på det klara med vart vi skulle, men slutligen hamnade vi här, på Hallands Väderö som namnet till trots ligger i Skåne. På håll såg det ut som om det var en stor fågelkoloni på öarna. När vi kom närmre insåg vi att det var arten människa som slagit sig ned på öarna. Folk måste ha gått man ur huse och givit sig ut med sina båtar, utsvultna på sol och bad. Förra gången jag var här var också en solig och varm dag, men då låg här bara några enstaka båtar.
Även vi var badsugna.
Holländska båtar kan ofta vara lite udda i en inte allt för smicktrande bemärkelse. Båten bredvid oss rckså udda, men bara i betydelsen att det var ett one off-bygge. Vilken charmig båt det var.
Alltid är det nå’t (2).
Efter lite för mycket velande från skepparens sida bestämde jag oss för att gå över till Torekov för natten. Ett prognosticerat vindvrid under morgontimmarna gjorde att risken för pyjamassegling kändes påtaglig. Vi var inte ensamma om att komma på idén att gå in i Torekovs hamn.
Lite spännande var det att bege sig in i den innersta lilla hamnbassängen, utan att se vilket manöverutrymme där fanns, men vi klämde oss in.

Man kan riktigt ta på sommarstämningen i Ulfs filmklipp.

I hamnen finns Skjulet också kallad Börsen som byggdes redan på 1700 talet. Här finns namnbrädor och galjonsbilder från främst segelfartyg som blivit upphuggna i Torekov. Idag används Börsen som samlingsplats för att dryfta världspolitiska eller mer lokala frågor.
Inte en siff…. Inte en bokstav rätt. Det vet väl alla att aktern är bak på båten och inte heller befinner vi ju oss i Brantevik, utan i Torekov. Jag fatt int nå.
Dags för ett solnedgångsbad? Besättningen skyllde på att de inte hade någon ståndsmässigt sliten badrock med sig. De var ju trots allt i Torekov…
Det är ju faktiskt mysigt i Torekov.
Och folk tycks trivas bra och vara tämligen obekymrade över att de roar sig och leker vid den gamla kyrkoruinen.
Den nya kyrkan liger inte mitt i byn.
Puttenuttigt.
I väntan på solnedgång.
Lotsen tycks ha gått hem. Förmodligen för gott, inte för att det är kväll. Tyvärr gick solen ner i en liten säck.

Jag var ju sugen på Anholt, men så var det detta med vädret. Prognosen såg onekligen dyster ut. Var det värt att gå över till Anholt en hel dag, vara där i regnet och sedan gå tllbaka till Sverige dagen därpå? Till slut var det Ulf som slog (nåja) näven i bordet och uttryckte sin innersta vilja. – Jag vill till Anholt! Så blev det. Nio timmar tog det och den överfarten satte uppenbarligen inga djupare spår i mig. Jag fick kalla på hjälp av mina gastar för att rekapitulera. Jag hade förhoppningar om att kunna hissa spinnakern (för första gången i år). Vi tog upp den och började dra skoten, bara för att konstatera att vinden vred. Eller var det för att det blåste för mycket? Lite senare mojnade det och istället kom Code 0 upp, men på slutet förmådde inte ens den att föra oss framåt, så de sista par timmarna fick vi gå för motor. Det blev mycket autopilot. – Du låg på däck och hade ont i ryggen, fick jag höra.

Det är inte många gästhamnar där man blir mött på vattnet av en hamnvärd, knappt i land ens. Hamnkaptenen har blivit en betalautomat. Men på Anholt är det ordning och reda (och dyrt, 441 SEK per natt och extra för dusch och el). Men, vad gör det att det är lite dyrt när man blir mött av en sådan här cool kille. Först ville han prata engelska, men det var ett tungomål vi sade oss inte förstå. Danska däremot fungerade, om det gick bra. Jodå, han visade sig vara språkbegåvad och växlade snabbt till danska. Istället för att visa oss till en lämplig plats förirrade han sig dock in på samtal med Agneta om surströmming, vilket han tydligen åt med glädje. Hade vi ätit rödgröd med flöde? Till slut kom han dock på vad hans egentliga uppgift var och hittade en plats åt oss. Självklart hjälpte han även till med att lägga bojfångaren på bojöglan. Elegant!
Har man inte egen båt kan man ta färja Halmstad-Grenå och vidare med denna färja från Grenå till Anholt. Ett besök på Anholt borde alla få njuta av. Eller? Kanske tappar lite av charmen då…
När man ser Anholts hamn på håll och alla master som sticker upp, kan man bli lite orolig över att inte få plats. Men, just Anolt tror jag är en hamn där de pressar in hur många båtar som helst. Den här gången var det förhållandevis gott om plats, men när jag var här senast (2021) körde man in en båtstäv mellan varje akterpar. Det låg till slut fyra båtar i rad mellan bryggorna, vilket gjorde att man i princip kunde gå från en brygga till en annan via de förtöjda båtarna. Jag har funderat i efterhand hur de inklämda båtarna förtöjde i sin akter och hur tusan kom alla ut sedan. Hur skulle vi som låg förtöjda mot bryggan kunna lägga ut? Men, det sa bara poff och så var de intrikata tilläggningarna som upplösta morgonen därpå.
Anholt har en liten touch av hippiestämning. Eller håller den så sakteliga på att försvinna?
Väderprognosen lovade regn på eftermiddagen så vi var rätt morgonsnabba för att hinna med ett besök på stranden innan dess. Det finns ju en fin strand precis bredvid hamnen, men allra finast är det ungefär mitt på den norra stranden. Tycker jag. Och, jag vet vad jag pratar om. Jag har säkert studerat 95 % av strandremsan runt Anholt.
Vädret artar sig och det hela ser ju rätt inbjudande ut. På vägen ner berättade jag för Ulf om att vi vid förra besöket hade stött på en döende säl på stranden. Det surrade av flugor som kröp omkring på den och den tittade med vädjande blick på oss. – Rädda mig, kanske den tänkte. – Är det där också en död säl, utropade Ulf plötsligt, väl nere vid vattnet. Det visade sig dock vara en högst levande kut som förmodligen väntade på sin mamma för att bli diad och som vi skrämde ner i vattnet. Shame on us!
Vädergudarna vakade över oss och försåg oss med ett öppet, blått solhål.
Någon brandman (brännmanet) såg vi inte till, så efter ett tag kände man sig trygg med att plumsa runt. När vi seglade över däremot var det gott om feta brännmaneter. Eller hur var det nu, var det från Mölle och norrut de dök upp för första gången? Vad snabbt minnet sviker…
Skulle det inte regna från klockan 12? Jag såg framför mig en snabb fika på stranden och sedan tillbaka till båten för att undkomma regnet. I stället blev det en lång, underbar stranddag, när man blir så där skönt slö att det känns som en smärre bergsbestigning att vända sig från mage till rygg.
Att ligga still på en strand kräver sin man eller kvinna. Några av oss började få myror i benen.
Vid förra besöket kom jag aldrig upp till fyren på Anholts nordostspets. Min gast hotade med att klubba ned mig om jag så myckret som tog ett steg till i den riktningen. Jag fann då för gott att lägga om kursen mot båten. Nu fick jag dock en ny chans. Det såg så nära ut när jag började gå, men det tog nog en timma att ta sig dit, så det blev en rejäl promenad. Och sedan skulle jag ju avverka sträckan från vår badplats till vår cykelparkering så det blev en tur på drygt tre timmar.
Uddar är som bergstoppar, de utövar en dragningskraft och de ger en själslig tillfredsställelse när man erövrat dem.
Jag antar att detta måste vara den gamla fyrvaktarbostaden.
Vid mitt förra besök utvecklade sig en kort efter regnet-promenad till vad som hade kunnat bli en vandring runt hela ön. Men som jag antydde ovan var det förenat med visst hot om våld, så den amitionen gav jag upp. Nu upptäcker jag att den ändå inte hade kunnat genomföras, då den nordostliga spetsen på ön är ett sälskyddsreservat. Och att det gillades av sälarna kunde man lätt konstatera i den kikare som fanns uppställd vid fyren. Det gick inte att räkna dem.
Hur tänkte de här då? Stor hund på en surfbräda… – Ser spännande ut, ropade jag. – Ja, vi får se hur det går. Hur det gick vet jag inte, men så länge jag tittade på såg hunden hur cool ut som helst.
Om detta är Anholts svar på Döderhultarn, så hade man väldigt olika syn på människors utseende.
Nu började det faktiskt dra ihop sig. Skulle jag hinna tillbaka till båten innan regnet bröt ut? När jag kom fram till cykeln hade jag fått någon enstaka droppe på mig, men cykelturen blev på slutet ganska blöt. Men, då hade klockan hunnit bli över fem, så tack Anholt för att du bjöd på en så fin dag och nonchalerade väderprognosen och tack Ulf för att du insisterade på att vi skulle gå hit.
Jag tycker att jag hade en rätt cool besättning. Människor reagerar så olika. När man plockar fram livlinor, däckslinor (jack stays på seglarspråk) och åskledare, kollar Blixvakt (visar hur åskfronterna rör sig), plottar positioner på sjökortet (för det fall ett blixtnedslag skulle slå ut plottern), tar två rev i storen, sätter preventergaj för att hindra en ofrivillig jipp, då signalerar det fara för en del. För den här besättningen signalerade det istället trygghet.
Hur fördriver man då drygt sex timmar på ett blygrått hav? Man samtalar naturligtvis, fikar, äter, sover (vi lämnade hamnen fem över sju), styr, skotar segel, kollar Blixtvakt hur åskan rör sig, lyssnar på väderutsändningarna på VHF:en och så kan man ju repetera sjövägsreglerna. Många tror att en segelbåt alltid ska väja för ett större motorfartyg som dessutom seglar för brödfödan. Fel, fel, och åter fel. Det kan man naturligtvis göra av ren artighet, men enklast för alla inblandade är nog oftast att hålla sin kurs och följa de formella reglerna så blir allt mer förutsägbart. Inga påminner mig om en segling för sex år sedan när vi t o m blev uppropade av ett fraktfartyg som undrade hur vi ville mötas. Hade det förelegat kollisionskurs med detta fartyg t ex hade det således, under normala omständigheter, varit väjningsskyldigt. Nu befann det sig dock i en s k trafikseparering, ett slags havets motorvägar, som vi dessutom skulle korsa. Vad gällde då? Vi googlar och hittar följande på Sjöfartsverkets webbplats: ”…segelfartyg får inte hindra ett maskindrivet fartygs säkra passage i en trafikseparering” Jaha, det var ju inte helt entydigt, men det hade nog varit bäst att försöka hålla undan.
Överfarten var rätt snabb. Drygt sex timmar efter det att vi lämnat Anolt låg vi vid kaj i Träslövsläge. Det regnade en kort stund när vi lade ut och det började regna igen precis när vi skulle lägga till, men i övrigt blev det en torr överfart trots en massa mörka, regntunga moln omkring oss. Även åskan höll sig på avstånd. En eloge till Ulf som gick fram på ett guppigt fördäck och satte fast skotet som hade lossnat från förseglet i samband med inrullningen. Tack vare det slapp vi riskera att det fladdrade ut när vi skulle gå in i hamn.
Träslövsläge visade sig vara en levande fiskehamn.
Jättebra idé, men gör det någon annanstans. Vilka förändringar man än gör, kommer någon att drabbas negativt. En ständig och svår balansakt.
Samling på fördäck efter en stunds vila efter överfarten från Anholt till Träslövsläge. Vädret fortsätter att förvirra och förvåna. Ena stunden sol, nästa stund regn och rusk. Men, det är väl det som är typiskt lågtrycksväder. Fast i år känns det extremt typiskt.

Tack kära besättning för trevligt sällskap och god assistans under seglingarna. Vi avslutade med middag på Joels brygga som låg några få steg bort från där vi låg. Vi hade hört mycket gott om den restaurangen, men det blev dessväre en besvikelse. Var ordinarie kock ledig tro? Det var ju måndag…

Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen

Rutt: Oskarshamn – Solberganäset (Själevik) – Borgholm – Kalmar lotsbåtshamn – Kristianopel – Utklippan – Sölvesborg – Simrishamn – Abbekås – Falsterbokanalen
Datum: 13-21 juli
Gastar: Jonas Grönberg, Stina Vahlgren och Mikael Winck

Oj, oj vad mycket vind och kryssande. Så mycket slow sailing blev det inte. Mina gastar var dock snälla och anklagade mig inte för falsk marknadsföring. Eller som Micke sa om vad som kunde göras bättre, när vi summerade etapp 3: – Du kunde ju försöka skaffa dig lite bättre tumme med vädergudarna :-). Vi gick totalt 285 sjömil och om man bortser från påmönstringsdagens transportsegling till en närbelägen naturhamn blir det nästan 40 sjömil per dag. Det kan jämföras med ca 27 sjömil per dag under etapp 2. En eloge åt mina tappra gastar. Det var nog också en av de starkaste besättningarna jag har haft ombord. Alla var f d segelbåtsägare.

Nåväl, tillbaka till ruta ett i Oskarshamn. Hur slår man ihjäl tiden från det att en besättning mönstrat av till dess en ny mönstrat på? I Oskarshamn hade jag ”ledigt” två halvdagar och en heldag. Förutom att hämta andan finns det alltid båtfix, kläder som behöver tvättas och så detta bloggande 😉 Dessutom hissade jag upp Johan i hans mast – vindgivaren hade hamnat på sniskan. För övrigt inte en övning han uppskattade… Dessutom hade jag lärt mig av avgående besättning att man borde bege sig till stadens kulturhus för att där lära sig lite om Oskarshamns historia samt se en utställning om Döderhultarn.

Och apropå Döderhultarn som fick sitt smeknamn från sin bakgrund i Döderhults socken, så kallades nuvarande Oskarshamn tidigare för Döderhultsvik, viken utanför Döderhult. Det var när Oscar I tilldelade det tidigare municipalsamhället stadsrättigher som namnet ändrades till Oskarshamn.

Sagt och gjort! Att mycket i Oskarshamn kretsat kring sjöfart och varvsindustri är kanske inte så förvånande. Oskarshamnsvarvet var på sin tid ostkustens största varv och har byggt ca 550 fartyg sedan grundandet 1863. Rejäla fartyg också. Det största var motortankern Selma, sjösatt 1979 som mätte över 205 m. Förmodligen var det det fartyget jag läste om som man var tvungen att tillverka i två sektioner för att få plats, vilka sedan fick fogas samman. Så sent som på nittiotalet tillverkade man en serie båtar åt Vaxholmsbolaget. Varvet finns faktiskt kvar, men idag ägnar man sig bara åt reparationer och service. Det finns också en koppling till min familj. Min morfar började sin bana på Oskarshamnsvarvet efter avslutade studier på Chalmers. Förmodligen var det en av varvets tiotal konkurser, den 1931, som ledde till att mormor och morfar flyttade till Landskrona där morfar fortsatte sin karriär på Öresundsvarvet.

Vägg i vägg med Sjöfartsmuseet finns Döderhultarmuseet.

Döderhultarn: ”Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många och fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföras till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, små nakna kvinnor t. ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut…”
Han gjorde inte bara gubbar och gummor utan skulpterade även djur. Att döma av resultatet tyckte han kanske att djuren var vackrare än människorna.
Skulpturen föreställande Gustav V plockades tydligen bort när den ställdes ut i Stockholm. Det gick ju inte an att visa majestätet i skrynklig frack.
Döderhultarn fick så småningom även internationell berömmelse genom utställningar i Paris 1910, i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915. En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han vad som sägs vara hans märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern.
Och så kan man göra släktbesök. Min mammas kusin Barbro bor sedan många år i Oskarshamn. Trevligt att få pratas vid, och inte minst, höra lite historia och skvaller om familjen.
Första gången jag såg elskåp omstöpta till veritabla konstverk var i en annan hamnstad, Simrishamn. Denna trend tycks även ha letat sig hit.
Här bodde Döderhultaren från omkring 1907 till sin död 1925. Wikipedia: ”I Oskarshamn sågs han mest som ett original. Han hade talfel och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom. Han uppvaktade gärna frispråkigt de unga kvinnorna i Oskarshamn och blev känd som ”Pet’son Ekivok” och ”Fättemön””.
Ateljé och bostad, allt rymdes i ett rum.
”Köket” delades med grannkvinnan.
Jag kände en viss oro för att guiden skulle ramla ner när han tog sig ut för trappan.
Moln är spännande, men trots flera väderkurser lyckas jag inte riktigt banka in vad de står för alla. Det här var alla fall vackert att se på och lite otippat på en i övrigt helt blå himmel.
2008, på väg från Skanör till Svinninge, gick jag denna led, Enegatan, fast åt andra hållet. Jag sa till mig själv då, att hade jag vetat vad som väntade, hade jag inte gått här. Det gick bra då och det gick bra nu, så jag vet inte iktigt vad jag ojade mig över. Men visst, det är lite trångt och ibland är det tätt mellan prickarna.
Man kommer nära inpå sommarstugor och badande barn.
Egentligen skulle vi inte påbörjat seglingen förrän dagen efter påmönstringen, men vi var flera som var sugna på att komma iväg och den här naturhamnen, Själevik vid Solberganäset, nådde vi en dryg timma efter det att vi kastade loss från Oskarshamn.
Min givare sitter ca tre decimeter under vattenlinjen så i själva verket visar ekolodet på ett djup om 1,5 m, men ändå på tok för grunt för en båt som sticker lite drygt 2 m. Det var med stor försiktighet vi gav oss in i viken som på plottern var markerad som mörkblå, d v s 0-3 m vattendjup.
Viken var vacker, men vattnet! Det var nog det dyigaste och mest oinbjudande naturhamnsvatten jag någonsin legat i. Det blev inget bad efter morgonyogan.
Spåren i vattnet efter det att vi dragit upp ankaret. Vår granne vid klippan hade ett mer utförligt sjökort och hävdade att det fanns djup i hela viken. Att så inte var fallet insåg vi när en tysk båt som legat på svaj pangade på ett grund när de skulle lägga ut. När vi gick ut var det fullt synligt, men kvällen innan doldes det av reflexerna från vattnet. Ren änglavakt att inte vi med gick på när vi tog oss in.
Ute på Enegatan igen. Vi gick mot farledens riktning, så det gällde att återkommande rabbla, röda på styrbord, gröna på babord.
Johan med besättning hade stannat kvar i Oskarshamn en natt till, men där var de ju. Till vänster i bild Dämmans fyr, idag en exklusiv konferensanläggning.
Destinationen för dagen var Borgholm. Det skulle vara lite hålligång där i anslutning till Kronprinsessans födelsedag, hade vi hört. En snabb promenad ledde oss bort mot Sollidens slott.
Inte något slott, men en del fina hus på vägen.
En välkänd silhuett, Borgholms slottsruin från 1200-talet. Det överlämnades tydligen av danskarna till Sverige i samband med freden i Knäred 1613. Trots diverse initiativ till att rusta slottet blev det aldrig vad det varit.
Micke var helt övertygad om att det inte var något inträde om man skulle stämma upp i ett ja må hon leva. Icke sa Nicke. Nicke menade också att kronprinsparet inte passerade genom huvudentrén till slottet när man skulle ut på sin kortege genom stan, utan att man tog en lite hemligare väg ut.
Verkade rätt uppenbart att vi hade hittat den halvhemliga vägen.
En kort stunds ögonkontakt och så hade de rullat förbi. Men, vem var egentligen de två cyklisterna. Cyklande Säpogenter? För inte hade väl civila rojalister nästlat sig in i kortegen?
Så mycket mer hallabaloo blev det inte. Bättre upp! Min äldste son Joakim var i stan och hälsade på sin kompis Kalle som båda kom och hälsade på. Kalle bor i Skåne och honom hade jag inte träffat förut. Trevlig bekantskap.
När vi nu lämnat Smålandskustens stundtals trånga farleder kändes det som läge att byta till ett lite större försegel. Prognosen pekade visserligen på en hel del motvind fortfarande, men vi kunde ju ta ut slagen lite mer. Foto: Stina
Dagen därpå drog Vinyasa lite före oss, men så småningom kom vi ikapp. Ölandsbron börjar skymta i bakgrunden.
Full fart i Kalmarsund. Foto: Johan Eriksson.
Snart var vi t o m om dem. Foto: Johan Eriksson.

Foto: Johan Eriksson

Vinyasa passerar Ölandsbron och Aquileja ska precis ta ner seglen och gå in i lotsbåtshamnen i Kalmar. Vadan detta, kanske vän av ordning fråga sig.
På en sådan här, lite längre segling är det inte frågan om något ska gå sönder, utan vad som kommer att gå sönder. Jag hade noterat att storfallet började se lite slitet ut, men tänkte att det nog bara var splitsen mot vajern som började se lite fransig ut. Det kanske jag kan fixa i Göteborg funderade jag. Där skulle jag ha lite tid och om det knep kanske jag kunde få hjälp av den riggare vars tjänster jag nyttjade sommaren 2020. Men, förfallet fortsatte i oanat tempo och nu började goda råd bli dyra. Micke bor i Kalmar och är lotsbåtsförare. Efter några telefonsamtal var allt kirrat. Jag rådfrågade Linjettexperten Johan Gustavsson om dimensioner och vajerfall kontra repfall. Jag köpte nytt fall på telefon, Mickes kollega Anna gick in i båttillbehörsaffären och hämtade upp fallet, jag betalade via Swish, Anna lade fallet på lotsbåtskajen i Kalmar och kvittot i lotsbåten, Micke hoppade av och plockade upp fall och kvitto utan att vi behövde lägga till och snart var vi ute ur lotsbåtshamnen igen. Tack Johan att jag fick störa dig, men det är ju alltid trevligt att pratas vid. Tack Micke för att du kunde arrangera leveransen och stort tack till dig Anna som var så snäll och hjälpte oss. Seglingen fördröjdes bara med en kvart kanske. Något som annars hade kunnat fördröjt oss med två dygn. Det var lördag och affären stängde kl 14…
På väg mot Kristianopel igen. Johan på Vinyasa meddelar oss att de upptäckt att deras digitala sjökort inte omfattade Kristianopel och att de ville att vi skulle gå före dem som lots. Passar ju bra när vi har en lotsbåtsförare ombord.
Vid varje tilläggning är det alltid lite plock med skot och kapell. Foto: Stina.
Sedan närmade sig sanningens ögonblick. Skulle vi få in det nya storfallet i masten och framförallt, skulle vi få det att komma ut ur masttoppen. Första fösöket misslyckades. Något tog emot och vi vågade inte dra hårdare av rädsla för att pilotlinan skulle lossna eller gå av. Återigen denne Micke som tycks vara på rätt plats hela tiden. Av en händelse låg hans gamla Dixie 27 i Kristianopels hamn och när han sålde den fanns en lite grövre lina bland utrustningen. Fanns den möjligen kvar i båten? Jajamensan! Nytt försök och för säkerhets skull sydde vi några stygn så att det skullle hålla.
Tejp runt med lite glipor aå att det inte skulle bli för stumt när fallet skulle ut runt trissan i masttoppen.
Yes! Nytt fall på plats. Apropå goda råd som är dyra, så var det mitt livs dyraste snöre. Vanlig Dyneema, inte billigt det heller, fanns inte i tillräcklig längd, så nu fick det bli någon slags Dyneema de lux, Globe Pro för 98 kr metern och det går ju åt några meter, 43 närmare bestämt. Lite längre än originalet så att det även skulle kunna nå ner till vattnet och fungera som livräddingslina. Det är något med Kristianopel och båtfix. När jag var här förra gången, 2020, vaknade vi till lukten av ruttna ägg. Batterierna kokade. Den gången var den snälle hamnkaptenen, Tomas tror jag han hette, vår räddning. Efter att ha fått leverans av nya batterier, om jag minns rätt var Tomas inblandad även i det, fattades bara rätt anslutningar till batterierna. Sådana fanns i Sandhamn längre söderut längs kusten och samme Tomas erbjöd sig utan omsvep att låna ut sin bil så att vi kunde åka och köpa dessa. Inte ett öre fick jag ge honom som tack för hjälpen. Segla till Kristianopel eller ta in på campingen om du kommer landvägen! Även den drivs av honom.
Jag vill minnas att jag legat i det här hörnet vid ett tidigare besök 2017, så det kändes ju enkelt att bara glida in här i hörnet igen. Under kvällen och natten blev det ett jäkla busväder och det slet i förtöjningar, fall slamrade och det tjöt om riggen. Ingen vidare sömn den natten.
På morgonen kom vi underfund med att vi stod på grund. Vatennivån hade sjunkit med flera decimeter. Som tur är lyckades vi efter lite om och men förhala båten längs kajen och få den att flyta igen. Och jag som hade spacklat kölen så fin…
Efter regn kommer solsken, så även i Kristianopel. Dags för en promenad i den gulliga byn. Jag har flera gånger velat tro och även hävdat att Kristianopel är förebilden för Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Känslan är tydligen så stark att jag varje gång jag blivit motbevisad snabbt glömt bort detta och på nytt hävdat samma sak på nytt. Förebilden är Trosa. Fint där med.
Brukar inte låta mig lockas till presentbutiker, men med en sådan här inramning går det ju inte att motstå ett besök. Jag förfördes så till den grad att jag t o m handlade, en förvaingslåda för fjärrkontrollerna till stereon och tv:n.
Min gast Jonas (till vänster) träffade sin chef Jonas (i mitten) som är bofast i Kristianopel. Hans fru (inte hon till höger) har en konkurrerande presentbutik och han skulle hoppa in som vikarie om någon timme, men hann ge oss en guidad tur innan dess.
Det här avfärdade han som fjäsk för danska besökare. Det fanns ingen koppling till något tidigare gatunamn från dansktiden.
Kyrkan mitt i byn syns från de flesta håll och kanter.
Väldigt vacker strandlinje. Om jag förstod Jonas rätt (chefen alltså) hade man fått EU-pengar för att restaurera området.
När Kristianopel stod klar 1606 hade man toppmoderna befästningar som skulle försvara gränsen mot Sverige. Mycket, inklusive stadsmuren, går att beskåda än idag.
Stenvalvsbro över S:t Petriån. Enligt vår guide skulle man ha flottat timmer här.
Jonas bodde jättetrevligt i utkanten av byn och här fanns även presentbutiken han snart skulle öppna för dagen.
Bara på låtsas. ICA-affären låg mitt emot. Affären hade återöppnat efter att ha varit igenbommad och jag förstår att det måste vara svårt att få snurr på verksamheten i en sådan liten butik. Ändå stegrar vi oss när vi ska handla. Det känns som dubbla priserna jämfört med en ”normal” ICA Nära.
Inte den roligaste sysslan, men bra när det fungerar och är lätt att lägga till. Vi var lite förvånade över att det gick att komma in till kajen, med tanke på vattenståndet och all växtlighet i vattnet. För övrigt har toatömningsanläggningarna fungerat bra på alla ställen vi varit på, förutom i, om vi nu ska gå händelserna i förväg, Simrishamn. ”Använd ej” eller något liknande kunde vi läsa vid vad som närmast såg ut som en skrothög. Illa, illa Simrishamn. Ni har ju en stor gästhamn med många besökare och ni säger er värna om det marina livet.
Nu hade vi skilts rån Vinyasa med besättning. Synd, det var trevligt Johan, med sällskapet både på vattnet och i hamnarna. Idag siktar vi på Utklippan och som mest hela sommaren hittills är det motvind.
Fyra dagar tidigare orsakade den här segelbåten utanför blekingska Sandhamn ett stort räddningspådrag. Senare samma dag återfanns en man och en hund där de satt och väntade på bussen. Mannen medgav att det var hans båt.
Hamnbassägen vid Utklippans fyr anlades på fyrtiotalet som en nödhamn för fiskare. Svårt att få in det i huvudet, men fisket måste ha haft en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Det hade nu börjat bli allt kallare, men det hindrade inte några i besättningen att ta ett dopp. Bassängen dög bra som swimmingpool också med närmast kristallklart vatten. Vi var fem båtar på Utklippan, vilket får sägas vara väldigt få med tanke på att vi befinner oss i mitten av juli. Min tes om att det är ovanligt få båtar ute och att en ovanligt stor andel av båtarna är tyska, får ytterligare näring. Tre av fem båtar här hade tysk flagg.
Jag har nog hävdat i ett tidigare inlägg att dessa pingvin-liknande fåglar skulle ha varit sillgrisslor. i själva verket rör det sig nog om tordmulor. Inte mindre fina för det.
Vad i jisse namn är det de släpar på därute?
Flera gastar har vittnat om att de fått nya frukostvanor efter att ha ätit gröten som serveras på Aquileja. Micke tog gröten till nya nivåer genom att föst steka äpplena i smör med kanel.
Juli har visserligen varit rejält blåsig, men det har också varit en hel del sol och viss värme. Men, nu började det urarta. Regn och kyla och åska! Med hälp av appen Blixtvakt kunde vi dock sluta oss till att åskfronten tycktes följa en bana som inte berörde oss. Vi kände oss rätt trygga i det och gav oss av enligt plan.
Det finns gott om säl runt kobbarna söder om Utklippan. Vi blev väl så uppspelta över alla sälhuvuden som nyfiket granskade oss att vi helt missade det stiliga segelfartyget i horisonten.
Hej då Utklippan!
Ännu en åskfront rörde sig över östra Skåne, men mestadels över land. Egentligen hade vi väl velat gå direkt på Simrishamn eller Bornholm. Vinden, båda styrkan och riktningen och medföljande sjö gjorde dock att vi gick mot Hanö istället. Det är ju inte för  inte som Hanöbukten kallas för Sveriges Biscaya.
Vinden vred och vände på sig och skulle någon betrakta det spår vi lämnade efter oss på plottern skulle väl vederbörande undra om skepparen var berusad.
Typiskt lågtrycksväder. Plötsligen ser det istället ut så här.
Allt känns lite lättare och roligare när solen skiner.
Skönt att kunna slumra till lite när man har en erfaren besättning. Foto: Stina.
Vi siktade på en punkt söder om Hanö, men fortsate in mot Sölvesborg. Vi behövde fylla på förråden. Aldrig tidigare har jag varit så nära den gamla mellanvågssändaren som byggdes så sent som 1985 för Rado Swedens räkning. Livslängden blev rätt kortvarig, togs ur drift 2010.
Vid inloppet ill Sölvesborg kom så ytterligare en riktig brakare. Egentligen skulle vi ha tagit ner storseglet direkt. Inte ens de två reven höll båten på en stabil kurs. Naturligtvis hände detta samtidigt som vi ginade förbi några grund, så nertagningen av storen fick vänta till dess vi hade lite mer vatten omkring oss. Jag var rädd för att besättningen nu hamnade långt utanför sin komfortzon, men de påstod sig ha tagit det med samma ro som jag utstrålade. Tur man kan spela teater ibland i alla fall 😉
Nu är vi alla fall tryggt förtöjda med nosen i vindriktningen och vid en nybyggd och fräsch brygga. I bakgrunden syns Sölvesborgsbron som när den inigdes 2013 var Europas längsta gång- och cykelbro. 50 miljoner kostade kalaset. Hur kom man på tanken att bygga en sådan bro undrar den skeptiske skribenten.
Ett skånskt Pågatåg har förirrat sig in över länsgränsen.
Slott kanske var att ta i, men så kallas det i alla fall, Sölvesborgs slott.
Bedvid slottet finns också resterna av ett försvarstorn från vilet man kunde skåda ut över hamnen.
Kyrkan i Sövesborg, Sankt Nicolai kyrka, är värd ett besök. Fina takmålningar.
I första hand var vi i Sölvesborg för att handla, men vi hann också konstatera att det fanns riktigt gulliga kvarter i stadskärnan.
Stina och Micke gick och handlade och Jonas hissade upp mig i masten. Jag ville främst kolla hur trissan i masttoppen såg ut, om den kunde vara orsaken till att storfallet slitits. Men, den såg rätt OK ut. När Stina kom tillbaka hade jag hissats ner lite och bytte ut sliten tejp vid vantspridarna och en trasig lina som förhindrar att storfallet trasslar in sig i motorlanternan.
Vinden tog ingen paus och Stina ser ut som om hon fick kämpa för att inte blåsa omkull.
Fyra timmar och fyrtiofem minuter från det vi släppte förtöjningarna i Sölvesborg till dess vi låg förtöjda vid första bryggan i Simrishamn (där vi hoppades finna en fungerande toatömning), vilket gav 7,1 knop i snitt.
Jag skulle visa upp Rosentorget för mina gastar. Jag blev eld och lågor när jag för två år sedan ramlade på det av en ren slump. en, nu var det både torrt och i huvudsak överblommat.
Simrishamn är mysigt även om vädret inte är det bästa.
Skymning över havet. Inte kan det väl vara Stenshuvud som avtecknar sig i bakgrunden?
Kvällen innan hade Yngve pumpat upp däcken på sin cykel och trampat från Brantevik för en drink i sittbrunnen hos oss i gästhamnen i Simrishamn. Nu var det vi som touchade Brantevik. Yngve och Annika stod i Norra hamnen och vinkade och Yngve plåtade. Tack Yngve för fina bilder!
Efter att ha lämnat de trånga farlederna i Småland bytte jag från den självslående focken till den lilla genuan. I Simrishamn bytte vi tillbaka till den självslående focken. Än så länge kan det te sig lite överdrivet med två rev och kryssfock, men vinden var byig och emellanåt gjorde reven nytta. När vi rundat Sandhammaren kändes det dock väldigt bra med denna segelsättning. Syns inte Bornholm ovanligt tydligt? Trots diset eller p g a diset? Foto: Yngve Svensson.
Någon i besättningen på kommande etapp var bekymrad över vädret. Just då hade vi det så här. Foto taget utanför Kåseberga med mobilen som ger en annan färgmättnad.
Efter Kåseberga började det dock bli allt kyligare, så halsduk, vantar och sjöställ åkte på. Jag minns det som att man ofta seglade så, ett eller kanske ett par decennier tillbaka. En indikation så god som någon om att temperaturen har stigit. Foto Stina.
Skulle vi gå till Kåseberga eller Ystad? Det blev Abbekås.
I Abbekås fick vi träna fickparkering. När vi skulle ut fick vi köra rätt hårt på förspringet för att få ut rumpan tillräckligt.
Drömmer man om Skåneidyll vid havet kan Abbekås vara ett alternativ.
Det här övergivna huset kanske är till salu?
Fast, det här såg trevligare ut.
Även här var jag för två år sedan och det var en otrolig ljudkakafoni från dammen. Grodors kväkande gissade vi på. Nu var det förmiddag och lite senare på sommaren och alldeles tyst.
Den som säger att Skåne är platt borde segla på Skånes sydkust. Landskapet är ofta härligt böljande, lite som havet.
Efter några dagar med hård vind blir man rätt trött. Nu seglade vi ändå förhållandevis bekvämt med två rev och kryssfock och krängde det för mycket för vår smak kunde vi lufta ur storen genom att låta bommen peka lite uppåt eller genom att släppa ner den i lä. Stina hade noterat upp emot 16 m/s på vindmätaren, d v s den upplevda vinden som ju även inkluderar båtens fartvind. Den verkliga vindstyrkan är några sekundmeter lägre, men det är ändå väldigt mycket vind och den upplevda eller skenbara vindstyrkan är ju även den vind som båten känner av. Just nu visar vindmätaren på 14 m/s.
Tyskar ger ofta intrycket av att vara riktigt tuffa äventyrare. Man ser många som seglar långt, över öppet hav, i små båtar. Här kommer vi ikapp en av tre tyska folkbåtar vi har runt oss. Det stänker och guppar, men går förvånansvärt stabilt med tanke på att man seglar utan rev. Coola typer.
Strax efter det att vi seglat om en av folkbåtarna är vi nästan i höjd med Smygehuk, Sveriges sydligast udde och efter ytterligare en kort stund hör vi att Sweden Rescue söker sjöräddningsenheter i närheten. När ingen svarar på det anropet blir vi uppkallade och vi förstår det som att det finns en sjuk person ombord på den större segelbåt vi observerat ett tag, som gått för motor mot vinden, men som gjorde halt utanför Smygehamn. Efter att ha förhört sig om vårt djupgående konstaterade man att vi inte kunde hjälpa till med att föra den sjuke in i hamn. Jag kontrade med att vi hade tre tyska folkbåtar i närheten som saknade AIS, men som kanske kunde hjälpa till. Vi väntade in den av dem vi nyligen passerat och ropade till dem att kontakta Sweden Rescue på 112. Sedan slutade dramat med att den stora segelbåten ändå smög sig in i Smygehamn. En Hallberg Rassy 57 enligt Micke, som kollat på AIS:en. En sådan skuta sticker, olastad, 2,43 m. Enligt min hamnbok är hamndjupet i Smygehamn 2 m. Undrar hur det gick. Micke som har koll på allt, visste även att berätta att det var samma Hallberg Rassy han hade sett på ett videoklipp när den, som en av ytterst få båtar, rundade Hoburgen i senaste Gotland runt. Senare hör vi att Sweden traffic rapporterar om ett navigationshinder i Smygehamn. Är det månne Hallberg Rassyn som gick på grund inne i hamnen?
Inte raka spåret direkt…
Änligen når vi så Falsterbokanalen. Broöppningarna har reducerats till en gång varannan timma (en gång i timmen förut, med ett par undantag under vägtrafikens rusningstid). Vi fick förtöja tillfälligt under en dryg timma innan vi kom vidare till hamnen som ligger på andra sidan bron, mot Öresund.
Avmönstringsdags. Undrar om eller när vi ses igen. Trevligt har det i alla fall varit. Än en gång, tack tappra gastar! Det har varit både trevligt och tryggt att ha er ombord.

Nu har det gått ett par dagar sedan ni mönstrade av. Det blev en intensiv segling, men så här i efterhand förvånas jag också över vad mycket vi hann med i land. Och tre yogapass också! Nåja, åtminstone för den större delen av besättningen 😉

Jag minns inte att vi fick något regn på oss under någon av seglingarna, men nu vräker regnet ner över Falsterbonäset. Prognosen ser onekligen dyster ut. Hur ska det bli tro?

Jag behöver lite egentid efter ett intensivt umgänge under en dryg vecka. Men, efter två dygn börjar lappsjukan komma krypande, så jättrevligt med besök ombord, Pär-Ola och Marie.

 

 

Sommarsegling 2023, etapp 2, Nynäshamn-Oskarshamn

Rutt: Nynäshamn-Ringsön-Högholmen-Kråkmarö-Fyrudden-Koviken (söder om Kårö)-Lilla Vippholmen-Lilla Torsholmen-Oskarshamn
Datum: 4-11 juli
Gastar: Åsa Johnson, Anna Lundberg och Viveka Wikström

På seglingens andra etapp skulle två gastar mönstra på som seglat på Aquileja flera gånger tidigare, Åsa och Viveka och så var det en ny bekantskap tillika nybörjare på segling, Anna, som skulle mönstra på. Lite spänd var jag på hur denna mix av människor skulle passa ihop. Men, jag hade kunnat vara lugn. Alla fungerade bra ihop och stämningen var god. Anna var så tacksam att ha fått vara med att hon sprang ut i Oskarshamn och köpte presenter till alla efter avslutad segling. Det värmde, Anna. Gulligt!

Det kan kännas som ett smärre kaos när en ny besättning mönstrar på. Väskor, kassar, mat och dryck överallt och så all skaffning som blev över från den förra etappen. Hur ska allt få plats? Tur kanske att Viveka hade en extra kylväska med sig. Ändå var det något som fattades och dagen efter påmönstring kastade sig Anna upp till Coop och Systemet för lite kompletteringshandling medans vi andra satte kurs mot toatömningen. Morgonrutinerna brukar ta tid och trots dessa extra moment var vi iväg kl 11. Nu var jag nöjd med att jag hade den självslående focken uppe när vi i den sydliga och sydvästliga vinden satte kurs söderut, rundade Järflotta och tråcklade oss igenom öar och grund runt Öja, innan vi kunde sträcka ut över de yttre delarna av Södertäljeleden mot fastlandet på andra sidan. Här har vi precis passerat idylliska Sävsundet.
Vad nu? Regn! Men, med ett sittbrunnstält känns det lätta regnet rätt vilsamt. Vattnet var också rätt varmt, ca 19°, så inte avskräckte vädret från bad. Platsen? Ringsön vid Västra Stendörren.
Följande dagen började med sol, men det blev lite bistrare efterhand. Vi följdes åt Aquileja och Vinyasa, men de andra valde att gå lite längre ut, emedan vi följde farleden som knixar sig fram mellan öarna, bitvis väldigt pittoreskt. Målet för dagen var att vi skulle ta oss över Bråviken och på andra sidan Bråviken hittade vi Högholmen som gav bra skydd även när vinden successivt vred mot väst. Jag tror det var här vi chockades av att vattentemperaturen sjunkit till 14°. Var kommer det kalla vattnet ifrån? Det har ju varit jättevarmt länge.
När man är ute och seglar kan man lätt försvinna bort i en overklig värld, fjärran från vardagen. Vände man sig om där vi låg vid Högholmen, blev man dock brutalt påmind om den verkliga världen gestaltad av Oxelösund.
Ny dag och det går inte att komma ifrån att lite sol muntrar upp. Fortfarande kändes självslående fock och två rev som en utmärkt segelsättning.
Väster om Aspöja finns sjömärket Kejsaren. Som sig bör utbringas en skål för Kejsaren. I ett Facebook-inlägger läser jag om sjömärket: ”Det finns några olika historier till att grundet som Kejsaren utmärker heter Kejsaren grund och en av dom är att en tysk kejsare smällde på grundet någon gång på 1800-talet och det rejält. Kejsaren och hans följe satt fast ordentligt. Då vädret var förhållandevis lugnt gjorde man som sig bör på den tiden, man plockade fram alkoholhaltiga drycker och började dricka. När hjälp senare anlände var hela sällskapet tämligen onyktra och bjöd ombord besättningen på det fartyg som kommit till undsättning på ett glas. Eller sju…..”
Enligt traditionen ska man tydligen dricka upp hälften och hälla ut resten i sjön. Allt för att bibringas tur på färden. I bästa fall blev det nog bara någon ynka droppe kvar till sjön. Har jag månne gjort mig sjäv en otjänst nu genom denna glupskhet?
Assisterande fotograf ombord lyckade inte fånga någon vidare bild på Kejsaren, men så här ser han ut genom en Expressenfotografs lins. Tänk att det byråkratiska och i mitt tycke stelbenta Sjöfartsverket tillåter en utsmyckning på en farledsutmärkning. Det finns hopp…
Viveka excellerade i byssan och provade ett nytt grepp: Linas matkasse.
Eftersom väder och framförallt vind inte inbjöd till att gå vare sig till Gotska Sandön eller Fårö fick vi tillfälle att besöka Vivekas sommarparadis Kråkmarö. Någon gästbrygga finns egentligen inte, men Viveka hade pratat med turbåten som inte hade någon passagerare till Kråkmarö denna fredagkväll (!) och dagen därpå, en lördag, gick inga turbåtar. Lite konstigt kan man ju tycka. Trots det dök turbåten upp och gjorde oss lite nervösa. Tydligen ville en  senkommen passagerare till Kråkmarö och kaptenen löste det på ett smidigt sätt genom att släppa av denne vid en närliggande brygga.
Det var postbryggan vi låg vid. Låter som förhistorisk tid. Post!
Jodå, en alldeles äkta brevlåda för utgående post och i boden fanns alla öns invånares brevlådor för inkommande post. Utöver brevlådor fanns där dessutom ett litet bibliotek.
Välkommen till Kråkmarö!
Kråkmarö visade sig vara en idyll. Inte undra på att Viveka föll för öns charm, för många år sedan nu. Var det sjutton år sedan?
Tja, skulle någon komma och slänga ett sådant här ställe efter en, skulle jag nog ha svårt att tacka nej.
Skådebröd? Riktiga hässjor i alla fall.
Ett av lockbetena med att gå till Kråkmarö var att få bada bastu och i bastun var det varmt och gott och även ute blev det allt skönare. Men, vattnet höll fortfarande 14°, så det gällde att vara snabb i från bastun.
Jag tog en liten promenad på egen hand.
Vid ladan gick jag fel och tog höger istället för vänster, men vad gjorde det. Det var vackert och ön är inte oändligt stor.
På morgonen gick jag upp tidigt och la ut innan alla hade vaknat. Vi skulle göra ett kort hopp över till Fyrudden, bunkra lite förnödenheter och färskvatten och tömma toatanken. Efter några timmar var vi på väg igen. Fyrudden såg både större och trevligare ut jämfört med mitt förra besök för femton år sedan.
Hittills hade vi seglat med revad stor, både ett och mestadels två rev faktiskt. Jag överraskades över hur bra båten gick ändå. Kändes ju väldigt tryggt och bra när vi titt som tätt överraskadex av kraftigare vindar. Idag däremot rök alla reven.
Viveka ser ut att trivas vid rodret. Idag var det lugnt så hon fick dispens att bära sin nyinköpta flytväst utan livsele.
En av sommarens få möten med säl. Den här såg inte direkt svältfödd ut, så lite fisk lär det väl finnas i havet.
Även kanotisterna verkade ha det bra ute till havs. Värmen var tillbaka och vi njöt nog lite varstans.
Vi låg före Vinyasa och hade rekat lite bland olika naturhamnar som föreslogs i boken Landsort-Skanör, Lotsskackelhamn, Båtsviken, Kungshamn och vad de hette, men vi blev inte frälsta av någon av dem. Istället chansade vi och gick in söder om Kårö och hamnade här, i Koviken. Lugnt och skönt och inga kor. Trots att jag seglat upp och ner längs Smålandskusten ett antal gånger förvånas jag fortfarande över hur oexplaterat och lugnt det är, nästan överallt.
Samling på Aquileja. På vänster och på höger sida Johan, skeppare på Vinyasa respektive Martin, gast på samma båt.
Taxibåt tillbaka till Vinyasa.
Foto: Johan Eriksson
Ännu en varm dag med måttliga vindar skapar en meditativ känsla.
Storkläppens fyr såg ut som en kyrka på håll.
Vi hade haft så mycket kryss och frisk vind att jag nästan glömde bort att jag hade detta halvvindssegel (Code 0) för lite lättare vindar. Efter ett tag kom det i alla fall upp och båten fick en märkbar knuff framåt.
Johan, som kom iväg lite före oss och också hade haft lite större försegel blev nu snabbt upphunnen och frånåkt. Åsa tyckte det var roligt och hojtade glatt: – Vad långsamt ni seglar! Så får man väöl inte säga!
Frågan är om vi någonsin haft så hög lunchstandard på Aquileja som under denna etapp.
Även om jag får höra att jag är både pedagogisk och att jag har ett stort tålamod, så önskar jag ibland att de egenskaperna skulle räcka ytterligare lite längre. Jag inser ju att det måste vara rena korvstoppningen med alla nya lärdomar om man inte är en van seglare. Ändå får jag tillstå att jag kan känna en viss frustration ibland när mina förklaringar inte går hem eller fastnar. Åsa fick till det och lurade mig fullständigt när jag, möjligen lite trött, frågade vad hon styrde på: – Ja, jag styr väl på de där måsarna. Jag gick på det och trodde först att hon menade allvar och uppbragt utbrast att det går ju inte. Stort skratt i hela besättningen och det fnissades åt Åsas skämt en bra stund efteråt.
Ännu en gång gick vi efter boken Landsort-Skanör och jag såg även gamla spår på plottern att jag hade varit förut vid Stora och Lilla Vippholmen. Inte heller här trivds vi riktigt. Först gick vi på när vi skulle gå in vid en klippa, vi nosade vidare utan att hitta något och det slutade med att vi helt och hållet lämnade det området och tuffade tvärs över leden till Kålsö. Nja, nu var det skepparen som inte var nöjd. Nu läste vi på i Landsort-Skanör om Lilla Torsholmen: ”en navigatorisk utmaning” eller att ”hålla tungan rätt i mun” för att ta sig dit, det lät väl lockande? Det kändes som vildmark, lite av samma känsla man kan få på norra Åland.
Vårt irrande gjorde att middagen blev lite sen, men alla tyckte ändå att det var mödan värt.
Johan, dags att ta ner flaggan!
Hägern såg ut som en skulptur där den satt, alldeles orörlig. Ända tills den plötsligen bestämde sig för att ge sig av. Undrar vad det kan ha varit som fick den att dra.
Denna Blå Jungfrun som dyker upp som en hägring när man minst anar det.
Det kändes inte som om det var lika mycket båtar ute som det brukar vara. Var det fortfarande för tidigt på säsongen? Däremot kändes det som om andelen tyska båtar var större än jag kan minnas att jag någonsin upplevt tidigare. Kändes nästan som om var och varannan båt var tyskflaggad.
Aquilejas och Vinyasas besättningar samlade sig för avslutningsmiddag på restaurang Badholmen i Oskarshamn.
Lite trist kanske det kan vara att gästhamnarna numera allt som oftast även är husbilsparkeringar. Inte så konstigt kanske med tanke på att behoven av service är snarlika. Men, det är klart, om husbilsparkeringarna skulle befolkas av sådana här trevliga fodon då skulle snålvattnet rinna till lite lättare. Konstigt ord förresten. Snålvatten alltså…
Gastarna hängde kvar lite i Oskarshamn. En stund efter att jag tog bilden dök både Johan och Åsa upp och det serverades överraskande god mat på det lilla haket i hamnen. Än en gång, tack för lunchen Viveka och tack för presenter Anna! Trevlig inramning också med en gammal ångdriven, isbrytande bogserbåt bredvid. Den skulle göra turer till Öland om ett par dagar.

På bilden är det tisdag och på torsdag eftermiddag dyker nästa gäng upp. Förutom bloggande, tid för lite återhämtning och båtfix och kanske ett besök på en utställning om Döderhultarn samt Oskarshamns historia. Oskarshamns historia är även indirekt en del av min historia. Min morfar bodde här två år efter sin examen och arbetade på Oskarshamnsvarvet och dessutom bor en av min mammas kusiner i stan. Kanske en släktfika?

Sommarsegling 2023, etapp 1, Vaxholm-Nynäshamn

Rutt: Vaxholm-Kalvholmen norra (svaj)-Sandglokobben-Fjärdlång (Sjunkviken)-Nynäshamn
Datum: 29 juni – 3 juli
Gastar: Ann-Christin (Kicki) Anttila Liljebäck, Eva Ljungkvist, Pia Sehm och Slobodanka (Slobi) Savinovic

Detta är seglingen som egentligen inte skulle ha blivit av. Men, så leder plötsligen det ena till det andra och det blir inte alls som man tänkt sig. Det började med att jag fick köpa en Springsteen-biljett och slutade med en segling Sverige runt via Danmark, förhoppningsvis, och åter via Göta kanal. Vad det har med Springsteen att göra kan man ju fråga sig.

I år gick jag ut  lite bredare och bjöd in gastar. Hela seglingsidén var ju rätt sent påkommen så det gällde att smida innan alla gjort upp sina sommarplaner. Gensvaret blev över förväntan och när det gällde den första etappen hade jag svårt att välja mellan två hugade gastar, tillika nya bekantskaper (Pia och Kicki), så jag tackade ja till båda, vilket innebar att vi blev fem ombord. Annars brukar jag sätta ett tak vid fyra. Både Eva och Slobi har seglat på Aquileja förut.

Första etappen planerade jag som en skärgårdssegling med avmönstring i Nynäshamn.

Besättningen kom ombord vid tresnåret. Det var jättevarmt, en sådan där klibbig värme. Så fort vi stuvat och klarat av säkerhetsgenomgången, kastade vi loss för en synnerligen kort segling, c:a 4 sjömil, mot en svajankringsvik norr om Kalvholmen nära Lindalssundet. Det tog ändå runt två timmar, så det säger ju en del om hur mycket eller snarare lite, det blåste.
Här har vi givit upp seglandet och satt igång motorn.
Att vi skulle bada var alla helt överens om. Vad som utgör en badbar vattentemperatur var vi inte lika överens om. Temperaturen uppmättes ändå till 19,5°.
Att lite bubbel på fördäck är trevligt var dock alla rörande överens om.
Foto: Kicki
Till njutningen med segling hör god mat och dryck.
Första seglingsdagen börjar lida mot sitt slut och solen går ner över Trälhavet. Foto: Slobi.
Först ingen vind alls, men när vi började närma oss Grinda kom vinden, seglen hissades och det gick undan allt mer. Foto: Slobi.
Dag 2 skulle vi gå lite längre, ner mot södra ytterskärgården. Här någonstans skulle Johan Eriksson med besättning på s/y Vinyasa ansluta. De hade utgått från Gustavsberg och tillbringat första natten i Napoleonviken. Jag ropade upp dem på VHF:en. – Vilken position har ni? – Vi är precis bakom dig. Så bra koll hade jag…
Väderprognosen spådde ökande vindstyrkor och vi var först inne och rekade runt Hallskär, men väderprognosens ökande vindstrykor gjorde att vi övergav den tanken och drog vidare mot Långviksskärs skärgård. Här kan man leta sig fram i prång och trånga passager och hitta en klippa alldeles för sig själv. Foto: Kicki.
Nu var det dock mycket vind så det fick bli en gammal bekant, Sandglokobben där vi hoppades vi få ligga lugnt och tryggt. Men, det pep i en hel del och både jag och Johan var uppe mitt i natten och förstärkte med en extra bergskil och tamp mot vindriktningen, lite snett styrbord.
Förra året började vi köra morgonyoga och stora delar av besättningarna nappade på denna idé. Idag gick det bra ända tills Slobis telefon började koka och instruktören därmed fadade bort.
Hur långt skulle vi gå idag då? Vinden hade ökat och vi tog ett rev i storen. Nedergårdsö kanske? Det var inte riktigt läge att laga lunch under gång och vi hade kryss hela vägen och för den oinvigde kan jag berätta att det kränger rejält då. Kanske ska vi stanna för lite lunch vid Sjunkviken på Fjärdlång? Det slutade med att vi stannade där för både lunch, middag och frukost. Som så ofta förut när jag seglat i södra ytterskärgården träffade vi på Göran och Johanna som var behjälpliga med diverse spring. Vi låg inte helt idealiskt m a p vindriktningen och Göran hade t o m dykt ner och lagt en tamp runt en sten.
Foto: Kicki
På Fjärdlång gick det fortfarande att njuta av solen och lugnet. Föga anade vi vad som komma skulle. Vindprognosen såg stabil ut, men på morgonen vaknade vi av att det kluckade i akterskeppet, vilket är  detsamma som att vinden kommer in akterifrån och så vill man inte ha det. Mer eller mindre 180° avvikelse jämfört med prognosen. När vi äntligen masade oss upp hade Göran redan släppt alla förtöjningar och spring och lagt sig på svaj. Johan hade fått problem med grundkänning kvällen innan och hade förtöjt om mot oss och när nu han hade lossat förtöjningarna och även vi skulle kasta loss drev vi bort mot och fastnade på de stenar som Johan tidigare hade haft känning av. En halvtimmes drama utspelade sig. Upplösningen blev att Pia fick stå kvar på  land och hålla upp båten från grunden (starkt gjort!) medan vi drog oss ut mot ankaret. Jollen sjösattes och Kicki fick ro iland och rädda Pia. Slutet gott allting gott.
Fjärde dagen blev det minst sagt åka av. Till en början i bitvis hyfsat väder vad gäller i alla fall solsken.
Det är inte så ofta jag tar två rev i storen, men idag kändes det högst befogat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag bett först Rosättra och sedan Benns att fixa revet som ständigt krånglat och fastnat. Jag vågar inte ropa hej än, men kanske stämmer det vad Fredrik på Benns glatt proklamerade i år, att han nu äntligen trodde sig ha kommit på vad problemen berott på. Hittills har vi alla fall både revat och slagit ut både rev 1 och rev 2 utan några törre problem. Heder åt Benns som oförtrutet letat vidare och försökt komma till roten av problemet.
Detta var samma dag som Gotland runt startade och i ett Facebook-inlägg läser jag att nästan hela startfältet har brutit, att bara 10-20 av drygt 200 båtar skulle ha fortsatt kappseglingen. När hände detta senast? Eva påstod att hon noterat 17,6 m/s (skenbar vindstyrka) på vindmätaren. Då blåser det mycket även om man får dra ifrån några sekundmeter för att få den sanna vindstyrkan.
Efter sol kommer regn och dessutom ett sådant där uppiggande horisontalregn. Av bilden att döma tycks det ju vara rena energikicken. Verkligheten kanske var något annorlunda. Pia var lätt frånvarande ett tag och Kicki som tidigare sagt att hon njutit av varenda sekund av seglingen deklarerade att det nu hade passerat några minuter utan att hon hade njutit. Vi funderade ett tag på om vi skulle kasta ett lunchankare eller t o m byta avmönstringshamn, för Mysingen var långt ifrån mysig. Efter lite konfererande med Vinyasa gick vi dock vidare mot Nynäshamn och smög längs Mysingens västsida. Så mycket vindlä fick vi inte, däremot rätt bra sjölä.

Blir det så trevligt ombord hela sommaren som vi haft det på första etappen, då kommer jag att ha en toppensommar. Samtalen har flödat i alla möjliga riktningar och vi har haft rolig after sail och spännande spelkvällar tillsammans med Vinyasas besättning. Vad roligt det är att göra både nya bekantskaper och odla lite äldre dito. Tack alla ni som var med och gjorde uppstarten av min seglingssommar så bra!