Rutt: Klaipėda-Liepāja-Ventspils-Roja-Rīga-Lauterhorn (Fårö)-Nynäshamn-Gustavsberg
Datum 14-25 augusti
”- You may leave”, löd beskedet från den litauiska kustbevakningen. När vi kom till Klaipėda ropade de upp oss på VHF-radion för att förhöra sig om hur många vi var ombord och hur länge vi tänkte stanna. Covid visade man inget intresse för, däremot ville man att jag anmälde mig när vi lämnade Litauen. Klaipėda är ju den enda egentliga hamnen i Litauen, så det blir lite same, same. OK, jag får alltså lämna landet. Vad hade fått dem att lämna ett motsatt besked och vad hade jag gjort då? En tanke att leka med ett tag…
Det började bli höst när vi lämnade Klaipėda. Temperaturen under den här etappen sjönk successivt och vädret blev mer lynnigt. Värmaren kom till användning vid ett par tillfällen. Nya gastar var Johan och Nina. Johan var med och seglade i Norge 2019, men Nina var en ny bekantskap. Fortfarande inte riktigt klar över hur hon hittade mig och Aquileja. Även Marie skulle ha varit med, men hon fick vända i Litauen och flyga hem för läkarundersökning.
Bron ut från vallgraven i Klaipėda öppnade en gång i timmen, så vi passade på att ge oss ut innan vi var helt klara och förtöjde en stund precis utanför.
Så är vi på väg mot dagens mål, Liepāja i Lettland. Det ser ju ut som om det fortfarande är tidig morgon, men skenet bedrar. Klockan har hunnit bli runt tio.
Ute på havet möttes vi av ganska rejäl sjögång, framförallt nära land där det var lite grundare vatten. Johan däckade snabbt. Tack Ewa för att du lämnade kvar dina SicSacs. De kom väl till pass.
Nina är fortfarande pigg, men snart trillade även hon dit, så seglingen fick jag sköta själv en stor del av tiden. Men, så har jag ju min reservgast Helmut (autopiloten) som kan rycka in.
I Liepāja lade vi till i, vad jag förstod, var en sprillans ny gästhamn. Inte så charmigt kanske, men mitt i stan.
Åtminstone var det arkitektritade hamnkontoret med tillhörande serviceanläggning sprillans nytt. Elegantare hamnkontor har jag inte sett så många av. På begäran tränade oss hamnkapten i hur stadens namn ska uttalas. Liepaaaja. Därav strecket över a.
Alldeles bredvid låg det spektakulära och moderna konserthuset. Inga konserter dock.
Alldeles i närheten såg det istället ut så här. Stan såg relativt fattig ut, även om man här och var kunde få ett helt annat intryck. Lite typiskt inte bara här, utan för hur det kan vara på flera håll i Östeuropa.
Besättningen var lite tagen efter gårdagens sjösjuka och det skulle dessutom blåsa en hel del, så vi bestämde oss för en oplanerad vilodag. Vad passar då bättre än att åka på sightseeing med stadens enda spårvägslinje.
Den förra bilden visar hur en spårvagn i Östeuropa ofta ser ut, men här fanns också ultramoderna spårvagnar som ibland rullade i bjärt kontrast förbi områden av äldre snitt och i förfall.
Vid den södra ändhållplatsen möttes vi av typisk förortsarkitektur av öststatssnitt. Men, också enstaka exempel på hur det kan se ut när man piffat till det lite.
Ofta tycks dock pengarna bara räcka till att lappa och laga.
Den nordiska närvaron kunde synas på lite olika sätt, t ex genom, norska Narvesen som för övrigt har samma norska ägare som ”svenska” Pressbyrån.
Är danska Jysk en värdig representant för skandinavisk kvalitet?
Nåväl, vi slänger sådana tankar över ända och sätter kurs mot stranden. Då snubblar vi förbi vad som ser ut som ett relativt nybyggt och fräscht område.
Liksom detta lite äldre, men uppfräschade område. För ju tankarna till, tja, vad sägs om Årsta?
Strax ramlar vi ut på Surfers’ paradise.
Tjolahopp!
Inte så varmt att man blev riktigt badsugen.
Jag låg en gång i Askfatshamnen (Dalarö) och bredvid hamnen fanns ett inte allt för stort område för kite-surfare. Det såg jättetrångt ut och förutom en viss oro för att en surfare snart skulle landa ner i min sittbrunn, förundrades jag över att de inte trasslade in sig i varandras skärmar och linor. Här såg det ut som om det skulle sluta illa, men i sista stund (tyckte jag i alla fall) gled de elegant ifrån varandra. Kolla hur de dessutom surfar nästan uppe på sandstranden.
Röd flagg …
… och 13 m/s. Skönt att vi höll oss på land idag.
Min son Filip var fågelskådare under en tid och gissade på kärrsnäppa. Något bättre bud?
A room with a view…
Likheten med snödrivor är påtaglig. Och vad är egentligen bäst, att sopa eller skotta?
Ja, varför gå över ån efter vatten? Paradise 0 km.
Restaurangmaten var väl något billigare än i Sverige, men med tanke på att den lettiska medellönen ligger på 932 € per månad (2021) att jämföra med 2 802 € för Sverige (2020), kändes det ändå som rätt dyrt. Ändå fanns det gott om välbesökta caféer och restauranger. Siffrorna kommer från Wikipedia, så då måste det ju vara sant.
Aldrig sett något liknande. En hund i rullstol! Enligt husse hade hunden plötsligen en dag inte kunnat resa sig på benen. Hunden verkade tämligen obekymrad och sprang glatt fram och tillbaka.
Det visste vi inte då. Men, i de tre större städer vi besökte i Lettland var ett genomgående kännetecken de många och fina parkerna.
Det var också gott om offentlig konst. Här stannar vi till och morsar på en glad televerksarbetare.
Vi vandrar vidare och fascineras över kontrasterna. De som bor här tjänar nog mer än den lettiska medellönen.
Nergånget, men med en möjlighet att renovera så småningom. Tänk om blindstyrena i Sverige som lät riva så många fina miljöer inte haft så gott om pengar.
Ett steg i taget. Verandan är ju det första som möter en, så varför inte börja med den.
Ett slott? Nej, Liepājas första gymnasieskola.
Vad ska man egentligen tycka om en stad som har så olika ansikten? Intrycken gör mig lite förvirrad. Som helhet, vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte.
Vi begrundar frågan över en fika.
Jag hoppar på spårvagnen igen. Vid järnvägsstationen går alla av. Utom jag. Vet de något som jag inte vet? Jag hamnar till slut ute i ett industriområde, åker tillbaka och kliver av där alla andra går på, för att ta en promenad in till stan igen.
Kyrkan, torget och järnvägsstationen. Har man inte sett detta har man inte mött stadens själ. Av besöket på järnvägsstationen drar jag slutsatsen att Liepāja inte är någon riktig hot spot. Ett av dagens två (!) tåg från Rīga är på ingång.
Sovjetiskt snitt, vågar jag nog påstå. Ingen låggolvsvagn direkt. Äldre fick kämpa för att ta sig upp eller ner. En hel del passagerare baxade ombord cyklar, vilket man inte gjorde utan ansträngning och en hjälpande hand.
Jag vandrar vidare in mot stan och båten. Det vore kul att komma tillbaka om tjugo år för att se hur man förvaltat sina oslipade diamanter.
Gamla utedass? Eller bara förråd?
Vi lämnar Liepāja åt sitt öde och kastar loss tidigt, 05:35 enligt loggboken. Nu ska vi norrut, så långt vi orkar och hinner.
Johan har stärkt sig med ett sjösjukeplåster (Scopoderm) och m h a plåstren klarar han resten av seglingen utan sjösjuka.
Nina hade inte förberett sig mot sjösjuka, men fick ett plåster av Johan. Så småningom blev hon dåsig och gick ner och la sig. Dåsighet är en av de kända biverkningarna med Scopoderm.
Någon varning för åska hade vi inte uppmärksammat när vi kollade väderrapporterna, men åskade och blixtrade gjorde det. Är det något jag tycker är läskigt på sjön, så är det just åskoväder. Jag hängde upp åskledare på vant och stag och lät de släpa efter i vattnet. Nyttan med dem är omdiskuterad och kanske har de främst en placeboeffekt. Så mycket mer kan man dock inte göra, utom möjligen att be till högre makter att blixtarna slår ner någon annanstans.
Come and hit us! Efter någon timme var ovädret borta, åskledarna plockades bort, Nina vaknade till och var helt omedveten om dramatiken i sittbrunnen. När ovädret pågick kunde vi, näst intill i realtid, följa blixtnedslagen på en app (Blixtvakt) och se hur ovädret rörde sig. Det lugnade oss lite då det tycktes röra sig parallellt med vår kurs. Vad som syntes vara så nära visade sig också ligga ganska långt ut till havs, ungefär mitt emellan Gotland och Lettland. Att bedöma avstånd till moln, hur gör man det?
Vinden tilltog under dagen och när vi var i höjd med Ventspils och kämpade med jippar i 14 m/s kom Riga rescue radio ut på radion och varnade för byar på upp till 18 m/s. Då gick luften ur oss och vi bestämde oss snabbt för att gå in i hamn i stället för att gå vidare. Ventspils gästhamn tävlar om pallplatsen i grenen minst charmiga gästhamn under denna segling.
Jag vet att jag har läsare som inte är seglare och att jag förmodligen använder en hel del facktermer som inte är begripliga för gemene man. Jippa gör man när man har en akterlig bog (vinden akterifrån eller snett akterifrån) och man vill att vinden ska komma in från babord i st f från styrbord eller vice versa. Vid högre vindhastigheter blir det en kraftig påverkan på rigg och segel så det gäller att stå på tå och att styrman och framförallt storsegelskotaren är samtrimmade.
Men, på plussidan i protokollet står det att hamnen ligger ett stenkast från stranden och nu var vi, åtminstone jag och Nina, badsugna. Så här i efterhand förvånar det mig lite. Var det så varmt?
Det var det nog. Det var uppenbarligen fler som var badsugna. Ser lite lustigt ut med fartyget i bakgrunden. Som om det kört rakt upp på land.
Nu var vi rätt utsvultna och gick in mot stan med siktet inställt på första bästa restaurang. Nina hade upptäckt att det jammades jazz utanför konserthuset och ville prompt gå dit, så så fick det bli.
Och som tur var fanns det mat i lokalen bredvid.
Letterna påminner oss om att de är duktiga på bob sleigh. Jag har inte haft en tanke på att Lettland ägnar sig åt vintersporter, men naturligtvis är det så. I Ventspils finns t o m en konstgjord skidbacke.
Morgonen därpå sticker jag ut på en kort cykeltur för att få en lite bättre bild av stan än gårdagens promenad fram och tillbaka till stan. Kvällen innan fick jag intrycket av att ett större välstånd i Ventspils jämfört med Liepāja. När jag cyklar genom gatorna ute vid hamnen är jag inte lika övertygad längre.
Svårt att föreställa sig att de bor människor här, men så verkade det.
Ju närmare centrum man kom, desto finare blev det.
Jag trodde att Ventspils var den större av städerna Ventspils och Liepāja. Fel, fel, fel. Ventspils har tydligen bara ca 34 000 eller 42 000 invånare och Liepāja har 70 000 eller 90 000 invånare, beroende på källor.
Stadens mitt med torget och marknaden.
Jag läser att Stena Lines trafik Nynäshamn-Ventspils växer kraftigt. För mig var det en nyhet att linjen överhuvudtaget fanns, men den har tydligen flutit på under ett antal år.
Ventspils ligger vid floden Venta och stadens namn betyder bokstavligen ”slott vid Venta”, d v s detta slott som byggdes på 1200-talet av den livländska orden. Begreppet Livland känner vi ju igen även från den svenska stormaktstiden. Sverige behärskade ju Livland, d v s en del av nuvarande Estland och nuvarande Lettland.
Jag cyklar ut ur stan och låter bilderna tala för sig själva.
Hade detta hus varit i samma skick som huset på nästa bild när den nuvarande barnfamiljen köpte det? Fast barnen kanske inte var födda då. Växlade några ord med dem när de kom ut på gatan, fast den frågan ställde jag aldrig.
Vad hade det stått i en svensk mäklarannons? Hus med potential?
Innanför stranden finns en stor, vacker park med ett friluftsmuseum tillägnat fiskerinäringen. Som en del av detta finns även denna lilla järnväg med ångtåg som en rest av en bana bygd under första världskriget av tyska armén för att förbinda Ventspils med fiskebyar längs kusten. Muséet började anläggas 1954 och öppnades 1962, d v s under kommunism med knappa resurser som jag trodde spenderades på helt andra saker än att tillgodose människors behov av förlustelse och avkoppling.
Tyvärr hann jag inte ta någon tur.
Som en del av denna satsning finns även en utställning runt om i parken av jättelika ankare.
Som jag nämnde tidigare stötte vi på en hel del offentlig konst i både Liepaja och Ventspils, men varför dessa kor? De dök upp i olika skepnader runt om i hela stan.
En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde, på havets vågade, vågade våg, så skummet yrde… Vid lunchtid blev det dags att lägga loss – i regn. Men, det är bara att bita ihop och med lite sång blir allt uthärdligare 🙂
Se där vad lite sång kan hjälpa. Några timmar senare var regnmolnen försvunna, vinden hade mojnat och vi kunde duka upp till middag i sittbrunnen.. Jag skickar en bild till min son Filip och påminner honom att han passerade denna plats tolv år tidigare. Det kommer jag mycket väl ihåg. Ser betydligt lugnare ut nu, replikerade han. Den gången seglade vi med en sex-sju knops fart för bara riggen. Då, 2009, blåste det så att det räckte och blev över. Nästa gång jag passerade samma plats, 2016, på väg från Runö till Fårö, var det så lugnt att jag kunde sätta spinnakern på egen hand. Kontrasterna är stora när det gäller havssegling.
Vi rundar Kolkas fyr som markerar uppgrundningarna utanför Lettlands nordligaste spets på landet som vetter ut mot Östersjön. Nu är vi äntligen i Rigabukten. Rigabukten är dock väldigt stor och vi hade beräknat att vara framme till midnatt i nästa hamn, Roja. Bäst att varsko hamnkapten om vår ankomst. Den äldre generationen pratar oftast knackig engelska eller ingen alls och jag var inte helt övertygad om att vi förstod varandra. – I write you ten o’clock. Öhh, jaha. Vad menade han med det? Tänkte han skicka ett mess för att berätta var vi skulle lägga oss? Nåja, vi var välkomna, så mycket hade framgått.
En stund senare ser vädret annorlunda ut. Vinden tilltar och mörkret lägger sig så sakta. Vi har pinkryss ner mot Roja.
Jaha, var det här vi hamnade konstaterade jag när jag nästa morgon stack ut huvudet ur ruffen. Vi lade till 1:20. Jag får medge att det var lite pirrigt att pricka öppningen mellan pirarmarna i den tilltagande sjön och friska vinden. Det var dock gott om utrymme, men väl inne blev det knepigare. En obelyst röd prick som saknades i sjökortet dök upp från ingenstans, vi hade nog bara en meters marginal från att kollidera med den. I mörkret fick jag inte ihop kartan med verkligheten. Det som enligt kartan utgjorde inloppet såg ut som om det var bebyggelse och kaj. Det som ute på havet såg ut som en gatubelysning var i själv verket en slags sektorfyr och den tycktes vilja leda oss upp på land. Av annan belysning blev vi bländade. Den hamnbassäng som på kartan låg åt styrbord, såg ut att ligga rakt fram och när vi upptäckte några andra segelbåtsmaster såg de ut att ligga på vänstra sidan av hamnbassängen. Enligt hamnkaptenen låg gästhamnen till höger. Många synvillor i mörkret och en intressant erfarenhet. Långsamt, långsamt rörde vi oss framåt, osäkra på vad vi såg. Men, så plötsligen, en blinkande lampa. Talking to us? Var det hamnkapten som var uppe mitt i natten för att leda oss in? Minsann. – Ni är tre timmar sena muttrade han, när vi lagt till, men ändå vid gott mod och mycket vänlig. Jag brukar inte drälla dricks omkring mig utom när det händer något extra. Vi var alla överens om att detta var ett sådant tillfälle.
Nina hade flera gånger påpekat att vi inte såg några andra segelbåtar ute på havet. Var det möjligen något som adderade till den oro hon byggde upp inom sig? På väg ner mot Roja upptäckte vi dock på AIS:en att vi hade sällskap av en annan segelbåt, Marco Polo. Så Roja fick två gästande båtar detta dygn och båda anlände nattetid. Lite udda. Det visade sig vara en polsk båt som var på hemväg från kappsegling i Tallinn. Varför den tog omvägen via Roja kan man ju undra.
Hur svårt kunde det här vara? Lite dagsljus och så ser allt så självklart ut.
Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades lirka mig in här mitt i natten.
Hamnkapten gjorde sig ingen brådska att kassera in hamnavgiften. – Det ska blåsa hårda vindar imorgon, så ni blir väl kvar här under dagen. Det här är inte vad man vill mötas av när man öppnar väderprognosen. Visserligen prognosen för byvindar, men ändå.
Och var är den vinden undrade jag och Johan när vi gick längs vattnet… Windy har blivit min favorit för vindprognoser. Är det kanske så att Windy överdriver vindstyrkorna? Nåja, bättre safe than sorry, men det började allt mer kännas som en kamp att ta sig till Riga. Var Riga värt detta besvär?
Istället fick vi ägna oss sightseeing av Roja och det gick ju rätt snabbt. Det var en liten håla. Den f d lilla fiskaffären tycktes utkonkurrerad av de två större livsmedelsaffärerna som låg en bit bort. Även här har småskaligheten hunnit få sig en törn.
Roja bestod mest av egnahemsbebyggelse.
Vissa bodde bättre …
… än andra.
Dagen därpå skulle det fortfarande blåsa en hel del, men enligt prognosen skulle det vara lugnare närmast land, så vår taktik till en början blev att hålla oss där. Så småningom vek vi dock av från land, då vinden inte var så kraftig som befarat och då fick vi komma alldeles inpå regnbågens guldkista. Det tog ett tag innan jag fick upp kameran, men man kan fortfarande ana en gyllene nyans på vattnet.
Skönt med frivakt.
Helmut störs inte så mycket av spöregn.
Äntligen var vi så i Riga. Trodde vi ja. Staden låg ytterligare nio sjömil upp längs floden Daugava. Vi kunde faktiskt segla i stort sett hela vägen in, men mot slutet blev vinden väl svag. Daugava eller Dyna på äldre svenska, var en viktig led för vikingarna att ta sig till Konstantinopel. Vad fjuttig vår segling ter sig i jämförelse.
Det var väl det vi trodde, att Swedbank gräver guld i Baltikum. Svart guld kanske? Det är väl inte för inte som regnbågen väljer att dimpa ner på deras huvudkontor. Eller har man kommit tillrätta med penningtvätten? Imponerande byggnad i alla fall. Kallas för Solstenen.
Väl framme släppte Nina bomben. – Jag hoppar av här. Det här med havssegling är inte min grej. En halvtimma senare har hon lämnat båten. Johan som hittills mest druckit alkoholfri öl ombord, behövde en riktig öl nu.
Nu skulle Riga få bekänna färg. Var staden värd denna omväg?
Lettlands motsvarighet till Dramaten. Inte helt olik.
So far, so good.
I en av Gamla stans gränder hittade vi slutligen vår restaurang, rekommenderad av den unge och trevlige hamnkaptenen, The Good Father. Påverkade kanske av att vara en ”man” mindre i besättningen, slog vi på stort och beställde den dyraste köttbiten de hade på menyn. Eller så var det kanske bara en känsla av triumf av att äntligen ha nått Riga. Maten var i alla fall helt grym.
Båten låg i City yacht club. Lugnare där än tvärs över älven och värt besväret att gå över bron in till stan, enligt ett holländskt par vi låg granne med i Klaipėda.
Min cykelhjälm blir ofta kvar i båten när jag är ute och cyklar. På semestern händer ju inga olyckor eller hur? Men, i Riga hade man behövt ha den på sig som gående för att skydda sig mot cyklister och allehanda elskoterförare. Upplevde det som att jag redan varit millimeter från att bli påkörd vid några tillfällen.
Fel torg och fel kyrka (bakom oss). Vi skulle hänga med på en stadsvandring och letar efter samlingsplatsen.
Där var de. Vi samlas framför St Peterskyrkan. Det första vi får lära oss är att alla manliga namn avslutas med s på lettiska. Vår guide hette således Toms, inte Tom. Förutom av mig och Johan bestod gruppen av ett turkiskt par, mor och dotter från Litauen och en fransman.
Jag undvek att berätta för det turkiska paret att vi under sjuttiotalet kallade turkarna i Sverige för svartskallar. Här hade dock begreppet svartskallar en annan innebörd. Det var en fin tysk orden för ogifta köpmän inom Hansan och detta var deras hus i Riga, Svartskallarnas hus (Schwarzhåupterhaus). Under kriget förstördes byggnaden av tyskarna och resterna sprängdes sedan av kommunisterna. Inför 800-årsfirandet av Riga byggde man under sju år upp huset på nytt. Rätt fantastiskt.
Falsk marknadsföring enligt vår guide. Något sådant som ett litauiskt eller lettiskt kök existerade inte enligt denne. Matkulturen bygger helt och hållet på tysk tradition. Litauiska dottern höll med, möjligen med en viss reservation. Jag passade på att fråga om man kunde tala om något som skilde Litauen och Lettland åt, förutom språket. Det var tydligen en svår fråga för han blev oss svaret skyldig. Det jag själv noterat i både Litauen och Lettland var att man i situationer då vi är vana vid att säga hej till varandra, inte verkade känna sig bekväma med att hälsa. Man tittade hellre bort.
På den här gatan, Mārstaļu iela, fanns det mycket spännande. Reformation Church, den lite lila byggnaden var stängd nu, men sovjeterna gjorde om kyrkan till inspelningsstudio och ett för den litauiska mamman välkänt skivbolagsmärke hade sitt ursprung här. Länge fram på gatan ligger Lettlands fotografiska museum där det visades en utställning om Minox-kameran som tillverkades i Lettland. Ofta uppfattad som en spionkamera och en sådan kamera borde man inte ertappas med av sovjeterna, då låg man pyrt till enligt vår guide.
Peitav-Shul är den enda synagogan i Riga som överlevde kriget. Toms teori var att placeringen var lite udda, inklämd bland övrig bebyggelse och att det bidrog till att den överlevde förintelsen.
Inte Hard Rock Café, utan Rigas eget Rock Café.
Ser ni djuren skapade av strukturen i fasaden? Spännande, modernt hus som smälte väl in i den äldre bebyggelsen.
Richard Wagner bodde i Riga. Fick lära mig att han förutom att komponera musik även var spelberoende av annat slag, än av musik. Han lär ha kommit till Riga p g a sina spelskulder och sedan lämnat staden av samma skäl. Sant eller skröna? Malin, hur mycket känner du till om Wagners liv och leverne?
Ryska teatern i Riga, etablerad 1883. Minns inte att guiden nämnde något om denna institution. Överhuvudtaget kändes det som han värjde sig för frågor om ryssarnas status i Lettland. Här är de ju betydligt fler än i Litauen, hela 34 % av befolkningen har ryska som modersmål.
Katthuset. Som en liten hämnd för att inte ha blivit upptagen i hantverksföreningen eller skrået lär ägaren till detta hus ursprungligen ha vänt katten med rumpan mot det hus där sagda förening hade sitt säte. Först när han blev upptagen som medlem lär han han vänt rumpan åt ett annat håll. Sant eller inte, myten är populär och lär ha bidragit till att katten är Rigas inofficiella symbol.
Random trevlig gård.
Ser ni skotthålen? De lär nog få sitta kvar som ett minne av sovjeternas försök att ta över det lettiska radiohuset, för att förhindra den andra, lettiska frigörelsen. Första gången man proklamerade sig som en självständig stat var 1918 då man bröt med Tyskland och den 21 augusti 1991 blev man en självständig stat igen, då fria från rysk ockupation. Vi var således där på trettioårsdagen, vilket uppmärksammades med bl a musik runt om i stan.
Föga förvånande är Riga med på UNESCOS världsarvslista.
Lido, inte särskilt syndigt, utan en restaurangkedja med ovanligt trevlig utformning.
Är det där gott, frågade jag ett par framför oss i kön. Soppan alltså. It is interesting fick jag till svar. Jag var ju bara tvungen att prova. En jättegod variant av rödbetssoppa.
Elbilar hade särskilda registreringsskyltar med ljusblåa tecken. Med en sådan skylt hade man rätt till gratis parkering.
1621 blev Riga Sveriges största stad och det var ju naturligt att då fråga guiden om svenska minnesmärken. De var tydligen lätt räknade. Riga är helt dominerat av minnen från tyskarnas liv och leverne i staden. Fast när svenskarna erövrade Riga var det polacker man körde på porten. Apropå port fanns denna port som gick under namnet Svenskporten.
Vår guide tyckte att man skulle ta en spårvagnstur för att se mer av Riga och rekommenderade särskilt linje 11 mot Mežaparks.
Det var varierande vyer, men ju längre ut man kom desto burgnare områden. Längst ut fanns just den stora parken och rekreationsområdet Mežaparks.
På väg in mot stan igen…
Som jag nämnt tidigare verkade ett kännetecken för de tre lettiska städer vi besökt vara deras fina parker. Den tidigare vallgraven, numera stadskanalen, började redan på 1800-talet göras om till ett parkområde.
Var inte Frihetsmonumentet en nagel i ögat för sovjetregimen? Det restes som ett minne över de stupade under oberoendekriget 1918-20 och är en viktig symbol för frihet och självständighet.
Ännu en av dessa broar där kärlekspar hängt upp sina hänglås och slängt bort nyckeln, en symbol för evig kärlek.
Man tager vad man haver. Lördagskappsegling på Daugava.
Även optimistjollarna var ute och kappseglade. Kändes lite hemtamt. En massa föräldrar som är engagerade i sina barns segling.
Nyfiken i en strut: – May I ask, what is going on? We are getting married. Ett tag poserade man framför Aquileja. Jag kanske borde ha tagit bort handduken…
Guidens tips om man ville lyssna på musik: Ala Folk Club. Men, ni måste ha era Covid-pass med er, annars släpps ni inte in. Mycket riktigt, vid entrén skedde en noggrann kontroll och Johan som först visade fel dokument, nekades inträde, tills han fattade vilket dokument han skulle plocka fram. Musiken? Rockabilly. Riktigt trevligt med framförallt en entusiastisk keyboardist
Det här monumentet har en undanskymd närvaro i turistbroschyrerna. Det ska uppmärksamma sovjetiska arméns befrielse av Lettland från nazismen, fast många letter ser det snarare som en symbol för sovjetiskt förtryck. Det restes så sent som 1985, d v s rätt kort tid före Sovjetunionens fall. 1997 utsattes det för ett bombattentat, men som synes. gediget arbete, så det står kvar.
Kreativt nyttjande av f d brofundament.
Ett bland många hus med väldigt mycket patina 🙂
Lite skämtsamt kallade guiden arkitekturen för Soviet Baroque. Mer känt kanske som stalinistarkitektur. Här huserade den lettiska vetenskapsakademin. Hur stor är den kan man undra och vad ägnar sig alla dessa människor åt om det nu skulle vara så att de fyller hela byggnaden.
Huset var öppet för allmänheten och mot en avgift kunde man ta hissen upp och nå en utsiktsplattform.
Vy från utsiktsplattformen. TV-tornet i bakgrunden är Europas tredje högsta.
Spännande att kunna spana ner på innergårdarna. Vad pysslar de med därnere tro?
Bebådelsekyrkan, en av de äldsta ortodoxa kyrkorna i Riga. Så här beskriver man sin roll m a p pandemin: ”Idag, när en farlig epidemi har spridit sig mycket i världen, inklusive i vårt land, ser den heliga lettiska ortodoxa kyrkan som sitt främsta uppdrag, en intensifierad bön till Herren om ett slut på denna gissel.” Så kan man också tänka.
Spīķeri, ett gammalt packhusområde som omvandlats till ett kulturområde.
Rigas centrala marknad har en spännande historia. Hallarna var ursprungligen hangarer för zeppelinare som hörde till den tyska krigsmakten.
Marknaden invigdes 1930 och idag är det en av Europas största marknader med mellan 40 och 160 000 besökare per dag.
Känt varumärke för oss, men oavsett varumärket var det väldigt poppis att ställa ut sådana här kaffeautomater. Jag såg dock aldrig någon köpa något kaffe från dem.
Som hittat. 4000 kr för en burk kaviar.
Litet matställe i saluhallen som drevs av rysktalande letter.
I livsmedelsaffärer kunde man även hitta torkad fisk i påsar bland snacksen. Är det vad letterna knaprar på till fredagsölen?
Det verkar som om jag ibland var lite för energisk för Johan. Han gick tillbaka till båten medans jag tog trådbussen för att titta på en del av Rigas yppiga jugendarkitektur. Häng med!
Men visst, även jag behöver energipåfyllning och en stunds paus. Framförallt tycker jag att man blir trött av alla nya intryck mer än att man är igång fysiskt. En fika på ett patinerat fik blev en bra start för nästa rundvandring.
Jag citerar: ”Jugendstilen blev särskilt omhuldad just i Lettland och Riga av en rad produktiva arkitekter under den aktuella tiden varför jugendhusen idag är ett av stadens starkaste kännetecken och en av anledningarna till att turister från alla världens hörn strömmar till Riga.”
Vad nu? En svenska flagga… Detta visade sig vara Riga-filialen för Stockholm School of Economics (Handelshögskolan i Stockholm). På en skylt kunde man läsa att byggnaden donerats av den lettiska regeringen till skolan. Vad kan lettiska skattebetalare tycka om det tro? Skolan renoverades och återinvigdes 1994 av Carl XVI Gustav i närvaro av Lettlands dåvarande president.
En oslipad diamant?
Jag tycker Jugend-stilen är häftig, men ibland kan resultatet bli lite väl svulstigt och överdådigt.
Vad finns egentligen på taket. Bara fejk för att sätta fart på fantasin eller en överdådig terrass?
Kikade man in på en bakgård, var det rätt avskalat.
Huset som Gud glömde?
Ahh, det här är läckert eller vad säger ni?
Wow, vilka balkonger!
Renovering pågår och det med besked vad det verkar. Såg ut som om man blåst ut rubbet och bara behållit fasad och våningsplan.
Jag vandrar hemåt, mätt och belåten av alla intryck. På vägen passerar jag färjeterminalen som tycktes helt nedstängd. Innan pandemin kunde man ju åka båt mellan Stockholm och Riga. På järnvägsstation likaså, annonseras att alla internationella tåg med destinationer som t ex S:t Petersburg, Moskva och Minsk är inställda.
När jag planerade för min segling upptäckte jag att Lettland var det land bland de länder jag ville besöka som hade de strängaste inreserestriktionerna. Helt stängt i princip. Jag ställde min förhoppning till att man skulle öppna upp i samband med att Covid-passen lanserades och så blev det också.
Det vanliga plinget i mobilen när man närmade sig ett nytt land och hälsningen från mobiloperatören, i detta fall ”Välkommen till Lettland!” åtföljdes nu av ett meddelande från den lettiska staten med en uppmaning att registrera sig på en sajt med uppgifter om vaccinationer mm, vilket resulterade i en bekräftelse att vi inte behövde sätta oss i karantän. Det kändes ändå lite seriöst. Kanske fördomsfullt, men vad som förvånade mig var att detta skedde i just Lettland. I Tyskland t ex nöjde man sig med att skicka följande SMS: ”Die Bundesregierung: … Welcome! please follow the rules on tests/quarantine” och så en hänvisning var man kunde läsa mer.
Vi ska runda av vår vistelse i Riga och bunkra för överfarten. För det mesta är utbudet sig likt var man än kommer, men vad är detta? Jag googlar och får översättning ”squash” som svar. Squash i en för mig okänd förpackning. Jag tog också med mig ölburkar till affären som jag tänkte panta. Jag hittade inte pantmaskinen och frågade en av de anställda var den kunde finnas. Hans engelska var närmast obefintlig, han verkade vara rysktalande muttrade något till en kollega om ”angliski”. Han tog med mig bort och pekade slutligen på en papperskorg.
Vi kastar loss i ottan, 04:35 enligt loggboken, och går för motor ut på Daugava till bukten. Dags nu att summera besöket i Riga. Var stan värd omvägen och strapatserna för att ta sig dit? Ja! Och jag reser gärna tillbaka. Fast nästa gång kanske jag tar färjan.
Molnen försvann och vi fick en riktigt fin segling, även om vindvinkeln gjorde att vi inte kunde segla rakt på målet.
På morgonen hade vi endera Runö eller Möntu (Ösel), båda i Estland, som dagens mål. Seglingen var rätt skön och så småningom började jag leka med tanken om vi inte skulle fortsätta direkt över till Fårö. Johan var först inte helt pigg på tanken och oroade sig nog för att vi inte skulle orka. Vi var ju numera bara två i besättningen. Men, till slut kom även han fram till att det nog var en bra idé, inte minst med tanke på att väderprognosen var gynnsam.
Intressant moln. Så småningom var inte intressant rätt epitet, utan snarare hotfullt. Delar av det såg visserligen ut som en sandstrand med dyner, andra delar som, jag vet inte vad, och den tredje delen var bara en svart vägg. Vart var det på väg? Till slut omslöt molnet oss och vinden mojnade som om vi var i ett oväders öga. Det fanns en liten glugg. Vi drog igång motorn och körde åt det hållet.
Efter en stund kom vinden tillbaka och snart hade vi seglat ut från fulmolnet och allt kändes bra igen. På min frivakt märkte jag dock att det gick allt fortare och att båten krängde allt mer. Johan verkade jättenöjd när jag stack upp huvudet. – Här går det undan! I stunden härligt, men jag ville fira storseglet och så seglade vi hela natten för bara förseglet. Vi gjorde ändå hyfsad fart, mestadels 5-6 knop.
På morgonkvisten åkte storseglet upp igen. Vi siktade Fårö fyr och ön växte sig långsamt större. Min ryggmärgsreflex hade nog lett mig genom Fårösund, men min Navionics-app tyckte vi skulle segla norr om Fårö.
Vi närmar oss Langhammars raukområde.
Helt utmattade sjunker vi ner i sittbrunnen med varsin välförtjänt öl. Vi hade då seglat under 35 timmar och loggat 207 sjömil.
Men, vad gör man inte när en sådan här liten prinsessa väntar. Hon till höger alltså 🙂
Joakim har tillbringat alla sina barndomssomrar i grannhuset och hade nu hyrt sin sysslings lilla hus.
Vilken konstig gubbe. Så fort vi får ögonkontakt gömmer han sig bakom den där konstiga kameran.
Kan man bli sötare?
Jag lyckades få henne att båda gallskrika och le. Undrar när vi blir riktiga kompisar…
Tanken var att Leonora dagen därpå skulle följa med sina föräldrar ut på en tur med Aquileja. Att prova flytväst var dock ingen hit.
En litauer jag låg bredvid i Klaipėda berättade att han legat i Lauterhorns hamn. ”- Där fanns ju ingenting. Ingen affär ens. Men, vi blev tvungna att stanna där p g a vädret.” Det snurrade i huvudet på mig. Vad säger karln? Lauterhorn är ju en av de vackraste gästhamnarna i Sverige, tänker jag. Litauern fortsatte: ”- Vad har ni för supermarkets i Sverige?” Det kändes som en avgrund mellan oss. Nu fick vi dock inte njuta av denna skönhet så länge. Istället för att stanna på Fårö ett par dagar kom vi på andra tankar när vi kollat väderprognosen. Bra väder för överfart idag och sedan en period med skitväder. Planer är ibland till för att revideras.
Ingen lämplig segling för en tremånaders bebis, men en härlig segling för oss. Sjön var rätt mjuk och vinden ljummen.
Enda invändningen mot att gå över var ett förväntat bleke och fram på eftermiddagen kom det så. Vi körde motor, först mot målet (Nynäshamn), men sedan vek vi av in mot kusten i hopp om att hitta vind.
En av få spinnakersättningar i sommar. Men, vi har ju fel bog…
Vi jippade och efter en jäkla massa trassel fick vi upp spinnakern på motstående sida. Till skillnad från mindre båtar där man enkelt flyttar över bommen måste min spinnakerbom dippjippas, d v s lossas från skotet, höjas på masten, föras över på andra sidan innanför förstaget för att sedan återigen fästas i motstående skot, allt medan seglet är friflygande. Låter plättlätt. Verkligheten är en annan, så vad jag gör när vi är få och otränade ombord är att jag stryper seglet med den strumpa det hissas i och flyttar över det i lugn och ro. Låter ju plättlätt även det. Men, shit vad tampar kan trassla ihop sig. Nu fick vi i alla fall rejäl fart upp mot Landsort och Nynäshamn. Till slut började det blåsa lite väl mycket och den lilla genuan fick ersätta spinnakern. Trots det satte vi sommarens rekord för fart genom vattnet, 10,8 knop.
Även i Nynäshamn var det mörkt när vi anlände, men till skillnad från i Roja har jag en rätt bra bild av hur det ser ut där, vilket underlättar mycket. I Nynäshamn blev det bara ett vilo- och bunkringsstopp innan vi kastade loss och siktade på Gustavsberg. Så här fint var det dock bara en liten stund. Sedan avlöste regnskurarna varandra och på Jungfrufjärden brakade det i rejält och storen fick återigen vila tills det värsta blåst över.
Allting har ett slut och trots att de smyger sig på är jag alltid lite oförberedd när slutet är ett faktum. Nu var vi dock trötta och slitna, så visst var det skönt att vara framme. Tillfällig båtplats har jag nu i Gustavsberg och här får båten ligga nu tills den förflyttas till sin vinterförvaring, var nu det blir. Marie, som tvingades hoppa av p g a att hon blev sjuk, hade piggat på sig och gjorde oss sällskap på vår avslutningsmiddag på Kattholmens restaurang.
Mycket tankar och eftersnack uppstod kring Ninas avhopp. Nina hävdade att det var bättre för mig och Johan att fullfölja seglingen som vi ville och på ett sätt kan jag tycka att hon hade rätt. Det är svårt att fatta gemensamma, rationella beslut om någon som styrs för mycket av en odefinierbar rädsla ska påverka besluten kring seglingen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det kunde ha försatt oss i en svår situation om vi hade låtit Ninas oro fördröja seglingen så att vi hamnat i det oväder vi nu slapp undan. Nina fördjupade sig också i skopolaminets (den aktiva substansen i sjösjukeplåstren) alla biverkningar och fasade över vilka andra tillämpningar det använts för. Det bidrog säkert också till en vånda, bli sjösjuk eller behöva använda dessa hemska plåster. Och om man blir så orolig över minsta, mörka moln, att man vill gå in i hamn, hur kan man då ge sig ut på en havssegling, funderar vi. Hon kände sig obekväm över när båten krängde eller stampade. När vi träffades beskrev hon hur hon hade varit med på en hel del seglingar, att hon förvisso inte visste vad hon skulle tycka om just havssegling, men att hon, som jag uppfattade det, ville utmana sig själv. – Det är väl bara att bestämma sig för att göra det! Tuff tjej, tänkte jag.
Jag har också fått anledning att fundera över min egen oförmåga att bedöma för mig okända människors beteende när de kommer ombord på en segelbåt. Men, det är ju jättesvårt, säger många. Ska man helt sonika vägra ta ombord personer utan dokumenterad erfarenhet av det man ska ge sig ut på? Men, hur ska då de som saknar erfarenhet någonsin få erfarenhet?
Även om fyra eller som nu, tre personer, bor bekvämt ombord, så är det ändå något helt annat att vistas på en sådan liten yta som en båt utgör, jämfört med att t ex dela en stuga. Nina verkade inte vara en person som kände sig bekväm med det. Hon drog sig undan, var plötsligen försvunnen i jobbmöten så att hon inte kunde delta i seglingen, försvann på egna promenader, en gång så sent i mörkret att vi blev oroliga över om något hade hänt. Alla har behov av egentid, men det här kändes som något utöver det vanliga.
Vi människor är ju olika och tur är väl det. Ända förvånas jag ofta över hur en del människor agerar i vissa situationer, att man beter sig på ett annat sätt än jag förväntat mig. Kan ju låta lite motsägelsefullt och skrattretande. Säkert finns det de som förvånas lika mycket över mitt beteende i särskilda situationer.
Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Något som t ex är självklart för mig om man åtar sig att ingå i en grupp med en särskild uppgift är att man fullföljer, såvida man inte blir sjuk eller något annat allvarligt inträffar. Jag tror jag talar för Johan också när jag uttrycker att Ninas avhopp kändes som ett svek. Något hon verkade ha svårt att förstå. Och när hon hävdade att jag misslett henne då jag skulle beskrivit seglingen som väntade som en trivselsegling, då surnade jag till och bad henne snarast lämna båten.
Min blogg är mina upplevelser. Någon som läser detta kanske tycker att jag lämnar ut Nina, men jag är rätt övertygad om att ingen av er som läser detta, utöver de som var anmälda till seglingen, vet vem Nina är. Därför känner jag inte att jag behöver fingera hennes namn.
Tack Johan för en strong insats och hoppas att du hann vila upp dig innan arbetsveckan började igen. På återseende, ni läsare som följt med virtuellt på sommarens segling.
Jag är så tacksam för att jag fick följa med på transportseglingen non stop från Nynäshamn till Simrishamn sommaren 2018 trots att jag inte hade någon erfarenhet. En oförglömlig och trevlig upplevelse trots kryss och sjön emot. Hoppas du fortsätter att ge nybörjare en chans.
Tack för din uppmuntrande kommentar Agneta!