Klaipėda-Gustavsberg

Rutt: Klaipėda-Liepāja-Ventspils-Roja-Rīga-Lauterhorn (Fårö)-Nynäshamn-Gustavsberg
Datum 14-25 augusti

”- You may leave”, löd beskedet från den litauiska kustbevakningen. När vi kom till Klaipėda ropade de upp oss på VHF-radion för att förhöra sig om hur många vi var ombord och hur länge vi tänkte stanna. Covid visade man inget intresse för, däremot ville man att jag anmälde mig när vi lämnade Litauen. Klaipėda är ju den enda egentliga hamnen i Litauen, så det blir lite same, same.  OK, jag får alltså lämna landet. Vad hade fått dem att lämna ett motsatt besked och vad hade jag gjort då? En tanke att leka med ett tag…

Det började bli höst när vi lämnade Klaipėda. Temperaturen under den här etappen sjönk successivt och vädret blev mer lynnigt. Värmaren kom till användning vid ett par tillfällen. Nya gastar var Johan och Nina. Johan var med och seglade i Norge 2019, men Nina var en ny bekantskap. Fortfarande inte riktigt klar över hur hon hittade mig och Aquileja. Även Marie skulle ha varit med, men hon fick vända i Litauen och flyga hem för läkarundersökning.

Jag vet att jag har läsare som inte är seglare och att jag förmodligen använder en hel del facktermer som inte är begripliga för gemene man. Jippa gör man när man har en akterlig bog (vinden akterifrån eller snett akterifrån) och man vill att vinden ska komma in från babord i st f från styrbord eller vice versa. Vid högre vindhastigheter blir det en kraftig påverkan på rigg och segel så det gäller att stå på tå och att styrman och framförallt storsegelskotaren är samtrimmade.

När jag planerade för min segling upptäckte jag att Lettland var det land bland de länder jag ville besöka som hade de strängaste inreserestriktionerna. Helt stängt i princip. Jag ställde min förhoppning till att man skulle öppna upp i samband med att Covid-passen lanserades och så blev det också.

Det vanliga plinget i mobilen när man närmade sig  ett nytt land och hälsningen från mobiloperatören, i detta fall ”Välkommen till Lettland!” åtföljdes nu av ett meddelande från den lettiska staten med en uppmaning att registrera sig på en sajt med uppgifter om vaccinationer mm, vilket resulterade i en bekräftelse att vi inte behövde sätta oss i karantän. Det kändes ändå lite seriöst. Kanske fördomsfullt, men vad som förvånade mig var att detta skedde i just Lettland. I Tyskland t ex nöjde man sig med att skicka följande SMS: ”Die Bundesregierung: … Welcome! please follow the rules on tests/quarantine” och så en hänvisning var man kunde läsa mer.

Allting har ett slut och trots att de smyger sig på är jag alltid lite oförberedd när slutet är ett faktum. Nu var vi dock trötta och slitna, så visst var det skönt att vara framme. Tillfällig båtplats har jag nu i Gustavsberg och här får båten ligga nu tills den förflyttas till sin vinterförvaring, var nu det blir. Marie, som tvingades hoppa av p g a att hon blev sjuk, hade piggat på sig och gjorde oss sällskap på  vår avslutningsmiddag på Kattholmens restaurang.

Mycket tankar och eftersnack uppstod kring Ninas avhopp. Nina hävdade att det var bättre för mig och Johan att fullfölja seglingen som vi ville och på ett sätt kan jag tycka att hon hade rätt. Det är svårt att fatta gemensamma, rationella beslut om någon som styrs för mycket av en odefinierbar rädsla ska påverka besluten kring seglingen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det kunde ha försatt oss i en svår situation om vi hade låtit Ninas oro fördröja seglingen så att vi hamnat i det oväder vi nu slapp undan. Nina fördjupade sig också i skopolaminets (den aktiva substansen i sjösjukeplåstren) alla biverkningar och fasade över vilka andra tillämpningar det använts för. Det bidrog säkert också till en vånda, bli sjösjuk eller behöva använda dessa hemska plåster. Och om man blir så orolig över minsta, mörka moln, att man vill gå in i hamn, hur kan man då ge sig ut på en havssegling, funderar vi. Hon kände sig obekväm över när båten krängde eller stampade.  När vi träffades beskrev hon hur hon hade varit med på en hel del seglingar, att hon förvisso inte visste vad hon skulle tycka om just havssegling, men att hon, som jag uppfattade det, ville utmana sig själv. – Det är väl bara att bestämma sig för att göra det! Tuff tjej, tänkte jag.

Jag har också fått anledning att fundera över min egen oförmåga att bedöma för mig okända människors beteende när de kommer ombord på en segelbåt. Men, det är ju jättesvårt, säger många. Ska man helt sonika vägra ta ombord personer utan dokumenterad erfarenhet av det man ska ge sig ut på? Men, hur ska då de som saknar erfarenhet någonsin få erfarenhet?

Även om fyra eller som nu, tre personer, bor bekvämt ombord, så är det ändå något helt annat att vistas på en sådan liten yta som en båt utgör, jämfört med att t ex dela en stuga. Nina verkade inte vara en person som kände sig bekväm med det. Hon drog sig undan, var plötsligen försvunnen i jobbmöten så att hon inte kunde delta i seglingen, försvann på egna promenader, en gång så sent i mörkret att vi blev oroliga över om något hade hänt. Alla har behov av egentid, men det här kändes som något utöver det vanliga.

Vi människor är ju olika och tur är väl det. Ända förvånas jag ofta över hur en del människor agerar i vissa situationer, att man beter sig på ett annat sätt än jag förväntat mig. Kan ju låta lite motsägelsefullt och skrattretande. Säkert finns det de som förvånas lika mycket över mitt beteende i särskilda situationer.

Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Något som t ex är självklart för mig om man åtar sig att ingå i en grupp med en särskild uppgift är att man fullföljer, såvida man inte blir sjuk eller något annat allvarligt inträffar. Jag tror jag talar för Johan också när jag uttrycker att Ninas avhopp kändes som ett svek. Något hon verkade ha svårt att förstå. Och när hon hävdade att jag misslett henne då jag skulle beskrivit seglingen som väntade som en trivselsegling, då surnade jag till och bad henne snarast lämna båten.

Min blogg är mina upplevelser. Någon som läser detta kanske tycker att jag lämnar ut Nina, men jag är rätt övertygad om att ingen av er som läser detta, utöver de som var anmälda till seglingen, vet vem Nina är. Därför känner jag inte att jag behöver fingera hennes namn.

Tack Johan för en strong insats och hoppas att du hann vila upp dig innan arbetsveckan började igen. På återseende, ni läsare som följt med virtuellt på sommarens segling.