Rutt: Mauterndorf-Radstadt-Schladming-Dorfgastein-Luggau-Bad Gastein
Datum: 20-27 februari
Jag säger bara en sak: Sportgastein! Wow. Vilken kick! Men vi backar bandet och börjar från början.
Från Mauterndorf tog jag åter postbussen tillbaka till Radstadt där jag nu väntar på tåget som ska ta mig den korta sträckan til Schladming (15 minuter). Nästan var man än är kan man lokalisera något skidåkningsområde. I bakgrunden ser vi det område som heter Radstadt-Altenmarkt.Även i Schladming är skidbackarna nära.Schladming visade sig vara en rätt trevlig liten stad.Rådhuset.I Schladming kan man åka skidor mellan fyra olika berg: Hauser Kaibling, Planai, Hochwurzen och Reiteralm.Lite överraskande kom några luftballonger flygande över oss. Jag tror att jag här är på ca 1900 m ö h. Jättesvårt att bedöma, men var de ytterligare 1000 m upp? Jag får ju lite problem med andningen när jag närmar mig 3000 m. Undrar hur de i ballongerna har det? Har de kanske syrgas med sig?På förmiddagen höll jag mig i de östra delarna av systemet, Planai och Hauser Kaibling. Det var till en början rätt hårt, men välpreparerat.Många härliga pister i Schladming och till en början var det gott om plats och det gick att stå på.Och det var ofta hyfsat brant.Men, sedan hände det något. Liftköer! Det var faktiskt länge sedan jag upplevde. Och ja, det blev också rätt mycket folk i backarna. Hänger ju liksom ihop. Man får köra lite försiktigare, så att man hinner få stopp på sig själv om det behövs. Inte lika kul naturligtvis.Snöklädda berg har lite samma effekt som att titta ut över ett brusande hav eller en solnedgång. Det är svårt att se sig mätt.
Aj, aj. I den där situationen vill man inte hamna.Nu på väg ner till den andra dalstationen i Schladming, Skischaukel Planai Hochwurzen. Precis som på stan kan man skymta en del barmark även i pisten. Men, hoppet finns. Till helgen ska det bli kallare och börja snöa.Hur skulle det stått i Sverige? Endast kortbetalning. Mina Euros låg ”hemma” i ryggan, så det var bara att knäppa på sig skidorna igen.Så här ska väl en äkta österrikisk man se ut. Lederhosen! Det är inte helt ovanligt och ni kan ju förstå att det var varmt. Uppåt 12° har temperaturen legat på de senaste dagarna, med undantag av skitvädersdagen i Obertauern. Jag fick mig också en uppsträckning för ett sprpråkligt misstag. Jag försökte beställa av en av servitriserna. – Da müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! OK! Jag högg tag i nästa servitris som uppenbarade sig. – Nein, dann müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! Achso, ich dachte Sie waren der Kollege? Hon snörpte på munnen: – Nein, ich bin weiblich und Kollege ist ein Mann. Hängde ni med? Rätt ska vara rätt. Fortfarane lite grus i mitt språkliga maskineri.
Det är karnevalsvecka och det märktes även i backarna. Folk hade alla möjliga kostymer eller hjälmprydnader på sig.
Inte jättevanligt med rultrappor i skidanläggningar, men i Schladming stötte jag på det på flera ställen. Avstigning från gondolerna en trappa ned och så rulltrappan ännu en bit innan man fick ge sig ut i snön. Hade inte arkitekten planerat lite fel då, kan man ju undra…Sista åken brukar inte vara de mest stilsäkra. Trötta ben och vallar med snömos och så kanske den där eller rentav de där ölen till lunchen. De kanske inte bara verkar stärkande, men väldigt gott är det ju och i denna värme blir man törstig. Jag vet! Vatten är inte fel heller.Att skidåkning är big business i Schladming är uppenbart. Dalstationen ser ju ut som ett större köpcentrum. Men, är det så vi vill möta skidåkningen? Låg mysfaktor. Det dyraste litkortet hittills, Ett dagskort kostar 68 €. Det kan jämföras med t ex Obertauern där jag betalade 50,50 €.Schladming by night.Det är mycket folk ute på stan. Det är musik och folk dansar och dricker och alla verkar glada. Är det alltid så, en tisdagkväll i Schladming?Troligen inte. Det är karnevalsvecka och just ikväll är det fettisdagen. Många klär ut sig och släpper loss. Vad gör vi? Äter en semla i bästa fall.Inte så mycket Goretex i detta plagg och inte det senaste alpmodet direkt, men även i backarna åkte många omkring med karnevalsdräkter.Säkert mycket symbolik som en simpel, protestantisk nordbo inte begriper sig på. Vem stackaren de bar omkring på i denna procession begrep jag aldrig, ……men när jag hade varit och ätit och kom tillbaka till torget brann hen.Mina boenden är av varierande slag. Det enda jag hittade i Schladming var Bockwirt, ett slags pensionat utan mat och med toalett och dusch i korridoren, med synnerligen knarrande golv och trappsteg och med en värd som minst sagt verkade lite eljest.Billigt var det dock och som synes, nära till skidbacken. Egentligen hamnade jag i Schladming för att det här rummet var ett av få liftnära ställen jag överhuvudtaget hittade i trakten. Egentligen hade jag velat åka till eller i nära anslutning till Zauchensee, men det verkade tji. Lite klantigt kanske, men jag var lite osäker på hur mycket snö det skulle vara i Schladming så jag bokade bara för en skiddag här. Systemet var annars värt i alla fall en skiddag till och det fanns dessutom en glaciär i närheten, Dachstein, som hade kunnat vara kul att besöka.Att det går bra för svenska försvarsindustri är ju bekant, men att hitta svenska bomber i livsmedelsaffären var ju lite överraskande. En närmare undersökning visade dock att det handlade om gräddbullar.Jag börjar inse att jag nog snöat in på skidväskor. Ytterligare två Douchebags på perrongen. Det är ju ett norskt varumärke och visst var det ett gäng norska killar. De hade varit nere här i tre veckor och nu var de på väg hem till sin folkhögskola i Molde där de skulle fortsätta åka skidor. Vad tar man för examen då tro? Som skibum?Om jag nu stannar kvar något vid bagaget var min största farhåga inför resan hur jobbigt det skulle vara att få upp väskan på tåget och hur mycket utrymme det skulle finnas för förvaring av den. Det har egentligen inte varit något problem alls, förutom på X2000 från Stockholm till Köpenhamn. Avdelning för stort bagage funkade inte alls, så jag fick maka undan några andra resenärers väskor och langa (nåja) upp min skidväska på hatthyllan.Men, allt var inte helt smärtfritt. Det som kunde vara jobbigt har visat sig vara transporten mellan t ex stationen och hotellet eller dylikt. Även om skidväskan har hjul så ska den ju ändå hållas i andra änden. I Schladming var det en bit att gå, men då kom jag på att jag kunde använda mina packremmar och förbinda väskan med höftremmen på ryggan och vips, så var det problemet ur världen. Rätt skönt ändå att få sjunka ner en stund.Min lite klantiga planering ledde till att jag saknade boende en natt. Först samma dag jag skulle ge mig iväg från Schladming satt det en lapp på dörren att jag kunde få förlänga med en natt, men då hade jag redan hittat ett boende strax utanför Dorfgastein. Ett skidsystem på vardera sidan berget, Dorfgastein och Großarl.Men, vad var detta för en avkrok? Ser ju ut som en busshållplats. Det var t o m så att konduktören undrade om jag inte tagit fel på vilken station jag skulle till. Men, när tåget gått insåg jag att det faktiskt fanns ett stationshus på andra sidan. Inte riktigt in the middle of nowhere alltså.Medans jag väntade på skidbussen som skulle ta mig de två hållplatserna till mitt boende hann jag begrunda tillgången på snö. Det kom ju visserligen ner en pist med snö till vänster i bild, men ni kan skymta gondolerna lite till höger i bild. Inte mycket vinterkänsla under dem. Hmm, hur skulle det här bli?Om inte in the middle of nowhere, så i alla fall i byn Luggau. Nu är jag däremot på vischan, det luktar skit och tuppar gal. Rätt mysigt. Mitt rum var inte klart, så jag bytte snabbt om i den tomma matsalen och så tillbaka till backen, snöbristen till trots.Jag trodde damen i kassan skojade med mig. 56 € för ett tretimmarskort! Det kostar att ligga på topp, även när det är brunt under gondolen. Liksom Schladming ingår systemen i Gasteinertal och många andra system i något som kallas Ski amadé. Ger mig intrycket av en slags kartellbildning för att få upp priserna.
Simsalabim, väl uppe på berget var det vitt och jag fick snabbt annat än liftkortspriser att tänka på.Visst ser det läckert ut?Flera jag pratade med höll Dorfgastein/Großarl för det bästa systemet i Gasteinertal, dit även Bad Hofgastein/Angertal/Bad Gastein, Graukogel (också Bad Gastein) samt Sportgastein hör.Med tanke på värmeböljan var dock snön förvånande bra på vissa ställen, men visst, allt eftersom timmarna gick blev det allt fler snövallar med sorbet.Skarpa kontraster när man kommer ner mot Grossarl. Snö, nåja, sorbet, i backen och där nere lyser en fotbollsplan i knallgrönt.Klockan var strax efter fyra, liftarna stängde och det blev väldigt lugnt och behagligt och fortfarande en stund kvar innan solen försvann ner bakom berget. Nu blir det gott med ölen jag sitter och väntar på.Jag fick nästan backen för mig själv på väg ner mot dalstationen. Men, det var tur att jag inte dröjde mig kvar längre däruppe, med min öl. Jag kom ner till hållplatsen för skidbussen tre minuter innan dagens sista tur.Ett riktigt gammaldags pensionat, Gasthof Walcher. Det måste vara mitt hittills mest prisvärda boende. Jag hade börjat vänja mig vid att det var så dyrt överallt att jag var tvngen att kolla att jag inte läst fel. Jodå, 62 € var inkl halvpension. Alla var så snälla och trevliga att jag började ångra min bokning i Bad Gastein de kommande dagarna. Personalens glädje och trevliga bemötande var verkligen smittsam. Middagen var inget överdåd, en enkel soppa till förrätt och någon slags mousse till efterrätt och istället för det säkra kortet Cordon Bleu valde jag något jag inte hade en aning om vad det var: Kasnockerl. Det var en stöddig rätt som kändes som typiskt österrikisk, slags pasta med ost och lök bl a. Rätt gott, men kanske inte det första jag väljer på menyn igen.Pensionatet jag bodde gav mig associationer till Stig Helmers boende i Alperna i ”Sällskapsresan II – Snowroller”.Från Luggau till Bad Gastein där jag bodde fyra nätter. Det kändes nästan som om jag hade hamnat på kollo eller som om hotellet invaderats av en skolresa. Men, det var nog snarare en masssa barnfamiljer och väldigt många svenskar och danskar. Vid ett av borden visade sig delar av ett större kompisgäng från Skåne sitta som jag sedan råkade hamna i slang med. De var väldigt trevliga och bjöd in mig att hänga med dem i baren och kommande kväll blev jag inbjuden att sitta vid deras middagsbord. Tack snälla ni för att ni släppte in mig i ert umgänge, det värmde.Så här marknadsför sig hotellet jag bodde på. Ungdomshotell (man blir inte äldre än man gör sig) med ”gutbürgerlicher Küche”. Egentligen betyder det väl hemlagad mat, husmanskost eller dylikt, men det låter liksom lite pampigare på tyska.Jag hade sett att Sportgastein låg rätt högt upp och soligt och fortsatt varmt nere i dalen borde tala för Sportgastein. Liften tar en upp till 2 686 m ö h. Många freeriders mecka tydligen, men enligt mina nyfunna vänner på hotelletr fanns det fina pister också. Som synes är det inget stort system, en gondollift och en släplift, så jag undrade i mitt stilla sinne hur länge man kunde åka där utan att bli mätt.Långt därnere i dalen ligger Badgastein och även om jag är uppe i backen nu, så fick skidbussen kämpa på rätt bra för att ta oss upp för höjden.Det var nästan svårt att ta in. Vilt och fantastiskt vackert.Som bekant, smaken är som baken, men jag tilltalas väldigt av att komma ut i pister som trots att det naturligtvis är väldigt tillrättalagt ändå ger en känsla av vildmark, att man är in the middle of nowhere eller något liknande. Sportgastein fick full pott på de kriterierna.Ja, ni kan ana: nypistat, ganska hårt, men jämnt. Det är bara att stå på.Fast bara och bara. Vi är rätt högt upp så jag blir snabbt rätt andfådd. Men, inga andra symptom. Jag har haft riktig höjdsjuka en gång och har känt lite andnöd när jag kommit upp ytterligare några hundra meter, som t ex Marmolada i Dolomiterna (3 342 m ö h).Till en början är ju pisterna nästan som sluttande salsgolv och med snö som ändå ger ett mestadels bra bett. Det går att åka fort med bibehållen kontroll och jag får ett riktigt skidåkningsrus och skriker av glädje. Jihaa!En trevlig norrman höll mig sällakap till lunchen. Annars är det mest danskar och svenskar här, från Norden.
Även holländare var det gott om.Antalet pister var ju begränsat, men det gick liksom inte att sluta.Rätt vad det var hamnade jag utanför pisten också, men det var ingen höjdare. Nästan lika hårt som i pisten och knöggligt på ett ocharmigt sätt. Långt ifrån puder.Sportgastein är hittills den här resans största skidåkningsupplevelse. Fanningberg ramlar ner på en andra plats.På väg ner mot gondolliftens mellanstation. Man kan ju fundera över vad som fäller avgörandet över ett skidsystem. Mångfalden nerfarter, fallhöjd, bredd på pisterna, men även faktorer som snötillgång och -kvalitet och vädret. Ett och samma system kan ju därför upplevas väldigt olika från gång till gång. Att åka här dag ut och dag in blir tjatigt, men en dag som denna är ett besök till Sportgastein ett måste.Det ska börja snöa inatt enligt väderprognosen. Är det detta väderomslag som börjar dra in?Hotel Salzburger Hof måste väl vara det mest marknadsförda alphotellet i Sverige. Detta och enligt uppgift, tio hotell till i Badgastein ägs av svenska STS Alpresor. Vad som är hönan och ägget kan man ju undra över, men orten sägs vara svenskfavoriten nummer ett i Alperna. Över 25 000 svenskar kommer hit varje år och en hel del svenska ungdomar tycks jobba här, som t ex flera i servisen på mitt hotell. Jag var runt i tre affärer för att leta skidglasögon och i samtliga fall möttes jag av svenska ungdomars ”.- English please.” innan vi kom fram till att vi kunde gå över till svenska. Samhället ligger ju lite läckert, som i en ravin och med en del tjusiga byggnader som klättrar upp längs bergsväggarna. Backigt värre. Men, mysigt? Nja… Det blir nog inte min alpfavorit.Det är nog hålligång i Bad Gastein även när Fasching-veckan är över. Här på Silver Bullet Bar ska strax ett danskt band äntra scenen, som inte spelade så typisk After Ski-musik med svenska mått mätt, men som var riktigt duktiga. Var man sugen på svensk afterski kunde man tydligen bege sig till en annan bar med det svenskklingande namnet Haeggbloms. Jag gav dock upp efter ett tag. Kände att jag blev helt lomhörd.Tredje dagen i Gasteinertal skulle det bli åka av i den delen av systemet som omfattar Bad Gastein, Angertal och Bad Hofgastein med topparna Stubnerkogel och Schlossalm. Dagen till ära skulle Per och Kattis komma och hälsa på. De har tagit tjänstledigt för att vara skibums i tre månader. De har framförallt haft Zell am See som bas.Det var ju kul att det snöade och att få spåra själv också, även om sikten emellanåt blev mycket begränsad. Vid något tillfälle hade jag inte koll på att jag hamnat utanför pisten och hade plötsligt knäna i hakan när en osynlig vall dök upp. Vid ett annat tillfälle hade jag återigen förirrat mig, men valde att löpa linan ut och åka lite off pist, vilket faktiskt var kul. Hur Per och Kattis hittade rätt och lyckades hålla sig i pisten är oklart.Per hade lokaliserat en lunchrestaurang som låg bra till.Vad ingen av oss visste var att den dessutom var jättemysig och …… och hade jättegod mat.Som den nedre tavlan säger: Hos oss går det inte på löpande band, vi lagar fortfarande maten med hjärta och för hand. Vad gäller hjärtat ovanför (Vänligen använd ej mobiler i restaurangen. Tack) frågade jag den trevliga servitrisen hur det var med efterlevnaden av den uppmaningen och den var väl sisådär. – Men när ägarinnan är här, då jäklar. Undrar hur det blir med stämningen då?Att sikten var begränsad gjorde ju att det gällde att hänga med var vi var någonstans. När jag åkte med Per och Tobias förra året överlät jag med varm hand sökandet på kartan åt dem och det gick ju bra även i år att låta Per hantera den detaljen. I bakgrunden hördes en helikopter och man undrade förstås om det hänt något. En stund senare: – Har du reservskidor med dig? Han kämpade med att hålla skidorna på plats på ryggen. – Nä, det är polarns. Han ramlade och armen gick ur led. Vi kom ner idag och hade bara åkt en timma. Det var han som hade åkt iväg med helikoptern. Om inte annat, en nyttig påminnelse om att ta det lite försiktigt och köra med kontroll. Men, det blev tyngre och tyngre allt eftersom dagen led. Sista långa åket ner till Bad Hofgastein i den dessutom lite puckliga pisten tog rejält på krafterna. Här fick jag dessutom uppleva något nytt. Pisten gick mellan en gammal järnvägsbros valvbågar. Här gällde det att ha extra koll på svängarna.Det är ju inte för inte det heter Bad Gastein. Eller Badgastein. Båda skrivningarna förekommer, men enligt Wikipedia ändrade man skrivningen till Bad Gastein 1997. Hursomhelst så är Bad Gastein en gammal kurort och området är känt för sina varma källor och dessas mineralrika vatten. Det ska även innehålla radon och det känns ju inte självklart att det skulle vara så nyttigt att bada i, men det hävdar man. Jag överlevde i alla fall ett besök på Felsentherme. Hälsoeffekter eller ej, skönt var det i alla fall.Så var jag framme vid sista skiddagen i Gasteinertal. En i Skånegruppen talade varmt för Graukogel. Jag hade skådat upp på pisterna där och tyckt att de såg lite slitna ut, men nu hade det ju snöat… Litet system, men en halvdag kanske kunde vara kul.Nu hade det också blivit kallare och om inte puder, var snön i alla fall mycket lättare än dagen innan.Jag fick en association till Tärnaby. Gamla, långsamma tvåstolsliftar. Inte så mycket folk och jättefina backar. Och så var det ju dessutom kallt idag, om än inte riktigt så kallt som i Tärnaby den veckan jag var där. Då öppnade liftarna först när det blivit illlräckligt ”varmt”. Och det var vid – 27°.Det känns ju allt mer som om sådana här bilder med snöklädda träd numera mest hör hemma i sagoböckernas värld.Jag ville testa systemet Dorfgastein/Großarl igen, så efter några timmar på Graukogel tog jag mig med skidbussar bort hit igen. Det var ju här jag åkte första dagen… Här såg ju också mysigt ut, tänkte jag och hade en idé om att jag skulle upprepa Pers fullträff vad gäller restaurangval. Nitlott den är gången. Bara bukfylla.Flera jag pratade med under min första eftermiddag här tyckte att detta var det trevligaste systemet att åka i och om man undantar Sportgastein som är något alldeles extra, är jag nog beredd att hålla med. Huvudsystemet får man väl säga är Bad Gastein-Angertal-Bad Hofgastein, men det systemet blev jag inte så imponerad av. Lite för mycket transportsträckor.Och visst känns det väl bra att få åka NER i himmelriket (Himmelreich), när himmelriket där uppe doldes av snötyngda moln.Lite frusen under eftermiddagens slut, var det gott att få krypa in i en liten Hütte och värma sig med en Jägertee. Sista biten ner till dalstationen gick som en dans efter det. Bäst att inte berätta för den oinvigde vad teet består av.
Om jag då ska avsluta med en slags summering, så har vistelserna i både Schladming och Gasteinertal bjudit på en hel del njutbar skidåkning. Och det har du ju redan förstått, Sportgastein var ju något alldeles extra. Men, skulle jag återvända för t ex en veckas chartersemester till något av omådena? Nä! Sökandet går vidare!
För snart ett år sedan tipsade mig min kompis Mats om att man sålde Interrailkort för halva priset. – Men, erbjudandet tar slut imorgon, så du får skynda dig på. Så utan en aning om vart eller när jag skulle resa, slog jag till på en tvåmånaders biljett i 1 klass för runt 4800 kr. Rätt OK pris. Steg för steg mognade en tanke om att luffa runt med skidor i Alperna och att avsluta med att resa söderut i Italien. Vi får väl se hur det blir.
När jag började prata med vänner och bekanta om mina planer eller dryftade frågan i någon Facebook-grupp, fick jag alltid höra typ ”- Ska du ha skidor med dig!?”, ”- Det går inte!”, ”- Det har jag provat, aldrig mer.” eller ”- Det är mycket enklare att hyra.” Jag tycker inte det är särskilt enkelt att hyra. Var ligger skiduthyrningen? När är den öppen? Är det kö? Måste jag förbeställa? Får jag rätt utrustning eller behöver jag gå tillbaka och byta något? En tidstjuv helt enkelt, när det enda man vill är att komma ut i backen. Och dyrt är det också. Som exempel kan nämnas en uthyrning i Obertauern som ville ha 74 € (826 kr i skrivande stund) för en dags hyra av skidor, stavar, pjäxor och hjälm). Så, nu skulle jag försöka vederlägga alla olyckskorpars påståenden om att man inte kan luffa runt på tåg med skidutrustning.
Jag får ju i och för sig hålla med om att det kändes som lite av en utmaning. Hur mycket plats finns det på tågen för den typen av bagage? Och hur skulle jag packa utan att ge avkall allt för mycket på min rörlighet? Mycket googlande blev det, men till slut föll valet på en skidväska av typen DB(tidigare Douchebag) The Djärv Original Snow Roller (reas på Stadium nu för 2299 i st f 3299). Som namnet antyder är det en rullväska. I denna har jag förutom skidor och stavar, pjäxor, hjälm, ryggskydd, alla skidkläder, en dagturssäck och lite till. Jag fick chansen att prova den under en kortresa till Kittelfjäll och det funkade bra. Jag har kompletterat den med några spännremmar så att jag kan ställa den på högkant och dra fast den i lämpligt räcke eller dylikt och därutöver har jag försett den med en kort vajer med hänglås, så att jag kan låsa fast den när jag lämnar den utan uppsyn. Inget problem att klippa den vajern, men jag tänker att det i alla fall hindrar ”tillfället gör tjuven”. Som dagturssäck valde jag en hopvikbar rygga av typen Matador Beast 18. Den kan synas dyr (normalpris runt 1700 kr) i förhållande till sin storlek, men den är lite fiffig då den, utan att ge avkall på en inbyggd ram, går att vika ihop. Därutöver har jag en gammal vandringssäck. Upptäckte kort innan jag skulle resa att materialet börjar pulvriseras, men den får duga den här gången. Kanske kan detta tjäna som inspiration åt någon med liknande funderingar.
Hur planerar man sedan själva rutten? Ja, inte vet jag vad som är bäst. Jag valde snön. Det började med rapporter om att det var ont om snö i Alperna och jag tänkte först att det var då ett jäkla år att välja att luffa runt i Alperna. Sedan kom det rapporter om att det hade vräkt ner snö, framförallt i Österrike, så Österrike fick det bli och när jag jämförde snödjup på olika orter fastnade jag för Obertauern som skulle höra till orterna med mest snö, 1,5 m i byn och 2,2 m på berget. Det går inga tåg dit, så sista benet från Radstadt blir med postbussen. Däremot var det hopplöst att hitta boenden till rimligt pris i byn Obertauern. Egentligen hade jag tänkt göra som i Spanien, att i huvudsak förlita mig på Airbnb, men det verkar inte funka på skidorter. Till slut, efter flera timmars sökande hittade jag ett hotell i Mauterndorf söder om Obertauern, där jag bokade mina fyra första nätter. Men, inte genom booking.com, hotels.com eller liknande sajter utan genom att söka på Google maps (!).
Till min hjälp har jag också haft en karta utgiven av 2theAlps som går att beställa på nätet. Det visade sig nämligen vara en rätt hopplös uppgift att få en överblick över skidorter med järnvägsförbindelser bara genom att surfa på nätet.
Så var det då dags! 45 år sedan sist. Hmm… Den är alltid sen, sa en medpassagarerare förra gången jag väntade på bussen vid Täljövikens hållplats. Än så länge har jag inte kunnat vederlägga hennes påstående. Skälet till förseningen idag uppgavs vara ”Framkomlighetsproblem”. Snö eller halka? Nej! Mycket trafik? Nej! Något man drog till med bara för att det lät ursäktligt? Kanske. Medans vi stod där och väntade på den försenade bussen kom en buss på väg åt samma håll som vi skulle åka, skyltad ”Ej i trafik”. Ibland undrar man… Den här gången var jag dock ute i mycket god tid, i alla fall med mina mått mätt.
Första etappen gick till Köpenhamn.
När jag bodde i Lund hette det att kontinenten började på andra sidan sundet. Nu ger Öresundstågen en föraning om kontinenten redan i Alvesta.
Vid Köbenhavns Hovedbanegård tas tågen från Stockholm emot vid köksingången. En kvarleva av den (tidigare) danska attityden till svenskar? 😉Avfärden från Köpenhamn skedde i alla fall ståndsmässigt under stationens pampiga hall. Tog en stund innan tåget till Hamburg rullade fram på avgångsskärmen.Precis som när jag fick barn och förvånat upptäckte vad många barnvagnar det finns överallt upptäcker jag plötsligen då och då att jag inte är ensam om att ha nappat på en Douchebag, som den kallades för förr.Men, vad nu? Köpenhamn-Hamburg med ett ”gammalt” dieseltåg! Nog är det väl elektrifierat hela vägen?Kommer ni ihåg Pressbyråns ambulerande ombordförsäljning förr av tidningar och godis? I Danmark lever detta tydligen vidare, men i 7-Elevens regi. Och inte så mycket tidningar numera…De bakre vagnarna var skyltade Odense, men längre fram i tåget fanns vagnarna som skulle gå hela vägen till Hamburg. När vi kommit en bit på vägen stod det dock inte Hamburg längre utan Rödekro. Jag var försjunken i mina lurar, men hann snappa upp något om ersättning. Inte bra. Jag konsulterade en medpassagerare som tycktes ha koll på någon webbplats och han hävdade att de snart kommer att informera om att tåget bara skulle ta oss till Padborg vid dansk/tyska gränsen. Suck! Där rök min bokade liggplats från Hamburg till München. Mycket riktigt, en stund senare hördes konduktörens röst i högtalarna om att det stod ett trasigt tåg i vägen så att man inte fick köra längre än till Flensburg. Nåja, Flensburg lät ju bättre än både Rödekro och Padborg, men att jag skulle hinna med mitt nattåg hade jag inga förhoppningar om. I Flensburg skulle vi tydligen byta till ett regionaltåg för vidare färd mot Hamburg som skulle avgå en knapp timma senare. Men, man lät också förstå att man förhandlade med den tyska tågledningen om att låta ett tidigare tåg vänta på oss.Så i Flensburg klev vi på det tyska regionaltåget som faktiskt hade väntat in oss, mycket fräschare dessutom än det danska fjärrtåget, men det var ändå en bisak. Nu blev det en kamp med tiden, men bit för bit körde man in lite tid, så istället för att ha samma ankomsttid som mitt tåg skulle avgå, började det succesivt verka som om jag skulle ha några minuters omstigningstid i Hamburg. Nu gällde det bara att hitta rätt. Och hur det tyska regionaltåget, men inte det danska fjärrtåget kunde passera det stillastående, trasiga tåget, det förblir ett mysterium.Med två minuter till godo stod jag slutligen på Night Jet. Slutet gott allting gott, men onödigt spännande.Jag fick dela liggvagnskupé med tre tyska, trevliga killar som skulle till St Anton och åka skidor. Nu gällde det att plocka fram tyskan igen. En av killarna pratade väldigt lugnt och tydligt och jag höll takten och tyckte att tyskan gick jättebra. En av de andra pratade desto fortare och jag har lite svårt att inte växla upp i samma tempo då och kände plötsligt, gud vad dåligt det går. Men, de var naturligtvis artiga och berömde mig för min tyska. – Vad coolt! Ska du tågluffa i Alperna. Två månader! – Vad jobbar du med? Är du pensionär!? – 66 år! Va! Det var bara att slicka i sig. Killarna stack iväg och handlade och bjöd sedan gamligen på en öl och det blev en trevlig stund innan vi la oss.
En av killarna bekände dessutom att det var första gången han åkte nattåg och tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bundesbahn (DB), tycks inte längre ha några sov- eller liggvagnar i trafik. När jag googlar på DB:s webbplats tipsar man om att österrikarna och att även den kroatiska och ungerska järnvägen kör ”riktiga” nattåg. Att även SJ numera kör nattåg från Hamburg till Stockholm, det verkar man ha missat.
En generationsfråga kanske, men vet alla läsare skillnaden mellan en sovvagn och en liggvagn? I en liggvagn har varje kupé vanligtvis sex bäddar. På bilden ovan tjänar mellan- och underbitsarna som sittplatser, men när det blir dags att sova fäller man upp de nedre ryggstöden och vips har man sex liggplatser. Man brukar få en kudde och en filt och här fick vi även en slags reselakan att bädda med. Toaletter och tvättmöjligheter finns i korridorens vagnsändar. I en sovvagn däremot är det bäddat på riktigt och man brukar vara max tre personer per kupé där det också brukar finnas ett handfat och ibland har man även tillgång till dusch. När jag var barn kommer jag också ihåg att jag fascinerades över att det fanns en flaska under handfatet för pojkar och män att kissa i. Hur man tänkte att kvinnor skulle bära sig åt är däremot skrivet i stjärnorna.
Nattåget jag åkte med drevs av österrikiska järnvägen. Någon gång under natten skulle tåget delas så att en del fortsatte till Wien, emedan delen jag åkte med fortsatte från München till Innsbruck.Det anslutande tåget jag klev på i München skulle till Budapest och även det drevs av österrikarna. På väg mot mitt tåg passerade jag ett tåg till Bologna som också det kördes av österrikarna. Håller österrikarna på att ta över?I sakta mak slingrade sig tåget fram genom det vackra, bayerska landskapet.Det var väldigt njutbart att bara sitta och kolla på vad som passerade.Tåget från München kom inte iväg i tid och på väg in till Salzburg blev det stopp och mitt anslutande tåg hade hunnit gå. Det blev en frukoststund i Salzburg och ett tåg en timma senare.Många byten blev det, Köpenhamn, Flensburg, Hamburg, München, Salzburg och nu Bischofshofen. Men, nu börjar det kännas på riktigt. Snöklädda berg alldeles nära.Ursäkta mig denna bild från tågtoaletten. Inte det mest smakfulla fotoobjektet… Men, ganska intressant. Avfallet går rakt ut på banvallen. Känns som en svunnen tid. Hur var det det stod förr på tågtoaletterna i Sverige? Lyft första på båda locken och vid behov, lägg sedan ned det ena igen och satte man sig då ned kunde det blåsa kallt om rumpan.Yttereligare ett byte blev det, men inte mer tåg nu.I Radstadt blev det byte från tåg till postbuss för den sista etappen till Mauterndorf. Någon post såg jag inte till, bara skidåkare och en och annan lokal resenär. Kommer ni förresten ihåg postbussarna i Norrland? De kunde mer liknas vid godsbussar med ett begränsat passagerarutrymme. Post och gods var det dock gott om.Ska det vara så mycket snö som de hävdar? Ser ju lovande ut…Jag var framme vid hotellet strax efter kl 13, vilket innebär att jag hade varit på resande fot i ungefär 30 timmar (räknat från när jag lämnade mitt hem). Först hade jag en tanke att köpa ett halvdagskort. Men, jag var rätt mör efter resan och tog istället en promenad, längs floden, ner på byn som visade sig vara rätt idyllisk. Borgen har anor sedan 1200-talet.
Inte bara tågtoaletten minner om svunna tider, utan även vad som ser ut som en fungerande telefonkiosk för mynt och som pricken över i, t o m en telefonkatalog. Snacka om nostalgitripp. Jag kom på i efterhand att jag borde ha testringt. I en annan kiosk lyfte jag på luren och vips dök det upp ett meddelande på displayen att telefonen ville ha minst 0,30 €. Rätt vad det är kanske någon får ett testsamtal från ett okänt, österrikiskt nummer. 😉 Får se till att jag har lite mynt tillhands bara.Det var fart på floden. Ingen tvekan om att snön försvinner med en förfärande takt. Det är vår i luften.Postbussarna fungerade även som skidbussar. Mannen i blå mundering var skidlärare och talade sig varm för Obertauern och alla pister och att det var så snösäkert. Oberetauern ligger ju högt, högsta punkten i byn ligger 1738 m (Passhöhe) och om jag förstått det rätt kan man komma nästan upp till en av topparna som ligger på 2357 m.Och pistkartan vittnar ju om ett imponerande skidsystem. Jag hade nog hört namnet Obertauern förut, men hade ingen aning om vad det stod för innan jag började leta snö. Det verkar inte vara så många andra svenskar heller som hört talas om Obertauern. Däremot stötte jag på en hel danskar som sökt sig hit. Tydligen har de sitt sportlov vecka sju.All den där utlovade snön vet jag inte var man hade stuvat undan. Kanske var det så mycket när den senaste dumpen med snö kom. Folk jag pratade med berättade om det fantastiska vädret de hade haft, soligt och över tio grader varmt (hur varmt hade det inte varit i solen då?), så det är klart att snön smält undan, men bara i verkligheten, inte i snörapporterna 😉Nu var det fullt tillräckligt med snö så jag klagar inte, även om det naturligtvis hade varit häftigt att få uppleva 2,2 m med snö. Vet inte om jag sett så mcket snö någon gång.Hur det nu var kände jag mig inte riktigt taggad av första skidåkningsdagen. Svårt att sätta fingret på vad det var, hade jag för mörka brillor så att konturerna försvann, blev det för mycket sorbet, var pisterna väl smala och branta i förhållande till mängden skidåkare eller… Eller fanns förklaringen hos mig själv? Avsaknad av rätt sinnesstämning? Kändes ett tag som om jag bara transporterade mig själv mellan olika liftar.Egentligen bodde jag på en campingplats vid liftstationerna i Mauterndorf (Grosseck Talstation). Förutom camping hade man även ett antal rum och till anläggningen hörde också en bastu- och relaxavdelning. Väldigt skönt att få värma upp sina stela leder efter en dag i backen. Man kan tycka att förändringens vindar blåser långsammare här nere än t ex i Skandinavien och att man generellt sett är lite konservativare. Sådana intryck ställs dock på ända när det gäller nakenhet. Här duschar och bastar män och kvinnor tillsammans, utan att någon tycks tycka att det är så mäkvärdigt. Precis som hemma får man lite sociala kontakter i bastun. Ibland glappar min käft lite snabbare än tanken hinner med. – Är det verkligen tyska du talar, hör jag mig själv säga. Herregud, vad sa jag? Men, som tur är möttes jag av ett gapskratt. – Det är bayerska! Vid ett annat tillfälle förklarar jag att tyska inte är mitt modersmål, med förhoppningen att de ska prata lite tydligare och långsammare. Svaret kommer blixtsnabbt: – Jag har inte heller tyska som modersmål! Jag pratar bayerska! Jaja…Som sagt, jag bor precis vid Grossecks dalstation och dagen därpå besämmer jag mig för att köpa ett Lungau-kort. Regionen heter så. Kortet täcker flera olika system: Grosseck/Speiereck, Katschberg, Aineck och Fanningberg. Halvdag i ett system och halvdag i något annat, tänkte jag.Som synes, till skillnad från igår, strålande väder. Vy från Grosseck.Och med ytterligare en lift kunde man ta sig ytterligare lite längre upp, till toppen av Grosseck.Nästan åt vilket håll man än tittar, ser man ett annat system. Här borta ligger Aineck. Är det där jag ska åka i eftermiddag?Här var det breda pister och mestadels gott om utrymme. Fortfarande hårt underlag, så det går undan. Får nog fixa mina stålkanter, så att jag får stopp på mig själv…Lite snällare berg åt det här hållet. Hade väl nästan kunnat vara i Sverige? Ändå inte, Speiereck ligger 2411 m upp. Så högt upp kommer man inte med någon lift i Sverige.Vilken härlig pist 🙂Uff! Vem är det som lagt en sådan brakare? Nähä, en bondgård mitt i backen – på väg ner mot St. Michael.Väldigt njutbart, men restaurangen vet att utnyttja sitt läge. För en liten kaffe latte fick man hosta upp motsvarande 64 kr. Jag pratade med mina bordsgrannar om vad de tyckte jag borde välja för system för min eftermiddagsåkning och de rekommenderade Fanningberg. Pistkartan ger intrycket av ett ganska beskedligt system, men jag hade hört flera nämna Fanningberg i positiva ordalag, så Fanningberg fick det bli.Efter några förmiddagstimmar uppe på Speiereck och Grosseck drog jag ner igen till Grossecks dalstation för att ta skidbussen till Fanningberg. I det gula huset bodde jag. Perfekt vad gäller avståndet till liften. T o m en hiss upp om man inte ville kånka skidor i trappan. Konstigt egentligen att jag hade hittade ett sådant läge, med tanke på hur svårt det var att överhuvudtaget hitta någonting.Hade man skidor i handen var det bara att kliva på postbussen utan att betala. Jag var tvungen att byta buss på vägen och den vänlige chauffören föreslog att jag skule åka med en hållplats extra. Där skulle finnas en bänk där jag kunde sitta och njuta i solen, menade han.Den sista biten upp till Fanningberg-systemet gick via en riktig serpentinväg. Föraren på bussen jag bytte till hade nog gått i en annan körskola än föraren som lämnade mig på den soliga bänken. Rena rallyt upp. För att addera lite spänning hade just denna buss inte heller några säkerhetsbälten.Hög tid för lunch. Härifrån såg man över till Grosseck/Speiereck där jag åkte i förmiddags.Beskedligt eller ej. Det fanns en del svarta pister och jag hamnade även i en svart, brant puckelpist. Där fick jag åka helt själv… Frånsett denna pist som i och för sig var lite kul, var skidåkningen här den bästa hittills. Dessutom var snön jättefin och det gick verkligen att stå på. Mjölksyra till trots, infann sig äntligen det där härliga ruset av både fart och kontroll.Alla här nere tycks tro att jag är holländare. Men, här gör jag sällskap med en österrikare i liften som i alla fall undrar om jag är tysk eller möjligen holländare. Tuppkammen växte lite.Per och Kattis är säsongare i år och har sin bas i Zell am See. De hade planer på att göra en utflykt och komma och hälsa på i Obertauern. Per hade nu kollat väderrapporten och konstaterade att det skulle bli skitväder under söndagen, så någon utflykt blev det inte. Jag hade velat ge Obertauern en chans till, men kände mig väldigt tveksam till hur jag själv skulle göra. Man kan ju faktiskt unna sig en vilodag, när man ska vara ute en längre tid. I bastun dagen innan hade jag pratat med ett tyskt par och till frukosten kom Reiner fram till mig och frågade om jag inte ville göra honom sällskap i Obertauern. Hans fru skulle inte åka. Tvekan blåste bort direkt och vi hade en jättehärlig dag.Vädret var precis så djävligt som man förutspått, blåsigt och snöigt och t o m hagelskurar, men bara för väldigt korta perioder. Synnerligen tvära kast. Spännande att ge sig utför i den här snödimman.En liten stund senare kunde det dock se ut så här……eller så här.Stort tack Reiner för att du fick mig på andra tankar. Vad jag hade ångrat mig om jag hade stannat hemma och konstaterat vilket väder det faktiskt blev.Vad är nu detta? En flygel mitt i backen. Ett minnesmärke tydlgen över att beatlarna var här och spelade in snöscenerna i filmen Help!. Jag får nog försöka se till att se om den filmen.
Det kan ibland vara lite speciellt att resa själv. Det är t ex inte ovanligt att restaurangpersonal granskar en lite ifrågasättande. – Är du själv? Så var det även här på den enda restaurangen som fanns i närheten, Schialm. Två av tre kvällar fick jag trycka i ett hörn, men den fjärde kvällen var jag inbjuden att göra Reiner och hans fru Pia sällskap. Tack för en trevlig kväll!
Nu var dags att packa väskorna och dra vidare. Mer om det i nästa avsnitt.
Stockholm-Umeå-Kittelfjäll-Umeå-Stockholm
3-6 februari 2023
– Åker du här varje dag? Hon fattade galoppen, utan närmre förklaring. – Den är alltid sen! Isen var bruten och orden flödade om bussar, vid vilken station man skulle parkera bilen om man ville ta tåget, slangning av bränsle från bil lämnad över natten i Täljö och om hur man egentligen tänkt med de busshållplatser som förberetts i vårt område. Jag fick dessutom chansen att berätta för mina grannar om min lobbying för en ny järnvägsstation där Svinningevägen passerar Roslagsbanan. – Det vore ju guld! Fler anslöt och nu stod vi med diverse appar och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle ta bussen när den nu inte kom i tid. Liknade lite en hönsgård så som vi höll på att byta sida fram och tillbaka. Slutligen dök bussen mot Åkersberga upp och vi kastade oss över vägen, men si då dök även bussen mot Kulla vägskäl upp, tjugo minuter försenad, och en av oss bad att få hoppa av och slängde sig över på den. Ett uppiggande litet vardagsdrama 🙂
Med hjälp av SL-appen fick jag så en ny resplan till Arlanda: buss Täljöviken-Åkers Runö, tåg Åkers Runö-Täby centrum, buss Täby centrum-Upplands Väsby, tåg Upplands Väsby-Märsta och buss Märsta-Arlanda. Varför tar jag inte en taxi, frågar jag mig själv. Snålhet? Sport att ta sig fram på SL-biljetten? En ambition att testa mobiliteten med min nya skidväska? Jag ska ju snart ut och tågluffa… Snart är jag dock insjunken i både P1 nyhetsmorgon och podserien P3 historia (kan varmt rekommenderas) och funderar över helt andra saker. Transporten med min ny skidväska som även rymmer pjäxor, hjälm, ryggplatta, kläder mm gick bra. Jag hade försett den med diverse spänband, så jag kan ställa den på högkant och låsa fast den vid någon stolpe eller dylikt utan att den ramlar omkull.
Värre var det på Arlanda. Jag anade i o f s att väskan vägde lite mer än de tillåtna 23 kilona, men det brukar ju inte vara så noga, tänkte jag optimistiskt. – Hallå där! Den där väskan vill vi allt väga, fick jag höra på väg mot inlämningen av specialbagage. – 27,5 kg! Det går inte! Min biljett medgav att jag totalt sett hade rätt att ta med mig betydligt fler kilon, men ingen väska fick väga mer än 23 kg. Av omsorg om lastarna, upplyste mig den nitiske tjänstemannen om. Inget att säga om det. Lät ju rimligt. Men, i nästa sekund erbjöd han mig att betala för övervikten. – OK, så hur var det med lastarnas väl och ve då? Förstå den logiken, den som kan. Lösningen blev att jag plockade ut pjäxorna ur väskan och tog dem som handbagage. Vem vann på det?
Intressant med bagageregler förresten. Egentligen hade jag tänkt boka Norwegian, men de tillät inte att man hade annat än skidor och stavar i skidväskan, så skulle jag flyga med dem hade jag varit tvungen att ta med ytterligare en väska. När jag berättade detta för SAS, så fick jag en förvånad kommentar. – Nä, inte bryr vi oss om vad du har i väskan…
Det är inte bara bussar som är sena. Nu plingade det till i mobilen och SAS låter meddela att även planet är 30 minuter försenat.
Egentligen hade jag velat åka tåg upp till Umeå, men det funkade inte så bra. Två direkta dagtåg och inget som nådde fram tillräckligt tidigt. Men hallå! Var inte Botniabanan tänkt att förbättra kommunikationerna till de norrländska kuststäderna? Ännu sämre på nervägen. Bara ett direktgående dagtåg och inte förrän halv tre på eftermiddagen.
På flygbussen i Umeå fick min Douchebag en kompis (liggande på golvet). Kan minnas fel, men var det inte i serien Prison Break en av karaktärerna fick tillmälet Douchebag? Jag läser att en douchebag är en irriterande typ med en obehaglig attityd. Kanske därför väskan nu faktiskt bytt namn till det mer neutrala Db the Djärv. Nog om denna väska nu.
Och vart är jag då på väg? Det är Friluftsfrämjandet i Umeå som arrangerar en offpist-kurs över helgen. Framme i Umeå fick jag slå ihjäl några timmar, lunch på Rex och sedan biblioteket som värmestuga. Vid 17 var vi ett gäng som samlades på Operaplan för färd i två minibussar upp till Kittelfjäll.
Middagspausen äger rum på Frasses i Lycksele och för första gången sedan gymnasiet (tror jag) får jag se en mjölkautomat och det är t o m en i gruppen som tar mjölk till hamburgaren. Någon springer dessutom in på OK och köper mjölk och vad heter den? Jo, Mjölken. I bestämd form.
Vi förfogar över tre stugor och vaknar upp till en vacker, men iskall morgon, runt -20°.Temperaturen kryper upp lite under morgontimmarna. Kittelfjäll är ju en lite speciell skidort. Få röda, preparerade pister, men gott om svarta opreparerade nerfarter.Vi delar upp oss i två grupper. En som ville friåka och en som ville gå kurs. Jag som trodde att vi alla var där för att gå på kurs…Carl-Henrik blir vår primäre magister. Vi tränar lite allmänna grunder, motorbike, lyft inte på skidan, stå brett, få ett slag i magen och krumma ryggen, luta vristerna mot plösen, kör som du bar på en champagnebricka, kortsvängar, stavisättning, puckelattack. Allt var inte nytt, men jäklar var svårt det är att vänja sig av med en del gamla olater från historisk tid (läs: innan carving). Och motorbike? Håll händerna långt fram hela tiden, så att du är beredd på överraskningar och kan gå till motattack. Vi testade också att åka med lösa pjäxor, att åka och blunda och lita på instruktioner från en som åker bakom eller dragkamp nerför berget, en åker rakt ner och den bakom bromsar med hjälp av kortsvängar och då pratar vi verkligen kortsvängar, utan att lyfta på någon skida. Jag fick inte helt godkänt.Efter lunch drar vi oss bort mot ravinerna med pucklar. Kul, men efter några åk skriker benen i protest.Kul med kurs och möjligheten att få finslipa teknik. Men, lika roligt att åka iväg med en grupp och de trevliga sociala kontakt det ger. Här på middag lördag kväll.Lördagkvällen fortsatte i vår stuga med föredrag om laviner. Ser vi lite allvarligare ut nu? Det var inga feel good-klipp vi fick se. En man hade sin GoPro-kamera påslagen när han själv utlöste och begravdes i en lavin. Man kunde riktigt ta på ångesten fram till dess hans kamrater hade grävt fram honom. Det tog bara åtta minuter, men måste ha känts som en hel evighet. Ytterligare ett klipp visade hur en offpist-åkare utlöste en lavin som begravde både lifthus och helt oanande skidåkare i pisten. Oklart hur det gick för dem. Dessutom fick vi se en bild på hur vår kursledare var ute med en grupp vid Borgafjäll när lavinen gick efter det att deras guide åkt ner i förväg och utlöst en lavin. Ingen skada skedd, men en nyttig påminnelse om att man inte är säker ens med guide med sig.Gårdagens föredrag och filmklipp var en förberedelse för demonstrationer av de verktyg som står till buds om olyckan är framme: sond, spade och transceiver.Här har vi hittat en en begravd transceiver. Det var inte helt lätt. Transceiverns signal ledde en som i en båge, vilket kunde vara lite förvirrande. Några av oss börjar fundera över om inte detta med offpist är lite överreklamerat. Som Carl-Henrik uttryckte det: – Lavinerna gillar samma terräng som vi.Söndagen var betydligt mildare, men bjöd istället på blåsigt väder, så till den grad att en av de två toppliftarna var stängd hela dagen.Nu gjorde inte det så mycket. Efter några åk med knappliften drog vi oss österut i systemet och adderade lössnö- och skogsåkning till gårdagens träning nerför pucklar. Bara tanken på ”Åh, vilket flyt jag har nu” gjorde att min åkning snabbt förbyttes i en åkstil jag absolut inte hade velat se på film. Lyckades naturligtvis grensla ett träd också, som tur är utan skador på ädlare delar.
Allting har ett slut och vid half fem-tiden begav vi oss tillbaka mot Umeå. Middagsstoppet blev istället i Storuman, men vi var Frasses trogna.
Vi kom fram så sent att det inte gick att ta sig mot Stockholm, så det blev en hotelnatt i Umeå. Det här får man väl säga är produktutvecling, självincheckning i ett obemannat hotell.
Tack Friluftsfrämjandet Umeå för en intensiv, bitvis tuff, men trevlig helg! Visst hade jag hoppats på puder, men vädret går ju inte att råda över. Och lite skönt var det ju att även ni ledare beskrev det som att ni nästan ramlade ut ur bilen med stela ben. Själv kände jag det som att jag knappt kunde gå, med stela och krampande muskler. Lite varm yoga på det så ska det nog att få ordning på benen igen 🙂
Och det där med att resa. Många klagar på att tågen inte går att lite på. Flyget upp var en halvtimma sent och ner 3 1/2 timma sent! SAS!
