Redan lördag kväll tog vi tåget tillbaka till Hudiksvall. I Gävle fick vi byta från SJ:s dubbeldäckartåg som fortsatte mot Ljusdal, till det regionala X-tåget. Det gjorde ingenting. Istället för det ofräscha och skitiga SJ-tåget, fick vi åka i ett välstädat och fräscht regionaltåg. Jag undrar vad SJ egentligen har för rutiner och policy vad gäller städning och rengöring av sina tåg. Det är inte min enda erfarenhet av skitiga SJ-tåg och jag tycker mig höra samma sak från andra resenärer.
När vi kom fram till Hudiksvall och promenerade genom stan möttes vi av en stämning av somrig lördagskväll. Ännu närmre båten möttes vi av denna syn. Lite kitschigt kanske, men rätt fint tyckte vi.
Nu inleddes en etapp som hade lite mer karaktären av transportsegling, ändå ville vi att även avslutningen skulle kännas som en avkopplande och njutbar semestersegling. Siktet var ändå inställt på att vara på Rindö senast fredag, om sex dagar alltså. Med andra ord: upp tidigt, handla, tömma toan, fylla på vatten och iväg.
Allting tar tid så fem i ett, har jag noterat, kastade vi loss från toatömningsbryggan. Fin avsegling, men två rev direkt, det skulle blåsa mycket vind idag.Egentligen ville jag gå ut genom bandet av öar söder om Hudiksvallsfjärden, förbi Kråkön t ex, men vindriktningen och -styrkan gjorde att vi siktade på att runda Agön istället och sedan möta havet där. Vad väntade där tro? Fortfarande sjölä och 7,7 knop.
Vi hade lite olika alternativ som natthamn. Från början hade vi tänkt ta oss ner till i höjd med Söderhamn, men efter Agön blev det jobbig segling med rätt stora vågor som kom kors och tvärs. Dessutom ökade vinden ytterligare under eftermiddagen, mycket mer än prognosens byar upp till nio m/s. Istället hade vi upp till 13 m/s sann vind och upp till 17 m/s skenbar vind. Att kryssa under sådana förhållanden är inte kul. Jag oroades lite över Slobis upplevelse av situationen, men hon såg cool ut och förklarade att hon kände sig trygg så länge jag verkade lugn. Istället för att nå till i höjd med Söderhamn, retirerade vi i höjd med Skärså och gick norrut mot en hamn med många namn, Långvik, Saltpannan, Sörfjärden. SMHI hade utfärdat en kulingvarning under morgondagen, så vi var inställda på att ligga still en dag. Skulle tidplanen hålla?
Förra gången jag hoppades på en ledig kryssarklubbsboj (Bjuröklubb) hade jag inte turen med mig, men här var viken tom och bojen låg där och väntade på oss. Slobi var lite skeptisk till att bojen verkligen skulle hålla. Hon kanske har det i blodet. Första gången jag seglade i Kroatien såg jag hur mina båtgrannar inför den förväntade Boran (kraftiga fallvindar från bergen) lyfte upp bojen och förtöjde i kättingen under bojen istället för i den för ändamålet avsedda bojöglan. Senare under natten förstod jag. Jag trodde vi skulle blåsa upp på land.Enligt Hamnguiden skulle viken erbjuda lä för den rådande vinden, men det var si och så med det. Man anar hur båten kränger. Bojen höll dock. Foto: Slobi.
Vi var inställda på en liggedag, men jag ställde ändå klockan på 4:40 för att kolla Windys uppdaterade prognos, om det kunde vara värt att göra en kortare förflyttning innan kulingen skulle braka lös. Jag valde att somna om igen. Jag vaknade till ordentligt i samband med morgondoppet. Var cirkeln sluten nu? Det kallaste doppet hittills var under seglingens första stopp vid Rödlöga, bara 12°. Nu orkade inte termometern upp till mer än 10°. Tur att jag kollade först efter det att jag klivit upp ur vattnet. Vad gör man då en hel dag på svaj vid en boj? Man blir förvånad vad tiden går fort ändå. Jag ägnade mig åt att skriva lite. Slobi tog för första gången under seglingen, fram sina akvarellfärger. Så ska man ju laga mat, fika, kolla väderprognosen, fundera över olika rutter och hamnar. Plötsligt är det kväll.
Nu gav viken lä, men nu ska vi iväg. Klockan var 05:25 när vi knöt loss. Foto. Slobi.Vi tar oss förbi synliga stenar och osynliga grund.Väl ute ur viken möts vi av underbar soluppgång.Sjön hade lagt sig överraskande snabbt och till en början hade vi en härlig segling över lugnt vatten och det porlande ljudet från stäven förhöjde upplevelsen ett snäpp till.Det är fortfarande en del skärgård och vi passerar ett sömnigt fiskesamhälle på ön Sydosten.Efter en stund dog vinden helt. Vi såg ett vindstråk lite längre bort och tog oss dit för motor.Sedan blåste det hela dagen. Morgonen och förmiddagen var kylig, trots solsken. Reservgasten Helmut fick hålla kursen.Efter lunch kunde vi dock lätta på några av alla klädlager vi hade på oss. Jag tror jag hade fem lager under sjöställsjackan.Som synes ångar vi på bra, runt sju knop större delen av dagen. Slobi konstaterade att Aquileja faktiskt var myndig. – Men ändå, hon kör ju som en vilde!Vindriktningen varierade mellan SV och VSV, men vi kunde hålla en rak kurs mot Öregrundsgrepen och bestämde oss för att åka på, rakt över Gävlebukten. Enda orosmolnet var att Windy förutspådde att vinden skulle mojna. Istället ökade den. Det är inte första gången i sommar som Windy underskattat vindstyrkan.Kl 14:15 är vi tvärs Björns fyr.I diset skymtar vi Forsmarks kärnkraftverk.Ytterligare en stund senare ringer det. Det är min kompis Mats. Vi hade planerat att åka till Malmköping på lördag, så jag tänkte att det väl var det han ville prata om. – Hej! Jag tittar på er nu. Mats och Aspa var på Gräsö och hälsade på vänner, men hade haft koll på oss på Marine traffic. Han konstaterade att vi rört oss fort över Gävlebukten och hade konfererat med sin värd var man bäst kunde kolla på oss när vi forsade förbi. Foto: Mats Filipsson.Ytterligare en stund senare hade vi vinkat klart och passerade Bellonagrundet. Min tanke var att ligga på svaj på Gräsösidan, men Slobi såg lite besviken ut över att inte få se Öregrund, så Öregrund fick det bli.Kanske inte en överfart i ordets bemärkelse, men efter 80 sjömil kändes det ändå som en översegling så vi tyckte vi var värda lite bubbel.Det är inte ofta jag kommer norr om Arholma. Det kanske är den lite upplevelsefattiga seglingen längs Väddö som gör att man hellre vänder söderut eller istället går över till Åland. I Öregrund har jag bara lagt till en gång förut.Inte lär det vara den prisvärda hamnen som lockar till återbesök. 475 kr för en natt! Är det ostkustens dyraste gästhamn?Nu var det rätt tomt i hamnen, men man kan ju tänka sig att den fina miljön lockar till många besök ändå när det är högsäsong.Det här var väl dock ett lite udda hus. I Öregrund i alla fall. Den Bergenstiernska sommarvillan är tydligen en av de första sommarhusen i Öregrund, byggd på 1890-talet.Öregrund är ju en gammal badort och jag citerar från Societetshusets hemsida: ”Initiativet till att bygga Societetshuset togs av Öregrunds badstyrelse år 1893. En ny mötesplats behövdes för badanläggningen som byggts upp i Öregrund under 1880-talet. Det fanns redan ett kallbadhus, en park och ett varmbadhus med umgängessalong. Men salongen låg ovanför varmbadhusets pannrum och var alltid för varm. Därför bestämde sig badanläggningens styrelse för att bygga ett separat Societetshus. Huset invigdes 1894 och användes sedan flitigt under badortsepoken.”Vi spanade lite efter lämningar i övrigt från badortsepoken, men vi hade kanske inte tillräckligt skarpa ögon.Kyrkan är dock svår att missa. Den var dock stängd. Som vanligt, frestas man nästan att säga.Bibliotek sedan 1953. Förr, Öregrunds rådhus. Uppfört 1830-35. Då var Öregrund en stad, men ekonomiska bekymmer ledde till att man redan 1967 gick samman med Östhammars stad. Med sina knappt 1600 invånare är det en av Sveriges minsta f d städer.Är vi förföljda? 😉 Vem dyker upp om inte Mats och Aspa. Nästan osannolika tillfälligheter påverkade av händelser som egentligen obetydliga vägval eller tidpunkter som leder till sammanträffanden eller att man går om varandra.Öregrunds hembygdsgård.Det här inte vilket konstverk som helst, utan resterna av en grundstötning när det finska fartyget m/s Sotka 1985 seglade på fyren Märketskallen tolv timmar efter det att fyren satts på plats. Skam den som ger sig. Man byggde en ny fyr 1987, men även den blev rammad. Såvitt jag förstår har den nuvarande fyren fått stå ostörd sedan 1992.Stillsamt i Öregrunds hamn.Segelfartyget Wetsera till vänster är ett av de äldsta fartygen i Sverige som fortfarande ligger i sjön och flyter. Hon byggdes 1891 i Viken. Jo, orten i Skåne heter så. Till höger om Wetsera ligger s/y Kerstin, en koster som bara är två år yngre än Wetsera, byggd 1893. Helt otroligt. Kerstin tillhör Östhammars sjöscoutkår. Lyllos de.Vi avslutar vår rundvandring, äter en trist rödspätta i hamnen och kastar loss.Det fortsatte att blåsa bra, så vi satsade på att hinna ner längs Väddö innan det blev för sent. Här närmar vi oss Svartklubben. Det låter som ett spännande ställe.Och vid halv åtta la vi till i Ahlmansviken på Arholma. Nu hade den fått ligga till sig länge nog, surströmmingsburken inhandlad i Nordingrå. Bäst att öppna den på bryggan.Se där, vilka fina, väldoftande filéer som väntat på oss.Jag vet inte vad man ska uttyda i Slobis uppsyn, men hon sa att det var gott.Nästa morgon blev lite dramatisk. Vi vaknade till att bashögtalaren knackade högt. Inför säsongen 2021 hade jag låtit installera litiumbatterier och även då vaknade jag en morgon av en knackande bashögtalare. Märkligt fenomen egentligen, men då visade det sig bero på vad vi kallade för att en vinterbrytare inte fungerade som den skulle. Meningen var att jag skulle kunna bryta strömmen helt med den, men nu hade den stängt av sig själv. Det var då och vinterbrytaren är borta, så vad var det nu då? Spänningen var nere på 9,2 V! Hjälp! Litiumbatterier får inte ladda ur så mycket. Jag har fått lära mig att det kan bli kortslutning och i värsta fall börja brinna. Nu skulle det ju finnas ett batteriövervakningssystem inbyggt i batterierna som skulle bryta all ström redan vid 10,5 V. Hade inte det fungerat? Frågorna haglade. Jag började ringa runt. Installatören som verkar vara den ende som känner till just de batterier jag har verkar ha gått under jorden. Jag ringde vidare och fick besked som lugnade mig något. En annan elinstallatör jag fått förtroende för menade att allt förmodligen var i sin ordning. Han jämförde med Mastervolts batterier som han menade skulle ha uppfört sig på samma sätt, så det var nog ingen fara med batteriövervakningssystemet. En av alla de jag pratade med rekommenderade mig att så fort det bara gick, ladda upp litiumbatterierna med landström utan att samtidigt belasta dem. Ytterligare någon menade att batteriövervakningssystemet verkar ha fungerat och att det inte spelade någon toll om jag laddade med motorns generator eller med landström. En morgon fylld av vånda och slutligen visst lugn. Varför så låg spänning då, kan ju vän av ordning fråga sig. Jag måste medge att jag brustit i uppmärksamhet. Efter åtskilliga kontroller av spänningstillståndet och varje gång ha konstaterat att jag knappt dragit ur batterierna någonting, har jag till slut blivit lite väl avspänd. Lyckligtvis har jag en separat startbank med gamla hederliga blybatterier och jag kan slå om så att dessa också får fungera som förbrukningsbatterier.Efter denna oroliga morgon coolade vi ner oss med en promenad på ön. Från elsäkerhet kastar jag mig över till barnsäkerhet, något mer handfast och begripligt. Jag konstaterar att mamma får köra barnet på en herrcykel i detta fall eller så var konstruktionen bara tänkt för pappor.Ännu en gammal cykel som matchade omgivningen väl.Arholma kyrka är från 1929 och tillhör Roslagens östra pastorat. Jag vet inte varför jag nämner det, men låter det inte lite poetiskt, Roslagens östra pastorat…Arholma känns som en genuin skärgårdsö. Det är väldig trevligt att strosa runt där.Arholma lotsplats var tydligen bara i drift 1768-1875. Lotsar fanns här nog även efter 1875, men en killgissning är att landhöjningen ledde till att man då fick en ny lotsstation närmre vattnet.Affären är ett välkänt landmärke på öns västra sida, men lägg även märke till Arholmas särpräglade midsommarstång (till höger i bild).
Vem av de experter jag pratat med och som hade aningen olika råd, skulle jag nu tro mest på? Jag hade svårt att förstå varför det skulle spela någon roll om man laddade med landström eller motorns generator, så jag valde det senare alternativet. Vi hoppade alltså landströmsuttagen i Gräddös eller Furusunds gästhamnar.
Istället la vi oss på svaj utanför Ängsö, i Svartviken. Och som om det inte vore nog med spänningsproblemen i båten, fick vi nu även utmaningar vad gäller spänning ovanifrån. Det var samma kväll som några pojkar på Lidingö blev skadade av ett blixtnedslag. Ett åskoväder som SMHI helt missade i sina prognoser.Åskledarna monterade. – Kom igen nu, åskovädret! En stund senare hade vi ett smattrande regn över oss.Vi följde åskovädrets vandring m h a appen Blixtvakt. Vi såg att Stockholm drabbades extra hårt, men plötsligen blev det alldeles tyst. Ett av de sista nedslagen var mitt i Furusundsleden 3,7 sjömil bort (fågelvägen).Det var väl en dyster morgon, denna sista dag på vår segling.Och någon segling blev det aldrig tal om. Dimma och och svag motvind i Furusundsleden lockar inte till annat än att komma i hamn så fort det går, d v s motorgång. När det var som tjockast satte vi på vår pipiga mistlur som ju lät extra mesig i jämförelse med Viking Lines dova siren. I bakgrunden anar man även Ljusteröfärjan. Detta var det andra större fartyget vi mötte. Det första hade ingen mistlur på. Intressant vilka olika bedömningar skepparna gör. Det är också fascinerande att först upptäcka fartygen på AIS:en och ändå inte se dem, fastän man vet att de är rakt framför en och så plötsligen, pang kliver de ur dimman som vålnader.
Vi gick via Vaxholm för att tanka och ankom Rindö 12:30 och så var den sommaren slut. Vad konstigt det kändes. Sorgligt, skönt, lite ångestladdat. Men, det känns ju alltid lite overkligt att komma hem efter en längre resa. Komma hem och knappt hitta i köksskåpen. Som tur är går det ju rätt snabbt också att vänja sig vid livet på landbacken. Att skriva och gå igenom sommarens alla bilder, tar en förskräcklig tid i anspråk, men det ger också en stor tillfredsställelse att få sortera alla intryck och få uppleva de bästa stunderna en gång till. Framförallt skriver jag för min egen skull, men jag vill även tacka dig som följt mig på bloggen. Jag har förstått att ni är några som uppskattar att jag skriver och det gör mig glad.
Jag har nu varit ute i 78 dagar, i drygt elva veckor. Jag har avverkat 1499 M och anlöpt 65 olika platser. Vissa dagsetapper har varit långa, andra korta. Den längsta var 80 M, den kortaste 3 M.
Det har varit växlande vindar av varierande riktning. Ingen storm i år och bara två liggedagar p g a hård vind och hög sjö. Solen har skinit en hel del och det har också varit mulet, men faktiskt inte särskilt mycket regn, åtminstone inte när vi seglat. Då har det knappt regnat alls. Det har varit få dagar som det känts kyligt, å andra sidan har det även varit få dagar med riktig högsommarvärme, typisk svensk eller nordisk sommar med andra ord och det har mestadels varit en behaglig vattentemperatur, även längst uppe i norr.
Vi har nästan bara varit på vackra platser, varav en hel del har varit fantastiska ställen. Några få ställen hade vi väl kunnat vara förutan. Det är lärorikt att resa och att segla är ju att resa med extra dimensioner. Vi har träffat vänliga och trevliga människor, varav flera jag inte kommer att glömma i första taget. Vi har lärt oss om platser och deras historia och vi har fått en inblick i traditioner och kulturer, en del mer främmande än andra. Vi har haft några incidenter, den allvarligaste var väl när vi gick på grund i Torneås hamn och Slobi gjorde sig illa. Båten däremot har hållt jättebra, bara några småsaker som fallerat, så obetydliga att jag knappt kommer ihåg vad det var.
För den som inte har så mycket seglingserfarenhet och som kanske skulle ställas inför samma fråga, att vilja följa med på en längre segling, kanske Slobis summering av sommaren kan tjäna som någon slags vägledning. Slobi var från början fundersam kring ett antal saker. Skulle hon klara av seglingen rent fysiskt och tekniskt? Med undantag av en etapp var vi ju bara två ombord. Hon tänkte också att det var sårbart ifall något skulle hända henne eller mig. En annan sak handlade mer om det inte skulle bli långtråkigt. Skulle det vara kul att segla dag ut och dag in under drygt två månader? Hur skulle det kännas att vara borta så länge från barn och barnbarn? Och så detta med Finlands västkust, något okänt, inte bara för henne, utan även för mig. Hon hade förstått att inte så många svenskar seglade där, att det vara grunt och svårnavigerat.
Slobi: Jag tyckte det var en fantastisk sommar, ett riktigt äventyr. Det var spännande att segla i Finland, det hade jag inte velat vara utan. Jag fick ju en paus när jag reste till Kroatien, så jag fick en dos av barn och barnbarn, men det blev aldrig långtråkigt. Vi hade en aktiv semester med massor av utflykter i land. Kanske skulle vi haft lite mer tid för att bara slappa. Det har varit mysigt och jätteroligt. Tänk vad mycket vi har varit med om. Och vad jag har lärt mig mycket om segling. Nu vill jag ut till Grinda igen och testa den där övningsbryggan och lära mig att lägga till.
DISTANSER:
Hudiksvall – Långvind: 38,0
Långvind – Öregrund: 80,2 M
Öregrund – Arholma: 41,9 M
Arholma – Ängsö: 22,9 M
Ängsö – Vaxholm – Rindö: 24,4 M
