I taxi på väg till Rassada Pier, hamnen där båten till Railay Beach avgick, kunde man roa sig med att studera trafiken. En vanlig syn: förälder med hjälm och en, två eller tre barn utan hjälm.
Att det var något särskilt med Railay noterade jag redan vid mitt förra Thailands-besök och även denna gång när jag åkte med båten från Koh Lanta till Koh Phuket.
Som så mycket annat i Thailand bjuds man på kontraster och intrycken blir kluvna. Ett helt samhälle bara uppbyggt för turister och där t o m en del av dem som jobbar här tycks arbetspendla hit, kan det verkligen vara något att stå efter?
Men naturen talar sitt tydliga språk och är så kraftfull att exploateringen inte tar kål på vare sig de häftiga bergsformationerna eller några av de fina stränderna och det konstgjorda samhället är ändå rätt mysigt och inger något slags behagligt lugn.
Indier, indier överallt indier. På båten till Railay Beach satt jag och språkade med en artig och belevad indier. På väg upp och ner till en lagun kom jag i samspråk med ytterligare en indier. – You are young! – Ehh, not really, hopefully mentally, försökte jag. – Do you train a lot? – Well, yes, it happens… – Do you do social dancing? Ja, jag var tvungen att medge att även det hade jag praktiserat en del. – Keep on doing that! Tja, vad ska man säga? Vi kanske inte är så olika ändå, indier och svenskar. Får nog resa dit och undersöka saken närmre.
Och lite stolt kände jag mig allt. Kommentaren föranleddes av att jag klättrat upp till en utsiktspunkt och vidare ner till en lagun. Sista biten ner till lagunen uppfattade tydligen många som lite väl utmanande, så många vände och jag höjde nog medelåldern rejält, den sista delen av leden.
Jag hade sett att det fanns en strand till en bit bort, Tonsai Beach, och efter lite sökande hittade jag en smal stig in bland bush och klippor.
Stranden i sig låg naturskönt mellan höga klippor, men i sig var den inte så märkvärdig.
I andra änden av Tonsai Beach hittade jag en karta som visade på att man borde kunna gå tillbaka genom en djungel till den sida av Railay där jag bodde. Jag fick dock lite varierande besked om det verkligen fanns någon sådan stig och dagen innan hade jag försökt mig på att ta mig samma väg, fast från andra hållet. En kvinnas gestikulerande gick dock inte att tolka på annat sätt än att jag borde vända tillbaka. Även denna gång hamnade jag först på villospår, men när man väl hittar början på en stig så brukar det ge ju sig.
Stora delar av området innanför stranden omgärdas av en mur med oklart innehåll och även en bra bit in i vad som kallades djungeln möttes man av övergivna och förfallna bungalows. Reception eller Fully booked kunde man läsa på urblekta skyltar. Såg dock ut som om det var länge sedan någon reception var bemannad eller det var någon som bidrog till att fylla anläggningen.
Men, däremellan en liten by med jättecharmiga hyddor med barer, klätterbutiker, minimarts, hostels mm. Lite hippiestuk.
Jag vandrar vidare och promenaden genom djungeln visar sig vara mödan värd. Högt uppe i trädkronorna slängde sig apor mellan grenarna. De såg ut att ha kul. Rätt fantastiskt, bara en eller ett par kilometer från kommersen.
Världen drabbas ju av pandemier emellanåt. Överallt denna klättring. Samma sak i Railay och även på andra håll i Thailand. Det fanns gott om klätterbutiker som alla verkade erbjuda kurser också, t o m på svenska. Så fort man kikade upp på vad som såg ut som en häftig klippa kunde man ge sig den på att få syn på folk på väg upp längs väggen eller som hängde och dinglade i sina linor. Det tycks handla om ett svårartat virus. Jag vet, för det har drabbat även min yngre son. Men, jag har fått lite träning av honom och det kom väl till pass när jag skulle ta mig till den där lagunen jag nämnde ovan.
Jag har aldrig någonsin varit på en boxningsmatch och trodde väl heller aldrig att jag skulle hamna på någon. Men, så fick jag för mig att, thai-boxning, det måste man ju gå på. Jag har nog tenderat att fryna på näsan åt en sport där det gäller att klippa till varandra. Är det sportsligt? Så varför nu thai-boxning? Ja, säg det. Försöka få ytterligare en inblick i den lokala kulturen, kanske. Ungefär som att någon gång gå på tjurfäktning i Spanien.
Jag försökte läsa på lite om vad som skiljer thai-boxning eller Muay Thai på thailändska, från ”vanlig” boxning och om jag förstått det rätt handlar det bl a om att man även får använda slag med fötter, knän och armbågar.
Det hela började med nationalsången och alla ombads att ställa sig upp för att hedra kungen. Inför varje rond klev en androgyn varelse upp i ringen med en skylt som meddelade att nu var det dags för första ronden, andra ronden etc. Varje gång hade hen bytt bikini, klädedräkt, peruk etc. Märklig inramning.
Under själva matcherna spelades sedan någon slags vansinnesmusik.
Första matchen mellan två unga tjejer slutade med att en av tjejerna blev lite groggy och det ramlade saker ur hennes mun. Oklart om det var fråga om tänder eller om hennes tandskydd bestod av flera delar. Sista matchen slutade med att en malaysier vann på knock out. Motståndaren tuppade av. Efter en tio-femton minuter hade dock sjukvårdspersonalen fått liv i killen.
De övriga matcherna pågick i tre ronder och vanns på poäng. Trots att jag inte har en aning om hur man räknar poäng i vare sig boxning eller thai-boxning, så gick det ändå att gissa rätt vem som skulle utses till segrare.
Jaha, vad tyckte jag då? Jo, det var faktiskt lite spännande. Jag upptäckte hur jag själv bidrog till publikens sus, när någon av boxarna fick in en bra träff. Fast, sista intrycket var en livlös kille i ringen, så, nä…
Om jag ska försöka mig på en sammanfattning av Railay, så tycker jag stället är väl värt ett besök, inte som huvudmål, men absolut värt en omväg. Förutom naturen så råder det också en behaglig atmosfär och alla möjliga tycks lockas dit, barnfamiljer, backpackers, klättrare och så jag, oklart dock vilken kategori jag ska räkna mig till…
Och trivs man inte kan man ju alltid ta en tur till månen…
För mig var det istället dags att åka hem till verkligheten. Inte någon flygbuss, utan resan mot Krabis flygplats inleddes med longtail-båt. Rätt fantastiskt att man kan flyga non stop Krabi-Stockholm. Men, kanske lite för fantastiskt. Om jag förstått det rätt lägger Norwegian ned rutten i vår. Ändå såg planet rätt välfyllt ut.
Efter nästan tolv timmars flygning blev jag mött på Arlanda av min son Filip och hans flickvän Lise som hade förberett nyårsmiddag hemma hos mig. Vilket mottagande! Tack underbara ni!