Rindö hamn (vinterplats)-Kalvholmen-Hjälmö Västerholme- Rindö hamn (sommarplats)
Datum: 22-24 april
Om man nu kan dela in året i två säsonger, vinter- och sommarsäsong, så var det min premiär i helgen för sommarsäsongen. Smaka på det ordet! Sommar…. Mmm.
Det är också en alldeles speciell känsla att komma ut tidigt i skärgården. Det är ganska öde. Det är fridfullt. En och annan motorbåt. Annars är det mest sjöfågel som ”stör” friden.
Klockan hade nästa hunnit bli kväll innan vi kom iväg, så första dan blev det kort motorgång till Kalvholmen vid Lindalssundet. Det är något speciellt med premiärer. Lite pirrigt, lite ovant. Var det det som gjorde att jag fick lägga om ankaret tre gånger innan vi lyckades kila in oss mot land? Kändes inte så rutinerat 😉Jag hade en ny gast med ombord, Slobodanka. Hon har fått utstå ett och annat. Slobi var med i Hemavan och hade inför resan deklarerat att hon inte var någon erfaren skidåkare. Det första jag gjorde, visserligen av misstag, men ändå, var att ta ut henne i en svart pist. Slobis seglingserfarenhet bestod av två korta eventseglingar med sitt företag, utanför Askersund . Nu fick hon smaka på segling i låga temperaturer och friska vindar upp till 10 m/s. Kanske inte de mest inställsamma förhållandena för att få mersmak för segling. Som tur var sken dock solen en del.Enligt kartan borde ön ha givit oss lä från den nordliga till nordostliga vinden. Fast friska vindar i skärgården är luriga. Istället för att följa meteorologernas vindpilar, kan de istället välja att leta sig fram genom sund och runt öar. Så istället för förväntat lä blåste det från ost till ostsydost. Men, efter ett tag mojnade det. Frid och fröjd och en lugn natt.Efter fyra-fem somrar med långsegling känns det som att upptäcka skärgården på nytt. Jag vet inte hur många gånger jag legat vid Kalvholmen. Ändå blev jag lite överraskad av hur kuperad ön är.Slobi har inte varit ute i skärgården jättemycket och som alltid är det kul att återupptäcka kända platser genom någon annans ögon.Vi fick kliva över många omkullfallna träd som väl fallit offer för någon höststorm. Men på Kalvön hade bävrarna varit framme och fällt många träd, i flera fall långt uppe på land. Jag trodde de höll sig till vattenbryn. Vad vill de egentligen åstadkomma med detta? På ytterligare en fråga från Slobi, med anledning av alla träd som fallit omkull, blev jag svarslös: – Sköter man inte om skogarna?Hjälmö Västerholme är för mig och för evigt förknippat med Paradiset. Det var vad min son Filip, då 11 år, rapporterade när han ringde hem och berättade för sin mamma om ön vi lagt till vid. Då var det sol och värme och mycket bad och ett minne som värmer. Nu var det rätt så mycket bistrare, 9° i vattnet och det var nog mer än vad det var i luften, så inget dopp i år. I samband med förra årets premiärsegling var det 7° i vattnet, men betydligt behagligare i luften, så då blev det bada av.Samma fenomen här. Vi borde haft lä, men vinden letade sig in i sidan på båten. För säkerhets skull drog vi ut båten inför natten som förflöt lugnt.Naturen har inte riktigt vaknat upp än, fast framförallt blåsipporna var på alerten. en och annan vitsippa och Slobi hittade en viol som fick följa med ombord.Lite otippat. Det är faktiskt snö och inte sten som vi trodde när vi såg dessa fläckar på håll. Sommaren kändes genast lite mer avlägsen.Ser nästan ut som en konstinstallation.
Slobi visade sig vara en läraktig gast. Det är kul när människor kommer ombord som vill lära sig och som vill förstå hur allt hänger ihop. Man inser att segling kan vara en värld som det kan kännas lätt överväldigande att komma in i. Dessutom ska man lära sig seglingsspråket. Det kan vara nog så knepigt för någon med svenska som modersmål, men har man vuxit upp med serbokroatiska, kan ju även ord som förtöjning, tamp, slacka etc. orsaka kortslutning i huvudet. Och vad är det nu för skillnad mellan slacka och släppa eller tamp och snöre eller lina?Förutom att det naturligtvis är härligt att få komma ut var ett av syftena också att testa om den kärlek Benns (riggfirma) givit min bom under vintern fått önskat resultat. Jag har under många år haft problem med revningen och nu var det Benns tredje försök att åtgärda de ständigt återkommande problemen med revlinor som fastnar inne i bommen. Tredje gången gillt? Idag provades rev 1 och igår rev 2. So far, so good. Hoppas det blir bestående.Inte en helt vanlig syn i norra skärgården. HMS Astrea låg stilla utanför Grinda. Resultatet av ett militärt uppvaknande?Slobis summering var mestadels positiv: Jättehärligt och spännande om än lite väl dramatiskt ibland när båten krängdes ner i vindbyarna eller när hon i en frisk slör fick styra i Oxdjupsleden medans skepparen försvann på toa.Med ett sådant betyg får man ändå vara nöjd. Kände en viss oro för att det skulle bli för tuffa förhållanden för en nybörjare.
Skidsäsongen började lida mot sitt slut, men jag var inte helt mätt på vinter och skidåkning. – Vad sägs om att åka iväg och åka skidor innan snön försvinner? Slobodanka hade lärt sig utförsåkning i vuxen ålder och betonat att hon inte var någon erfaren åkare. Ändå kom svaret blixtsnabbt: – Javisst!
Vart skulle vi då åka, en kortvecka i april? Det skulle vara snösäkert och helst med möjlighet att resa kollektivt. Ännu en tur till Jämtlandsfjällen? Resa kollektivt, ja! Men snösäkert, nja… Ramundberget? Med Härjedalingen skulle vi som bäst komma fram och tillbaka till Funäsdalen. Har man dragit ner på trafiken månne? Vemdalen? Dåligt med snö. Björkliden eller Riksgränsen? Sovvagnsplatserna slut. Hemavan då? Dit går det ju flyg. Jo minsann! Det funkade.
För er som inte har järnkoll på var Hemavan ligger, en karta. Pluppen med ettan markerar Hemavan och knappt två mil sydost om Hemavan hittar man Tärnaby och det vet väl alla vad den byn stoltserar med. Som ni ser är det rätt långt bort, 90 mil från Stockholm och 1 timme och 50 minuter med direktflyg. Visserligen med en Fokker 50, men ändå…
På Arlanda började det med en rejäl sightseeingtur med bussen som skulle ta oss från terminal fem till planet. Ett tag trodde jag nästan att vi hade hamnat på en ersättningsbuss för flyget till Hemavan. Såg ut som om chauffören var på väg att svänga av ut på motorvägen. Men, han besinnade sig och till slut kom vi till terminal tre där planet stod parkerat.
Bagageband har man rationaliserat bort på Hemavan Tärnaby Airport, som man så stolt kallar sig. Låter alltid tjusigare att klämma in ett ord på engelska, eller hur? Under inflygningen passerade vi Tärnaby och kunde tydligt urskilja både Ingemar- och Anjabackarna samt min favorit, Hassebacken. Vem var förresten Hasse? Den gången, 2018, flög vi till Umeå, hyrde bil där och bodde i Tärnaby, men besökte Hemavan även då. Strax efter Tärnaby dök Laisalidens fjällhotell upp. Där var jag som liten knodd, sju år. Vi bodde i Skellefteå då och mamma körde upp. Det var påsk och dagsmeja och leriga vägar. Mamma fick nog lite panik över väglaget och lejde någon ur ortsbefolkningen att köra en bit. Minns inte riktigt vad jag kände i sammanhanget. Var det pinsamt, läskigt eller spännande?Lite mycket att kånka på även om avstånden var korta. Taxin utanför terminalen var förbokad, men var strax tillbaka och plockade upp oss. Det måste ha varit den dyraste taxiresan jag någonsin gjort. Via en brevlåda för att plocka upp nyckeln var det 2,8 km till vår stuga och för det ville man ha 295 kr.Hemavan ståtar med en gondollift, en kombination av stolar och gondoler. Den invigdes 2017 och det får väl ses som ett tecken på att man satsar i Hemavan. Till skillnad från i Tärnaby, får man väl säga då, där liftarna känns ålderstigna. Minns dessutom att liftarna i Tärnaby inte klarade sträng kyla så bra. Man öppnade först när temperaturen kröp över -27°, så några förmiddagar fick vi invänta varmare temperaturer innan vi kunde börja åka.De två första skidåkningsdagarna bjöd på strålande sol, även om det kunde pipa till i vindbyarna. Med gondolen kommer man upp till den nordligaste toppen i systemet. Här blickar vi sydostvart mot resten av systemet och till vänster i bild skymtar man Kungsliften genom snöyran.De här tappra åkarna är på väg norrut på Kungsleden som börjar här i Hemavan och inte slutar förrän 450 km senare i Abisko. Undrar hur långt det här gänget skulle gå? Skulle de gräva bivack, bo i tält eller kanske i stugor? Verkar spännande oavsett vilket.Slobi hade deklarerat att hon helst åkte i blå backar. Nu var det ju svårt att ta sig runt i Hemavan och undvika röda pister. Jag hade även sett på kartan att det fanns en svart pist i Hemavan, men min minnesbild av skidsystemet var att alla backar var av det lättare slaget, så jag undrade i mitt stilla sinne vilken backe det kunde vara. Det visade sig vara den första backen jag lockade ut Slobi i. Skäms Pelle!Trots vad Slobi ofta uppfattade som fasansfulla branter, hade hon nästan hela tiden ett leende på läpparna. Efteråt berättade hon att hon hade varit rädd de två första eftermiddagarna. Kanske hängde det samman med att man blir trött när dagen lider mot sitt slut och att man då inte känner att man behärskar åkningen lika bra.Kungsliften börjar halvvägs upp i systemet och är 1,8 km lång.Den tar en upp till den högsta punkten i systemet, 1 135 m ö h.Vid Kungsliftens topp……har man en magnifik utsikt över fjällvidderna.Ibland räcker inte ens egna ögon till riktigt och då är det roligt att uppleva saker genom någon annans synintryck. Slobi var så fascinerad över den i hennes tycke dramatiska naturen. Hon tyckte det kändes som en ny värld när man klev av Kungsliften, inte som Sverige. Hennes tankar gick till en fantasibild av Grönland.
I fonden ser man lite mer dramatiska bergsformationer. Det brukar vara ett tecken på att man ser in i Norge.
Sol, ny mjuk snö, välpistat och härliga backar. Det är en sån kick när allting stämmer.
Från första början föreslog jag att Slobi skulle ta täten. Tänkte att jag kunde hjälpa henne upp om hon skulle ramla. Det avvisades dock å det bestämdaste. – Jag ramlar inte! Men, nu blev jag stående och undrade vad som hade hänt. Det kunde inte Slobi heller redogöra för riktigt. Plötsligen hade hon bara fallit omkull och var utan ena skidan. Det gällde att ha full fart för att komma över en svacka och just där låg tydligen en förrädisk snödriva. Först den vanliga oberörda uppsynen och leendet, senare på kvällen kröp det dock fram att hon hade ont i stort sett överallt.Flyget kom och gick någon gång per dag.Tredje dagen och mestadels mulet och emellanåt lätt snöfall.Inte helt lätt att se vad som var pist respektive off pist. Det hände att vi åkte fel och det var nära att jag ramlade när jag åkte på en hård vall vars konturer jag inte kunde urskilja.Finkrog i backen hör väl inte till vanligheterna, men Björks i Hemavan är ett exempel på det. Det fanns även en del krogar nere i byn, men öppettiderna var inte alltid så generösa. Man får skynda sig på att äta middag om restauranten stänger kl 19. Ska du till Hemavan kan vi dock rekommendera de jättegoda pizzorna på Auroras kök.Sista dagen och utcheckning ur huset. Packat och städat och en snabb fika innan vi rullar ner mot stugreceptionen.Fast, rullar och rullar. Nu slår snåljåpen till i mig. Ska vi betala nästan 600 kr för att i två etapper förflytta oss och vårt bagage den relativt korta vägen till flyget? Nej! Slobi är inte så övertygad om det kloka i detta beslut, men jag erbjuder mig att bära lite extra och hävdar att det är nyttigt med ett motionspass… När jag senare på kvällen bär två pjäxbagar och två skidfodral från stugreceptionen till flygplatsen stannar en bil drygt halvvägs och jag blir erbjuden skjuts av en snäll tjej. Hon tyckte tydligen att jag såg lite överlastad ut. Tack snälla du!Centrumbacken. Vid backens fot finns en rätt trevlig lunchrestaurang, Anders. Där har vi sammanstrålat vid ett par tillfällen med Slobis kompis Elena och Elenas kompis Carro. Elena har tidigare extraknäckat som skidlärare i Serbien och var följaktligen en jätteduktig skidåkare. Hon blev dock lite förnärmad när jag uttryckte min förvåning över att det finns skidorter i Serbien. – Det går faktiskt att åka utför på andra ställen än i Alperna! Carro å sin sida var lite star struck över att ha stött på Stig Strand på ett fik och det var ju nästan oundvikligt att samtalet gled in på hjältarna från Tärnaby, liksom Stenmarks kompis Bojan Križaj.Med centrumliften kommer man upp hit. Idag en ankarlift. Imorgon en express-stollift enligt Hemavans vision 2025.Man kan inte påstå att Hemavan är ett partyställe. Idag är det torsdag och klockan är fyra. På nästan vilken annan skidort som helst hade det varit after ski. Vi fick på nåder slå oss ner i splendid isolation på Anders terrass medan personalen städade restauranten. Istället för after ski fick vi njuta av lite lugn och ro. Inte fel det heller.Innan vi flög hem åt vi på restauranten i anslutning till stugreceptionen där denna bild hängde. Andas den sextiotal eller är det ännu längre tillbaka i tiden? Tankarna går återigen till Laisaliden och tolkningen efter vessla vi gjorde där. Var det efter en sådan?Som synes, flygplatsen ligger skit…, ursäkta skidnära. Planet var lite sent p g a stökigt väder på Arlanda och det var fortsatt stökigt när vi skulle landa där. Det blev så guppigt att jag började fundera över både kaptenens CV och en Fokkers bärkraftighet för hårda landningar. Det fick jag anledning att fundera över ytterligare en gång. När vi väl fått syn på landningsbanan och snöröjningsfordonen avbröts inflygningen och vi steg igen. Hade han missat landningsbanan? En stund senare skylldes den avbrutna landningen på att det var ett annat flygplan som tydligen tagit lite för god tid på sig att taxa av. Var det möjligen termen Go-around kaptenen nämnde? Slutet gott, allting gott!
April, april! Förväntan om vår och avklädning av båten kom på skam och ett tag snöade det mer här än vad vi upplevde i Hemavan. Trots allt är skidsäsongen nu över för den här säsongen. För min del i alla fall.
Tack Slobi för ditt mod och din smittande entusiasm. Det var jättetrevligt att resa med dig och jag hoppas du fick lite mer av mersmak för utförsåkning, än motsatsen 😉
