Jag kan ju vara lite vag om var en seglingsetapp börjar eller slutar, men hävda att det är platser det är lätt att ta sig till eller ifrån. Louise bor utanför Falun och skulle ta sig till Oskarshamn, inte fullt så lätt som det kunde te sig. Tåg till Stockholm 9:34 och därifrån buss till Oskarshamn som skulle vara framme 17:35. Lätt som en plätt? Inte då! Först en mindre försening som skylldes på signalfel. Sedan skojade lokföraren till det med att nu lever vi upp till vårt rykte när han meddelade nästa försening om 40 minuter efter order från polisen. Tydligen skulle man invänta en ambulans p g a att någon ombord blivit svårt sjuk. Skoj eller inte, där rök anslutningen i Stockholm. SJ bokade dock om den icke ombokningsbara biljetten till tåg Stockholm-Linköping, tåg Linköping-Berga och buss Berga-Oskarshamn. Detta var dock en dag med rekordvärme (33,4° i Oskarshamn), så tåget från Linköping fick bara köra i upp till 80 km i timmen p g a risk för solkurvor och efter Vimmerby fick det inte köra alls. Så en ersättningsbuss för det försenade tåget skulle nu försöka hinna till bussanslutningen i Berga. Men, det löste man kreativt. Lite improviserat fick passagerarna byta buss i en rondell.
En timma och fyrtio minuter försenad och lite tagen av värmen skulle Louise fräscha till sig lite på båtens badplattform med duschen som finns där. Hon ångrade sig väl och valde ett dopp istället, tänkte jag, när jag hörde hur det plumsade till där bak. Icke! Kvinna överbord! Som tur är kom hon upp snabbt och med glasögonen kvar på nästippen.
Idag är det onsdag den 3 juli och det skulle blåsa en del, men solen sken och vi la ut. På vägen ut passerar man kvarvarande delar av Oskarshamnsvarvet, där min morfar efter avslutade Chalmersstudier inledde sin karriär som skeppsbyggare. Oskarshamnsvarvet har haft en räcka konkurser bakom sig och när det efter bara något år gick i konkurs 1932, flyttade han med familjen till Landskrona och började på Öresundsvarvet, som han förblev troget fram till sin alldeles för tidiga död 1965, bara 62 år gammal. Jag själv var då nio år.Inledningsvis bjöd vädret på underbar segling och trots motvind en känsla av vinden som en varm smekning av kinden. Det blev dock allt blåsigare och vi såg på sin höjd tre-fyra andra segelbåtar. Windys prognos om byvindar blev snarare rådande medelvind om 12-14 m/s och när jag såg att prognosen för Kalmar nu visade på byar upp till 15 m/s gav vi upp och gick in till Borgholm.Tre man tog emot oss på bryggan och hjälpte till med tampar och att hålla båten. Ni måste väl tycka att det är skönt att komma iland nu, fick vi höra. Och visst var det det, men ibland känns det som om vädret upplevs som värre när man ligger i hamn än när man är ute på havet. Idag var en sådan dag.Både jag och Louise hade varit i Borgholm tidigare, så vi kom knappt ut på bryggan, inte längre än vad som krävdes för att betala hamnavgiften. Förmiddagen därpå var vi på väg igen, vidare söderut genom Kalmarsund.Solen fortsatte att skina på oss en hel del och vinden gav inte upp, även om det inte var fullt så tufft som under gårdagens segling. Idag såg vi betydligt fler segel.Inga båttillbehörsärenden i år, så vi passerade lotsbåtsstationen i Kalmar, utan stopp. För två år sedan lade jag också ut från Borgholm med siktet inställt på Kristianopel. Den gången upptäckte jag att den lilla skadan på storfallet snabbt hade förvärrats. Goda råd var dyra. Det var lördag förmiddag och skulle jag köpa nytt fall fick det bli i Kalmar, men då skulle vi behövt bli liggande där till måndag förmiddag och jodå, båttillbehörsaffären hade lämpligt och svindyrt fall på lager. Ombord fanns även Micke, lotsbåtsförare i Kalmar, som ringde en kollega och gav henne i uppdrag att hämta fallet och droppa det på lotsbåtsstationen. Affären med båttillbehörsaffären gjordes upp på telefonen. Vi bryggstudsade här inne och fem minuter senare var vi på väg igen med nytt fall ombord som byttes mot det gamla, väl framme i Kristianopel. Mycket smidigt och än en gång tack, Mickes kollega, som var så hjälpsam.Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det vore kul med en guidad visning av Kalmar slott, men tänkt att det ligger ju kvar. Nu får det snart ske!Vad långt det var till Kristianopel, både gårdagens och dagens mål. Ibland stämmer inte minnesbilderna om t ex avstånd. Man bör nog kolla på sjökortet lite bättre. Loggen visade på 49 M när vi kom i hamn. På håll såg det fullt ut i hamnen, men det fanns flera lediga platser, så det vara bara att glida rakt in i den lucka som blev vår. Louise hade förberett tampar och fendrar krypandes på däck utanför det skumpiga inloppet till hamnen. Underbart att lägga till i en hamn i lä och som till en början bjöd på värme. Klockan hade ändå hunnit bli halv sex.Enda smolket i glädjebägaren i denna idylliska miljö var musiken som spelades utanför den närliggande församlingsgården. Den andliga spisen med dansbands-touch var plågsamt dålig.Här står vi på resterna av Kristian IV:s befästning från 1600-talet och ser söderut mot gästhamnen. Befästningen var tydligen av Europas modernaste då och var naturligtvis en del av skyddet mot den lede fi, Sverige.För att påminna om dansktiden skrivs vissa gatunamn på danska. För egen del undrar jag var Farbror Blå eller tanterna Grön, Brun eller Gredelin bodde någonstans. Jag vet numera att förebilden i Elsa Beskows böcker var Trosa, men efter att en gång ha tänkt tanken att detta måste ha varit byn de bodde i har jag haft svårt att släppa den bilden.Tja, man får väl komma tillbaka en annan gång. Varför stressa?Vilken enorm ek. Vad kan den ha snappat upp för rövarhistorier under dansktiden?Seglingen börjar mer och mer kännas som en plan B-segling. När vi första dagen ville till Kristianopel blev det Borgholm, När vi skulle till någonstans runt Gåsefjärden (där U 137 gick på grund), gav vi upp i Kristianopel och när vi nu skulle göra ett nytt försök med Gåsefjärden gav vi upp och gick in till Sandhamn. Jag minns inte hur mycket det blåste, men att kryssa i den rådande vinden var ingen barnlek. Ute till havs var det 14-15 grader i luften. När jag senare hoppade i vattnet var det isande kallt, 12,5°, så kallt att man naturligtvis bara vill i igen ;-). Är det den beryktat kalla Hanöbukten som gör sig påmind? Skarpa kontraster mot för tre dagar sedan då det var 33,4 grader i Oskarshamn. Sandhamn ska ej förväxlas med Sandhamn i Stockholms skärgård. Charmfaktorn är obefintlig. Jag har varit här en gång förut, men med bil. Bil som vi fick låna av hamnkapten i Kristianopel för att åka hit och köpa batteriskor till våra nya batterier vi fått hjälp att hämta i Karlskrona. De gamla kokade upp och lukten av nykokta batterier vill du inte vakna upp till. Jag lovar. Hamnkapten tycks numera vara ersatt av en automat, men han finns ju där någonstans och jag skänker honom en tacksamhetens tanke då och då, inte minst när jag kommer tillbaka till Kristianopel.Hanöbukten är inte bara beryktad för sitt kalla vatten, utan även för sin dimma. Spännande att se hur båtar mytiskt och sakta kliver ut ur dimman. Ser ni segelbåten som börjar träda fram? Dimman försvinner dock rätt snart och hesa Fredrik stängs av.Att gå över Hanöbukten är som rena överhavsseglingen. Horisonten övergår till ett tomt streck. För fjärde dagen i rad blåser det bra, men idag lite mer lagom. Det gick som tåget hela vägen. Kanske blir det så mycket lättare att koppla av och törna in en stund då.Det var underbart att segla in i Åhusån. Plötsligt blev det varmt. Närmast havet möttes vi av vad som så mycket mer liknar en riktig hamn än vad jag hade kunnat föreställa mig.Längre upp längs ån låg gästhamnen. Stämningen är lite kontinental. Folk flanerar på kajen och det är fullt på de många restaurangerna.På ån körde en liten pråm fram och tillbaka över till krogarna på andra sidan.En bit bort står ett par män och fiskar. Vet inte vad de fiskar, knappast ål, men det ser vackert och rofyllt ut. Ål ja! Förr var ju Åhus känt för sin koppling till ålfiske och ålagillen och kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallades för Ålakusten. men idag läser jag att endast sex fiskare har licens att fiska ål, men att stammen ändå ökar, men från en låg nivå. Min son Filip tyckte jag borde gå och visa upp mitt krokiga lillfinger, nu inlindat med bandage och en halv trägaffel jag fick på krogen i Sandhamn, i brist på glasspinnar. Jag tycker nog att sjukvården i Sverige håller väldigt god klass, men ibland kan det vara en utmaning att få hjälp med lite enklare vård. Det är måndag morgon och planen var att hänga på låset före kl 8. Receptionen är redan bemannad, men receptionisten menade att hon inte kunde göra någon tidsbokning. Istället uppmanade hon mig att ringa när de öppnade kl 8. Och vad brukar man mötas av då? En telefonröst som ber att få ringa upp, jättebra när det inte är så bråttom. Men, vi skulle ju vidare efter lunch. Hur var det? Stod det inte akutintag om hörnet? Det visade sig vara vara en annan ingång till samma vårdcentral, men där blev jag insläppt och utan att ringa blev jag erbjuden en tid kl 10. Toppen! Sköterskan hittade mig dock inte i sitt system, kanske för att jag inte hörde till Region Skåne. Tillbaka till receptionisten och nu accepterade hon att boka in mig. Jag är dock tveksam till om hon verkligen hittade mig hon heller. – Det är bara att du kommer hit kl 10 och sätter dig i väntrummet. Sagt och gjort. Patient efter patient ropades upp, men inte jag. För säkerhets skull kollade jag med receptionisten att jag verkligen satt i rätt väntrum. Gå in och prata med undersköterskorna tyckte hon. Fastän jag mött två av dem tidigare samma morgon såg de helt frågande ut och en person jag inte sett förut uppmanade mig att gå tillbaka till väntrummet, de hade lite mer akuta göromål lät hon mig förstå. Tiden gick och kvart i elva dristade jag mig till att fråga en sköterska om det gick att få någon prognos på när jag skulle få komma in. Hon såg synnerligen förvånad ut när hon förstod att jag hade tid kl 10. Hon skulle kolla och kom omgående tillbaka och ledde mig till ytterligare ett väntrum. Efter en liten stund träffade jag en av dem som engagerat sig när jag kom in via akutmottagningen. – Är du verkligen inbokad? Vad svarar man på det? – Jag ska gå och prata med dem, så här får det ju inte gå till. Det framkom inte vad snacket lett till, men istället menade hon att jag borde träffa en läkare. Jag behövde ju kanske komma till röntgen, menade hon. Hittills hade jag inte blivit ombedd att betala något, men nu blev jag uppmanad att gå tillbaka till receptionisten och göra rätt för mig. Hon var nog rätt trött på mig vid det här laget. – Jag har inte gjort något fel, sa hon med bister ton. Nu gick det i alla fall undan. 11:15 hade jag en läkartid och tio minuter före (!) utsatt tid blev jag uppropad av en trevlig läkare som konstaterade att fingret kommer att bli bra bara jag fortsatte att förbinda det ungefär som vi redan gjort. Sensmoralen av detta? För tungrodd och byråkratisk primärvård?I den mån vi inte redan gjort det skulle vi nu se lite av Åhus. Det första vi snubblar över är en hembygdsgård, Anders Håkansgården. Här bodde Anders Håkanssons son fram till 1990, då den förvärvades av hembygdsföreningen Sankta Annas gille. Gården har anor sedan 1600-talet, men flyttades flera gånger och hamnade på sin nuvarande plats omkring 1950. Svårt att föreställa sig att den så sent som 1990 brukades som en gård omgiven som den är idag av asfalt, en rondell och typhus.Att Åhus varit centrum för ålfiske kände jag till, men att samhället även varit ett centrum för tobak var nytt för mig. Titta vilka tjusiga växter som man gör tobak av. Det var tydligen främst en syssla för kvinnor och barn, men under t ex 1920-talet var det så lönsamt att de flesta Åhusbor ägnade sig åt tobaksodling. Under 1960-talet blev den svenska tobaken utkonkurrerad av import och i Åhus lades odlingarna ned 1965. Kommer ni ihåg att all hantering av tobak omfattades av ett statligt monopol, AB Svenska Tobaksmonopolet? Monopolet avreglerades dock under 1960-talet.Finns det en hamn med sjöfart och fiske är det ju inte överraskande att finna ett repslageri. Malmströms repslageri bedrev sin verksamhet från 1930 till 1966. Här har man återuppbyggt en del av repslagarbanan intill tobaksladan och Anders Håkansgården. Det slår mig hur många trevliga verksamheter, med dagens syn, som helt osentimentalt försvann under 1960-telet. Lite av en revolution som la lite för mycket i ruiner.Här skulle jag inte haft något emot att bo. Ofta när man försöker sig på att bygga nytt i gammal stil, blir det platt och stillöst. Men här tycker jag att man har lyckats. Om jag förstod det rätt är området ca 25 år.Fast gammalt är äldst.Är det möjligen Peace-rosor man planterat utanför Sankta Maria kyrka i Åhus? Det vore ju lite symboliskt för kyrkans verksamhet, av idag.Torget i ÅhusKameran åker upp hela tiden allt eftersom vi flanerar runt……och nya motiv uppenbarar sig.Vi närmar oss ån och gästhamnen.Men, så en brutal kontrast och påminnelse om vad som måste vara en av de viktigare näringarna i dagens Åhus: Absolut vodka. En eldriven lastbil ska backa in i en port i byggnaden som öppnas när bilen närmar sig och sedan sluter den om sig.. Det är som vore det guld man skulle lasta.Jag börjar fundera över hur många monopol som förr fanns i Sverige. Först 1994 upphävdes det monopol som Vin & Sprit hade på på import och partihandel med vin, sprit och utländskt starköl samt på produktion och export av sprit. 2008 såldes Vin & Sprit till Pernod Ricard som döpte om bolaget till The Absolut Company.Strax efter kl 14 kastade vi loss i Åhus. Vinden tyckte tydligen att den hade jobbat nog nu och tog lite paus. Vi ömsom seglade, ömsom gick vi för motor till Kivik. Jag har rätt stor tolerans för att segla långsamt, men ligger farten under 2 knop för länge går motorn igång. När vi kom fram var de ordinarie gästplatserna upptagna. Ett litet uppbåd på kajen tjoade och tjimmade om hur djupt eller grunt det var. Hur djupt stack vi? Jaha, nja det går nog inte. Men, vattnet var väldigt klart och man bedrar sig lätt och vi hade ungefär lika mycket vatten under kölen som det var högvatten, så till slut låg vi med långsidan mot kajen och snart nog lockade vår tilläggning till efterföljd.Vi var ju inte framme förrän vid kl 18 och så behövde vi ju äta lite, så det blev en rätt sen promenad på byn. – Vart ska vi gå då? – Till kyrkan! Vi hade sett någon kyrka torna upp sig högt ovanför byn. Vem träffar vi så på, nästan direkt? Fritiof Nilsson Piraten. Tydligen flyttade han till Kivik 41 år gammal. En del av de mustiga historierna i Bombi Bitt och jag utspelade sig också i Kivik, på Kiviks marknad. Har ni inte läst boken, så rekommenderar jag er varmt att göra det!Rosor tycks vara sammankopplade med Österlen på samma sätt som med rosornas stad, Visby.Det är ju inte så svårt att förstå att Österlen drar till sig många stockholmare. För några decennier sedan var det tydligen förhållandevis billigt att köpa hus på Österlen, men det lär inte vara fallet idag.
Någon kyrka hittade vi inte eller så fanns den en bra bit bort, men var det verkligen den vi hade sett från havet?
Istället vek vi av från vår tänkta väg och hamnade här. Var Åhus känd för sin ål, så både var och är Kivik känt för sina äppelodlingar.Vi fortsatte och hittade till Kivik-Esperöds arboretet, ett gammalt arboretum, det vill säga en samling av inplanterade träd. Samlingen av sällsynta träd, främst exotiska barrträd och städsegröna lövträd, anlades på 1920-talet av en privatperson. Här en amerikansk kaskadgran.Men, även en svensk skogsek platsar i samlingarna. Esperödseken är ca 500 år gammal och mäter 8,5 m i omkrets och är därmed Skånes tredje största träd.
Arboretet gav ett lite risigt intryck. Yngve och Annika, goda vänner som huserar i Brantevik, främst på somrarna, har tagit oss runt till en massa utflyktsmål på Österlen och för 20-30 år sedan besökte vi arboretet. Var det inte mer välskött då? Håller området på att växa igen?
Det skymmer och vi vandrar tillbaka ner till Kivik. Vi passerar ett område med nybyggda hus som utformats på ett fint sätt. Man blir glad över att det finns arkitekter som bygger som jag tror att folk vill bo, att alla inte gått i t ex Gert Wingårdhs skola.Blir gamla båtar vackrare i skymningen? Tänker även på de två män som var ute i en båt på Åhusån och fiskade.Nu har vinden definitivt gått och lagt sig. Vilka krafter ska den besitta imorgon tro, när den fått sin vila?Ny dag och ny promenad. – Men gud, vilken häftig koja, utbrister jag. Kojans ägare stod bredvid och berättade att han egentligen hade velat få hjälp av en trädgårdsarkitekt för att planera trädgården. – Här borde du en en trädkoja, tyckte hon. – Det kan min man hjälpa dig med. Och så blev det uppenbarligen. Den är helt gjord i ek berättade han stolt. Och varenda skruv var igenpluggad. Barnbarnet som stod intill kunde intyga att det var en jättefin koja. Vill du också ha en trädkoja? Klicka här: Pure folly– Heter det gistgård på skånska? – Ingen aning. Många vi började prata med var stockholmare. Jag tilltalade en man i en trädgård, övertygad om att han i alla fall var skåning. Han var polack. En stockholmare uttryckte det så här: I våra drömmar är vi skåningar.Badhotell. Låter det inte lite romantiskt? Av någon anledning kommer jag att tänka på Jacques Tatis Semestersabotören. De har det nog lite lugnare här.I bakgrunden det natursköna Haväng. Har för mig att jag plockat havtorn där en gång.Lägger mannen inte märke till oss eller är han så van vid nyfikna, fotograferande turister att han helt nonchalerar mig? Vi har nu kommit till Vitemölla som ligger på promenadavstånd norr om Kivik.Vilken mysig gång upp till huset, men man kanske ska akta sig för att komma hit på middag i högklackat.– Hej! Ursäkta vi stör, men är du härifrån? Äntligen en tvättäkta skåning, farbrorn i bakgrunden som går in i det vita huset. – Vad betyder strädde? – Var kommer ni ifrån? Jaha, ja ni stockholmare begriper ju ingenting, sa han med glimten I ögat. – Hur är det på vintern här? – Ja, det är väl som i Södertälje. – Jaså! Ja, det vet jag inget om, jag bor inte där. Stockholm eller Södertälje var väl same same verkade han tycka. Han berättade att han legat sjuk en vinter och börjat räkna efter hur många bofasta de var här. 25 änklingar och 25 par, så 75 personer och nu hade det nog ökat lite. Han pratade på och berättade bl a att han föddes på samma BB som sin fru och att de låg där samtidigt. Hans fru dog för några år sedan men han beskrev henne som en väldigt korrekt och anständig person. Han återkom nu till Södertälje och berättade om ett bröllop de skulle gå på där. Hur detta med anständighet kom in i bilden blev hängande lite i luften, men kanske var det så att de ännu inte var gifta och tog in på hotell i Stockholm så att det inte skulle märkas att de syndade. Hans blivande hustru, om det nu var så, hade varit väldigt bekymrad när hon skulle beställa frukost och ville ha rögad korv, underförstått, det skulle ju ingen stockholmare begripa. Men, till slut fann hon en utväg och beställde medvurst. Vad fick de? Ost! Den historien tycktes befästa hans uppfattning om stockholmare. Jaja, vi har fått in nåra här som borde va nån annanstans. Till exempel han med vimpeln där borta, han är en redig skryderöv. Förstå du vad det betyder? Han granskade mig tvivlande, när jag nickade.
Men, hur var det nu med strädde som förekom i en del av gatunamnen här? Det slår det mig att danska smågator eller gränder ibland heter stræde i stället för gade. Kim Larsen sjunger ju t o m om Rabalderstræde. Och strädde passar ju in på de små gatorna här som liknar gränder eller gångar. När jag kollar översättningen stræde får jag även upp upp att det ska betyda sund eller vattendrag. Associationerna snurrar på och jag kommer att tänka på en gata i Lund som heter Kattesund. Hette den månne Kattstraede under dansktiden?
Vi vänder tillbaka och konstaterar att det förekommer lite av badrocksliv även här, ungefär som i Torekov. Badrocksparet berättar att det häromdagen var nio grader i vattnet.
Kivik ståtar även med en egen bio. Tänker på Sudersandsbion på Fårö där en del av Bergmans filmer hade premiär. Fick på motsvarande sätt filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sin premiär här?Ursäkta min nyfikna kamera, men det går ju bara inte att låta bli.Det har hunnit bli lunchtid och vi kastar loss. – Idag levererar du äntligen Slow sailing, tyckte Louise. Ja, inte gick det fort och kanske levererade jag även Close sailing, jag har nog aldrig seglat så nära Stenshuvud.Vinden vände och vred på sig innan den äntligen velat färdigt och satte fart. Målet för dagen var egentligen Kåseberga men båtens kurs, så högt vi kunde gå mot vinden pekade nu på Bornholm. – Ska vi segla till Bornholm istället då? – Ja!Jag har mest lagt till i Allinge och någon gång i Rönne, men nu skulle vi istället prova att lägga till i Hammerhavn, en gammal utskeppningshamn för den granit man bröt alldeles intill. I Kryssarklubbens bok Danmark varnade man för pålandsvind och tyckte man skulle vänta med att angöra hamnen tills det var lä. Det var ju inte helt vinkelrät pålandsvind så vi tänkte att vi i alla fall går dit och kollar. I värsta fall kan vi ju gå runt hörnet till Allinge och hoppas på en plats där.Lite pirrigt var det allt att pricka hålet mellan pirarmarna. Det var rätt skvalpigt utanför, men ett paradisiskt lugn när vi väl kom in. Som så ofta i danska hamnar, om man inte har pålar, ligger man flera båtar utanpå varandra. Glaset med vin fick vi som belöning efter att ha gjort iordning båten och tagit ett ljuvligt dopp i havet från den närbelägna sandstranden. Nu var det 20° vattnet.Ovanför hamnen ståtar resterna av fästningen Hammershus.Och vilka roliga hamnbodar 🙂 Är det en flirt med granitblocken man bröt här? Eller havets vågor? Sanningen kanske finns i betraktarens ögon.Nu är det onsdag, dag 8 och det är dags för lite upptäcktsfärd på land. Kan den här stigen leda upp till fästningen? Vi chansade. Alltid kommer man någonstans och visst kom vi till fästningen.Hammershus uppfördes på 1100-talet och innehades under medel tiden av Lunds ärkebiskopar. Vad skulle de med en fästning till, funderar jag. Tydligen fördes en hel del strider mellan ärkebiskoparna och dåtidens kungar, inte minst den allestädes närvarande och fruktade Christian II eller Christian Tyrann som han också kallades. Det berättas om hur man höll en biskop fången här under vidriga omständigheter.
Matlagning var en stor verksamhet på Hammershus. Man var runt 50-60 man på plats och på ett år konsumerades 11 ton mjöl, 0,6 ton gryn, 1,2 ton torkade ärtor, 12 ton oxkött, 6 ton fläskkött, 6 ton får kött, 5 ton saltad sill, 10 ton saltad torsk, 4 ton torkad vitling, 1 ton salt, 1,6 ton smör, 1 ton ättika och ett halvt ton senap. Herregud! Tänk bara 12 ton oxkött. Det blir 4,6 kg oxkött per person och vecka. Plus allt annat. Till frukost åt man sill och drack öl. Lunchen intog man redan kl 9 och sedan serverades middag vid 4-5 på eftermiddagen. Allt salt gjorde att man naturligtvis blev väldigt törstig. Ett minimum per dag var 6 liter öl, men egentligen ville man ha upp till 16 liter per dag.
Detta med öl får vi lära oss var en stor vetenskap som även krävde både renlighet och noggrannhet, varför kvinnor ansågs vara bäst lämpade för att brygga öl. Slarvades det i ölframställningen kunde man befara kolik, yrsel, nervskador och i värsta fall dödsfall. På Hammershus bryggdes slottsöl, god öl och svenneöl (fritt översatt från danska). Det senare, det tunnaste ölet.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. Christian IV sägs ha blivit rasande över svenskarnas erövring och hånade den danske kommendanten. Svenskarna verkar dock inte ha varit så poppis här. Öns invånare gjorde uppror och dödade den svenske guvernören och den svenska styrkan fick ge sig av.Omkring 1750 började borgen rivas och nu återstår endast ruiner. De kulturskyddades år 1822.Vi cyklar ner mot Sandvig och vi kollar in stranden som byn uppkallats efter. Det är kallt och ruggigt och ingen badande så långt ögat når. En skylt lockar med en badtemperatur om 16°.V trampar vidare mot Allinge och jag slås av att alla bilder jag tagit här tidigare år varit solbelysta. Vilken skillnad det blir.Vi stöter på en båt som la sig utanpå oss i Kivik. – Ni måste ju också ha gått igår? Det var ju rätt kämpigt… När skepparen berättade om båten dagen innan beskrev han skönheten som havsgående, att den egentligen skulle ha levererats till England, men att den blev kvar i Sverige p g a kriget. Men, vad vet jag, kanske man ändå känner sig mer utlämnad på en sådan här båt jämfört med min båt, designad för i första hand, Östersjökusten. – Jaha, ni gick in i Hammerhavn. Det vågade vi inte vi med den sjö som var.Danskar är lite mer vågade och provocerande i sin marknadsföring. Hur effektivt ett sådant här budskap är kan man ju dock fråga sig. Hur många män får de in som frågar efter den där sweatsuiten som passar om man har en liten penis?Vi blir inte så långvariga i Allinge. Kändes som ännu mer turistiskt än sist och gemytet infann sig inte riktigt. Egentligen hade vi kanske inte tänkt oss längre. – Ska vi ändå fortsätta mot Gudhjem? – Jodå! På vägen ut från Allinge dyker vi på byns gamla järnvägsstation. Som jag kommenterade om Åhus station, de går sällan spårlöst förbi, fast här låg det ingen räls kvar. Det gjorde det i Åhus. Trafiken mellan Rönne och Allinge och vidare mot Sandvig lades ned redan 1953 och sista tåget på Bornholm rullade 1968.Jag berättade för Louise att jag hade vaga minnen av att det här någonstans kunde finnas några raviner. Jag och min son Filip cyklade omkring på Bornholm när vi seglade till Allinge för 18 år sedan. Ska vi chansa och köra ner på Kyststin? Louise var med på det mesta, så så blev det. Det var dock mer vandringsled än cykelstig.Minsann, här var det. Jag skickar bilder till Filip, men han verkar inte minnas riktigt. Han var bara 15 då. Louise höll på att skrämma livet ur mig när hon ramlar på den smala stigen, för tillfället dessutom utan min hjälm som jag lånat ut till henne. Som tur är stoppas hennes fall nerför branten av en gren. Shit, det där hade kunnat gå illa.Vill du prova samma stig, så svängde vi av från landsvägen strax öster om Tejn. Klipporna heter Helligdomsklipperne.Tittut! En glugg i skogen.Namnet Gudhjem känns ju som en anspelning på paradiset och nog är det en sann idyll alltid.En hel del turister här också, men lugnare, gemytligare, mer genuint kanske.Från hamnen vi låg i och flera andra ställen, liksom här i Gudhjem, kunde man ge sig ut på båtturer med alla möjliga konstiga farkoster. Dagen vi kom till Hammerhavn var dock all trafik inställd p g a för hög sjö. Den här rullar nog rätt bra även i måttlig sjö, men det var den elegantaste jag såg. Det kommer nog att stänka en del.Egentligen var det m/s Ertholm jag väntade på. Den sköter trafiken till närbelägna Christiansö. Undrar om de ger sig in i hamnen här när det stormar. Grunden ligger inte långt bort och hamnbassängen är trång.Hon har snart 60 år på nacken och tycks ha varit sin rutt trogen genom alla år. Ser hon inte lite gullig ut? Hon såg även ut att vara mycket väl bevarad och så fint den danska flaggan ackompanjerade båtens färgsättning. Intressant att beskåda hur till- och utläggning gick till. För att lägga till drogs hon in med hjälp av trossar och vinschar. När hon skulle ut fick hon hjälp av propellrar som förflyttade henne i sidled ett antal meter innan hon fick plats att börja svänga runt.I Gudhjem var vi väl värda sommarens godaste glass efter att ha kört ca 2 mil, till stora delar dessutom över stock och sten. En ny favoritsmak: Ingefära och lakrits. Mmm…Plötsligen blev det sommar och folk levde strandliv som om de aldrig hade gjort något annat. Var gömde de sig för någon timma sedan? Var kom de ifrån alla? Vi hamnade i ett ögonblicks ambivalens. Skulle vi joina dem på stranden? Vi hade ju en bit kvar att trampa, så vi trampade på.Även i Sandvig gjorde badstranden skäl för sig, men vi skulle ju upp till stenbrottet. Hmm, svårt det där med prioriteringar.Louise hade berättat att hon kunde tala med kor. Nu var det ju här en dansk kalv, så de kanske inte helt förstod varandra.Det här får man tydligen sällan se i Sverige. Det mest naturliga, att kalvar får dia. På en svensk mjölkproducerande gård skiljs kalvarna från sina mödrar redan inom 24 timmar och ges mjölkersättning eller mjölk. Hur låter det?Från fyren Hammerens fyr har man en vidunderlig utsikt. Den är inte bara avbemannad. Den lyser inte ens längre. 1990 togs den ur drift och idag är den bara ett utsiktstorn.Man fick en jättefin vy över fästningen vi besökte i morse.Och man såg över till Sverige.Det gamla stenbrottet är lika spektakulärt och vackert idag som när jag och Filip var här 2007. Den gången lekte dock fåglarna med uppvindarna, antar jag. Stod man vid kanten så dröjde det inte länge förrän en fågel dök upp framför nosen på en på en helt vertikal flygtur. Det var en fantastisk upplevelse. Idag var det förmodligen för lite vind och ingen fågellek.Nu skulle vi bara hitta ner till hamnen. Några tydliga stigar fanns inte, så det blev lite blandning av offpist-körning och vandring bärandes på cykeln. Men, så rätt vi kom. Där var ju hamnen. Bara det nu inte dök upp något stup som förhindrade den slutliga nedstigningen. Efter våra cykelstrapatser tyckte Louise att våra hopfällbara minicyklar förtjänade att kallas terrängcyklar.Nu äntligen, unnade vi oss ett dopp i havet. Inte lika varmt som när vi kom, men vad gjorde det.
Egentligen var tanken att gå över till Sverige påföljande dag. Nu var inte problemet för mycket vind, utan för lite vind. Det såg ut som om vi skulle kunna ha hamnat i ett bleke ute på havet. Inte kul. Vi stannar en dag till och slappar.
Jag stannade kvar i båten och började förbereda nästa blogginlägg geom att gå igenom och redigera bilder. Louise gick upp på berget mot stenbrottet och följde en led längs kusten bort till Sandvig. Efter några timmar kom hon tillbaks med två svala öl hon köpt på en bar i Sandvig. Båten hade torrlagts på just öl, så det var en synnerligen god gärning.
Vi bytte sanden och bad från stranden mot hopp från kajen.Louise var modig och hoppade från 2,5 m, vilket tydligen inte hänt under de senaste 40 åren.Till eftermiddagsunderhållningen bidrog detta ”par”. Bättre fly än illa fäkta.
Ibland händer allt på en gång. Samtidigt som jag skulle steka kyckling började induktionshällen blinka error, ungefär samtidigt upptäckte vi att det var fullt med sötvatten i kölsvinet och att det som sedan en tid var ett misstänkt stopp i toan nu var på blodigt allvar. Nu tog också gasolen slut och jag kände samtidigt ett behov av att utbyta artighetsfraser med grannarna. Puh! Till slut blev det ändå middag.
Efter detta middagsraffel fick vi kyla ner oss med var sin Havnevaffel: 2 iskugler, softicetopping, guf, flødeskum, flødebolle & syltetøj. Jag berättade för den unga tjejen i kiosken att jag var van vid att en sådan delikatess brukade kallas Amerikaner när jag var betydligt yngre. Åtminstone på Tivoli. Hon log oförstående.
På fredag skull vi så gå över til Ystad där Louise skulle mönstra av och ny besättning mönstra på. Vi låg inklämda innanför tre båtar och mellan båtar både framför och bakom oss i flera led. Jag läger ett akterspring tänkte jag och i teorin var det nog en helt korrekt tanke. Men, jag tycks ha någon defekt i min hjärna som gör att jag ibland inte ser åt vilket håll en lina bromsar, så jag får muttra lite med mig själv. Hmm, den bromsar ditåt och den ditåt. Gott! Idag glömde jag att muttra, så när Louise skulle bromsa båtens framfart när jag skulle svänga ut fören, så backade den och det tog några sekunder innan jag förstod vad som var galet och stackars Louise trodde hon hade gjort något fel. Folk rusade till och hjälpte till att putta ut oss. Jag lämnade Hammerhavn med stukad självkänsla. Jag måste komma ihåg framöver att muttra… Så, du har en lite kvinnlig hjärna log Louise lite spefullt.
Det blev lite av en transportsegling till Ystad. Som så ofta denna sommar blåste det lite mer än vad prognosen förutspått. Känslan i Hammerhavn var att vi kanske kunde slå ut de två rev vi fortfarande hade, men när jag kom ut var jag glad att vi inte hade gjort det. Var jag skamsen när jag lämnade kajen, så fick jag lite revansch på vägen över. Vi var tre båtar som låg utanpå varandra som alla skulle till Ystad. Eftersom vi låg längst in kom vi iväg sist, men på vägen över seglade vi om de båda.
Ystad är en rätt mysig stad och överallt dessa vackra rosor. Ursäkta alla min rosbilder, men jag får tillstå att jag var lite besatt av rosor när jag bodde i mitt förra hus. Mina odlingar gick sällan hälften så bra som vad jag sett under t ex årets segling.
– Nu börjar jag haka på allt det här med segling. Ja, och som så ofta då är det dags att mönstra av då. Utöver din omtänksamhet har du varit en cool gast Louse. Det har blåst mycket och när vi har givit upp p g a vinden, så är det jag som vikt ner mig. Men, som du säger, det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Denna etapps språklektion utöver strädde: salongens mysbelysning = raggarslang.
DISTANSER
Oskarshamn – Borgholm: 29,2 M
Borgholm – Kristianopel: 48,9 M
Kristianopel – Sandhamn: 21,8 M
Sandhamn – Åhus: 65 M
Åhus – Kivik: 19,0 M
Kivik – Bornholm (Hammerhavn): 37,2 M
Bornholm (Hammerhavn) – Ystad: 38,2 M
