Sommarsegling 2024: Obbola-Hudiksvall

Rutt: Obbola – Järnäsklubb – Skagshamn – Vågön – Örnsköldsvik (Örnsköldsviks gästhamn) – Örnsköldsvik (Lugnvik) – Trysunda – Norra Ulvön – Veåsand – Mjältön – Bönhamn – Häggvik – Berghamn – Härnösand norra – Härnösand södra – Lill-Lubban – Hudiksvall

Datum: 2-22 augusti

Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (fr o m 4 augusti)

Möjligen kan man uppfatta städerna längs Norrlandskusten som just kuststäder. Många av dem ligger dock längs sin älv, en bra bit inåt land. Umeå är en sådan stad och bussen från Obbola, vid mynningen av Umeälven, till Umeås centrum tar från 45 minuter till uppåt en timma. Den går ju inte raka spåret då. Först ska den snurra lite i Holmsund och sedan slår den en lov upp via universitetssjukhuset. Någonstans vid sjukhuset bodde jag för övrigt när jag var i sexårsåldern, men inte en chans att jag kände igen mig. Redan i fredags var jag inne i Umeå för att handla lite. Nu är det söndag morgon och jag ska möta upp med Slobi som ska mönstra på igen efter att ha varit i Kroatien en vända. Jag skulle komma en timma före henne och hade tagit med mig datorn för att slå ihjäl tiden om det behövdes. När jag sitter på bussen ringer hon och berättar att hon missat planet, så tur att jag tog med datorn. Nu var det inte en timma jag skulle slå ihjäl, utan sex. När jag gick till bussen småregnade det och jag undrade över om det skulle bli någon mer sommar. Jag slog mig ner i en hotellobby och när jag tittade ut efter någon timme tyckte jag folk såg oväntat lättklädda ut.

När det var dags för lunch upptäckte jag att sommaren hade kommit tillbaka och letade mig ner mot älven och en uteservering.

Kanske är Umeå ändå lite av en sjöstad. Stad vid vatten i alla fall…

Jag hinner ta en promenad. Jag har varit i Umeå några gånger även efter det att jag flyttade härifrån, när jag var sex alltså, men har aldrig blivit riktigt klok på vad jag tycker om stan.

Björkarnas stad är dock inte ett orimligt epitet.

Sedan Botniabanan mellan Västeraspby (norr om Kramfors) och Umeå invigdes 2010 har Umeå successivt fått allt bättre förbindelser. Antalet direkttåg till Stockholm är fortfarande lätt räknade, men man kan i alla fall göra den resan på ca 6 timmar och 20 minuter idag.

Slobi skulle dock komma med flyg och det började bli dags att dra sig till busstationen. Glatt återseende. Nu ska vi ”bara” inhandla vår skaffning för kommande seglingsetapp. Men först, en fika.

Vi träffade på henne redan i Ratan. Nanuq heter hon. Schweizisk besättning vill jag minnas. Ganska grotesk segelbåt, men den klarar av is och har också seglat i Arktis. Jag läser att den för nästan tio år sedan fick sina isegenskaper testade just här i Obbola. Lite otippat.

Vi kastar loss dagen därpå, måndagen den 5 augusti. Här och där är det lite skärgård och vi går så nära land vi kan. Vi passerar först Fjärdgrunds fyr, som ser lite speciell ut. Fin med sitt rundade tak.

Sedan väljer vi att gå innanför Bredskär. Omkring oss ser vi sommarstugor både på fastlandet och som här på ön. Folk passar på att njuta av att sommarvädret återvänt. Vi njuter vi med, men även av att se andra njuta. Man blir glad.

Så småningom drar det ihop sig in över land och börjar åska. Vi väljer att se ut över havet.

Som synes är det lugnt och långa stunder gör vi bara 2 knop. Men, vem har bråttom? Vi har i alla fall medvind.

Vid Järnäsklubb ligger redan yen-ai förtöjd och Kjelle tar emot tamparna. En lemonad är toppen. Första gången Slobi frågade om jag ville ha en lemonad fattade jag ingenting. För mig var lemonad synonymt med läsk och läsk var överhuvudtaget inget jag associerade med Slobi. Men, en lemonad är naturligtvis gjorde på färskpressade lemoner (citroner) och så lite socker och vatten. Kan inte tänka mig något mer läskande när det är varmt.

Järnäsklubb är en lotsplats och en väderstation. Lotsningen lades ner 1966, men hade då varit igång ända sedan 1725. Man kan ju undra vart båtar ville bli lotsade, men de flesta uppdragen avsåg tydligen lotsning in på Nordmalingfjärden.

En båk på en närbelägen ö avtecknar sig vackert mot skymningsljuset.

Vi har redan blivit varnade för de aggressiva kustlabbarna. Vi bör tydligen inte följa stranden bortom lotshusen, då kan vi bli attackerade.

Ny dag, ny promenad. Otroligt vad många fjärilar av en och samma typ vi ser omkring oss. Detta tycks vara en Amiralfjäril. Den har jag aldrig hört talas om förut, men vem är jag att veta något om fjärilar. Jag har i alla fall aldrig sett så många fjärilar på en gång och tänkte att det kanske var en fjärilsbuske som lockade dem till sig i sådana mängder. Men, ack, inte ens mina botaniska kunskaper räcker särskilt långt. Google hävdar bestämt att det är fråga om spirea.

På sjökortet ser det ut som Järnäsklubb är en ö, men det märker vi inte så mycket av. Nu tycks vi i alla fall vara på fastlandet där vi följer en promenadstig. En familj njuter av en stund på stranden.

Det börjar kurra i magen och på Kafé Lotsen finns det strömmingsflundra på menyn. Lite små portioner, försökte hinta servitrisen om detta, men det gick inte hem. Väldigt gott var det ändå.

Hamnkrogen var relativt nybyggd och såg riktigt läcker ut. Trots en modern utformning passade den bra in i miljön. Till vår förvåning var det ingen som var intresserad av någon hamnavgift. Inte ens information om lämpligt nummer att swisha ett bidrag till. Vi tackar i alla fall för besöket!

Finvädret fortsätter och ännu en dag med medvind och för Slobi är det första gången hon får uppleva spinnakersegling. Vi kastar loss vid halv två och får en fin eftermiddagssegling.

En säl blev lite nyfiken på oss. Men, den var ganska reserverad.

Vinden räcker inte riktigt ända fram till Skagshamn, så sista timmen går vi för motor. Skagshamn brukar definieras som den norra utposten för Höga kusten och börjar inte fonden te sig lite berglik?

Ibland har jag haft svårt att förstå hur man kan ha sommarstugor i Norrland. Det är som om jag inte fattat att det kan vara sommar även här, utan att det nödvändigtvis är fullt med mygg. Nu vet jag bättre. Foto: Slobi.

Titta höger: Gösta Hannells Fisksalteri. Här görs det surströmming, både under eget namn och under varumärket Röda Ulven som tidigare gjordes på Ulvön. Jag läser att man 1964 levererade 300 000 burkar surströmming. Idag är det helt dött här. Och ingen lukt. All fisk är väl redan konserverad antar vi.

Titta vänster: Gulliga sjöbodar som mer ser ut som sommarstugor med sjöverandor.

Titta ännu mer åt vänster. En liten broöppning. som leder in till Svartsundet. Imorgon ska vi ta och trampa över den bron ner till Skeppsmalen.

Till skillnad från många andra skärgårdskapell tycks Skags kapell höra till Svenska kyrkan, men det förvaltas av Skags kapellag. Jaha, vad kan det betyda tro? Stängt var det i alla fall.

Oftast ser man skrivningen Skagshamn, ibland Skags hamn. Följaktligen finns då även Skag, men någon gång har jag även sett Skagen.

Inte helt långsökt då med Skagen-målaren. Men, kanske mer troligt en lustigkurre som vill åka snålskjuts på ett känt ”varumärke”. Lite kreativt var det ju 🙂

Skeppsmalen: Låg aktivitet i fiskehamnen.

STÄNGT. Är det en omskrivning för FISKEN SLUT FÖR I ÅR?

Har man kommit till Skeppsmalen är steget till Skagsudde kort. Till vänster i bild syns lotsstationen och fyren med samma namn. En bit bort på klipporna finns SMHI:s väderstation. De vackra släta klipporna lockade många till en dag i solen, men vad hände med den? Det blir allt disigare.

Säkrast med cykelhjälmen på om man ska skutta omkring på klippor. Klipporna ser ju ut som om vi vore i Bohuslän och hade bara fiskebodarna och stugorna varit vita hade ju även Skeppsmalen kunnat förväxlas med något bohuslänskt fiskesamhälle. Tur att de är röda så att man vet var man är.

Tillbaka till Skeppsmalen. I någon hamnbeskrivning läste jag att det var fritt fram att lägga till i hamnen, bara man kom igenom nålsögat.

Jag kan inte påstå att jag skulle ha lockats av att trä en tråd i den nålen. Då låg vi bättre i Skagshamn. Men fint, är det här.

Och allt finare blir de. Det sägs ju från början ha varit fiskarborgarna från Gävle som kom upp till Höga kusten för att fiska. Är det detta man ser i utformningen av kapellet, att det fanns mer pengar här än längre norrut?

Votivskeppet Hoppet verkar inte ha någon direkt koppling till fiskarna. Det har skänkts av en Filip Norton som växte upp i Skeppsmalen och utvandrade till USA där han gjorde karriär som affärsman.

Även idag åt vi strömmingsflundra till lunch. OK, men inte lika god som den som serverades på Kafé Lotsen. I restaurangbyggnaden fanns också denna utställning av surströmmingsburkar. Imponerande mängd varumärken det har funnits. Hur många finns egentligen idag? Jag läser att det idag finns åtta salterier. Jag blir inte klok på om alla marknadsför egna varumärken, men jag hittar följande: Bockön surströmming, Borkbo-Suringen, Erik den röde, Guldfisken, Gösta Hannels, Hållstrands surströmming, Höga Kusten, Kallax, Mannerströms surströmming, OH JÄS!, Oskars surströmming, Rovögerns surströmming, Röda Ulven, Storö och Ulvöprinsen. Det blev ju rätt många det med. Undrar hur livskraftiga alla dessa märken är idag med tanke på att det är ont om strömming.

Vi kastar loss från Skagshamn. Strax utanför passerar vi Gråklubben. Utan att skämmas för sig ligger detta läckra, moderna hus på en kobbe tillsammans med traditionella, äldre röda stugor. När jag söker mer information om den spektakulära byggnaden läser jag att det är en förfallen f d mistlursbyggnad som fått nytt liv som bastu, relax och utsiktsplattform.

Man ser vad man vill och säl vill man ju gärna se. Slobis första sälobservation visade sig vara en vattenskoter. Men, det kanske var ett tecken, för snart såg vi återigen riktiga sälar. Foto: Slobi.

Vi passerar Grisslans fiskeläge. När jag seglade längs Höga kusten sommaren 1989 blev detta så långt norrut vi kom. Vissa minnen bleknar bort, andra lever kvar som om det nästan hände igår. Minnena från Grisslan har etsat sig fast. Jag läser i min gamla loggbok att vi kom från Mjältön, att det var vackert väder, men att det var blåsigt och hade blivit kyligare. Vi sökte skydd för vinden och hoppades att hitta lä här. Jag och min då blivande fru, Lotta, seglade på Linjett 30:an Millan tillsammans med Yngve och Annika som seglade på sin Omega 28:a Eos. Vi tänkte ligga på svaj och gjorde flera försök att få fäste med ankaret. Vid en av stugorna satt en fiskare och fixade med sina nät. Utåt sett tog han ingen notis om oss, men jag minns att jag kände mig obekväm, att vi störde friden med våra ankringsförsök och vårt tjoande båtarna emellan. Kanske var det precis så, för plötsligt vände han sig om skrek till oss. – Men, för fan, lägg er vid bryggan! Om inte ordagrant, så ungefär så. Vi gjorde som han sa och la oss vid hans båthus. Jag kände att jag ville gå och tacka för hans vänlighet. Han satt med ryggen mot mig, men borde ha märkt att jag närmade mig. Det visade han dock inte det minsta tecken på. Jag framförde mitt ärende och då lossnade det fullkomligt. Han pratade och pratade och det höll aldrig på att ta slut. Det första, tvära intrycket förbyttes i vad som kändes som ett behov av att vara social. Jag fick bl a veta att han hade en betydligt yngre kvinna som han väntade barn med och som skulle komma ut senare under dagen. Det var fredagen den 28 juli, så jag antar att hon skulle komma från jobbet, emedan han kanske hade semester. På MoDo jobbade han. Till slut lyckades jag avrunda och vi fick lite tips om hur vi skulle gå och vad vi skulle se.

Nu la vi oss inte där utan på andra sidan, vid Vågön. Den här gången låg vi dock på svaj och vi fick fäste med ankaret, även om det var rejält djupt och vi kanske borde haft mer kätting ute än vad som fanns att tillgå. Vi rodde in med jollen för att ta en promenad bort till fiskeläget.

Grisslan är både namnet på själva fiskeläget och på den ö på vilken den östra delen av byn Grisslan är belägen. Vi får ta en promenad genom den vackra skogen.

Vi närmar oss och Slobi faller snabbt pladask och tycker det här är det finaste stället hon varit på under hela seglingen.

Det tar ett tag för mig att peka ut exakt vid vilket hus vi låg den gången, men där borta var det.

28 juli 1989. Foto: Yngve Svensson. Millan är den gula båten och hitom den ligger Eos. Härifrån är det sig rätt likt.

Jag tror knappast att jag hade kommit in här med min båt idag och kanske inte då heller. Det ser så lite trångt ut och faktum är ju att alla hus skjutit upp från vattenytan med en sisådär 32 cm. Landhöjningen här uppe är kraftig. Till de flesta husen har det byggts extra bryggor en trappa ner.

Jag backar i tiden. Jag minns hur det närmade sig läggdags. Vi hade druckit te tillsammans med Yngve och Annika och de hade gått över till sin båt. Vi börjar fundera på att gå ner när vi hör klamp, klamp på fördäck. Det var vår värd som var pratsugen och som bl a ville visa oss sitt båthus. Och det var en upplevelse. Innanför det rödmålade båthuset, fanns ytterligare ett båthus från 1700-talet. Han visade oss gamla fisktunnor som, om jag minns rätt, även de var från 1700-talet. De var i alla fall märkta med tillverkningsåret. Jag kunde inte förstå hur de kunde ha hållit så länge. – Det är inga problem, så länge man använder dem, fick jag förklarat för mig.

– Men, nu måste ni komma upp på en grogg. Det var vi kanske inte jättepigga på, men vi hade nog svårt att tacka nej. Och lite nyfikna var vi allt. Det kröp också fram att han var ansvarig för lagret av industrisprit på MoDo, så sprit fanns det och virke fanns det också. Inne i huset fanns nu också hans kvinna som såg helt förtvivlad ut när hennes man kom in med gäster. Det var nog ett av de rörigaste hemmen jag varit inne i och jag uppfattade det som att kvinnan blev jättestressad över detta. I all hast röjde hon undan så att vi överhuvudtaget skulle kunna få någonstans att sitta. Lotta förklarade att hon var gravid. Kvinnan var ju i samma situation och ryckte undan Lottas grogg. Jag däremot hade inga bra skäl att tacka nej och som jag minns det hällde jag i mig denna busgrogg. Vi kom i säng något senare än Yngve och Annika som var helt ovetande om våra äventyr i land. Men, vi måste ha kommit upp i bra tid ändå. Jag ser i loggboken att vi kastade loss 09:15 och kryssade mot Trysunda i 12 m/s.

Tillbaka till nutid. Det dök upp en kvinna i trädgården och jag hejade och frågade om det här huset hade gått i arv i generationer. Hon bekräftade detta. – Var du möjligen gravid för 35 år sedan? Ofin fråga, fick jag efteråt höra av Slobi, men kvinnan verkade inte ta illa upp, även om det tog ett tag för henne att komma fram till om hon faktiskt hade varit det, men jo, sa hon till slut. – Det stämmer nog. Jag berättade brottstycken från vårt besök här då och frågade om hon kom ihåg detta. – Nä, men jag kommer ju aldrig ihåg nåt å andra sidan. – Han lever fortfarande, berättade hon sedan. Han är 93 år, men han är stendöv. Annars kunde det ju ha varit kul att hämta honom, så ni fick prata med varandra, men som det är nu känns det rätt meningslöst. Hon berättade vidare att de hade haft en brand här. Båthuset brann ner, så det som står där nu är nytt. – Nej, vad tragiskt. – Ja, men vi var ändå tacksamma över att de övriga husen klarade sig. Vi tackade för oss och gick vidare.

Senare får jag höra av Yngve att det fanns en del att läsa på nätet. Örnsköldsviks Allehanda 12 maj 2002:

”GRISSLAN. Två kvinnor, mor och dotter, skadades allvarligt när en brand utbröt tidigt på lördagsmorgonen i Grisslans fiskeläge. … Tre sjöbodar, däribland en från 1700-talet och två boningshus eldhärjades. … Mamman och hennes 23-åriga dotter vaknade av att det brann i den sjöbod där de båda låg och sov på övervåningen. Under försöken att släcka elden och ta sig ut ur byggnaden brandskadades båda allvarligt. … Grisslans fiskeläge, en av skärgårdens finaste idyller, ser inte längre ut som den brukar. Och kommer heller aldrig att göra det. Även om de nedbrunna byggnaderna byggs upp igen.”

Nä, så är det nog. När jag tittar på bilder i mitt gamla fotoalbum och jämför med idag, så ser det aningen annorlunda ut. Åtminstone på Vågön ser det ut att vara fler hus, lite tätare, lite trängre. Men, det kanske är inbillning.

Jag googlar vidare och får ett namn på vår värd den gången: Rune Boman-Hanell och han tycks vara en välkänd profil:

https://www.hogakusten.com/sv/stories/grisslan

eller:

En stor del av byn Grisslan ligger på Vågön och bilden är tagen från den bro som förbinder de båda delarna av byn. Foto: Slobi.

Kapellen blir bara finare och finare. Man får anta att fisket var bra här.

Det var väldigt avkopplande att ligga vid Vågön. Vi kom hit sen eftermiddag igår och stannade här nästan två dygn. Vi slöade, jag petade lite med min blogg, Slobi lyssnade på ljudbok, vi solade och simmade in till land, Vi flyttade båten lite längre söderut i viken för att få lite mer skydd. Vindbyar upp till 14 m/s i natt, enligt prognosen.

Ska vi testa att fiska? Jag tar fram min gamla pilk och börjar rycka lite. Fisket tog dock slut när någon rackare bet av knopen till draget. Foto: Slobi.

Kanske inte så välväxta, men nog fanns det lite strömming åt oss. Och jättegott blev det med purfärska och egengjorda strömmingsflundror. Något ströbröd fanns inte ombord, men Slobi var lite uppfinningsrik och malde havregryn. Det blev strömming till lunch för tredje dagen i rad.

Solen går ner mot en suggestiv bakgrund av moln och berg som om vore det en akvarell vi beskådade.

Ännu en slappardag med bad och en roddtur med efterföljande promenad till Måviken.

Hur snett kan det bli? Men, vad gör det. Foto: Slobi.

Även denna väg ledde till Grisslan, med lite god vilja. Lite kortare och lite besvärligare visade det sig, än den väg vi följde genom skogen.

Här har man t o m satt ned stegar i vattnet för att komma tillrätta med landhöjningen.

Tja, jag vet inte. Sett här uppifrån får man ett annat perspektiv. Kanske har man trots allt inte byggt så mycket nytt.

Vi kände aldrig av de 14 m/s som gjorde att vi förflyttade oss något i vår ankringsvik, men nu blåser det allt mer och vi får god fart in mot Örnsköldsvik. Vi spanar in mot stan och försöker urskilja vad vi har framför oss. Vad är det t ex för märklig byggnad längst till höger?

I gästhamnen är det rejält blåsigt när vi ska lägga till mot någon av bryggorna, endera vid y-bom eller vid boj. Jag väljer att satsa på y-bom för att få lite stöd i den kraftiga sidvinden. Ändå inte helt trivialt. Om man ska pricka rätt mellan två båtar, krävs en del fart för att förhindra för mycket avdrift. När jag så tar sats för att gå in upptäcker Slobi plötsligt att grannbåten lagt ett spring över den tomma platsen, så det blir bara att tvärnita så gott det går och börja om lite längre ut, utan någon annan båt som skyddar mot vinden.

Jag ser mig omkring och undrar var jag hamnat. Vill jag verkligen vara här? Vi går och handlar och de första intrycken av stan gör mig inte mer positiv. Jag undrar om jag någonsin legat i en gästhamn med så mycket oroligt vatten. Under stormen Hans låg jag i Marstrand och visst kunde man tappa balansen ombord i någon vindby. Men, här kändes det nästan som om man kunde bli sjösjuk i hamn.

Nästa morgon kändes det som om vi vaknade upp någon helt annanstans. Vilken scenförändring. Den ostliga vinden hade förbytts till västliga vindar och det var kav lugnt.

Vi kompletteringshandlade och cyklade runt på stan,

Hit åkte jag rälsbuss en av årets första dagar 1977. Det går inte längre.

I och med Botniabanan byggdes ett nytt resecentrum, ett begrepp som allt mer ersätter begreppen järnvägsstation och busstation. Det är kanske bra det, så slipper man höra det nysvenska tågstation. Det relativt nya resecentrumet finns redovisat som en av Örnsköldsviks främsta sevärdheter. Säger det främst något om Örnsköldsvik eller om resecentrumet? Jag låter frågan hänga i luften och konstaterar att det i alla fall var rätt fint och väl integrerat med äldre bebyggelse.

Busstationen kanske var något överdimensionerad? Ingen rusning direkt…

Eller, hittade inte resenärerna rätt, kanske förvirras man av engelskan? Utgång, plattform, hållplats, kunde det vara något? Eller är det ballare med engelska, tillför användningen av engelskan en internationell flair? Jag kanske är elak, men jag störs av att svenskan trängs undan, när det faktiskt finns alldeles utmärkta, svenska ord.

Rätt fula hus vid hamnen. Vad kan ha legat här före deras tillkomst?

Som jag nämnde ovan bodde jag en kort tid i Umeå och dessutom en något längre tid i Skellefteå där jag även gick i första klass. På somrarna bilade vi ner till vårt sommarställe i Frösakull utanför Halmstad och det var en bilresa som hette duga. Det är ju en lång resa även idag, men då tog den säkert dubbelt så lång tid (killgissning). Om jag minns rätt var E4:an delvis belagd med s k oljegrus, den gick oftast rakt genom städer och andra tätorter, den var förhållandevis smal och bitvis krokig och så var det ju vänstertrafik. Ja, än se’n då, kanske du kan tycka. Det var ju bara det att ratten redan då satt på vänster sida, vilket ju försvårade omkörningar. Fast min mamma använde mig som spanare. Om jag gav godkänt för omkörning, satsade hon. Jag var alltså sex-sju år… Lång ingress. Vad jag ville säga var att det krävdes många stopp på vägen. Någon gång vill jag minnas att vi stoppade här, på Stadshotellet i Örnsköldsvik. Om vi fikade, åt lunch eller t o m övernattade minns jag inte, men jag vill minnas att jag såg vatten utanför fönstren. Förmodligen blickade jag ut över en helt annan miljö än den som den avtecknar sig idag, men den bilden har tyvärr försvunnit från näthinnan för länge sedan.

Kanske såg jag ut över en livlig hamn där båtar lastades och lossades. Idag är kajen öde och kranen har blivit ett byggnadsminne. I bakgrunden en hoppbacke vars avslutning går under järnvägen.

Och vad var det för konstig byggnad vi såg när vi seglade in? Hägglunds arena visar det sig. Arenan har fått bästa sjötomten. Hur tänkte man då egentligen? Vilken arena har glädje av en sjötomt? Folk vistas väl inomhus och kollar på hockey? Man tar sig för pannan. Hockey spelades även nu. Vi tittade in och hörde ljud som lät som, om inte match, så i alla fall hockeyträning. Foto: Slobi.

Vi kommer till Örnsköldsviks museum och konsthall fem minuter innan stängningsdags. Vi fick nöja oss med att njuta av den fina parken som ledde oss dit.

Vi cyklar vidare och filosoferar över vad vi värderar när vi kommer till en ny plats. För mig är det nog det visuella intrycket, byggnader, parker och vatten. Slobi uppskattar främst folkliv och uteserveringar. Och så kan vi inte låta bli att skämta om finnarna: det viktigaste är hur bra bastun är. Det är naturligtvis inte antingen eller, vi gillar båda fina byggnader och folkliv, det är nyanserna som skiljer oss åt.

Namnet på huset är Ting1. Tinget eller tingsrätten finns i betongdelen längst ner. Byggnaden utsågs av Arkitekturupproret till Sveriges fulaste nybygge 2013. Arkitekten är Gert Wingårdh. Blir man förvånad? Jag tycker det ser ut som om förebilden skulle ha varit ett barns Duplobygge, lite som om barnet inte hittat klossar i lämplig storlek eller färg och tryckt fast första bästa bit och nöjer sig med att några får sticka ut lite här och där. Betongdelen fanns tydligen sedan tidigare, så Duploklossarna sitter på ett fundament i den gamla byggnadens mitt.

Man kan ju undra på vilka meriter stadsarkitekten i Örnsköldsvik tillsattes när dessa märkliga byggnader fick uppföras. Om jag förstått det rätt är detta brandstationens gamla slangtorn som omvandlats till bostäder. Vad är då ett slangtorn, blir frågan. Jag läser att man i ett slangtorn hängde upp blöta brandslangar för att torka, på den tiden de var tillverkade av naturmaterial.

Här har man inget arv att skylla på. Uppfört från scratch, precis så här. Är Örnsköldsvik arkitekternas lekstuga?

Kyrkan ser i alla fall ut som en kyrka. Åtminstone på utsidan. Insidan kunde vi inte bedöma. Är kyrkor generellt sett mer stängda idag? Om ja, beror det på att stölderna ökat eller har vandaler gått in och förstört?

Örnsköldsvik rockar 9-10 augusti, man har sin stadsfest då. Nej ursäkta Örnsköldsvik Cityfest heter det. Varför inte löpa hela linan ut och kalla det ”Ornskoldsvik City Party”? Att använda ö är väl töntigt… Nog om det, gnällgubbe! Det är mycket folk i rörelse denna lördagskväll och stämningen är på topp. Örnsköldsvik visar upp ett annat ansikte än kvällen innan. Men, för säkerhets skull, kustbevakningen håller koll.

Och man kollar extra noga. Nykterheten kan man tänka. Här har en båt ute på redden blivit stoppad.

Nu ska jag inte gnälla mer. Här har man faktiskt byggt ett nytt fint hus. Jag är självutnämnd domare. I husets bottenplan finns två välrenommerade restauranger. I första hand hade vi blivit rekommenderad The Chef by the Sea där det dock var fullt, men hos grannen, Strandkaj Kök & Bar hade vi turen att hitta ett bord.

Vi åt jättegott och hade trevliga bordsgrannar, två unga par plus en 1 1/2-åring. De stod tålmodigt ut med att ta en bild på oss och att vi med jämna mellanrum störde dem med andra infall. En av dem berättade att han nyligen sett Foppa glida in här, utan att han såg särskilt star struck ut för det. Annat var det med oss, vi fick plötsligen bråttom till toa och försökte spana på vägen, men han verkade ha gömt sig bakom draperier i en lite avskärmad del av restaurangen. ”Star struck” – ja, nu föll jag i samma fälla 😉 Vidare berättade de att Markus Näslunds föräldrar bodde i samma hus som vi var i. Hockey, mycket hockey… Folklivet? – Jo, men det är alltid sådant här folkliv i Övik. När han såg våra tvivlande blickar, medgav han att vi faktiskt hade lyckats pricka den dag under året då det rör på sig som mest i stan.

På scenen uppträdde Thomas Stenström och det gick ju bra att stanna och lyssna en stund. Jag klättrade upp på hamnkranen, men blev strax vänligen ombedd att klättra ner igen. Foto: Slobi.

Nästa morgon var solig och stilla och vi började med att tuffa över till Lugnvik för att tömma toan. Vinden drog dock igång rätt snabbt och mot slutet av seglingen till Trysunda hade vi tagit två rev. Inte särskilt soligt längre. På kortet såg det ut som om viken i Trysunda borde erbjuda bra skydd för vindar från V-NV, men det blåste för mycket för det. Vi tog två bojar och lade dessutom ett spring mot lovart och en extra förtöjningstamp från fören. Nu kändes det tryggt, men inte helt bekvämt.

När vi kommer iland upptäcker jag att det finns både affär och vandrarhem här. Det har jag inget minne av från mitt förra besök. Affär har man haft visar det sig, men den låg nog någon annanstans: ”Man hade egen affär som från början kan ha varit privat men i varje fall senare Konsum med butiksnamnet Nätra 6. Så sent som 1957 hade man 27 medlemmar. Ön hade också telefonstation med egen växel och fem abonnenter 1932.”

Passagerarbåten som trafikerar Ulvön går även till Trysunda, åtminstone på vissa turer. Båten tutar när den kommer in i viken. Den har samma mesiga signal som min mistlur. Det går väl an på min båt, men ska inte en riktig passagerarbåt ha lite mer tyngd och bas i sin lur?

Trysunda gav ett så där intryck, En hel del hus hade eternitplattorna kvar, emedan andra hus med träfasad var i lite halvdant skick.

Eller var det höstvädret som gjorde att det kändes lite ödsligt. Förra gången jag var här minns jag Trysunda som en av höjdpunkterna på seglingen.

Hur byggde de egentligen här? Eller har huset sjunkit ner i marken?

Under tiden det kom en regnskur kunde man söka skydd i ett litet museum. Foto: Slobi.

Men oj, finaste skärgårdskapellet hittills. Vilka fina väggmålningar.

Inget ont som inte har något gott med sig. Att det var lite ödsligt och att vi var ensamma i hamnen innebar ju också att ingen behövde generas av vår morgonritual med nakendopp. Men doppen blev snabba. Det hade blivit iskallt i vattnet. Allt ytvatten måste ha blåst ut.

”Trysunda 1989” skrev vi in i den blöta betongen på vår nya toa när vi renoverade källaren i huset i Danderyd. Då, 1989, hade vi plockat fina stenar härifrån, hoppas det är preskriberat, lackerat dem så att de fick samma lyster som när de är blöta och låtit muraren sätta fast dem i väggen. Den här gången får dock stenarna ligga kvar. Eller hur var det Slobi, vad var det för stenar jag senare hittade i båten? 😉

Trysunda är en bland flera öar som blivit utsedd till Sveriges vackraste eller i alla fall Sveriges vackraste, bebodda ö. Det är Anders Källgård, författare till boken ”Sveriges öar”, som 2006 tilldelade ön denna utmärkelse.

Precis som berg ofta har en brant och en mjukt sluttande sida, har öar ofta två sidor, en hård och en mjuk. Även om det klarnat upp lite, så lockade inte stranden till strandliv just idag.

En gammal ångmaskin som användes för borrslipning. Precis som på t ex Hindersön har det bedrivits gruvdrift på Trysunda. Man gjorde två försök, i början av 1800-talet och ännu en gång i början av 1900-talet. Här fanns järnmalm som innehöll vanadin, vilket gör stålet ”starkt, segt och temperaturbeständigt”. Tveksamt tydligen om det någonsin skeppades ut någon malm.

Det är inte bara Stockholm som kan ståta med en skogskyrkogård.

Tack för oss. Nu drar vi vidare mot Ulvön. En kort seglats om ca 10 M. Successivt blir det allt trevligare väder.

Ulvön består egentligen av två öar, Norra och Södra Ulvön. Det mesta sker på den norra ön och där ligger även Ulvöhamn, det de flesta kanske associerar med Ulvön. Det finns dock fler samhällen på Norra Ulvön. Här passerar vi Norrbyn.

I Ulvöhamn ska vi träffa Tom som jag lärde känna 2017 på Janne Östermans segelbåt i Kroatien. Janne lärde jag känna som charterseglingskollega, men vi har också seglat på samma båt vid ett par tillfällen innan jag hängde med på den segling han arrangerade i Kroatien 2017. Janne är mångsysslare och har även ett förflutet som krögare på Ulvön och det var väl så Janne och Tom lärde känna varandra. Nu får jag i alla fall ett omtänksamt meddelande från Tom: ”Jag utgår från att du registrerar farledens riktning!” Tydligen en och annan som inte respekterat utmärkningen och gått på grund i det smala inloppet.

Tom dirigerade oss bort till hotellbryggan, på andra sidan samhället, där han stod och tog emot. Sju år sedan sist alltså. Inte självklart att vi hade setts igen om det inte vore för Facebook. Så, nu fick jag det sagt, alla FB-neggiga.

Tom ville gärna visa oss runt och han var engagerad i allt möjligt på ön, lotsutkiken, kapellet, museet, Surströmmingsakademin och säkert något mer. Med sina många år som sommarboende på ön hade han mycket att berätta. Egentligen var säsongen över, men han hade ett ärende upp till lotsutkiken och vi var välkomna att göra honom sällskap. – Kom hem till mig imorgon, så väntar jag på er där!

Det är verkligen växlande väder. En underbar morgon möter oss och byn visar upp sig från sin bästa sida. Jag har ju hunnit nämna nu några gånger att jag seglade här för 35 år sedan. Jag tror att mitt starkaste minne från Ulvön var när Yngve ställde sig upp på krogen här intill (till höger i bild) och till allas förvåning sjöng/deklamerade Rosen av Arne Qvick. Kommer ni ihåg den:
När man söker stunder, sorger glömma
Är det skönt att vaken gå och drömma
Glömma att lyckan flugit far sin kos
Och att du ej fick min röda ros
Ty just nu idag
Så köpte jag
En liten ros i en blomster affär
En ros röd som blod
Så att du förstod att det är dig som jag håller kär…

Vi följer Hamngatan bort för att leta oss fram till Toms hus. Jo, den heter Hamngatan. Och visst, gatan följer ju hamnen. Fast, gata och gata…

Där satt han på sin veranda och väntade på oss …

… samtidigt som han kunde hålla koll både på vad som hände på Hamngatan och på vattnet. Vilket läge!

Vi gör oss redo för att bestiga Lotsberget. Foto: Slobi.

Ännu bättre koll på vattnet hade man naturligtvis här uppe från lotshuset, där lotsarna spanade ut över havet mellan 1850 och 1967.

Tom skulle egentligen bara sätta upp en skylt, men vi fick kika in i huset som idag fungerar som museum, men egentligen var stängt. Nu var det en sådan där dag då folk var i rörelse, så trots att det var eftersäsong och egentligen var stängt kom det upp andra besökare och Tom kunde bli av med lite av det kvarvarande glasslagret. Foto: Slobi.

Vi hade ingen brådska ner. Det fanns inga båtar att spana efter, men utsikten kunde man njuta av ändå.

Ovanför Hamngatan fanns det uppenbarligen tolerans för lite andra färger än rött och vitt. Fint det här med.

Vi passerade även kyrkan på vägen ner. Den får vi titta in i sedan. Det glömde vi alldeles av.

Tom bjöd på lunch och innan dess insisterade han på lite starkt, en öl och en Gammel dansk. Jag var inte svårövertalad, men även Slobi som normalt sett undviker öl, tog för sig.

Tom hade mer på programmet han ville visa upp, men hade lite ärenden, så vi fortsatte Hamngatan bort mot affären.

Vad får vi se då? En livs levande kiosk som säljer godis och glass. Jag trodde knappt att sådana fanns längre.

När man går runt i städer brukar jag påminna mig om att även titta uppåt, det kan finnas spännande tak, torn och utsmyckningar på byggnader man går miste om annars. Här kan man istället kika rakt in hos folk, spännande för oss på gatan. Kanske inte lika spännande för dem där inne…

Netterlunds lanthandel stängdes redan 1937, men öppnade igen 1995. Som sig bör i en gammal lanthandel är det allsköns blandning av prylar och ätbart.

Lite museum är det också, en hel del skådebröd. Jag spanar efter varumärken och förpackningar jag har minnen av: Tomteskur, Andrews fruktsalt, Ergo kakao och så Perstorps ättika som ser nästan likadan ut idag.

Tom är engagerad i Ulvö kapellag och som namnet antyder finns eller fanns det i alla fall en koppling till kapellet. Då, på 1700-talet, skötte man kapellet. Idag fungerar man som lite av ett byalag plus att man ansvarar för bl a lotsstugan och museet och ordnar visningar av kapellet.

Som sagt, det var fler än vi i rörelse. Och när nu dörren stod öppen kom det även in andra som ville höra Tom berätta om kapellet. Var kapellet på Trysunda fint, så var det här ännu finare. Vilka målningar! De var från 1700-talet och kapellet byggdes redan 1622. Återigen dessa Gävlefiskare som var i farten. 1888 var kapellet nära att rivas , men det räddades tydligen av Oscar II. Vid ett besök på ön blev han så förtjust i kapellet att han skänkte 200 kronor, vilket tydligen ledde till att det fick stå kvar. Redan 1892 köpte Länsmuseet Västernorrland kapellet för 500 kronor. Det finns också ett votivskepp som hänger i Ulvö kapell som sägs vara ett av Sveriges finaste.

Ulvö museum invigdes så sent som 2015 och Tom var tydligen en av eldsjälarna till att det kom till stånd. Här ser vi det gamla kokhuset och nedanför vid vattnet finns ett båthus, nybyggt, men, i gammal stil. Foto: Slobi.

Ovanför sjöbodarna låg boningshusen, kallade kokhus, med ena gaveln längs Hamngatan. De äldsta kokhusen bestod av ett enda rum med öppen spis. Kokhuset har flyttat till sin nuvarande plats och fungerade innan museets tillkomst som Ulvöns hembygdsgård. Foto: Slobi.

I sjöboden finns utställningar som naturligtvis berättar om fisket och jordbruket på ön, om lotsarna och om den gruvdrift som även bedrivits här. Vi tittar på en film som visar hur Lubbe Nordström tar sig med motorbåt från Stockholm till Ulvön. Det var inte första gången han var här. I april 1905 kom han på skidor till Ulvöhamn där han stannade under ett halvår och skrev då de första dikterna till sin debutsamling och de första novellerna till boken Fiskare. Under eftermiddagen skulle Tom hjälpa till med ytterligare en utställningsdel till museet, om surströmming. Förutom alla andra engagemang på ön är Tom även med i Surströmmingsakademin, en relativt ny, men nobel förening som vill främja surströmmingskulturen. Det är ju premiär snart, den 15 augusti, och den 16:e skulle det bli stor fest på krogen. Idag är det den 13 augusti, så den tillställningen missade vi dessvärre. Foto: Slobi.

På en gistvall hänger man upp näten på särskilda ställningar så att de kan torka, rensas och lagas. Även denna hör till museet.

Allt är inte rött med vita knutar, inte ens på Hamngatan.

Vi gick tillbaka till båten för lite sol och, nja bad var tänkt, men nu hade algblomningen kommit även hit. På kvällen kom Tom och åt fisksoppa med oss och sedan var det dags för nya upptäckter för oss. Slobi började få hemlängtan och hon var orolig över att vi rörde oss söderut i allt för långsamt tempo. Lite kluvet uppenbarligen, för ibland ville hon stanna till lite längre på ställen som var fina, som här. Men, vi var överens om att vi behövde börja planera lite närmre för hur vår fortsatta segling skulle te sig.

Vi kastade loss före kl 9 och gick över fjärden in mot fastlandet. Framför oss ser vi Skuleberget, men vi hade siktet inställt på Skuleskogens nationalpark. Vi hade läst att man vid Veåsands camping lagt ut en flytbrygga och det verkade vara den hamn som låg bäst till i förhållande till någon av nationalparkens entréer. Ju närmre vi kommer, desto mer intensivt söker vi efter bryggan. Den fanns inte. Vi ringer och pratar med någon som inte verkar vara på plats som säger att vi kan lägga oss vid den fasta bryggan och att djupet där ska vara tillräckligt. Men, det hade kunnat gå illa. Där var det alldeles för grunt. Förmodligen hade man släpat bort flytbryggan, för utanför den fasta bryggan låg det några bojar som såg ut att sakna sin brygga. En av dem tog vi i besittning och rodde in oss själva och våra cyklar.

Det var 8 km till entré syd och det får medges att det var en rätt jobbig tur, mycket uppför på delvis nyanlagda grusvägar. Rätt tråkig sträckning dessutom. Min misstanke väcktes att den nyanlagda vägen var en slags förbifart och att den gamla, kortare vägen kanske fortfarande var farbar. Värt att kolla upp på hemvägen. I villervallan kring vår tilläggning glömde vi cykellåsen ombord, så cyklarna fick vi gömma i skogen. Skulle de finnas kvar när vi kom tillbaka?

I nationalparken var det väldigt välordnat, antingen med fina spänger eller traditionella vandringsstigar.

Den lilla forsen visade sig komma från en myr högre upp. Jag provade att dricka lite grann och det smakade friskt och gott. Måhända muttrade verkmästaren där nere över vad jag hade hällt ner, men honom nonchalerade jag. Foto: Slobi.

Vi följde en led som tog oss upp till Slåttdalsbergets topp som ligger ca 280 m över havet. I sig ingen jätteimponerande höjd, men man har fin utsikt över Höga kusten och havet. Här spanar vi bort mot bl a Ulvöarna. Skuleberget som syntes på en av bilderna ovan och som såg mer imponerande ut, är faktiskt bara 15 m högre, 295 m ö h.

Hittills hade det varit rätt snäll terräng, men nu blev det lite brantare.

Jag blev lite orolig över att Slobi skulle banga, men hon var cool.

”…och så aktar du dig för Helvetesgapet!”, sade Mattis till Ronja Rövardotter. Av någon anledning hade jag fått för mig att Ronja Rövardotter hade spelats in i Skuleskogen, Bara namnet, Skuleskogen, låter väl som taget ur en saga? Och Slåttdalsskreven ser väl ut som ett Helvetesgap? Jag är uppenbarligen inte ensam om den villfarelsen, men inget kan tydligen vara mer felaktigt. Skrevan som misstas för Slåttdalsskrevan ligger i själva verket i Dalsland i Sörknattens naturreservat vid Predikstolens utsiktsplats. Även Kungsklyftan i Fjällbacka sägs förväxlas med skrevan i Dalsland. Predikstolen kanske ni säger, den ligger väl i Norge…

Det kanske inte syns så tydligt, men där nere ligger folk och solar och badar. Inte i havet, utan i vad som idag är en insjö efter det att landhöjningen snörpt av förbindelsen med havet.

Var är alla svenskar? Jag tror säkert 95% av de vi mötte var utländska turister.

Trollporten påminner om Kjeragbolten i Lysefjorden i Norge, det där blocket man ska hoppa ut på och från vilket man ramlar ner 1000 m kanske, om man tappar balansen. Jag provade inte där och jag provade inte här heller.

Det är tillräckligt utmanande att hoppa från sten till sten på vägen ner.

Vi följde en ömsom stig, ömsom spång längs myren. Nu började det dyka upp svamp och tempot sjönk betydligt. Istället för tempo fick vi får- och brödtickor.

Vi började närma oss utgångspunkten och jag frågade alla vi mötte om de möjligen var från trakten. – Ehh, English? Till slut hittade jag ett par som i alla fall något så när kände till omgivningarna. Hur var det nu med den avstängda vägen, kan man inte cykla där? – Öhh, jo, det borde gå. Höga kusten-leden följer väl den vägen… Nu fick vi bara hoppas att cyklarna fanns kvar. Jodå!

Slobi såg mer en senväg än en genväg framför sig och var väldigt skeptisk till att pröva vad som skyltats som en återvändsgata, men till slut gav hon med sig. Att cykla via byn Käl, var både trevligare och kortare och återvändsgatan krävde inte att man vände åter.

När vi gav oss iväg i förmiddags föreslog Slobi att vi skulle ha knutit fast oss i två bojar. Jag viftade bort det som onödigt, men nu fick jag en sådan där spökbild framför mig att båt och boj skulle ha draggat, men Aquileja låg snällt kvar där vi lämnade henne. – Ahh, der Mann mit dem Segelboot, utbrast en tysk när vi kom ut på bryggan. – Dass er ein Segler ist, habe ich schon gesehen, förklarade han för sin fru, innan jag hann hälsa. När jag kom tillbaka, efter att ha rott ut Slobi, stod han kvar och var så behjälplig med att lasta jollen med cyklarna. – Vielen Dank!

Vi lämnade Veåsand för en kvällssegling till Mjältön. Det fanns lite olika alternativ att välja emellan och den populäraste viken tycktes vara Baggviken, men det verkade som om vindriktningen var den sämsta tänkbara för att ligga där, men kanske hade det gått ändå. Dessutom var det helt mörkblått utan att vi hittade någon beskrivning av hur man tog sig in. Ytterligare en vik låg på norra sidan, Norr-Aspviken.

Vårt val blev viken norr om Valmen. Ett kort ögonblick kändes det som om vi hade kommit utomlands. Sedan kom jag på att vi snarare hade kommit hem. Vi hade landförtöjt vid en klippa. Underbart. Nästan så att jag kände mig lite ovan.

Det blev en fantastisk kväll med sent kvällsdopp och solnedgång. Vi hade hamnat i paradiset.

Följande morgon var inte lika paradisisk, den började med regn. Vi ägnade oss åt matlagning, jag åt lite skrivande och Slobi åt lite gympaövningar. Efter lunch blev det bättre och vi var sugna på att komma i land för en upptäcktsfärd och promenad. Naturkartan går att ladda ned till mobilen utan kostnad, den kan jag verkligen rekommendera. Minsta stig finns med och enligt denna fanns det inga stigar just där vi låg, men väl en bit bort. Vi borde kunna leta oss dit genom skogen.

Det bästa vore väl om vi klättrade upp för berget först och sedan tog oss på tvären bortåt, tyckte jag. Att gå på tvären direkt från båten såg väldigt ogenomträngligt ut. Nu hade det ju regnat, så vi fick ju ta det försiktigt.

Under ett parti hoppade Slobi mellan mossbeklädda stenar, mossan lossnade och hon ramlade och slog sig illa. – Aj, aj, ska vi vända åter? Efter ett tag: – Nej, vi fortsätter! Vi vandrade vidare, jag först med Slobi i släptåg. Efter ytterligare en stund märkte jag att hon hamnat rejält på efterkälken, men utstötte ett saligt kvittrande. Jag kände igen signalen. Svamp! – Kom tillbaka! Lydig som jag är, vände jag tillbaka, men sladdade ner i svampsnåren. Återigen mossa som hade lossnat och flugit iväg och jag med den. Två slagna hjältar, men efter att ha rensat marken från svamp, fortsatte vi.

Efter en stund till genom näst intill ogenomtränglig terräng: – Jag hatar dig, Du är tokig Pelle! Fast egentligen är jag ännu tokigare som hänger med på dina strapatser. Snart nog hittade vi stigen. Mjältön är känd bl a för att vara Sveriges högsta ö. – Ska vi ta oss upp till toppen? Svaret var ganska förväntat: – Kommer inte på fråga!

Vi gick istället en bit bortom något som hette Sundsbodarna. Ett gäng kanotister hade strandat där nere. Hade de flytt upp på berget tro?

På vägen tillbaka dristade vi oss till att följa stranden istället.

Vad som kändes ogenomträngligt från ena hållet såg betydligt genomträngligare ut på tillbakavägen.

Tillbaka på båten reflekterade Slobi lite över våra naturupplevelser. – Det kändes stort att komma till en nationalpark. Jag imponerades över hur välordnat det var, den fina leden, det var så lättillgängligt, förutom där det blev brant. Men, där fanns ju vajern att hålla sig i. Man kunde fokusera på att njuta av det vackra. Stor skillnad mot här på Mjältön, där vi stundtals fick fokusera enbart på att ta oss fram.

Vi tog ett dopp. Slobi menade att jag måste uppsöka läkare och sy. Nu var det min tur att kontra. – Kommer aldrig på fråga! Alldeles för litet sår. Istället dök jag ner i och undersökte förbandslådan. Många sorters förband och tejper. Somliga säkert lite väl gamla, men det funkade.

Vi hade ju inte bara oss själva att ta hand om. Svampen behövde rensas.

Vi kom iväg först vid 18 och såg fram emot en härlig kvällssegling lik den kvällen innan. Det började bra med ljumma vindar och solsken, men när vi kom ungefär i höjd med Södra Ulvöns sydligaste spets möttes vi av kraftig motsjö efter den sydliga vinden som nu blåst under några dagar.

Ett nytt fenomen för mig var att vinden kunde förändras så snabbt och så kraftigt. Ska man följa med vinden på en kryss t ex, kan man behöva ändra kursen ända upp till 40 grader och det kändes som om vindbyarna utan förvarning kunde gå från noll till hundra.

Drygt halvvägs mojnade vinden och vi stod till slut bara och stampade. Då är det inte roligt att segla. Det började bli mörkt också, så seglen åkte in och ner och vi gick för motor sista biten.

Skönt att lägga till i ett idylliskt Bönhamn.

Scenförändring. Det har verkligen varit växlande väder på sistone.

Någonstans brann det. En helikopter hämtade vatten som släpptes en bit bort och det låg brandslangar på vägen. Vad det var fråga om fick vi aldrig kläm på.

Vi tog en promenad och följde en stig upp till Piskarmalberget. Jo, det står faktiskt så.

Förutom att njuta av utsikten träffade vi ett glatt gäng kvinnor som liksom jag hade pluggat i Lund. De presenterade sig som ett gäng Lufthoppor. Jag fick tillstå att jag inte hade koll på vad en Lufthoppa var för något. De berättade: – Sjukgymnastutbildningen var belägen intill Thomanders studenthem, där företrädesvis välgödda pojkar från Helsingborg bodde. Gossarna klarade inte att hoppa över skranket in till flickorna, så den övningen fick de smärta sjukgymnasterna stå för, att hoppa över till pojkarna. – Och du ser hur det gick. Här är vi nu! Den kvintessensen kan man fundera över… Foto: Lufthoppa.

Utanför en fiskebodarna röktes det fisk och fisk får alltid Slobi att gå igång. Den här gången blev det dock inget napp. Det var högst oklart om fisken var till salu och den var nog inte heller färdig än på ett tag.

Man skaffar sig rätt snart en överblick av Bönhamn, så vi vandrar tillbaka till båten för att förbereda oss för ytterligare en kort seglats, mot Häggvik.

Högbonden är tydligen Sveriges näst högst belägna fyr. Kullens fyr ligger högre. Jag har bara vaga minnen av det, men förra gången när jag var här uppe och seglade, för 35 år sedan alltså, stannade vi till och knallade upp till fyren. Det var ett antal trappsteg innan man var uppe. I år hade man stängt av för besök redan den 4 augusti då Sjöfartsverket håller på med renovering. Fyren är som synes inklädd i presenningar.

Idag hade vi en härlig segling i frisk vind, visserligen kryss, men soligt. Nu har vi precis tagit ner seglen inför passagen genom nålsögat in till Häggvik. Att det gick att passera detta nålsöga visste jag sedan förr. Var minnesbilden av Högbonden lite vag, så var minnet av passagen in och hamnen i Häggvik i alla fall något tydligare.

I fladen där Häggviks gästhamn ligger, finns även denna ö man ska runda. Här låg tidigare, typ 1900-talets början, en ångsåg. Det var nog lite mer liv och rörelse då.

Vi låg i Häggvik mellan den 16:e och 18:e augusti och det märks tydligt att säsongen börjar närma sig sitt slut. Det är lite sorgligt och onödigt egentligen, att säsongen inte är längre. Första natten fanns här en båt till plus en besättning på en båt som hade sin hemmahamn här, men som bodde i Umeå.

Välkommen till Mannaminne! Mannaminne ligger nära hamnen i Häggvik. Hade jag varit här förut eller inte? Hur mycket fanns då, för 35 år sedan? Enligt broschyren vi fick började det byggas 1980, så jo, någonting måste ju ha funnits. Kan det ha varit ett fik med tillhörande konstutställning, vi såg den gången?

Den här vyn kommer jag i alla fall ihåg. Nu har vi knallat upp för berget till det som det kallas Stortorget, varifrån man har en sagolik utsikt.

Konstnärsparet Anders och Barbro Åberg och konstnärsvännerna Lisa Carlsson och Dag Wallin uppges vara de som står bakom Mannaminne, men det mesta tyder på att det var Anders Åberg som var den tongivande kraften bakom det hela. Min enda koppling till Anders Åberg är annars att han utsmyckat tunnelbanestationen i Solna centrum, en av de finaste i mitt tycke. Men, han har tydligen haft många offentliga uppdrag som han har fått bra betalt för och som fått finansiera uppbyggnaden av hans stora livsprojekt. Uppenbarligen har det skett en kraftig expansion sedan det första spadtaget. Och, som jag noterade någonstans: Det är ju fantastiskt att det har kommit till, för det är ju helt onödigt. Någonstans berättade han att han investerat 96 MSEK i Mannaminne. Eller som han uttrycker det: – På mäklarspråk är det kanske värt 2 MSEK. Ett bra sätt att förstöra pengar.

Vad är då Mannaminne? Ett väldigt förvirrande ställe, skulle jag vilja påstå. Det är kanske därför man hittar så många epitet för anläggningen: friluftsmuseum, museianläggning, allkonstverk, kulturellt centrum… Hans vurm för tåg och spårvagnar går dock inte att ta miste på. På bilden en utrangerad vagn från Norrköping.

Anders Åberg avled 2018. Vad ville han egentligen säga med allt han sparat åt eftervärlden? Var han mest en hamster som samlade i ladorna? Inte blir man så glad över att se vad som ser ut som en skrotfärdig spårvagn eller en graffitibombad tunnelbanevagn.

Lite gladare: En av mina favoritspårvagnar, en M25:a från Göteborg. Foto: Slobi.

Vi ger oss i kast med de olika husen. Först går vi in i ett fint kustmuseum.

Sedan följer ett teknikhus som jämte en hel del intressanta prylar även ser ut att innehålla en hel del skrot. Det mesta visas utan förklaring. Jag kan dock berätta att datorn längst ner till höger är en EPPC, Ericsson Portable PC. En fantastisk maskin för sin tid (mitten av åttiotalet). Den mest avancerade varianten innehöll t o m en skrivare. Den största missen var utformningen av handtaget som var kantigt och skar in i händerna när man bar maskinen. Den var ju rätt tung… På den tiden arbetade jag som säljare på Ericsson och den ingick i mitt sortiment som Account Manager för SEB respektive Försvaret.

Kommer ni ihåg Word Perfect? Skaparna av det måste tidigt ha insett betydelsen av användarvänlighet. Stor frustration när jag runt 1990 tvingades byta till krångliga Word. Ännu idag tycker jag Word är en undermålig programvara.

Krossar Trabanten Berlinmuren? Man får hitta sin egen symbolik. Inga kommentarer från skaparna av museet om vad de ville säga.

En sugga, d v s en Volvo ur PV 800-serien som var den dominerande taxibilen eller droskan, under många år. De första bilarna började rulla 1938 och den sista rullade av bandet 1957 eller 1958. Minns att jag själv åkt i den här sortens taxi.

Ännu mer nostalgi, floppen Itera-cykeln som tillverkades i Vilhelmina. Hur tänkte egentligen skaparna av cykeln? En oklar affärsidé kanske bidrog till misslyckandet.

I Stockholm gick automatiseringen trögt. Ni minns väl förköpshäftena? Remsorna som stämplades för hand. Ute i landet var man mer van vid att låta en maskin från t ex svenska Almex ta hand om den saken. Almex var då en rätt stor aktör på världsmarknaden, men såvitt jag förstår försvann varumärket under åttiotalet då verksamheten förvärvades av ett tyskt företag, Hoeft & Wessel. Kanske en väg som ledde till att man inte dog samma sotdöd som Facit, som var alldeles för sen på bollen när elektronikutvecklingen tog fart.

En man vi träffade, framför en skulptur av ett gammalt D-lok, berättade att han träffat konstnären och precis som jag hade undrat över vad detta skulle symbolisera. Folkhemmets undergång, blev svaret. Anders Åberg hade även berättat att han tyckte att de flesta museer skapats för överklassen. Han stördes av detta och ville istället skapa något för vanliga, dödliga.

När vi nu befinner oss i Ångermanland så verkar det i alla fall naturligt med lite historia från trakten och inte minst då livet kring Ångermanälven. s/s Strömkarlen var pulsådern som trafikerade sträckan Härnösand-Sollefteå mellan 1879 och 1939. Hur många båtar idag håller ut under sextio år som passagerarfartyg? Strömkarlen har även gått in hit till Häggvik. Vi läser om hur hon fraktade kungen av Siam som hade besökt världsutställningen i Stockholm och på egen begäran ville besöka Nordingrå för att uppleva den svenska naturen. Han fick dock vända åter mot Härnösand med oförrättat ärende. Den lokale kyrkoherden menade att kungen var en hedning som man inte kunde ta emot här.

Att vara ambassadör måste vara ett varierande yrke. Den svenske ambassadören i Estland engagerades i alla fall i förvärvet av denna som det kallas spårvagn (ser ju mer ut som en verkvagn) från Tallinn, där den nu intar en central plats i Estlandshuset. Tydligen hade Anders Åbergs morfar sålt denna vagn i egenskap av säljare på ASEA.

Jag såg några filmklipp och intervjuer med Anders Åberg. – Jag vill ta världen till Mannaminne, tycker jag mig minnas att han sa vid något tillfälle. Men vadå, ta världen till Mannaminne och varför? Dunkelt uttryckt, tycker jag. Det finns ett ordspråk: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Men, vad ska jag säga, min hjärna är ju som ett Excel-ark ibland, så det kanske är jag som inte begriper mig på den typen av kreativitet som Anders Åberg var begåvad med. En fantastisk jordglob är det i alla fall och här finns t ex en modell av favelor, en norsk stavkyrka och så …

… mitt i alltihopa en bondgård från Ungern. Varför tog han hit den?

Här finns jättemånga fina föremål och en del fina utställningar, men efter några timmars rundvandring tar det stopp. Det rinner över i hjärnan och vi känner att vi inte kan ta in mer.

Slobi är lite mer förlåtande och såg det som att hans ambition kanske var att visa på mänsklighetens utveckling. Han kanske trodde att andra skulle förstå. Och så ville han göra så mycket som möjligt medan han levde, men saknade kanske resurser att förverkliga allt. De som förstår och kände honom borde ta som sin uppgift att beskriva hur han tänkte och tydliggöra den röda tråden. Om en sådan finns…

Jag kan få en hel del myggstick om att jag svär eller kan bli upprörd. Men, Slobi kan hon med. Jag har aldrig hört henne så förbannad och svära så mycket som när hon tappade balansen och körde omkull här. Hon gjorde sig nog lite illa, men mest förbannad blev hon över att brallorna gick sönder. Inte värre dock än att hon lugnade sig efter en stund så att vi kunde fortsätta mot Nordingrå för att handla.

Om man har skarpa ögon kan man se kontrasten mellan det lugna vattnet här inne på fladen och den lite mer vindpinade fjärden utanför.

Vi badade bastu och hoppade i sjön. Vi njöt av friden och den vackra miljön.

Om spindelnäten ombord blir för många är det nog ett tecken på att det är dags att röra på sig.

Även 1989 gick jag in i Berghamn. Det är spårlöst borta ur minnet. Berghamn var helt OK, men även det här besöket faller nog i glömska vad det lider. Idag gick vi in här bara för ett lunchstopp. Vi har sydliga vindar på vår väg mot Härnösand och får kryssa mot både vind och en hel del sjö.

Om man ska gå genom Härnösand behöver man passera två öppningsbara broar. Vi var framme vid 16:45 och den första bron skulle öppnas först 18:30. Vi passar på att lägga till och tömma toan. Vi pratar lite med en annan Linjettbesättning, ett par på en 33:a som varit upp till Höga kusten och vänt och som skulle vara hemma i Stockholm om en vecka. De hade ett lite tuffare tempo framför sig än vi.

Första bron är jättesmal och klaffen öppnades inte heller helt vinkelrätt så det kändes lite halvläskigt att pricka rätt i den dessutom friska vinden som rådde. Medan brovakten tog bilen till nästa bro fick vi vackert ligga och vänta i den inre bassängen. Sjökortet stämde inte med verkligheten, konstiga bommar och fyrkanter som saknades i verkligheten. Det var bara att följa utmärkningen och hoppas att djupet över det i kortet mörkblå vattnet räckte till.

Nästa broklaff var i alla fall lite bredare. Bilden togs dan därpå när vi cyklade Storgatan fram som leder över bron vi passerade dagen innan.

Man kunde lägga sig på tre olika ställen i Härnösand, norr om broarna, mitt emellan broarna eller söder om broarna. Vi lade oss söder om broarna. På så vis skulle vi få lite mer flexibilitet och inte behöva vänta på broöppning när vi skulle gå vidare. Det visade sig vara en av sommarens tristaste gästhamnar. Långt till duschar och toaletter, pågående ombyggnadsarbeten och de mest nerskitna bryggorna jag tror jag någonsin skådat. Vattenslangen på bryggan var dessutom för kort , så vi var tvungna att flytta båten för att fylla på vatten. Inte en hamn jag skulle rekommendera. Istället väljer jag att rikta kameran åt motsatt håll och blir lite gladare. En vacker gammal byggnad ligger inbäddad i grönskan. Det börjar nu också kännas höstlikt. Kvällar och morgnar är kyliga.

Vi tar en promenad upp på stan och kommer till stans paradgata, Nybrogatan. Paradgata blev den när järnvägen kom till stan 1893 och gatan utgår även idag från stationen.. Dagen innan gick vi under Nybron eller ja, det gjorde vi ju inte i bokstavlig mening. Broklaffen var uppfälld.

Härifrån ser det ju inte så smalt ut, i alla fall inte mellan brofundamenten, men med en bara delvis uppfälld klaff kändes det som om att det inte skulle mycket till för att masten skulle kunna fastna.

Tre veckor efter vår passage skulle bron stängas av för båttrafik. Bron ska bytas ut så först 2026 kan man återigen passera genom stan om man kommer vattenvägen. Norr om bron ser man förberedelser för anläggandet av en provisorisk bro.

Härnösands domkyrka. Härnösand är alltså en stiftsstad och Härnösands stift omfattar Jämtlands och Västernorrlands län. Ibland känns det mer hemtamt med landskap, men jämförelserna blir inte alltid helt enkla. Västernorrlands län omfattar hela Medelpad och större delen av Ångermanland. Några församlingar och kommuner i Ångermanland hör dock till Jämtlands respektive Västerbottens län. Jämtlands län å sin sida omfattar större delarna av landskapen Jämtland och Härjedalen. Som redan nämnts hör delar av Ångermanland till Jämtlands län, men även delar av Hälsingland hör till Jämtlands län. Hängde ni med? Foto: Slobi.

Observera regnbågsmattan. Vi får höra att den orsakade en del kontroverser när den rullades ut. Men, den ligger ändå kvar. Vi är på väg att äta lunch med f d kolleger till Slobi och på lunchrestaurangen ligger en likadan matta. Där får vi också höra att man har en likadan matta på Länsförsäkringars regionkontor. Undrar vem som började denna trend i staden.

Delar av läktarorgeln stammar från 1731, men den byggdes om helt och nyinvigdes 1975. Per Brudsten, organist: ”Orglarna i Härnösands domkyrka är oförskämt bra instrument.” Vacker är den också.

Vi åt som sagt lunch med två f d kolleger till Slobi. De förmedlade lite av stämningsläget i stan. De menade att Härnösand är en tjänstemanna- och förvaltningsstad. Förutom att Härnösand är en stiftsstad finns länsstyrelsen här med landshövdingeresidenset liksom regionhögkvarteret. Härnösand är ju en relativt liten stad. Här bor bara ca 18 500 personer i själva tätorten och befolkningsmässigt står kommunen och stampar och kollar man noga kan man t o m se en negativ utveckling av antalet invånare. Till samma stift, län och region hör Sundsvall, bara fem mil bort. Om inte en storstad, så i alla fall betydligt större med sina knappt 60 000 invånare i tätorten och en positiv befolkningsutveckling i kommunen. Jag kunde ana en viss oro över att man skulle bli av med sin status som administrativt centrum? Även Länsförsäkringar Västernorrland har sitt huvudkontor i Härnösand. Kunde jag ana att även den lokaliseringen ifrågasattes? Slobi arbetade för Länsförsäkringar i Härnösand, till och från fram till för tio år sedan och ville gå upp på kontoret och hälsa på. Efteråt konstaterade hon bl a att det var lite ödsligt. Många av medarbetarna bor tydligen i Sundsvall och skulle man bryta hemarbetet för att ta ett möte gjorde man det ofta på kontoret i Sundsvall istället. Kanske inte så lätt för lilla Härnösand att hävda sig.

När Slobi hälsade på hos Länsförsäkringar valde jag att gå på bilmuseum. Det var ett imponerande museum med många bilar man glömt att man minns (museets slogan). Trots att det öppnade så sent som 2015 säger man sig ha 300 utställda bilar (jag räknade dem inte och det förekommer lite olika uppgifter om antalet). Ska det föreställa Simon Templar som Helgonet som sitter vid ratten i den Volvo P1800 som pryder entrén? Visste ni att Jaguar nobbade förfrågan om att tillhandahålla en bil till serien Helgonet, vilket ledde till att valet istället föll på Volvo. Inte det flashigaste bilmärket för en gentlemanna-agent, kan man tycka.

Tåg är ju inte bilar. Ändå fanns det plats för detta ånglok av typen B som har tilltalsnamnet Astrid. Hon höll till på banorna här uppe, bl a på det som idag benämns Ådalsbanan. 1956 rände hon in med ett passagerartåg i ett stillastående godståg norr om Sollefteå. En godsvagn landade på lokets tak och smällen blev så hög att den hördes i hela bygden. Lokföraren sägs ha blivit döv för resten av den kvällen.

Museet uppvisar stora kast mellan flärd och funktion. Utanför museet ramlar jag över en Tjorven. Bilen som skulle rädda Kalmar Verkstad blev dock ingen succé. Det sas att brevbärarna hellre cyklade än körde Tjorven, så tillverkningen pågick bara mellan 1968 och 1971.

Väl inne i museet möttes man av lyx och flärd. Här två stycken Packard från 1935 respektive 1938.

Kolla in kylaremblemet på denna Cadillac Coupé 370A från 1931. I glas!

Jag är inte så frälst på amerikanska bilar och egentligen är jag ingen bilfantast överhuvudtaget, men charmiga, europeiska bilar från 50- och 60-talet kan få mig att falla platt. Men, ingen regel utan undantag. Den här vita, mulliga Cadillacen från 1947 skulle jag inte ha något emot att åka omkring i. Få V8:or mullrar tydligen ligga gott som motorn i denna.

En betydligt stramare Mercedes Benz 230 från 1938. Den gick som stabsbil under den tyska ockupationen av Danmark fram till 1945. Efter kriget kom den via danska staten och en trädgårdsmästare på Fyn till en av trädgårdsmästarnas anställda som så småningom tog den med sig över till Sverige. Baksätet är original och där har det suttit en och annan SS-man, får man veta.

Parallellt med alla bilar får vi följa samtida händelser i världen och Sverige. Jag hajar till över denna skylt. Var det verkligen förbjudet att sälja Coca Cola i Sverige fram till dess? Jo minsann, fram till 1953 tillät inte livsmedelslagen koffein eller fosforsyra. När detta förbud släpptes fanns Coca-Cola redan i 79 länder världen över. Det var poppis med läsk på den tiden, men trots det tog det fram till 1970-talet innan Coca Cola blev riktigt stort i Sverige. Vad skulle man med Coca-Cola till när det fanns Sockerdricka, Champis, Festis och Zingo? Minns ni förresten bioreklamen för Zingo? Försvinnande god och så tror jag de försvann upp i en luftballong drickandes Zingo. Kanske var det jojo-tävlingarna som Coca-Cola arrangerade som hjälpte till med det slutliga genombrottet. Jag minns hur man kom ut till torget vid vår skola och hade lite jippon med Coca Colas jojo. Den var i plast i st f de rustika i trä jag hade haft innan.

Var det inte en sådan här som Stig-Helmer åkte i? En trehjulig Messerschmitt i alla fall.

Den sovjetiska eliten åkte Chaika. Bilen tillverkades från 1959 ända fram till 1981. Det sägs att trafikljusen i större städer slog om till grönt när en Chaika närmade sig. Kul historia, men låter det inte som en skröna?

En DKW från 1954. Min goda uppfostran förbjuder mig att förmedla hur vi som barn utläste förkortningen DKW.

Vilken läcker färgsättning på denna bubbla från 1951. Och så cabriolet dessutom.

En kompis pappa hade en sådan här padda (Citroen). Den var en dröm att åka i. Man svävade som på små moln. Den var kanske ingen dröm att äga, sades var behäftad med en massa problem

En annan kompis pappa hade en sådan här, Mercedes 190 eller Bullmerca som den tydligen också kallades. Den fungerade ofta som lekstuga när vi låtsades köra bil. Jag undrar hur kul pappan tyckte det var.

Själva hade vi en riktig folkhemsbil, en duvblå Volvo PV 544.

Även Opel Kapitän var härlig att åka i. Man gungade fram som i ett slagskepp.

Kommer ni ihåg Harry Hot line i reklamen för Ericssons NMT-telefon? Det var också min första mobiltelefon. Fast mobil och mobil. Luren fick man installerad i kupén och den övriga lådan satt i bagagerummet. Skulle man ta den med sig fick man skruva ur lådan ur bagagerummet, montera på luren och sätta på en bärrem. Lätt som en plätt. Men, man kände sig rätt cool. Samtalskvaliteten i det gamla analoga nätet var sisådär och ibland kunde man t o m överhöra andras mobilsamtal.

Inget svenskt bilmuseum utan Saab. Den här modellen 93B från 1958 är jag rätt säker på att den luktade pyton där den for fram. Men, inte tänkte man på det som liten knodd på bilutflykt. Ofta med min kusins farmor och farfar på skånska landsbygden.

Detta är ju något helt fantastiskt. En husbil byggd runt ett motorrum från en Saab 92 och en 28-hästars tvåtaktare. Bilen underkändes tyvärr.

Det som var kul med museet var att han man hade ackompanjerat bilarna med rekvisita som tidsmässigt stämde överens med årgången på bilarna. Det kunde vara skyltdockor med tidstypiska kläder, serviser, telefoner eller som här, en handelsbod.

Snyggare barnvagn får man väl leta efter?

Det här måste vara Farmor Ankas bil, en Ford, modell N, från 1906.

Det fanns några gator med fin gammal trähusbebyggelse. t ex Långgatan och Östanbäcksgatan.

Undras hur skoförsäljningen för Walter går.

Vilket öde. Järnvägsstationen har degraderats till hamburgerrestaurang. Och Clock!? Det varumärket trodde jag saligen hade insomnat. Liket lever tydligen.

Härnösand följer mönstret. Istället för järnvägsstation heter det resecentrum. Ljust, fräscht och fint är det. Undrar om det inte var vår chef på Ericsson Information Systems, Stig Larsson, som sedan blev generaldirektör på SJ som godkände denna reform i SJ:s 100-punktsprogram på 90-talet.

Dags att gå vidare. Vi påminns om att det snart är vinter när vi passerar Vårdkasbacken, Härnösands slalombacke.

Den segelfria höjden var 20 m, så inte någon jättestor marginal för Aquileja, med antenner inkluderade når hon väl nitton meter någonting över havsytan. Vi går för motor, från Härnösand ut genom Södra sundet. Ännu en dag med sydliga vindar och vi har kanske ännu inte vaknat tillräckligt för en tight kryss.

Det skulle blåsa upp till 12 m/s idag, så jag började förbereda för två rev, men när vi kom ut ur sunder rörde vi oss knappt, så det blev bara att slå ut reven igen.

Så småningom kom dock vinden och vi fick börja om med att reva. Tanken är att passera Sundsvalls-fjärden och gå mot Galtström och Kryssarklubbens uthamn Lill-Lubban. Vi ser inte en segelbåt på hela dan.

Nostalgi-hjärna går igång igen. Då, för 35 år sedan, hade vi legat i Vindhem. Jag ser i min gamla loggbok att vi även varit inne i Spikarnas gästhamn, men att vi fick retirera då hamnen var full av militära fartyg. Någon övning på gång och vi kände oss inte alls välkomna. När vi lämnade Vindhem tidig förmiddag nästa dag var det kav lugnt. Plötsligt ser vi någon form av svallvågor på fjärden. Inga fartyg i närheten, så vad kunde de komma från. Jag minns hur vi hojtade mellan båtarna. Kunde det vara något grund här? Vi tittar oss omkring. Vad var det? Upp med kikaren! Va! Ett periskop! Det vrider sig runt och så plopp försvann det, som om de hade sett att vi såg dem. Jag och Yngve, på den andra båten blev höggradigt exalterade. Våra respektive tyckte vi fantiserade, att vi drabbats av någon slags pojkboksfeber om hemliga agenter eller andra liknande äventyr. Vi kom i alla fall fram till att vi måste rapportera vad vi sett. Jag hade VHF-radio på min båt och kallade upp Härnösands radio och där kopplade man vidare till marinkommandot. Man förhörde sig om vart vi var på väg och meddelade att någon från Säpo skulle möta upp där. Vad vi inte anade var att media lyssnade på VHF:en. Någon minut efter samtalet med marinkommandot blev vi uppringda av Mittnytt, Sundsvalls tidning och kanske någon mer tidning. Vi kände oss nog lite märkvärdiga för vi skulle först och främst prata med Säpo, minsann.

Inseglingen till Galtström och Lill-Lubban krävde höggradig koncentration. Det skummade lite överallt tyckte vi. Kajen vid Galtström var både tom och såg helt ny ut, men vi skulle ju inte ligga där, utan gled förbi ett stycke till innan vi tog ner seglen och gick in mot bryggan vid Lill-Lubban som också var helt tom.

Annat var det vid förra besöket, den 3 augusti 1989. Då möttes vi av ett pressuppbåd och en Säpo-agent som skulle hålla förhör med oss. Efter utfört värv kliver han iland, iförd lackskor och med moderiktig attaché-portfölj. Innan han går ber han oss att inte släppa för mycket till pressen. Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.

Var det en u-båt? Ingen som vet. Inte vi i alla fall. Efter några dagar hävdade marinen att de efter en analys kommit fram till att vi sett ett sjömärke på drift. Några andra seglare hävdade att de sett en stock flyta omkring och att de innan de kom tillräckligt nära också trott att detta var ett periskop. Det vi vet i alla fall var tidningsuppgifter från Sundsvalls tidning den 5 augusti 1989: ”Ett sovjetiskt tankfartyg ankrade på fredagen utanför Sanna, på södra Brämön, i sundsvallsbukten. Besättningens motiv var hårt väder. Samma ankringsplats och motiv hade ett annat sovjetiskt fartyg i tisdags. Däremellan har ubåtsobservationer gjorts i området, där KA 5 just nu genomför en militärövning.” Hårt väder var ju en märklig ursäkt. Det var kav lugnt.

Fyra unga seglare (Yngve, Pelle, Lotta och Annika), tyngda av dagens allvar. 🙂 Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.

Skriverierna pågick några dagar och någon blev uppenbarligen förbannad och ringde in till Sundsvalls tidning och presenterade sig som Per Karlbom. Tidningen hakade på: ”Irriterat vittne säker på sin sak – Jag är villig att offra min högra arm på att jag och mina vänner såg ett ubåtsperiskop utanför Junibosand. Det hävdar Per Karlbohm (bilden) som under torsdagen såg ett periskop 30 meter från den segelbåt han och hans vänner färdades i. Per Karlbohm är säker. Försvarsstaben och marinens påstående att det istället rörde sig om en sjömarkering ger inte Karlbohm mycket för. – Jag ser skillnaden på ett periskop och en sjömarkering. Marinen har inte tagit våra iakttagelser på allvar. Nästa gång jag ser ett periskop är det inte säkert att jag slår larm, säger han.”

Samma morgon som detta publicerades ringde en bekymrad man från marinen som beklagade att jag inte trodde att man tog våra uppgifter på allvar. Först fattade jag ingenting, men till slut förstod jag så mycket att jag nog fick knalla iväg till kiosken och köpa ett ex av dagens Sundsvalls tidning. Till min förfäran ser jag på håll att jag är på löpsedeln och duckar nästan när jag slänger fram betalningen. Jag läser och skäms över att folk ska tro att jag uttryckt mig på det viset. Jag blir arg och ringer upp och skäller på dem på Sundsvalls tidning. Nästa dag kom en rättelse där man beklagade sin bristande källkontroll och bad om ursäkt. Grejen är bara att man i Hudiksvall, på den tiden, läste Sundsvalls tidning på söndagarna och Hudiksvalls tidning måndag-lördag. På jobbet dan därpå hade ju ingen läst rättelsen i Sundsvalls tidning och de trodde att jag hade blivit lite galen. – Ja, men det var inte jag som sa det där. – Ja, ja… Lite kul ändå: På min namnskylt stod det inte längre ”Per Karlbom”, utan ”Periskopet”. Någon hade också snappat en spekulation om att vi kunde ha sett en säl, så ovanpå namnskylten satt en söt liten tygsäl.

Åter till nutiden. I samband med tilläggningen vid Lill-Lubban hände något. Det uppstod problem att få fatt i bojöglan och sedan lade sig bojen ner varpå motorn stannade. Hade bojen slagit i propellern? Var det därför motorn stannade? Skulle den gå igång igen? Jodå, den startade snällt. Det var rätt varmt i vattnet och sikten var bra, så när jag hoppade i kunde jag i alla fall konstatera att alla tre propellerbladen satt kvar.

Vi lånar roddbåten och ror över till Galtström. Vi hade läst om ett gammalt välbevarat bruk som skulle finnas en bit från hamnen.

Redan i hamnen möter vi ångfartyget Ophelia från 1885. Hon användes för brukets transporter av råvara till bruket: malm från Dannemora, malm från Grängesberg och Stripa som skeppades ut i Gävle och t o m malm från Utö i Stockholms skärgård. Hon hämtade kalksten från Oaxen och Slite och träkol från hamnar runt om Bottenviken. På pråmar får man anta. Men, man hade även tid för lite kul. Till midsommar lövade man en av brukets pråmar som drogs ut i Bremösundet där det bjöds på mat och dans för brukets arbetare och på hösten tog man Ophelia ut till Bremön för att plocka svamp.

Banan mellan hamnen och bruket användes främst för att transportera råvarorna som kom på pråmar in till hamnen.

Bruket var välbevarat och det var trevligt att vandra runt i en fina miljön.

Det här mötet får mig att minnas en incident på Fårö. På Fårö är det gott om lamm och lammungar. Jo, på Fårö och Gotland säger man så. Vi hade en svart mellanpudel, Tonic hette han, och det gick inte att bortse från likheten mellan Tonic och lammungar. Det tyckte tydligen även en lammunge vi stötte på en gång. Den kom fram till Tonic och såg ut som den menade att Tonic kommit på villovägar. – Kom med här, tycktes den säga. Sedan kom mamma eller pappa och redde upp situationen och särade på de två.

Vi kikade in genom fönstren till det som var kontor. Inredningen med sina gamla skrivpulpeter gav ett intryck av att tiden stått stilla.

Som förvaltare bodde man furstligt. Byggnaden är från 1830-talet. Bruket ägs sedan länge av SCA och herrgården används idag som konferensanläggning för företaget.

Nu kan vi inte drälla runt längre. Det börjar bli sent och vi har inte ätit middag och ikväll skulle vi dessutom grilla. Vi ror tillbaka och drar igång grillen som fanns i en hydda på ön. Vi blev dock inte riktigt kloka på den fasta grillen. Väldigt stort avstånd mellan kolbädden och grillgallret. Tog en evig tid att få upp värmen. Foto: Slobi.

Avfärden dagen därpå skedde redan vid halv åtta. Det ska vara 48 M till Hudiksvall, men precis som flera av de föregående dagarna blir det kryss en stor del av vägen, så loggad distans blir istället 60,2 M. Vi upptäcker att vi har betydligt snällare sjö på bogen in mot än ut från land, så bogen ut från land försöker vi tajma när vinden friskar i lite mer eller när vi vid några tillfällen fick lite sjölä. Vi hade en del sol under dagen, men när vi rundade Hölick här på bilden hade det mulnat på. Istället för sol fick vi i alla fall avsluta med fin segling resterande vägen in mot Hudiksvall. Slobi styrde in, men jag tog i vanlig ordning över när vi skulle gå in i hamn. – Men, när ska jag lära mig då? Bra fråga… Det känns som om vi borde passa på någon gång då vi är i alla fall tre ombord eller när det inte är så många andra båtar i närheten. Men, det är kul att du vill lära dig Slobi. Det är många som absolut inte vågar försöka ens. Det tog en stund innan vi förstod var vi skulle ligga, men när vi väl hittade fram togs vi emot av trevliga skottar.

Vi vaknade till en stad som visade sig från sin gladaste sida. Varför heter det för övrigt Glada Hudik? Inte krångligare tydligen än att hudikborna hade rykte om sig att vara ovanligt glada och gästfria. Där inne i det gula huset som man skymtar mellan magasinen bodde jag mellan 1988 och 1992. Fiskarstan heter området och det består av en hel del gammal bebyggelse. Vårt hus var dock ett nybygge.

Vid Kattvikskajen har staden, liksom många andra städer, begåvats med en ny sjöstad. Riktigt fint. Och detta är bara början tydligen. Staden har ambitionen att växa, läser jag.

När man pratar om sjöbodarna i Hudiksvall tror jag att man vanligtvis syftar på de röda sjöbodarna vid kanalen inne i centrum. Vad kallas då de här?

Slobi: – Ska vi inte knacka på? – Njae… – Då, gör jag det, säger hon. Jag knackar på. Ingen hemma. Kvarteret består av ett antal gathus åt tre håll och garage åt det fjärde hållet. Gården har verkligen utvecklats och de som bor här, men undantag för huset jag bodde i, har byggt till och snyggat upp. Det såg väldigt mycket trevligare ut.

Vi cyklar vidare, upp genom Fiskarstan mot centrum.

Och då kommer man till Statt. Förutom hotell ett känt dansställe alternativt ökänt raggställe. Det var i alla fall dans till levande orkester. Jag hade en kollega som berättade att de åkte från Bastuträsk till Hudik för att ”dansa”. Det är ”bara” 47 mil. Chanserna att få napp bör ha varit rätt goda då.

Hur många hotell finns det i Sverige eller i världen som har en järnväg under sig?

Jag upptäcker att en hjulmutter ramlat bort från min cykel. Hos Pers cykel (så passande) fick jag en ny hjulmutter med låsbricka monterad för 20 kr (!). Slobi frågade om de kunde rekommendera något fik. – Nya schweizeriet i den nya sjöstaden, tyckte de. Att fika där kostade lite mer än 20 kr… Och det var inte ens särskilt gott det vi åt. Gungor och karuseller.

Här har vi de sjöbodar som man vanligtvis förknippar med sjöbodarna i Hudiksvall.

Inte ens i det glada Hudik fick vi tillträde till kyrkan.

De första månaderna i Hudiksvall var jag inkvarterad i en lägenhet. Huset ser annorlunda ut idag, men det bör ha varit här på Domaregatan jag bodde.

Glada Hudik-teatern förde en rätt slumrande tillvaro när jag bodde här. Jag var nog bara där en eller två gånger. Sedan fick ju teatern ett rejält uppsving genom sin satsning på människor med någon form av funktionsnedsättning.

Nog var det gott om fåglar i Lillfjärden även när jag bodde här, men så mycket gäss som vi såg nu undrar jag om jag någonsin sett någonstans.

När jag bodde här var Storgatan den naturliga länken när vi promenerade till och från stan. Var jag hemmablind då? Allt ser så mycket finare ut än jag minns det. Slobi: – Det här är den finaste staden vi besökt under hela seglingen.

Den här farbrorn var pratsugen. Han ville bl a uppmärksamma oss på det hus han bodde i. Det var det enda röda huset i Fiskarstan. Han ville markera att det var något märkvärdigt med detta.

Vi cyklar ut till min gamla arbetsplats, Ericsson Cables. Jag var marknads- och försäljningschef för Ericssons telekabelverksamhet och här i hörnet hade jag mitt kontor. Till vänster i bild hade min chef sin parkeringsplats. Han hade ett beryktat morgonhumör och när han kom på morgnarna tittade han ofta in på mig med bister min. Hur bister den var, avgjorde om man skulle vänta med eventuella ärenden till efter lunch.

Vi kom i samspråk med en kille som arbetade med installation av fiber, tror jag, som tog sig tid att visa oss runt i den halva av den f d marknadsavdelningen som hans verksamhet nu utnyttjade. Det mesta var annorlunda, men jag kunde konstatera att i alla fall konferensrummet fortfarande hette Agön. Han tog oss även upp en våning där divisionschefen samt ekonomi- och personalavdelningen huserade då. Jag konstaterade att min dåvarande chefs rum numera innehades av en tidigare konkurrent till oss, NKT Cables. Hmm, hur kommer sig det?

Ericsson sålde verksamheten och idag ägs den av Hexatronic. När vi cyklade iväg stötte vi på en man som visade sig vara mer eller mindre samtida med mig. Han började 1990 på det som kallades isoleringen. Han tyckte Hexatronic var ett bra företag. Ett tag efter övertagandet var de bara 80 personer, men numera fick jag intrycket av att det var ungefär lika stort som när jag jobbade där, 4-500 personer. Kul! De stora produkterna menade han var hybridkabel, d v s kabel med både fiber och kopparledare, samt sjökabel . Själva fibertillverkningen har tagits över av statliga RISE som driver denna som utvecklingsverksamhet och pilotproduktion.

Spår har försvunnit från järnvägsstationen, men tågtrafiken på Ostkustbanan är desto tätare och snabbare idag. Hudiksvall verkar må bra. Människor vi pratar med nämner flera framgångsrika företag, inte minst inom hydraulik. Befolkningsutvecklingen har väl stått rätt still sedan jag bodde här, även om den klättrat lite uppåt efter en mindre dipp runt 2000-2010. Det var nog någon gång då jag var på kort besök och fick ett betydligt dystrare intryck av stan. I tätorten bor idag ca 16 500 personer.

Själva tar vi en liten paus från seglingen. Slobi vill vara med på sitt äldsta barnbarns födelsedagskalas och även träffa övriga barnbarn och jag passar på att hälsa på mitt barnbarn. Det känns ju som en evighet sedan jag träffade henne. Samtal på film som hon säger, i all ära, men IRL slår allt.

DISTANSER

Obbola – Järnäsklubb: 25,7 M
Järnäsklubb – Skagshamn: 24,3 M
Skagshamn – Vågön: 7,1 M
Vågön – Örnsköldsviks gästhamn: 11,2 M
Örnsköldsviks gästhamn – Örnsköldsvik, Lugnvik: 0,8 M
Örnsköldsvik, Lugnvik – Trysunda: 15,5 M
Trysunda – Ulvöhamn: 10,5 M
Ulvöhamn-Veåsand: 9,6 M
Veåsand – Mjältön: 5,9 M
Mjältön – Bönhamn: 13,3 M
Bönhamn – Häggvik: 14,9 M
Häggvik – Berghamn: 7,4 M
Berghamn – Härnösand norra: 17,7 M
Härnösand norra – Härnösand södra: 0,8 M
Härnösand södra – Lill-Lubban: 44,3 M
Lill-Lubban – Hudiksvall: 60,2 M

Lämna ett svar Avbryt svar