Följ Sommarsegling 2019
( 47 Followers )
X

Följ Sommarsegling 2019

E-mail : *


Stavern-Kristiansand

Med Johan Eriksson och Lars Johansson
5-15 juli
Rutt: Stavern-Nevlunghavn-Langesund-Stråholmen-Jomfruland-Kragerö-Risör-Arendal-Valöyene-Grimstad-Lillesand-Gitkilen-Torsöya-Kristiansand

Enligt somliga skulle kommande period bjuda på en av de vackraste kuststräckorna längs norska kusten. Och då har vi ju ändå inte närmat oss de spektakulära fjordarna ännu. Mina nya gastar, Johan och Lars, fick dock ingen drömstart. Gammal dyning och måttligt med vind ledde snabbt till att båda blev sjösjuka. Men, den gamla präktiga devisen ”Inget ont som inte har något gott med sig” står sig. Vi ändrade planen och gjorde en kort segling till Nevlunghavn som visade sig vara ett mysigt litet samhälle. Så småningom visade det sig att mysiga samhällen och städer var det gott om. Den ena idyllen efter den andra avlöste varandra: Langesund, Kragerö, Risör, Arendal, Grimstad, Lillesand…

Nevlunghavn och skitväder.
Hamnplatsen för oss? En i besättningen hade i alla fall vänt ut och in på sig…
Den egentliga hamnen var inte ämnad för segelbåtar.
Här och var finns dessa telefonkiosker bevarade. ”Vernet kulturminne” kan man läsa och 100 av tidigare 5000 kiosker har bevarats. Oklart dock om de fortfarande fungerar. Någon hårdvaluta att testa med hade vi inte på oss. Hur många har vi kvar i Sverige?
Lokalbefolkningen gjorde rätt och passade på att kose sig inomhus när regnet strilade ner.
Trots en massa nyanser av grått var samhällets charm uppenbar.
Dagens bästa shabby chic…
De slagna hjältarna reste sig dock snabbt och vi kastade loss i regnet och i den nu friska vinden seglade vi för bara focken till Langesund.
En tuff start bör naturligtvis avslutas på ett sätt som ger lite upprättelse för dagens incidenter, en retroaktiv ankardram – för förtöjningen i Nevlunghavn. I Langesund knöt vi fast oss utanpå en annan båt och då har man kanske inte gjort sig förtjänt av någon ankardram? Eller vad säger regelboken?
Hoppla! Tur att vi inte hade läst på att en dram motsvarar någonstans mellan 2,5-4 centiliter.
Med whiskey i benen ska det rockas. Med kamera på magen stod jag plötsligen på något som kändes som en pressläktare. På scenen stod norska Madrugada. Riktigt bra. Fast därom var besättningen inte helt överens.
Langesund by night. Redan på Koster såg vi siluetten av berg längs den norska kusten. Det överraskade mig att det var så högt redan här och det ger en särskild prägel åt landskaparet med de blånande bergen i fonden när man blickar in mot land.
Nästan anhalt var en fridfull idyll, Stråholmen. Vår favoritö sa någon. Finaste ön i den här skärgården sa en annan. P g a det ringa vattendjupet var det med viss tveksamhet vi la till utanför hamnpiren. Tidvattnet var på väg ned, men båtgrannen stack 2,25 mot mina 2,08, så så länge han höll sig flytande…
Lars var lite insnöad på nautisk litteratur och hade med sig ”Havneboka … Havnebeskrivelser för seil- og motorbåter” utgiven 1953. Det var tack vare den lockande beskrivningen i denna bok som vi kom till Stråholmen.
Om naturtyper är som språkområden, så klingade inte Stråholmen av norska. I likhet med, visade det sig senare, Jomfruholmen upplevde jag dessa båda öar som land som slitit sig loss från någon annan ände av Norden och hamnat just här i sitt sökande efter en ny hemvist.
Det kan ju kanske bli långtråkigt på en liten ö som Stråholmen, men då kan man ju alltid ta en ritt på denna häst. Väldigt kreativt. Allt utskuret ur ett däck.
En pytteby, en bit från hamnen.
Denna tjusiga fyr på Jomfruland har en, här knappt synlig, nedlagd grannfyr. Man kan dock gå upp i den nedlagda fyren och jag såg fram emot vad jag föreställde mig måste vara en betagande utsikt över ön, skärgården och havet. Inträdet var 20 NOK och kortbetalning skulle gå bra.  Men, vad konstigt, mitt kort fungerade inte. Men, mitt Norwegian-kort borde väl fungera då. Nähä, inte det heller. Vi provade totalt sex kort och tjejen i kassan började beklaga sig över att de hade haft lite problem med utländska kort. Med tanke på att de faktiskt gick ut med att de accepterade kortbetalning, kunde hon kanske tänka sig att släppa in oss ändå? – Nei, jeg har strenge ordre… En stund innan i fyr-kaféet: Kunde man kanske ta en påtår? Nei, beklager. Hrmpf. Surade en stund och funderade över om detta hade hänt om jag hade varit i Danmark.
Jag lyckades lära Johan att äta gröt, men inför den stundande cykelturen Jomfruland runt krävdes tydligen lite extra energi. Men, ost och potatis måste väl ändå vara en udda kombo?
Det finns två cyklar på Aquileja, så vi behövde en tredje och vi uppsökte därför öns cykeluthyrning. Den roligaste norrmannen hittills måste vara denna cykeluthyrare. Han inte bara var rolig och lite småslug, rätt var det var deklamerade han en dikt av Tomas Tranströmer, så vackert att han blev rörd själv och var tvungen att torka tårarna.
Kändes som om jag var på Fårö, men vi är fortfarande på Jomfruland. Även här fick poesin blomma och naturen gav upphov till följande dikt av Theodor Kittelsen: Det hvisker och synger med jublende toner. Det klinger av klokker og graater og lokker. Hvem er det som spiler paa harpen, saa tonen triller i glaede og smerte? Er det livet? Er det drömmen?
Vi trampar vidare…
Väldigt behaglig ö.
Ett med naturen. Från topp till tå.
Alla hus är inte vita (eller gjorda av stenar).
Man kanske inte förknippar Norge med sandstränder, men efter att ha varit på Lofoten vet jag bättre och blev egentligen inte överraskad. Fast, kanske lite ändå 😉 Vi är fortfarande på Jomfruland.
Om nu Jomfrulands naturspråk inte klingade så norskt, så behövde vi inte segla långt för att komma till ett helt nytt språkområde. Om det vi sett tidigare under vår seglats mer känts som dialektala skillnader jämfört med Bohuslän, men emellanåt även jämfört med Stockholms skärgård, så börjar det kännas som Norge på riktigt när vi på väg mot Kragerö närmar oss det sund som heter Kreppa.
Kreppa
Kreppa. Bäst att att stanna upp och släppa fram mötande båt. Här var det trångt och ”blått” (grunt) vatten in mot kanterna.
Kreppa
Vad har vi månne fått syn på nu?
Kreppa
På väg in mot Kragerö.
Kragerö är en fantastisk liten stad med hus som klänger på bergväggarna med utsikt över vattnet. Edvard Munch lär ha utnämnt den till ”perlen blant kystbyene” och Christian Krohg (norsk konstnär och författare) menade att ”Denne byen burde males!”.
Det började en gång i tiden som utskeppningshamn för timmer. Förmodligen var det dagens Öya som ursprungligen hette Kragerö och sedermera gav namnet till hela staden.
Utsikt från Öya.

Har vi nu plötsligen hamnat i någon Medelhavsstad? Nejdå, vi är fortfarande i Norge, i Risör eller i Den Hvite By ved Skagerrak. Staden sägs ha en av Nordens bäst bevarade trähusbebyggelser. Sämre utsikt från sittbrunnen kan man ha.
De allra flesta av de gästande båtarna låg lite utanför, i en traditionell gästhamn. Men, vi chansade och letade oss längre in och si där fanns en ledig plats.
Associationerna till Medelhavet fick även näring av vår förtöjningsplats direkt vid stadskajen. Morgonen därpå kom dessutom hamnvärdarna och delade ut ”gratis” frallor (och lakritsbåtar). Trevlig gest.
Förra året åkte jag med en bilfärja byggd helt i trä som trafikerade rutten Stubbeköping-Bogö. Inte unikt, som jag trodde. Även Norge har sin bilfärja byggd i trä. MF Öysang hade ett av sina färjelägen alldeles bredvid oss. Vi såg den även ute på sjön på väg mot en brygga som definitivt inte såg ut som om den var lämpad att släppa av de bilar den hade ombord, så hon plockade nog upp bara passagerare också. Byggd 1950 är hon i alla fall Norges äldsta träfärja som tar ombord bilar.
Vad som på utsidan förvisso såg ut som en fin träkyrka, Risör kirke, visade sig vara ännu vackrare på insidan. Vi skulle bara kika in och vips visade det sig att vi nog lite oskyldigt plankat in på en kammarmusikkonsert. Berliner Camerata var det som gästspelade vackert för oss.
Jag undrar hur det ser ut inne i ett hus som dekorerats så fint på utsidan. Jag avhöll mig dock från att knacka på.
Lars är en stolt ägare och seglare av en IOD. En hittills okänd båttyp för mig, men här fick vi syn på en och nu vet jag lite mer 🙂
Sörlandet lär ska ha Norges bästa väder och kanske bidrar det även till att man överallt möts av så många prunkande rosenrabatter. Det hade jag inte väntat mig.
Solen går ned i ryggen, bakom bergen, men vackert är det ändå.
Vist är det lite märkligt? Det är skönt att komma i hamn, men ännu skönare att få kasta loss och ge sig ut, inte minst på ett sådant här hav. Dagens mål är Arendal.
Skulla man stanna till på alla mysiga ställen skulle man ju inte komma någn vart alls. Visserligen var mottot Slow sailing, men det får finnas gränser. Så därför fick denna idyll med bebyggelse på var sin sida ett sund passeras obesiktigad,  förutom från sjösidan då. Men vi seglade eller snarare gled långsamt genom sundet så vi hann ändå insupa en liten del av atmosfären.
Ja, var var vi då? Lyngör!
Ett något bisarrt skäl till att vi fick avbryta seglandet, var detta internationella Power boat race som avhölls i Hagefjorden. Vi möttes av fartyg som beordrade oss att upphöra med vårt planlösa kryssande och ta ner seglen och gå så nära land det bara gick. Jo, jo, inte ville man få en sådan här i häcken.
Arendal gav ett väldigt trevligt intryck med vita hus som klättrade upp på bergen. Börjar det kännas igen? Men, något är annorlunda. Plötsligt fick jag en illusion av ett San Fransisco i miniatyr. Långsökt? Kanske det. Här ser vi i alla fall lilla Golden Gate-bron.
Här skönjer vi kullarna i lilla San Fransisco och utanför har vi naturligtvis lilla Stilla Havet. Även temperaturen var på kaliforniska nivåer. För syns skull tog jag på mig en T-shirt när vi skulle äta middag vid åttatiden.
Man ser i och för sig många STORA trähus i Norge, men det här, det gamla rådhuset, måste väl vaa en av de pampigaste träbyggnaderna?
Inte helt ovanligt att även hus förses med dessa galjonsfigurer eller vad det nu är. Någon som vet?
Träkåkar i lilla San Fransisco. I centrum var bebyggelsen rätt blandad, nytt och gammalt. Men nyare bebyggelse fastnar liksom inte lika lätt på min lins…
Om jag minns rätt förväntade vi oss utifrån sjökortet att det skulle dyka upp en grön lysboj. Så här såg det ut i verkligheten.
Ute till havs blev det lätt lite kyligt i motvinden. Vi tog en en paus och värmde upp oss bakom Valöyene. Dess mäktiga båk vägledde oss in.
Valöyene. Egentligen är ju Norge, Norge. så varför känns det så lockande att hela tiden leta efter likheter med andra platser? Men, visst känner man igen den norska Bohusgraniten 😉
Underbar plats och relativt fritt från maneter. Jag badade, men jag hade inga badkompisar under den här etappen. Varför stannade vi inte kvar över natten?
Hamnen i Grimstad. Ytterligare en vit idyll. Börjar vi bli lite mätta?
Grimstad har ett litet sjöfartsmuseum som kanske inte var någon höjdare i sig. Men, för mig blev det en mental nostalgitripp. Grimstad är eller möjligen var, basen för Uglandrederierna som idag verkar vara en stor och välkänd koncern i Norge. Den nedre av båtarna är en modell av m/s Evita levererad 1958 av Öresundsvarvet i Landskrona till just Uglandrederierna. Min morfar var under nästan hela sitt yrkesliv verksam vid Öresundsvarvet och som jag förstått det var han även god vän med delar av familjen Ugland och även min mamma talar med värme om dem. Jag var väldigt fäst vid min morfar, Bertil Karlbom, och under min barndom var hans hem och Landskrona en central punkt i mitt liv och det var alltid spännande att få följa med till varvet. Han dog alldeles för tidigt och det slår mig att han då var 63 år gammal, lika gammal (eller ung) som jag är idag. Jag var nio då och min mamma ville flytta till Stockholm. Men, en liten del av mitt hjärta blev kvar i Landskrona.
Finurligt budskap. Ungefär som ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! ” (Robban Broberg).
Jag kanske har raljerat tillräckligt nu över norska sjömärken. Kanske sov jag under lektionerna om sjömärken när jag gick på navigationsundervisning. Men, ser inte detta sjömärke väldigt olycksbringande ut?
Öppet hav. Så vackert och så lockande att bara dra ut och se var man hamnar. Fin inramning också när telefonen ringde och det var min son Joakim. – Jag och Linnea har förlovat oss. Linnea friade… Ögonen tårades. Vi faller av in mot land.
Lillesand. Idylliskt? Absolut! Det var några som sa att vi måste bara gå hit, men nu är vi knappt mottagliga för fler småstadshamnidyller.

Det fanns dock ett skäl till för att vi gick till Lillesand, inte för partylivet som höll oss vakna in på småtimmarna, utan för att Blindleia börjar alleles i närheten.

Och vad var då detta Blindleia som alla talade om? Bara namnet sätter ju igång fantasin. Vadå blind? Har inte hittat någon förklaring till namnet.

Man tycks inte heller vara helt överens om var den startar och slutar, men en defintion är att ena änden är strax utanför Lillesand och den andra västerut, vid Ulvöya. Enligt någon av de olika definitionerna för ledens start och slut är den ca 20 km lång.

Grejen med leden var att man till stor del seglade inomskärs och då fick skydd för det stundtals vresiga havet utanför. Nu var det ju inte det som lockade oss, utan det vi hört om att det skulle vara en vacker led med trånga, spännande passager.

Kruxet för oss var att leden i öster inleds med en bro med en segelfri höjd om 19 m. Jag har alltid levt i tron att min mast sticker ca 19,5 m över vattenytan och när jag gått under broar med en seglingsfri höjd om 20 m har jag upplevt det som att, jo det gick, men det var med nöd och näppe. Tänk vad bra om jag någon gång hade kontrollmätt masten… I varvets manual uppges masthöjden till 18,5 m, men då är VHF-antennen oräknad som sticker högst upp. Och hur mycket kan jag egentligen lita på varvets uppgifter om min båt? Uppgifterna varierar dessutom i olika dokument. Ingen ordning. Deplacementet uppges i min båtmanual till 7,1 ton. Vid vägning visade sig rätt uppgift vara 8,73 ton (!). Och då är det jättemycket man ska plocka ur båten innan den vägs. Djupgåendet uppges till 1,98 m, men rätt visade sig vara 2,08 m.

Jaha, vad göra? Först var vi inställda på att skippa första delen, men ju närmre vi kom, desto tråkigare kändes det att inte få börja på Gå. Jag kanske kunde låta mig hissas upp i båtsmansstolen, så jag fick lite bättre perspektiv. Hade jag en skiftnyckel med mig upp, kunde jag ju alltid skruva bort antenen om det knep… Så fick det bli. Båtmansstolen var förberedd, men först går vi fram och nosar lite. Se på filmen hur det gick.

Efter ett fikaankare satte vi segel och seglade faktiskt genom hela Blindleia, mestadels för bidevind, så för säkerhets skull hade vi motorn standby vid några tillfällen om det skulle bli för trångt för att slå eller om vi inte hae styrfart för att genomföra ett slag.

 

Enligt vissa definitioner sträcker sig Blindleia ända hit, till Ulvöysund. men då har man även gått en del på öppet vatten och då faller ju grejen med att det var en skyddad led. Hur som haver, en väldigt vacker led var det i alla fall.
Natthamn vid Torsöya.
Enligt YR sken solen, men hur vi än spanade såg vi ingen sol. Så istället för en slappardag i vår naturhamn drog vi ut på havet för att vädra spinnakern. Den hade inte varit uppe ännu i år. Men, vi lurades av ”solursvridet” (sjöbrisen), så istället för undanvindssegling blev det mest spinnakersegling i bidevind. Långt ifrån optimalt och till slut fick vi ge upp, men jag tror Johan och Lars i alla fall var lite nöjda med att ha satt och sett den.
Så är i då framme vid denna etapps slutmål, Kristiansand, tryggt förtöjda invid en borg som vakar över oss. Ordningen är återställd. Solen skiner igen. Sommaren är ju långt ifrån över, men jag tackar ändå högre makter för det mestadels vackra vädret vi fått hittills. Det går ju inte att komma ifrån att allt känns lite lättare och blir lite vackrare med sol, blå himmel och värme.
Heter man Kristiansand bör man ju kunna ståta med en sandstrand. Lite oklart dock hur naturlig den var… Skönt att kunna relalalaxa lite 🙂

Slow sailing i all ära, men det blir ju ett myller av upplevelser och till slut blir det svårt att smälta alla intrycken. Hjärnans bandbredd räcker liksom inte riktigt till. Vad hade vi uppplevt och vad ville vi bära med oss? Vi hade en omröstning ombord och följande platser utsågs till favoriterna under denna etapp:

1) Lyngör
2) Kragerö
3) Blindleia, Stråholmen och Risör
6) Jomfruland
7) Kreppa

Sedan kom vi på att vi glömt bort Valöyerne där vi kastade långlunchankare och där var ju jättefint, så då fick Valöyene ett hedersomnämnande. Kanske hade listan sett något annorlunda ut om vi seglat österut istället. Ribban höjs allt eftersom.

En iakttagelse är att segelbåtarna tycks bli allt färre ju längre västerut vi kommer, emedan det fortfarande är gott om både stora och små motorbåtar. Egentligen lite konstigt med tanke på att sjön borde bli grövre ju längre västerut man kommer, något en segelbåt vanligtvis har lättare än en motorbåt att hantera.

Vi har även haft anledning att fundera över norrmän och seglingstraditioner. Under den här etappen har vi nog sett fler segelbåtar som gått för motor än som seglat och jag tror faktiskt inte vi sett någon norsk segelbåt som kryssat. Flera gånger har vi fått tummen upp av motorbåtsförare (!) när vi kryssat oss fram mot vinden och ska man västerut längs Sörlandet blir det mycket kryss då den förhärskande vindriktningen är sydvästligt. Man kunde ju annars tro att det mest skulle väcka irritation när motorbåtar får stanna upp och vänta när vi envist kryssat fram i trånga passager och leder. Istället har vi mötts av förvånansvärt glada vinkningar. Dårfinkar kanske de tycker.

Lars gjorde även en annan observation; nämligen att norrmännen verkar vara duktiga på att lägga till, snyggt och prydligt, utan dramatik. Hemma är det så många som klantar sig, tycker han. Kanske ligger något i det…

Tack Johan och Lars för att ni ville hänga med. Hoppas ni tar med er en massa positiva intryck.

Andhämtning och reflektion

Position: Stavern
3-5 juli
Med mig själv

Det blir ju oftast väldigt trevligt ombord och det som tidigare var bekantskaper kan utvecklas till långvarig vänskap, men det blir också rätt intensivt, så i år har jag adderat ytterligare någon dag för lite andhämtning och egentid och inte minst tid för båtmek och förberedelser för kommande etapp. Antalet punkter på att göra-listan känns konstant, när man är jättenöjd med att kunna stryka någon punkt, dyker strax en ny upp.

Känner ni igen det där förresten med den irriterande hungern som slår till när man är mitt uppe i något och inte har tid att laga mat? Såg jag inte en husvagn med Thai-mat en bit bort? Jaha, öppnade först klockan 14… Javisst ja, normännen har inte riktigt samma lunchvanor som svenskar. In på Coop då. Findus fiskgratäng, det blir bra. Först när jag skull stoppa in den i ugnen uppäckte jag vad jag hade köpt, fisk och makaroner kryddat med muskot. Findusnischad produkt för den norska marknaden? Det var inte gott…

En sådan förberedelse för kommande etapp var att få tag i ytterligare en hamnbok. Den jag hade ombord sträckte sig till Langesund och där skulle vi ju snart vara. Behovet kändes dessutom rätt akut med tanke på de norska sjökorten. Att ge sig in i områden som bara är utmärkta som vatten med 0,5-10 m djup känns som att be om att få gå på grund. Fanns Havneguiden 2 och kanske även trean i båttillbehörsbutiken i Stavern tro? – Nei, jeg hadde den nok hjemme i fjor sommer. Beklager. Det fanns en ”isenkramare” (järnhandlare) i Larvik som även hade lite båttillbehör. Kanske de hade den? OK, men nei. Någon av de tre bokhandlarna i Larvik då? Tre i lilla Larvik förresten – hur lyckas normännen hålla liv i så många bokhandlare? – Jeg kan bestille en for deg, så du kan hente den opp på tirsdag… – Tack, men vi seglar vidare på lördag. – Men, jeg ser at de har en i Porsgrunn… Sagt och gjort, jag kastade mig iväg på bussen till Larvik och därifrån med regionaltåget till Porsgrunn. 

Allt är faktiskt inte så himla dyrt i Norge. Hamnavgifterna t ex, tycker jag är rätt rimliga och jämförbara med dem i Sverige. Nu verkar det i flera hamnar gå en magisk gräns vid 40 fot, så hade jag haft en 42-fotare hade jag kanske inte låtit lika positiv. Men, att åka tåg var dyrt, elva minuters tågresa för drygt 100 SEK. Med resorna kostade mig boken nästan 950 SEK. Nautiska har jag för mig tog 699. Jag stod där och tummade på den, men tyckte den var lite dyr. Kunde man tänka sig lite rabatt om man köpte tre volymer? Nähä, inte det… Det är en förbannelse när snålheten låter sig bedras av visheten. Men, jag fick ju se Porsgrunn och kunde konstatera att det och inte heller Larvik, var mycket att se.

Och så fick jag ju åka tåg i Norge och järnvägen melan Larvik och Porsgrunn visade sig dessutom vara en nybyggd, spektakulär sträcka med tunnlar och broar där det gick undan. 250 knyck läste jag någonstans och sju miljarder hade det kostat att bygga. Med slingertåget hade det tydligen tagit trettio i st f dagens elva minuter.
Hårdvaluta

Stavern är dock rätt mysigt. Där finns en gammal fästning, Fredriksvern, och dåtidens marinbas (1700-tal). Som skydd mot havet ligger några öar och på en av dem ett citadell med en bassäng på insidan där mindre båtar kan lägga till. Idag en idyll.

Citadellöya
Minnehallen

Som svensk glömmer man lätt bort hur mycket krig har påverkat länder i vår direkta närhet.  I Norge blir man dock påmind av minnesmärken här och var över stupade och i Stavern finns ett spektakulärt monument över stupade i handelsflottan som ligger högt upp med utsikt över havet. Den gamle mannen som visade mig runt visade sig vara pensionerad sjöman och jag frågade lite försynt om vattnen utanför och utmärkningen. Jag hade undrat en del över både systematiken och inte minst underhållet av de norska sjömärkena: En del prickar såg sorgligt rostiga ut. Men, det var tydligen som det skulle. Jernstang hette de tydligen. Norge verkar för övrigt hålla sig med flera märken som jag inte tror ingår i det internationella utmärkningssystemet.

Jernstang. Ofta väl dold mot bakgrunden.
Variant på grön prick. För säkerhets skull markerad med en körriktningsvisare.

Och tidvatten? Man ska inte tro allt man läser. I Royal Cruising Club Pilotage Foundations bok ”Norway” läste jag att tidvattnet gjorde sig gällande först i  höjd med Stavanger och att man inte ens där egentligen behövde bry sig så mycket om tidvattenströmmarna. Och när jag inte hittade Fredrikstad bland tidvattentabellerna tog jag det till intäkt för att detta stämde. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att vi vid återkomsten till båten hittade den hängandes i förtöjningarna (nåja, kanske viss överdrift) och nu vet jag bättre. Visst är det tidvatten både här och i Fredrikstad. Inga dramatiska skillnader +/- 0,3 m plus lite förändringar p g a högtrycket, men det räcker för att förtöjningarna behöver anpassas när man ligger vid en kaj. Men, det är väl inget att bry sig om för the Royal Cruising Club, när man i England är van vid tidvattensskillnader på runt 10 meter…

Men, kan någon förklara den märkliga umärkningen på i alla fall de ektroniska sjökorten? Det gröna betyder här tydligen 0-0,5 meters djup. Som nämnts tidigare har grönt på papperskorten en annan innebörd; nämligen naturreservat och då på land. Ser ni också att det i flera av de göna fläckarna är små markeringar av land, vilket jag uppfattar som land som alltid, eller i alla fall i normalfalet, är synligt. I praktiken tycks dock dessa områden kunna vara undervattenssten, grunt vatten eller bränningar. Finns det någon systematik i detta som jag inte genomskådar? Det är ju lurigt när man jämför med verkligheten och letar efter en ö som inte finns.

En sista grej, sedan lägger jag ner. Ser ni att pricken i kortet är upp och ner?

Det här ett kraftigt uppförstorat utsnitt ur båtsportkortet. Det finns ju en poäng med att pricken är ritad upp och ner, för med den lilla skalan (1:50000) skulle ju symbolen för pricken dölja viktig information. Men, utan uppförstoringen var det svårt att se någonting överhuvudtaget och hur många halar fram telefonen och fotograferar av en bit av sjökortet för att sedan förstora upp bilden? Uptäcker nu ytterligare en ”finess”. Längst ned till vänster är kurvan vid blått markerad med 10 m, en bit upp ser det som om nästa kurva vid blått är markerad med fem meter. Vad ska man egentligen tro? Sensmoral: Undvik blått! Fotnot: de svenska båtportkorten har oftast en skala om 1:20000 eller 1:10000.
Av och till förhöjs njutningen när någon av dessa båtar tuffar in eller ut ur hamnen. Det lågvarviga dunket får samma effekt på mig som kuttrande duvor. Lugn och trygghet. 🙂
Tjusiga fendrar. Undrar om de skulle göra sig på Aquileja?

 

 

 

Strömstad-Stavern

Med Per Hidmark, Lise Johnsson, Filip Karlbom och Malin Karlbom,
25 juni-3 juli
Rutt: Strömstad-Edholmarna-Fredagshölet (Seilö)-Fredrikstad (Nökledypet)-Store Marnet-Lyngholmen-Krukehavn-Verdens Ende-Tallakshavn-Sperrvik-Nordbogen (Svenner)-Stavern

Till segling hör även en nödvändig grad av anpassningsförmåga. Vädret kan vara emot en och istället för att gå mot Svenners fyr, får vi vackert acceptera att ligga inblåsta idag, den 1 juli när dessa rader nedtecknas. Prognosen förutspår en medelvind på 16 m/s rätt i näsan, så ankaret har släppts i en vik i Sandefjords-fjorden som heter Sperrvik. Jag är ankarvakt och själv ombord. Onödigt visar det sig senare, då ankarspelet knappt orkar dra upp ankaret ur den tunga blåleran. Vi har hyfsat skydd för vind och sjö, men ändå rycker det och sliter och det gnäller och knakar som om vore Aquileja en gammal träbåt. Jag får en stund för mig själv och lite tid för reflektion. Den här perioden är det familjesegling, två av mina barn med sina respektive mönstrade på i Strömstad. När mina barn har det bra mår jag oftast bra jag med. Det är härligt att få vara med dem, uppleva hur de funnit sin kärlek, se hur ömsinta och kärleksfulla de två paren är mot varandra. Samtidigt kan jag känna mig lite utanför och en känsla av tomhet kommer smygande. Vad vill jag med mitt seglande? Vart vill jag hän? Vad vill jag, inte bara med denna seglats, utan livets seglats i stort? Jag får lura på det… Ruskar av mig tankarna. Min besättning kommer ombord igen och har en stor påse kantareller med sig och det blir strax fokus på mat.

Bara någon dag efter det att vi lämnade Strömstad kom värmen tillbaka. Vi hittade dessutom flera manetfria ställen och har kunnat bada och leka i vattnet. Jag har ju gnällt en del på alla maneter, men när det plötsligt kommer in två flugor i salongen slår det mig att detta var något nytt. När besvärades jag av en fluga senast och mygg, inte en enda har jag sett i år. Och ingen algblomning. Det är lite gungor och karuseller.

Efter några dagar tilltog vinden och jag fick, vad jag antar var en försmak av vad som komma skulle: mäktig sjö, svalare temperaturer och snabba kast vad gäller vindstyrkan. På väg in till Larvik upptäckte jag att stan bara hade en trång hamn med två à tre gästplatser, så målet för den här etappen blev istället Stavern där mina gastar för den här gången mönstrade av. Tack Per och Malin och Lise och Filip för härliga dagar till sjöss!

Först på plats i Strömstad var Filip och Lise som fått skjuts från Orust av morfar, 95 år (!). En charmerande ny bekantskap och dessutom en gammal seglare. Morfar ville äta lunch i salongen. Det var mer romantiskt så.
Någon timme senare dök Malin och Per upp med tåg direkt från Stockholm. Visste inte att det var möjligt att resa utan byten Stockholm-Strömstad…
Hej då Bohuslän! Kommer klipporna att vara lika vackra i Norge?
Precis på gränsen mellan Sverige och Norge, utanför Singlefjorden, blir det hög tid att hissa artighetsflagg och att flytta över klubbflaggorna till babords spridare.
Jobbigt med sjöluft.
Det första intrycket blir ofta bestående. Hoppas det gäller även detta första möte med en norrman i Norge. Jag känner mig inte helt bekväm med de norska båtsportkorten. Första bibban med båtsportkort var sprillans nytt och i sig var de  väldigt fina och färggranna, men skalan var liten och allt var ett gytter av ogenomtränglighet. Som tur är gick det ju att zooma in på plottern. Men på plottern fanns två färger utöver ”vitt vatten”, grönt och mörkblått. Senare förstod jag att grönt vatten hade 0-0,5 m djup och mörkblått vatten 0,5-10 m djup. Vi ville in genom en smal passage med blått vatten för att förtöja i en bassäng innanför och ropade till en mötande liten motorbåt för att förhöra oss om djupet. Han slängde ur sig vad om lät som en gissning, men några sekunder senare hade han vänt och gick före oss och mätte med sitt ekolod. Efter slutfört värv som lots ropade han trevlig sommar och så var han borta, men jag fångade honom på bild en stund senare.
Vi fixade den mörkblå passagen och förtöjde i Fredagshölet på Seilöya tillhörigt Ytre Hvaler Nasjonalpark. Jag hade dock inte vant mig vid att grönt på plottern inte var land utan grunt vatten och nästa dag på vägen ut skulle vi slänga lite sopor på en sopplattform som låg och guppade i hamnbassängen, strategiskt placerad precis bakom detta gröna vatten, vilket jag istället tog för ön bakom plattformen. Farten var låg, men det blir bara att ta fram spackel och slippapper igen nästa vår. Nu har jag förhoppningsvis lärt mig vad grönt betyder på plottern. Gäller bara att skilja det från grönt på sjökortet som betyder land och naturreservat. Varför göra det enkelt?
Turturduvor i Hvaler Nasjonalpark.
I Strömstad låg jag granne med en Cayenne seglad av en norsk, övervintrad, trevlig hippie. Han bjöd på öl och skrönor och handfasta tips. Vad som var skrönor respektive handfasta tips var dock lite oklart. Det var i alla fall strömt i Fredrikstad, så mycket stod klart och det bekräftades ju även av denna farledsboj i leden in mot stan. Huruvida det ”faktum” att flera båtar knäckt masten i väntan på broöppning, hör till kategorin skrönor eller ej, låter jag vara osagt. Men, en fingervisning fick jag när jag skulle lägga till. Det som i förstone verkade som en ström som skulle leda mig de sista metrarna in till kajen förbyttes plötsligt till en ström som plötsligt förde mig ut från kajen. Bara att ta ny sats. Lite som den obehagliga känsla när man får vattenplaning, att man för ett kort ögonblick helt tappar kontrollen.
Samme hippie sa sig även ha varit delaktig i att detta skut- och träbåtscenter kommit till. Mycket charmigt.
Här ger sig Fredrikstads bidrag till Tall Ships Race iväg. Ser ni det långa springet från aktern till pollaren i höjd med fören? Så långt spring har jag aldrig provat, men det borde ju ge en betydligt bättre hävstångseffekt, än det akterspring om ett par meter jag kört med. Men, det gäller ju att ha någon som samarbetar med en på bryggan då, annars blir det ju en förfärlig massa tamp som ska halas in och som kan fastna på alla möjliga ställen. Vad säger sakkunskapen?
Fredrikstad var för övrigt en jättemysig stad. Här är vi i Gamlebyen som har anor från 1500-talet. Den sägs vara Nord-Europas bäst bevarade fästningstad.
1814 satte Sverige in en avgörande attack mot Fredrikstad i kriget mot Norge när norrmännen ville göra sig kvitt Sverige. Var det månne med dessa kanoner man ville försvara sig? Fast enligt hippin blev det aldrig något rejält slag. Norge gav sig snabbt och tack vare det ska Gamlebyn ha bevarats.
Gamlebyn
Gamlebyn
Centrum i Fredrikstad är rätt modernt, men i mitt tycke ändå fint med mycket atmosfär. Visst bidrog säkert det varma vädret och allt folkliv till den bilden, men ändå…
Med de här gratisfärjorna som gick i tät trafik åkte man gratis kors och tvärs i stan.
Där ligger vi borta. Ett handfast tips från hippin, även om vi fick hålla oss utanför den kanal in i Nökledypet han tyckte vi skule gå in i.
Härligt att värmen kom tillbaka. Ljummen kväll trots sen timma. Dessutom kan man nog ana att vi ligger rätt lågt i förhållande till kajen. När vi kom tillbaka till båten hängde den nästan i förtöjningstamparna. Tidvatten redan här? Nä, först i höjd med Stavanger ska tidvattnet börja märkas. Teori och verklighet, tja, det var bara att ta ett jämfota hopp ned på däck och slacka lite på förtöjningarna.
Broöppning beställd och sanningens ögonblick. Skulle masten klara sig. Hippins varningsord kändes lite överdrivna. Bara att vända båten mot strömmen och vänta. Fast, det såg ju lite kul ut när byfärjorna emellanåt såg ut om singlande höstlöv på vattnet eller när de styrde mot en punkt som såg ut att avvika helt från själva bryggan. Långsam broöppning och ett rätt långt stopp för alla bilar bara för att vi ville igenom och detta var den första bron av tre.
Nu längtade vi till någon naturhamn och sol och bad. Platsen är Lyngholmen, fortfarande på ostsidan av Oslofjorden.
Lyckan blev fullständig när vi dessutom upptäckte att det i princip var manetfritt.
Utanför oss var det kappseglingar i både en och två och kanske fler dagar. En bit norr om oss ligger vad jag uppfattade som Norges seglarmecka, Hankö (icke att förväxla med finska Hangö). Vi tänkte oss dit först, men vi började inse att vi inte skulle hinna tillfredsställa skepparens alla önskemål, så både Hankö och Tönsberg fick ge vika för annat.
Plötsligt satt vi där i den ljumma kvällen, jag och Lise, med var sin bok. Inget konstigt med det. Det lustiga var att vi satt med var sin seglingsskildring om två kalla antipoder, Arktis och Antarktis. Känns helt OK och lite svalkande att läsa om kylan samtidigt som man är omsluten av värme. Seglingsskildringar är inte alltid de mest högtstående litterära verken, men de här två böckerna kan jag varmt rekommendera: Arktisk feber av Tobias Törnebohm och Vinterskepp av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro.
Per hade begränsad seglingserfarenhet, så Malin fick ikläda sig rollen som instruktör.


På väg mot Verdens ende i frisk vind genom grynniga vatten. Här krävdes dubbelkommando.

När man refererar till något som världens ände, eller på norska, Verdens ende, brukar det inte ge mig några sympatiska associationer. Men Verdens ende på ön Tjöme (nåbart även med bil) är väldigt vackert och trots att det är en del av en nationalpark och därmed lite tillrättalagt, är det ändå väl värt ett besök. Filip och Lise hittade några klätterklippor de ville återvända till.
Verdens ende
Verdens ende är en del av Faerder nasjonalpark och vi var lite sugna på ett lunchstopp vid fyren. Hamnbeskrivningen avrådde dock från ett besök om det inte var finväder och vinden hade ju tilltagit allt mer, så vi fick istället beundra fyren på avstånd.
Verdens ende
Detta är alltså berg, inget draperi sopm fladdrar i vinden…
Här skulle vi ut imorgon…
Verdens ende
Hmm, anar man en lite skeptisk min hos skepparen? Det är ju en fantastisk miljö vid Stauper i Tönsbergfjorden, men trångt och grynnigt, plaskigt och vindpinat. Vi får komma tillbaka en annan gång.
Fåglarna var dock helt obekymrade där de åkte rutschkana i vattenbrynet.
Även styrman var tämligen obekymrad. Kan det ha varit den gamla vurmen för…
…berg-…
…och dalbanor som väcktes till liv?
Möte med färjan från Sandefjord till Strömstad. En tripp på två och en halv timme. Vi har hittills behövt sex dagar från Strömstad för att ta oss hit. Det är väl det som kallas uppigupptäcktsfärd?
Här vid Sperrvik i Sandefjords-fjorden låg vi inblåsta en dag. Prognosticerade medelvindar på 16 m/s nästan rakt i näsan lockade oss inte ut på öppet hav. Till underhållningen bidrog badande hästar. Hade jag bara sett på Vilda Västern-filmer förut.
Mäktiga Svenner fyr. Skulle vi våga oss in? Vinden har avtagit, men hade sjön det? ”Det er ingen spök å komme sig inn i Fyrhavna når vaeret står på fra sör.” Tur vi hade tolk ombord (Filip), jag läste det som att det inte var någon fara att segla in, men enligt tolken skulle detta förstås som att det inte var något skämt att segla in. När vi kikade in i inloppet förstod vi att den senare tolkningen nog var den korrekta. Det var vågigt, det skummade och spottade och fräste och vad som var naturliga vågbrytningar och vad som var grynnor gick knappt att urskilja. Nei, takk!
Vi provade en nog så halsbrytande tur in i Rörvika väster om fyren, men även här kändes det oskyddat och trångt mellan grunden, men vi fick i alla fall lite närkontakt med fyren och fyrsamhället. Vi droppade slutligen ett lunchankare på 12 meters djup på nordsidan av Svenner, för att insupa lite av atmosfären. Men, återigen påmindes vi om hur snabbt vädret kan slå om här, vinden ökade från typ fem till tio m/s på nolltid, så det blev ett kort stopp.
På väg ut från Rörvika. Inget ställe man vill få motorstopp på.
Även denna bild är från Svenner, men när jag stod och tittade på ett motsvarande sceneri vid Verdens ende fick jag en mardrömsbild på näthinnan. En bild när Aquileja lyfts upp på en av dessa vågor och kraschar ner på klipporna. Huva. Knäppt tyckte jag först, tills jag förstod att min dotter sett samma bild framför sig. Varför tänker man så? Hjärnans varningssignaler om att ta det försiktigt?

Grebbestad-Strömstad

Med Agneta Brangmo, Madeleine Rapp och Inga Wall
19-23 juni
Rutt: Grebbestad-Sydkoster (Kyrkosund)-Edholmarna-Strömstad

Det här med gruppdynamik är ju ett kapitel för sig, har jag fått erfara och egentligen var det inte tanken att man skulle kunna mönstra på mitt under en seglingsperiod. Så, var det så klokt att låta en ny besättningsmedlem mönstra på, när vi nu redan var ett etablerat gäng? Men, jag kan gå händelserna i förväg, för som väl är visade det sig att Agneta smälte in väldigt väl.

Grebbestad då? Tja, inte värt någon omväg. Dessutom den skvalpigaste och även dyraste  (470 kr) gästhamnen hittills. Men, en välsorterad fiskaffär hade man, så vi lossade förtöjningarna med nya delikatesser ombord.

Hamnen ligger lite utanför smeten.
En art på utdöende? Fiskeaffären alltså… Här var det i alla fall lång kö redan innan man öppnade.
Men, någon brist på leverantörer tycks det ju inte finnas.

Havsstenssund. Här påstod sig en Singel- och mingelseglare stå och vinka på bryggan åt oss. – Jag tror jag ser er nu. Han gav oss diverse riktmärken, men efter ett antal kontroller på sjökortet och kontrollfrågor om geografin, tvingades han lätt förvirrat medge att han stod på bryggan på Dalarö…

Var skulle vi nu fira midsommar då? Det ursprungliga huvudalternativet, Ursholmen (inte att förväxla med Ulsholmen) i Kosterskärgården valde jag att spola. SMHI förutspådde ett tag byvindar på upp till 19 m/s, så att leta sig runt bland grynnor och skär och lita på skydd i en naturhamn i den vinden kändes inte så lockande. Bland de kvarvarande kandidaterna på kortlistan stod Resö, Ramsö, Rossöhamn och Kyrkosund på Syd-Koster. Hur det var, blev det Syd-Koster. Blåsigt och lite kylslaget, men en gullig liten hamn och en fin ö väl värd ett besök.

Ju längre norrut man kom, desto mer började norrmänen dominera. Så man fick ta vad som gavs och förtöja på lite udda vis. Kyrkosund på Syd-Koster.
Mysigt att cykla runt på Syd-Koster.
De relativt talrika kossorna på Syd-Koster fiser väl lika mycket här som annorstädes. Däremot har jag nog inte varit på någon plats med så stor andel elfordon som här.

En traditionsenlig regnskur mitt på dagen ledde till att vi satsade hårt på sill-lunchen och dissade små grodorna.

Midsommarväder på G! Grannön Nord-Koster sägs ju vara den soligaste platsen i Sverige. I alla fall bland de platser som har en mätstation. Det är ju hård konkurrens att vinna solligan, och ser man återigen i SMHI:s statistik för åren 1961-1990 så stämmer det: 1992 timmar per år, följt av Svenska Högarna, Visby, Hoburgen och Stockholm på 1916, 1882, 1880 resp. 1821 timmar per år.


Regn ute, men sol i sinne.

Se upp därnere. Äntligen blev jag av med Svart vinbärsdrickat…
Stor flaggning. Igen! Men, nu var det ju både midsommarafton och födelsedag.
En välfylld jättekateter? Nej, färskvatten från Syd-Koster! För något år sedan ägnade jag en del av midsommarafton åt att byta backventil på toan. Ingen bra tajmning. Är det något med midsomaraftnar? I dimman efter lunchen fick jag roa mig med att felsöka vad som först gav intrycket av att vara två felande vattenpumpar. Av någon till synes oförklarlig anledning tycktes de ha upphört att fungera samtidigt. Fast de lät ju. Och tankmätare visade att ena färskvattentanken var full. Hade det istället blivit stopp samtidigt i två separata vattensystem? Nä… På Aquileja har jag, utöver färskvattenpumpen, en separat pump och kran för sjövatten. Matningen till sjövattenkranen går dock att ställa om, för det fall man inte vill ha in riktigt salt saltvatten i båten. Ganska nära denna kran finns även kranen för att välja vilken av färskvattentankarna man ska tappa ur. Efter en natt med grubblerier över vattenkranars mysterier upptäckte jag att vi kört frikostigt med färskvatten i sjövattenkranen och att den ena vattentanken inte alls var full som mätaren indikerade, utan att flottören till mätaren verkade ha hängt sig. Slutet gott, allting gott. Stor lättnad. Inget behov av ytterligare felsökning eller av nya pumpar. Seglingen kunde fortsätta enligt plan.
Vid Kostersundet. På andra sidan ligger Nord-Koster dit man kan ta sig med en liten linfärja.
Kosters trädgårdar
Från toppen av Valfjäll (c:a 500 m) skymtar man Norge i horisonten. Snart är vi där.
Tur i kärlek? Fast jag tyckte de stod kvar i ”vasen” över natten. De ska väl ligga under huvudkudden?
Konstinstallation
Ett morgondopp? Tror inte det… Hur är det egentigen, har brännmaneterna ökat i antal? Jag är uppvuxen med brännmaneter i Frösakull längre ned på Västkusten, men inte kan jag minnas sådana mängder som i år eller under förra året. I Frösakull förmanade man de barn som plockade upp brännmaneterna i tron att de gjorde en välgärning. Vi som visste bättre menade att trådarna då flöt omkring och fortfarande brändes, utan att man såg var de var. Vet inte om det stämmer, men det har ändå satt sina spår. Bredvid nödraketer och -bloss har jag ett par gummerade handskar för att inte bränna mig för det fall de skulle behöva avfyras. Numera använder jag dem även när jag halar in ankarlinan som ofta är fullsmetad med brännmanettrådar. Någon som vet hur det ligger till med detta?
Efter två nätter på Syd-Koster gled vi vidare mot Strömstad, men gjorde ett långstopp vid Edholmarna för att njuta av lite av sol och ba… Nä, sol och lä fick det bli. Badkrukorna gläds åt att ha brännmaneterna att skylla på. Vi andra förargas över att de tycks följa efter i Aquilejas kölvatten.
I Strömstad var det party party, så vi kunde ju inte vara sämre.

Strömstad by sunset
Etablissemanget i bakgrunden höll oss vakna till fyra på morgonen.
Slutligen, tack Agneta,  Madeleine och Inga för trevlig samvaro, god mat och dryck, många skratt och samtalsämnen som fortfarande får mig att rodna. Agneta tog bilen hem och Madeleine och Inga vinkade jag av vid tåget.
Så fick jag lite tid för att upptäcka stan utöver hamnen och om jag jämför med mitt förra besök, kan det ha varit 2004, så fick jag ett betydligt positivare intryck av stan nu. Mer liv. Är det norrmännen och gränshandeln tro? Även om gränshandeln är väl känd, så måste den ändå upplevas för att bli riktigt begriplig. Märklig känsla att gå in på Systemet och bara höra norska röster bland kunderna. En av de mest karaktäristiska byggnaderna är nog den på bilden: stadshuset.

Wallhamn-Grebbestad

Med Madeleine Rapp och Inga Wall
14-19 juni
Rutt: Wallhamn-Stenungsund-Hälsön-Grundsund-Stora Kornö-Väderöarna (Storö)-Fjällbacka-Ulsholmen-Grebbestad

Efter några dagars båtmek i Wallhamn var det dags för att hämta upp nästa besättning, i Stenungsund. Stenungsund är enkelt att ta sig till och bra för att bunkra, men lockar inte till att stanna i längre än nödvändigt, så förtöjningarna lossades redan samma kväll. Trånga passager mellan Tjörn och Orust där jag knappt skulle vilja möta EN båt, fick mig att rysa vid tanken på att delta i kappseglingen Tjörn runt. Ett par timmar bort hittade vi en fin naturhamn, Dammudden på Hälsön mellan Tjörn och Orust.

Dammudden på Hälsön.

Någonting sa mig att vi var nära mitt första seglarläger, men av det fanns idag inga tydliga spår, så efter lite irrande valde vi att irra vidare och gick i leden runt ön Lyr mot dagens slutmål, Grundsund och passerade således pärlor såsom Mollösund och Gullholmen.

På Västkusten verkar det vara inne att ligga bredsida mot klipporna. Går inte alltid så jättebra. Jag såg en gång hur en besättning förskräckt lossade förtöjningarna när det kom svall och båten guppade upp och ner och gned sig mot klippväggen. Några minuter senare var de förtöjda på traditionellt sätt, med häckankare och fören mot berget.
Ibland består charmen av att det ser lite stökigt ut. Här passerar vi färjeläget för linfärjan över från Orust till Lyr.
Grundsund gör sig rätt bra i grådis…
Mera grådis…
Grundsund
Grundsund
Grundsund
Shabby chic?
Grundsunds kyrka. Skulle inte allmogen hållas vaken genom att sitta på hårda träbänkar? Kanske stod fiskare över sådant? Här satt man i alla fall bekvämt…

Idyllerna ligger tätt i Bohuslän och distanserna blev ibland väldigt korta och nästa dag loggade vi knappt 7 M till Stora Kornö, så vi levde flera gånger upp till mitt motto ”Slow sailing”. Och en ö med både en genuin miljö och vacker natur såsom Stora Kornö bör man inte segla förbi.

Hamnen Stora Kornö.
Hamnkvarteren…
Ingen samling vid pumpen…
Stora Kornö
Stora Kornö
En obetydlig insats för miljön, men en ögonöppnare. Visst kan man se lite skräp här och var, men när man verkligen börjar fokusera på att leta efter skräp upptäcker man att det finns hur mycket som helst. Stora Kornö hör till Lysekils kommun och kommunen har placerat ut en sk självstädarstation, sopsäckar och så en liten hage där man kunde placera sin säck med strandfynden. Jag tyckte först säcken såg enorm ut, men den var inte svår att fylla med skräp.
Stora Kornö
Ursäkta oss att vi stör. Får vi komma förbi?
På väg norrut passerar man Bohus Malmön, Kungshamn och Smögen. Nästan som om vi var i land när vi passerade Kungshamn. Nådde ändå inte riktigt med handen…
Vart är vi på väg?
Jo, till Väderöarna. Den märkliga siluetten är den f d lotsutkiken.

Det var alltså dags för denna etapps förväntade höjdpunkt: Väderöarna. Med viss oro hade vi läst att det var vaktavlösning där klockan 10. Då kördes gästande båtar bort och kom man senare skulle man inte räkna med att få plats. Klockan 10 hade vi inte ens hunnit lämna Stora Kornö. Men, vad fasen, nu skulle vi ju dra nytta av att segla före högsäsong, så nog skulle vi väl få plats… Eller? Men, varför är inseglingen i bohusländska hamnar så ofta så trång? Och så lågvatten på det… Inga, med viss bävan i rösten: – Ska vi in i det hålet? Med rejäl medvind och en bön till högre makter kastade vi oss in i hamnen, smekte de förtöjda båtarna om babord och vad som fanns på styrbord ville man egentligen inte se. Värre än Christiansö fortsatte Inga som var med för två år sedan när vi i kraftig sidvind skulle pricka hålet in mot den öns hamn. Plats? Jodå, precis som det av någon anleding var gott om plats på Christiansö den gången, verkade det finnas plats för oss i Väderöarnas hamn. Men, vad nu? Efter att ha lyckats snurra upp båten mot vinden upptäckte vi att djupet inte räckte till vid bryggan. Efter en rådig besättningsinsats förhalade vi dock båten till hamnens paradplats. Där har jag legat bra i stormvindar påpekade öns lotsutkiksvän-nörd (hans eget epitet). Kuriosa: Fram till för något år sedan hade man tydligen underhållit en tavla med antalet grundstötningar, tills även Göteborgshumorn kom på att det kanske inte var så himla kul. Höjdpunkt? Absolut. Vi sjöng en hel del ombord och här kom sången ”Här är gudagott att vara” upp för första gången.

Efter viss möda låg vi väl förtöjda så långt in man kunde komma.
Man kan möjligen ana hur smalt inloppet är, och kanske kan man även ana hur grunt det är på styrbordssidan när man kommer in.
Från Storö
Storö
Från Storö
Så sammetslent och ändå så hårt. Så det kan bli…
Ja, på vilken ö ligger egentligen byn och värdshuset, Storö eller Ramnö?
Värdshuset har öppet året runt. Undrar hur många som tar sig ut hit i november eller januari.
Här var det inte svårt att följa denna uppmaning.
Lotsutkiken står i alla fall på Ramnö. Ingen vacker historia. Jag tyckte jag hade bra utsikt där jag stod, men vilken skillnad att ta några steg till uppför trappan. Även här (jämför Vinga) vårdas den gamla lotsplatsen av dess vänner, d v s mycket friviliga insatser.
Öppet hav så långt ögat når och utsatt för vind och sjö. Vi hade både mycket vind och sol på Väderöarna. På Västkusten blåser det ju mest från väst till sydväst och enligt statistik från SMHI 1961-1990, finns det ingen blåsigare plats i Sverige än Väderöarna, i genomsnitt över året blåser det 8,1 m/s. Blåsigast är det i november, i snitt 9,5 m/s. 2011 lär en våg strax sydväst om Väderöarna ha uppmätts till 13,9 m (!). Väderöarna sägs också vara en av de platser i Sverige som har flest soltimmar, men jag hittar ingen statistik som bekräftar det.
Precis som jag, kanske ni trodde att outsourcing var ett relativt nytt fenomen. Bilden på väggen är tagen ungefär från platsen där jag stod och visar telefonväxeln i Fjällbacka, outsourcad till Väderöarna. Det ringde ju inte så mycket så nog hade lotsarna tid att koppla lite samtal. Fick abonnenterna vänta på sina samtal medan lotsen var ute på upprag tro?
Från sittbrunnen.

Lite dålig fantasi kanske, men samma sång, Här är gudagott att vara, upprepades kvällen därpå när vi efter några timmars snedseglande landade på Ulsholmen och upplevde en magisk kväll med vin, havskräftor och räkor inhandlade i Fjällbacka. Efter en lugn natt och efterföljande dag med sol och bad var målet Grebbestad där vi skulle få förstärkning.

Känslan som Ulsholmen förmedlade var tio gånger bättre än vad denna bild förmedlar.
Ulsholmen

Läsö-Wallhamn

Med Charlotta Lind
3-9 juni
Rutt: Österby havn (Läsö)-Vrångö-Tistlarna-Styrsö (Tjälmen)-Vinga-Öckerö-Utkäften (Klåverön)-Åstol-Wallhamn

Vad härligt det är med intryck som ger avtryck. Så där så att man känner sig glad i själen, nästan lite lyckorusig. Den här gången var det inte främst Danmark, Läsö i det här fallet, som gav de största avtrycken, utan Göteborgs södra och norra skärgård. Vi hade säkert fått ett annat intryck av Läsö om vi hade kunnat njuta av sol och bad på de fina stränderna, men nu var det lite för svalt och solfattigt för det. Kanske var förväntningarna på de Göteborgsnära farvattnen inte så högt ställda. Jag hade ju upplevt hur flera göteborgare frynt lite på näsan åt denna del av kusten. Desto roligare då att få uppleva både härlig segling och vackra miljöer. Och så alla ljudintryck, näktergalen och alla hoande gökar och sälarna som så nyfiket spanade in oss. De absoluta höjdpunkterna för mig var Tistlarna och Vinga. Mäktigt också att ligga i naturhamnar öppna mot väst och ha hela Västerhavet i fonden. Väder och vind? Vi hade väl i stort sett allt förutom hagel, åska och storm. Tack Charlotta för trevligt sällskap, guidning och gott sjömanskap!

 

Aquileja har fått ett turboaggregat, en Code 0. Premiär på överfarten från Läsö till Sverige. Kul segel som ökade farten rejält. 🙂
Tistlarna. Smaka på namnet! Ogästvänligt så det förslår när inte vädergudarna vill vara med en. Men, ack så lockande. Den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård, ville jag ju inte missa. Jag har förstått på många seglande göteborgare att det är många som inte varit där. Men, tanken att ligga över natt efter överseglingen från Danmark fick vi avskriva, blöta klippor och en oförmånlig väderprognos talade sitt tydliga språk.
Vi snurrade runt lite längre in och kikade på alternativa naturhamnar, Kungsö och Fjordholmarna, men båda alternativen kändes rätt utsatta, så istället hamnade vi i Vrångös gästhamn.
Vrångö visade sig vara en en alldeles charmant ö. Många göteborgare tycks dissa allt söder om Marstrand. Obegripligt tycker jag och Vrångö var första exemplet på vilka trevliga öar det finns även söder om Bohuslän.
Även om Vrångö var en slags villaförort till Göteborg saknades inte idyll som får en att tänka på fiskelägena längre norrut.
Kanske är det här man borde ha bott? Folk pendlar in till Göteborg och vardagar räknade jag till över 30 båtförbidelser till Saltholmen. Man kan t o m röja runt i stan och ändå komma hem med nattbåten.
Ursäkta att vi stör. Vi kom visst lite väl nära upptäckte vi efteråt. Skäms…
Men, här skulle man ju vilja vara… Så plötsligen var vädergudarna med oss och vi kunde gå till Tistlarna. Ingen nackdel att ha en mindre båt här, då hade man haft fler tilläggningsmöjligheter. Vi klarade oss, men en tysk båt som kom lite senare bankade på grund.
Inte heller Charlotta som har seglat i Göteborg under en herrans massa år hade tagit sig till Tistlarna förut: – Idag skulle jag inte vija vara någon annanstans på hela jorden utom just här. Jag kan bara instämma.
Tistlarna har varit både fyr- och lotsplats, men bebos nu främst av fåglar.
Inte undra på att vi tyckte invånarna på ön lät upprörda över vår framfört.
Violer, violer överallt violer… Hmm, lät det som knyckt från ett fotbollsreferat?
– Vad flaggar ni för? Firar ni nå’t? Vilken dum fråga, förstod vi. En av de få mänskliga invånarna sträckte bara upp händerna i luften och pekade på den blå himlen. En anledning så god om någon att fira 🙂
Vi stötte på några biologer utsända av Göteborgs stad som gjorde en inventering av den allt mer sällsynta strandpaddan. De hade lite olika teorier om det var minkarnas, ormarnas eller någon hemsk sjukdom som hade decimerat beståndet och begränsat det till några få öar. Men, här verkar de trivas. Gröna och fina blir de tydligen när de lagt yngeltiden bakom sig.
Årets första dopp i havet avklarat (13,5 grader). Men, längre fram ökade temperaturen snabbt och på Vinga var temperaturen uppe i 18 grader och vi tappade till slut räkningen på antal dopp.
Vindprognosen gjorde att vi lämnade Tistlarna i kvällningen och vi snirklade oss fram i vackra leder och förbi öar som Donsö och Styrsö. Här går vi i en trång led mellan Lilla och Stora Rävholmen och siktar Vinga i horisonten.
Det sägs ju ”alltid” blåsa från väst på Väskusten, men i natt förutspåddes ostliga vindar och vi hittade en Kryssaklubbsboj i en flad på Styrsös västsida. Tack SXK! Vad mäktigt att ligga i en naturhamn granne med Västerhavet.
Förutom Läsö och Tistlarna var ju Vinga ett av de planerade höjdpunkterna på denna segling. Men, skulle vi få plats med våra fyrtio fot? Det var ju Sveriges nationaldag och många ville väl ge sig ut i ett fina vädret… Och så var det ju så strömt… Charlotta som är engagerad i Vingas vänner och jobbat på Vinga piggade upp med historier om båtar som bara svoshat igenom sundet utan att få stopp på båten och så var det ju det där grundet på andra sidan hamnen. Inte utan att jag stod på tå när vi närmade oss inloppet. Allt gick väl och vi fick paradplatsen 🙂
Vinga känns lätt igen på sin ståtliga fyr och båk. Båken innhåller bl a en fotoutställning om livet under ytan. Jag hade ingen aning om vilka märkliga och färggranna djur som finns där nere. För snarare tankarna till korallrev i varma vatten. Efter det att fyren avbemannades, ledde ett upprop om förfallet på Vinga till att Vinga vänner bildades, som idag förvaltar mycket av ön.
Finbesök ombord på Aquileja. Birgitta, Marie och syster Blenda från Vingas vänner gläder oss med roliga historier.
Stor flaggning på Sveriges nationaldag. Senare fick vi grannar som hjälpte oss att sjunga nationalsången. Men, får man svära i kyrkan? Borde inte texten förnyas? Kanske inte var en så dum idé med Öppna landskap?
På guidad tur med syster Blenda. Här växte Evert Taube upp fram tills han var i trettonårsåldern – om jag nu minns rätt. Pappan var ju fyrmästare på Vinga. Några år senare gick han ju, som bekant, till sjöss. Det sägs att han fick inspirationen till Flickan från Havanna från en flicka på locket till en cigarrlåda som flöt iland på stranden på Vinga. Annars är det tydligen inte så mycket av hans visskatt som stammar rån Vinga, men telegrafisterna på Vinga fascinerade honom och av det blev det Telegrafisten Anton Hanssons vals. Delar av huset är idag ett litet spännande museum.
Trots vad som ser utsom en synnerligen stadig konstruktion med porfyrsten känns det som det som det svajar när man var högst upp i Vingas fyr. Utsikten? Bilden talar för sig själv.
Vinga är ju Göteborgs yttersta utpost och i diset skymtar storstan och hamnen.
Den här fina segelekan tänkte svosha rakt igenom sundet vid Vinga, men med strömmen blev det tvärnit i höjd med vår akterspegel. Efter en stunds paus på ön fick de vackert vända tilbaka.
Vi landade kort på Öckerö för lite bunkring och är man på Västkusten måste man ju gå till feskeaffären.
Inte Götaverken direkt, ribban har sänkts rejält efter varvskrisen för många år sedan, men Öckerö visade sig i alla fall vara en inte helt obetydlig varvsö. Här får Gladan och Falken lite kärlek.
Ja, var är vi nu, Hälsö, Rörö…? Den ena idyllen efter den andra på E6:an upp mot Marstrand avlöser varandra. Funderar över varför många av öarna i norra skärgården är anslutna till Hisingen med bilfärjor, emedan öarna i södra skärgården fått nöja sig med passagerarbåtar. Fast som besökande turist, kan jag ju föredra de bilfria öarna.
Säsongspremiär för bergskilarna. Övernattning i naturhamnen med det fantasieggande namnet Utkäften, på Klåverön söder om Marstrand. Vad kan ha givit upphov till det namnet? Var det någon som fick på käften eller är det bara en illustration av att det är ett gap ut mot havet? Återigen, mäktigt att ha hela havet utanför knuten. När vinden antog i styrka på morgonkvisten visade sig hamnen dock inte vara riktigt så skyddad som hamnbeskrivningen antydde. Vi lade oss på svaj istället, men si, när ankaret skulle upp var ankarspelet helt dött. Endast reläets klick hördes. Så, det vara bara att hiva upp drygt 20 m kätting för hand i den tilltagande vinden. Puh!
Nåja, innan morgonens vedermödor han vi njuta av en underbar kväll. Carlstens fästning på Marstrand syns vida omkring och här är vi ju dessutom rätt nära.
Skönt att ha lagt till, men det är nästan så att man hade velat byta plats med seglaren där ute.
Det blåser alltid mycket på Västkusten kan man höra. Och visst kan det, som här, blåsa på rejält, om än inte alltid. Varför krångla till det med ett storsegel? Här gör vi närmare åtta knop med bara en självslående fock.
Sista anhalten blev Åstol. En ö vid Marstrandsfjorden nära Tjörn som har en alldeles naturlig hamn åt öster med skydd för Västerhavet. Inte undra på att den ön blev bebodd och tätbebyggd och en viktig fiskehamn. På sextiotalet sägs tjugo ståltrålare haft ön som hemmahamn. Idag tycks fritidsbåtarna ha tagit över, men några mindre fiskebåtar verkar fortfarande vara aktiva. Som på så många andra öar i Bohuslän var man strängt religiös på Åstol. Här härskade schartaunismen. Vanliga dödliga tordes inte flytta dit. Vad skulle grannen säga om man satt på uteplatsen och tog sig en drink innan maten?
Hur många sekundmeter blåser det när flaggan står så här och t o m flaggstången böjs i vinden?
Åstol

Provsegling i 17 m/s

Charlotta vid rodret
Mäktiga Tjörnbron
Inloppet Stenungsund

Flera kände sig kallade, men fullföljde inte, så till slut blev det jag och Charlotta Lind, ny, trevlig bekantskap och kappseglare från Göteborg som skulle ge oss ut på årets premiärsegling med Läsö i Danmark som huvudattraktion. Först en kort provtur från Vallhamn till Stenungsund för att kolla att allt fungerade och satt där det skulle, kombinerat med lite bunkring. Riktigt busväder, regnigt och upp mot 17 m/s i byarna, men med en erfaren kappseglare ombord var ju inte det något problem. 🙂

Satt nu allt där det skulle? Nä. Ett av reven hade jag glömt bort att fästa i mastliket. Bra med provturer innan man ger sig ut på havet.

Skönt att lämna Valhamn. Vi är ense om att det är Tjörns fulaste plats.

Filosofiskt svammel

På Aquileja lägger vi inte toapapper i toan, utan i hundbajspåsar. Fram t o m förra året var de alltid svarta. På Coop i Stenungsund kunde man dock bara välja mellan gröna och rosa! Vilken vånda. Måste man välja nu igen?

Är det ett tecken i tiden? Ska man göra en politisk tolkning? Miljön är grön och feminismen rosa. Fast de svenska feministerna åkte ju ur EU och de dito gröna halverades väl? Coop kanske vill göra ett statement? Stötta förlorarna? 🤔

Eller har jag bara tråkigt? Man kanske inte ska fundera så mycket? De gröna påsarna matchar ju rätt väl. Och det är ju trots allt bara en djävla plastpåse. Simple as that 🙂

Borde de förresten inte vara gjorda av papper?

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Inga Wall … verkar som du har liiite för mycket tid att fundera…🤣…. tv play på mobilen
.
  • Anna Grahn Djupa tankar nu😂
    .
  • Janet Bergqvist Bra val, grönt är skönt 😎.
    .
    Tobias Törnebohm Eller grönt för styrbord och rosa som den nya röda babord.
    Babord som lär komma av att det (bakbord) var den sida som rorsman hade bakom ryggen då styråran var fäst på styrbord.
    Babordssidan ansågs av tradition inte lika fin som styrbord. När fartyget låg för ankar togs till ex. manskap ombord på babordssidan, medan högre befäl kom via styrbordssidan.
    Som du ser har jag också redan för mycket fritid 😀
    .
    Per Karlbom Tobias Törnebohm Tänk vad filosofiskt svammel kan ge nya lärdomar…🙂
    .
  • Lena Tamp Eller av återvunnet plast?😉
    .
  • Ruth Michaeli ….och när det läcker igenom papperspåsen Per, 
    .
  • Ulf Stenfeldt Det borde vara papper. Lite stryk får man ta….😃😎
    .
  • Per Jutemar Kanske dags att skippa plastpåsarna!
    .
  • Ingvor Ekinge Kan det vara att den gröna inte är gjord av plast? I så fall är valet lätt!😉
    .
  • Agneta Brangmo Plastpåsar är inte helt fel om de inte hamnar i havet
    .
    Bilden kan innehålla: en eller flera personer
    .
    • Susanne Roos Agneta Brangmo Jo, lite faktiskt, läs min kommentar nedan. Fast, du har helt rätt om nedskräpningen. Ett perspektiv som nästan alltid glöms bort när tygkassar ställt mot plastkassar.
  • Mattias Thulin beror väl på vilken sida toan är? grön om den är på styrbord 😜🤪
    .
  • Charlotta Lind Majspåsar!
    .
  • Hans Berkegård ….frågan är väl med var ni hittar hundbajs att lägga i påsarna, när ni är på öppet hav 🙂 ?
    .
  • Gunilla Albrektson Ha ha var glad att du bara behöver väja färg. I Thailand måste du även välja doft på påsen.😉
    .
    • Per Karlbom Susanne Roos Oj, inget politisk statement alltså 😉 Intressant Susanne!
      .
    • Susanne Roos Den svarta plasten kan inte sorteras ut och återvinnas just på grund av sin färg – den laserteknik som används vid sortering klarar inte av att urskilja svart plast vilket gör att den går till förbränning istället för återvinning.
      Svart plast är ju idag ett vanligt förekommande material inom restaurang- och måltidsbranschen och finns exempelvis i matlådor, salladsformar, dressingburkar och liknande. Många butiks- och restaurangkedjor jobbar nu därför på att byta ut sin svarta plast. Så det är nog inte bara i bajspåsehyllorna den svarta plasten snart kommer att försvinna, förhoppningsvis. 👍🏼
      .
      Anders Rosen Intressant Susanne men hur sorterar man ut hundskiten ur dom icke svarta påsarna innan dom går till återvinning
  • Mikael Haake Det finns alternativ.
    .
    Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
    .
  • Mikael Ljunggren Ser att en rumpdusch sticker upp till höger om plastpåsarna så frågeställningen borde vara enkel, använd den 🤗
    .
  • Anna Andersson Maria väljer ROSA !!👊🏻

Äventyret börjar…

 på Vallhamns Marina.
.

Slow sailing del 2

Så börjar då sommarens äventyr 🙂. Jag har funderat, planerat, inhämtat tips och råd, lånat sjökort (Tack Tobias!), beställt ytterligare kort och hamnbeskrivningar, letat gastar… Men, allt kändes ändå lite abstrakt. Sommaren var ju långt borta. Och så vips, var den här. Märklig känsla att sätta nyckeln i ytterdörren i morse. Samma känsla som när jag lämnade båten i höstas och skulle byta hem efter drygt tre månader ombord. Avsked och uppbrott. Vad väntar nu?

Är du lite sugen på att mönstra på? Du kan läsa mer på karlbom.se och skickar du din mejladress får du ett informationsbrev som beskriver upplägget.

Bilden kan innehålla: himmel, hav, bil, utomhus och natur
Bilden kan innehålla: bil och utomhus

 

Kommentarer

Epilog sommarseglingen 2018 och prolog sommarsegling 2019

Lite sent påkommet, men kände att det var dags att summera seglingen 2018. Inte minst för att det börjar kännas som att det är dags att planera lite inför seglingen 2019. Hur gick det egentligen? Vilka lärdomar kan man dra? Ni som var med, kom gärna med kompletterande synpunkter!

Vi inledde med en rask segling från Nynäshamn till Simrishamn. 2,8 dygn höll vi på och då pustade vi ändå ut efter en jobbig kryss och lagade middag i en skyddad vik vid Grytholmen och unnade oss t o m några timmars sömn. Även nästa kväll fixade vi middag i lugn och ro, vid Kiddeholmen, men sedan fortsatte vi ut i natten. På morgonen väcktes jag av vaktlaget, fick bevittna en underbar soluppgång och Utklippan som låg som en hägring i ett kav lugnt hav. Därifrån blev det motorgång till Simrishamn. Avverkad distans c:a 318 M, d v s i genomsnitt 114 M per dygn. Inte så illa ändå med tanke på uppehållen på vägen.

I Simrishamn inleddes det som skulle bli en långsam segling med tid för upptäcktsfärder på land och som skulle ge utrymme för impulser att gå till hamnar jag inte visste om att de fanns, som var värda en omväg eller ett längre uppehåll. I mångt och mycket blev det också så. Många cykelturer blev det, tid för sol och bad och både musik- och skutfestival som vi inte hade en aning om. Takten sjönk väsentligt jämfört med den inledande snabbseglingen. 1210 M tillryggalades från Simrishamn till sluthamnen Vallhamn på Tjörn.

Per effektiv seglings- och upptäcktsfärdsdag (dagarna för av- och påmönstring borträknade) blev det ett snitt på 18 M/dag, vilket ändå var lite mer än jag skulle ha gissat mig till. Kanske betingat av att jag upplevde seglingsperioderna som lite väl korta. I huvudsak mönstrade gasten/gastarna på söndag eftermiddag och mönstrade av lördag förmiddag. Så, det är klart att de som kom ombord också ville passa på att få segla en hel del.

I sommar tänkte jag bjuda in till flera längre seglingsperioder. Jag har börjat skissa lite på tider och rutt och preliminärt inleder jag under Kristi Himmelfärdshelgen med Bohuslän och om håg och väder inbjuder till det, kanske också lite längre söderut och t o r Läsö i Danmark. När vi är mätta på Bohuslän tänkte jag fortsätta längre norrut mot Fredrikstad i Norge och över till Tönsberg och sedan följa den norska kusten och gå in i fjordarna och gå så långt som tiden medger.

Totalt seglade jag c:a 1700 M på Aquileja under 2018, så många sjömil blir det nog inte i sommar…

Jag ser fram emot att höra av dig om du skulle vara sugen på att segla på Aquileja i sommar. Skicka gärna ett personligt meddelande och flagga för ditt preliminära intresse.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Kommentarer
  • Salomonsson Claes En härlig segling i Bohuslän ! Många fina minnen 😃
    Tack
    Claes
    .
  • Tobias Törnebohm Hej. Kul att Du siktar mot norge. Kan ge en hel tips. Samt låna ut sjökort om du vill. Har hela norge tom nordkap.
    .
  • Tobias Törnebohm P.s sen får du segla över o hälsa på i skottland. Där kan du få ankarwhiskey the real way
    .
    Per Karlbom En vacker dag så, men då har väl lättat till Marocko 🙂
    .
  • Johan Gustafsson Bra jobbat
    .
  • May-Lis Farnes Trevligt att du vill utforska Norge. Landat med den långa kustlinjen. Där hav och fjäll möts. 😁
    .
  • Johnny Jørgensen Tak for at jeg måtte komme på turen det var super 😎🇩🇰🇸🇪
    .
    • Per Karlbom Det vara bara jätteroligt att träffa er igen och kul att du kunde hänga med på ett ben. Vill ni se Bohuslän eller Norge är ni hjärtligt välkomna att haka på.
      .