Sommarsegling 2023, etapp 7, Arkösund-Rindö hamn

Rutt: Arkösund – Myrholmen (vid Ringsön) – Öja – Nynäshamn – Sadelöga – Lilla Hälsingkobben (vid Söderö) – Bullerön (ankringsförsök) – Lökaön – Rindö hamn
Datum: 26 augusti – 3 september
Gast: Liis Toome

– Tog seglingen slut i Arkösund eller vad hände? Denna och några liknande frågor och kommentarer dök upp när nästa blogginlägg lät vänta på sig. Nej, seglingen fortsatte enligt plan och båten ligger i sin hemmahamn sedan länge. Däremot tog livet i land en oväntad vändning. I direkt anslutning till att jag kom hem blev min mamma allt sämre, hamnade kort därefter på sjukhus och den 21 september drog hon sitt sista andetag. Under lediga stunder har jag pillat lite med bloggen, kanske delvis som terapi, men det var först nu efter begravning och en efterföljande resa till Italien som jag fick ro att knyta ihop säcken.

Det är ett tag sedan nu, men tillbaka till sommarseglingens sista etapp. Liis lärde jag känna för lite drygt två år sedan under ett besök i Tallinn. Hon visade mig  runt i både Tallinn och i naturområden utanför stan och visade mig stor gästfrihet. Spännande också att få en inblick i estniskt liv. När Liis anmälde intresse för att delta i årets seglingar var det självklart för mig att välkomna henne ombord. Men, hur skulle jag nu sätta samman en besättning som passade? Även om svenskar generellt sett pratar bra engelska, så blir det sällan lika otvunget som när man får prata sitt eget modersmål. Skulle övriga drabbas av lite tunghäfta? Skulle stämningen ombord bli lite tryckt? Att prata vardagsengelska är ju en sak, men hur skulle det gå att kommunicera på båt- och seglingsengelska? Till slut landade jag i att det nog vore enklast att avstå från fler besättningsmedlemmar under denna etapp.

Liis kom med buss till Norrköping direkt från Arlanda. Några direkttåg hittade vi inte. Varför har SJ valt att inte köra Intercity-tågen mellan Gävle och Linköping via Arlanda? Är det för att resenärerna måste betala höga avgifter till Arlanda Express för att kliva på eller av där, så att folk väljer andra sätt att ta sig till eller från Arlanda? Jag läser att Arlanda Express har monopol på trafiken till och från Arlanda ända till 2050. Jäkla skitlösning,  säger jag. Så det fick bli buss från Arlanda till Norrköping och jag tog bussen från Arkösund till Norrköping för att möta upp och gå och bunkra. Mitt emot den fina hållplatsen i Arkösund, med konstverk och bibliotek, ligger den gamla järnvägsstationen. Även om jag kan elda upp mig över hur mycket kapital man kastat bort genom olika järnvägsnedläggningar, är det väl mer begripligt att järnvägen just här har lagts ned. En stor del av bussturen var jag ensam passagerare ombord. Knappt motiverat att köra buss. Även bussföraren antydde att det kändes lite meningslöst.

Återigen kan jag inte avhålla mig från att lägga in kommentarer från min kompis Olle som jobbar på Trafikverket:

”Tack för utförligt blogginlägg. Lite samma resa som för mig fast för tre år sedan. Lite trist att vädret var så ostadigt för er.

Jodå, Mälartågen ska gå via Arlanda, men denna sommar var det en urspårning vid Blackvreten (depån för Arlanda Express). En växel förstördes. Att för tag på reservdelar drog ut på tiden. Endast ett fåtal tåg passerade Arlanda. SL-pendeln till Uppsala gick via Märsta.”

”Kul med dina vakna kommentarer. Nu hade jag inte ens Mälartågen i åtanke, men det är ju bra att bli påmind om att även de finns. Men, hur är det med SJ-tågen Gävle-Linköping (går de så?)?

Pelle”

”Ja, i princip alla tåg går via Arlanda. Så har det varit sedan banan öppnades runt millennieskiftet. Jag har rest otaliga gånger Falun – Arlanda och vise versa. Arlanda är också en utmärkt station för byte när jag åker Sollentuna – Borlänge. SL-kortet gäller till Arlanda. Om man köper SJ-biljetten Stockholm-Borlänge blir den billigare är från Arn och A-train blir blåst på tillägget.  

Att reparationen av växeln (eller växlarna, tre st) tog fyra månader är dock dåligt.”

Arkösund är ju en del av Vikbolandet och således fastland. Mitt emot ligger ön Arkö där även den karaktäristiska lotsstationen med sin utkik, är belägen.
Norrköping bjöd på regn och rusk och väderprognoserna hade lovat mer av den varan, så det kändes ju inte som världens roligaste ingress för denna sista seglingsetapp. Men, läget ljusnade och väderprognoserna utlovade allt mer sol. Första seglingsdagen gick i dur. Målet för dagen är någonstans runt Ringsön. Vi började i farleden norrut och väl ute på friare vatten i Bråviken sneddade vi lite nordostvart, mer eller mindre direkt mot Ringsön.
Vi ser ju inte riktigt om solen går ner i säck, men någon väderförändring tycks ändå vara på gång.
Ringsön är ett ställe man ofta hamnar på när man går mellan t ex Nynäshamn och Bråviken. Ringsön är som en famn som omsluter en med diverse mindre öar i vad man nästan skulle kunna kalla en lagun. Här hittar man alltid skydd någonstans för alla tänkbara vindar och väder. Vi ligger bakom Myrholmen och som synes blev det ett väderomslag, ett av flera under denna etapp. Vi låter det regna klart och tar sedan en promenad innan vi kastar loss.
Jag varnar Liis för de hala klipporna, men förstår ändå inte att hon inte förstår hur halt det faktiskt kan vara. Hon ramlar och slår sig. Foto: Liis
Av detta syns dock inget när kameran kommer fram. Jag tänker att det inte kan vara så lätt att förstå vad hala klippor innebär om man mest trmpat sand längs den estniska kusten. Känner mig lite skyldig…
Efter regn kommer som bekant solsken och vi ger oss av, men först vid halv fyra-tiden, så det fick bli en rätt kort segling, mot Öja.
Sävsundet. Foto: Liis
Där blev vi upphunna av en av marinens stridsbåtar. Man körde i ytterst låg fart bakom oss. När dt öppnade upp drog man om. Jag tackade på radion för visad hänsyn. Foto: Liis
Öja är ju mest känst för fyren och byn på södra ön, Landsort, som börjar avteckna sig lite vagt i horisonten.
Gästhamnen på Öja, Norrhamn, är inte jättetrevlig och inte alltid så skyddad heller. Jag upplevde det dessutom som att antalet bojar reducerats. Jag har tidigare kunnat ligga långsida mot kajen, men nu var det fullt av förbudsskyltar här.
Man kanske inte gillar att få fritidsbåtar till Öja. Tonen känns i alla fall inte särskilt välkomnande i den informationsskrift som möter en på kajen. När jag anslöt el till ett av de få uttag vars säkring inte redan gått, bröt även denna säkring direkt (endast 6 ampere) och innan jag hade slagit av tillräckligt i båten hade jag dragit säkringarna till kvarvarande uttag. Förvisso automatsäkringar, men bakom lås och bom och hamnkaptenen var upptagen med annat. Elavgiften (75 kr) som jag skulle få tillbaka har jag fortfarande inte sett röken av. Nä, det tar nog ett tag innan jag går hit igen.
Att hamnen är lite oskyddad har dock den fördelen att det blir cirkulation på vattnet och det känns fräscht att bada här.
Vänder man sig bort från själva hamnen möts man dock av denna idyll.
Eller av betande och bräkande getter.
Vi packar upp cyklarna och tar en tur söderut till byn.
Är det mig de syftar på?
Här hade man gärna legat, men hamnen är reseverad för andra, inte minst lotsbåtarna.
Förutom fyren tittar vi på de gamla försvarsanläggningarna, skyttevärn och kanoner riktade mot t ex Estland, Liis hemland.
Vi kommer iväg rätt sent även från Öja, inte p g a vädret denna gång, utan p g a av vår upptäcktsfärd på ön. Målet är Nynäshamn och komplettering av matförråden ombord. Dagen därpå fortsätter vi över Mysingen i gråväder. Kanske väntar Briggen Tre Kronor på bättre väder där den ligger för ankar utanför Gruvbryggan på Utö. Tre Kronor är ett nybyggt fartyg, sjösatt 2005 och väldigt vacker, i mina ögon. Men, vad är då definitionen på en brigg? Som så ofta, vänder jag mig till Wikipedia: ”…ett tvåmastat segelfartyg, vanligen med en dödvikt på högst 300 ton. Briggen har full uppsättning råsegel på båda masterna och även ett stort gaffelsegel (ibland kallat briggsegel) på nedre delen av stormasten, som är den aktre av masterna”. Så var det med det. Nu är Tre Kronor till salu efter det att verksamheten gått i konkurs.
Vinden hade nu vridit mot nord, vilket gjorde en av mina favorithamnar, Sadelöga, till en idealisk natthamn. Det är något med de runda klipporna och det öppna havet utanför som gör Sadelöga så speciellt.
Återigen slog vädret om och kontrasten till gårdagen blir påtaglig.
Det var inte jättemånga båtar här under natten, fem stycken. Nu är i bara två kvar och vi ska snarta kasta loss vi med.
Men, först ett dopp. Vattentemperaturen är fortfarande helt OK. Runt arton kanske.
Håll med om att formen på klipporna kan göra skillnad.
Vi glider vidare norrut och bestämmer oss i sista stund för att göra halt vid skärgården runt Långviksskär. Prognosen säger fortsatt nord till nordväst, så vi hittar skydd bakom Lilla Hälsingkobben i fladen vid Söderö.
Jag börjar tappa räkningen på alla väderomslag. Det regnar rejält under morgonen, men så småningom möts jag av denna vackra syn när jag tittar ut. Inte mycket vind. Ingen alls egentligen. Men, jag ålar mig uppför de hala klipporna, får loss förtöjningarna och lagom till vi kommer ut, kommer även vinden och möter oss.

Jag hade berättat för Liis om Bullerö, den lilla byn och alla konstnärer och andra kändisar som varit där. Hon blev förstås nyfiken och vi försökte lägga till där för lunch. Trots de nordvästliga vindarna hade vi nog kunnat ligga på sydsidan av ön, ett par timmar och vi gjorde några försök att nosa oss in mot klipporna på några ställen och jag hade t o m ett ankare nere vid ett tillfälle. Vi gav dock upp. Liis kände sig inte komfortabel med att hoppa iland och hålla båten tills jag hade hunnit komma iland, så det kändes som ett väl våghalsigt experiment. Inga fler olyckor!

När jag charterseglade hade jag ibland engelsmän ombord och de var ofta fascinerade över att vi har så många svanar i skärgården. Lika fascinerad var Liis. Inte så vanligt i Estland tydligen.
Även om jag inte längtar efter att gå i land i Sandhamn inför stundande helg, så vill jag i alla fall visa upp vår seglarmetropol. Fast seglarmetropol? Bilden domineras allt mer av vräkiga (vulgära?) jättemotorbåtar. Jag riktar hellre kameran en bit bort från dessa monsterbåtar.
Jag går gärna iland i Sandhamn när lugnet infunnit sig och jag kan njuta av den genuina miljön utan att störas av skål och skrål.
Vi glider förbi och igenom gluggen vid lotsstationen och tar oss ut norrut mot Möja-arkipelagens utsida.
Där finns det gott om fina och skyddade naturhamnar och vi hamnar här på Lökaön, alldeles bredvid bastun. Jag är osäker på om jag provat just den bastun tidigare, men bättre sent än aldrig. Det var helt underbart. Vedeldat och bara rakt ner i plurret för några avsvalkande dopp. Vilken härlig avslutning på denna seglingssommar.

Dagen därpå börjar med ytterst lite vind och kryss och jag undrar i mitt stilla sinne hur lång tid detta ska ta. Kryssandet fortsätter, men på väg in mot stan möts vi av en front med mörka moln och mycket vind. Liis visar sig cool med detta och tycktde det var spännande och lärorikt att även ha fått uppleva en tuffare sida av segling. Video: Liis.

Tack Liis för att du kom och seglade. Hoppas du hade behållning och nöje av denna för dig rätt okända värld och att du inte tyckte jag var en alldeles hopplös seglingsinstruktör.

Det känns lite vemodigt att seglingssommaren är över, men det är kluvet, skönt att komma hem också. Här hemma blev det återigen sommar och jag hade  egentligen velat komma ut på sjön igen. Men, som jag nämnde inledningsvis, fick jag annat fokus p g a min mammas sjukdom och bortgång.