Rutt: Klaipėda-Liepāja-Ventspils-Roja-Rīga-Lauterhorn (Fårö)-Nynäshamn-Gustavsberg
Datum 14-25 augusti
”- You may leave”, löd beskedet från den litauiska kustbevakningen. När vi kom till Klaipėda ropade de upp oss på VHF-radion för att förhöra sig om hur många vi var ombord och hur länge vi tänkte stanna. Covid visade man inget intresse för, däremot ville man att jag anmälde mig när vi lämnade Litauen. Klaipėda är ju den enda egentliga hamnen i Litauen, så det blir lite same, same. OK, jag får alltså lämna landet. Vad hade fått dem att lämna ett motsatt besked och vad hade jag gjort då? En tanke att leka med ett tag…
Det började bli höst när vi lämnade Klaipėda. Temperaturen under den här etappen sjönk successivt och vädret blev mer lynnigt. Värmaren kom till användning vid ett par tillfällen. Nya gastar var Johan och Nina. Johan var med och seglade i Norge 2019, men Nina var en ny bekantskap. Fortfarande inte riktigt klar över hur hon hittade mig och Aquileja. Även Marie skulle ha varit med, men hon fick vända i Litauen och flyga hem för läkarundersökning.
Bron ut från vallgraven i Klaipėda öppnade en gång i timmen, så vi passade på att ge oss ut innan vi var helt klara och förtöjde en stund precis utanför.Så är vi på väg mot dagens mål, Liepāja i Lettland. Det ser ju ut som om det fortfarande är tidig morgon, men skenet bedrar. Klockan har hunnit bli runt tio.Ute på havet möttes vi av ganska rejäl sjögång, framförallt nära land där det var lite grundare vatten. Johan däckade snabbt. Tack Ewa för att du lämnade kvar dina SicSacs. De kom väl till pass.Nina är fortfarande pigg, men snart trillade även hon dit, så seglingen fick jag sköta själv en stor del av tiden. Men, så har jag ju min reservgast Helmut (autopiloten) som kan rycka in.I Liepāja lade vi till i, vad jag förstod, var en sprillans ny gästhamn. Inte så charmigt kanske, men mitt i stan.Åtminstone var det arkitektritade hamnkontoret med tillhörande serviceanläggning sprillans nytt. Elegantare hamnkontor har jag inte sett så många av. På begäran tränade oss hamnkapten i hur stadens namn ska uttalas. Liepaaaja. Därav strecket över a.Alldeles bredvid låg det spektakulära och moderna konserthuset. Inga konserter dock.Alldeles i närheten såg det istället ut så här. Stan såg relativt fattig ut, även om man här och var kunde få ett helt annat intryck. Lite typiskt inte bara här, utan för hur det kan vara på flera håll i Östeuropa.Besättningen var lite tagen efter gårdagens sjösjuka och det skulle dessutom blåsa en hel del, så vi bestämde oss för en oplanerad vilodag. Vad passar då bättre än att åka på sightseeing med stadens enda spårvägslinje.Den förra bilden visar hur en spårvagn i Östeuropa ofta ser ut, men här fanns också ultramoderna spårvagnar som ibland rullade i bjärt kontrast förbi områden av äldre snitt och i förfall.Vid den södra ändhållplatsen möttes vi av typisk förortsarkitektur av öststatssnitt. Men, också enstaka exempel på hur det kan se ut när man piffat till det lite.Ofta tycks dock pengarna bara räcka till att lappa och laga.Den nordiska närvaron kunde synas på lite olika sätt, t ex genom, norska Narvesen som för övrigt har samma norska ägare som ”svenska” Pressbyrån.Är danska Jysk en värdig representant för skandinavisk kvalitet?Nåväl, vi slänger sådana tankar över ända och sätter kurs mot stranden. Då snubblar vi förbi vad som ser ut som ett relativt nybyggt och fräscht område.Liksom detta lite äldre, men uppfräschade område. För ju tankarna till, tja, vad sägs om Årsta?Strax ramlar vi ut på Surfers’ paradise.Tjolahopp!Inte så varmt att man blev riktigt badsugen.Jag låg en gång i Askfatshamnen (Dalarö) och bredvid hamnen fanns ett inte allt för stort område för kite-surfare. Det såg jättetrångt ut och förutom en viss oro för att en surfare snart skulle landa ner i min sittbrunn, förundrades jag över att de inte trasslade in sig i varandras skärmar och linor. Här såg det ut som om det skulle sluta illa, men i sista stund (tyckte jag i alla fall) gled de elegant ifrån varandra. Kolla hur de dessutom surfar nästan uppe på sandstranden.Röd flagg …… och 13 m/s. Skönt att vi höll oss på land idag.Min son Filip var fågelskådare under en tid och gissade på kärrsnäppa. Något bättre bud?A room with a view…Likheten med snödrivor är påtaglig. Och vad är egentligen bäst, att sopa eller skotta?Ja, varför gå över ån efter vatten? Paradise 0 km.Restaurangmaten var väl något billigare än i Sverige, men med tanke på att den lettiska medellönen ligger på 932 € per månad (2021) att jämföra med 2 802 € för Sverige (2020), kändes det ändå som rätt dyrt. Ändå fanns det gott om välbesökta caféer och restauranger. Siffrorna kommer från Wikipedia, så då måste det ju vara sant.Aldrig sett något liknande. En hund i rullstol! Enligt husse hade hunden plötsligen en dag inte kunnat resa sig på benen. Hunden verkade tämligen obekymrad och sprang glatt fram och tillbaka.Det visste vi inte då. Men, i de tre större städer vi besökte i Lettland var ett genomgående kännetecken de många och fina parkerna.Det var också gott om offentlig konst. Här stannar vi till och morsar på en glad televerksarbetare.Vi vandrar vidare och fascineras över kontrasterna. De som bor här tjänar nog mer än den lettiska medellönen.Nergånget, men med en möjlighet att renovera så småningom. Tänk om blindstyrena i Sverige som lät riva så många fina miljöer inte haft så gott om pengar.Ett steg i taget. Verandan är ju det första som möter en, så varför inte börja med den.Ett slott? Nej, Liepājas första gymnasieskola.Vad ska man egentligen tycka om en stad som har så olika ansikten? Intrycken gör mig lite förvirrad. Som helhet, vad ska jag sätta för betyg? Jag vet inte.Vi begrundar frågan över en fika.Jag hoppar på spårvagnen igen. Vid järnvägsstationen går alla av. Utom jag. Vet de något som jag inte vet? Jag hamnar till slut ute i ett industriområde, åker tillbaka och kliver av där alla andra går på, för att ta en promenad in till stan igen.Kyrkan, torget och järnvägsstationen. Har man inte sett detta har man inte mött stadens själ. Av besöket på järnvägsstationen drar jag slutsatsen att Liepāja inte är någon riktig hot spot. Ett av dagens två (!) tåg från Rīga är på ingång.Sovjetiskt snitt, vågar jag nog påstå. Ingen låggolvsvagn direkt. Äldre fick kämpa för att ta sig upp eller ner. En hel del passagerare baxade ombord cyklar, vilket man inte gjorde utan ansträngning och en hjälpande hand.Jag vandrar vidare in mot stan och båten. Det vore kul att komma tillbaka om tjugo år för att se hur man förvaltat sina oslipade diamanter.Gamla utedass? Eller bara förråd?Vi lämnar Liepāja åt sitt öde och kastar loss tidigt, 05:35 enligt loggboken. Nu ska vi norrut, så långt vi orkar och hinner.Johan har stärkt sig med ett sjösjukeplåster (Scopoderm) och m h a plåstren klarar han resten av seglingen utan sjösjuka.Nina hade inte förberett sig mot sjösjuka, men fick ett plåster av Johan. Så småningom blev hon dåsig och gick ner och la sig. Dåsighet är en av de kända biverkningarna med Scopoderm.Någon varning för åska hade vi inte uppmärksammat när vi kollade väderrapporterna, men åskade och blixtrade gjorde det. Är det något jag tycker är läskigt på sjön, så är det just åskoväder. Jag hängde upp åskledare på vant och stag och lät de släpa efter i vattnet. Nyttan med dem är omdiskuterad och kanske har de främst en placeboeffekt. Så mycket mer kan man dock inte göra, utom möjligen att be till högre makter att blixtarna slår ner någon annanstans.Come and hit us! Efter någon timme var ovädret borta, åskledarna plockades bort, Nina vaknade till och var helt omedveten om dramatiken i sittbrunnen. När ovädret pågick kunde vi, näst intill i realtid, följa blixtnedslagen på en app (Blixtvakt) och se hur ovädret rörde sig. Det lugnade oss lite då det tycktes röra sig parallellt med vår kurs. Vad som syntes vara så nära visade sig också ligga ganska långt ut till havs, ungefär mitt emellan Gotland och Lettland. Att bedöma avstånd till moln, hur gör man det?Vinden tilltog under dagen och när vi var i höjd med Ventspils och kämpade med jippar i 14 m/s kom Riga rescue radio ut på radion och varnade för byar på upp till 18 m/s. Då gick luften ur oss och vi bestämde oss snabbt för att gå in i hamn i stället för att gå vidare. Ventspils gästhamn tävlar om pallplatsen i grenen minst charmiga gästhamn under denna segling.
Jag vet att jag har läsare som inte är seglare och att jag förmodligen använder en hel del facktermer som inte är begripliga för gemene man. Jippa gör man när man har en akterlig bog (vinden akterifrån eller snett akterifrån) och man vill att vinden ska komma in från babord i st f från styrbord eller vice versa. Vid högre vindhastigheter blir det en kraftig påverkan på rigg och segel så det gäller att stå på tå och att styrman och framförallt storsegelskotaren är samtrimmade.
Men, på plussidan i protokollet står det att hamnen ligger ett stenkast från stranden och nu var vi, åtminstone jag och Nina, badsugna. Så här i efterhand förvånar det mig lite. Var det så varmt?Det var det nog. Det var uppenbarligen fler som var badsugna. Ser lite lustigt ut med fartyget i bakgrunden. Som om det kört rakt upp på land.Nu var vi rätt utsvultna och gick in mot stan med siktet inställt på första bästa restaurang. Nina hade upptäckt att det jammades jazz utanför konserthuset och ville prompt gå dit, så så fick det bli.Och som tur var fanns det mat i lokalen bredvid.Letterna påminner oss om att de är duktiga på bob sleigh. Jag har inte haft en tanke på att Lettland ägnar sig åt vintersporter, men naturligtvis är det så. I Ventspils finns t o m en konstgjord skidbacke.Morgonen därpå sticker jag ut på en kort cykeltur för att få en lite bättre bild av stan än gårdagens promenad fram och tillbaka till stan. Kvällen innan fick jag intrycket av att ett större välstånd i Ventspils jämfört med Liepāja. När jag cyklar genom gatorna ute vid hamnen är jag inte lika övertygad längre.Svårt att föreställa sig att de bor människor här, men så verkade det.Ju närmare centrum man kom, desto finare blev det.
Jag trodde att Ventspils var den större av städerna Ventspils och Liepāja. Fel, fel, fel. Ventspils har tydligen bara ca 34 000 eller 42 000 invånare och Liepāja har 70 000 eller 90 000 invånare, beroende på källor.Stadens mitt med torget och marknaden.Jag läser att Stena Lines trafik Nynäshamn-Ventspils växer kraftigt. För mig var det en nyhet att linjen överhuvudtaget fanns, men den har tydligen flutit på under ett antal år.Ventspils ligger vid floden Venta och stadens namn betyder bokstavligen ”slott vid Venta”, d v s detta slott som byggdes på 1200-talet av den livländska orden. Begreppet Livland känner vi ju igen även från den svenska stormaktstiden. Sverige behärskade ju Livland, d v s en del av nuvarande Estland och nuvarande Lettland.Jag cyklar ut ur stan och låter bilderna tala för sig själva.
Hade detta hus varit i samma skick som huset på nästa bild när den nuvarande barnfamiljen köpte det? Fast barnen kanske inte var födda då. Växlade några ord med dem när de kom ut på gatan, fast den frågan ställde jag aldrig.Vad hade det stått i en svensk mäklarannons? Hus med potential?Innanför stranden finns en stor, vacker park med ett friluftsmuseum tillägnat fiskerinäringen. Som en del av detta finns även denna lilla järnväg med ångtåg som en rest av en bana bygd under första världskriget av tyska armén för att förbinda Ventspils med fiskebyar längs kusten. Muséet började anläggas 1954 och öppnades 1962, d v s under kommunism med knappa resurser som jag trodde spenderades på helt andra saker än att tillgodose människors behov av förlustelse och avkoppling.Tyvärr hann jag inte ta någon tur.Som en del av denna satsning finns även en utställning runt om i parken av jättelika ankare.Som jag nämnde tidigare stötte vi på en hel del offentlig konst i både Liepaja och Ventspils, men varför dessa kor? De dök upp i olika skepnader runt om i hela stan.En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde, på havets vågade, vågade våg, så skummet yrde… Vid lunchtid blev det dags att lägga loss – i regn. Men, det är bara att bita ihop och med lite sång blir allt uthärdligare 🙂Se där vad lite sång kan hjälpa. Några timmar senare var regnmolnen försvunna, vinden hade mojnat och vi kunde duka upp till middag i sittbrunnen.. Jag skickar en bild till min son Filip och påminner honom att han passerade denna plats tolv år tidigare. Det kommer jag mycket väl ihåg. Ser betydligt lugnare ut nu, replikerade han. Den gången seglade vi med en sex-sju knops fart för bara riggen. Då, 2009, blåste det så att det räckte och blev över. Nästa gång jag passerade samma plats, 2016, på väg från Runö till Fårö, var det så lugnt att jag kunde sätta spinnakern på egen hand. Kontrasterna är stora när det gäller havssegling.Vi rundar Kolkas fyr som markerar uppgrundningarna utanför Lettlands nordligaste spets på landet som vetter ut mot Östersjön. Nu är vi äntligen i Rigabukten. Rigabukten är dock väldigt stor och vi hade beräknat att vara framme till midnatt i nästa hamn, Roja. Bäst att varsko hamnkapten om vår ankomst. Den äldre generationen pratar oftast knackig engelska eller ingen alls och jag var inte helt övertygad om att vi förstod varandra. – I write you ten o’clock. Öhh, jaha. Vad menade han med det? Tänkte han skicka ett mess för att berätta var vi skulle lägga oss? Nåja, vi var välkomna, så mycket hade framgått.En stund senare ser vädret annorlunda ut. Vinden tilltar och mörkret lägger sig så sakta. Vi har pinkryss ner mot Roja.Jaha, var det här vi hamnade konstaterade jag när jag nästa morgon stack ut huvudet ur ruffen. Vi lade till 1:20. Jag får medge att det var lite pirrigt att pricka öppningen mellan pirarmarna i den tilltagande sjön och friska vinden. Det var dock gott om utrymme, men väl inne blev det knepigare. En obelyst röd prick som saknades i sjökortet dök upp från ingenstans, vi hade nog bara en meters marginal från att kollidera med den. I mörkret fick jag inte ihop kartan med verkligheten. Det som enligt kartan utgjorde inloppet såg ut som om det var bebyggelse och kaj. Det som ute på havet såg ut som en gatubelysning var i själv verket en slags sektorfyr och den tycktes vilja leda oss upp på land. Av annan belysning blev vi bländade. Den hamnbassäng som på kartan låg åt styrbord, såg ut att ligga rakt fram och när vi upptäckte några andra segelbåtsmaster såg de ut att ligga på vänstra sidan av hamnbassängen. Enligt hamnkaptenen låg gästhamnen till höger. Många synvillor i mörkret och en intressant erfarenhet. Långsamt, långsamt rörde vi oss framåt, osäkra på vad vi såg. Men, så plötsligen, en blinkande lampa. Talking to us? Var det hamnkapten som var uppe mitt i natten för att leda oss in? Minsann. – Ni är tre timmar sena muttrade han, när vi lagt till, men ändå vid gott mod och mycket vänlig. Jag brukar inte drälla dricks omkring mig utom när det händer något extra. Vi var alla överens om att detta var ett sådant tillfälle.Nina hade flera gånger påpekat att vi inte såg några andra segelbåtar ute på havet. Var det möjligen något som adderade till den oro hon byggde upp inom sig? På väg ner mot Roja upptäckte vi dock på AIS:en att vi hade sällskap av en annan segelbåt, Marco Polo. Så Roja fick två gästande båtar detta dygn och båda anlände nattetid. Lite udda. Det visade sig vara en polsk båt som var på hemväg från kappsegling i Tallinn. Varför den tog omvägen via Roja kan man ju undra.Hur svårt kunde det här vara? Lite dagsljus och så ser allt så självklart ut.Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades lirka mig in här mitt i natten.Hamnkapten gjorde sig ingen brådska att kassera in hamnavgiften. – Det ska blåsa hårda vindar imorgon, så ni blir väl kvar här under dagen. Det här är inte vad man vill mötas av när man öppnar väderprognosen. Visserligen prognosen för byvindar, men ändå.Och var är den vinden undrade jag och Johan när vi gick längs vattnet… Windy har blivit min favorit för vindprognoser. Är det kanske så att Windy överdriver vindstyrkorna? Nåja, bättre safe than sorry, men det började allt mer kännas som en kamp att ta sig till Riga. Var Riga värt detta besvär?Istället fick vi ägna oss sightseeing av Roja och det gick ju rätt snabbt. Det var en liten håla. Den f d lilla fiskaffären tycktes utkonkurrerad av de två större livsmedelsaffärerna som låg en bit bort. Även här har småskaligheten hunnit få sig en törn.Roja bestod mest av egnahemsbebyggelse.Vissa bodde bättre …… än andra.
Dagen därpå skulle det fortfarande blåsa en hel del, men enligt prognosen skulle det vara lugnare närmast land, så vår taktik till en början blev att hålla oss där. Så småningom vek vi dock av från land, då vinden inte var så kraftig som befarat och då fick vi komma alldeles inpå regnbågens guldkista. Det tog ett tag innan jag fick upp kameran, men man kan fortfarande ana en gyllene nyans på vattnet.Skönt med frivakt.Helmut störs inte så mycket av spöregn.Äntligen var vi så i Riga. Trodde vi ja. Staden låg ytterligare nio sjömil upp längs floden Daugava. Vi kunde faktiskt segla i stort sett hela vägen in, men mot slutet blev vinden väl svag. Daugava eller Dyna på äldre svenska, var en viktig led för vikingarna att ta sig till Konstantinopel. Vad fjuttig vår segling ter sig i jämförelse.Det var väl det vi trodde, att Swedbank gräver guld i Baltikum. Svart guld kanske? Det är väl inte för inte som regnbågen väljer att dimpa ner på deras huvudkontor. Eller har man kommit tillrätta med penningtvätten? Imponerande byggnad i alla fall. Kallas för Solstenen.Väl framme släppte Nina bomben. – Jag hoppar av här. Det här med havssegling är inte min grej. En halvtimma senare har hon lämnat båten. Johan som hittills mest druckit alkoholfri öl ombord, behövde en riktig öl nu.Nu skulle Riga få bekänna färg. Var staden värd denna omväg?Lettlands motsvarighet till Dramaten. Inte helt olik.So far, so good.I en av Gamla stans gränder hittade vi slutligen vår restaurang, rekommenderad av den unge och trevlige hamnkaptenen, The Good Father. Påverkade kanske av att vara en ”man” mindre i besättningen, slog vi på stort och beställde den dyraste köttbiten de hade på menyn. Eller så var det kanske bara en känsla av triumf av att äntligen ha nått Riga. Maten var i alla fall helt grym.Båten låg i City yacht club. Lugnare där än tvärs över älven och värt besväret att gå över bron in till stan, enligt ett holländskt par vi låg granne med i Klaipėda.Min cykelhjälm blir ofta kvar i båten när jag är ute och cyklar. På semestern händer ju inga olyckor eller hur? Men, i Riga hade man behövt ha den på sig som gående för att skydda sig mot cyklister och allehanda elskoterförare. Upplevde det som att jag redan varit millimeter från att bli påkörd vid några tillfällen.Fel torg och fel kyrka (bakom oss). Vi skulle hänga med på en stadsvandring och letar efter samlingsplatsen.Där var de. Vi samlas framför St Peterskyrkan. Det första vi får lära oss är att alla manliga namn avslutas med s på lettiska. Vår guide hette således Toms, inte Tom. Förutom av mig och Johan bestod gruppen av ett turkiskt par, mor och dotter från Litauen och en fransman.Jag undvek att berätta för det turkiska paret att vi under sjuttiotalet kallade turkarna i Sverige för svartskallar. Här hade dock begreppet svartskallar en annan innebörd. Det var en fin tysk orden för ogifta köpmän inom Hansan och detta var deras hus i Riga, Svartskallarnas hus (Schwarzhåupterhaus). Under kriget förstördes byggnaden av tyskarna och resterna sprängdes sedan av kommunisterna. Inför 800-årsfirandet av Riga byggde man under sju år upp huset på nytt. Rätt fantastiskt.Falsk marknadsföring enligt vår guide. Något sådant som ett litauiskt eller lettiskt kök existerade inte enligt denne. Matkulturen bygger helt och hållet på tysk tradition. Litauiska dottern höll med, möjligen med en viss reservation. Jag passade på att fråga om man kunde tala om något som skilde Litauen och Lettland åt, förutom språket. Det var tydligen en svår fråga för han blev oss svaret skyldig. Det jag själv noterat i både Litauen och Lettland var att man i situationer då vi är vana vid att säga hej till varandra, inte verkade känna sig bekväma med att hälsa. Man tittade hellre bort.På den här gatan, Mārstaļu iela, fanns det mycket spännande. Reformation Church, den lite lila byggnaden var stängd nu, men sovjeterna gjorde om kyrkan till inspelningsstudio och ett för den litauiska mamman välkänt skivbolagsmärke hade sitt ursprung här. Länge fram på gatan ligger Lettlands fotografiska museum där det visades en utställning om Minox-kameran som tillverkades i Lettland. Ofta uppfattad som en spionkamera och en sådan kamera borde man inte ertappas med av sovjeterna, då låg man pyrt till enligt vår guide.Peitav-Shul är den enda synagogan i Riga som överlevde kriget. Toms teori var att placeringen var lite udda, inklämd bland övrig bebyggelse och att det bidrog till att den överlevde förintelsen.Inte Hard Rock Café, utan Rigas eget Rock Café.Ser ni djuren skapade av strukturen i fasaden? Spännande, modernt hus som smälte väl in i den äldre bebyggelsen.Richard Wagner bodde i Riga. Fick lära mig att han förutom att komponera musik även var spelberoende av annat slag, än av musik. Han lär ha kommit till Riga p g a sina spelskulder och sedan lämnat staden av samma skäl. Sant eller skröna? Malin, hur mycket känner du till om Wagners liv och leverne?Ryska teatern i Riga, etablerad 1883. Minns inte att guiden nämnde något om denna institution. Överhuvudtaget kändes det som han värjde sig för frågor om ryssarnas status i Lettland. Här är de ju betydligt fler än i Litauen, hela 34 % av befolkningen har ryska som modersmål.Katthuset. Som en liten hämnd för att inte ha blivit upptagen i hantverksföreningen eller skrået lär ägaren till detta hus ursprungligen ha vänt katten med rumpan mot det hus där sagda förening hade sitt säte. Först när han blev upptagen som medlem lär han han vänt rumpan åt ett annat håll. Sant eller inte, myten är populär och lär ha bidragit till att katten är Rigas inofficiella symbol.Random trevlig gård.Ser ni skotthålen? De lär nog få sitta kvar som ett minne av sovjeternas försök att ta över det lettiska radiohuset, för att förhindra den andra, lettiska frigörelsen. Första gången man proklamerade sig som en självständig stat var 1918 då man bröt med Tyskland och den 21 augusti 1991 blev man en självständig stat igen, då fria från rysk ockupation. Vi var således där på trettioårsdagen, vilket uppmärksammades med bl a musik runt om i stan.Föga förvånande är Riga med på UNESCOS världsarvslista.Lido, inte särskilt syndigt, utan en restaurangkedja med ovanligt trevlig utformning.Är det där gott, frågade jag ett par framför oss i kön. Soppan alltså. It is interesting fick jag till svar. Jag var ju bara tvungen att prova. En jättegod variant av rödbetssoppa.Elbilar hade särskilda registreringsskyltar med ljusblåa tecken. Med en sådan skylt hade man rätt till gratis parkering.1621 blev Riga Sveriges största stad och det var ju naturligt att då fråga guiden om svenska minnesmärken. De var tydligen lätt räknade. Riga är helt dominerat av minnen från tyskarnas liv och leverne i staden. Fast när svenskarna erövrade Riga var det polacker man körde på porten. Apropå port fanns denna port som gick under namnet Svenskporten.Vår guide tyckte att man skulle ta en spårvagnstur för att se mer av Riga och rekommenderade särskilt linje 11 mot Mežaparks.Det var varierande vyer, men ju längre ut man kom desto burgnare områden. Längst ut fanns just den stora parken och rekreationsområdet Mežaparks.På väg in mot stan igen…Som jag nämnt tidigare verkade ett kännetecken för de tre lettiska städer vi besökt vara deras fina parker. Den tidigare vallgraven, numera stadskanalen, började redan på 1800-talet göras om till ett parkområde.
Var inte Frihetsmonumentet en nagel i ögat för sovjetregimen? Det restes som ett minne över de stupade under oberoendekriget 1918-20 och är en viktig symbol för frihet och självständighet.Ännu en av dessa broar där kärlekspar hängt upp sina hänglås och slängt bort nyckeln, en symbol för evig kärlek.
Man tager vad man haver. Lördagskappsegling på Daugava.Även optimistjollarna var ute och kappseglade. Kändes lite hemtamt. En massa föräldrar som är engagerade i sina barns segling.Nyfiken i en strut: – May I ask, what is going on? We are getting married. Ett tag poserade man framför Aquileja. Jag kanske borde ha tagit bort handduken…Guidens tips om man ville lyssna på musik: Ala Folk Club. Men, ni måste ha era Covid-pass med er, annars släpps ni inte in. Mycket riktigt, vid entrén skedde en noggrann kontroll och Johan som först visade fel dokument, nekades inträde, tills han fattade vilket dokument han skulle plocka fram. Musiken? Rockabilly. Riktigt trevligt med framförallt en entusiastisk keyboardistDet här monumentet har en undanskymd närvaro i turistbroschyrerna. Det ska uppmärksamma sovjetiska arméns befrielse av Lettland från nazismen, fast många letter ser det snarare som en symbol för sovjetiskt förtryck. Det restes så sent som 1985, d v s rätt kort tid före Sovjetunionens fall. 1997 utsattes det för ett bombattentat, men som synes. gediget arbete, så det står kvar.Kreativt nyttjande av f d brofundament.Ett bland många hus med väldigt mycket patina 🙂Lite skämtsamt kallade guiden arkitekturen för Soviet Baroque. Mer känt kanske som stalinistarkitektur. Här huserade den lettiska vetenskapsakademin. Hur stor är den kan man undra och vad ägnar sig alla dessa människor åt om det nu skulle vara så att de fyller hela byggnaden.Huset var öppet för allmänheten och mot en avgift kunde man ta hissen upp och nå en utsiktsplattform.Vy från utsiktsplattformen. TV-tornet i bakgrunden är Europas tredje högsta.Spännande att kunna spana ner på innergårdarna. Vad pysslar de med därnere tro?Bebådelsekyrkan, en av de äldsta ortodoxa kyrkorna i Riga. Så här beskriver man sin roll m a p pandemin: ”Idag, när en farlig epidemi har spridit sig mycket i världen, inklusive i vårt land, ser den heliga lettiska ortodoxa kyrkan som sitt främsta uppdrag, en intensifierad bön till Herren om ett slut på denna gissel.” Så kan man också tänka.Spīķeri, ett gammalt packhusområde som omvandlats till ett kulturområde.Rigas centrala marknad har en spännande historia. Hallarna var ursprungligen hangarer för zeppelinare som hörde till den tyska krigsmakten.Marknaden invigdes 1930 och idag är det en av Europas största marknader med mellan 40 och 160 000 besökare per dag.
Känt varumärke för oss, men oavsett varumärket var det väldigt poppis att ställa ut sådana här kaffeautomater. Jag såg dock aldrig någon köpa något kaffe från dem.Som hittat. 4000 kr för en burk kaviar.Litet matställe i saluhallen som drevs av rysktalande letter.I livsmedelsaffärer kunde man även hitta torkad fisk i påsar bland snacksen. Är det vad letterna knaprar på till fredagsölen?Det verkar som om jag ibland var lite för energisk för Johan. Han gick tillbaka till båten medans jag tog trådbussen för att titta på en del av Rigas yppiga jugendarkitektur. Häng med!Men visst, även jag behöver energipåfyllning och en stunds paus. Framförallt tycker jag att man blir trött av alla nya intryck mer än att man är igång fysiskt. En fika på ett patinerat fik blev en bra start för nästa rundvandring.Jag citerar: ”Jugendstilen blev särskilt omhuldad just i Lettland och Riga av en rad produktiva arkitekter under den aktuella tiden varför jugendhusen idag är ett av stadens starkaste kännetecken och en av anledningarna till att turister från alla världens hörn strömmar till Riga.”Vad nu? En svenska flagga… Detta visade sig vara Riga-filialen för Stockholm School of Economics (Handelshögskolan i Stockholm). På en skylt kunde man läsa att byggnaden donerats av den lettiska regeringen till skolan. Vad kan lettiska skattebetalare tycka om det tro? Skolan renoverades och återinvigdes 1994 av Carl XVI Gustav i närvaro av Lettlands dåvarande president.En oslipad diamant?
Jag tycker Jugend-stilen är häftig, men ibland kan resultatet bli lite väl svulstigt och överdådigt.
Vad finns egentligen på taket. Bara fejk för att sätta fart på fantasin eller en överdådig terrass?
Kikade man in på en bakgård, var det rätt avskalat.
Huset som Gud glömde?
Ahh, det här är läckert eller vad säger ni?
Wow, vilka balkonger!
Renovering pågår och det med besked vad det verkar. Såg ut som om man blåst ut rubbet och bara behållit fasad och våningsplan.Jag vandrar hemåt, mätt och belåten av alla intryck. På vägen passerar jag färjeterminalen som tycktes helt nedstängd. Innan pandemin kunde man ju åka båt mellan Stockholm och Riga. På järnvägsstation likaså, annonseras att alla internationella tåg med destinationer som t ex S:t Petersburg, Moskva och Minsk är inställda.
När jag planerade för min segling upptäckte jag att Lettland var det land bland de länder jag ville besöka som hade de strängaste inreserestriktionerna. Helt stängt i princip. Jag ställde min förhoppning till att man skulle öppna upp i samband med att Covid-passen lanserades och så blev det också.
Det vanliga plinget i mobilen när man närmade sig ett nytt land och hälsningen från mobiloperatören, i detta fall ”Välkommen till Lettland!” åtföljdes nu av ett meddelande från den lettiska staten med en uppmaning att registrera sig på en sajt med uppgifter om vaccinationer mm, vilket resulterade i en bekräftelse att vi inte behövde sätta oss i karantän. Det kändes ändå lite seriöst. Kanske fördomsfullt, men vad som förvånade mig var att detta skedde i just Lettland. I Tyskland t ex nöjde man sig med att skicka följande SMS: ”Die Bundesregierung: … Welcome! please follow the rules on tests/quarantine” och så en hänvisning var man kunde läsa mer.
Vi ska runda av vår vistelse i Riga och bunkra för överfarten. För det mesta är utbudet sig likt var man än kommer, men vad är detta? Jag googlar och får översättning ”squash” som svar. Squash i en för mig okänd förpackning. Jag tog också med mig ölburkar till affären som jag tänkte panta. Jag hittade inte pantmaskinen och frågade en av de anställda var den kunde finnas. Hans engelska var närmast obefintlig, han verkade vara rysktalande muttrade något till en kollega om ”angliski”. Han tog med mig bort och pekade slutligen på en papperskorg.Vi kastar loss i ottan, 04:35 enligt loggboken, och går för motor ut på Daugava till bukten. Dags nu att summera besöket i Riga. Var stan värd omvägen och strapatserna för att ta sig dit? Ja! Och jag reser gärna tillbaka. Fast nästa gång kanske jag tar färjan.Molnen försvann och vi fick en riktigt fin segling, även om vindvinkeln gjorde att vi inte kunde segla rakt på målet.På morgonen hade vi endera Runö eller Möntu (Ösel), båda i Estland, som dagens mål. Seglingen var rätt skön och så småningom började jag leka med tanken om vi inte skulle fortsätta direkt över till Fårö. Johan var först inte helt pigg på tanken och oroade sig nog för att vi inte skulle orka. Vi var ju numera bara två i besättningen. Men, till slut kom även han fram till att det nog var en bra idé, inte minst med tanke på att väderprognosen var gynnsam.Intressant moln. Så småningom var inte intressant rätt epitet, utan snarare hotfullt. Delar av det såg visserligen ut som en sandstrand med dyner, andra delar som, jag vet inte vad, och den tredje delen var bara en svart vägg. Vart var det på väg? Till slut omslöt molnet oss och vinden mojnade som om vi var i ett oväders öga. Det fanns en liten glugg. Vi drog igång motorn och körde åt det hållet.Efter en stund kom vinden tillbaka och snart hade vi seglat ut från fulmolnet och allt kändes bra igen. På min frivakt märkte jag dock att det gick allt fortare och att båten krängde allt mer. Johan verkade jättenöjd när jag stack upp huvudet. – Här går det undan! I stunden härligt, men jag ville fira storseglet och så seglade vi hela natten för bara förseglet. Vi gjorde ändå hyfsad fart, mestadels 5-6 knop.På morgonkvisten åkte storseglet upp igen. Vi siktade Fårö fyr och ön växte sig långsamt större. Min ryggmärgsreflex hade nog lett mig genom Fårösund, men min Navionics-app tyckte vi skulle segla norr om Fårö.Vi närmar oss Langhammars raukområde.Helt utmattade sjunker vi ner i sittbrunnen med varsin välförtjänt öl. Vi hade då seglat under 35 timmar och loggat 207 sjömil.Men, vad gör man inte när en sådan här liten prinsessa väntar. Hon till höger alltså 🙂Joakim har tillbringat alla sina barndomssomrar i grannhuset och hade nu hyrt sin sysslings lilla hus.Vilken konstig gubbe. Så fort vi får ögonkontakt gömmer han sig bakom den där konstiga kameran.Kan man bli sötare?Jag lyckades få henne att båda gallskrika och le. Undrar när vi blir riktiga kompisar…Tanken var att Leonora dagen därpå skulle följa med sina föräldrar ut på en tur med Aquileja. Att prova flytväst var dock ingen hit.En litauer jag låg bredvid i Klaipėda berättade att han legat i Lauterhorns hamn. ”- Där fanns ju ingenting. Ingen affär ens. Men, vi blev tvungna att stanna där p g a vädret.” Det snurrade i huvudet på mig. Vad säger karln? Lauterhorn är ju en av de vackraste gästhamnarna i Sverige, tänker jag. Litauern fortsatte: ”- Vad har ni för supermarkets i Sverige?” Det kändes som en avgrund mellan oss. Nu fick vi dock inte njuta av denna skönhet så länge. Istället för att stanna på Fårö ett par dagar kom vi på andra tankar när vi kollat väderprognosen. Bra väder för överfart idag och sedan en period med skitväder. Planer är ibland till för att revideras.Ingen lämplig segling för en tremånaders bebis, men en härlig segling för oss. Sjön var rätt mjuk och vinden ljummen.Enda invändningen mot att gå över var ett förväntat bleke och fram på eftermiddagen kom det så. Vi körde motor, först mot målet (Nynäshamn), men sedan vek vi av in mot kusten i hopp om att hitta vind.En av få spinnakersättningar i sommar. Men, vi har ju fel bog…Vi jippade och efter en jäkla massa trassel fick vi upp spinnakern på motstående sida. Till skillnad från mindre båtar där man enkelt flyttar över bommen måste min spinnakerbom dippjippas, d v s lossas från skotet, höjas på masten, föras över på andra sidan innanför förstaget för att sedan återigen fästas i motstående skot, allt medan seglet är friflygande. Låter plättlätt. Verkligheten är en annan, så vad jag gör när vi är få och otränade ombord är att jag stryper seglet med den strumpa det hissas i och flyttar över det i lugn och ro. Låter ju plättlätt även det. Men, shit vad tampar kan trassla ihop sig. Nu fick vi i alla fall rejäl fart upp mot Landsort och Nynäshamn. Till slut började det blåsa lite väl mycket och den lilla genuan fick ersätta spinnakern. Trots det satte vi sommarens rekord för fart genom vattnet, 10,8 knop.Även i Nynäshamn var det mörkt när vi anlände, men till skillnad från i Roja har jag en rätt bra bild av hur det ser ut där, vilket underlättar mycket. I Nynäshamn blev det bara ett vilo- och bunkringsstopp innan vi kastade loss och siktade på Gustavsberg. Så här fint var det dock bara en liten stund. Sedan avlöste regnskurarna varandra och på Jungfrufjärden brakade det i rejält och storen fick återigen vila tills det värsta blåst över.
Allting har ett slut och trots att de smyger sig på är jag alltid lite oförberedd när slutet är ett faktum. Nu var vi dock trötta och slitna, så visst var det skönt att vara framme. Tillfällig båtplats har jag nu i Gustavsberg och här får båten ligga nu tills den förflyttas till sin vinterförvaring, var nu det blir. Marie, som tvingades hoppa av p g a att hon blev sjuk, hade piggat på sig och gjorde oss sällskap på vår avslutningsmiddag på Kattholmens restaurang.
Mycket tankar och eftersnack uppstod kring Ninas avhopp. Nina hävdade att det var bättre för mig och Johan att fullfölja seglingen som vi ville och på ett sätt kan jag tycka att hon hade rätt. Det är svårt att fatta gemensamma, rationella beslut om någon som styrs för mycket av en odefinierbar rädsla ska påverka besluten kring seglingen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det kunde ha försatt oss i en svår situation om vi hade låtit Ninas oro fördröja seglingen så att vi hamnat i det oväder vi nu slapp undan. Nina fördjupade sig också i skopolaminets (den aktiva substansen i sjösjukeplåstren) alla biverkningar och fasade över vilka andra tillämpningar det använts för. Det bidrog säkert också till en vånda, bli sjösjuk eller behöva använda dessa hemska plåster. Och om man blir så orolig över minsta, mörka moln, att man vill gå in i hamn, hur kan man då ge sig ut på en havssegling, funderar vi. Hon kände sig obekväm över när båten krängde eller stampade. När vi träffades beskrev hon hur hon hade varit med på en hel del seglingar, att hon förvisso inte visste vad hon skulle tycka om just havssegling, men att hon, som jag uppfattade det, ville utmana sig själv. – Det är väl bara att bestämma sig för att göra det! Tuff tjej, tänkte jag.
Jag har också fått anledning att fundera över min egen oförmåga att bedöma för mig okända människors beteende när de kommer ombord på en segelbåt. Men, det är ju jättesvårt, säger många. Ska man helt sonika vägra ta ombord personer utan dokumenterad erfarenhet av det man ska ge sig ut på? Men, hur ska då de som saknar erfarenhet någonsin få erfarenhet?
Även om fyra eller som nu, tre personer, bor bekvämt ombord, så är det ändå något helt annat att vistas på en sådan liten yta som en båt utgör, jämfört med att t ex dela en stuga. Nina verkade inte vara en person som kände sig bekväm med det. Hon drog sig undan, var plötsligen försvunnen i jobbmöten så att hon inte kunde delta i seglingen, försvann på egna promenader, en gång så sent i mörkret att vi blev oroliga över om något hade hänt. Alla har behov av egentid, men det här kändes som något utöver det vanliga.
Vi människor är ju olika och tur är väl det. Ända förvånas jag ofta över hur en del människor agerar i vissa situationer, att man beter sig på ett annat sätt än jag förväntat mig. Kan ju låta lite motsägelsefullt och skrattretande. Säkert finns det de som förvånas lika mycket över mitt beteende i särskilda situationer.
Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Något som t ex är självklart för mig om man åtar sig att ingå i en grupp med en särskild uppgift är att man fullföljer, såvida man inte blir sjuk eller något annat allvarligt inträffar. Jag tror jag talar för Johan också när jag uttrycker att Ninas avhopp kändes som ett svek. Något hon verkade ha svårt att förstå. Och när hon hävdade att jag misslett henne då jag skulle beskrivit seglingen som väntade som en trivselsegling, då surnade jag till och bad henne snarast lämna båten.
Min blogg är mina upplevelser. Någon som läser detta kanske tycker att jag lämnar ut Nina, men jag är rätt övertygad om att ingen av er som läser detta, utöver de som var anmälda till seglingen, vet vem Nina är. Därför känner jag inte att jag behöver fingera hennes namn.
Tack Johan för en strong insats och hoppas att du hann vila upp dig innan arbetsveckan började igen. På återseende, ni läsare som följt med virtuellt på sommarens segling.
Rutt: Sassnitz-Karlshagen-Karnin-Swinoujscie-Kołobrzeg-Darłowo-Hel-Klaipeda
Datum: 30 juli-10 augusti , fast den 30 juli låg vi stilla liksom den 9-10 augusti.
Denna etapp omfattade tre länder, Tyskland (Sassnitz, Karlshagen och Karnin), Polen (Swinoujscie, Kołobrzeg, Darłowo och Hel) och Litauen (Klaipeda). Ryssland (Kaliningrad) fick vi hoppa över den här gången, då ryssarna stängt ner möjligheten att söka visum. Även om det inte framgick får man väl anta att det hade med pandemin att göra.
I väntan på den nya besättningen strosar jag omkring lite i Sassnitz och försöker väcka minnen till liv. Vad är det som gör att jag fascineras så över DDR att jag t o m går och letar efter näst intill arkeologiska lämningar från denna tid och denna avskyvärda regim? Jag får nog suga lite på den karamellen, men uppenbarligen är jag inte ensam om att känna denna nostalgi.
Här måste den gamla gränskontrollen ha legat. För det mesta kom jag med tåg till Sassnitz, men en gång var vi ett gäng som packade in oss i en Folkabuss och åkte till Bornholm. Deutsche Reichsbahn, d v s östtyska motsvarigheten till SJ, hade startat en ny färjeförbindelse till Rönne och vi på svenska resebyrån skulle sälja biljetter till Västberlinarna, så vi måste ju med egna ögon se vad det var vi skulle sälja och fick därför fribiljetter. Lite hyckleri kan man tycka, östtyskar var inte välkomna ombord på sina ”egna” fartyg. Se på bilden och tänk er taggtråd, hundar, k-pistar, strålkastare, bevakningstorn. Får nästan lite rysningar när jag tänker på det.Väl igenom gränskontrollen leddes man ner mot hamnen på en väg som fortsatte ut på en bro mot färjeläget. Sinnrikt och hermetiskt tillslutet.Uppfarten till bron är kvar, men halva vägbanan fortsätter upp på en spektakulär, nybyggd gångbro.Den gamla hamnstationen i Sassnitz har förvandlats till café.Tågfärjetrafiken upphörde förra året, men redan 1998 lämnade man den gamla hamnen och flyttade till Mukran. Terminalen är dock rätt intakt, målad i svenska flaggans färger.Inte bara jag som är nostalgisk. På informationstavlor kunde man läsa om färjetrafikens uppgång och fall och i terminalens fönster hängde en del dammiga reklamaffischer. Min chef på resebyrån, Sven Jörgensen, kom till Berlin efter kriget bl a för att återuppbygga godstrafiken på den här leden.Här kommer mina gastar, tre återvändare. För Robban är det tredje gången ombord, han var med i Norge 2019 och på Västkusten förra året. Ewa seglade med mig i Norge 2019 och Anna-Karin var med på Västkusten förra året. Att Anna-Karin ville segla igen var en positiv överraskning. Jag var rädd för att all sjösjuka skulle ha tagit kål på hennes intresse för segling, men nu kom hon beväpnad med Scopoderm-plåster. Sista färjan Trelleborg-Sassnitz har, som sagt, gått och istället får man bege sig till Ystad för att ta sig till Sassnitz. Inte en resa som gav några positiva vibbar tydligen. Dessutom landar man söder om det egentliga Sassnitz, i hamnen Mukran.I gamla Sassnitz och i delar av hamnen är det riktigt trevligt, men i centrala Sassnitz ser man fortfarande tydliga spår av DDR-tidens förfall.I ett tidigare inlägg berättade jag om att en av svenska resebyråns största kunder, under den tid jag arbetade där, var det svenska byggföretaget SIAB. Då byggde man hotell i Öst-Berlin. Man måste dock ha odlat goda förbindelser med DDR-regimen under en längre tid, för det här fula hotellet byggde man redan på sextiotalet.Då var det mysigare nere i hamnen.Tredje platsen gillt. Jag tror aldrig jag har flyttat runt i hamnar så mycket som denna sommar. Med EU-medel har man anlagt två långa bryggor för gästande båtar. Först låg jag långt ut på en brygga längre in i hamnen, till vänster i bild. När vi skulle fylla vatten upptäckte jag att det bara fanns en vattenpost längst in på bryggan. Optimistiskt började jag låna slangar och kopplingar av vänliga båtgrannar och nådde en bra bit ut. Men, när jag fick svaret ”-Jo, jag har en slang, men den lånar jag inte ut.”, då gav jag upp och flyttade till den här bryggans högra sida. Jag lyckades skarva och kunde låta vattnet rinna en stund, men så skulle de vänliga ungdomarna som upplåtit sin slang ge sig av, så det första den nya besättningen fick göra var att förtöja om. Inte bara för vattnets skull. Det hade börjat blåsa upp och det ryckte och slet i förtöjningarna. Bättre att få upp fören i vind och att få lite sjölä från bryggan. Dessutom hade platser blivit lediga längst in vid vattenposten, så nu kunde vi styra över vattenpåfyllningen själva. Varför denna snålhet med vattenposter på en ny brygganläggning? Vattenbrist hävdade någon.Efter att ha övat tilläggning var det nog med ”segling” för idag. Nu skulle vi på utflykt till Prora. Tågtrafiken var inställd p g a banarbeten (känns det igen?), så istället blev det en utflykt med buss.I Tyskland är det noga med munskydd. Det märkliga var att det tydligen inte gällde chauffören. Varken munskydd eller avskärmad förarplats. Hur tänker man där?Vad passar bättre som inledning på ett besök i Prora än en puttrande, stinkande Drabant? DDR-nostalgin väcks till liv igen.Nu är det egentligen inte DDR-tiden vi ska grotta ner oss i, utan i Nazityskland. Seebad Prora planerades som ett absurt monster. Hit skulle de goda Nazimedborgarna uppmanas att bege sig på semester och på så vis få kraft att bli goda arbetare, Kraft durch Freude (kraft från glädje) eller KdF. KdF var en underorganisation till den nazistyrda fackföreningsrörelsen och var en av pusselbitarna i nazisternas ideologi. Seebad Prora sägs vara världens längsta byggnadskomplex (ursprungligen 2,8 km) och byggdes för en kapacitet om 20 000 gäster i 10 000 rum. Bilden här hänger på en utställning om Seebad Prora och den är tagen innan renoveringen påbörjades.Så här var tanken att…propagandaparet på bilden skulle bo under sin semester. Ser ju inte jättemysigt ut.Se bilden ovan. Kanske var det vid denna början till en kajanläggning man skulle lägga till.Man kan väl säga att Seebad Prora blev en flopp och vad kunde man förvänta sig av ett sådant monster. I utställningen kunde man se exempel på ståtliga kajanläggningar, enorma mottagningscenter och mötessalar. Man höll på med byggnationen från 1936 till 1939, men sedan kom kriget i vägen och anläggningen hann aldrig färdigställas. Istället nyttjades anläggningen framförallt för militära ändamål under kriget och fram till något år efter murens fall.Nu rustas Seebad Prora upp och blir hotell och semesterlägenheter. I någon mening fullföljs den ursprungliga tanken.Frågan är: Skulle man vilja bo så här? Uppenbarligen är svaret ja. Längst bort skymtar man komplex som inte piffats upp.Tagna av alla intryck, inte minst förmedlade genom den utställning som finns på området, behövde vi lite sol och bad. Stränderna är det inget fel på så man kan ju förstå valet av placering av denna jättelika semesteranläggning. Vi vandrar vidare och hamnar på en strandservering och börjar språka med en av gästerna vid grannbordet som visar sig vara en f d DDR-medborgare som arbetat som arkitekt. Som av så många f d DDR-medborgare gav han uttryck för att de egentligen hade det rätt bra under DDR-tiden. Man kan ju dock undra över hur husen såg ut som han ritade. DDR-arkitekturen var ju rätt förskräcklig. Han hade dock en poäng, tror jag har nämnt det tidigare, de badorter som hamnade i DDR har inte exploaterats på samma sätt som de badorter som hamnade i BRD. Mitt intryck är att det är betydligt trevligare i de orter som ligger i f d DDR.Får jag ta en bild? Jag anar en något förvånad min och får förklara anledningen till att jag ville plåta. – Jag hade samma jobb som du för plus femtio år sedan. Då var Frösakull, en glassvagn som kanske var hälften så stor, med två cykelhjul som grävde ner sig i sanden när man skulle över dynerna. Tungt för en elva-tolvåring eller hur gammal jag nu var.Tillbaka i Sassnitz väljer vi vägen via den häftiga hängbron på väg ner till båten. Den gungade faktiskt när man gick på den.Så, äntligen ska vi kasta loss. Det blir en premiärsegling för nya besättningen i frisk vind. Som tidigare nämnts kan jag ju inte reva, annat än att riva storen, så vi valde att bara segla med försegel.Det var kulingbyar, det krängde och stänkte rejält. Vi är nu på väg mot det som kallas Greifswalder Bodden, vilket är en bukt med väldigt grunt vatten där man mestadels är hänvisad till rännor. Att kryssa där är inte att tänka på så inledningsvis fick järngenuan göra tjänst. Idag var jag extra glad över att ha en stark motor (52 hk) för när vi kom in på det grunda vattnet växte vågorna rejält och vi stampade oss fram i rännan. Vid en ”T-korsning” kunde vi falla av söderut och rulla ut förseglet igen. Nu gick det undan, så det gällde att ha noggrann koll på prickarna. Direkt utanför rännan låg vattnet delvis under metern.Segelbåten framför oss hade uppenbarligen inte så bra koll och stod plötsligt på grund. Till skillnad från en liknande händelse utanför Hiddensee, tog de sig dock loss på egen hand och kunde segla vidare. Vi är nu på väg in i Peenestrom mellan fastlandet och ön Usedom. Den allra ostligaste delen av Usedom tillhör Polen och där ligger också staden Swinoujscie. I övrigt hör ön till Tyskland.Det som lockade oss att lägga till i Karlshagen på Usedom var bl a beskrivningen i någon hamnbok av den fina stranden. En av världens finaste hette det. Hmm, helt OK, men då hade vi nog alla sett betydligt finare stränder.Vana från Norden av att kunna lägga sig långsides andra båtar när hamnen är full siktade jag på att parkera utanpå en motorbåt. Men icke. – Stopp och belägg, här får ni inte ligga! Till slut löste det sig med en plats längs en grov betongkaj och med massor av fendrar gick det också bra.Om inte så välkomnande attityd från en av hamnens gäster så var istället hamnkapten en av de trevligaste jag träffat. Jag och Robban hade upptäckt att det fanns ett museum kring framställningen av de fruktade V1- och V2-raketerna. En av mina cyklar ombord har numera status som reservdelsförråd, så vi behövde komplettera med en cykel till för at ta oss dit. Den kvinnliga delen av besättningen var inte intresserad. Fanns det möjligen någon cykeluthyrning här? – Nä, men tror du att hamnkaptenscykeln kan duga, så kan ni få låna den. Ingen värstingcykel, men den fyllde sin funktion och kostade inget. Och hur var det med muséet, var det värt ett besök? – Ja, var man intresserad av det där skitkriget så är det intressant. Vår hamnkapten tycktes höra till den grupp tyskar som inte vill påminnas om kriget. Förståeligt på ett sätt. Dagen till ära fick jag på mig en cykelhjälm på denna cykelstig. Händer sällan när jag är ute på trafikerade vägar…Muséet är inrymt i ett gammalt kraftverk. En av tydligen få bevarade anläggningar från andra världskriget som hade med forskningen kring och framställning av raketer att göra.De fruktade V2-rakterna skickades bl a mot London. Träffsäkerheten var inte så bra så de kunde dimpa ner lite varstans med många civila som föll offer. När Hitler väl insåg vapnens potential krävde han en tillverkningstakt om 2 000 raketer per månad. Till en början tillverkades raketerna här i Peenemünde, men de allierade fick korn på anläggningen och tillverkningen flyttades då till underjordiska fabriker i centrala Tyskland.Man kan undra vilket budskap man ville skicka med denna dekoration.I liten skala bidrog även svenska Facit till alla beräkningar som behövde göras i samband med utvecklingen av raketer.Anläggningen för forskning kring och tillverkning av raketer var ett jätteprojekt, det största militärindustriella komplexet i Tyskland. På sin tid var det även världens mest avancerade forskningscentrum. Det var en av huvudaktörerna kring raketforskningen, Werner von Braun, som hittade Peenemünde 1936, fram till dess ett sumpigt och slumrande landsbygdsområde. En helt ny stad etablerades för forskarna (Karlshagen), en jättestad för arbetare planerades och norra Usedom förvandlades till ett avspärrat, hemligt område. Där vi cyklade längs Peenestrom fanns vallar vars syfte i alla fall delvis var att förhindra insyn. En av fördelarna med Peenemünde var att man hade tillgång till en rak 400 km lång kustlinje för testskjutningar in i dagens Polen. Kanske därför det råder ankringsförbud ut med delar av Polens kust… 2017 höll jag på att tappa ankaret just där. Tack Joakim för att du räddade upp situationen. Apropå Werner von Braun räddades han från att ställas inför rätta genom den amerikanska Operation Paperclip. Namnet kom sig av att vissa intressanta personakter markerades med ett gem.Man var i behov av kraftförsörjning och för kraftförsörjningen behövdes bränsle i form av kol och då behövs det en hamn. För tillverkningen behövdes arbetskraft. För ett fåtal var livet i Peenemünde att likna vid ett paradis, fina stränder och båtutflykter, men för de flesta innebar det arbete under tvång i egenskap av krigsfångar och en filial till koncentrationslägret i Buchenwald etablerades här.Ett ytterligare exempel på den stora infrastruktursatsning som gjordes kring forskningen och utvecklingen av raketer, är att Peenemünde, som tredje system efter Berlin och Hamburg, fick ett eget pendeltågssystem eller S-bahn som det kallas i Tyskland. 15 tåg trafikerade ett nät på 80 km för de 10-15 000 människor som arbetade här. Tågen var snarlika dem som trafikerade Berlins S-bahn när jag bodde där i slutet av sjuttiotalet. Gamla redan då.Tillbaka från museibesöket fick vi softa lite då bron vid Wolgast inte öppnade förrän 17:45.2017 gick jag Peenestrom i motsatt riktning. Även då fick vi vänta länge på broöppning, men den gången visa staden upp ett soligt ansikte och vi la till för lite upptäcktsfärder. Nu ville vi skynda vidare till nästa bro, Zecheriner Brücke, som öppnade 20:45.Det fortsatte att blåsa friskt och som synes av solens skuggbilder fick storseglet vila.Trots att vi bara seglade för försegel kom farten stundtals upp i närmare åtta knop, en nervpirrande upplevelse när djupet inte alltid höll utlovade 2,5 m, utan ibland tangerade 2 m. Längre fram visade ekolodet på ännu grundare vatten, 1,6 m som lägst, förmodligen skräp som reflekterade något annat än det aktuella djupet, men som ändå gjorde att jag blev lite lätt nervös, då båten sticker lite drygt 2 m. Förseglet rullades in och vi kröp bitvis i två knop med hjälp av motorn.Nu började vi också bli nervösa över att missa broöppningen, men med en halv minuts marginal kom vi igenom.Så var jag tillbaka i gästhamnen i Karnin. Grunt även där, fastnade, men kom loss av egen kraft.Dessa förtöjningspålar som är så vanliga i Skåne, Danmark och Tyskland är ju ett gissel. Förutom krånglet att samtidigt lägga linor runt två pålar kan det ofta var lite knepigt att bedöma om bredden mellan pålarna räcker till. Hur den här båten bar sig åt för att klämma sig in mellan sina pålar är en gåta.Karnin är nog mest känt för sin f d järnvägsbro som nazisterna sprängde i krigets slutskede. Jag antar att syftet var att hindra ryssarnas framfart. Järnvägen här ledde upp till Swinoujscie och bron är faktiskt ett väldigt intressant byggnadsverk. Spåren lyftes upp i högläge så att båtar kunde passera under och så stod den tydligen öppen, förutom när det kom tåg och det gjorde det i och för sig rätt ofta när det begav sig, 36 gånger per dag enligt 1935 års tidtabell.Förra gången tror jag inte ens att jag tog mig upp i samhället. En håla visade det sig……som ändå begåvats med ett rejält stationshus.
På andra sidan Karnin finns ett naturområde som det kittlade lite att upptäcka. Här rinner floden Peene ut och kulissen mot farleden ledde tankarna till mangrove-träsk. Inte för inte kallas området för Norra Europas Amazonas. Som så ofta räcker inte tiden till för allt, så det man passerar får istället ge inspiration till nya upptäcktsfärder.
Seglingen fortsatte nu ut på ett innanhav, först Kleines Haff (Tyskland) och senare Stettiner Haff (åtminstone heter det så på tyska) och då är man inne i Polen. Haff har jag nu lärt mig är en bukt med bräckt vatten skilt från havet av öar eller landtungor. Vad kan det heta på svenska? De smala rännorna ersätts så småningom av något djupare vatten och seglingen blir mer avslappnad.
Nu är vi i det södra inloppet till Swinoujscie. Färjan över floden ligger stilla. För säkerhets skull ropar jag upp den för att höra mig för om vilka avsikter man har innan jag fortsätter. Inget svar. Jag fortsätter framåt och då börjar den bröla så trumhinnorna skallrar. Plötsligt sätter han fart. När färjan passerar står kapten på bryggan med en cigg i mungipan och flinar åt oss.Swinoujscie var egentligen inte något mål i sig, utan en mellanlandningsplats för lite vila och sömn. Men, en kvällspromenad är ju alltid trevligt. En bit bort på stranden bör gränsen till Tyskland gå.Ibland händer saker snabbt. De här två hotellkomplexen har jag ingen minnesbild av från mitt förra besök 2017. Jag googlar och hittar en uppgift om att det är byggt 2019. Funderar över utveckling. Är detta vad människor vill ha? Har man inte ångrat sig i t ex Spanien när kusterna exploaterats allt för hårt? Kommer polackerna också att ångra sig en vacker dag?Promenadstråket kändes dock bekant.2017 gick jag Kołobrzeg-Swinoujscie i vad som började bra med frisk medvind, platt vatten och spinnakergång, men slutade med havererat segel, tamp i propellern och vind som vred emot och ökade till kuling. Inga bra vibbar att ge sig ut på samma vatten igen. Vinden var fortsatt frisk och vi åkte berg- och dalbana i vågorna, men allt gick bra och det var en rätt mäktig upplevelse.Kołobrzeg uttalas Kowobscheck. Typ. Nu hade vi hunnit ifatt Krille och Lena som stod på kaj och vinkade och dirigerade in oss till en plats längst in bland fiskebåtarna. Den hade vi nog inte hittat utan assistans. Tack för det!Anna-Karin: – Pelle! Är det inte dags att byta kepa?! Lite konstigt att man ibland trivs bäst i de mest slitna kläderna.Hamnarna längs den polska kusten är oftast riktiga handels- och fiskehamnar. Stor kontrast mot t ex små danska fiske- och gästhamnar.Kameran fick spatt och började göra om bilderna till någon slags animerade varianter. Här passade det i o f s rätt bra då verkligheten också kunde kännas lite animerad. Stränderna på de polska badorterna är ofta fantastiska, men settingen kan bli lite väl tivoliartad med pariserhjul, piratskepp, tingel tangel, en doft av frityrolja, hög tivolimusik (om man nu kan kalla det för musik) och megafoner som låter Mammon basunera ut allehanda budskap.Nästa mål var Darłowo (ungefärligt uttal Darwovo) och där hade jag inte varit förut. Lockelsen var, förutom de fina stränderna, en gammal fin stad och lite svenskanknytning. Staden ligger dock någon kilometer upp längs floden. Här har piratskeppen kommit till ro för natten. och vi står på bron som öppnades lite tidigare på dagen för att släppa in oss till gästhamnen.Gästhamnen hade en trehjuling att låna ut. Ewa fick lite lätt panik när hon satte sig på trehjulingen så hon fick köra min Brompton istället. Och faktiskt, vad som såg ut som om det borde vara mycket lättare, var istället svårare. Lite som att lära sig cykla på nytt. Men, efter en stunds övning satt det.I det här slottet i Darłowo har Erik av Pommern bott och regerat och här dog han 1459. Innan dess hade han förutom att ha varit kung i Sverige, även varit kung i både Danmark och Norge. Han utmärkte sig på alla möjliga sätt. I Sverige var han t o m kung tre gånger. Han blev avsatt två gånger, men kom tillbaka. Han var inte helt poppis, men vilken bedrift att då återvända. Andra gången satt han bara på tronen under 89 dagar. Som en extra bedrift grundade han 1413 även min gamla hemstad Landskrona som då hörde till Danmark och var tänkt att bli landets huvudstad, landets krona.Erik av Pommern hade ett ont öga till tyskarnas och hansans framfart och besjälades av att trycka tillbaka deras ökande dominans, vilket även var ett syfte med Kalmarunionen, Nordens förenta stater. Tänk om den idén bestått. Hur hade våra liv sett ut då? Förmodligen är det detta man kan läsa om här, men allt var på polska, så egentligen var besöket i utställningarna bortkastad tid, men slottet i sig var fint.Här vid det stora torget ligger Mariakyrkan och där ligger Erik i sin sarkofag.Istället för att få ut pengar i bankomaten bredvid mig fick jag nöja mig med att ta ett kort på den fina stadsporten. Kortet snodde bankomaten under förevändning att det var spärrat. Först svor jag över polska bankomater, men istället visade det sig att det var Swedbanks system som spärrat kortet. Fick aldrig någon förklaring varför, men en teori var att jag betalt med det på något ställe som var misstänkt för skimming. Tur att jag hade ett extra kort.Vilket föredöme. Förra gången imponerades jag av att alla tåg i Polen verkade ha en vagn med cykelförvaring. Och så detta, en liten servicestation för cyklar. Samma installation såg jag senare i Klaipeda. Sverige! Vakna!Dags att trampa tillbaka mot båten. Hoppas det inte gått lika illa för Aquileja…Vi häpnade när större lastfartyg passerade oss i gästhamnen. Vi som tyckte att det knappt fanns plats för oss i hamninloppet bland de stora piratskeppen. Men, med lots går det tydligen bra och det var tydligen hit de skulle, handelshamnen precis utanför Darłowos centrum.Nu var jag sugen på sol och bad, men möttes av en fullständigt hysterisk badstrand.Orkade man gå en tio-femton minuter bortåt var det istället helt ljuvligt.En av gastarna hyste en viss oro för att nattsegla på öppet hav och förbi ryskt territorium dessutom, på sträckan från Hel till Klaipeda. Vi kom då fram till att vi övar längs polska kusten och försöker sträcka från Darłowo till Hel. Klockan är strax före 18 och vi väntar på broöppning för att kunna komma ut på havet. Notera den futuristiska utformningen av brovaktens hus.Ut i det stundande mörkret. Natten var vacker med ett härligt himlavalv fullt av stjärnor. På min vakt tillsammans med Ewa såg vi fyra stjärnfall. Precis som de polska badorterna såg hela polska kusten ut som ett tivoli. Sannolikt var det alla vindkraftverk som blinkade rött. Såg lite festligt ut då de dessutom verkade synkroniserade så att de blinkade samtidigt. – Men, vad är det där? Såg ut som en röd lanterna. En mötande segelbåt? Inget på plottern. Så försvann det. Och kom tillbaka. – Nej, det är månen! Den smalaste och vackraste månskära jag kan minnas att jag sett var på väg upp på himlavalvet. Det blev en del kryssande mellan ett militärområde och en trafiksepareringszon och utrymmet dem emellan blev allt smalare och på slutet fuskade jag lite och slirade in i trafiksepareringszonen. Förlåt! Men, inga fartyg i närheten…Vad är detta? Ett vågkraftverk? Ingen utmärkning på plottern. Tur att den inte dök upp mitt i natten. Jag glömmer allt mer bort radarn. Med AIS:en har jag nog invaggats i en falsk trygghet. Detta blev en påminnelse av att även hålla utkik på radarskärmen. Dessutom märkte jag, så fort jag kom utanför Sverige, att inte lika många små båtar har AIS ombord.Anna-Karin och Robban på vakt.Jag visste sedan 2017 att det är OK att korsa militärområden under vissa tider, men hur får man reda på vilka tider som gäller? Efter mycket googlande hittade jag en webbsida. Informationen där var både svårbegriplig och motsägelsefull. Där fanns dock ett telefonnummer och en farbror svarade som pratade hjälplig engelska. Vi hade nu två militärområden framför oss som innebar en rejäl omväg om vi skulle behöva runda dem. Jodå, det första var öppet och det andra öppnade kl 19. Sedan försökte jag få honom att förklara hur denna information stämde överens med informationen på myndighetens hemsida, men där kom vi inte i mål. Vi bestämde oss för att lita på farbrorns uppgifter och att han eller jag inte hade missförstått något. När vi kom till gränsen för det andra militärområdet såg vi hur en segelbåt längre in mot land tycktes ligga och vänta vid gränsen på att klockan skulle bli 19 och korsade gränsen när klockan var slagen. Det kändes betryggande.Samma arkitekt som ritade hamnkontoret i Hel som brovaktarhuset i Darłowo? Ser väldigt udda ut. På vägen mot Hel var vi i kontakt med hamnen i tron att vi skulle komma fram runt midnatt. Var det månne väl upplyst i hamnen så att det gick at hitta plats och lägga till? Jodå, det skulle inte vara något problem. Ropa upp hamnkapten på radion och begär tillstånd om att få komma in, så hör jag av mig. OK. Sagt och gjort och när vi kom in kom killen vi hade pratat med älgande på kajen och anvisade oss en plats. Till Krille, som naturligtvis redan var på plats, sa han att jag hade låtit så trevlig att han höll platsen åt mig. Jo, man tackar. Som en extra bonus kom vi fram ”redan” vid halv tio. En kombination av kortare distans då vi kunde gina genom militärområdet och av friskare vind. Fast kort distans blev det inte, snarare sommarens längsta, 149 M.Hel är inte helt befriat det heller från allt tingel tangel man möts av på övriga polska badorter, men det vilar ändå en mer genuin stämning över samhället. Det finns dock en del skräphus med bra lägen, så man väntar ju bara på att någon hotellkedja ska sätta tänderna i detta. Hoppas de lokala myndigheterna och politikerna förstår att förvalta den unika miljön på ett bra sätt.Hel känns som en riktig fiskeby, även om en plats vid kajen nu användes för utflykter med RIB-båt.Hel på polska uttalas ”hell” och är stod Slaget vid Hel. Att det förmodligen var ett helvete att försvara denna lilla motståndsficka kan man lätt föreställa sig. Udden vid Hel var ordentligt befäst, bl a som här med Boforstillverkade kanoner. Man beskrev stolt hur man 1939 lyckades hålla stånd ett tag gentemot de invaderande tyskarna, men att man till slut tvingades kapitulera.Mer promenad- än badväder.Tänkvärt budskap. Samtidigt är det något i konstverkets struktur som ger mig obehagliga rysningar. Omgivningen förstod inte alls vad jag menade. Undrar vad det kan vara för defekt som ger mig sådana känslor… 😉Ibland ska man leva på gamla minnen istället för att försöka leva om dem. Här på Captain Morgan’s pub var vi ett glatt gäng 2017 och hade jättetrevligt. Sällskapet den här gången var det absolut inget fel på, men maten var trist, min Irish coffee måste vara den sämsta jag någonsin druckit och trubaduren kunde ingen engelska. Så ni som på Facebook tyckte er känna igen trubaduren måste jag dessvärre göra besviken.Vädret växlar snabbt och nu skulle vi njuta av Hels fantastiska stränder. Istället för att gå ner mot udden där alla andra var, gick vi tvärs över halvön genom skogen och möttes av detta.Efter några timmar började det dock suga i tarmen och vi fick motvilligt bege oss mot de delar av stranden där alla andra var och där det även fanns näringsställen. Klantigt att inte ta med sig något att äta. Vi hade väl lite för bråttom iväg.De är stora, ibland jättestora och ibland är de riktigt små och gulliga.Hur hamnade styrhytten från Donsö av Varberg här? Man blir ju lite nyfiken.Vi hade egentligen tänkt gå ut och äta med besättningen på Anna af Stockholm (Krille och Lena) och sedan bege oss iväg någon gång under morgondagen eller möjligen dagen därpå. Istället kastade vi oss iväg lite hals över huvud. Väderprognosen spådde kraftiga regnoväder och risk för åska under både söndag och måndag. Istället kastade vi loss redan lördag kväll. Vi hade en bra segling över även om sjön emellanåt var i kraftigaste laget. När jag hade frivakt en gång låg jag och lyssnade spänt på alla ljud och bad till högre makter att jag nu upptäckt allt som Rosättra inte hade skruvat ihop ordentligt. Båten led av en hel del barnsjukdomar i början. Lite spända var vi nu också på den marina närvaron i ryska vatten. Vi hade ju hört talas om både ökad rysk marin aktivitet och om iranska örlogsfartyg som skulle visa upp sig med ryssarna. Skulle vi bli insläppta i den ryska ekonomiska zonen eller skulle de hänvisa till att deras militära övningsområden var stängda för fritidsbåtar. Bättre att förekomma än att förekommas. När vi närmade oss den ryska gränsen ropade jag upp Baltiysk traffic för att berätta om våra avsikter. Svaret var svårt att höra men man svarade med något som liknade permission. Vad betydde det? Behövde vi ”permission” för att få gå igenom eller fick vi ”permission”? Jag pratade vidare och uppfattade ett ”Thank you for your information.” Det borde ju betyda att vi var välkomna att köra på och sedan hörde vi inget mer av dem.Seglingen Hel-Klaipeda måste vara en av de snabbaste havsseglingarna jag gjort, om inte den snabbaste. 17 timmar efter det att vi kastat loss i Hel låg vi förtöjda utan för bron in till gästhamnen och väntade på broöppning. 6,7 knop i snitt (114 M). En sådan snitthastighet har jag i alla fall aldrig kalkylerat med i förväg. I Klaipeda valde jag den gästhamn som ligger i vallgraven runt Memel castle. Av slottet finns dock inte så mycket kvar. Mest en arkeologisk utgrävning.För att komma in i vallgraven behövde två man skruva upp den här gamla fina bron från 1855 (!). Den öppnas en gång i timmen och står då öppen för båttrafik under femton minuter och folk står tålmodigt och väntar, fastän de egentligen kan gå torrskodda runt slottet på andra sidan.Klaipeda, har jag nu fått lära mig, ska uttalas med betoning på första stavelsen. Annars låter man tydligen som en ryss och frågar man en litauer om han eller hon är ryss eller litauer möts man av bestörtning. – Litauer naturligtvis! Jag får lära mig att andelen ryssar i Litauen är liten (till skillnad från i Estland och Lettland): 6 % jämfört med 30 % i Estland och 34 % i Lettland. Det finns faktiskt fler polacker i Litauen än ryssar.Hursomhelst var det riktigt mysigt i delar av stan med fullt av caféer och restauranter. Men, undrade vi, var finns alla affärer?Men, sedan kan det plötsligt se ut så här istället. Det tar nog lång tid att koma ikapp det förfall som kommunismen orsakade.Att litauerna var ett stolt folk gick inte att ta miste på. Men stolt på ett trevligt sätt. Framförallt de som kunde engelska, oftast yngre människor, var också vänliga, hjälpsamma och nyfikna.Robban och Anna-Karin joggade ofta på morgnarna och på slutet frågade jag om jag fick hänga med. I Klaipeda sprang vi till och runt de här vallarna. Skönt att röra på sig och jag behöver ju någon som driver på, det vet jag. Varför hade jag inte hängt med från början? Kanske tänkte att de ville få lite egentid…Jag var bara i centrum av Klaipeda. Jag fick dock höra att det i ytterområden fanns gott om sovjetiska, fula förorter och det är väl inte att undra på. I centrum fanns också detta lite roliga exempel på modern arkitektur.Klaipeda var en imponerande stor och modern hamn. De facto den enda hamnen i Litauen.Nu hade vi en del tid över i Klaipeda eftersom vi givit oss av tidigare än beräknat från Hel. Jag gillar kartor och tittar man på en karta över Klaipeda med omgivningar så drar i alla fall min fantasi iväg. En smal landtunga som sträcker sig ner mot Kaliningrad som avgränsar Östersjön från ett innanhav. När jag sedan upptäcker att området dessutom finns på Unescos världsarvslista är saken klar. Vi måste dit, till Kuriska näset alltså. Vi googlar och hittar en lokalbuss som går från andra sidan floden till staden Nida strax norr om ryska gränsen. The Old ferry tar oss över till näset.Lite oklart var denna lolkalbuss skulle gå att finna, men den borde väl ansluta till färjan. Mycket riktigt. Där står den och väntar på oss.Nida: Swosh, så kommer en hel flygformation farandes. Imponerande hur de kan synka sig så.Inga tvivel om vad som var på gång. Eller? En motorbåt drar ut på sjön samtidigt med ovädrets antågande.Vi hann! Och när förmiddagsfikat respektive lunchen (Robban) var avklarade var molnen som bortblåsta.Flytande bubbla?Windexen uppfanns av två svenskar. Hade man patent? I så fall måste patentingenjörerna ha förbisett att windexen redan var uppfunnen, här i Litauen. Mycket snyggare dessutom.För andra gången idag ser jag en kvarglömd bok på en parkbänk. Jag blir nyfiken och går fram och tittar vad det är för böcker folk dräller omkring sig. Kanske Thomas Mann tänker jag, författaren och nobelpristagaren, som bodde i Nida? Nähä, det var en konstinstallation. Gick inte at rubba 🙂Tonårsparet 😉Söder om Nida fanns ett område med stora dyner, men inte mot Östersjön som skymtar i bakgrunden, utan mot innanhavet Kurisches Haff som det står i Google maps, fastän det var länge sedan området var tyskt.Vi blickar ut mot det landskap som en bit bort övergår till att höra till Ryssland.Stora delar av näset är tallbevuxet, men med en undervegetation jag inte sett maken till tidigare. En ljus, vacker grönska.Vi ramlade rakt ner på en nudiststrand. Vattnet var varmt och sanden ljuvlig. En badvakt vi språkade med varnade oss att gå för nära den ryska gränsen. En joggare hade råkat springa för långt och var tydligen bortförd under en hel dag utan att någon fick veta vad som hänt.De här skyltarna upptäckte vi först efter det att vi lämnat stranden. Kvinnor får ha kläder på sig, men inte män. Eller hur ska man tyda budskapet?Badvakten vi pratade med berättade att det var dyrt på Kuriska näset, vilket också utgjorde ett filter så att det främst var bättre människor här. Jo, han sa så. Det här stället uppfattade han som lite snobbigt, ville vi hitta något mer casual skulle vi gå längre bort. Vi var nog lite immuna mot den typ av snobbighet han refererade till och trivdes utmärkt här.Vår vandringscirkel var sluten och vi var tillbaka i Nida.Nida.Kanske hade vi kunnat segla på Kurisches Haff. Där ute är det ju bevisligen några som gör det och i hamnen i Nida såg jag i alla fall en större Bavaria. Vattnen såg dock väldigt grunda ut på kortet och jag ligger bra i min vallgrav.
När man seglar till olika länder är det ju oundvikligt att resonera kring olika länders och människors särdrag. Jag tror vi har ett behov av att förenkla för att förstå, lite som när man inom psykologin gör modeller och generaliserar beteenden. Det gäller ju bara att inse att det är fråga om just modeller och förenklingar och att det inte stämmer in på alla. Skillnaden mot vetenskap är ju att vårt faktaunderlag är väldigt begränsat. Trots det går det ju inte att undvika att vi får intryck när vi hamnar i en ny miljö, som antingen bekräftar eller vederlägger gamla fördomar. Det sista är ju roligast, när man får upp ögonen för något nytt.
Jag var ju inte med och handlade så mycket, men min besättning tyckte att man kunde bli rätt ovänligt och nonchalant bemött i polska affärer. Jag har själv erfarenhet av att nästan bli utskälld när jag frågade en biljettförsäljare vid järnvägen om hon pratade engelska. Kan det vara så att människor som inte pratar engelska, känner frustration över sina bristande språkkunskaper och att det resulterar i ett buttert eller ovänligt bemötande? Detta har jag själv upplevt i både Polen och Litauen, liksom att den som svarar i telefon bara lägger på luren om man frågar om denna pratar engelska. Andra intryck från besättningen var att folk ser hälsosammare ut i Litauen jämfört med i Polen (eller i Tyskland – egen anmärkning). En av gastarna med erfarenhet av internationell dans tyckte hon kände igen människors hållning från dansen i gemene man på gatan, till litauernas fördel då. Generellt tycker jag man märker i både Polen och Litauen att yngre människor är öppnare, nyfiknare och mer hjälpsamma. Delvis hänger det säkert ihop med att de är bättre på engelska. Själv tyckte jag att Litauen kändes mer hemtamt jämfört med Polen. Nina som har polskt påbrå och precis mönstrat på, tyckte å andra sidan att det kändes precis som i Polen. Ja, vad ska man tro? Ett virrvarr av tankar och intryck. En sak var vi i alla fall överens om alla fyra. Litauerna verkar väldigt stolta över sitt land och det är väl inte att undra på när de nu sluppit undan det sovjetiska förtrycket.
Återigen, många, långa distanser och en väldig massa intryck. Lite mer växlande väder med fortsatt friska vindar och mestadels fin segling. Tack besättningen för denna gång!
