Mingelsegling 3 – Per Karlbom

Rutt: Nynäshamn-Rånö (Rånöhamn, Stora Göljan)-Huvudskär (Ålandsskär)-Långviksskär (Sandglokobben)-Svenska Högarna (SXK-boj)-Norrgårdsön (på svaj norr om Yttra Lövskäret)-Rindö hamn

Det var lite svårt att få gastar till den tredje seglingsperioden. Men, för Åsa funkade tiden väl. Åsa seglade med mig på Västkusten för två år sedan.

Åsa må vara en stor personlighet, men hon är inte stor på jorden rent fysiskt. Kanske kan ni föreställa er hur mycket bagage man har med sig om man förvägras passera spärren till pendeln. Av någon anledning fick hon för sig att all skaffning skulle köpas in på Södermalm i stället för i Nynäshamn. Utöver kylväska, dramaten och kassar, hade hon ju dessutom sin vanliga packning. Till slut argumenterade hon sig dock igenom spärren (hur förtäljer inte historien), men hade då missat tåget. Men, som bekant, det går fler tåg. Jag var och mötte henne på stationen i Nynäshamn och inte ens vi två orkade kånka på allt, utan delade upp det på två omgångar. Ett mysterium hur hon fick ombord allt på tåget…

Snabbhet är väl inte något som kännetecknar Åsas personlighet, men efter en del om och men, kastade vi så äntligen loss. Det var härligt väder, men dagen hade börjat lida mot sitt slut, så det blev en kort segling över Mysingen till Rånö där vi lade oss på svaj i solen.

Bubbel är nästan aldrig fel, inte heller då som inledning på en segling…

Jag klev upp tidigt. Åsa sov fortfarande. Jag kokade kaffe och satte mig på fördäck och njöt av den stilla morgonen. Hördes bara några fåglar och så får som bräkte på intilliggande Ängsholmen.

Undrar hur många båtar som lägger sig utanför deras hus varje sommar. Ett irritationsmoment eller ett nöje?

Siktet var inställt på ytterskärgården. Fortfarande härligt väder och bra medvind.

Vid det minimala sundet norr om Utö kom ett krigsfartyg och körde om oss på bestämd kurs ut mot havet. Inte helt överraskande rev det upp stora svall i sundet och det var med nöd och näppe vi kom igenom utan att behöva slå, inte bara förstås p g a att svallen förflyttade oss. Vinden har ju dessutom en tendens att vrida emot i trånga sund.

Även denna gång fick vi segla Sadelöga förbi. De välsvarvade klipporna må vara förföriska, men naturhamnens läge i kombination med sydlig vind kan vara lite avtändande.

Vi fick sikta längre ut. Huvudskär kanske?

Jodå, men inte jättegott om platser mot huvudön Ålandsskär där en fyrtiofots segelbåt kommer in. Väderprognosen hade spått högtryck under flera dagar, så det var dessutom många båtar ute, men vid en klippa jag känner sedan tidigare var det ledigt.

Är man många ombord kan man ju annars lära sig av denna franska besättning. Först undrade jag vad tusan de höll på med. Vågade de inte hoppa iland från båten? Det gjorde de nog, men det var grunt och två personer rodde iland, fäste förtöjningarna på berget och rodde sedan ut med ändarna till båten. Hoppa iland gick ju inte sedan. De fick ro in en liten bit, men de var i alla fall landförtöjda. Så kan man också göra. Det vet jag inte om jag sett någon göra förut i Stockholms skärgård, däremot i Medelhavet varifrån de kanske tagit med sig denna vana..

Det var nog inte mer än tredje gången i år som grillen kom fram. Vad har hänt med detta obligatorium? Är det alla vegetarianers fel tro? Nu finns i alla fall grillen med ombord igen. Seglar man utomlands eller söder om Blekinge eller Bohuslän så ligger man ju mest i gästhamnar. Inte lika mysigt att grilla då, så grillen har fått samla damm hemma några år.

Nu blev det en tillfällig dipp i vädret. Inte lika soligt och vinden tilltog. Vi tränade och gick sedan en promenad runt ön och till byn. Prognosen talade om vindar upp till 13 m/s! Båtarna försvann i rask takt och det kan nog ha blivit lite oroligt för dem som var kvar.

Inget smakar så gott som förbjuden frukt. Visserligen bär, men de var nog bland de godaste björnbären jag smakat.

Med fortsatt sydliga vindar var det bara att surfa norrut. Vi gick in i Söderfladen eller Söderöfladen som jag trodde att den hette och rekade, men där var det oroligt och blåsigt, så vi fortsatte norrut för bara förseglet, upp mot Långviksskär. En snäll motorbåtsskeppare vinkade in oss till en klippavsats på Sandglokobben. Märkligt namn, Sandglokobben. Inte ett sandkorn så långt ögat når. Jag försöker slå upp ön i Anders Källgårds ”Sveriges öar”, men för obetydlig för att nämnas där, så namnet får fortsätta att vara ett mysterium.

Man kan nog ana på bilden att det blåser rejält ute på fjärden.

Innan vi hade lagt fast, drev vi runt en del innan alla tampar och fendrar var klara. Pang! En undervattenssten i det område som var markerat 3-6 m. Börjar fundera över vilken precision det är i positionsangivelserna. 20 m norrut skulle det vara grundare enligt kortet. Upptäckte vi en outmärkt sten eller var vi i själva verket i det område som var märkt 0-3 m 20 m norrut jämfört med den position gps:en markerade? Eller var det ett exempel på att positionen var korrekt, men kortet förskjutet?

Princess-skepparen berättade sedan att han gått med i en stegtävling tillsammans med några kompisar. Han kämpade tappert runt ön, vilket såg lite kul ut. Han slog nästan knut på sig själv. Morgonen därpå bekände han att han förlorat stort dagen innan. Undra på det, när bara denna minimala kobbe, med diverse hinder dessutom, stod till förfogande för steggenererandet. Han verkade resignera och gav sig ut på sin SUP istället. Ser kul ut. Numera tycks ju var och varannan ha en uppblåsbar SUP med sig. Ska jag kasta ut en av cyklarna och kasta in en SUP istället tro?

Vi vaknade upp till en underbar morgon, men kunde ana att det inte var lika lugnt utanför vårt skyddade tillhåll.

Det är stressigt att ha semester. Man vill ju dricka en lång kaffe, träna, bada, soltorka på däck, äta morgongröten… Det tar sin tid att komma iväg och plötsligt är vi enda båten kvar.

Sydliga friska vindar och så småningom började vi undra vart vi skulle ta vägen. För en gång skulle gled jag förbi Bullerö utan att behöva kryssa i det smala sundet. I ett förlupet ögonblick råkade jag nämna Svenska Högarna. Åsa nappade lika direkt som jag ångrade vad jag hade föreslagit. – Det är långt ut. Vi kommer att komma fram sent. – Det är ont om bra tilläggningsplatser så vi kanske får gå tillbaka in mot land och då kommer det att bli ännu senare innan vi kan lägga till. Ingenting bet. Åsa stod på sig.

Så vi tog sikte på Svenska Högarna och drog oss öster om Sandhamn där vi siktade detta tjusiga skepp, den över 100 år gamla Shamrock. I bakgrunden syns Grönskärs fyr. Jag läser på Wikipedia att Shamrock är en galeas. Jag har aldrig lärt mig de olika beteckningarna för skutor, men läser vidare att en galeas är en typ av skuta som vanligtvis har en ketchrigg, d v s en stormast och en mesanmast och med en mesanmast som då är placerad för om rodret. Så var det med det. Till min förvåning läser jag också att Shamrock förvärvades av Birkagården 1969, d v s samma Birkagården där min dotter gick på folkhögskola i två år och spelade klassiskt piano. Bred verksamhet. I alla fall då.

Det tar ett bra tag innan Svenska Högarna börjar dyka upp som svaga, vågiga hack i horisonten.

Åter till seglingen. Om man tänker sig en rak linje västerut från Svenska Högarna, så hamnar man efter 38 sjömil i Täljöviken, där jag bor. Ögruppen ligger alltså långt ut. Och då är det också fågelvägen. Flyger man inte utan seglar, blir det betydligt mer kringelikrokigt. Den största ön, Storön, sägs vara Sveriges mest isolerade, bebodda ö och ögruppen är en av de ostligaste utposterna i Stockholms skärgård. Vi blev invinkade av en annan skeppare, men efter att vi förhöjt (vid det som kallas Getryggen på Storön) upptäckte vi dock att vi stod på grund. Någon försökte få oss att tro att vi kunde gå in i sundet och lägga oss vid en brygga, men aldrig att jag går in där med min båt. Möjligen skulle jag utmana ödet om det var kav lugnt. SXK-bojen var dock fortfarande ledig, så den fick det bli.

Till slut kan vi pusta och njuta av solnedgången i havet. Utöver Gotland med kringliggande öar tror jag Svenska Högarna är den enda platsen längs ostkusten där man kan få se solen gå ner i havet. Horisonten bryts bara av några skärgårdsöar. Gillöga ligger ju närmst, men är lågt. Kanske är det Stora Nassa som ”stör” den obrutna horisontlinjen.

Några timmar senare och solen lyser upp från andra hållet igen.

Efter morgongröten gjorde vi en matsäck och rodde sedan in. Jag är så glad att Åsa stod på sig.

Det är 12 år sedan jag sist var i land här och då med de här två donnorna, min dotter Malin och hennes kompis Teres och inte att förglömma, skeppshunden Tonic.

Ännu idag uppmuntras barn som besöker informationsboden att göra teckningar som man får sätta upp på väggarna. Malins och Teres alster fanns dock inte kvar 🙁 Som synes var de då tretton år.

Inget fyrbesök den här gången. 2 x 50 kr för att klättra upp de få trapporna kändes inte motiverat. Utsikten var fantastisk som den var. Fyren är den enda s k Heidenstammaren i Stockholm skärgård.

Bara horisont och glittrande hav. Vilt och vackert.

Jag funderar över hur mitt CV skulle stå sig om tjänsten som förvaltare skulle utlysas. Nja, jag skulle nog stå mig slätt. Men, tänk att leva här ett helt år. Det vore en fantastisk upplevelse, men säkert också en utmaning. Lätt att idyllisera livet ute i havsbandet en sådan här vacker dag.

Jag fick bekräftat att sundet inte var för oss. Smal ränna in som mäter 2,2 m. Min båt ska sticka 2 m, men när jag mätte en gång tyckte jag det snarare pekade på 2,1 m. Lite för lite marginal i mitt tycke.

Ibland vill man bara frysa tiden fastän, eller hur blir det, tack vare kanske, när det är så här varmt och skönt.

Som en extra bonus hittade vi dessutom sköna fina hällar att sola på och bredvid fanns en bassäng det bara var att hoppa rätt ut i. Lätt att ta sig upp igen.

På senare tid har jag som regel begränsat antalet gastar till tre. Men, så har jag några fripassagerare som jag inte blir av med. Det ser ju ut som om man är värsta bryggseglaren. Jag låter en och annan spindel gå på plankan, men det finns uppenbarligen alltid någon kvar som vill spinna sin väv.

Avfärden blev fördröjd en timma då Åsa förlagt en tröja någonstans på ön. Det hade det goda med sig att vinden hann vrida mot nordost och vi slapp kryssa och jag därmed vågade mig in i norra Gillögaskärgårdens grundfyllda vatten. Trots rätt lugna förhållanden kändes det skönt när vi väl var igenom.

Vi rundade södra Stora Nassa och norra Möja och på Möja Västerfjärd blåste det naturligtvis som vanligt. Har ni hört det förut? Målet för dagens förhållandevis långa segling blev Ladviken i Lådnaarkipelagen.

Men, där blev det cirkus och det var jag själv som iklädde mig rollen som cirkusdirektör. Vi provade först några landförtöjningar, men de som fanns kvar var antingen för grunda eller riskerade att bli vindutsatta. Många av de andra båtarna hade väl redan konstaterat samma sak och lagt sig på svaj. Fram och tillbaka mellan de uppankrade båtarna vars besättningar uppmärksamt betraktade vad vi höll på med. Vi får väl också lägga oss på svaj, tänkte vi, fast det var ju lite trångt. Man måste ju få plats att snurra runt en del. Till saken hör också att mitt ankarspel låter en del. I den här viken tyckte jag dessutom att oljudet ekade extra mycket. Snabbt och smidigt vill man få ner ankaret så att det blir tyst igen. Blev det så? Icke!

Ner med ankaret. Hur mycket kätting var nu ute? Jag har färgade plastpluttar som markerar hur mycket jag lagt ut, men de börjar bli så smutsiga att jag lätt missar dem när de rasslar förbi. Jaha, men nu blev det nog onödigt mycket kätting. Upp med lite igen. Nytt eko av Aquilejas ankarspel. Sedan tyckte jag att vi kom lite väl nära andra båtar. Upp med alltihopa. Nytt oväsen. Iväg mot ny plats och ut med kättingen igen. Samma sak igen, justering av kättinglängden och nytt oväsen. Men, vad nu då? Inget fäste!? Mycket ovanligt i mellanskärgården, där bottnarna så gott som alltid är leriga. Upp med ankaret. Behöver jag påpeka att vi ånyo förde oväsen? Inte bara ankaret kom upp, utan även en tjock elkabel. Upp och ner med ankaret ett antal gånger (= oväsen) för att försöka komma loss från den fördömda kabeln.

Längst in i viken fanns en varningstavla för kabel, men enligt sjökortet var den enda kabeln som fanns, en luftledning längst inne i viken. Det fanns förvisso en enslinje som nog gick ungefär som kabeln, men jag har hittills bara sett enslinjer som visar fri väg. Var detta något annat påfund? Syftade varningstavlan på land i själva verket på en sjökabel och inte på luftledningen? Väldigt förvirrande. Nu fick jag i alla fall nog och tänkte inte bjuda på vare sig mer förödmjukande underhållning eller störande av kvällsfriden. Vi gick inte så långt, bara runt hörnet. Vi droppade ankaret direkt. Bra längd på kättingen, bra fäste och gott om svängrum, vid första försöket. Puh! Hemma får jag ett infall och kollar på Eniros sjökort. Kunde det vara så att mitt kort var för gammalt? Men, nej! Ingen kabel där heller. Mysteriet med den outmärkta kabeln får fortsätta att vara ett mysterium.

Förankrade och äntligen läge för middag. Jag konstaterar att vi är tillbaka i mellanskärgården. Det var några veckor sedan. Skogbevuxet. Inte lika vackert. När vi vaknar hör vi mistlurar i bakgrunden. Dimmigt? Ingenting vi märkte av, tvärtom blev det en kanondag och med lite sol blev även de skogbevuxna öarna vackra.

”Kors vad det vimlar av segel idag. Är det kappsegling, nej det är lördag.” Det visade sig vara både kappsegling och lördag. Icke desto mindre var det många båtar ute och de flesta var på väg ut, emedan vi var på väg in.

Den sista distansen hem brukar ofta kännas som en transportsträcka. Idag var det ren njutning. Kändes ändå lite vemodigt att vända hemåt i det fina vädret, men också lite skönt att få komma hem. Sista planerade seglingsdagen denna sommar, men skärgården finns ju kvar och seglingssäsongen pågår ett bra tag till.

Tack Åsa för det glada humör du tog med dig ombord och tack för att du tog mig ut till Svenska Högarna. Det hade inte hänt utan dig ombord.

Lämna ett svar Avbryt svar