Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Karlshamn-Karlskrona

När jag förberedde hemfärd från Tjörn efter sommarens seglingar 2018, hade jag mest en känsla av ”Vad ska jag hem och göra?”. Ombord hade blivit hemma.

När jag kom till Bergen förra sommaren och skulle avsluta säsongen, kände jag istället att det skulle bli skönt att komma hem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som kändes annorlunda. Precis som året innan hade jag haft fantastiska seglingar och många trevliga besättningar.

Efter hand växte dock en känsla fram att det var för mycket logistik och planering och för mycket följa rutter och tidtabeller med mitt sätt att segla. För lite semester helt enkelt. Den där känslan av att bara ge sig iväg dit vinden blåser eller att inte alls ge sig iväg, bara ligga still och läsa en bok, sola och bada eller gå på en spontan upptäcktsfärd.

Känslan satt kvar och inför sommaren 2020 kunde jag inte uppbringa lusten att planera någonting. Vart skulle jag fortsätta? Lofoten, Shetland, Skottland, bara några fjordar till och sedan vända hemåt? Nu hjälpte Coronan till med beslutsvåndan. Alla tankar på att segla någon annanstans än möjligen till Sverige kunde jag lägga åt sidan. Jag visste inte ens om jag skulle lämna båten på Västkusten för att göra ett nytt utbrytningsförsök kommande sommar eller om jag skulle segla hem båten. Så småningom sa magkänslan: – Segla hem!

Olusten att planera ledde så småningom också till insikten  att jag inte hade några gastar i augusti. Jag började söka alldeles för sent och i Karlshamn blev jag själv. Först blev jag lite stressad över detta faktum, men sedan insåg jag att det var riktigt skönt att vara själv några dagar. En social andhämtningspaus.

När jag vinkat av Anette vid järnvägsstationen skyndade jag mig iväg för att handla lite mat och kastade sedan loss så fort det gick. Det var ju en kanondag. En sådan där dag man bara vill uuut. I horisonten skymtar Hanö, men jag skulle österut.
Jag tror att detta är en klassisk Blekinge-eka. Spelar egentligen mindre roll, för mig blev det sinnebilden för min egen lilla Blekinge-segling. Precis som seglaren på bilden var jag själv. På vattnet och på klipporna var det dock hur mycket båtar respektive folk som helst. Jag tror inte jag har sett så mycket aktivitet på eller vid havet på hela sommaren.
Från flera håll hade jag förstått att man inte varit i Blekinges skärgård om man inte varit på Tjärö. Sagt och gjort!
Första intrycket av ön var dock ett antal tjurar som spärrade min väg till receptionen, där hamnavgiften skulle erläggas. En av dem stod nästan på bryggan. Jag vände tillbaka till båten och beklagade mig för båtgrannen som inte visade minsta sympati för mitt bryderi. Korädd, fick jag höra. – Det är ju tjurar, de har ju inga juver. -Jaha… Häng med honom, han ska upp till receptionen, sade han och pekade på en kompis. Hmm, det gick ju bra. – Det är mest de som är lite rädda, fick jag höra. Jo, pyttsan. På vägen tillbaka hade min guide blivit attackerad när han ville fotografera en av dem. Några fler förklenande kommentarer om korädsla hördes inte från grannbåten. Uppe vid receptionen förhörde jag mig om tjurarnas temperament. – Tjurar? Det är väl bara en tjur… De andra är kvigor. Jag blottade inte min okunskap om kvigors fysiska företräden. Försökte googla, men inte ens Wikipedia kunde förtälja något om kombon kviga + juver. Jag ringde upp min dotter, men även hon saknade denna specialkunskap. Jag får leva vidare ett tag utan denna viktiga vetskap. Lär väl inte vara sista gången man passerar en tjurhage. Eller, var det kohage?

Tjärö var jättefint. Jag var ju inte helt ensam om att vilja upptäcka ön. Många kom även med olika passagerarbåtar och det fanns både vandrarhem och restaurang. Men det var lite så där svenskt lagom, i en positiv bemärkelse. Bilderna får tala för sig själva. Atmosfären inbjöd till att stanna två nätter.

Blekingekusten är egentligen inte längre än att den går att avverka under en dagsetapp. Men, varför ha bråttom? Nästa stopp blev strax innan inloppet mot Ronneby, en liten obebodd ö som heter Harön.

Det fanns egentligen bara en tilläggsplats som var lämpad för en båt med mitt djupgående och det var denna brygga som turligt nog var ledig när jag gled in. Även här kändes det skönt att ligga still två nätter.
Life is good.
Harön var en fin liten ö med en blandning av skog, små ängar och klippor.
Har man kommit så långt som till Hasslöbron kan man ju tycka att det bara är att tuta och köra hela vägen fram till Karlskrona.
Men, jag var hungrig och hittade en ö med bryggor som såg bra ut för ett lunchstopp, Tromtö. Tromtö fick dock statuera exempel på vad som visade sig vara lite typiskt Blekinges skärgård. Det är för grunt. I kortet såg det OK ut. i hamnbeskrivningen lät det som ett gränsfall, men ekolodet sa stopp. Istället hamnade jag på svaj utanför Almö. Lite pyssel sedan att få upp ankaret. Jag har inte hunnit byta ut min trasiga handenhet i fören så jag fick stå i sittbrunnen och mata upp ankaret utan att se vad som hände där framme. Blev många språng fram och tillbaka innan det äntligen var uppe.

Inloppet till Karlskrona är rätt maffigt, gamla försvarsanläggningar blandas med moderna, marina installationer och man kan nästan få en illusion av att Sverige faktiskt har ett fungerande försvar fortfarande. Även den civila stadssiluetten gör sig bäst från sjön. Några bilder blev det dock inte. Man kunde säkert valt en enklare insegling än den snirkliga led jag följde. Med frisk vind akterifrån hade jag fullt sjå med att försöka jippa lite kontrollerat några gånger och med en bilfärja hack i häl som ville komma förbi var det inte att tänka på att plocka upp kameran.

Man kan alltid se saker och ting på minst två sätt. En perfekt dag för att tvätta. Kläderna torkar snabbt. Eller, en skitdag att ligga i hamn, man vill ju ut igen. Gästhamnen ligger lika tråkigt som förut, men verkar ha spottat upp sig sedan sist. Det var ju några år sedan. Fräsch och välutrustad serviceanläggning och, om just det var ett fall framåt vet jag inte, Y-bommar mellan vilka det ska ligga tre båtar. Inte kul att ligga i mitten när grannarna släpper förtöjningarna.

Nu har jag provat på att segla själv under en fem-sex dagar. Skönt, men också lite tråkigt mot slutet. Det ska bli trevligt att få lite sällskap igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *