Gastar: René Ankarfjärd, Mats Beiming och Marie Fritzell
Datum: 18-26 augusti
Stenungsund är inget jätteroligt ställe och centrum kan knappast ta skada av lite utveckling. En hel del affärslokaler gapar tomma och det tycks inte ha funnits någon duktig arkitekt bakom byggnaderna i centrum. Läget vid vattnet är dock trevligt och folk tycks söka sig hit, så nog finns det potential för att skapa en trevligare miljö. Ska bli spännande att se om det hänt något till nästa besök.
Besättningen kom i samlad tropp med buss från Göteborg. Varför väljer man buss i stället för tåg, undrar tågnörden. Det går inte att lita på tågen kanske någon invänder, men denna gång var faktiskt även bussen försenad. Marie hade vänligheten att ha lagat en pastasås hemma som hon bjöd på, så när väl bunkringen var avklarad, var det gott om tid över för både middag och genomgång av båten.
Vi kunde därför komma iväg relativt tidigt, före kl 10. Seglingen började i moll, i gråmurrigt väder och nästan ingen vind. Den första uppgiften blev att ta sig under Tjörnbroarna. Mats ifrågasatte höjdangivelserna i sjökortet och tyckte att vi borde ha kunnat gå direkt söderut i hamnen. Den segelfria höjden där anges till 13,6 m och min mast sticker upp omkring 19 m. Men visst, det kan vara svårt att se hur hög en bro är. Men oftast handlar det om det omvända, när man är strax framför bron kan det snarare kännas som om bron är för låg och att masten ska krascha rakt in i den.Minns du katastrofen när ett fartyg rammade Tjörnbron och sju fordon störtade rakt ner i havet och åtta människor fick sätta livet till? Det var den 18 januari 1980 som det norska lastfartyget Star Clipper körde på bron i tät dimma. Längst ner i bild syns faktiskt fundamenten till den gamla bron. Jag väljer att istället tänka på Ted Ströms poetiska Vintersaga: ”En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron”.Men, vad var detta? E i seglet… Kan det var en segeljolle av märket National Enterprise? Den jolle jag lärde mig segla på när jag var på seglarläger på Tjörn 1968 och -69?Jo minsann, samma båttyp, men sannolikt inte någon av de båtar vi nyttjade. Segelnumren är högre och den båt vi mötte såg ut som om den hade trä- i stället för aluminiummast som det var på våra. En rätt okänd jolletyp i Sverige, så det var ju kul att se att det fanns fler än de som seglarskolan hade köpt in från England. Under 1968 och -69 tror jag att platsen för seglarskolan var i närheten av Röra rump. 1970 hade man flyttat verksamheten till Gåsö. Foto: Gösta Glaser.
Apropå erfarenhet av segling, Marie var rookie, René hade seglat lite grann, men båda var sugna på satt lära sig mer. Mats var mer erfaren. Ibland kan vissa sätt att hantera en båt vara rätt, emedan andra kan vara fel. Lika ofta handlar det mer om tycke och smak, men att det ändå är bra att alla ombord gör på samma sätt. Det kan vara lärorikt, men jag får också medge att det kan vara lite utmanande med gastar som kommer ombord och vill göra på sitt sätt och ifrågasätter mina val.
Mats hade svårt att finna sig i att jag visade kartbilden på plottern med norr uppåt. Han förespråkade head up såsom jag tror att de flesta av oss har det i bilen. Han hade svårt att släppa frågan och tyckte mitt val av visning var närmast komiskt. När man t ex seglar söderut menade han att man ju måste vrida på huvudet för att förstå om man ska gira babord eller styrbord. För egen del skulle jag känna mig helt förvirrad om jag inte hade koll på var jag har väderstrecken. Det är ju naturligtvis en smaksak, men det skulle vara intressant att höra vad ni andra seglare föredrar.
Jag inser också att jag ibland gör saker utan att kunna förklara varför. Jag bad Mats att lossa skot mm från vinschens självskotning om han inte ville veva med handtag alternativt använda vinschmotorn, utan istället ville dra för hand. Om jag förstod det rätt, menade han att det var säkrare att låta linan ligga kvar i självskotningen. För mig känns det instinktivt fel, men varför kunde jag inte förklara, det vara bara självklart att så gör man inte. Jag googlade lite och letade i manualen, men fick ingen klarhet. Till slut har jag nu rådfrågat kamrat Chat GPT: ”Grundregel: Man ska inte dra i en lina som ligger fast i självskotningen, utan istället veva på vinschen. Varför? … – Risk för fastkilning: Linan kan kila sig ännu hårdare i självskotningen om du drar, vilket gör den svår att få loss. – Vinschen är till för lasten: Självskotande vinschar är konstruerade för att ta upp belastningen genom vevning., inte genom att man själv rycker i linan.” Tack Mats för att du satte fokus på detta så att vi båda blev klokare på kuppen.
Tillbaka till seglingen. Fortfarande gråmurrigt, men det började nu blåsa allt mer. En säl korsar vår väg på, nära nog, kollisionskurs och vad det verkar, helt obekymrad över vår närvaro och eventuella väjningsregler. Solen tittar fram och vän av ordning får annat att tänka på.
Besättningen ville gärna stanna till i Marstrand.För ovanlighetens skull var det en man vi tappade bort, som ville shoppa. Det var ju rea.Vi fortsätter upp mot och förbi Grand Hotell som ser ut att ha fått sig en ansiktslyftning. Eller var det så här fint även vid mitt förra besök? Ibland är det svårt att eliminera gamla synintryck till förmån för de senaste. I det här, nu pampiga huset lär vi ha bott när vi i nian var i Marstrand på skolresa. Då gav hotellet mer intryck av vandrarhem, som jag minns det. Men, vem vet, minnena spelar en ett spratt ibland.Uppe vid torget ligger det gamla rådhuset. Marstrand var tidigare en egen stad. Idag är Marstrand en del av Kungälvs kommun.Och vid torget står en imponerande silverpoppel. Inte formad som en cypress, högväxt och smal (min sinnebild av en poppel), utan, i alla fal detta exemplar, mer som en jättelik ek. Ja, tänk om trädet kunde berätta vad det sett…Efter några timmar i Marstrand kastar vi loss och går ner i Albrektsunds kanal, en av många skyddade, inre leder som Bohuslän är full av. Vi försökte segla först, men det blev ingen ordning på vindarna, så motorn fick hjälpa oss på traven.Snart är vi återigen ute i mer öppen skärgård och nu skulle vi söka efter en naturhamn.
Det är inte alltid så lätt att hitta naturhamnar i Bohuslän, åtminstone inte för lite friskare nordostliga vindar som det var fråga om nu. Vi började med Högö som i och för sig inte är skyddad alls för nordostliga vindar, men där skulle det finnas Kryssarklubbs-bojar, vilket lät tryggt. Bojarna var upptagna och när vi skulle gå ut igen hejade jag på en skeppare som inte hade en enda flagga under vantspridarna. Jag frågade, tyckte jag själv, lite försynt om han var medlem i Kryssarklubben. – Det var det oförskämdaste, sade han, och pekade på ett av sina fönster, där det faktiskt satt en bojflagga. – Lättkränkt vit man, kom det från Marie, när vi hade passerat. Vi drog vidare mot Bussholmen, men det kändes trångt och utsatt om det skulle bli bara en gnutta vindvrid. Vi gjorde ett försök till och tog ned seglen vid Sälö, där man skulle kunna ligga långsida längs en kobbe. Men, det var ju knappt att man såg den kobben. Tji naturhamn. Det blev sent och vi åt middag under gång.
Istället hamnade vi på Hyppeln, en jättefin ö och en trygg hamn där vi kunde förtöja långsides. På ingång till Hyppeln blåste min älsklingskepa av. Väldigt praktisk, med ett band man kunde knäppa fast någonstans så att den inte skulle blåsa av. Förutsatt då att man också knäppte fast den. Gick inte att finna. Ytterligare drama blev det när vi skulle ta ner storen. Om du har följt mig på bloggen kanske du noterat problemen med storfallet som gäckat mig. Nu var inte problemet att hissa. Nu ville inte storen ner. Jag drog och slet och ryckte i flagglinan som det också var stopp i och började fundera över vad jag skulle ta mig till. Kunde jag vira storseglet runt masten. Knäpp tanke som avskrevs direkt, vant och vantspridare är ju i vägen. Vad skulle man gjort? Så plötsligen när vi låg är och snurrade så rasslade seglet plötsligen ner av sig självt. Kanske hamnade fallet på babordssidan av öppningen i masttoppen när vi hade vinden in från styrbords sida. Det var ju Svens (gast under föregående etapp) teori. Med sina skarpa ögon tyckte han sig se att fallet drog sig åt styrbord i samband med att det kinkade.Vi tog förmiddagen fri för upptäcktsfärd. Grannbåten var från Styrsö och jag gick fram och pratade med kvinnan ombord som höll på att fylla vatten, för att få lite vägledning vilken av öarna i Göteborgs södra skärgård hon tyckte vi skulle besöka. Inte så förvånande kanske: – Styrsö! De hade seglat i Medelhavet och mina gastar som nu anslutit lät sig underhållas och förfäras över historier om späckhuggarnas framfart. En koloni späckhuggare har ju fått för sig att de ska angripa segelbåtars roder, vilket lett till flera allvarliga olyckor.Tonen i språket varierar: ”Här bor glada musjägare utan trafikvett”. Det lät ju lite kul jämfört med: Kör försiktigt!Några steg senare: ”STOP STOP FÖR HELVETE VA FAN SYSSLAR NI MED? TROR NI ATT DET BARA ÄR Å SÅGA NER FÖR HELVETE TALA OM VEM DU ÄR FÅ TILL ETT MÖTE FORT”. Vem skulle våga ge sig till känna efter den ”sågningen”? Kattägarna lyckas nog bättre med att nå fram med sitt budskap.Med vissa avbrott ledde en strandbank fram till en liten kobbe utanför. Mats ville vara lite äventyrlig och vada över. René hakade på. Jag övervägde, men kom fram till att lusten att ta sig över inte stod i proportion till besväret med blöta och sandiga fötter. Jag och Marie stod kvar. Rätt snart kom de slokörade tillbaka konstaterandes att det var lite vasst med alla snäckor. René hade dock med sig några fina ostronskal.Marie berättade, innan hon skulle resa iväg till Stenungsund för att mönstra på, att hennes besvär med höften hade förvärrats och att hon hade fått en operationstid bara någon dag efter det att hon skulle komma tillbaks från seglingen. – Du får väl sätta av mig någonstans om jag blir för otymplig eller besvärlig att ha ombord! Nu gjorde det tydligen ont och precis som i Marstrand undvek hon branta nerförsbackar, så jag och René gick själva upp till öns topp. Mats hade givit sig iväg på en joggingtur. Kvällen innan hade det nästan sett ut som om ett rymdskepp landat på öns högsta punkt. Det var en gammal militär installation som var belyst. Som så många andra militära installationer plomberades den och fylldes med betong år 2000. Här har man dock försökt att återställa anläggningen, vilket stod klart 2022. Jag citerar: ”De fuktiga rummen har torkats ur, väggarna har målats, nya elinstallationer har gjorts och den gamla militära spaningsanläggningen har återfått en del av sin tidigare utrustning.” Tydligen var det en mätstation varifrån man ställde in siktet för artilleriet på den närbelägna ön Björkö.Från Hyppelns topp har man en strålande utsikt åt alla håll. I Göteborgs norra skärgård ilar Vägverksfärjorna fram och tillbaka mellan många olika öar. Färjan här är på väg till Rörö efter att ha mellanlandat på Hyppeln. Ska man ta sig ut hit med bil får man först ta sig med färja från Hisingen till Hönö och sedan köra till Burö via Öckerö och Hälsö och ta en ny färja till Knippla, Hyppeln eller Rörö. Rörö som syns i bakgrunden är också en jättefin ö väl värd ett besök.Karlatornet på Hisingen har blivit ett nytt orienteringsmärke, inte minst för seglare. Det syns långt ute till havs och inte undra på, det är Nordens högsta byggnad. Ibland kan jag slås av hur förvrängd geografin kan te sig. – Va! Ligger Hisingen där!?Har man ett lite halvtrist hus så går det ju alltid att piffa till. Tänkte de så, de som bor här?Kanske kände man pressen. Har grannen piffat får väl vi också göra det. Eller var det tvärtom? Bor här en fiskarfamilj som gått i land?Som Mumin säger: Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Om gubben ombord, d v s jag, inte var rädd och kunde springa ut från hopptornet och plumsa i, kunde ju inte ynglingen ombord, d v s Mats, vara sämre. Ingen självklarhet, men till sist fattade du mod och hoppade. Snyggt!Vid ettiden lämnar vi Hyppeln och går vidare söderut genom Göteborgs norra skärgård. Trots att skärgården här är vältrafikerad passerade vi en kobbe där några sälar låg och latade sig. Imponerande att de inte lät sig störas.Vi passerar Björkö och läser IS ÖL på en av byggnader. Isöl? Vad kan det vara? Marie är snabb att googla och finner svar: Här i det gamla ishuset bryggs Barlind beer, vilket är en ljus och lätt lager. Och det står faktiskt IS & ÖL. Ishuset var först lager och nu menar jag förråd, inte typ av öl, för naturis som fraktades hit och som sedan levererades till fiskebåtarna för att hålla fisken färsk. 1958 gick man över till att tillverka egen is. Enligt uppgift pågår viss istillverkning ännu idag, men i betydligt mindre omfattning. Idag tillverkar fiskebåtarna sin egen is.Vi glider vidare och passerar idylliska Kalvsund. Här lär för övrigt de laster med is som kom från utlandet ha förtullats. Det hände tydligen att tulltjänstemannen även extraknäckte med att lossa isen. Man kan ju tänka sig att det kunde bli lite brådis att lossa isen så att den inte smälte.Vi hade nu korsat farleden in mot Göteborg och kommit in i det som kallas Göteborgs södra skärgård. Vi hade redan bestämt oss för Styrsö och på vägen dit valde vi Tången. Lät som den trevligaste byn på ön. Inte den mest skyddade hamnen på Styrsö, men vi kunde i alla fall knyta fast oss längs bryggans sida. Det märktes tydligt nu att det var en vanlig onsdag och att sommarsäsongen led mot sitt slut. Vi var den enda gästande båten som låg kvar över natten.Styrsöfikon. Vi slogs direkt av grönskan vi möttes av.Gillar du att se resultat av ditt påtande i en trädgård, kan nog en tomt på Styrsö vara ett alternativ att överväga.Rätt många hus i både Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är klädda med Eternit-plattor. Kanske inte så svårt att förstå med läget vid ett salt och blåsigt hav, men vackert är det inte. Här befrias ett hus från Eternit till förmån för trä.– Ser du Jugendhuset där borta? Nu är det ju knappt man ser det för all grönska och alla byggnadsställningar, men OK, jag såg det. En man lämnar gruppen han är ute och går med och berättar att huset flyttades hit efter Göteborgsutställningen 1923. Han blir nyfiken på vad ett gäng nollåttor gör här och ännu mer nyfiken när han förstår att vi är ute och seglar. Trevligt möte, men hans kompisar kallar. – Du har hamnat i fel grupp, ropar de!Trafiken på ön utgjordes till största delen av golfbilar. Miljövänligt och praktiskt på de smala gatorna. Gatorna ja. Hela öns gatunät verkade nyasfalterat. Vilket projekt.Fin kyrkogård, men hur ser egentligen kyrktornet ut? Det var knappt att vi hittade någon dörr, i alla fall inte någon som såg ut som en kyrkport. Hur som helst, in kom vi inte.Vi tyckte alla om Styrsö. Det var frodigt och kuperat, många av husen var vackra, ön levde och människorna var trevliga.Och vilka träd och trädgårdar man kunde hitta.Vissa hus var riktigt pampiga.Det bor nästan 3 000 personer på Styrsö och Styrsö är också centralort för de övriga öarna runt omkring, så naturligtvis måste här finnas både vårdcentral och folktandvård och naturligtvis bygger man då fula skokartonger för att inhysa sådana verksamheter. Men, man lägger ju märke till dem i deras bjärta kontrast till övrig bebyggelse. Ett slags statement: – Här finns vi, vi som drivs av skattepengar!Man skulle ju aldrig drömma om att detta var vårdcentralen.Hit till Bratten kan man, som nu under rådande hösttidtabell, åka båt från Saltholmen 1-2 gånger per timma från kl 5 på morgonen till ända in på natten och till Saltholmen kommer man med spårvagn. Sista båten från Saltholmen går 00:50, så inga problem att göra sig en helkväll i Göteborg även om man bor ute i skärgården. Det märkliga är bara att trafiken i norra skärgården utgörs av bilfärjor, emedan den här utgörs av passagerarbåtar. Hur blev det så? Från Bratten kan man också göra som Marie och lifta tillbaka till Tången och Aquileja. Stackaren hade fått så ont nu att hon inte pallade att gå mer. Ett jäkla pannben har hon i alla fall. Hon fick byta lift på vägen och den andre körde henne hela vägen fram, men han kunde inte begripa att vi valt Tången, den fulaste hamnen på ön, tyckte han. Även om han inte lät sig imponeras av valet av hamn, verkade han dock imponeras av båten. – Är det din båt, frågade han Marie. – Nä, vi är ett gäng från Stockholm som inte känner varandra som seglar tillsammans. – Jaha, ja det brukar bli roligare då och att du är från Stockholm hör jag väl. Det där med att vara stockholmare i Göteborg, kan vara lite känsligt ibland…Donsö hänger ihop med Styrsö. Under den bron kommer inga större segelbåtar. Det höll nog även Mats med om 😉När vi läste om de olika öarna i Göteborgs södra skärgård kunde man nästan få intrycket av att Donsö kanske var den trevligaste att besöka. Vi är glada över att vi ändå valde Styrsö.Vägen avlöstes av en vacker naturstig.Det öppnade upp sig och vi fick lära oss om tomtningar som det fanns rester av längs vår väg. Tillfälliga boningar som folk byggde upp med hjälp av gråsten från stranden och tak av segelduk och åror. Tång användes till tätning mellan stenarna och som madrasser. Det fick duga som tillfälliga bostäder under fiskesäsongen.Jag inser nu att jag legat på svaj, åtminstone två gånger, på vattnet här utanför. Även här finns kryssarklubbsbojar och så länge det inte är kraftig västvind är det en upplevelse att ligga där och se ut över havet. I bakgrunden skymtar man Vinga med dess båk och fyr.Frågan är om inte Mats mest av allt uppskattade björnbären som växte lite varstans.Varför inte? Vilken utkik och vilken underbar plats att vara på när det är lugnt och soligt.Det är väl nästan hemfridsbrott att vara så närgången med kameran.Inte alla hus i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är vita.Vem vill inte bo så här, bara man slapp putsa.Det där måste ha varit en ångbåt. Ångvisslan talar sitt tydliga språk. Jag rusar upp med kameran i högsta hugg och visst var det det: s/s Bohuslän. Västkustens enda bevarade passagerarångare. Möjligen var det bara i mina romantiserade minnesbilder som jag reste med s/s Bohuslän från Lysekil när jag skulle på seglarläger på Gåsö 1970. Eller så stämde det med verkligheten…Imorgon ska vi upp tidigt. Målet var avgång kl 7 och vi kom t o m iväg fem minuter före.. Skälet till den tidiga morgonen var främst att hinna före ett förväntat bleke. Det ville vi inte fastna i.Valö fyr. Vi närmar oss slutet på skärgården. Efter Tistlarna blir det mest enformig Hallandskust.Fast långtråkigt blev det inte. Vi var förföljda av ett oväder, dock utan att det släppte regn på oss, men det genererade vindar med lite olika riktning och styrka. Och se där! En virvelvind. Ett tag syntes svansen gå ända ner till vattenytan. Undrar hur det hade känts att vara precis där och då. I fjärran åskade det. Ombord tuggades det Calma (tuggummin mot sjösjuka) för glatta livet.Jag valde Glommen i stället för ytterligare en övernattning i Falkenbergs rätt trista gästhamn. Glommen kanske inte var så mycket bättre. Man skulle kunna köpa färsk fisk här hade vi läst. Någon sådan verksamhet såg vi dock inte skymten av.Jag ville kalla den Glommens fyr, men så heter den uppenbarligen inte. Morups tånge fyr ska det vara. Nu finns det tydligen även en Glommens fyr, men den var så obetydlig att vi inte ens lade märke till den.Helt annorlunda än i Bohusläns och Göteborgs skärgårdar. Men vackert var det ändå.Vi skildes från tjejerna efter att ha varit och handlat och följde vägen fram till Morups Tånge. När vi nu skulle tillbaka kändes det ju mer lockande att följa stranden. Åtminstone tyckte jag det. Mats målade upp scenarier med våtmarker och ogenomtränglig terräng, men han hängde ändå på. Men, det fick jag äta upp. Mats såg närmast förtjust ut över att få ta av sig skorna och kavla upp brallorna och vada över till andra sidan. Jag hade tajta jeans och valde att ta av mig dem. Inget problem med att ta sig över. Värre var det när jag skulle balansera på en sten, för att inte bli sandig, och ta på mig både brallor och skor. Som ni kanske anar slutade det inte väl, vilket Mats hade mycket roligt åt och med stor inlevelse delgav den övriga besättningen. Det finns till och med dokumenterat i detalj. Dagen avslutades med en jättegod middag signerad René.Ännu en tidig morgon som två i besättningen inledde med ett iskallt morgondopp. Min blygsamhet förhindrar mig att nämna vem de modiga var. Idag gav vi oss iväg strax före klockan åtta och den tidiga avgången berodde nu inte på förväntade bleken, utan på att vinden skulle tillta allt eftersom dagen framskred. Och redan nu blåste det friskt och vi tog två rev direkt när vi satte segel.Detta var allt den tuffaste seglingen i sommar. Det började med kryss ut ur hamnen för att runda några grund utanför Glommens hamn. Till en början kändes det som om vi var på ett helt annat hav när vi föll av från kryss till halvvind.Efter det sista slaget utanför Glommen var det rak kurs mot Båstad, men vinden vred successivt från halvvind till slör och från slör till läns. Till en början hade Helmut (autopiloten) fått styra en stor del av tiden, men ju mer akterlig vinden blev, desto mindre litade jag på Helmut och tog över själv. Med akterlig vind och mycket sjö är risken stor för en ofrivillig gipp och blåser det mycket är risken stor att något går sönder om gippen inte sker på ett kontrollerat sätt. Dan innan hade jag satt upp en preventergaj, d v s en lina som är avsedd att förhindra eller i alla fall bromsa en ofrivillig gipp. Idag såg jag inte det behovet eftersom vi skulle få halvvind, men när det nu vred mot akterlig vind ville jag inte upp på däck och härja. Jag stod väl vid rodret några timmar och blev till slut rejält trött i armar och axlar efter allt vevande för att parera vågorna. Vi något tillfälle föll blicken på plotterns uppgift om sann vindstyrka: 17 m/s.Vår bedömning var att vissa vågor var upp till fem meter höga. Kan de verkligen ha varit så höga? Hur som helst började jag fundera över inseglingen till Båstad. Rännan in var smal och djupet var angivet till 3,4 m. Det går ju inte. Vi skulle ju dunsa i botten i vågdalarna. Ska vi tänka om och gå någon annanstans? Vi ringde hamnkaptenen i Båstad, men han verkade inte förstå problematiken. – Inga problem! Vi gick in häromdagen med en båt som sticker 1,7 m och det var lika mycket sjö då. Vad jag inte insåg var att Båstad faktiskt har lite sjölä. Den södra kustlinjen i Laholmsbukten är rätt rak men går i lite sydostlig riktning, så när man kommit långt in i bukten får sjön inte lika mycket fart och jag började förstå varför hamnkapten verkade så bekymmerslös. Sjön lugnade sig och rätt utmattad styrde jag efter enslinjen in mot hamnen. Mot slutet tyckte Mats att jag var nonchalant när jag lämnade enslinjen, men man måste ju ta hänsyn till verkligheten också, såsom bryggor och synliga stenblock.Hamnkapten, killen i vit tröja, stod och väntade på oss när vi närmade oss hamnen och visade oss vägen in till den inre hamnbassängen. En riktig paradplats. Tack för hjälpen! Jag undrade ju också lite över om seglingen skrämt slag på mina gastar. Men de intygade samstämmigt att det varit en spännande upplevelse och att båten kändes så trygg och att jag verkat så lugn. Minsann…Senare skulle Carina från föregående etapp ansluta. Hon bor i Båstad. – Ligger ni i den inre, ursprungliga hamnen? Jag hörde på hennes tonfall att det nog var en ära som inte alla förunnades.Vilket udda, men häftigt hus. I vilken kategori av stilar faller denna arkitektur?Även Båstad har en Agardhsgatan, betydligt längre dessutom än den Agardhsgatan jag under en kortare tid bodde på i Lund. Vem var han då denne Agardh? Det finns ju några stycken, men jag antar att namnet syftar på Carl Adolph Agardh som föddes 1785 i Båstad och som även pluggade i Lund. Det var en mångsidig herre: teolog, biskop i Karlstads stift, matematiker, naturforskare och statsekonom. Statsekonom? Det får jag grotta i någon annan gång.Även Båstad är ett bitvis gulligt samhälle. Inte som i Bohuslän, men på ett skånskt sätt. För det är ju faktiskt en del av Skåne och infödingarna pratar dessutom skånska. Rent geografiskt kan man ju tycka att Båstad borde vara en del av Halland. Man har ju faktiskt passerat Hallandsåsen när man kommit hit. Om man nu kommer landvägen och söderifrån förstås.Turistinform, ja. Toalett, ja. Men, Telefon? Telefonkiosk eller vadå? Och skylten med restaurang, hotell och hamnen överkorsad. Såvitt jag upplevt det fanns hamnen kvar med ett flertal restauranger och nog fanns det även ett större hotell därnere.Jag tillbringade ju min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad och det var väl någonstans här som vi vid ett par tillfällen åkte till Båstad för att kolla på tennis. Autografer var hårdvaluta. Jag minns inte att jag själv vågade mig fram till någon av dessa storheter, men att jag var djupt imponerad över de av mina kamrater som vågat och lyckats. Vem samlar på autografer idag? Jag saknade dock min gast Maries namn bland alla vinnare. Två år i rad vann hon sin klass i Båstad. Om hennes framgångar får man istället läsa på nätet: ”Idag har Marie Fritzell vunnit guld DS65 i Veteran SM i Båstad. Efter en bragdartad insats i 31 graders värme gick hon ut som segrare efter 3 tim o 40 minuters spel. Otrolig krigarinställning o hela klubben gratulerar till denna formidabla seger. Stort grattis” Kanske inte undra på att man får problem med höften då.Centrecourten i Båstad känns så liten. Överhuvudtaget känns hela miljön runt tennisstadion som en liten by. Jag blev imponerad över hur man lyckats skapa en så småskalig miljö i samklang med den by som ju Båstad faktiskt är.Man behöver inte gå långt för att nå kanten av Hallandsåsens skogar.Vad var nu detta för imposant byggnad? Skånegården var namnet, men inte ser det väl ut som en Skånegård? Men, heter man Nobel i efternamn kanske man kan ta ut svängarna lite. Det var Alfreds brorson Ludvig som tog initiativ till det som skulle bli ett lyxhotell. Med Skånegården ville han sätta Båstad på världskartan. Här bodde bl a Gustav V när han besökte Båstad med anledning av tennisen. Marknaden för den här typen av lyxigt hotell ebbade ut och idag är det f d hotellet omgjort till bostadsrätter.Peace Love. Tänk att just folkabubblan fick denna image, detta nazisternas folkbilsprojekt. Så det kan bli.I äldre murrester här, stadsägan 219, hittades vid källarutgrävning år 1938 denna kanonkula härrörande från ryska fregattens bombardemang av Båstad d. 8-9 aug. 1788. Tabulam monumento defensorum Bjärup erexit. Jag har inte allt för stor tilltro till Google translate, men de två sista raderna ska betyda ”Han reste ett monument över Bjärups försvarare”.Sammanfattningsvis, det var jättelänge sedan jag var i Båstad och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men Båstad är mysigt.Inte nog med att Carina (gast Skagen-Stenungsund) och hennes Per kom och gjorde oss sällskap, även min kusin Helena och hennes man Fredrik satte sig i bilen i Frösakull och kom till Båstad och gjorde oss sällskap. Tack alla för en jättetrevlig kväll! Fast maten på Aquileja var bättre 🙂Helenas och Fredriks lilla Vilde icke att förglömma förstås. En glad liten skit som tycks älska alla.Förberedelser för avfärd. Vi blir alltmer morgontrötta och nu hann klockan bli halv tio innan vi kastade loss. Före det fick jag fatt i en fiskare som varit ute. – Det är fortfarande mycket sjö, men inte som igår, berättade han. Alltid något.När vi närmade oss Båstad dagen innan kunde vi knappt urskilja någon bebyggelse, men idag syns den ju tydligt.Ser du drakflygaren? Mats kollade i kikaren och kunde berätta att de var två som hängde under skärmen. Gäller att ha koll på hur man flyger. Inga trevliga klippor att dunsa ner i om oturen är framme.René njuter av att styra.Kullen har rykte om sig att bjuda på lite stökigt vatten runt udden. Idag var det mest vinden som stökade och ökade.I hamnbeskrivningen av Hornbæk varnas det för att gå in i hamnen i samband med nordliga kulingvindar. Kuling blåste det inte, men tillräckligt för att man skulle stå på tå för att pricka inloppet. Jag gav extra gas för att inte slungas åt sidan av någon oväntad våg. Det är vid sådana här tillfällen man kan börja fundera över vad som skulle hända om motorn la av.Nu fick vi alla fall en plats i Hornbæks hamn. Vid förra försöket var det fullt. Kanske skulle vi ha vågat oss längre in i hamnen den gången, men både oklart hur djupt det var längst in och jag undrar om vi ens såg från båten att det fanns ett längre in.Vi tar en tur på byn. Jag blev väldigt förtjust i Hornbæk vid mitt förra besök. Kändes så avslappnat och harmoniskt. Högsommarvärmen då kan naturligtvis ha bidragit till den känslan och det faktum att det nu var lördag eftermiddag och mycket var stängt kan ju ha bidragit till att samma känsla inte riktigt infann sig denna gång.Vilka fantastiskt arrangemang av träd och buskar.Ett exempel på nationalromantik?Saab-cab:en lever! Både som utsmyckning och statussymbol och kanske någon slags livsstilsindikator.Skovvej (Skogsvägen), ett passande namn på denna lummiga gata.Ett bad? Nja, kändes inte så lockande. Det blåste en kylig vind. Men, en fin vy. I bakgrunden ser man Sverige och Kullaberg.Förra gången var det väldigt njutbart att sitta på baren vid stranden och ta en öl. Där satt nu bara ett förälskat par och värmde varandra. Vi sökte lite mer värme bakom dynerna istället och fick lite go live-jazz på köpet.Har man sagt det så. Vid middagen och efter något glas vin växer tuppkammen. Klart vi ska ta ett morgondopp. Det var inget större fel på vattentemperaturen, men lufttemperaturen… Man känner sig i alla fall stark och glad efteråt.Vi fortsätter ner i Öresund och dagens mål, Ven. Skepparen på Tycho Brahe följer sjövägsreglerna och väjer för oss. Annat var det när vi gick norrut och hade kollisionskurs med Hamlet. Den skepparen kanske resonerade ungefär som Mats uppfattning om hur vissa bilister känner, de hatar cyklister. Jävla seglare som är i vägen… Flyttar de inte på sig, får de skylla sig själva! Lite så?Något har hänt. Den kyliga vinden har ersatts av sommarvärme. Helt ljuvligt i Kyrkbackens hamn.I Kyrkbackens hamn hamnar (!) vi bredvid Peter Pipa. Numera ”seglar” han ett höghus i form av en Nimbus. På kajen introducerar han mig för sin dotter. Hustrun skiner upp och utbrister: – Oh, vad snällt sagt. När såg jag någon röka pipa sist. Tobaken? Greve Hamilton. Han berättar att han är född här och pekar ut ett av husen i hamnen, byggt i vinkel, där familjen delade hus med hans morfar. Hans pappa var den siste skutskepparen på Ven och om jag minns rätt var det så sent som på sextiotalet som pappan gav upp skutseglandet. Vem skickade gods med skutor då? Han pratar lite om författarinnan Alice Lyttkens och om hur han suttit i Gabriel Jönssons knä och sjungit visor. Båda var författare som bodde på Ven.
Mina gastar gav sig iväg på upptäcktsfärd runt Ven medans jag pysslade med mitt. Mats joggade och tjejerna trampade runt på mina Brompton-cyklar. De var lika hänförda som förra besättningen när vi var här på väg norrut. – Ven var en av seglingens höjdpunkter, tyckte René.
Den här gången var det Marie som stannade i båten p g a sina smärtor i höften. Vi andra tog oss upp till S:t Ibbs kyrka och njöt av utsikten, här bort mot Helsingborg.På hur många ställen ser man en fyr mitt ute i ett sädesfält? På andra sidan ser man Danmark.Backafallen söder om Kyrkbacken. En del av rasbranterna ser rätt färska ut. Hur mycket av ön försvinner egentligen?Många av de gästande båtarna, de flesta danska, försvann under söndagseftermiddagen och det vilade ett harmoniskt lugn över hamnen och byn. Jag njöt av kvällen och nästa dags förmiddag.Tänk om man hade en gets förmåga att röra sig i naturen.Vi hade inte bråttom. Vi hann med en utdragen frukost, yoga, bad och att slappa och äta lunch innan vi gav oss av.– Vilken ljugarbänk, utbrast jag, på väg till båten. Är ni alla härifrån? Det visade sig att två katter (danskar) smugit sig in bland hermelinerna.
Mats var nära ett hjälteutnämnande. Den danska kvinnan på båten bredvid sumpade sin telefon i havet och Mats erbjöd sig att bada iförd cyklop. Han var nere många gånger och vi imponerades över hur länge han klarade av att vara i och nere under ytan. Han som nästan tillskansat sig epitetet badkruka. Tyvärr återfanns inte telefonen av Mats då kvinnan missbedömt inom vilket område den bore ha legat. Istället fick de senare upp den med en håv. Och den fungerade!
När vi kom ut ur hamnen och det visade sig vara rätt lugnt vatten påminde Mats om att vi skulle kalibrera vindinstrumentets givare. Den byttes ju ut, när riggmakaren råkade ha sönder den gamla. Gott! Vi snurrade ett par varv och tryckte på knappar, osäkra på om det lyckades gjorde vi om operationen och mitt i alltihopa hörde vi väsande tumlare och då blev alla så till sig att vi fick göra om operationen ytterligare en gång. Tyvärr verkar operationen inte haft avsedd effekt. Windex och vindinstrumentets givare visar fortfarande lite olika.
En scandal beauty på däck. Mats tar igen sig efter att ha spelat in ytterligare några fantastiska filmer. Han ser ut som en trollkarl som med mystiska besvärjelser sveper med sin Instant 360-kamera i svårtolkade rörelser. Ingen fattar vad han gör, men film blir det. Som om vi hade haft en drönare med oss ombord. Vi går rakt mot Malmö och bebyggelsen med sitt Turning Torso tar allt fastare former. Till höger om oss ser vi Köpenhamn vars skyline ser ut som om Linus på linjen skulle ha ritat den.Så ligger jag då ännu en gång i Turbinhamnen i Västra hamnen i Malmö. Området Västra hamnen är jag inte överdrivet förtjust i, mest betong, sterila miljöer och ogräs och fortfarande vad som ser ut som en och annan rivningstomt. Men, själva gästhamnen och strandpromenaden är jättemysiga. Folk flanerar, joggar, badar eller sitter på uteserveringar. Man slår sig ner på trappan ner mot kajen och snackar, äter glass eller dricker kaffe. Och så utsikten mot sundet, mot Öresundsbron, mot grönområden och mot Ribersborgsbadet. Inget slår ju Lauterhorns hamn på Fårö, men Turbinhamnen hamnar definitivt på topplistan över svenska gästhamnar, om än av helt andra skäl än vad som får mitt hjärta att klappa för Lauterhorn.Det är inte bara Malmöbor som fikar på trappan ner mot kajen. Vi flyttar avskedsfikat in på land och tittar på båten i stället för från den, precis som många andra som slår sig ner vid kajen gör.
Det här var en minnesvärd etapp, av olika skäl. Först och främst vill jag tacka min besättning för trevligt sällskap. Det har varit många skratt och både djupa och ytliga samtal om allt mellan himmel och jord, men med en slagsida åt det svåra, men vanligaste ämnet, relationer. Mycket kul jargong. Kanske lite väl mycket ibland. Vi har ätit väldigt gott och ibland har jag känt det som att den bästa krogen, den finns på ombord på Aquileja. Det ar varit många spännande seglingsetapper med mestadels mycket vind. I och för sig inget ovanligt för denna sommar, men etappen mellan Glommen och Båstad kommer jag sent att glömma.
En särskild hälsning till Marie som i princip åkte direkt från båten till operationsbordet. Hoppas operationen gått bra och att du rehabiliterar dig snabbt. Du hade ju ambitionen att vinna fler tävlingar i Båstad…
DISTANSER:
Stenungsund – Marstrand: 17, 1 M
Marstrand – Hyppeln (via Högö-Busholmen-Sälö): 15,6 M
Hyppeln – Styrsö (Tången): 10,5 M
Styrsö (Tången) – Glommen: 48,8 M
Glommen – Båstad: 36,8 M
Båstad – Hornbæk: 34,7 M
Hornbæk – Ven (Kyrkbacken): 15 M
Ven (Kyrkbacken) – Malmö (Turbinhamnen): 22,1 M
