Stavanger-Odda

Med Ewa Briding
8-18 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Skudeneshavn-Haugesund-Borgundöya-Rosendal-Jondal-Lofthus-Odda

Så har jag då kommit till Odda. En plats jag i vintras ritade en rutt till på Eniros karta. Det enda jag visste då, var att det var utgångspunkten för att vandra till Trolltunga. Då kändes det faktum att jag skulle komma dit som avlägset, både i tid och i rum. Och nu är jag här. Hur gick det till? Och min båt, hur hamnade den här? Ibland känns det som att jag inte styr över vad som händer, det bara händer… Dessutom tycks både båt och besättning vara lite udda fåglar här som väcker en del nyfikenhet och förundran. – Seglar ni? – Från Sverige!? – Har ni seglat på fjorden?! Men, vi tar det från denna etapps början. För andra gången skulle jag kasta loss från Stavanger. Denna gång skulle det dock bära norrut.

Fortfarande varmt och vackert väder och idag levde vi verkligen upp till mitt motto ”Slow sailing”. Dagens mål är Skudeneshavn på sydspetsen av Karmöy.
Finnen som ligger bakom mig, här i Skudeneshavn, har nog aldrig hört talas om Slow sailing. Han hade varit upp till Nordkap någonstans och vänt och var nu på väg hem till Finland igen. Spännande hamn, med vinklar och vrår som man inte kunde ana sig till förrän man kom allra längst in i byn.
Relativt mycket annat här, en förhålladevis modern bil och motorbåt. Bilen känner säkert de flesta igen som en Volvo Duett. Vad det är för flytande fordon har jag ingen aning om, men även om jag tycker bilen ser lite modernare ut, torde väl båten vara lite yngre än sin terränggående kollega.
Lite mer nostalgi. Visst är den väl väldigt fulsnygg, m/s Skudenes? Jämngammal med mig faktiskt. Det kan man väl inte tro? Fri tolkning… Gick till en början i trafik på Skudeneshavn, men blev snabbt för liten då den bara tog ombord några få bilar (blev förvånad när jag läste att den tog ombord bilar överhuvudtaget) och döptes om och gick i trafik runt om i Rogaland till åtminstone 1984. I samband med att hon deltog i en filminspelning 2008 fick hon tillbaka sitt ursprungsnamn. Rogaland är för övrigt ett fylke eller län på svenska, som t ex Stavanger är en del av.
När jag såg en bild över Skudeneshavn i min hamnbok hade jag svårt att förstå att det var så mysigt som det faktiskt visade sig vara. Tvivlen förstärktes också när vi kom i land fredag kväll och möttes av ett helt öde samhälle. Spelade Norge någon stormatch i fotboll? Var var alla människor?
Dagen efter var det dock liv och rörelse även om det inte framgår av denna bild. Enligt turistbyrån hade samhället som mest hyst 20 000 invånare. Idag räknar man till 2 000 bofasta. Enligt samma källa bestod samhället av en nyare del som främst befolkas av bofasta och en äldre del som domineras av sommargästerna. Den nya delen smälte dock samman med den äldre på ett sätt som imponerade. Kul när stadsplanerare och arkitekter lyckas ibland. Denna bild är tagen i den äldre delen av Skudeneshavn när vi är på app-vandring. Med hjälp av en app guidades vi runt i den gamla byn och så fort vi närmade oss något sevärt sa appen ifrån och ett litet teaterstycke utspelade sig som en illustration av hur det kunde ha sett ut i gamla tider.
Är det någon som behöver en tåkelur (mistlur)? Världssuccé på sin tid, enligt appen.
Om denna barometer blev en världssuccé är väl mer tveksamt. Regn, storm och meget tört på en gång. Hmm…
Kreativ anpassning av hus till terräng.
Försöker skrolla bland mina lagrade, svenska synintryck. Inte har vi väl några tjusiga brandposter i Sverige? Har vi haft?
Det tar på krafterna att promenera för en teskedsgumma.
Dags för en fika. Blir dock inget tredje försök med norska våfflor. Degiga och tråkiga.
Men vad spelar tråkiga våfflor för roll i denna fantastiska miljö, när vi dessutom får möta trevliga människor. I soffan satt tre pensionerade och pratglada damer, en f d präst, en f d tandläkare och en f d sjuksköterska. Förutom allt annat fick vi också veta att kaféägaren (förra bilden) var en lokal kändis. Det kom flykingar från Kosovo till Skudeneshavn som nu återvänt och kaféägaren lär ha skickat sitt överskott från kaféet till Kosovo och hade t o m låtit bygga två hus där. Huvudpersonen i denna story gick bara omkring och skrattade med ett kort avbrott för att fråga om vi inte ville lte ha mer kaffe.
Uppiggade av detta trevliga möte gick vi genom byns park och tog oss upp på en utsiktspunkt…
…för att kolla in havet vi strax skulle ge oss ut på. Det skulle blåsa hårt någonstans från syd. Vi skulle bara ut och runda en udde för att sedan fortsätta norrut, så det kändes OK. Vår finske granne valde att ligga kvar, men han skulle ju åt andra hållet, mot vind och sjö.
Några visdomsord innan vi kastar loss.
Vi fick några rejäla sjöar över oss innan vi rundat udden och kunde styra norrut med vinden och få lite sjölä rån Karmöya. Leden innanför Kamöya är urgammal och förutom vind och sjö lurar även en hel del grund på utsidan, vilket i alla tider gjort leden på insidan så lockande.
Ytterligare båtnostalgi. På väg upp mot Haugesund blir vi passerade av m/s Sunnhordland. Fartyget har en något udda historia då det ursprungligen var ett ubåtsjaktfartyg byggt 1943 för den amerikanska marinen. Efter kriget såldes det till Norge och 1949 hade det byggts om till bil- och passagerarfärja och gick i linjetrafik mellan Bergen och Skånevik (vi är fortfarande i Norge, namnet till trots) fram till 1973. Sedan byggdes det om till kryssningsfartyg och gick under ett antal år i trafik i Finska viken från Helsingfors, på Leningrad och Tallin. Hon har även gästspelat som kryssningsfartyg i det Sydfynske öhav. När vi såg henne nu var hon uthyrd för ett bröllop och verkade ha Haugesund som hemmahamn.
I Norge lever både konduktörsväskan och myntväxlaren kvar. Finns det någonstans i Sverige där man fortfarande kan betala med kontanter på bussen?
Nära Haugesund, men ute på Karmöya, ligger Avaldsnes. Den här trakten var en del av Norge som istiden släppte sitt grepp om först. Sedermera blev det ett maktcentrum i Norge och många kungar, inte minst under vikingatiden, har bott just här. När vi seglade förbi kyrkan på bilden, Olavs kirke, tyckte vi den såg lite märklig ut. Det fick senare sin förklaring. Kyrkan var täckt av presenningar med anledning av pågående renovering.
Det är lärorikt att gå på muséer. Ännu mer om vi hade förstått lite bättre. Vi fick frågan när vi skulle gå in om vi ville se en film på norska eller få lurar med engelsk speakerröst. – Det är klar vi kan ta det på norska, tyckte vi kaxigt. Det var ett misstag, då hela filmen visade sig vara på nynorsk. Det var inte ens lätt att läsa upptäckte vi när vissa planscher saknade engelsk översättning. En teori är i alla fall att Avaldsnes fick sitt namn efter kung Augvald som kan ha kommit hit någon gång 400 till 600 e.Kr och att han grundlade den första kungadynastin här. Det är inte bara för hinduerna som kon är helig. Även kung Augvald sägs ha haft en ko som han helgade och som följde med honom vart han än for. Kons mjölk ska ha givit honom livskraft och ska ha bidragit till många vunna hjälteslag. Den kanske mest kände av kungarna på Avaldsnes var Harald Hårfager. Bland mycket annat förknippas han med enandet av Norge. Från början kallades han tydligen för Harald Luva (rufshuvud) då han lät hår och skägg växa till dess Norge var enat. Tillbaka till detta med nynorsk, vilket jag tycker är lite intressant. Ju längre vi kommer på vår seglats, desto fler talar och skriver nynorsk och både Rogalands fylke och Hordalands fylke (dit Bergen hör) har nynorsk som officiellt språk. Nynorsk är baserat på dialekter och det de flesta talar, bokmål, är baserat på danska. Som jag uppfattat det har nynorskan vårdats som en del av ambitionen att bygga upp en nationell, norsk identitet och kultur. Det var för övrigt inte bara vi som fick svårare att förstå norskan. Även norrmanen i gemen fick svårare att förstå oss.
Utöver kyrkan och ett museum hyser Avaldsnes även en vikingaby. Vikingatiden sägs omfatta tiden sent 700-tal till 1100 e.Kr. Harald Hårfager var en riktig viking och for ut på vikingatåg vida omkring.
Man kan lätt föreställa sig hur skyddade kungens båtar kunde ligga vid Kungsgården och hur strategiskt läget var i Karmsundet vid Nordvegen, den väg de flesta, precis som vi, valde i skydd av Karmöya i st f det farofyllda havet på utsidan. Nordvegen gav upphov till att Norge idag kallas just Norge eller Noreg på nynorsk.
Jag fick lite samma intryck av Haugesund som jag fick av Egersund längre söderut. Mycket industri och sjöfart, ett stadscentrum som inte förmedlade några positiva vibbar, men tjusiga villakvarter utanför stadskärnan. Oljeindustrin verkar ha spillt en del rikedomar här med. Men, varför denna halvtrista stadskärna?
Kl 05:20 kastade vi loss. Vi skull pasera Sletta. Ett område öppet mot havet som i sjökortet markeras med ”Aktsomhetsområde…Farlige bölger”. Sådant inger respekt och vinden skulle öka under förmiddagen och då ville inte jag befinna mig där. Planen sinkades dock något då vi mötte en seglare vid inloppet till Hugesund som viftade med armarna över huvudet, signalen på att man behöver hjälp. De hade råkat ut för motorhaveri och drev in mot klippor och grund och var nog väldigt tacksamma för att vi dök upp just där och då och bogserade dem in till kaj.
Ryvardens fyr och vi har nu nästan passerat Sletta och nära skydd inne i fjorden.
Bra med en gast som håller humöret upp trots att vädret tjurar.
Det är väl detta som YR kallar ”Heavy rain”.
Framåt lunchtid når vi Borgundöya. Trots skitvädret uppfattade vi att det var en vacker hamn som skänkte en slags ro. Den låg skyddad i ett sund mellan två höga öar. De porlande forsarna och de beslöjade bergen skapade en trolsk stämning. En lanthandlare drev en välsorterad butik åt de ca 100 bofasta och bilfärjan kom och gick stup i kvarten. Hade detta varit möjligt i Sverige?
Vad som låg bakom att denna Trabant tagit sig från det forna Östtyskland till en ö i Hordaland i Norge tog vi aldrig reda på. Döljer sig säkert en spännande historia bakom detta.
Rosendal är lika vackert som det låter. Vi har inte sett solen på tre dygn, men den hade lyckligtvis inte försvunnit permanent, även om det stundtals kunde kännas så.
Rosendal
På redden låg ett fartyg som tidigare trafikerat Hurtigruten, från 1960 till 2001. Då hette hon eller snarare han, m/s Harald Jarl. Påminner mycket om det fartyg jag åkte med från Svolvaer på Lofoten till Bodö, nyårsafton 1976. Jag låg i lumpen och på den tiden kunde man åka tåg jättebilligt som värnpliktig. Jag och några kompisar drog upp till Norrland och hamnade så småningom i Narvik varifrån vi tog en passbåt ut till Svolvaer. Där gjorde Hurtigruten ett långt stopp och vi försåg oss av nyårsbuffén. Plötsligt blev det bråttom att duka av och på vår förfrågan varför det brådskade så, fick vi förklaringen att vi skulle lägga ut. Inte blev vi så mycket klokare av det, men en stund senare förstod vi. Det var oväder och gungigt. Eftersom det var nyårsafton bjöd kaptenen in de fåtaliga passagerarna i förstaklass-salongen, på sherry och kakor (norsk nyårstradition?). Det blev nog dödsstöten för oss alla. Först buffé med bl a sill och nubbe och sedan sherry på det fick oss alla att bli lite opassliga. För att komma igen plockade vi fram solstolarna på däck för att andas frisk luft. Men, det blev mer en slags berg- och dalbana där vi åkte fram och tillbaka mellan styrbords och babords räcke, i takt med att fartyget rullade fram. När vi kom hem skickade min kompis Jimmy ett brev adresserat ”Norske instituttet för meteorologi, Norge” med en förfrågan om hur mycket det hade blåst. Till vår förvåning fick vi svar. Det hade blåst storm.
1658 blev den danske adelsmannen Ludvig Holgersen Rosenkrantz utnämnd av den danske kungen till krigskommisarie för delar av Norge och samma år gifte han sig med Norges rikaste arvinge, vilket finansierade hans bygge av Baroniet i Rosendal. Idag förvaltas slottet av Oslo universitet (!) och den fina trädgården är öppen för besök och inne i slottet fick vi en rundvisning av en italienare med norskt påbrå. Det här måste ju h vait en avkrok på en tiden. Man kan undra hur den danske kungen via sitt sändebud kunde utöva något inflytande just härifrån.
Vy från Baroniet.
Vy rån Baroniet.
När jag kom över till Norge förundrades jag först över blomsterprakten i de norska trädgårdarna. Nu förundrads jag lika mycket över den intensiva grönskan. Skulle någon måla ett sådant här landskap skulle det väl se overkligt ut.
Överallt dessa forsar. Mysigt som lunhuppehållsplats även om regnet återigen hänger i luften. Men, i takt med att forsarn växer övergår ljudet från porlande till mer dånande. Hur lever man med det i längden?
Kvinnherad kirke i Rosendal byggd 1250. Kvinnherad är namnet på kommunen och man kan ju undra över namnet. Jag tänkte ju spontant på att det hade med kvinna att göra, men så enkelt var det tydligen inte. Man är tydligen osäker på namnets ursprung, men antingen tror man att det stammar från ”tvin” som en följd av två älvar som flyter samman i Rosendal eller så tror man att det har med ”kvinde” att göra vilket betyder tromb. Det är tydligen inte ovanligt med tromber i området.
Vy från kyrkan. Märkliga ljusfenomen.
Detta är nog en av de finaste busstationer jag sett. Stilrent. Vackert med trä. Fräscht. En av de fulaste jag sett var nog den i Haugesund. Synd att jag inte tog någon bild på den. som en kontrast.
Hej då fina Rosendal! Solen skiner, men det är inga sommartemperaturer inte. YR förutspår 12 °. Krispigt. Inget morgondopp idag.
Det tar inte lång tid innan vi får en skymt av glaciären, Folgefonna.
Nästa uppehåll Jondal. Jondal är utgångspunkten för att besöka glaciären Folgefonna. För några veckor sedan hörde jag ryktas att skidanläggningen hade stängt för säsongen. Man annonserar att den ska ha öppet in i september, men till det räckte inte snön i år. Men, man kan ju kansk ta bussen upp och titta på glaciären? Javisst! Öh vänta nu, sista bussen för säsongen gick i förmiddags. Imorgon börjar den köra skolturer istället. Men, man kanske kan haka på en glaciärtur och åka med en shuttle bus i anslutning till denna. Ojdå, nej, tyvärr det är fullt imorgon. Miss, att inte ha planerat bättre, som t ex våra tyska båtgrannar i Rosendal som trotsade regnet och gav sig iväg kvällen innan och tog sig upp till Folgefonna.
Är man i Norge ska man ju gå på tur, så vi följde turistbyråns tips och klättrade upp på ett berg. Det fanns en röd och en svart pist. Den svarta skulle vara lite brant. Vi valde den röda, men den var ju stundtals jättebrant den med. Undrar hur den svarta såg ut…
Det gällde att ha koll på var man satte fötterna bland alla rötter och stenar. Det blev ju något svårare av att vara så fokuserad på just den detaljen efter ett sådant här fynd. Jag har ju tidigare reflekterat över norrmänens förhållande till segling, men nu kan jag inte låta bli att fundera över deras förhållanre till svamp och då inte minst, till kantareller. Vi plockade ca fem liter och all svamp växte mer eller mindre vid sidan av stigen. Jag frågade en tjej vi mötte om hon inte sett alla kantareller. ”- Jodå. Det förekommer att somliga plockar dem.” Förekommer?! Det finns väl knappt en svensk som inte blir smått extatisk av ett sådant här fynd.
Hjälp! Vad händer? Står det en snubbe i snåren och pinkar? Jag hinner knappt hämta mig från överraskningen så upphör det. En stund senare kommer en ny stråle som ebbar ut efter en stund. Jondals Manneken Pis? Voffer gör han på detta viset?
Leden vi hade följt upp var en gammal led som nyttjades av en gård som tog upp korna på sommarbete. Här uppe förstod jag det som att de hade de sin motsvarighet till vår fäbodvall. Men vilket slit att flyta upp allt hit och springa upp för att mjölka och sedan ner med mjölken. Förstår knappt hur korna tog sig upp och ner.
Utsikten var det i alla fall inget fel på.
Lite busy denna kväll…
Ju längre in i fjorden man kom, desto mer smaragdgrönt blev vattnet. Ingen risk att gå på grund heller. På ett ställe i sjökortet noterade vi 855 m.
Enligt Wikipedia är Hardangerfjorden Norges näst längsta fjord, 183 km. Men, då räknar man med att den sträcker sig från Husnes/Huglo ända in till Odda. Det är ju naturligtvis samma vatten, men lite fövirrande är det, för på sjökortet heter det Husnesfjorden, Kvinnheradsfjorden, Sildafjorden och Hissfjorden innan det slutligen står Hardangerjorden på kortet, men enligt samma källa är dessa fjordar eller namn delar av Hardangerfjorden. Odda där jag är nu, har jag nått genom att gå söderut på Sörfjorden, men enligt en annan uppgift är detta en sidofjord till Hardangerfjorden, men inte en del av densamma. Man verkar inte helt överens. Någon som velat få Hardangerfjorden högt upp på listan över världens längsta fjordar kanske? Här, i Ytre Samlafjorden, lämnar vi dessutom de vatten som finns med på de noska båtsportkorten. Tycker inte norska sjöfartsverket att fritidsbåtar har något här att göra?
Utne. Här kanske man skulle ha stannat till. Ser mysigt ut. Tittar man noga ser man också vad man i Sydeuropa skulle ha utgått från att det var vinstockar. Det är dock fruktodlingar. Ca 40% av all norskodlad frukt odlas här i landskapet Hardanger.
Sörfjorden. Vid dagens början hade vi läns i fjordens nordostliga riktning. Vi var spända att se vad som skulle ända uppe vid Utnefjorden där denna böjer av mot sydost. Fortfarande läns. Sedan följer ett fyrvägskors och och vi svängde höger (åt sydsydost) för att komma in i Sörfjorden. Fortfarande läns. Hade vi tur med vindvrid eller är det något slags fenomen orsakat av de höga omgivande bergen? Detta med att segla i fjordarna varnas det för. Fallvindar är tydligen inte ovanliga, d v s vindar som kyls av uppe på bergskammarna och dundrar ner med stor kraft. Inte utan att vi stod lite på tå och undrade var dessa lömska vindar kunde dyka upp. Skot och storfall låg redo att släppas, men vi hade stabil vind och härlig segling hela vägen. I Lofthus (nästa hamn) träffade vi, kors i taket, en lokal seglare. Han brukade segla med enbart förseglet och kanske borde vi ha gjort detsamma. Men, han menade också att fallvindarna är som elakast under våren och av en annan man jag träffade lite senare fick jag höra att vindförhållandena hade vait stabila i år.
Mellan 1877 och 1905 var Edvard Grieg stamgäst här på Ullensvangs hotell. Man kan lugnt konstatera att han inte skulle ha känt igen sig om han såg hotellet idag.
Grieg ville dock inte att folk lysnnade på honom när han komponerade, varför han lät bygga denna komponisthytta eller Komposten som den också kallades. Ursprungligen stod den ett stycke upp på fjället, men efter att ha flyttats några gånger hamnade den slutligen i hotellets trädgård. Delar av Peer Gynt ska han ha komponerat här.
Vi tog något att dricka på hotellets terrass och insöp atmosfären. Satt Grieg månne och tittade upp på fjället och glaciären han med, när han fick inspiration till sin musik? I fonden har vi hittat en parkeringsplats för Aquileja i Lofthus hamn.
Sista etappen ner mot Odda går vi för motor i regn och stundtals dålig sikt. In i dimman och på med mistlur och radar. Det är dock nästan tomt på båtar.
Kanske inte i klass med Foz do Iguaçu på gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay, men mäktigt så det förslår. Det liger några hus bredvid fallen och vi funderar över vad som händer om fallen byter lite riktning eller om tidens tand gör att något av klippblocken får för sig att rasa ner. För att inte tala om dånet. Hur står de ut? Värre än att bo bredvid en motorväg?
I dimman dyker det dessutom upp fabriksrök. Vad är moln, vad är rök? Ser spöklikt ut.
Kul hus som klättrar upp längs bergsväggarna i Odda.
Ja, nu blir det spännande. Det ska finnas en gästhamn i Odda. Men, orten saknas i min hamnbok och beskrivingarna på nätet är ytterst knapphändiga. Jag märker på min gast att hon tycker att det var lite nonchalant att inte ha kollat upp bättre. Ett samtal med turistbyrån lugnar dock. – Jo, det låg en segelbåt här för ett tag sedan, men den har lämnat så det finns plats för er.
Elkabeln får vi rulla över torget till en elpanel som vi delar med torghandlare och elbilar. Vattenslangen räcker bara till kajen och inte till den flytbrygga där jag ligger. Man verkar inte helt van vid gästande båtar, men jag är glad för flytbryggan då tidvatnet börjar märkas rejält här, trots att vi är 184 km inne i en fjord. idag rör det sig 1,2 m upp och ner. Odda är ett udda ställe. Odda har faktiskt anor som turistort, men så tog tung industri över.
Idag är det en salig blandning av nedlagda  respektive verksamma fabriker och bakpackers, hikers och turister av andra slag. Detta tillsammans med atmosfären och det vackra läget ger nästan en känsla av alport.

Tack Ewa för att du stod ut att segla i det bitvis tjuriga vädret och bemötte detta med ett mestadels glatt leende. All heder åt det! Du ville ju uppleva fjordar och ju längre in vi kom desto mer dramatiska blev ju bergen och vyerna. Så olyckskorparnas omdömen om att det var ”kjedelig” att gå så långt in i fjorden kom minsann på skam.

Kommentarer

Helene Larsson
Vackra Bilder försökte din länk för att komma in men det funkade ej, kan också bero på svagt internet

Per Karlbom: Helene Larsson Hoppas du lyckas bättre senare. Jag kollade just och sajten verkar uppe.
Helene Larsson: Jo nu kom vi in på bloggen häftiga äventyr, hur fick du tag i Eva vi känner igen henne från Utö, dessutom behöver man inte åka jorden runt det finns så mycket att se på närmare håll

Salomonsson Claes
Hoppas du kommer att ha ett föredrag om seglingen när du kommer hem !😀😊🤗

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.