Följ Sommarsegling 2019
( 57 Followers )
X

Följ Sommarsegling 2019

E-mail : *

Kristiansand-Stavanger

Med Anita (vill inte nämnas med efternamn), Ola Malm (delvis) och Fredrika Torell
18-29 juli
Rutt: Kristiansand-Bragdöya (Kongshavn)-Hille (Vestre Drasvik)-Tjaumshavn-Lindesnes Kystkulturcenter-Lillehavn-Hidra (Rasvåg)-Flekkefjord-Hidra (Kirkehamn)-Egersund-Rott-Kvitsöy (Ystaböhamn)-Line (Linehamna)-Stavanger (Börevigå)

Jag vet sedan tidigare att det kan bjuda på utmaningar för människor som inte känner varandra att segla tillsammans och dem jag inte känner eller inte känner väl träffar jag numera alltid på en slags intervju innan vi kommer överens om att segla tillsammans. Men, jag kan ju naturligtvis dra för snabba slutsatser och göra felaktiga bedömningar. Dessutom är det ju en sak om jag tror att jag och den tilltänkte gasten kan umgås och ha trevligt. En annan sak är hur gruppen som helhet kan komma att komma överens.

Den här etappen skulle jag bl  a segla med Ola som jag kände sedan tidigare. Vi har kappseglat en del och jag har alltid uppskattat att ha med Ola ombord. Ola hade med sig sin kompis Fredrika som var en ny bekantskap. Anita hade jag fått kontakt med via en av Svenska Kryssarklubbens gastlistor. Redan när jag mötte gänget på busstationen i Kristiansand märkte jag att Anita  och Fredrika hade funnit varandra och att det var något med Ola som inte stod rätt till. Han anförtrodde sig snart att han inte drog jämnt med Anita. Trots ett antal ”skeppsråd” så blev stämningen till slut så tryckt att Ola valde att lämna efter fem dagar. En stor besvikelse som i alla fall påverkade min sinnesstämning under stora delar av denna etapp. Som tur är hade vi härliga seglingar och kom till flera fantastiska platser. Efter lite inledande varannandagsväder bjöds vi ett underbart högsommarväder, som flera norrmän vi pratade med inte kunde minnas att de hade varit med om tidigare.

Drygt tre dygns egentid i Kristiansand för att ladda batterierna och få lite lappsjuka på nytt. Kristiansand kändes som en riktig stad och det kändes nästan lite uppfriskande efter alla idylliska puttinutt-ställen. Staden lär vara Norges sjätte stad i storleksordning och den kändes äkta och levande. Någon hävdade dessutom att det var Norges mest expansiva stad. Det var gammalt och nytt i en ibland väl brutal blandning. Fast varför visar jag då en bild på den gamla staden? Kluvet…
Bunkringen avklarades snabbt och effektivt och vi kastade loss samma dag som den nya besättningen mönstrade på och kvällsmotorerade ut till en naturhamn alldeles utanför stan. Dan efter blev det segla av.
Lederna är inte alltid så tydligt utmärkta i de norska båtsportkorten. Men, om man istället för att gå ut på öppet vatten letar sig fram i trånga sund upptäcker man både leder och mysiga små samhällen. Här Ny-Hellesund. Kanske borde vi ha stannat till här och insupit mer av atmosfären.
Ny-Hellesund
Ny-Hellesund är fredat, vilket jag tolkar som motsvarigheten till vårt kulturminneskydd. Det osar av historia kring denna uthamn som centrum för sjöfart redan på 1600-talet och som vallfartsort för konstnärer och författare.
Som skulpturer utan någon människas hand.
Ibland kan man förledas tro att berg är lent som sammet.
Ryvingen fyr.
Tången ser livskraftig ut. Jag fick upp en vacker bit i ankaret och funderar på om man skulle plocka upp en bit och torka…
En bit väster om Kristiansand hände något. Nästan inga båtar. Nästan inga hus. Nästan inga människor. Visste de möjligen något som vi inte visste? För att vara slow sailing hade vi tillrygalagt en ganska lång distans, 37 M. Ja, ja, inte jättelångt, men allt är relativt. Och när vi började leta natthamn hade vi några alternativ. Det kunde ju vara fullt där det var lämpligt för oss att ligga… Med spänning rundar vi udden till vik nummer ett. Inte en båt. Helt magiskt. Vin och ost på berget i solnedgången innan vi sätter igång med maten.
Samtidigt denna smygande känsla av att vara utelämnad. Varför vill inga andra segla hit? Solen går ner i säck och hela dagen därpå regnar det. Vi ligger still. Fascinerande hur snabbt en sysslolös dag kan passera. Många besättningar på Aquileja har fått lära sig Hasty patience och även denna besättning verkade bli såld på spelet.
Natten därpå ska vinden vrida till frisk västlig och vi bör flytta på oss. Framåt kvällningen blir det en lucka i regnandet och vi drar oss in mot land och upptäcker när vi kommer ut vilket bra skydd vi haft. Vi är nära Lindesnes nu och jag blir påmind om den respekt för hårt väder man bör ha för denna kuststräcka. Vi får skydd på svaj i Tjaumshavn. Egentligen hade vi tänkt gå längre, in genom den smala passagen till höger i bild och kasta ankare i basssängen innanför. Inga jättemarginaler, men fullt möjligt enligt vår hamnbok. Föraren av en mötande motorbåt menar dock att vi kanske kommer in, men inte ut, när vattnet sjunkit. Vi låter bli och ligger lugnt och tryggt där vi ligger.
Dimma och vi bedömer sikten till som sämst 50 meter. Det visar sig att segling av det här slaget var något nytt för samtliga gastar ombord. Men, med radar, AIS och automatisk mistsignalering (en lång, två korta varannan minut), så tror jag alla ombord kände sig lugna. Så småningom lättade dimman och plötsligt sa det pang och fockskotet fladdrade löst i vinden och en incident någon dag innan fick sin förklaring.
Har ni som är båtägare varit med om att ha hittat någon bult eller mutter på däck? Ingen behaglig känsla när man inte hittar var sådana små, men möjligen kritiska detaljer kan höra hemma. Någon dag tidigare hittade Ola dessutom en avbruten bult på däck. Vi letade på tänkbara ställen där den borde höra hemma och jag lät mig hissas upp i masttoppen, men allt såg ut som jag tyckte det borde se ut. Hur kunde vi ha missa bulten i skotvagnen som schacklet till fockskotblocket var fäst i? Med tanke på att det ändå gick att segla en bra bit, måste resterande bit av bulten ha suttit fastkilad så att det inte syntes att den var av och på ett sätt om gjorde att att den fortfarande fullgjorde sin funktion. Just i den här situationen ledde det inte till någon stor dramatik när blocket lossnade. Någon timme senare i hamn satt en ny bult på plats. Men, jag kan inte låta bli att tänka tanken vad som hade hänt om. Om någon suttit på fördäck och fått blocket i huvudet. Om vi hade haft en tight kryss i hård vind. I just det här fallet hade vi bara kunnat byta försegel om jag inte hade hittat någon lämplig ersättningsbult ombord, men tankarna far iväg. Hur mycket och vilka reservdelar ska man egentligen ha med sig. Det går ju inte att gardera sig för allt, då skulle man ju snart segla omkring med en hel båttillbehörsbutik.
Norrmännn är för goa ibland. Vi hade läst på att det inte gick att tanka vatten i Lillehavn, ett naturligt stopp innan man rundar Lindesnes fyr. Istället gick vi in till något som kallades Lindesnes Kystkulturcenter. Killen som skötte ruljangsen stod på bryggan och tog emot och berömde oss för vår tilläggning. Han drog snabbt fram en vattenslang till oss och vi förklarade att vi bara ville tanka vatten för att sedan gå vidare till Lillehavn. Rätt vad det var stod han på kajen och drog lite försynt fram var sin liten flaska med en slags bitter. – Konen min tyckte ni burde få hver sin ankardram. Vad för övrigt kulturen i detta Kystkulturcenter  bestod i begrep jag mig aldrig på, i bottenvåningen härskade framförallt tyska fritidsfiskare som rensade fisk. Vi försökte köpa av dem, men det blev nobben. För dåligt med fisk nu för tiden, förklarade man.
På väg ut mot Lillehavn blev vi påminda om det vi blivit varnade för, att vinden ofta ökar kraftigt när man när man närmar sig udden. Plötsligt vräktes båten ner och vi fick en s k broach, d v s det fenomen som innebär att båten kränger till så kraftigt att man tappar styrförmågan och båten går upp mot vindögat och sedan rätar upp sig igen. Vi drog ner storseglet och seglade vidare bara med den självslående focken. I Lillehavn ligger man långsida mot en liten brygga och som tur är fanns det en plats ledig för oss innanför den enda båt som redan låg förtöjd. Den här gången var det vi som bjöd på ankardram och så stiftade vi bekantskap med Helge (nummer två från vänster) och Leif (längst till höger) som bodde i Fitjar på ön Stord och var ute med en liten motorseglare (med betoning på motor). Helge var musiklärare och Leif var konstnär, se t ex https://galleriguddal.no/utstilling/fast-sommarutstilling/.
Lillehavn var en ovanligt trevlig blandning av gammal och ny bebyggelse. Efter några dagar ute i vad som emellanåt kändes som in the middle of nowhere, kändes det som en tydlig kontrast att komma hit.
Med vårt besök på Lindesnes fyr, Norges sydligaste punkt, bidrog vi till den skara som lär summeras till 80 000 besökare per år. Man hade gjort kommers av det hela med inträde och utställningar, men det förtog inte den häftiga känslan av att vara här. Vädret var typiskt Lindesnes-väder, soligt och man blåste nästan omkull, sannolikt en Liten kuling. Norrmännen använder sig av begreppet Liten kuling (10,8-13,8 m/s), vilket man i Sverige vanligtvis refererar till som en hård bris. När vinden kommer en bit över 10 m/s är det ju fråga om mycket vind och då tycker jag begreppet Liten kuling är mycket bättre. Bris, även om den nu skulle vara hård, låter ändå lite mer lättjefullt i mina öron. Jag tänker gärna på en glittrande fjärd och avkopplande segling när jag hör ordet bris. Liten kuling sänder en tydligare varningssignal. Tillbaka till fyren: Den är fortfarande bemannad. Den enda i Norge.
Jag har aldrig varit på Kap Horn, men i mitt sinne ger naturen ett intryck som berättigar Lindesnes att omnämnas som Norges Kap Horn. Både vackert och lite skrämmande. Enligt NRK båser det kuling här 265 dagar per år. Jag antar att man då börjar räkna fr o m 10,8 m/s.
Norsk humor 🙂 Tåke betyder förresten dimma.
En segelbåt för segel glider med vinden runt udden. Imorgon skulle vi åt motsatt håll…
Ibland kan jag helt försjunka i utställningar i både bilder, föremål och texter. Jag förflyttas tillbaka i tiden och försöker leva mig in i hur det var då eller så slås jag av hur viktiga vissa företeelser var förr, företeelser som tappat sin betydelse idag, t ex hur viktiga fyrarna var för sjöfarten och det hårda och isolerade liv som fyrpersonalen sannolikt levde. I bergrum under fyren fanns en fotoutställning om norska fyrar och den här bilden är från Torbjörnskaers fyr. Ur fyrvaktarens protokoll från 1884 kunde man läsa: ”Sjöen slo ind ett vindu i fyrbygningen. Fandt sild på gulvet…”
Med tanke på hur mycket jag hade hört om Lindesnes, så blev passagen lite av ett antiklimax. Otypiskt Lindesnes-väder. Sydostlig eller ostlig vind, mulet, lite regnigt och relativt lugnt. Osäkra källor, men jag har för mig att den förhärskande vindriktningen fortfarande är SV (någonstans i närheten lär den ändras till NV) och någonstans hade vi sett att Lindesnes var Norges soligaste plats. Relativt lugnt i alla fall vid vår passage runt åtta på morgonen. Leif och Helge gav sig iväg redan vid fem för att vara på den säkra sidan. Vi var inte lika tidiga, men reviderade vår plan och klev upp ett par timmar tidigare tidigare än vanligt.
Det ger ofta utdelning att leta sig fram genom små sund. Ofta hittar man små byar och hamnar. Här passerar vi Ulleröyhavn.
Farsund byggdes upp i jugendstil efter en brand 1901. Vi tog en liten omväg för att spana in byn och eventuellt göra ett lunchuppehåll. Vi tog en svängom in i hamnbassängen utan att ta ner seglen. Oss ovetandes låg Leif och Helge i hamn och undrade vad vi hade för oss.
Jag hade fått ett tips om att inte missa Hidra. Tack Aina! Vinden var nu rätt frisk, sikten halvkass och inseglingen bitvis trång, inramningen lite hotfull och stämningsfull på en gång. På väg in nu mot Rasvåg, en av de två större hamnarna på Hidra, som för övrigt visade sig vara två öar. Den andra beryktade platsen längs vår rutt, Lista, hade vi nu också passerat. Frampå dagen tilltog både vind och regn och vi såg aldrig Lista. Men, det här var väl det närmaste busväder vi kom. Inga slängjippar inte…
Trolsk stämning när de låga molnen bäddade in bergen som omgav byn och hamnen. Vår tyske båtgranne associerade med Sagan om ringen. Låter som en rimlig jämförelse, men jag är inget fantasy-fan så filmen har jag inte brytt mig så mycket om.
Rasvåg
Rasvåg.
Rasvåg från vägen upp mot lotsutkiken. Lotsarna spanade åt ett annat håll och främst under dagar med klarare sikt, får man förmoda..
Ny dag och ett nytt samhälle eller i alla fall ett helt annat intryck.
Rasvåg. Hit skulle jag vilja komma tillbaka.
Hej då Rasvåg!
I Sverige tror jag många tänker på en fjord som en djup havsvik omgiven av branta bergväggar. I allmänt danskt och norskt och även bohusländskt språkbruk är fjord bara en havsvik vilken som helst, t ex Oslofjorden. Limfjorden i Danmark borde väl egentligen ha bytt namn till Limsundet efter det att en storm öppnade upp vattenförbindelsen i väster. Tillbaka till Norge. Det här var i alla fall första gången vi närmade oss en fjord som vi vill att den ska vara, brant, smalt och lite dramatiskt. På väg in mot Flekkefjord som dock är en by (stad). Solklart eller hur?
I Flekkefjord vinkade vi av Ola vid busstationen, f d järnväggstationen, från vilken man också hade kunnat ta cykeldressinen. Ola föredrog dock bussen. Flekkefjord har präglats starkt av ett handelsutbyte med Holland och den gamla stadsdelen kallades för Hollenderbyen. Holländare bosatte sig tydligen i Flekkefjord och norrmän från trakten utvandrade till Holland.
Längre tillbaka i tiden dominerades hamnbassängen av segelskutor. Nu var den rätt ödslig och staden är väl egentligen inte värd en omväg.
Omvägen till Flekkefjord ledde dock till att vi även gick igenom Hidrasundet och det är värt en omväg. Dramatiska klippor och vacker natur och kor som går och  betar i vad som ibland mer ser ut som sluttande trädgårdar än sluttande betesfält. Jag får ju för mig att det är fråga om fjällkor så fort man hör bjällror. Sannolikt en from förhoppning.
Flekkefjords hamn lockade inte till någon övernattning, så relativt sent på kvällen anlöpte vi Hidras andra större hamn, Kirkehamn. Varför heter hamn nu hamn plötsligt och inte havn, undrar språkpolisen. Ja, det står faktiskt Kirkehamn i hamnbeskrivningen. Och det brinner inte…
Ja, vad ska man säga…
Heter man Kirkehamn bör ju kyrkan stå mitt i byn… öhh, mitt i hamninloppet… Och svaert betyder inte svart som en i besättningen trodde, som letade efter den svarta kyrkan.
Kirkehamn.
Förutom vid en krog, där det fanns ”riktiga” gästplatser, kunde man ligga lite varstans i hamnen som här där vi hittade en tom bryggnock. Lite charmigt när det inte är så välstrukturerat.
Innan vi lämnade lade vi till med båten utanför fiskaffären och handlade middag, kolja. Hyse på norska. Räkorna var dock slut 🙁
Vi åkte ändå på räkmacka när vi kom ut. Vi började med Code 0 och seglade i stadig fart. Sedan vred dock vinden och vi hamnade längre och längre ut från kusten. Code 0 är ju ett nytt segel för mig, men jag kunde konstera att om man går över ca 140° vindvinkel så börjar den bråka med en. Norr om Hidra började landskapet ändra karaktär. Successivt avlöstes de lite dramatiska, ibland hotfulla bergen av snällare klippor, som påminde mer om runda vänliga Fjällbackaklippor.
På väg upp från Hidra mot Stavanger finns det inte så många hamnar och vill man stanna till på vägen är Egersund ett naturligt val. Återigen stötte vi på Leif och Helge, vilket ju var trevligt. Egersund däremot kunde man annars ha avvarat. Kul grej med hamnkontoret på bryggnocken. Det var väl det mest bestående intrycket. Inseglingen till Egersund kantades av industrier och hamnanläggningar. Själva staden kändes ändå som en stad på deken. Överallt såg vi lokaler att hyra eller fastigheter till salu eller igenbommade verksamheter som t ex detta lite charmiga f d hotell. Vid vår kvällspromenad i centrum var det spöklikt folktomt. När vi däremot lämnade staden norrut kantades stränderna av tjusiga förorter. Drabbas en del norska städer av samma utarmning som centra i många amerikanska städer?
Även denna dag var vinden med oss och nu kunde Code 0:n få vara uppe hela vägen upp mot Jaerens rev, så vi tuggade sjömil i ganska rask takt. Återigen ändrade landskapet karaktär. Vi såg långa sandstränder och bakom dem påminde vyerna om Skåne eller Danmark. Tråkigt har en del sagt, men rätt fint tyckte jag. Men, det är klart, solen förgyller det mesta.
Jaerens rev får symboliseras av denna västprick. Vilka rysarhistorier jag har hört om denna passage. Här lär det finnas gott om vrak. Just idag var det rena glidarvädret.
Ett naturligt stopp för många efter Jaerens rev är Tananger. Hamnbeskrivningen sände vibbar omTananger som en lite större, könlös gästhamn. Och det var varmt. Tananger lockade inte och istället styrde vi mot denna lilla pärla, ön Rott. De allra flesta norrmän vi träffar är både  trevliga och hjälpsamma. De är nyfikna på vår segling och kommer med allehanda tips. Här på Rott t ex rodde en kvinna fram till oss i sin kajak och hälsade oss välkomna och berättade om ön och sin familj. Det visade sig att vi råkat lägga oss på en privat plats, men inte gjorde det något. – Det kunde ju inte ni veta! Och vi hade faktiskt frågat runt om vi låg OK…
På ön hade man dessutom ställt samman en liten guide för att gästande turister skulle kunna hitta runt på ön. Spännande historier om hur tyskarna under kriget förvandlat ett av husen till utsiktstorn med strålkastare, om hur ett brittiskt plan beskjutit tyskarna men själv fallit offer för bomben när den exploderade i luften, om hur elen kom till ön först på femtiotalet, om ett f d hippiekollektiv, om fågelområden som försvunnit p g a råttinvasion, om fynd från järn- och stenålder, om ett skepp som förlist utanför med Stavangers kyrkklockor som skulle till Tyskland för att smältas ned och gjutas om till kanoner och om hur man hittade vraket och hittade allt utom kyrkklockorna, om hur invånarna på ön skördade äpplen i vattnet efter att ett fartyg med äpplelast hade förlist (så till den grad att det senare började växa äppelträd på ön). Med reservation för sanningshalten p g a bristande kunskaper i norska.
Tänk att en sketen, liten terrier kan få en hel fårskock att sätta av i galopp.
Här kunde man skåda många fåglar innan råttorna kom. Några arter överlevde. Vackert och rofyllt så det förslår. Det enda som egentligen störde friden var Stavangers flygplats som inte låg så långt bort och så var det en rätt intensiv helikoptertrafik som jag antar var relaterad till oljefälten utanför.
Och nu går solen ner i ett alldeles spegelblankt Nordsjön. Hur ofta händer det? Långt där borta borde Shetlandsöarna ligga…
Välkommen till Kvitsöy. Säger han (hon?) det?
Jag hade lagt in några extra dagar för det fall vi skulle ha behövt invänta bättre väder från Lindesnes upp förbi Jaeren, så nu hade vi lite utrymme för att slappa. Jätteskönt! Två nätter låg vi i Ystaböhamn på Kvistöy. Jag tror jag har nämnt tidigare att vinden här kan ändras snabbt och att prognoserna inte alltid är helt tillförlitliga. När vi t ex låg utanför Kristiansand hävdade YR att det i detta då var soligt och klarblå himmel. Vi såg bara en grå himmel. Idag på Kvitsöy skulle det vara näst intill stiltje på eftermidsagen. Väl förhöjda på Kvitsöy tyckte jag plötsligen att det började bli lite dragigt när jag låg och solade. Kollade Windy och just nu skulle det blåsa 5 m/s. Hmm, det där var inga 5 m/s. Jag slog på instrumenten: 10-14 m/s!
Sedan barnen mönstrade av har jag inte haft så många badkompisar.
En båtgranne från Sandnes söder om Stavanger kommenterade att man inte brukade bada så ofta på Kvitsöy. Underförstått, det brukar vara för kallt.
Men, nu hände något, båda mina gastar klev ner i vattnet och Fredrika gjorde det på det mest utmanande sättet.
Kvitsöys ståtliga fyr som stått där sedan 1859. Man stoltserar med att det är det äldsta stentornet i Norge som fortfarande används som fyr. Som fyrplats betraktad är dock Lindesnes fyr äldre. Redan 1655 började man tända eldar uppe på berget vid Lindesnes, här fick man tillstånd att ända eldar 1700.
Men, vad är nu detta för spaceat ställe som bryter mot idyllen? Jo Kvitsöys relativt nya (2003) sjötrafikledningscentral, VTS Kvitsöy alltså. Den täcker ett rätt begränsat område, från Jaerens rev i söder upp till Bömlafjorden, strax norr om Haugesund, i norr. Men detta är tydligen Norges mest trafikerade vatten.
Överhuvutaget hade Kvitsöy en fantastisk natur. När vi anlöpte Ystaböhamn gled vi in genom öar som fick mig att tänka på Stora Nassa. En man vi mötte som rastade sin hund och bodde på ön, menade att detta är ett Färöarna i miniatyr. Oavsett vilket, jag var helt hänförd när vi hamnade här på nordvästra delen av ön.
Tja, vad ska man vänta sig av hagens svarta får? 🙂 Apropå de allerstädes närvarande fåren så är tydligen Kvitsöy-lamm ett begrepp i Norge. Restaurangerna står på kö för det fina köttet som lär ha smak av både sälta och örter.
Här bevakade tyskarna delar av den norska kusten. Skickligt gömt i naturen. Och fascinerande att så mycket är kvar nästan 75 år senare.
Det var en väldigt rofylld atmosfär på Kvitsöy.
Dåtidens tjänstebil. Sådana här agentbåtar var tydligen inte ovanliga i Norge, inte Agent 007, utan säljagenter. Den här båten körde runt och lät presumtiva kunder komma ombord och smaka på öl och lägga beställningar. Båten levererades till Hansabryggerierna 1944 och med undantag för en period då tyskarna lade beslag på båten, seglade den som agentbåt ända till 1974. Tyckte det lät jättekonstigt först, men om man betänker hur det norska vägnätet såg ut då, så verkar det ine helt ologiskt. Båten var jättefin och det är inte svårt att föreställa sig vilket jobb familjen som ägde båten lagt ner på renoveringen.
En av de finaste trädgårdar jag kikat in i. Här hade man verkligen lyckats med rumskänslan. Fjärran från hur långt vi kom i vårt hus, men långt bättre än den känsla jag ens vågade drömma om.
Nu står vi uppe i Kvitsöys fyr och tittar ner på Aquileja och det gör vi tack vare vår båtgranne Vegard. – Ring mig om ni inte kan betala inträdet med kort, så löser jag det. Vips, så hade han betalt inträdet för oss tre på 150 NOK. Vips är den norska motsvarigheten till Swish. Det var inte tal om att vi skulle göra rätt för oss. Sedan kom det fram att han snart kulle börja på ett nytt jobb, som chef för Kvitsöy kommun och detta var ju en bra lärdom att ta med sig som han uttryckte det. Skulle du läsa det här Vegard, än en gång tack för din generositet och lycka till på nya jobbet! Kommun ja, trots den ringa folkmängden om 520 bofasta, är det inte Norges minsta kommun till invånarantalet, bara till ytan. Om jag fördstod det rätt, kommer det att ske kommunsammanslagningar över hela Norge under nästa år. Kvitsöy och några andra öar utan landförbindelse har dock undantagits från denna reform tills vidare.
Vy över inloppet till Ystaböhamn, österifrån.
Idag går det bilfärjor från Stavanger till Kvitsöy. Trot eller ej, men just nu är man i färd med att bygga en vägtunnel till ön. Kommunikationerna till just Kvitsöy var väl i o f s inte motivet för att bygga en tunnel, men om jag förstod det rätt var topologin lämpad för en avgrening upp på Kvitsöy. 16 miljarder norska kronor ska kalaset kosta. Hur ser egentligen den samhällsekonomiska kalkylen ut? Vi noterade, icke otippat, att det fans två läger, de som var för och de som var emot. En sak är ju säker, Kvitsöy kommer att förändras. När vi låg i hamnen pekade Vegar ut en passerande båt för Anita. Det där är en av Stavangers rikaste män. Han vill bygga ett stort hotell här. Skynda er till Kvitsöy om ni ill uppleva amosfären B.T.! Lite osäkert när tunneln kommer att stå klar, men runt 2026. B.T? Before Tunnel.
Kvitsöy
Det går inte att låta bli… Dagen därpå är det dags att styra mot Stavanger.
Så är jag då i Stavanger och väntar på ny besättning. Det blev något knas med planeringen, så egentiden här blev i kortaste laget. Rymdskeppet till höger är Norges oljemuseum. Jag har hört flera säga att det är väl värt ett besök. Hoppas jag hinner in där.

Jag kan inte låta bli att raljera över de ibland tokiga priserna i Norge. På Coop på Kvitsöy hängde påsar med Bridgeblandning som lockbete vid kassan. Men, vem lockas när priset är 97,90, motsvarane 108 SEK? Det känns ju som vansinne. I Norge kan man köpa mellanöl på Coop, en liten burk grön Tuborg kostar motsvarande 25 svenska kronor. En snabb jämförelse får Systembolaget att framstå som rena lågpriskedjan: 9,10 kr. En mjölchokladkaka kostar över 50 kr och en stor läsk går på ca 35 kr. De höga priserna på godis och läska förklaras av den höga sockerskatten i Norge. Sedan kan man plötligt bli glatt överraskad över en normalstor kartong med jordgubbar: 20 NOK! Rena fyndet.

Ett svar på ”Kristiansand-Stavanger”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *