Medseglare: Johnny Ericsson, Martin Kornelius Dahl och Anna Rosenberg
Får jag presentera min nya besättning: Från vänster till höger Anna och Johnny, två nya bekantskaper. Och så Martin som jag lärde känna lite föra sommaren. Martin seglade med Johan Eriksson på Vinyasa, mellan Gustavsberg och Oskarshamn när jag och Johan kompisseglade på var sin båt ner till Kristianopel, där Johan vände norrut och jag fortsatte runt södra Sverige.Efter sedvanlig genomgång av säkerhet, båtens utrustning och lite diskussion kring tänkbara rutter, kastade vi loss och började med en stillsam segling. Vi blev rätt snabbt överens om att långsamt snurra lite i Luleå skärgård för att sedan öka tempot när vi gick söderut. Var vi skulle landa var fortfarande en öppen fråga. Örnsköldsvik, Umeå, kanske Skellefteå eller ville vi se så mycket i skärgården här att vi bara skulle hinna till Piteå? Morgonen började med en regnskur. Skulle vi stanna till redan vid Likskäret med sina fina stränder? Vädret lockade ännu inte till strandliv, så vi bestämde oss för att fortsätta till Brändöskäret. Sedan blev vädret allt bättre.Johnny hittade snabbt en skön plats.Anna vid rodret. Foto: Martin.Det är inte jättelångt till Brändöskäret. Vi loggade 26,5 M, men vi knöt fast först efter 7 timmar och 10 minuter, vilket ger ger en snittfart om endast 3,7 knop. Slow sailing i sin prydno. Vid bryggan låg redan många båtar. Det kändes lite ovant för mig efter att ha seglat i Finland i flera veckor. Nu ska också fördomar om allt möjligt krossas på löpande band: Karg natur, kallt, myggigt, tysta norrlänningar. Eller? Sandstränder, vacker natur, idyll, varmt i luften, varmt i vattnet (24°), öppna, kontaktsökande och trevliga norrlänningar… På en båt var skepparen så pratsam att Martin som låg nedanför och trampade vatten, började känna att han snart riskerade få kramp och drunkna om han inte fick vila snart. Folk verkade bli nyfikna när de förstod att vi kom från Stockholm och att jag seglat via Finland. Kändes faktiskt som man tyckte att vi var lite spännande. Man märkte också en tydlig stolthet som luleborna kände över sin skärgård och att de verkade glada över att vi hade tagit oss hit för att upptäcka den. OK, en och annan mygga dök väl upp på kvällskvisten, främst i skogen, men inte var det väl värre än i Stockholms skärgård?Vi hade ju valt Brändöskäret för att det skulle vara ett idylliskt gammalt fiskeläge. Vi blev inte besvikna. Helt enkelt rätt ljuvligt här.Johnny ville testa en SUP och vips hade han fixat en lånebräda från någon grannbåt. Johnny är lärare i bl a idrott och hälsa och det märktes. Plötsligt pågick ett race mot ungarna. Reglerna ändrades till barnens fördel när Johnny märkte att de hamnade på efterkälken.För mig, ett i raden av kapell jag besökt, men kapellbesöken känns fortfarande som ett måste. För besättningen, kanske lite av nyhetens behag.Rak i ryggen får man sitta här. Inga ryggstöd inte. Men, vad är det som hänger på väggen? Jag får associationer till Hötorgskonst. Hör detta hemma i ett kapell? Kanske fel på min smak…I grannbåten satt de och rensade ett smärre berg med kantareller. Vi ville också hitta och de beskrev ungefär hur man skulle gå och hur terrängen såg ut där de fanns. Vi började gå på svampspaning, hela besättningen, men de andra vek snart ner sig. För mycket mygg tror jag. Jag fortsatte. Men, vad var det de sa i grannbåten? Svampen växte där det började bli stenigt och fullt av lav. Drev de med mig? Så brukar väl inte kantareller växa? De kanske hade hittat svampen på ICA och så satt de där i båten och skrattade åt den där lättlurade stockholmaren. Nja, jag ville ändå inte tro det och fortsatte.Möjligen hade jag nu kommit ända ut på Uddskäret, hopvuxen med Brändöskäret som ett resultat av landhöjningen, när naturen började likna beskrivningen. Och se där, som små gula knappar syntes kantarellerna. Man fick gräva med fingrarna för att få upp hela svampen. Vilken udda växtplats. Åtminstone i en stockholmares ögon. Och nu gick ju radarn igång. Plötsligt fanns det gula knappar lite överallt. Det blev till slut ett rejält lass som jag tror räckte till två måltider. Min besättning var lite undrande över vart jag hade tagit vägen, men när de såg påsen blev det jubel.Ny dag och idag skulle vi öhoppa lite, först till Småskären och sedan vidare till Kluntarna, senare samma dag. Nu ligger öarna tätt, så det blev inte mer än drygt 18 M för båda distanserna. Inför avfärden fick vi höra från flera håll hur vi skulle gå. Jag har svårt för att ta till mig muntliga ruttbeskrivningar, men jag måste ju säga att jag uppskattade den omtanke och det omhändertagande vi visades.Det verkar vara fritt fram att utforma fiskeflaggorna lite hur som helst,Vid Småskären var det inte så många båtar.Desto fler kom med med passagerarbåten Symfoni. När passbåten lämnat visade några ungdomar på ett alternativt användningsområde för passagerarbåtsbryggan, som badbrygga. Kul att hoppa och dyka från och några av oss var inte sena att följa deras exempel.Johnny badade lika gärna i näckrosdammar. Jag fattade aldrig vad grejen med det var.Även på Småskären fanns ett gammalt fiskeläge, men här, i Kyrkviken, var det för grunt för oss, så vi låg på andra sidan ön i Bullerhamnen. Buller? Vad kan det ha syftat det på? Vi tyckte det var lugnt och fint där i alla fall.– Hej! Ursäkta oss, tränger vi oss på? Isen bruten och vi fick en lång och trevlig pratstund om hans liv, om fiskebyn, om fiske och matpolitik. Han ägde två båthus som gått i arv, båda från 1700-talet. Idag delade han sin tid i övrigt mellan Norge och Bohuslän. Här fiskar han varannan dag, men strömmingen är i princip borta. Han berättade med sorg vilken skillnad detta är mot när han var liten och de i princip kunde få upp hur mycket som helst. Han beklagade sig också över att alla inte höll efter sina hus. Ett båthus var förvisso på väg ner i vattnet och det skulle tydligen rivas, men i övrigt tyckte jag det såg väldigt välhållet ut. Jag berättade om mina erfarenheter från Finland där jag tyckte förfallet var mycket mer påtagligt. Det tycktes förvåna honom. Vidare tyckte han att man skulle bojkotta ekologiskt kött och att vi måste få bättre kontroll på köttproduktion och fiskodlingar. Landbaserad fiskodling var det man borde satsa på. Han hade ett starkt engagemang, men vi hängde nog inte med i alla hans resonemang.Många målar ju sina bodar i rött, men mannens båda båthus var i den, som jag uppfattar det, mer ursprungliga färgen, brunt. På något sätt måste väl även de behandlas, men jag kom mig aldrig för att fråga hur.Rivningsobjekt.Gulligt kapell.Även här tarvades en rakryggad uppmärksamhet. Inga ryggstöd, men ännu en tavla som gav mig associationer till Hötorgskonst.Är det detta som kallas Silvergran? 😉Efter att ha badat kastade vi loss och fick en kort, men härlig segling vidare mot Kluntarna där vi skulle ligga över natten. Helst skulle vi väl ha legat på insidan av bryggan, men där var det fullt. Lite guppigt blev det. Återigen en massa vänliga människor. Jag träffade också ett finskt, äldre par par som vi hade stött på i köket i hamnen på Röyttä när vi letade efter bastun. Jag råkade kommentera för någon att man fick lugn och ro här med tanke på avsaknaden av mobiltäckning. – Va, har ni Stockholmstelefoner, replikerade han. Fortfarande stor skillnad tydligen mellan operatörernas täckning, med Telia i täten. Jag trodde skillnaderna skulle ha suddats ut mer med tanke på att Tele2 och Telia sambyggt 4G-nätet. Och vad händer i så fall framöver när nu 2G- och 3G-näten släcks ner. Kommer vi höra ett norrländskt ramaskri?Vi anlände strax för fem, men det kommer in ytterligare en segelbåt och lägger sig bredvid oss. Tror ni skepparen känner sig stressad av att ha en passagerarbåt i häcken?På flera öar mötte vi dessa unga hamn- och stugvärdar. Jag fick intrycket av att detta var kommunens sätt att ordna lite sommarjobb. De verkade inte allt för tyngda av sitt arbete, men nu fick de rycka ut och möta nyanlända gäster som skulle inkvarteras i uthyrningsstugorna.
Jag hade redan från början framfört kritiska synpunkter på Johnnys val av fotbeklädnader. Ibland ingen alls, ibland några lösa tofflor. Jag vet inte vad som hände riktigt när den jagade segelbåten till slut lade sig bredvid oss, men skepparen var barfota och plötsligen skulle något fixas, snabb förflyttning och så blodvite på hans nakna fötter. Frestande med ett ”- Vad var det jag sa!”, men Johnny hann förekomma mig.
Även här låg fiskebyn på andra sidan ön, så vi fick en trevlig promenad genom skogen.Och vad har vi här? En liten padda…Kluntarnas fiskeläge bredde ut sig på alla tre sidorna om viken. Det slår mig nu att vi aldrig besökte den här delen.Det såg ut som ett relativt aktivt fiskesamhälle.Här fanns både fiskenät och …… ja, vad var det egentligen? En laxryssja, får vi lära oss. Lätt för fisken att simma in, men svårare att simma ut. Det skulle vara intressant att få följa med på en fiskebåt någon gång och se hur man hanterar alla olika fiskeredskap.Vi stannade till och pratade med en av familjerna. Huset eller kanske snarare tomten, hade gått i arv från farfars farfar. De bekräftade att det fanns en fiskare kvar här, men just idag var han inte här. Återigen slås vi av hur trevliga, öppna och nyfikna luleborna är.Det rådde starka åsikter om existensen av detta militära utkikstorn, allt från ”- Nej, men det finns inget sådant torn här. Vi har varit här så mycket, så vi känner till ön bra.” till ”-Nej, det vet vi inte riktigt var det ligger” eller ”Jo, man går …” Ja, hur var det nu? Det begrep vi inte helt, när vi promenerade iväg, men till slut hittade vi det.Fin vy ner mot hamnen. Märkligt bara att man hade en så fri vy och att det ändå var så svårt att se från andra hållet.– Ska ni inte gå till Likskär?! Där är ju så fint. Sandstränderna är fantastiska. Jag hade redan passerat ön två gånger. Tredje gången gillt? OK. Vi hamnar återigen bredvid bekanta från någon annan ö. Större är det inte här uppe. Och hur var det? Skulle vi inte hänga med på surströmmingsmiddag ikväll? Sagt och gjort, det är klart vi anmäler oss.Jag går omkring och pratar i telefon. I bakgrunden hör jag någon säga något, men registrerar inte vad som sägs eller vem som säger det. Jag pratar ju i telefon, men så lägger jag på och nu hör jag samma röst lite tydligare. – Göta kanal förra sommaren. Jag vänder mig om och där står Kjelle. Vi gick Göta kanal precis när eftersäsongen inletts och då går man i en konvoj enligt ett särskilt schema och slussvakterna kör bil mellan de olika slussarna så att varje sluss inte behöver vara bemannad hela tiden. Första etappen, mellan Vänern och Vättern gick vi i samma trupp om tre båtar. Från Motala till Mem blev vi några fler. Kjelle och hans Mia verkade hålla ett betydligt högre tempo än vi. Först skulle de nu lägga båten i Luleå och ge sig upp i fjällen och vandra och sedan skulle de vara hemma långt innan mig.Vi skulle ju vara kvar och tog en promenad runt ön och visst var det fina sandstränder.Man hade tre sidor att välja emellan, så det gick att få lä nästan oavsett varifrån det blåste.Inte ett öbesök utan att vi träffar någon pratsugen norrlänning. Jag kommer att tänka på en gång på åttiotalet när vi uppenbarligen hamnade för nära någon, inte kloss inpå på något sätt, men ändå, i en i övrigt tom vik i Stockholms skärgård. – Fan, har ni lappsjuka, skrek han surt till oss. Mycket ovanligt med sådant bemötande, måste jag väl säga. Men, lappsjuka… Förklarar det varför alla är så pratglada här? Inte vet jag. Här har vi stannat till vid vad som förr var en lotsbostad. Och så alla dessa lotsar… Vad blev de av dem? Idag äger tio familjer var sitt rum på övervåningen och på nedervåningen delar man på gästrum, kök och matrum och där äter man middag tillsammans. Mina tankar far iväg. Sextio- och sjuttiotal, kollektiv, flumvänster… Det är som att damen hör mina tankar. Hon berättar skämtsamt om att livet och umgänget här var lite beryktat. Hon hävdade att skepparen på kryssningsbåten Laponia kunde stanna till utanför och föreslå sina passagerare att ta fram kikarna och spana in de nakenbadande blondinerna. Nu är ju Laponia av nyare datum, så tankarna landar inte riktigt, men kul pratstund. När vi är tillbaka i båten och berättar för grannbåtens besättning om vår promenad, säger kvinnan ombord angående andelshuset. – Ja, där har jag också bott. Så är det här uppe. Allting och alla tycks hänga ihop på något sätt.Farleden in till Luleå hamn går genom en trång passage mellan ön vi är på och Sandön på andra sidan sundet. Även det ett poppis ställe bland båtfolk och badsugna. Här passerar en av båtarna som är engagerad i muddringen av Luleå hamn.Det är väl långt ifrån alla svenskar som ätit surströmming, men Martin kommer från Norge och har i alla fall inte vuxit upp med denna tradition. Alla som behövde hjälp att invigas i surströmmingsätandets ritualer fick beredvillig hjälp.Anna har gjort sig en redig surströmmingsklämma. Foto: Anna.Till ritualen hör ju bl a snapsen och tydligen även här uppe, snapsvisan. En handlade, tror jag, om en sames mössa. Jag hoppades jag skulle hitta texten på nätet, men tji. Som representant för stockholmarna kände jag att vi inte kunde vara sämre så jag grävde i min allt mer sinande repertoar och tog ton jag med.
Men, hur var det nu, hade inte strömmingen i havet tagit slut? Finns det så man fortfarande kan göra surströmming? Frågan fick hänga i luften, men någon av arrangörerna hade försänkningar i en av livsmedelskedjorna och hade fått köpa loss ett gäng burkar från förra året. Årets surströmmingspremiär har ju inte ägt rum ännu. Strömmingen var mildare än jag mindes det. Var det för att den legat till sig ett år? Enligt finsmakarna vinner smaken på det. I mitt smakminne har surströmming en lite skarp touch av Roquefortost. Jag kanske får revidera den uppfattningen. Inte heller luktade det väl så farligt.
Alla betalade naturligtvis för sitt deltagande på middagen, men ändå kände vi stockholmare oss som hedersgäster. Johnny är ju västmanlänning, men det var liksom same, same (engelskt uttal rekommenderas). Vi hade en väldigt trevlig kväll och vi tackar och bugar för den härliga samvaron.
Hur orkade vi upp så tidigt? Enligt loggboken lämnade vi Likskäret redan 08:20 för att gå en kort distans till Junkön. Där skulle man kunna köpa färsk fisk. Vi var kanske lite tidiga, men vi trodde att fiskare också var tidiga. Ingen fiskare på plats i alla fall. – Han skulle nog komma om en timma eller så. Nog? Njae, då drar vi nog vidare.Först hann dock jag och Johnny med att besiktiga den mystiska hattkvarnen från slutet av 1700-talet. Varför den var mystisk eller vad det innebär att den kallas för just hattkvarn är fortfarande höljt i dunkel. Jag hittar inget på nätet och frågar jag min kompis Chat GPT, blir det goddag yxskaft: En anordning som används för att tillverka hattar.En titt in i en liten utställning av båtmotorer blir begripligare.– Ni måste stanna tills fågelskyddet på Sandgrönnorna upphört den 1 augusti! Det är en fantastisk ö. Idag är det den 28 juli. Den ostligaste delen, Skvalpen, beskrivs så här i boken ”Din egen lots till Luleå skärgård”: ”Sandlandskapet är sevärt och naturen som har skapats av hav och vind gör ett kraftfullt intryck … Upplev ett helt oexploaterat bad- och solparadis. De enorma sanddynerna…” Efter att ha sladdat runt i Luleskärgården längre än jag anat att jag ville, behövde vi nog öka tempot, så hur lockande det än lät, får det bli någon annan gång, i något annat liv kanske. Här passerar vi den västra delen av ön, som inte är lika spektakulär, men att det är gott om sand ser vi tydligt.Det är inte bara hamnen som muddras, även leden in till Luleå.– Det är för trångt och grunt. – Jag har aldrig varit där och skulle bara gå dit om jag hade någon med mig som kände till grunden och pekade och dirigerade. -Jo, men det ska gå bra, man har muddrat. Du ska klara dig med ditt djupgående. Det sista fick vi höra på surströmmingsmiddagen kvällen innan. Kanske inte det bästa tillfället att ta till sig navigationsupplysningar. Där ligger hon i alla fall som en hägring, Rödkallen, känd från sjörapporten. Visste vi vad vi vet nu, hade vi inte kommit hit.Jag kan ju inte påstå att jag var helt avslappnad när vi gick in i hamn, men allt gick enligt plan.Kanske inte ser så smått ut på bilden, men när vi svängde in kändes hamnbassängen pytteliten.Hängslen och livrem. Jag vågade inte gå ända in, då det grundade upp rätt snabbt. så jag låg ”avkortad långsida” med ankare. Inte ett sätt jag brukar förtöja på.Var det här fyrmästaren bodde?
Varför alla dessa labyrinter? Myterna och teorierna är många. Här uppe handlar det mycket om att de ska bringa tur. Jag läser på nätet om en av teorierna: ”Sägnerna berättar också att labyrinten användes för att stoppa de nord-nordvästliga vindar som ibland drev fisken ut till havs. Labyrinten skulle anläggas med ingången mot den hårda vinden och när vinden blåste in i labyrinten försökte man hindra den med besvärjelser.” Har Johnny läst detta tro, där han följer labyrintens gångar?Fyren byggdes 1872 och var i drift till 1950. Därefter ersattes den av en ny liten fyr på lotsutkikens tak.Fyren var öppen och vi klättrade upp och fick en fantastisk vy över ön.Kapellen är oftast väldigt fina, så även detta. Lite oklart hur gammalt detta var. Före 1800 eller lite senare? Jag har fått uppfattningen att alla dessa skärgårdskapell, i alla fall ursprungligen, stod utanför svenska kyrkan. Det här kapellet t ex, togs 1846 över av Lotsverket för att först 1974 bli en del av Nederluleå församling.Sannolikt inte hon, så han, CB, kunde ju knappast ana då att hans vackra inskription skulle hamna på ett fotografi, dessutom publicerad på något som heter Internet. Var inskriptionen ett utslag av en tråkig gudstjänst eller ett sätt att markera sin plats?Inte ett fiskesamhälle utan en pratstund med någon. Kvinnan under parasollet kom ut och snackade lite. Hon berättade att hon typ ”alltid” varit här. Hennes pappa var lots. I år hade hon varit här på heltid sedan i maj med endast korta avbrott när det var lugnt väder för att åka in och handla. På ön finns ett trettiotal stugor och det var bara fyra familjer här som hon inte hade vuxit upp med. Starka band till en sådan plats.Pappan till kvinnan vi pratade med var ju lots här och ön har varit en lotsplats sedan slutet av 1700-talet fram till så sent som 1980. Men, det började med fiske. Under medeltiden kom fiskare från finska Karlö och la garn här.Lotsutkiken håller på att renoveras. Vi såg två invandrare som höll på med detta. Undrar vad de tyckte om att hamna här ute.
Vad var det då vi visste nu som vi inte visste då? Enligt officiella uppgifter sticker en Linjett 40 1,96 m, men jag har någon gång mätt att djupgåendet på min båt faktiskt är 2,08 m och det var ju runt dessa mått som vattendjupet skulle vara enligt mer officiella uppgifter, även om nu någon sagt att det skulle vara ännu lite djupare än så. När vi skulle ut ur hamnbassängen fastnade vi först i en sandrevel. Hur hade vi lyckats undvika den på vägen in? Hade vattennivån redan hunnit sjunka så pass? Att det skulle ha bildats en sandrevel med så lugnt väder som det var förefaller osannolikt. Vid tredje försöket tog vi extra sats och kom över. När vi sedan skulle lämna hamnbassängen smällde vi på sten. Shit, har vattennivån verkligen sjunkit? Tankarna snurrade. Blir vi fast här nu? Trots att jag tyckte att vi försökt gå ut precis som vi kom in, hade vi tydligen inte girat tillräckligt snävt åt styrbord vid första försöket. Vid ett andra försök gick det så bra. Men, små marginaler. Det var inte slut med det. Den mittledsmarkering som fanns i mitt kort, fanns inte i verkligheten och i hamnen var det en av de boende som beklagade sig över att mittledsmärket försvunnit. Det hade varit till hjälp. Det är som, kanske bekant, svårare att ha enstavlorna i ryggen än att segla mot dem. Vi kom lite snett och än en gång fick vi känna på sten. Vi rätade upp oss och så var vi äntligen ute.
Puh! Slutet gott, allting gott. Det är ju bara att slipa och spackla lite på kölen nästa gång hon kommer upp på land. En jättefin ö som jag är väldigt glad över att jag fick besöka, Men, med facit i hand hade jag ju aldrig kommit hit. Lite väl mycket drama. Skönt att få slappna av med lite läskande vattenmelon. Besättningen var i alla fall cool. Åtminstone på ytan.Hoppla. Vad händer nu? Från att vi haft jättefint väder under en längre period har det nu gått över till att bli mer ostadigt. Uppsidan är att nu börjar blåsa lite mer. När vi lämnat Rödkallen gav vi snabbt upp att segla och gick för motor ett tag, men snart nog blev det full fart framåt för segel.
Vi var på väg till Stora Svinöra. När vi kom fram kretsade vi en stund utanför hamnen. Det blåste nu rejält och hamnen såg inte så inbjudande ut. Det var lite oklart hur djupt det var, så vi försökte få någons uppmärksamhet. Till slut förstod vi det som att vi kunde lägga oss på insidan av en flytbrygga, men att vi absolut inte kunde gå in i hamnbassängen. När vi lagt fast förstod vi att vi kunde gå ännu lite längre in längs samma brygga och förhalade oss för att få lite mer skydd. Lite halvsvettigt med tanke på hur mycket det blåste.
Stora Svinöra eller Svinöra är klubbholme för Piteå Båtklubb. Det var en finländare som hade rekommenderat ön och kanske var det bastun han uppskattade. Det var nog anläggningens främsta tillgång, där den låg i direkt anslutning till vattnet.När vi kommit i ordning med våra förtöjningstampar fick vi god hjälp av en vänlig klubbmedlem att tända på bastun och i väntan på att den blev varm försökte jag klå Johnny i en ny variant av pingis, pingis med trasig boll. Gick så där, för oss båda. Foto: Martin.Det blåste minst lika mycket dagen därpå. Jag ville inte driva in mot land när vi la loss, så vi började med ett styrketräningspass, att återigen förhala båten ut till änden på bryggan. När jag tyckte att vi kämpat tillräckligt, gick vi över till elvinscharna. Tänkte inte på dem 😉 Foto: Anna.
Jag fick frågan hur jag hade gjort om det bara hade varit jag och Slobi. Ja, antingen hade vi fått ligga kvar tills det mojnade eller så hade vi överhuvudtaget aldrig lagt till här och istället gått till närbelägna Renö hamn, dit vi nu gick för att tömma toan.
Renö hamn. Foto: MartinSkitgöra. Normalt är pumpen eldriven, men här var den handjagad, så Martin fick sig ett styrketräningspass. Foto: Anna.
Jag och framförallt Anna hade båda en idé om att vi måste gå till Pite och äta Pitepalt. Det hade gått betydligt snabbare att promenera från Renö hamn in til Piteå och tillbaka (3 timmar och 40 minuter fram och tillbaka), än att ta båten dit (6 timmar och 50 minuter inkl väntan på broöppning). Alltså tog vi båten 🙂
Slobi var så besviken över att hon inte skulle få komma till Pite havsbad och några i besättningen såg också framför sig Pite havsbad omgivet av ett slags skimmer från en Söderhavsstrand. Jag hade också nämnt Pite havsbad för några Lulebor. – Vore inte det nå’t? De såg tämligen oförstående ut. Nu har vi sett Pite havsbad på distans och det räckte.Man var tvungen att beställa broöppning minst tre timmar i förväg. Inte helt lätt att veta hur lång tid seglingen dit skulle ta och så skulle vi ju få kryss också. Och så lite marginal kanske. Jag blir förvånad när jag tittar i loggboken. Var det bara 50 minuter vi väntade? Men, vi kände ju att vi var mer eller mindre framme när vi siktade Pite havsbad och sedan skulle vi ju ta ner segel, gå in i älven och lägga fast, så tiden gick. Det var rätt strömt vid bron. Närmade mig först höger sida, men det verkade lugnare på vänster sida, så där knöt vi fast i vår väntan på broöppning. Bryggan höll för oss, men såg ut att behöva lite underhåll om dem inte skulle säcka ihop så småningom. Vi tyckte till slut att vi fick vänta lite väl länge och ringde upp dem igen. för att höra om det blivit något missförstånd eller någon försening. – Var är ni, undrade operatören. I samma ögonblick meddelade tydligen brovakten på plats att denne nu sett oss och bron öppnades. Tydligen låg vi lite gömda under bron.Ingen fjärrstyrning här, utan det kom ut någon i en bil från Svevia och tryckte på en riktig knapp i en hytt.Där det idag finns en bro har det tidigare ofta funnits en bilfärja. Strax norr om bron fanns resterna av det gamla färjeläget. Denna och den föregående bilden tog jag när vi var på väg ut igen.Det gäller att hålla sig i rännan. Kolla vattenskoterna till vänster i bild. Den ser ju ut att ligga på botten. Efter bron kändes det ett tag som jag gick på Göta kanal. Här öppnar det upp sig och vi kommer ut på en större fjärd.Här bor de flott, en del Pitebor. Men, var bor de egentligen? Är Yttre fjärden som den heter, en del av Piteälven eller slutar Piteälven ungefär där vi senare lade till? Av akademiskt intresse kanske, samma vatten lär det ju vara.Å andra sidan, närheten till Munksunds pappersbruk kanske tar bort en del av känslan av det ljuva egnahemslivet. Eller så tänker de som i Hudiksvall. När jag bodde där och fällde någon kommentar om att det luktade illa från Iggesunds pappersbruk: – Det luktar inte illa. Det luktar pengar. Svårt att tro att det ska dölja sig en stad bakom hörnet.Nästan 7 M efter bron var vi inne i Piteås hamn, Västra kajen. Lite besviken blev jag. Hade fått för mig att vi skulle hamna mitt i stan. En trafikled (f d E4:an?) och järnvägsspår skilde hamnen från stan.
För första gången på länge känner vi oss inte så där varmt välkomnade som vi har blivit bortskämda med. En lite småbutter kvinna tog emot i det som var en kombination av hamnkontor och campingreception. Senare under kvällen knallar vi in på ett hotell och berättar för den annalkande kyparen att vi bara var lite nyfikna. Då avlägsnade han sig bara, utan kommentar. Då blev vi full i skratt. Det där hade bara inte hänt i Luleå. På väldigt vaga grunder, det ska medges, börjar vi spekulera över skillnaderna mellan Lule- och Pitebor. När vi kommer längre söderut och samtalet glider in på norrländska mentaliteter, får vi istället höra: – Lulebor? Ja, de är väl lite stöddiga. – Jaha. Jag lämnar detta tema utan att bli så mycket klokare. En Lulebo menade i alla fall att det var större skillnad på en Lulebo och någon från Gällivare eller om det nu var Malmberget, jämfört med skillnaden mellan en Lulebo och en stockholmare.
Jag fick i alla fall lära mig att järnvägsstationen hade rivits och blivit parkeringsplats. – Det är ju synd. Det var ett fint hus. Vidare får jag lära mig att detta var en av Sveriges första gågator. Striden står tydligen mellan Helsingborg respektive Piteå beroende hur man definierar först.Egentligen borde jag väl ha visat det fina gamla Rådhuset till höger, när vi nu står på Rådhustorget, men intrycket förstördes av några fula plasttält i förgrundenI Storgatans förlängning fanns en del fin bebyggelse. Hur stort är då Piteå? I Piteå tätort bor c:a 23 000 personer.Denna första vända på stan syftade ju primärt till att handla, inte minst Pitepalt. Vi hade valt fel veckodag eller så hade inte säsongen börjat riktigt än. – Ni kan ju åka till Paltzerian i Öjebyn! Det kanske hade låtit säg göras, men det lät så avlägset. I själva verket inser jag nu att Öjebyn bara låg 5 km bort. Kanske synd att vi inte tog oss dit, även där finns tydligen en välbevarad kyrkstad. Det fick istället bli palt från Coop, tillagad i båten med skirat smör och lingonsylt. Inte så tokigt det heller. Fast Anna ser lite skeptisk ut, tycker jag.Enligt Chat GPT heter denna vattenled som förbinder Sörfjärden med Nordfjärden, även kallad Nördfjärden (!), för Kanisgraven. Söker jag på Internet får jag inga träffar på detta namn. Vad ska man tro? Fint namn i alla fall, oavsett om nu Chat GPT hittat på det eller om det stämmer.Att detta heter Badhusparken tycks vara mindre kontroversiellt.Björkar med röda blad. Finsk rödbjörk kanske?Det är ju trendigt med höghus i Sverige. Denna fluga har även kommit till Piteå. Här ett bostadshus, men vill man bo i höghus för en natt, i Piteå, kan man checka in på det spektakulära höghushotellet Kust.Målet för kvällspromenaden: Norrmalm. Ett litet område med en hel del fina hus.Av någon anledning tycktes det vara något fel på vår rytm. Vi kom ofta efter stängningsdags. Här hade det ju varit spännande att gå in. Foto: Martin.Liksom i många andra städer skövlade miljonprogrammet stora offer även i Piteå. Nytt möter gammalt på ett brutalt sätt, men som tur är hann en del gammal, samlad bebyggelse bevaras.Jag har så svårt att förstå hur dåtidens betongpolitiker tänkte. Att förstå att man kan trivas i den här miljön är dock inte så svårt.Det här var väl lite speciellt. Hur kom någon på att man borde göra så?Även Piteå kanske förtjänar epitetet björkarnas stad?Vilken vacker kyrka. Den hade varit spännande att gå in i. Även här var vi dock för sent ute. Det är Övre Norrlands (var går gränsen till Övre Norrland?) äldsta träkyrka och Piteå stads äldsta bevarade byggnad, byggd 1683-1686. Tidigare låg staden i Öjebyn, men när Öjebyn brann 1666 beslutades att staden skulle flyttas till sin nuvarande plats. Kyrkan däremot fick bli kvar i Öjebyn, så för att förenkla livet för Piteborna byggdes så småningom denna kyrka.Klockstapeln är av något senare datum, 1727.Var det här det lokala systembolaget i Piteå låg? Jag har lärt mig att det fanns en massa lokala, privata systembolag innan det statliga monopolet infördes 1955. Då liksom nu är det Piteå Stadshotell i samma, pampiga byggnad.
Planeringen av den fortsatta rutten orsakade en del diskussioner. Ska vi segla på och ta lite längre ben eller ska vi addera ytterligare en seglingsdag. Martin hade dock lovat bort sig, så det alternativet föll. Johnny var lite skeptisk till långa ben. Han menade att han lätt blev uttråkad då. Skulle vi avsluta i höjd med Skellefteå? Hur många stopp till ska vi göra? Stenskär ligger strax söder om Piteå. Det låter ju som en klippa, vilken som helst. Men, på en satellitbild såg det mer ut som en Söderhavsatoll. Kändes frestande att gå dit, men vädret var inte det bästa och till slut valde vi att öka tempot och gå lite längre.
Dagens facit på sjön: Detta timmersläp och så, strax innan vi la till för kvällen, EN segelbåt.Inte högsommarvarmt längre, men ändå gött i solen om man klär på sig lite.Även om vi bestämde oss för att gå lite längre, bestämde vi oss också för att stanna till för att sträcka på benen och äta lite lunch. Att Pite Rönnskär låg på vägen som ett lämpligt stopp gjorde ju inte beslutet svårare. Men, var ligger nu hamninloppet? På kortet är det bara mörkblått (0-3 m) och det var rätt blåsigt, så det gällde ju att hamna rätt.Väl i land såg inloppet ut så här, inte lätt att urskilja i motljuset.Det var lite läskigt att lägga till vid Pite Rönnskär. Utifrån hade jag föga aning om hur det skulle se ut i hamnen. När jag väl hade kommit förbi pirnocken gällde det att snabbt ta beslut om var vi skulle lägga oss. Är det lugnt kan man ju bara ligga och guppa och spana lite i lugn och ro, men nu var det blåsigt och trots sina åtta ton kan Aquileja ibland kännas som en liten jolle som driver iväg med vinden. Som synes fanns det en parkeringsficka framför den andra segelbåten, så beslutet blev att snabbt snurra runt och gå in där. Men, vinden var starkare än jag räknat med och den ville trycka upp oss mot stranden och jag blev orolig att djupet inte skulle räcka till där, Så, jag sökte mig snabbt lite längre in i hamnbassängen där det verkade blåsa aningen mindre. Men där sjönk djupet på ekolodet förfärande snabbt ner till 1,7 m. Vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men till slut hade jag ändå vänt på oss och kommit in där vi nu ligger på bilden. Av min besättning och av folk på bryggan fick jag höra hur cool jag hade verkat. Jag kan ärligt säga att jag kände mig allt annat än cool och jag var mycket tacksam över att jag hade en bogpropeller.Pite Rönnskär visade sig vara jättegulligt.Den här var väl fin?Låter som ett vältajmat budskap, med tanke på den nuvarande debatten om begränsningarna av skärmtid.Här hade man lyxen att kunna luta sig mot ryggstöd.Kyrkgraffiti.Utedass med nödvändigt rekvisita. Glömde kolla vad det var för serietidningar.Romantisk liten soffa med solnedgångsläge.Vilken tur vi hade. Vandrarhemsvärden bjöd in till en guidad visning av fyren. Vi samlades utanför och pratade lite om ditt och datt och plötsligen kom han av någon anledning in på användandet av räknesticka. Var det för övrigt någon i församlingen som hade använt räknesticka i skolan? Som en lydig skolpojke räckte jag upp handen. Jag tittade mig omkring. Ingen annan hade räckt upp handen. Vad gammal jag kände mig. Jag skakade av mig denna känsla av obehag och spetsade öronen: Fyren hade flyttats från Sandhammaren 1905, där den varit en av två identiska fyrar. Vilket projekt! Fyren är med sina 37 m Sveriges högsta järnfyr.Har alla Heidenstamare sådana här djurhuvuden som dekorationer? Fungerade de som någon slags vattenutkastare? Det kommer rör ut ur munnarna…Den här bilden kanske skulle kunna platsa i en framtida hamnbeskrivning.Fin utsikt över kapellet och båken.För första gången i sommar var det läge att sätta spinnakern. För delar av besättningen var det premiär överhuvudtaget med spinnaker. Det var väl inte idealiska omständigheter med ett guppande hav och den så småningom allt mer avtagande vinden. Den flaxade lite hit och dit, men till en början fick vi i alla fall lite bättre fart. Meningarna om dagens övning gick lite isär: Johnny: – Mycket meck! Martin: – Superhärligt!Johnny hade ändrat sig vad gäller långa ben. – Nä, men det går ju jättebra. Inte alls så långtråkigt som jag trodde. Så, Rönnskärsverken och Skelleftehamn seglade vi förbi. Nu var vi överens om att nå någonstans där det fanns bra bussförbindelser till Umeå.Lite frestande var det ju att undersöka Gåsören, beläget i Skellefteälvens mynning, men vi fick nöja oss med att ha varit nära.Siktet var inställt på Bureå söder om Skellefteälven. Vi hamnade i bryderi hur vi skulle ta oss in. Hamnen skyddades av vad som såg ut som en lång vall och hamnbeskrivningens information om inseglingen kändes nästan som om den refererade till någon helt annan hamn. Att det fanns grund man skulle akta sig för framstod dock tydligt. Till slut fick Martins ord bli vägledande: – Vid den öppningen finns ju i alla fall en gästhamnssymbol. Det måste ju vara där vi ska in. OK! En båtägare som hade hemmahamn i Bureå, berättade om när han kom hit med sin båt för första gången. Han valde det andra inloppet. Det gick inte så bra.Någonstans regnade det, men inte på oss.Väl på plats, om än vid toabryggan, infann sig lugnet och vi kunde njuta av vinet och räkorna. Foto: Anna.-
Lite längre segling med ett avbrott för lunch verkade vara ett bra koncept, så idag var planen att gå till Ratan med en paus vid Bjuröklubb. Vi hade fått höra att hamnen vid Bjuröklubb var för liten för oss. Någon hade visserligen sagt att det borde gå eller att man kunde lägga sig på kajen utanför hamnen. Efter äventyren vid både Rödkallen och Pite Rönnskär var jag inte så sugen på att prova. Så, hamnen fick vara, men det skulle finnas en kryssarklubbsboj. Kanske den var ledig. Nähä, den var upptagen av en holländare. Hade han verkligen rätt att nyttja bojen? Vad gör vi då? Lite längre in skulle det finnas en gammal kaj. Visst, hade det varit lite lugnare hade man säkert kunnat lägga sig där. Idag kändes det som om det skulle vara ett äventyr både att lägga till och kliva iland och sedan ligga kvar utan att dunka i kajen, så det fick också vara. Det blåste rakt in i viken, men längre in var det aningen lugnare. Där kanske vi kunde lägga oss på svaj? Så fick det bli. Kort därefter blev vi uppropade på VHF:en av en båt inne hamnen vars engelsktalande skeppare sett oss. Han välkomnade oss in i hamnen. Det var gott om plats menade han. När han förstod vilket djupgående vi hade, avrådde han dock bestämt ifrån att vi skulle komma dit.
Först var vi lite osäkra över om det skulle gå bra att ro in till land. Det såg ut som om det skulle bli ett blött äventyr. För egen del såg jag framför mig en händelse när vi skulle ro in till Gotska Sandön en gång och låta vår hund få en kisspaus under en långsam segling från Fårö mot Stockholms skärgård. Jag och min morbror stannade kvar på båten, men min dotter, äldste son och hans flickvän rodde in med hunden. In gick det väl bra, men ut! Vågorna var rätt höga. Vår hund stod med tassarna på fören och spanade in husse där ute. Men, så såg han istället en mötande våg, kastade sig skräckslagen åt motsatt håll, ner i vattnet och simmade tillbaka till stranden. Efter en hundjakt kom alla slutligen välhållna tillbaka med en bruten åra som enda malör. Vi provade i alla fall att sjösätta jollen för att provro och det gick bättre än väntat. Så jag och Johnny rodde in till land för att besöka fyrplatsen. De andra ville softa ombord. Uppifrån fyren kunde vi konstatera att båten låg kvar.När man lyssnar på sjörapporterna förekommer många namn på fyr- och lotsplatser. Flera av dem har jag bara haft vaga begrepp om var de ligger, ännu mindre hur de ser ut. Namnen får en slags romantiserad mystik över sig. Allt eftersom lättar mystikens dimma, när man nu får tillfälle att besöka dessa platser. Lite trevligt är det att få en referens till platserna som nämns på radion. Även Bjuröklubb är en sådan plats som har en väderstation. Fyren automatiserades 1970, men jag förvånas över att läsa att SMHI:s väderbevakare bodde kvar i fyrmästarbostaden ända fram till 1997.Bjuröklubbs hamn. Där det var för grunt för oss enligt skepparen på den röda båten.Skjulet ovanför hamnen visade sig vara en f d sjöräddningsstation som användes t o m 1967. Men, var inte placeringen lite udda där den låg högt ovanför hamnen? Det var dock ingen båt som förvarades där inne utan ett ”raketgevär”. Med hjälp av geväret kunde man skjuta ut en lina till ett nödställt fartyg och med den första linan, skicka ut en andra lina och sedan en tross och sedan var tanken att ta in de nödställda i korgar som löpte på trossen. Något skarpt läge uppstod dock inte, så denna geniala uppfinning fick aldrig göra nytta.På sin tid gick det en buss mellan Bjuröklubb och Skellefteå. I folkmun kallades den för nykteristen för den var aldrig full. Så den hade lagts ned och vi var inställda på en lite längre promenad upp till fyren. Vi provar att lifta, tyckte jag. Johnny såg lite tveksam ut, men när en bil stannade, tvekade han inte att hoppa in. På tillbakavägen var det föraren med sitt barnbarn som raggade upp oss och vi var inte svårövertalade. Det visade sig att kvinnan som körde var gammal seglare och hade haft en Shipman 28. Dessutom, i detta nu var hennes bror nere i Åkersberga av alla ställen, d v s där jag bor numera, för att köpa en segelbåt som han skulle segla upp. Så, nu ville hon minsann se var det var för båt vi hade kommit hit med.Jag förklarade att vi fått nådigt tillstånd att gå över stugägarnas tomt, så när vi kom tillbaka gick jag före och varnade för att vi fått tillökning. – Nämen hej! Är det här ni bor! Vad roligt! Där ser man vad en tur med gummijollen kan leda till. Kärt återseende, vad det verkade.
Vi tog avsked och rodde tillbaka, men vi var ju båda rätt upplivade av vad vi varit med om och det var vi naturligtvis ivriga att berätta om för Anna och Martin. Så pass ivriga att det tydligen lät lite som Piff och Puff på julafton. Jag tror att jag uppfattades som den mindre intelligente Puff. Hmm…
När vi stod på toppen av Bjuröklubb kände jag inte alls för att ge mig ut och segla igen. Det var grått, lite småregnigt och blåsigt. Vi lättade dock ankar och jag tänkte att vi nog fick ta ett rev, men när vi väl kom ut kändes det inte alls så bistert. När vi gick ut ur viken och skulle sätta segel möttes vi dock av höga vågor, men när vi väl rundat lugnade det sig en del.
Av någon anledning fick vi för oss att vi strax söder om Bjuröklubb passerade Sveriges ostligaste udde. Måhända ostligaste udde om man ser härifrån och söderut, men Haparanda och Haparandas skärgård ligger ju betydligt mer österut. Hursomhelst, det blev en rak sydvästlig kurs mot Ratan, så vår femte besättningsmedlem, Helmut (autopiloten), fick nu ta över och styra.Under tiden löste vi en mordgåta, ett cold case som Anna hade tagit med sig och som vi nu hjälpte polisen med.
När det var klart bytte vi till Code 0 och noterade den här besättningens fartrekord, lite över nio knop. Kusten här såg ut lite som förväntat. Det var skog, skog och skog. Vi mötte inte en enda båt. Inte ens ett handelsfartyg.
Första Linjetten sedan Rödlöga såg vi i Ratan. Har vi återigen börjat närma oss seglingscivilisationen? Här blickar vi ut över Ratans södra inlopp, där vi nyss kom in.Ratan var ett mysigt och fridfullt ställe utan allt för närbelägna stålverk eller massafabriker. Kajen var egentligen gjord för lite större fartyg, så det krävdes rejäla kliv för att ta sig iland.Dagen därpå hyrde vi en roddbåt för att upptäcka ön som skyddade Ratans hamn, Rataskär.Dagen innan hade vi på håll undrat över vad det var för märklig byggnad vi såg framför oss. Båken ser ju nästan ut som ett slags cirkustält. Lotsutkiken såg ut som en lotsutkik.Ingen av oss kunde påminna sig om att ha sett en större myrstack.Anna visar hur högt upp vattnet gått för inte så länge sedan. Fast, allt är ju relativt, vad är länge sedan? Men, det går fort, även det ett relativt begrepp. Kusten på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, inte så långt bort alltså, sägs uppvisa Sverige högsta landhöjningstakt, 9 mm per år. Om man som barn badade i en havsvik på en sådan plats, kan man som pensionär ha fått uppleva att land ligger 70-80 cm högre och att havsviken blivit en damm eller att två öar har blivit en ö. Linné och hans lärjungar fascinerades inte bara av växter, utan även av landhöjningen. För att notera skillnaderna högg man in vattenmärken och långt upp på land hittar vi ett sådant märke från 1749.Linjetten har avlösts av en större segelbåt och snart kommer en ännu större segelbåt in som vittnar om polarfärder och andra expeditioner, säkert mycket äventyrligare än att segla längs Norrlandskusten.En konstnär hade valt att flytta ut sitt galleri i naturen.Vad är det där för ful bunker? Jo, en mareograf visar det sig. På en skylt står det att man när som helst kan ringa 0934-31089 för att få aktuellt vattenstånd. Jag provar: – Samtalet kan inte kopplas fram. Var god kontrollera telefonnumret! Söker jag på nätet får jag dock reda på att den senaste observationen gjordes för 38 minuter sedan och att det då var tre cm under normalvattenstånd i Ratan. Jag blir nyfiken och söker vidare. Den 14 januari 1984 registrerades Sveriges högsta vattenstånd i Kalix, 177 cm över normalvattenståndet och exakt 32 år senare var det lägsta vattenståndet i Sverige 126 cm under normal nivå, även det i Bottenviken, i Haparanda. Tur man inte var där och seglade då. Fast vatten, det borde väl ha varit is vid dessa tillfällen. Hur mäter man då?Det finns många informativa skyltar runt om i Ratan. Vi får bl a lära oss att utbyggnaden av fyrarna föranleddes av den ökande förekomsten av ångbåtar. Vid 1800-talets början ska det bara ha funnits elva fyrar i hela Sverige, år 1900 hela 440. Undrar hur man räknade. Sverige var ju ett flexibelt begrepp under denna period. Den här fyren på Ledskär uppfördes 1874, ersattes 1942 av en ny fyr, flyttades 1944 till annan plats, men återkom 2011. Vilket liv för en fyr.Den lilla kiosken till höger är föregångaren till betongbunkern (se ovan). När landhöjningen nått en viss gräns kunde den inte längre fungera som mareograf.Så här lugnt och idylliskt har det inte alltid varit här. 1809 stod slaget vid Ratan mellan ryska och svenska trupper. Det gick inte så bra för svenskt vidkommande och vi förlorade sedan Finland. En tröst är i alla fall att vi sedan dess inte haft något slag på svensk mark. Allt enligt skylten. Jag funderar över Krimkriget som ju, trots namnet, inleddes i Östersjön. Men det var väl så, att inga slag utkämpades i Sverige, även om utländsk militär fanns på både svensk mark och på svenskt vatten.För 215 år sedan får man anta att krutröken låg tät här.Vi kastar loss och fortsätter söderut. Det blåser bra och i rätt vinkel för att återigen hissa Code 0 och vi ligger nästan konstant över 8 knop. Till slut blev det dock för snäv vinkel mot vinden och vi återgår till vanligt försegel. Foto: AnnaDet gäller att försöka hitta en bekväm ställning när båten kränger. Foto: Martin.
Vi seglade förbi Holmön ute i Kvarken. Funderade över om jag och Slobi skulle börja med att gå dit, men senare får jag höra att hamnen där inte är lämpad för en fyrtiofotare. Ännu senare möttes jag av en fullständigt oförstående reaktion på detta påstående. Det behövs bättre hamnguider för kusten här uppe. Hoppas att den relativt nya Hamnguiden 10, Arholma-Höga kusten, kompletteras av en Hamnguiden 11 Örnsköldsvik-Torneå och gärna vidare för den finska kusten.
Liksom när min dotter var med har vi ju haft lite drama under den här etappen och vi avslutar med att Code 0-seglet rullar ut sig precis när vi ska gå upp i leden in mot Holmsund. Den är lite knepig att hålla inrullad när man fortfarande har den hissad. Jag får slänga iväg ett mejl till segelmakaren och se om jag kan få något tips om vad man kan göra.
Vi börjar med att gå in i den hamn i Holmsund som kallas för Patholmsviken. Det kändes som om den låg mitt i ett väsnande industriområde, så jag bestämde mig ganska snabbt för att bara ligga där en natt och att påföljande morgon gå till Obbola som låg tvärs över Umeälven. Även besättningen dröjde sig kvar tills vi flyttat på oss. En kort promenad från Obbolas småbåtshamn kör länstrafiken dessutom en busslinje in till Umeå som går hyfsat ofta.
Sista kvällens middagsförberedelser. Foto: MartinFör ovanlighetens skull har vi dukat upp inne. Jag kommer inte riktigt ihåg, men det måste ha varit ruggigt ute. Egentligen var tanken att gå ut och äta, men utbudet av bra ställen i Holmsund var rätt magert. Foto: MartinMellan 1985 och 1989 ägde jag en gul Linjett 30. Den såldes till en man som skulle ha den i Luleå och som jag vet sålde den vidare efter ett antal år. Är det månne min gamla Millan som ligger här i Patholmsviken? Den här båten saknade namn, men de kanske inte gillade namnet och tog bort det? Det fanns ännu en gul Linjett 30 i samma hamn, men den hette Gilda och jag fick inte samma vibbar till Gilda som till denna namnlösa båt.
Industrierna var inom synhåll även i Obbola, men det kändes ändå som en idyll här jämfört med Patholmsviken. Enda smolket var attityden från en av klubbmedlemmarna. När vi gled in i hamnen hoppade hon snabbt ut ur sin båt för att assistera. Vad trevligt, tänkte jag först. Hon dirigerade snabbt om oss till en annan plats och det kanske var bra. När Johnny skulle lägga fast förtöjningstamparna blev han tillrättavisad av henne, men gjorde som hon sa. – Duktig idiot, fick han höra då. Jag frågade henne om vi setts i Ratan. – Jaså, var det ni! Hjälp! Vad hade vi gjort för ont? Senare skällde hon på mig för att jag betalt för lite i hamnavgift, den var höjd från 200 till 250 kr. När jag hänvisade till vad jag läst på anslagstavlan, antydde hon att jag ljög. En annan klubbmedlem som hjälpt mig tillrätta, baktalade hon. Visst gav det en sur eftersmak åt besöket i Obbola, men jag försökte tänka att hon inte var representativ för klubben.
Normalt sett har jag alltid med mig en extra, full gasolflaska, så att jag inte plötsligen står utan. I år hade jag dessutom med mig en tredje flaska med finsk anslutning, vilket visade sig vara helt onödigt. Under hela tiden i Finland drog jag gasol från den flaska jag byt till under sommaren innan. Ska den aldrig ta slut, tänkte jag flera gånger. I Holmsund hände det. Förklaringen till att den har räckt så länge är att vi har en induktionshäll som vi plockar fram när vi ligger med landström. Har fungerat jättebra förutom vid enstaka tillfällen då vi smällt säkringen i land när vi legat i gästhamnar med underdimensionerat elsystem. Ett tips kanske, till fler.
När bilden ovan togs, har min besättning mönstrat av för länge sedan. När jag reflekterar över seglingen så måste jag säga att jag haft en väldigt trevlig besättning som dessutom varit både stryktålig och flexibel. Det har varit väldigt omväxlande, allt från korta seglingar i svaga vindar, i värme och solsken till lite tuffare tag, längre distanser i gråväder, med bidevind, motsjö och en båt som kränger. Vi har glidit in i gästhamnar och blivit hjälpta av välkomnande grannar och vi har gjort betydligt äventyrligare strandhugg. Jag tänker på Rödkallen där jag för några ögonblick såg framför mig att vi blivit innestängda av sjunkande vatten eller Pite Rönnskär där marginalerna till att gå på grund inte kan ha varit stora. Vad coola ni har varit. Och vad trevligt vi har haft. Alla upptäcktsfärder på land, alla trevliga och goda middagar allt snack och alla skratt. Vi kunde inte se allt och säkert missade vi fina öar och platser såsom Sandgrönnorna, Mosesholmen, Stenskär och kanske Öjebyn. Jag är glad över att ha fått lära känna er och ser fram emot vår planerade återträff hos dig Anna.
DISTANSER:
Luleå-Brändöskäret: 26,5 M
Brändöskäret-Småskären: 10,5 M
Småskären-Kluntarna: 7,8 M
Kluntarna-Likskäret: 7,9 M
Likskäret-Junkön: 3,9 M
Junkön-Rödkallen: 11,6 M
Rödkallen-Stora Svinöra: 18,8 M
Stora Svinöra-Renö hamn: 0,8 M
Renö hamn-Pitsundsbron: 21,5 M
Pitsundsbron-Piteå: 6,9 M
Piteå-Pitsundsbron: 5,4 M
Pitsundsbron-Pite Rönnskär: 13,1 M
Pite Rönnskär-Bureå: 29,3 M
Bureå-Bjurö klubb: 15,6 M
Bjurö klubb-Ratan: 38,8 M
Ratan-Holmsund: 28,9 M
Holmsund-Obbola: 3,2 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (t o m 21 juli)
Från Töre vände seglingen söderut. Men, vart skulle vi ta vägen? Det finns ju 742 öar att välja emellan i Luleå skärgård. Vi övervägde först Brändöskäret. Hamnen där sades dock vara lite utsatt för den förväntade vindriktningen, så valet föll på Hindersön istället. På Hindersön fanns det flera hamnar att välja emellan, men bara en av dem, Björkögärdviken, var tillräckligt djup för oss. Som synes, en rätt ödslig och trist hamn. Vi hade en bra segling hit om än i gråväder, men utan regn. När vi nästa morgon plockade fram cyklarna hängde dock regnet i luften och vi fick en del skvättar på oss.När vi gick in i hamnen kvällen innan noterade jag ett ljus som jag inte lyckades lista ut vad det innebar. Jag utgick ifrån att det var tänkt som något slags navigationshjälpmedel, men hur jag skulle förhålla mig till detta hjälpmedel begrep jag aldrig. Väl i land fick jag förklaringen. Det lyser så länge det inte finns någon på kajen som vill plockas upp av passagerarbåten. Är det inte en märkvärdig logik? Vore det inte mer naturligt att man tänder ljuset när man vill åka med?Alldeles i närheten av hamnen låg Jopikgården, ett gammalt hemman som numera är bl a konferensanläggning och restaurang. Vi läste att man serverade norrländska specialiteter. Det vattnades i munnen. Det var dock lika öde här som nere i hamnen.Lite nedslagna och förundrade över att det var så livlöst, trampade vi vidare och kom till andra sidan ön, Norrisundet. Till höger fanns ett litet, men intressant sälmuseum. Idag spanar vi gärna efter sälar och tycker att de är så söta när de sticker upp sina huvuden ur vattnet. Att man skulle jaga dem, kanske med grymma fångstmetoder, känns helt främmande. Man får försöka inse att det ofta var en kamp för uppehället förr och att en lyckad jakt kunde ge ett värdefullt tillskott till kassan. Då var man också beredd att utstå en del. Man kunde vara ute i åtta veckor och bo fyra personer i den öppna sälbåten som egentligen inte ser ut som mycket mer än öppen eka. Som skydd för väder och vind hade man bara en tältduk att lägga över som tak. Det var ut till drivisen man släpade sälbåtarna med sina jullar, för sälen här uppe, Vikaren, fortplantar sig på isen och det var där jakten skedde. Vind och strömmar kunde föra säljägarna långt från hemmet och när isen bröt upp under våren eller försommaren hamnade båten i sjön och då gällde det att följa kompassen och försöka hitta hem igen. I skjulet ligger Hilding Erikssons sälbåt som han nyttjade ända fram till sin sista sälfångstexpeditionen 1966.Säljägarnas enda värmekälla var primusköket.En öppen kiosk med självbetjäning! Lite godis och glass piggade upp. En kvinna med hund kom förbi när vi satt och slickade på våra glasspinnar. Hej, sade vi! Ingenting, sade hon. Slobi, som vanligt snabb med sina omdömen: – Finländarna var trevligare! Redan nu ska dock sägas att detta var en förhastad slutsats. Luleborna visade sig vara väldigt trevliga. Mer om det längre fram.Självbetjäning i all ära. Det kändes ändå som om det var svårt att förstå hur ekonomin gick ihop. Är inte prislistan lite daterad? Men, vi fyndade.Inte bara i Finland tydligen som det finns hus med tydliga renoveringsbehov.Ser ni de timglasformade utsmyckningarna på sjöbodarna? Jag googlade för att söka en förklaring till vad dessa tecken stod för. Hittade ingenting. Ställde frågan till Chat GPT. Svaret kom omedelbart: ”De vita timglasliknande utsmyckningarna på sjöbodar i Luleå skärgård är en traditionell symbol som kallas för ”stormkrok”. Den här symbolen har historiskt använts för att skydda byggnader från olyckor, särskilt stormar och oväder.” Var får den allt ifrån? Stämmer det?Istället för stormkrokar kan man ju tillföra andra utsmyckningar. Oklart om de har någon symbolisk betydelse. Ska nog bara vara fint 😉 Foto: Slobi.Hindersön är en av de största och mest folkrika öarna i Luleå skärgård. Folkrik är uppenbarligen ett relativt begrepp. Jag läser att det finns c:a 20 personer som är mantalsskrivna på Hindersön, varav hälften bor här året runt. Här bedrivs fortfarande ett aktivt jordbruk och här vid Ostigården får vi hålla undan för en traktor som kommer farande.Någon mjölk lär man väl inte leverera längre och förr, hur togs den omhand, ute på en ö? Foto: Slobi.En välkommen paus. Tack för det! Jag antar att vägvisaren till Luleå syftar på den isväg som varje år plogas in till fastlandet.På Hindersön har huvudsysslan varit jordbruk och fisket har mer skett för husbehov. Men, under en kort period (under slutet av 1800-talet) bedrevs det även gruvbrytning. Malmen var dock av dålig kvalitet, så verksamheten blev kortlivad.Räls lades ut och malmen lastades på vagnar som drogs för hand ner till hamnen där den lastades om på pråmar som drogs till Töre där det fanns en masugn, Törefors bruk. Vi seglade alltså hit i malmens kölvatten.
Vi räknade först människomötena på ena handens fingrar. I takt med att dagen led dök det dock upp allt fler människor. Det var nästan lite spöklikt först. Tillbaka till hamnen stötte vi ihop med ett äldre par som lagt till med en mindre motorbåt. – Vad kommer en sådan här båt ifrån, undrade gubben. Vi berättade om vår tur och han utbrast: – Oh herregud. Ja, det går inte med motorbåt. Det blir alldeles för dyrt. De höll sig i Luleå skärgård, men var ute under hela sommaren. Precis som det blivit för mig var deras båt deras flytande sommarstuga. Det visade sig att de under nästa år varit gifta i 50 år. Om jag minns rätt hade han besökt Uleåborg vid något tillfälle och träffat sin blivande fru, finska från Tornedalen, som berättade att hon var sjuksköterska. – Ja, men sådana behöver vi i Luleå, hade han sagt och då följde hon med. Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Vi tackade för oss och kastade loss för att gå mot Luleå. Ibland bad jag Skippo eller plottern om ruttförslag och inte så sällan blev förslagen rutter som lämnade farlederna och gick hisnande nära grund. Men det borde gå den här gången. Det skulle dessutom finnas en enslinje att följa. När vi närmade oss den trånga passagen skulle vi få läns, det blåste bra och vi gjorde god fart. Jag testade något nytt för att få ner farten: vi rullade in förseglet och skotade in storbommen och så fick den stå och jippa lite fram och tillbaka bäst den ville. Att få ner farten kändes ännu mer angeläget när vi kom nära den aktuella passagen (Brändöhamnsrevet), enslinjen fanns bara på kortet, inte i verkligheten.
In i den trafikerade farleden mot Luleå fick vi kryss, men det fortsatte att blåsa bra, så jag tyckte det vore synd att inte fortsätta att segla. Att vi kommit till en industristad går inte att ta miste på. Det bolmar om SSAB.Vid LKAB stod malmvagnarna på kö.I hamnen bedrivs omfattande muddringsarbeten för att hamnen ska kunna ta emot större fartyg.Det är alltså här de häckar, de stora isbrytarna Ymer och Frej. Är jag fel ute eller låg inte de i Stockholm förut? Luleå verkar ju annars var en vettigare placering i väntan på vintersäsongen. Här syns också Sjöfartsverkets nytillskott, isbrytaren Polar Circle. Ska även den målas om i isbrytarfärgerna svart och blekgult?Det är en rätt lång led innan man kommer in till Luleå stad och gästhamnen. Räknat från infarten mellan Likskäret och Sandön in till hamnen är det 7 M. Lite till vänster om mitten på bilden anar man småbåtshamnen med Ettans gästhamn (konstigt namn) och till höger i bild området Kuststad som visar sig vara riktigt läckra, nybyggda hus. När man frågar Chat GPT om besked får man ta svaren med en nypa salt. När jag nu full av beundran frågade vem som låg bakom utseendet på dessa hus fick jag Gert Wingårdh som svar. Va! Han kan väl inte rita några vackra hus, tänkte jag. Ta nya Liljevalchs t ex. När jag sedan googlar lite noggrannare visar det sig vara en lokal arkitektfirma som signerat ritningarna.
Vi kom till Luleå igår kväll och nu är det lördagen den 20 juli. Imorgon ska Slobi resa tillbaka till Stockholm för att titta på sin nya sonson och sedan följa med sin dotters familj ner till Kroatien. Så förmiddagen präglas av städning och tvätt, men efter en lunch på stadens gågata, Storgatan, vill vi hitta på något annat.
Menade hon verkligen allvar? Det kan inte vara kul att arbeta här i så fall. Vi hade gått in på stadens turistbyrå och undrat vad vi borde se i stan. – Det finns inget att se här i centrum när Norrbottens museum nu är stängt för ombyggnad, blir svaret. Ni kan åka till Gammelstads kyrkstad och hon ger också godkänt åt att besöka Karlsvik och Norrbottens järnvägsmuseum. Så vad gör vi, vi viker ihop cyklarna och tar bussen ut till Gammelstad för att besöka kyrkstaden, ett av Sveriges 15 världsarv. Är ni i trakten, gör som vi gjorde och besök kyrkstaden. Den är väl värd ett besök.Kyrkstugorna byggdes av socknens bönder i en tid då det sägs ha varit en plikt att gå i kyrkan och de stora avstånden i norra Sverige omöjliggjorde besök över dagen. ”Sägs ha varit” – ja, jag vet inte vad som är korrekt vad gäller denna plikt. När jag sökt information på detta tema har jag hittat lite olika uppgifter om det var en plikt eller mer hade karaktären av ett socialt tryck. Det finns flera kyrkstäder bevarade i Sverige, men Gammelstad är den största och bäst bevarade. Flera av stugorna lär vara från 1700-talet.Kyrkan heter Nederluleå kyrka och den invigdes redan 1492. Bilden talar egentligen för sig själv. Det är en väldigt vacker kyrka. Men, vad är då Nederluleå? Idag är Nederluleå en församling och ett distrikt. OK! Men distrikt då, vad är det? Det är tydligen en indelning i folkbokföringsregistret sedan detta överfördes från kyrkan till staten, så geografiskt sett nästan detsamma som församling, men inte alltid tydligen. Fr o m 1969 är Nederluleå en del av Luleå kommun, innan dess var det en egen kommun. Hängde ni med?Vi har tur och kommer med på en guidad visning och vi får t o m komma in i ett av husen. Husen kan förvärvas på öppna marknaden, men tomterna får man arrendera och med arrendevillkoren följer också att man bara får övernatta en natt åt gången. Precis som i gamla tider, bara tillfälligt boende.Vår guide berättar också om hur livet tedde sig under helgerna och att kyrkbyn inte bara blev en praktisk lösning för att kunna besöka kyrkan, utan att det också blev en samlingsplats för umgänge. Till slut lär det ha blivit så mycket folk att man bara krävde besök i kyrkan varannan helg, så man delade upp helgerna i gammeldomshelger och ungdomshelger. Rena dejtinghelgerna var det under ungdomarnas helger, menade vår guide. Som kille kunde man kanske knacka på fönstret till någon kvinna man åtrådde, kanske deklamera en dikt. Hade man tur och gjorde väl ifrån sig kunde man kanske bli inbjuden på kaffe och var man riktigt förslagen kunde man få stanna över natten. Men, låt inte fantasin skena iväg nu, allt ska ha gått sedesamt till, kläderna på och mannen fick nöja sig med att sova ovanpå täcket. Fan tro’t. Hur som helst, många av dessa möten ledde i alla fall till giftermål.Man får väl dock anta att det här paret träffades på annat sätt än under en ungdomshelg i Kyrkbyn. Läcker färgsättning på bilen.Om du har en läggning åt det nostalgiska hållet är även grannen Hägnans friluftsområde värd ett besök.Peri-Hanscha. Jo, så heter gården tydligen. Idag inrett som norrbottniskt bondehem i början av 1920-talet, men från början en bagarstuga till den stora gården Peri-Hanscha i Sunderbyn som brann ner 1978.Handelsboden. Tyvärr hade den hunnit stänga när vi kom förbi.Kyrkbyn ligger 11 km utanför stan, men vi viker vi ut våra cyklar och trampar tillbaka. Jag blir bara tvungen att ta en bild. Städer med vatten omkring sig har något förlåtande över sig, även om stadsbilden i sig inte är den allra charmigaste.Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen Kärleken går på billigt vin Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Kommer ni ihåg Ted Ströms gamla låt Vintersaga? Jag tycker låttexten är fantastisk för det sätt på vilken den fångar den svenska folksjälen. Vemod och ångest. Eller fångade? Jag berättar för Slobi vad jag tänker. Hon känner inte alls igen sig. Har det svenska vemodet flugit sin kos? Rymde det över Öresundsbron när den stod klar? Hur som helst, här någonstans var ingången till stadspuben. Den stängdes 1998 eller -99.
Idag kanske man hellre går ner till något av näringsställena i Norra hamnen för att svepa en bägare. Här ligger även m/s Laponia och tar igen sig. Annars är den rätt pigg och ilar runt på räkkryssningar, allsångskryssningar och skärgårdsturer. Även när vi låg vid Haparanda Sandskär dök den upp där med en massa förväntansfulla resenärer. Hitom m/s Laponia ligger dessutom en Stridsbåt 90E som även den ingår i Laponia-rederiets flotta.Vad man gör på Södra hamnplan kan man undra. Något slags försök att skapa strandliv under sommaren. Poppis tydligen. Kranen i bakgrunden är en kvarleva från när fartyg lastades och lossade i Södra hamnen. Senast användes den 1985. Idag är den ett byggnadsminne.Södra hamnen sommaren 1988 var något helt annat. Under elva dagar pågick Midnight Sun Cup, VM-seglingar för tolvor. Jag minns att jag läste och hörde om seglingarna i Luleå, att de utländska gästerna och deltagarna uttryckte en sådan förundran och var så positivt överraskade över vädret, människorna och skärgården. Att vädret sedan var skit resten av sommaren (enligt en Lulebo), är en annan sak. Jag citerar från Luleå kommuns webbplats: ”Det var en folkfest då inget var sig riktigt likt i staden. Folkvimlet. Det varma vädret. Uteserveringarna som plötsligt fanns överallt. Många upplevde att en unik känsla infann sig, man fick nypa sig i armen och fundera. Är detta Luleå? Franska Rivieran? Eller Nya Zeeland?… Den australiensiska båten med rorsmannen Peter Gilmour vann komfortabelt och efteråt var han, som de flesta andra inblandade, lyrisk över tävlingen och staden. – Allt här i Luleå har varit helt fantastiskt. Människorna har varit vänliga och arrangemangen har varit prickfria.” Fotograf: Göran Wallin, Luleå kommuns stadsarkiv.De läckra husen i området Kuststad förtjänar en bild på lite närmre håll också.En bardisk? Nej, en lokalbuss i Luleå.Jag har nu kommit till Norrbottens järnvägsmuseum ute i det område som heter Karlsvik. Egentligen borde väl detta fordon kallas för motorvagn, men i folkmun kom de att kallas för rälsbussar. Konceptet uppstod 1932 då Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå fick en första beställning från SJ. Jag har inget minne av att jag själv åkt med en rälsbuss av den här typen, däremot har jag vaga minnen av, när jag som liten i sällskap med morfar, gick och tittade på smalspårstågen i Halmstad, inte helt olika dessa. Däremot är vi nog många som minns efterföljaren, målad i gult och orange.Vad tiden går. Då: Vardagsmat med ellok, inte minst dessa lok av typen D. Idag: Jo, nog vilar det ett nostalgiskt skimmer över dem. Jag minns hur det rasslade om kontaktorerna och har för mig att de även gnistrade till om dem, när loken sattes i rörelse.Förlagan till ett av min barndoms Märklinlok – ett Da-lok. Jättesnyggt tyckte jag då. Och det tycker jag nog fortfarande.Det här är det allra första svenska elektriska lokomotivet. Det byggdes av Asea som försökslok och stod klart vid årsskiftet 1909/10. Efter provdrift i södra Sverige bogserades loket till Kiruna 1914. Förutom att det användes att dra lite lättare skoltåg hade det också en specialuppgift: Att skjutsa barnmorska eller läkare ut till fjällanläggningar eller banvaktsstugor i det då väglösa landet. Lite udda. 1930 hade det kunnat sluta illa. Då kolliderade loket med en lastbil full med dynamit. Som tur är exploderade dock inte dynamiten.Läste ni mitt förra inlägg kanske ni minns att jag skrev något om de miljövänliga eltruckarna som transporterade resgods till och från tågen. De här, vill jag minnas, både lät och luktade en hel del. Annars var väl uppgiften densamma. En del postsäckar fick nog följa med också.Besöket på muséet gav trots allt en lite fadd eftersmak. Det kändes inte välskött, ibland fanns det information om vad man visade, ibland inte och det fanns flera modelljärnvägar som inte fungerade. I det fria stod fordon som var graffitibombade eller som höll på att rosta sönder och som synes, ogräset sprutar upp. Tidigare bedrevs även rälsbusstrafik till Gammelstad, men man har fått sitt trafiktillstånd indraget. Det verkar som om man tagit sig vatten över huvudet.
Den största aha-upplevelsen när jag gick runt på museet var egentligen lite järnvägsperifer. Det var vilken betydelse Luleå hade för nazisterna under andra världskriget. Tyskvänliga svenskar startade ett bolag vars affärsidé var att bistå tyskarna med logistik, lossning och lagerhållning av förnödenheter och utrustning för de tyska trupperna i Norge och Ryssland. Omedelbart efter bolagets grundande tog tyska staten över samtliga aktier i verksamheten och en tysk tillsattes som chef. Massatillverkningen i Karlshäll strax norr om järnvägsmuseet fick upplåta hamn och magasin för detta. De kom att kallas för Tyskmagasinen. I närbelägna Gammelstad lagrades bl a hö och kol. Inne i Luleå hade tyskarna lager i både Södra och Norra hamnen och i Luleå bryggeris lokaler lagrades tonvis med Emmentalerost. Efter kriget fungerade Luleå även som transitställe för ryska krigsfångar som skickades från Norge till Ryssland. Istället för frihet visade det sig att det ofta väntade nya fångläger i Sibirien för dem.
Jag hade åkt buss ut till Karlsvik. Nu skulle jag trampa tillbaka till Luleå, men valde en annan väg, först över Luleälven, vidare via Södra Gäddvik-Gamla Bergnäset och återigen över Luleälven in till stan.Ni kanske såg skylten på förra bilden. Café och lite lunch lockade. Fantastiskt hus med en vacker interiör, tidigare missionshus. Den gravade laxen var det inget fel på, men är det inte att ringakta laxens kvaliteter att servera den på Polarbröd? En knapp månad per år har man öppet. Det måste vara en utmaning med en så kort säsong.Jag viker av från stora vägen och kör ner i Gamla Bergnäset, ett litet villaområde och imponeras över den odlingsentusiasm som ändå råder här uppe. Precis som turistsäsongen är kort för caféet, är ju även odlingssäsongen väldigt begränsad. Eller är det just därför som entusiasmen att odla väcks?Ungefär där jag står gick bilfärjan över älven. Men, det var ett tag sedan. Bergnäsbron invigdes 1954.Landshövdingens residens sägs vara det enda residenset i Sverige som uppförts i trä. Enligt påbud från kungen skulle de byggas i sten, men landshövdingen här fick dispens. 1852 när huset började byggas ansågs stenhus vara något oprövat och tillgången på murare var dålig.Norrbottens museum, enligt stadens turistbyrå den enda sevärdheten i Luleås innerstad. Stängt för renovering.Byggnadsställningar och presenningar täcker järnvägsstationen i Luleå. Jag hade nog ändå inte känt igen mig. När jag var här sist (1976) var det i ottan, det var mörkt och kallt (-20°) och vi skulle åka norrut mot Kiruna, tror jag det var. Jag undrar om det var så många fler passagerare ombord. Däremot minns jag tydligt att rälsbussens förarutrymme var fullsmockad med post och tidningar som slängdes av utefter banan.Innan den nya besättningen mönstrade på sprang jag upp på stan för att fixa lite ärenden. Jag sprang inte snabbare än att jag hann uppmärksamma en affär som måste vara väldigt ovanlig idag, en affär specialiserad på modelljärnvägar! Och, belägen i Luleå av alla ställen. Jag hoppas de har en strålande marknad, men jag har ändå svårt att tro det. Hur många barn leker med modelljärnvägar idag? Mest morfar och farfar kan jag tro.
Slobi hade åkt iväg i söndags och det var var nu onsdagen den 24 juli. Idag skulle jag få ny besättning. Det var varmt och jag rekade lite om det gick att bada från bryggan. In mot hamnen var det badförbud, men det stod inget om att det rådde hinder att bada på andra sidan bryggan och det såg fräscht ut, men ingen badstege. Jag hamnade i samspråk med en tjej med tatueringar och en liten knähund. Mina fördomar sattes på prov. Det var väl en udda kombo? Hon var inflyttad från Piteå och jag fick bl a en sammanfattning av hennes syn på Luleås stadsdelar. Luleås getto, det var Hertsön. Porsön, där bodde studenterna och i området Kronan, där bodde de rika. Sedan har vi ju Östermalm, men det var inte så att man betonade att man bodde på Öthermaaalm, som i Stockholm. Så var det med det!
Hur det gick med badet? Det var lite högt att ta sig upp, men jag fick en hjälpande hand av den tatuerade kvinnan och sedan gick jag och hämtade en tamp på båten och konstruerade en egen badstege.
Medseglare: Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović
Välkommen ombord Malin! Tåget från Stockholm skulle ha gått 17:58 dagen innan, men var försenat. Nattåg verkar ofta ha lite slack i tidtabellen, så förseningen var inkörd när det kom fram till Boden och hon hann med det anslutande tåget till Haparanda dit hon kom vid halvåttatiden i morse. Sedan blev det promenad till Torneå och byte till två på varandra osynkade bussar, så trots att det bara återstod ca 130 km kom hon fram till Uleåborg först c:a åtta timmar efter ankomsten till Haparanda. En tapper resenär.Flera seglare vi mött hade talat varmt om Röyttä och vi hade ju dessutom blivit inbjudna av Pekka och Kati att utnyttja Oulun Merenkäviäts bastu. Oulun Merenkäviät sägs motsvara Uleåborgs sjöfarare, men låter man Google översätta blir det Uleåborgs sjöborrar. Sak samma kanske… Innan vi kastade loss funderade vi lite över vägvalet. Det fanns en inre farled som förutom att den möjligen var lite kortare kanske även kunde vara roligare att gå i. I min plotter var djupet angivet till 1,8 m, i Skippo-appen i telefonen var det angivet till 2,4 m, vilket ju hade varit OK vid normalt vattenstånd. Jag konfererade med grannen och i hans kort var djupet angivet till 2,2 m. Först menade han att det var OK att gå där, men när vi låg vid toatömningen hade han tydligen fått second thoughts och kom förbi för att avråda från denna led. Better safe than sorry, men en illustration av hur det kan vara med finska farleder. Vi ger oss iväg. Det fåtal båtar vi ser syns inte på plottern och vi får ännu en gång bekräftat att det är mer sällsynt än i Sverige att finska segelbåtar har AIS. Annars är det, som synes, en gråmulen dag och lite duggregn. Mest slör och läns och vi leker ordlekar för att fördriva tiden. Vi spanade in fiskodlingar och googlade på vad man kan odla i dem: regnbågslax och sik.Även Wolke 7 (Hallberg Rassyn till vänster i bild) hittar till Röyttä, annars var det rätt tomt. De fåtaliga båtarna i bakgrunden hör till någon av de sex båtklubbarna som huserar här. Inte många livstecken, de flesta gömmer sig i båtarna. Ända in på 1960-talet flottade man timmer hit, vilket bearbetades och sedan skeppades vidare. Det var när den verksamheten upphörde som båtklubbarna tog över.Vad var ursprunget tro till denna lilla bryggjärnväg? Den kan väl knappast ha byggts för gästande båtars transportbehov.Röyttä har även en historik som lotsstation, men till skillnad från de flesta f d lotsplatser som stoltserar med en lång historik var lotsverksamheten här bara igång 1933-53. Husen på bilden har bl a tjänat som bostäder åt lotspersonalen. Vad de används till nu fick jag inte klart för mig, men förfallet var påtagligt. På Röyttä konfronterades i alla fall jag av mygg för första gången. Slobi, som är poppis bland myggen, menade att det hade hon minsann upplevt långt tidigare.Vi knackade på hos ett antal båtägare och till slut hittade vi en kvinna som hörde till Oulun Merenkäviät och som dessutom med ett brett leende drog på sig regnstället och knallade iväg med oss till deras bastu för att visa hur det fungerade. På vägen anslöt hennes man som hjälpte till att elda på i kaminen. Om vi längre ner, förutom i Österbotten då, märkte en ovilja att prata svenska, så upplevde vi nu, i Uleåborg eller hos människor som kom därifrån, det omvända. Man ansträngde sig gärna för att prata svenska. Är det närheten till svenska gränsen som skapar någon slags förbrödring? Åter till bastun. Snart kunde vi njuta av den där mjuka härliga värmen man bara upplever i en vedeldad bastu, dessutom ackompanjerat av het ånga och färska björklövsruskor.En spång ledde ner till vattnet och en brygga varifrån man kunde hoppa i som i en lagun omgiven av vass.Men, allting har ett slut och då vill man vaska av sig. Ingen dusch, utan man blandar hett vatten uppvärmt av ugnen med kallt vatten och häller över sig. Eller så är man så cool som Slobi och häller bara kallt vatten över sig.Dagen därpå gick vi vidare. Röyttä lämnade inte några outplånliga spår. Förutom bastun kändes det rätt dystert där. Ute på havet var det också lite dystert. Först dimma. Första gången i år som mistluren fick göra tjänst. Det blev en rätt lång segling idag, 51 M, en del kryss, men med bra fart. Annars var det rätt händelselöst. Händelserna kunde räknas till två. Först denna motorbåt som siktade på oss. Slobi: Men vad gör han? Ska han köra rakt på oss? Många fantasibilder hann passera revy om vad de egentligen var ute efter, den ena mer spännande än den andra. Plötsligt stannade de dock och vinkade. Vi vinkade tillbaka. De låg och drev. Hmm, behövde de hjälp? Men, då ska man ju inte vinka på det viset. Efter att ha legat och guppat ett tag, tog de dock ny sats och körde om oss.Dagens händelse nr 2: Mötande segelbåt med gennaker. I vanliga fall en näst intill icke-händelse.Precis som i alla andra städer vi seglat in i möttes vi även i Torneå av tung industri. Här dominerades bilden av Outokumpus stålverk. Ön vi kom ifrån hette ju Röyttä och industriområdet vi nu möttes av hette även det Röyttä. Har man namnbrist i finskan?Först i efterhand lade vi märke till att vi sladdat in i Sverige och att en del av den finska farleden gick genom den svenska delen av Torneälvsdeltat. Har sjökortsmakarna kapitulerat så pass inför integrationen av de svenska och finländska gränstrakterna att de skippat att rita ut nationsgränsen? Tillbaka till seglingen: Lite nervöst var det i början. Det syntes två alternativa leder på sjökortet. Båda gick över mörkblått vatten. Var vi nu i rätt farled? I början av leden sjönk nämligen djupet snabbt till 2,5 m, men sedan var det djupt hela vägen fram till hamnen.När man väl passerat den tunga industrin var det både vackert med öarna i deltat och fascinerande att se hur folk levde sina sommarliv längs älvstranden. Vi såg både storspov och havsörn. Tur att vi nu hade en f d fågelskådare med ombord.Jag har tänkt att det vore spännande att få avnjuta skådespelet när vårisen i Torneälven lossnade. Tanken att jag skulle bada i Torneälven har jag dock aldrig snuddat vid. Vi ligger i Toranda marina, ett udda ställe. Enligt kartskissen i en hamnguide skulle det finnas två bryggor. Det fanns en. I land möttes man av en restaurang och enorma, asfalterade ytor och byggnader vars användningsområden var lite oklara. In till området hade man rest en portal som såg ut att vilja ge sken av att en spektakulär anläggning väntade. Vi frågade om det fanns cyklar att hyra och receptionisten beklagade sig över att dem hade man väntat på sedan förra sommaren. Det fanns en buss, men den hade ”semester”. Och mycket riktigt, på gårdsplanen stod en buss avställd som antagligen var avsedd för alla de som skulle resa fram och tillbaka mellan Torneås centrum och Toranda. Bilden växte fram av en anläggning skapad av någon med stora visioner utan verklighetsförankring. Senare fick jag höra att Toranda anlagts av någon som bodde i närheten och som hade tjänat en rejäl hacka på att sälja sitt företag.I brist på cyklar hade receptionisten/hamnvärden/bartendern/servitrisen lovat oss att få hyra hennes bil för 200 kr. Mindes vi rätt? Var det verkligen bara 200 hon ville ha? Jodå! Den såg ju rätt fin ut, men det var allt en ”bättre begagnad” V70. Men, vad gör det? Kul att kunna ta sig runt. Vad skulle vi nu se här, undrade vi? – Jo, vill ni kanske till Rusta och IKEA? Va! Tänkte vi. Njae, sa vi. Jamen, då ska ni åka till Kukkolaforsen och till Seskarö. Det lät ju lite mer spännande. Bilen skulle vi få tillgång till från kl 13, så Malin gick en promenad till kyrkan och jag och Slobi, började dagen med lite yoga.Vi åkte runt lite i Torneå och nu började min nostalgihjärna gå på högvarv. Mellan jul och nyår 1976 åkte jag runt i Norrland med några kompisar på våra billiga militärbiljetter som man fick när man låg i lumpen på den tiden. Kostade en tågresa fem eller tio kronor? Någon som minns? Vi var då även i Torneå och min minnesbild var att Torneå bestod av en lång huvudgata med diverse mindre tvärgator. Jag minns framförallt hur stora lastbilsekipage tvärnitade när det dök upp någon betydligt mindre bil från höger på en av dessa små tvärgator. Störst går först, var en okänd trafikregel. Den enda huvudgatan med alla sina små tvärgator, kände jag inte alls igen. Respekten för högerregeln kände jag dock igen. Denna björkallé får symbolisera min minnesbild av det förflutna. Vi körde vidare. Plötsligt stod det Övertorneå på en skylt. Jag: – Men, Övertorneå, det ligger ju i Sverige. Malin: – Vi är i Sverige. Helt obemärkt hade vi passerat den svensk-finska riksgränsen.Kukkola var intressant. Inte för att det var världens häftigaste fors, men för att man fick en inblick i hur fisket bedrevs när siken och laxen vandrade upp i älven för att leka. Fokus tycks framförallt ha varit på sikfisket. Åtminstone är det den som uppmärksammas under den årliga sikfesten i slutet av juli. Det är inte vilken liten gårdsfest som helst. Här har t ex Lill Lindfors och Tommy Körberg uppträtt. Och siken är tydligen så pass punktlig med sin lek att den här typen av större evenemang går att planera in. Siken håvas på traditionellt sätt från den här typen av båtar, från patorna eller från stränderna. En fiskare som känner till sikens rastställen på vägen upp för forsen kan i ett drag få upp ett halvdussin sikar. Pator var ett nytt ord för mig och syftar på de bryggor som går ut i älven. Ett under att de stod kvar efter isens framfart. Jag läser någonstans att det är en nästan unik företeelse att fiska från pator. I övrigt ska det bara ske i Amazonas. Räkningar som har några år på nacken visar att tillgången på sik minskat markant emedan tillgången på lax ökat något.– Malin och Pelle! Hej! Foto: Slobi.Längs älven och i byn fanns bl a gamla fiskebodar och två kvarnar. Några hus hade omvandlats till museum och konstutställningar. En konstnärinna som inte pratade svenska, hon var väl finska tänkte jag, visade sig istället prata en förtjusande engelska, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera. – Jag är engelska, kontrade hon! Kändes som om hon hittat till världens ände. Det ska väl sägas också att man exploaterat Kukkola som en turistbegivenhet, så här finns både stugor att hyra, hotell, restaurang och camping, men det är ändå värt ett besök. På håll i alla fall, såg finska Kukkola mer genuint ut. Värt att kolla.Man delade tydligen upp sig i lag och jobbade olika pass enligt ett schema. För att få koll på när ett pass började och slutade uppfördes detta klocktorn. Vill ni laga sik på Kukkola-vis? Man trär siken på ett spett, skär skåror på vardera sidan, håller den över öppen eld under en timma och doppar den slutligen i saltlake.Nästa mål var Seskarö. Vi hade hört att man under pandemin spelade in Robinson på Seskarö, så det lät ju som ett exotiskt ställe. Förväntningarna var högt ställda och det började bra. Bron över till ön var fin, men som så ofta när förväntningarna är högt ställda blir man lite besviken. Seskarö kyrka var dock vacker. Därinne pågår ett bröllop och snart kommer bröllopsgästerna ut för att blåsa såpbubblor på brudparet.Vi åker vidare och hittar till en fin strand. Malin var inte badsugen, så hon fick föreviga när jag och Slobi letade efter djupt vatten, långt ut, för att kunna doppa oss. Härligt att ligga på stranden en stund.Vi kör väl ner till byn också, så kan vi titta på den gästhamn vi övervägt att gå till. Vilken tur att vi hyrde bil istället och snabbt kunde lämna den upplevelsen bakom oss. Trist hamn. Med båt hade det dessutom krävts en lång omväg, den fina bron låg som en effektiv stoppkloss om man kom österifrån. Som så ofta finns det dock andra distraktionsmoment, som t ex skyltar där det står FISK. När vi kört förbi den skylten för andra gången sa Slobi – Stopp! Kan vi vända? Jag vill handla! Det blev abborrfiléer till middag denna kväll. Gott!Man behöver inte vara tågnörd för att uppskatta ett besök på Haparandas järnvägsstation. Det är en mäktig, överdimensionerad byggnad. Man kan ana storskaliga planer från tiden för järnvägens tillkomst. Foto: Slobi.Själva byggnaden stod klar 1919 och om jag förstod det rätt igångsattes en renovering i anslutning till att persontrafiken skulle återupptas 2021.Idag bedrivs ingen persontrafik mellan Torneå och Haparanda, bara godstrafik, men detta är den sidan av stationen som användes av de finska persontågen och det ser ju onekligen ut som om något är på gång. Intressant också hur det fungerar i gränstrakter. Förutom att det finns finskt bredspår till Haparanda finns det svenskt normalspår över till Torneå. Ofta använder man tre spår när det är fråga om olika spårvidder, men här är skillnaden så liten mellan de olika spårvidderna att ett tredje spår inte ryms, så här löper fyra räler på en och samma banvall. Intressant? Tja, kanske bara för en nörd… Varje spår har tydligen var sin trafikledning, så det gäller att de har en bra dialog med varandra så att tågen inte krockar.När banan till Haparanda stod klar 1915, var det fortfarande världskrig. Först Karungi och sedan Haparanda blev viktiga knutpunkter för post och paketgods. Dessutom var det tsarrysslands enda fredliga väg västerut. Idag för banan en undanskymd tillvaro och som synes är trafiken allt annat än livlig. På tåget som Malin tog från Boden till Haparanda var det tre (!) resenärer och de flesta tycks fortfarande resa med Norrlandskustens dubbeldäckarbussar. Men, kanske kan man hoppas på en renässans. Finska SJ, VR, lär utreda möjligheten att börja köra intercitytåg mellan Haparanda och Uleåborg, efter det att elektrifieringen av den finska banan blir klar. Detta skulle kunna bli verklighet redan under 2025. Jag läser också om planer på regionaltrafik ända från Brahestad till Haparanda, vilket skulle innebära att Brahestad fick tillbaka sin persontrafik på järnväg.Nu går nostalgihjärnan igång igen. Förvaring av effekter. Smaka på det. Och resgods. Hur många vet idag vad det står för, att man kunde pollettera sina väskor eller sin cykel som fraktades i en särskild resgodsvagn. Minns ni de miljövänliga eltruckarna som ilade fram och tillbaka mellan stationshuset och perrongerna och som kördes med spakar?Idag råder det stiltje, men kanske kan man ana en annalkande frisk, internationell fläkt.Haparanda var busy med Power meet. Barnen på den intilliggande stranden verkade dock tämligen obekymrade över den saken. Vattnet var varmt och solen sken. Observera även järnvägsbron i bakgrunden, delvis inklädd i presenningar.Lika intressant som det var att titta på bilarna var det att titta på de människor som skockades kring bilarna.Minns ni det lilla ortodoxa bönehuset i Brahestad? Kanske inte så storslagen, men betydligt mer spännande utformning av denna lilla ortodoxa pärla i Torneå.Rykten förtäljde att integrationen mellan Torneå och Haparanda gått så långt att man byggt ett köpcenter mitt på gränsen. Vad spännande! Hur löser man det rent juridiskt, tänkte jag. Men, det visade sig vara en överdrift. Snarare låg det vid gränsen. I Finland.Inte heller Torneå har mycket till persontrafik med tåg idag. Om jag förstod det rätt går det ett nattåg fem gånger per vecka från Torneå till Helsingfors. I väntan på att ombyggnadsarbetena blir klara vid Torneås gamla järnvägsstation får man dock ta sig ut till en liten hållplats i vad som liknar ett industriområde, för att kliva på nattåget.Efter mycket krångel med att utföra en så enkel sak som att tanka bilen var vi åter i hamnen. Förutom att tanka hade vi även tänkt allt mer på tanken om en midnattssolsegling till Haparanda Sandskär. I hamnen träffade vi Sanna och Juha Eteläinen som hade varit så vänliga och hjälpt oss att visa oss till och få igång bastun på Röyttä.Sagt och gjort. Först tänkte vi bara tömma toan. Vi hörde oss för om djupet vid och fram till toatömningsbryggan och jodå, det borde vara tillräckligt. Försiktigt, försiktigt närmade vi oss toatömningsbryggan, men det tog stopp. Bara att ge upp den tanken och ge sig iväg med oförrättat ärende. Fortfarande långsamt, men med något högre fart gick vi ut mot farleden. Men, då djävlar, tog det rejält stopp. Slobi flög omkull och gjorde sig illa och blev också lite chockad. Det är rejäla krafter som släpps lösa även från låg fart till omedelbart stopp. Vi försökte naturligtvis ta oss loss själva, men båten satt där den satt och Juha rapporterade inifrån bryggan, via VHF:en, att vi inte rörde oss en tum. – Jag ringer sjöräddningen, meddelade han. En stund senare pratade jag själv med dem och de lät lite osäkra på vad de kunde göra för oss. Ont om enheter i närheten, sade de. Vi satt där vi satt och funderade över vad som kunde ha gått snett. Det såg ut som om vi stod på en rät linje mellan två gröna prickar, vilket väl ändå borde innebära att vi var i farleden? Hade vi slarvat med att kolla vattenståndet? Kunde det vara lågvatten? Men, den enkla sanningen var nog att jag gjort en för snäv gir ut ur hamnen. Så småningom blev vi dock uppringda av en av herrarna på bilden som pratade bra svenska och som meddelade att de var på väg och borde vara på plats om 45 minuter. Ont om enheter i närheten, som de sa på Turku Radio? Sjöräddningsbåten kom från närbelägna Röyttä i Torneås hamn… De fick storfallet och fick tippa oss rejält åt sidan och först efter andra eller tredje försöket kunde vi själva köra loss. Vi tackar ödmjukast för hjälpen och det vänliga bemötandet. Som vanligt får vi väl säga. När blev vi ovänligt bemötta av en finländare? – Det fattas ett sjömärke här, fick vi höra. Om det var hans personliga åsikt eller om det de facto skulle finnas ett sjömärke som inte fanns framgick inte. Rätt fantastiskt att kunna få hjälp så snabbt, mitt i natten dessutom och att det inte kostar ett öre.
Vi pratade även med Sweden Rescue, men de konstaterade att vi låg några meter på fel sida om nationsgränsen, så eftersom alla mådde bra, bortsett från Slobis ömmande kroppsdelar och inga barn fanns ombord, kunde de inte erbjuda oss någon hjälp. – Var vi möjligen med i Sjöräddningssällskapet? Och nu fick jag ju skämmas ännu mer. När jag började längesegla och mest seglade i Danmark och Norge tyckte jag inte det fanns någon poäng att vara med längre och när jag sedan kom tillbaka till Sverige blev det aldrig av att gå med igen. – Nähä, men kanske kan du betala nu och få hjälp av dem ändå, tyckte man på Sweden Rescue. Jag kontaktade aldrig Sjöräddningssällskapet, men snabbt som tusan blev jag i alla fall medlem igen.
Senare fick vi höra både från Juha och ytterligare en skeppare som också kom till Haparanda Sandskär att våra tyska vänner gått på samma grund några timmar senare. Sjöräddningsbåten hade minsann att göra den natten. Senare läste jag något på nätet (Marinkiwi) som hade varit bra att läsa innan vi kom till Toranda : ”Följ koordinaterna, sjömärkena funkar inte för segelbåt i alla fall. Vi har prövat och vi slog i sten…” Äventyrligt ska det vara 😉 Skepparen som kom till Haparanda Sandskär berättade också att muddringen av farleden till Toranda egentligen inte syftade till att göra leden tillgänglig för mer djupgående båtar, utan för att förhindra att stan svämmades över. Han menade att leden därför har lite otydlig status, vilket ju kan förklara varför leden inte heller i Skippo-appen hade något angivet djupgående.
Cirka två timmar försenade kom vi iväg, d v s strax efter midnatt, först med lite stukat självförtroende, men nu var vi taggade igen… Foto: Slobi.När vi lämnat fastlandet bakom oss har solen gått ner, men det är ljust hela natten. Lite lustigt att läsa hur ljusa nätter beskrivs när man söker information om solens upp- och nedgång: skymning och gryning inträffar samtidigt. I det här fallet kl 02:00 finsk tid.Segla försiktigt, får jag höra ibland. I natt skulle det ändå blåsa en del och efter en stunds segling i den stora farleden ut från Torneå skulle vi ut bland grundfyllda vatten, så genom att bara rulla ut förseglet, sänkte vi farten för att hinna med att navigera. Vi ville ju inte ringa sjöräddningen en gång till ;-). För Slobi var det en ny upplevelse att det var så ljust. Foto: Slobi.En knapp timme efter det att skymning och gryning inträffat samtidigt är solen på väg upp igen.Malin stod vid rodret en stor del av seglingen och det var tur att Malin var så pigg. Lite senare gick mina ögon i kors och jag la mig ner för att blunda lite. Kanske var det överdrivet att inte ha något storsegel uppe. Det som på kortet såg ut som om vi skulle vara omgivna av grund, visade sig i verkligheten inte vara så tight och fiskenät såg vi bara när vi fortfarande gick i farleden. Så, en rätt odramatisk segling, men en väldigt vacker natt. Foto: Slobi.2008 publicerade Praktiskt båtägande en artikel om att segla till Haparanda Sandskär och det där har etsat sig fast som en slags dröm. Jag har artikeln kvar och även några andra äldre seglingsbeskrivningar, men drömmen att segla till Haparanda Sandskär kändes smått ouppnåelig. Alldeles för grunt för min båt. Men, så hittade jag plötsligt färskare uppgifter om att man skulle ha muddrat och lagt ut pontonbryggor som levererats av Thomas Olheden, avlägsen bekant som även kör isjakt och som jag träffade på någon fest, någon gång för länge sedan. Man kan ju säga att Thomas bidrog till att min dröm kunde uppfyllas. Tack för det Thomas!När vi kom fram kl 05:30 (06:30 finsk tid) var det rätt fullt i hamnen. När var vi med om detta senast? Vi kunde i alla fall kila in oss mellan två båtar. Vi tyckte vi var så tysta och försiktiga, men den kvinnliga besättningsmedlemmen på den finska segelbåten bakom oss var lite grumpy efter att ha blivit väckt av vår ankomst.Man kan kanske inte påstå att bryggan förhöjer det estetiska intrycket av den gamla fiskehamnen, men en sådan här morgon hade jag inga problem att blunda för det. Vi såg inte många segelbåtar i Finland, men när vi nu kommit Sverige och Sandskär så var plötsligen majoriteten av segelbåtarna finska.Detta var ju den första svenska hamnen sedan vi lämnade Rödlöga en månad tidigare och något som slog oss, i förhållande till Finland, var att alla husen var så välhållna.Härligt att vara här 🙂 Efter några timmars sömn var vi sugna på upptäcktsfärd.Jag läser lite olika uppgifter om huruvida det förr var förenat med tvång att gå i kyrkan. Om inte tvång så fanns det i alla fall ett tryck att man skulle infinna sig till söndagsgudstjänsten. Jobbade man då med t ex fiske långt ut i skärgården, så var det ju enklast att uppföra ett kapell som låg nära till. Det var tydligen inte alltid det fanns en präst närvarande, utan då fick t ex någon fiskare agera ställföreträdare. Jag tror att vi utan undantag kunde konstatera att varje fiskeby vi besökte också hade ett kapell.Oftast var kapellen väldigt enkla. Trots detta kunde man ändå känna av en viss andäktighet när man kom in i dessa rum.Malin såg en levande älg på ön. Slobi och jag fick nöja oss med en död älg.Och öns namn? Jo, det finns goda skäl för namnet.Finaste stranden hittills i sommar. Nu skulle här njutas. Malin och Slobi hade dock myror i benen, så efter en stund fick jag njuta på egen hand.Det är kanske knäppt, men när jag kommer till ett nytt ställe går min hjärna igång med jämförelser. Vad liknar detta? Gotska Sandön? Anholt? Fårö? Ja, en skön blandning.Vi hittade en jättefin träplattform för vår morgonyoga. – Vad var det där ni gjorde? – Yoga. – Det skulle jag behöva. Jag är så stel, berättade en av de ”bofasta” stugägarna på ön. Vi fick lära oss att tomterna arrenderas ut men att alla äger sina stugor, förutom två som finns för uthyrning. Han beklagade sig även över tillgången på strömming. Vi såg hur en liten båt som hade varit ute och fiskat kommit in, men knappt fått någon fisk alls. Sorgligt. Under hans första vecka här hade det varit oväder, kanske samma dagar vi låg inblåsta i Brahestad. Det hade blåst 18 m/s, vågorna hade slagit upp över vågbrytaren och vattennivån hade ökat med 1,2 m. Och sedan kan det ju sjunka lika mycket, lade han till. Lite senare i båten konstaterade vi att det sjunkit till 2,4 m. Hamnen sägs vara muddrad till 2,9 m. Hmm, det får inte sjunka lika mycket till, då står vi på grund igen.Det blev två hela dagar på Sandskär och dag 2 skulle vi utforska Norrudden, ett långsmalt näs på andra sidan ön. Slobi: Det här är den vackraste ön vi besökt hittills .Vi hörde flera gånger vad vi trodde var sälar, vi försökte följa ljudet men såg inget, inte ens i kikaren. Foto: Slobi.Nu är vi nära den nordligaste punkten på ön. Fram och tillbaka blev det en fyra timmar lång vandring och jag inser nu att jag hade glömt den lilla detaljen med matsäck. Jag berättar om min och Filips (en av Malins storebröder) erfarenhet av att att ta sig från bussen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation, en promenad på c:a två mil. Även denna gång hade jag ”glömt” den lilla detaljen med matsäck. Vi hade lite överbliven chips och läsk med oss. När det så äntligen blev dags för middag på Kebnekaise fjällstation hann jag bara hämta förrättstallriken, så svimmade jag. När Slobi hörde detta var hon snäll och delade med sig av ett äpple.
Sandskär var första hamnen utan Internet och mobiltäckning. Tänk vad beroende man blir. Vattenståndet var lågt som det var. Hur kollar vi prognosen för det? Skulle det bli ännu lägre? Hur är väderprognosen? Ingen strömmad musik. Inget Rapport. Gick inte att läsa på om kommande hamnar. Slobi undrade om hon hade blivit farmor igen. Sedan fick vi tips om att det fanns täckning vid kyrkan. Var annars? Delar av kommande ruttplanering fick vi göra under vår promenad ute på Norrudden. Jag upptäckte senare att jag hade två missade samtal. Jag ringde upp och hamnade hos Sweden Rescue. Den här gången visade det sig att det var Sweden Rescue som ville få vår hjälp. Det hade funnits en båt i nöd utanför Haparanda Sandskär. Hur det gick för dem vet jag inte.
Nära Haparanda Sandskär ligger Malören. Ingen hamn att tala om. – Men vad säger ni om att vi lägger oss på svaj? Vi gled dit långsamt i runt två knop. Länge var det grunt, 7 m t ex, och så plötsligt 59 m. Vilken krater!Slobi var synnerligen skeptisk till att gå ner i jollen och ro in, men lät sig övertalas och efteråt var hon glad att hon hängde på. Kanske trodde hon att betoningen i Malören låg på andra stavelsen, att det låg något olycksbådande över ön… Maaalören heter det ju.Det gjordes ett försök att bygga en hamn, på den norra sidan av ön där vi nu låg på svaj. Det kommer aldrig att gå, sade öborna. Jodå, sa myndigheterna. Resterna av hamnen visar vem som fick rätt.I byn blev vi mötta av ö-hunden. Den kallades så. Som synes gör man nu ett nytt försök att få till en hamn. Denna gång på den södra sidan. Vi fick berättat för oss att man blivit försenade och att arbetet nu låg nere p g a att vi var mitt inne i häckningssäsongen.Hunden tog oss med till kyrkan och tog sig kanske väl stora friheter. Eller är det ett kapell? När övergår ett kapell till att vara en kyrka?Kyrkan (kapellet) var naturligtvis inte lika stor som den väldigt speciella fyren, men liksom fyren en imponerande byggnad. Visst kan man ana någon slags samklang i utformningen av fyren och kyrkan/kapellet?Det är inte svårt att föreställa sig umbärandena befolkningen här fick utstå. Tänk er en låg ö, höststormar, en kall vinter, fukt och kyla som kryper in i husen, is och snö… Men, också underbara dagar med sol och blått vatten och en obruten horisont. Blir man inte lite sugen att prova på…Det räckte med att lämna Malören så sprack himlen upp.Härlig segling. Foto: Slobi.Det här bör vara Likskär med sitt fiskesamhälle.Först sol och bad, sedan en fördrink som naturligtvis bör avnjutas på fördäck. Vi ligger på svaj vid Stora Huvön, utsedd till en av Sveriges vackraste öar. Först ska vi äta och sova. Imorgon blir det upptäcktsfärd på ön.Vad ska man säga till sitt försvar? Ännu en solnedgångsbild…Min gummijolle är inte stor, så när vi rodde in till Malören rodde vi två vändor, men nu vågade besättningen knö ner sig alla på en gång. Det började med lättsamma stigar i behaglig skog.Slobi är snabb och spontan med sina omdömen: – Den här ön är ännu finare.Det blev mer kuperat och det gällde att ha koll på var man satte fötterna.Vad har fått mig att tro att hjortron bara är gott på burk? Har jag bara plockat omogna hjortron? De här hjortronen var bland det godaste jag ätit i bärväg.Stora Huvön är poppis bland klättrare, står det att läsa. Vi börjar förstå varför.Lämpliga seglarskor på Aquileja.Är detta fnösktickor? Fnösktickor kan tjäna som fnöske, d v s tjäna som hjälp för att göra upp eld.Rätt otillgängligt, men kul också att ta sig runt. Det blev många hopp från sten till sten. Slobi var nog lite kaxigare än vanligt. Inspirerad av Malin månne?En geolog skulle säkert kunna berätta något spännande om denna och andra stenar på ön.Och är då detta skägglav? Vackert och lite trolskt när solstrålarna silas igenom.Vi hade haft sällskap av en annan båt under natten. Vi beklagade oss först för att vi kom för nära, men mannen ombord tycktes snarare tycka att det var lite trevligt. Vi valde dock att lägga om ankaret så att vi kom längre ut.Rena rivieran. Vi sörlänningar tyckte det var en märklig upplevelse att se dessa stränder och alla som var ute med sina båtar och solade och badade. Detta är ju trots allt norra Norrland!Riktigt varmt idag.Ser skönt ut.Jag tror fiskarna kände på sig att detta inte var något seriöst fiskafänge. Inget napp.Att komma till Töre var lite av ett antiklimax. Bojen symboliserar den nordligaste punkten i Bottenviken och den måste man ju bara runda. Men, i övrigt, en trist hamn med en cementterminal som såg rätt övergiven ut. Vi fick i alla fall ett diplom för prestationen. Vad ska tyskarna tycka när de går i mål här, i kappseglingen från vackra Wismar? Denna kappsegling, MidsummerSail Agora Direct, är den längsta och lär också vara den tuffaste kappseglingen i Östersjön. 2024 lockade den 147 båtar till startlinjen.Myggen har hittills inte orsakat så mycket besvär. Slobi protesterar. På Röyttä när vi skulle gå till bastun begåvades Slobi med många myggbett och även innan dess säger hon sig ha blivit ansatt av myggen. De tycks särskilt förtjusta i henne. Nu är det dock gott om mygg. Ett regn är i antågande, vi har impregnerat oss med myggspray och barrikaderat oss inne i båten i skydd av myggnät.Det mest spännande vi hittade i Töre var att det var utgångspunkten för Europaväg 10. Jag levde i tron att en Europaväg passerar genom ett antal länder, men det räcker tydligen med två. Den andra änden av E10:an är Å ute på Lofoten. Töre och Å, två europeiska metropoler.Härifrån skulle Malin ta bussen till Luleå för att sedan åka vidare med tåg tillbaka till Stockholm. En lite enklare resa än den till Uleåborg. Tack Malin för att du kom och gjorde oss sällskap! Hoppas du hade utbyte av seglingen trots de långa resorna. Vi själva kastade loss och drog oss mot Luleås skärgård och dess 742 öar. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har vi ju också lämnat Finland och det kanske vore dags för en resumé. Vad var bra, vad var mindre bra? Jag trodde att Finland var ett land med traditioner av att baka gott bröd, men tillgången på färskt bröd i livsmedelsaffärerna tyckte vi var väldigt begränsad. Numera säljs ju även starköl i de finska livsmedelsaffärerna och det var ju bra, men så många öl köpte vi ändå inte. Den var väldigt dyr. Systembolaget framstod som rena lågpriskedjan.
Gästhamnarna hade ett synnerligen varierat utbud av tjänster. Så är det ju även i Sverige, men jag upplevde det ändå som att man är lite säkrare på vad man kan räkna med i en svensk gästhamn. Och detta med språket, vi upplevde många gånger att den information som fanns bara var på finska. Man verkar inte alltid vara inställd på utländska gäster. Eller är det likadant i Sverige, bara att man inte reflekterar över det eftersom det inte blir ett problem? I Sverige är vi kanske också lite bortskämda med skärgårdsidyller i form av t ex gamla fiskelägen. Det upplevde vi inte i Finland på samma sätt.
Å andra sidan har vi alla dessa fina trästäder i Finland. Mina favoriter blev Kristinestad och Jakobstad. Och så denna överraskning, Uleåborg. En, relativt sett, storstad så långt norrut. Inte alltid de charmigaste byggnaderna, men ändå, ett så positivt intryck. Och viktigast av allt: alla trevliga, nyfikna, hjälpsamma, omtänksamma, generösa finländare vi mött. Det var en positiv överraskning. Min tidigare erfarenhet av finländare har väldigt mycket varit baserad på erfarenheter från företagsvärlden och då har det mer handlat om ”Management by Perkele”.
Men, vad beror det på att husen i både städer, byar och fiskesamhällen vanligtvis är i betydligt bättre skick i Sverige. Saknas intresset eller har finländaren i gemen sämre ekonomi så att det är det som spelar in? En annan observation: Finländare tycks i förstone bedöma öar och hamnar utifrån bastun. Annat tycks vara sekundärt. Kan vara bra att veta.
Sammanfattningsvis har seglingen längs finska kusten varit väldigt intressant och lärorik, vi har njutit av härlig segling och mestadels vackert väder och vacker natur. Och som alltid, spännande att ge sig ut på nya vatten och upptäcka nya miljöer i land.
DISTANSER:
Uleåborg-Röyttä: 24,7 M
Röyttä-Torneå: 51,1 M
Torneå-Haparanda Sandskär: 26,2 M
Haparanda Sandskär-Malören: 5,8 M
Malören-Stora Huvön: 21,1 M
Stora Huvön-Töre: 15,5 M
Rutt: Luleå-Brändöskäret-Småskären-Kluntarna-Likskäret-Junkön-Rödkallen-Stora Svinöra-Renön-Pitsundsbron-Piteå-Pitsundsbron-Pite Rönnskär-Bureå-Bjuröklubb-Ratan-Holmsund-Obbola
