Odda-Bergen

Med Joakim Karlbom
18-28 augusti
Rutt: Odda-Kinsarvik-Gjermundshamn-Huglo-Bekkjarvik-Gisöya (Brandasund)-Horgo (Vestrevågen)-Bergen (Vågen)-Asköy (Bakarvågen)

Sommaren börjar närma sig sitt slut och det är ju fantastiskt med alla gastar som velat komma ombord och segla, något jag verkligen uppskattar. Men, det är ändå något visst när de allra närmsta kommer ombord. Som barnen, som kan båten och som man kan slappna av tillsammans med på ett annat sätt. Bara vara… På denna sista etapp skulle min äldste son Joakim komma ombord. Han lockades bl a av Trolltunga och tyckte det vore häftigt att få bocka av den turen på sin bucket list. Vädret var dock ett bekymmer. Men skulle det inte bli lite bättre väder i övermorgon? För morgondagen föreslog turistbyrån istället en lite kortare tur upp genom Buardalen till kanten av breen, d v s glaciären. Ja, kanske det. Lite uppvärmning inför Trolltunga.

Kvinnan på turistbyrån rekommendrade en cykeltur genom dalen. – Det er en flott tur, tyckte hon. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, men ändå såg jag framför mig en hyfsat flack dalgång. Så fel! Det är här skillnaden mellan norrmän och svenskar blir tydlig. Norrmännen, åtminstone de som ger sig ut på tur, studsar fram på fjällturerna, emedan vi vandrar i maklig takt. Säger en norrman att en tur tar fyra timmar, ska man räkna med minst sex timmar. Säger en norrman att det är lite brant, då är det sannolikt fråga om ett stup. Jag höll på att ta ut mig bara på väg ut genom Odda, innan vi ens nått avtagsvägen till dalen. Upp, upp, upp…
Upp till base camp var det grusväg. Bitvis, som här, gick det faktiskt att cykla, men bitvis fick vi leda cyklarna.
Det var ju inte bara… Fortfarande en bit kvar till glaciärens kant.
En skylt vid ledens början manade till försiktighet. Det var mycket vatten i forsarna, upplyste man om. Ännu ett exempel på ett norskt understatement. Det var inte bara mycket vatten i forsarna, även själva leden var bitvis omvandlad till en fors.
Joakim föreslog en tre-fyra gånger att vi kanske hade kommit tillräckligt högt upp nu: – Är det inte lite riskabelt? Vi ser ju glaciären härifrån…
Det var säkert av omsorg om sin pappa, men pappa var rätt oförstående och ville naturligtvis nå ledens slut, inte minst inspirerad av sådana här vyer.
Joakim: – Du är tuffare än jag trodde! Hur ofta får man sådana omdömen av sina barn?
Är det här uppe man känner av de lömska fallvindarna? Rätt vad det var drog det till rejält.
Ner igen samma väg. Desto roligare att rulla nerför när vi nått fram till cyklarna. Men, som uppmjukning inför Trolltunga var det kanske ingen strålande idé. Jag var tämligen slut efter denna utflykt som delvis hade mer drag av klättring än vandring.
Väderprognoser kommer, väderprognoser går, vad glad man blir om väderprognosen består, åtminstone om man planerat en aktivitet baserat på den. Trodde inte man gick upp till och ut på trollets tunga när det var regnigt, men turistbyrån var oförstående: – Det är alltid folk däruppe. Vädret var alltså inget vidare dagen för Trolltunga-turen. Men, nu hade vi bokat plats på bussen från Odda till Skjeggedal, Base camp för Trolltunga. Därifrån kan man fuska och ta en minibuss upp hit till Mågelitopp längs ännu en av dessa läskiga serpentinvägar. Härifrån är det då ”bara” 10 km upp till Trolltunga.
Joakim var först väldigt stolt över att det var prima liv i hans gamla vandrarkängor. Precis som jag själv blev smärtsamt medveten om uppe på Kjerag, fick även han erfara att skor har en begränsad livslängd. Men, vad gör det när det finns silvertejp?
Ömsom svettigt, ömsom kallt, ömsom väta utifrån, men det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så jag fick väl skylla mig själv… Idag var det pappa som fick bekänna färg, konstant jobbigt. Joakim verkade ännu så länge rätt obekymrad.
Så småningom öppnade fantastiska scenerier upp sig.
Trolltunga ligger inte vid Hardangerfjorden, som jag först trodde, utan vid en sjö som heter Ringedalsvatnet. Joakim var först ut.
Vips glömda jag bort både allmän utmattning och trötta ben. Vi gjorde det! Ingen prestationsångest här inte. Vi går på tur enbart för det höga nöjets skull 😉
Ringedalsvatnet
Helt utmattad och med knän som skrek i protest, vägrade jag gå en meter till framme vid Mågelitopp och väntade på nästa minibuss. Joakim valde dock att gå ner, vilket han tillstod att han ångrade. Det hade gjort ont. Jag pratade lite med busschauffören vi åkte tillbaka till Odda med och undrade bl a hur länge Trolltunga hade varit en turistattraktion. Ja, tyckte han, det är väl de senaste fem åren. Han såg ju inte helt ung ut och jag tänkte i mitt stilla sinne att han måste väl ändå vara lite senildement. Men, det visade sig att han inte var helt fel ute. 2010 besöktes Trolltunga av ca 1 000 personer. 2017 kan så många som 100 000 personer ha besökt Trolltunga. Internet och spridningen av bilder av folk ute på klippan sägs vara förklaringen till denna explosion av besökarantalet. Fascinerande hur Internet och en klippa kan betyda så mycket för uppbyggnaden av en hel turistindustri. 2015 skedde en tragisk olycka då en australiensisk utbytesstudent ramlade ned och dog och om man googlar kan man läsa om återkommande räddningsaktioner och hur Trolltunga beskrivs som Vestlandes farligaste turistmål. På vägen tillbaka blev jag och Joakim iskalla när vi hörde ett skrik bortifrån Trolltunga och när sedan en helikopter dök up en stund senare tänkte vi att nu är det klippt. Men, det var nog falskt alarm. Vi har inte sett något i media.
Nu började Aquileja nästan bli en institution i Odda, så efter fyra dagar i hamn kastade vi loss för att påbörja turen ut från Hardangerfjorden. Var skulle vi då mellanlanda? Vi hade läst om att en tur genom Husedalen skulle vara en upplevelse, så målet för dagen blev Kinsarvik. På vägen passerade vi denna gård. Kanske skulle den platsa i TV-serien ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Vi kunde inte se ett spår av någon väg dit…
Kinsarvik bakom hörnet. Lite oklart om vi kunde ligga bra där. Hamnboken hänvisade till en oskyddad kaj, men hur var det att ligga där med tidvatten och en färja som kom och gick hela tiden? Men, hamnboken har inte alltid rätt, gästhamnen erbjöd både en flytbrygga och större djupgående än de två meter man satt som gräns.
Klockan hade redan hunnit bli sen eftermiddag så vi kastade oss iväg på cyklarna till startpunkten för leden och vi kunde faktiskt cykla ytterligare en bit. För fyra dagar sedan var fallet i Sörfjorden, på väg mot Odda, det mäktigaste jag kan minnas att jag sett i Europa. Nu intar Husedalens fall topplaceringen.
Det blev många fotostopp och någonstans här sa min kamera upp sig. Det går ju att ta rätt OK bilder även med telefonen, åtminstone när solen skiner och man inte behöver komma så nära. Men, av en del bilder kommer det att framgå att de inte är av samma kvalitet. Jag beklagar.
Inte så tillrättalagt som upp till Preikestolen 🙂
Joakim: – Det här är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Vad har hänt med min bilnörd till son? Håller han på att bli en naturmänniska? Värmer ett pappahjärta att få bjuda på en sådan upplevelse.
Idag var det Joakim som var trött: – Kanske dags att tänka på reträtten… – Nej, vi kan väl fortsätta till kl sex i alla fall. Klockan blir sex: – Men, nu är vi ju nästan helt uppe, vi fortsätter väl en stund till…
Belöningen. Vi är inne i Hardangerviddas nationalpark, en av Europas största nationalparker, och där uppe ligger den stora högfjällsplatån Hardangervidda, Europas största.
Nästan nere och hemma igen. Båten, mitt andra hem.
Norskt seglarskomode. Även Jocke har köpt nya dojor på en outlet i Odda. Tänk om jag hade känt till den. Hade sparat mig många, sköna, norska kronor.
I Kinsarvik når masten upp i molnen.
Knappsegling från fördäck, fast segling och segling. Inte mycket vind. Men, man ser bra och vi såg något som hoppade i vattnet. Kanske samma djur som du fick syn på veckan innan Ewa, men som jag aldrig fick ögonen på. Man har sett delfiner så långt in som i Odda och på vägen ut undrade vi om det var det vi såg. Men, istället för att närma sig oss försvann de längre bort, så vi drog slutsatsen att det kanska snarare var fråga om tumlare, som ju verkar vara lite skyggare.
Mysigt på fördäck, men nu får vi nog maka oss bak i sittbrunnen och hissa segel.
Inga fallvindar hoppas vi…
Ibland flyter det bara på 🙂 Ett tag i alla fall. Här skiftar vädret snabbt och dålig sikt, regn och mojnande vind gör att vi lite senare reviderar målet för idag, Mosterhamn (bara namnet väcker ju nyfikenhet) och går mot en hamn på norra Huglo istället.
När jag vaknar hör jag kor som råmar och en tupp som gal. Tänker på Macho, vår tupp som vår granne tvingade oss att ta av daga. Ja, vi hade faktiskt en liten hönsgård i trädgården mitt i Danderyds villakvarter, vilket förvånar en del. Var t o m en liten trend ett tag. Våra höns liksom ytterligare en grannes var inhägnade, men hos grannen tvärs över gatan levde de ett friare liv och ibland kunde man möta hela truppen på gatan med tuppen i spetsen. Macho och hans höns var inlåsta på natten i den ljudisolerade f d lekstugan, så det var inte det som var grannens problem, utan att tuppen emellanåt utstötte ett kuckeliku mitt på dagen, vilket tydligen var opassande. Jag saknar hönsen. De var mycket socialare djur än man kanske föreställer sig. Satt man och fikade kunde man plötsligt ha en höna i knät.
Gäller att passa på när man inte siktar några maneter. Men, en märklig bild. Ser ut som om jag badar i en isvak. Men, så kallt var det faktiskt inte 😉
En cykeltur innan vi seglar vidare och så kommer vi förbi denna lantliga idyll. Kor, ankor, får, gäss och strutsar. Man kanske skulle bli bonde utbrister jag. Min krasse son tar raskt ner mig på jorden: – Det är dåligt betalt och så kan du inte segla! Jaha, så var det med det. – Men dessa stackars kor då, fortsätter jag. Förhoppningsvis är de ju omedvetna om hetsjakten de är utsatta för, men de hör ju till landskapsbilden. Kan man inte sätta avgasrenare på dem, försöker jag. Joakim förvånar med kunskaper inom lantbrukets domäner och berättar att man experimenterar med nya foder som ska få korna att fisa mindre. Eller flatulera mindre, kanske jag borde skriva. Man får lära sig mycket av sina gastar och detta ord fick jag nyligen till skänks. Omständigheterna kring detta ska jag inte gå in på, men ett nytt ord för mig. Kan vara bra att ha på hyllan och överraska med i Wordfeud någon gång.
Än en gång blev jag påmind om att norska vindbyar, åtminstone här på Vestlandet, lätt når den dubbla styrkan jämfört med den prognosticerade medelvinden. By tycks också vara ett relativt begrepp, de tenderar att vara ganska långvariga. Så när byarna nådde 16 m/s och vattnet var så där lite hotfullt stålgrått, valde vi att inte söka oss vidare ut mot Gisöya i ytterskärgården. Istället hamnade vi här, fickparkerade i Bekkjarvik. Hur lyckades vi egentligen baxa oss in där? Och hur kunde vi ha sådant flyt att vi prickade den enda delen av kajen som tillät Aquilejas djupgående? Ett antal personer kom förbi med bekymrad min och undrade om djupet verkligen räckte till. Hade vi inte stött mot botten inatt när det var lågvatten? En betydligt mindre segelbåt hade fått flytta sig under natten.
Bekkjarvik såg inte ut som något fattigt ställe. Man hade anlagt en av de mest ambitiösa parker jag någonsin sett i modern tappning som snirklade sig upp och ner längs berget. När den får växa till sig blir det nog något alldeles extra.
Hamnen har anor sedan 1600-talet, men var omgiven av mestadels nyare bebyggelse.
Men, vad har nu hänt med pentryt ombord? Jag står på fördäck och meckar med kapellet när jag plötsligt hör en dov smäll. Min fösta tanke var att vi har gått på grund. En rätt befängd tanke eftersom vi ju låg stilla i hamn. Jag rusar ner i ruffen och finner en lätt chockad Joakim. Smällen kom av någon slags gasexplosion i ugnen samtidigt som han skulle tända en av lågorna uppe på spisen. Ugnsluckan hade farit upp och håret på en av Joakims armar hade, om inte försvunnit, så i alla fall bränts av en del. Som tur är inga brännskador i övrigt. En koll med läckagetestaren visade fullt utslag. Spisen läckte som ett såll. Gasolen stängdes snabbt av.  Istället för middag lagad i båten fick det bli hämtpizza. Efter förra sommaren umgicks jag med tanken på att skaffa en portabel induktionshäll. I våras hade jag bara ett diffust minne av vad det var jag hade tänkt skaffa. Vattenkokare, tänkte jag. Jättebra köp i sig, men inte en induktionshäll. En sådan hade varit bra att ha nu. Så, vad gör vi nu? Det är lördagkväll och söndagar är generellt sett en affärsstängd dag i Norge. Kassörskan på SPAR menade att fiske- och båttillbehörsaffären skulle ha öppet imorgon, sista söndagen för säsongen. Som så ofta i Norge fanns dock inga skyltar som informerar om öppettiderna, men istället för att gå söderut igen och leta upp ett köpcenter på södra delen av ön Stord, avvaktade vi med spänning vad som skulle hända klockan 12 då köpcentrat här skulle öppnas, enligt ryktet. Jodå, centrat slog upp portarna och alla affärer förutom den kombinerade fisk- och båtillbehörsaffären öppnade. Suck! Men vänta nu, det som jag först trodde var en lampaffär, hade de möligen annat än lampor? Jodå, ingen induktionshäll gubevars, men en gammal hederlig spis med långsamma gjutjärnsplattor. Så fick det bli. Elsystemet ombord klarade t o m den lilla plattan utan landström, såvida motorn samtidigt var igång och laddade. Gasolspisen då? Den är nyservad. Jag åkte med den till Fogas i Älvsjö för ett par år sedan för att jag ville få gnisttändningen fixad. De föreslog också att man borde packa om kranarna. Bra tyckte jag. Sedan började problemen med kärvande reglage som dessutom förlorat de distinkta lägen de hade tidigare och två lågor som inte brann överhuvudtaget. Jag har varit tillbaka åtminstone två gånger och senast i våras skulle allt vara grejat. Icke! Kranarna har kärvat ännu mer. Är det slarv eller inkompetens? Nu gick det ju efter omständigheterna väl,  men tanken vad som hade hänt om, ligger ju inte långt bort. När jag är klar med detta blogginlägg är det dags för ett allvarligt mejl till Fogas.
Fortfarande blåsigt, men solen sken och och värmen var tillbaka, då känns ju allt mycket lättare, så vi gorde ett nytt försök att kryssa ut till Gisöya.
Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning när solen tittade fram… Lite förvanskat 😉
Brandasund på Gisöya var ett häftigt ställe. Inklämt på en liten klippavsats rymdes hamn, lanthandel, bensinmack, café, några bostadshus mm. Lanthandeln hade öppet året runt. För vem kan man undra…
Ibland slås man av att Norge är landet annorlunda. Jag lärde mig på oljemuséet i Stavanger att ett principbeslut man fattade en gång i tiden var att oljeintäkterna skulle komma hela landet till del. Och efter den devisen tycks man leva och det låter ju klokt. Man kan ju dock tillåta sig att fundera över om detta drivs in absurdum. Bron över till Gisöya är visserligen enfilig, men vad kan det ha kostat per invånare att bygga och underhålla denna bro? Bor det tio-tjugo personer på ön? Hur ser den samhällsekonomiska kalkylen ut?
Tvärs över sundet finns det ytterligare en hamn med en lanthandel. Hur fick de ihop det, dessa lanthandlare? Den här lanthandeln drevs av Nillo på Skjeret som hon kallades och hon var verksam här ute till kort före hon dog, 1992, då hon var 93 år gammal. Vilken krutgumma. Hon fick ett rykte om sig att det inte fanns något som hon inte kunde fixa fram till sina kunder och för sina insatser fick hon 1983 kungens förtjänstmedalj i silver. Idag är affären ett museum och sonen har byggt upp en ny lanthandel i huset bredvid.
Att hon fixade fram allt som folk frågade efter kan man lätt förstå när man såg utbudet i affären. Mycket som inte gick att begripa vad det var ens.
Moderna grejer…
Inget GDPR-tjafs här inte. Här kunde man följa vad alla kunder köpt och vad de var skyldiga.
I min barndom åkte vi under några år chartertåg till Gudbrandsdalen, från både Skåne och Stockholm. I Gudbrandsalen bodde vi på Fefor Högfjällshotell. När man fick Solo var det fest. Jag har inte studerat de norska läskhyllorna så noga, men jag tror att varumärket finns kvar.
En norsk pendang till det danska ”En Grön Tuborg gör livet lidt grönnere”?
Jag njuter av solnedgång i havet, men vänder jag mig om ser jag ett fantastiskt ölandskap, skärgård rentav. Vi träffade en båtgranne häruppe som kommit hit med sin motorbåt och som var hemmahörig i Hardangerfjorden. Han liksom många andra norrmän jag träffar blir nyfiken på min seglats och jag berättar om var vi varit och vad vi sett. Ni har nog sett mer av Norge än vad de flesta norrmän gjort, blir hans slutsats.
När nu solen och värmen återvänt ville vi avsluta med att ligga i en naturhamn och hittade denna lagun på ön Horgo (Vestrevågen).
Medelhavet? Nä, fortfarande ön Horgo, nästan i kanten av den blåa Atlanten…
Godnatt!
Livet på en pinne. Det ska va gött å leva…
Inseglingen till Bergen upplevde jag som rätt lång. Innan vi kom så här långt påminde det en del om inseglingen till Stockholm via Ingaröfjärden och Saltsjöbaden, fast flera gånger om. En hel del höga klippor med omväxlande fritidshus och vad som såg ut som välbärgade villaområden. En stor skillnad dock: Saltsjöbaden ligger inte vid Arlanda och det var en överraskande intensiv flygtrafik från Bergen. Innan man kommer in i Begen ska man också under två broar, den första leder ut till Lillesotra som i sin tur är förbunden med en bro till den större ön Sotra. Den vi har framför oss leder ut till Asköy, där jag ligger nu och där Aquileja kommer att ligga över vintern.
Det är alltid spännande att angöra en ny storstad och vilka kvarter man möts av.
Lite på kul låg vi en natt inne i Vågen, mitt i smeten vid Bryggan, kajgatan till höger i bild. Lite stökigt dock för ett längre uppehåll.
Bergen är ju känt för sitt regnande och i skrivande stund smattrar det på rufftaket. I genomsnitt räknar man med 200 regndagar per år. Nyligen klockade man 268 regndagar enligt en Bergenbo jag pratade med. Men, när vi kom tog Bergen emot med sitt soligaste ansikte och värmen bidrog säkert till det härliga folklivet. Man blev bara lycklig över att strosa omkring och visst hade jag hört att Bergen var vackert, men jag blev ändå övervädigad.
Ett äkta ångfartyg minsann, DS Stord 1. DS som i dampskip. Går i chartertrafik idag som jag förstod det.
Vilken fasad. Kolla in alla utsmyckningar.
Jag och Joakim tog en rask promenad på förmiddagen innan vi skulle flytta båten till Asköy och innan han skulle åka hem på kvällen. Vi behövde inte gå långt innan vi förirrade oss runt i en massa gulliga kvarter.

Bergen har fått tillbaka sin trikk eller Bybanen som den kallas. När ska återuppbyggnaden i Stockholms innerstad påbörjas? Här planeras det för fullt för utbyggnader.
Den här gången ska jag åka bil hem. Jag hoppas att åtminstone delresan till Oslo blir en upplevelse. Förhoppningsvis hinner jag även med en tur med Bergensbanen till eller från Oslo. Den sägs bjuda på en av världens vackraste tågresor. Vacker stationshall också.
Fram till för några timmar sedan låg jag förtöjd på segelskutan Anna och då gick det någotsånär att ta sig upp på kajen även vid lågvatten. Men, dess tjeckiske skeppare skulle ge sig ut och segla i regnet, så jag fick vackert ta över skutans plats. Nu börjar jag närma mig lägsta vattenståndet och funderar över hur jag ska ta mig iland. Jag har blivit lovad en plats vid en flytbrygga, men först skulle en annan båt flyttas. Skulle hänt igår, skulle hänt idag och nu är det helg… Men, annars har jag fått ett väldigt trevligt första bemötande och intryck av varvet och hoppas att båten kommer att trivas bra här i vinter.

Tack Jocke för att du kom till Norge och seglade med mig. Det var en både upplevelserik och mysig tid tillsammans. Nu ska bara jag försöka få ihop allt och ta mig hemåt. Förra året vill jag inte åka hem. Nu känns det bra att avsluta för i år.

Tack även alla ni som följt med virtuellt på min segling och kommit med uppmuntrande tillrop. Kanske är det någon av er som vill ta steget och segla IRL nästa sommar. Ännu mycket vaga idéer om hur nästa sommar kommer att se ut, men skicka gärna ett mejl till per@karlbom.se så håller jag er underrättade.

Stavanger-Odda

Med Ewa Briding
8-18 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Skudeneshavn-Haugesund-Borgundöya-Rosendal-Jondal-Lofthus-Odda

Så har jag då kommit till Odda. En plats jag i vintras ritade en rutt till på Eniros karta. Det enda jag visste då, var att det var utgångspunkten för att vandra till Trolltunga. Då kändes det faktum att jag skulle komma dit som avlägset, både i tid och i rum. Och nu är jag här. Hur gick det till? Och min båt, hur hamnade den här? Ibland känns det som att jag inte styr över vad som händer, det bara händer… Dessutom tycks både båt och besättning vara lite udda fåglar här som väcker en del nyfikenhet och förundran. – Seglar ni? – Från Sverige!? – Har ni seglat på fjorden?! Men, vi tar det från denna etapps början. För andra gången skulle jag kasta loss från Stavanger. Denna gång skulle det dock bära norrut.

Fortfarande varmt och vackert väder och idag levde vi verkligen upp till mitt motto ”Slow sailing”. Dagens mål är Skudeneshavn på sydspetsen av Karmöy.
Finnen som ligger bakom mig, här i Skudeneshavn, har nog aldrig hört talas om Slow sailing. Han hade varit upp till Nordkap någonstans och vänt och var nu på väg hem till Finland igen. Spännande hamn, med vinklar och vrår som man inte kunde ana sig till förrän man kom allra längst in i byn.
Relativt mycket annat här, en förhålladevis modern bil och motorbåt. Bilen känner säkert de flesta igen som en Volvo Duett. Vad det är för flytande fordon har jag ingen aning om, men även om jag tycker bilen ser lite modernare ut, torde väl båten vara lite yngre än sin terränggående kollega.
Lite mer nostalgi. Visst är den väl väldigt fulsnygg, m/s Skudenes? Jämngammal med mig faktiskt. Det kan man väl inte tro? Fri tolkning… Gick till en början i trafik på Skudeneshavn, men blev snabbt för liten då den bara tog ombord några få bilar (blev förvånad när jag läste att den tog ombord bilar överhuvudtaget) och döptes om och gick i trafik runt om i Rogaland till åtminstone 1984. I samband med att hon deltog i en filminspelning 2008 fick hon tillbaka sitt ursprungsnamn. Rogaland är för övrigt ett fylke eller län på svenska, som t ex Stavanger är en del av.
När jag såg en bild över Skudeneshavn i min hamnbok hade jag svårt att förstå att det var så mysigt som det faktiskt visade sig vara. Tvivlen förstärktes också när vi kom i land fredag kväll och möttes av ett helt öde samhälle. Spelade Norge någon stormatch i fotboll? Var var alla människor?
Dagen efter var det dock liv och rörelse även om det inte framgår av denna bild. Enligt turistbyrån hade samhället som mest hyst 20 000 invånare. Idag räknar man till 2 000 bofasta. Enligt samma källa bestod samhället av en nyare del som främst befolkas av bofasta och en äldre del som domineras av sommargästerna. Den nya delen smälte dock samman med den äldre på ett sätt som imponerade. Kul när stadsplanerare och arkitekter lyckas ibland. Denna bild är tagen i den äldre delen av Skudeneshavn när vi är på app-vandring. Med hjälp av en app guidades vi runt i den gamla byn och så fort vi närmade oss något sevärt sa appen ifrån och ett litet teaterstycke utspelade sig som en illustration av hur det kunde ha sett ut i gamla tider.
Är det någon som behöver en tåkelur (mistlur)? Världssuccé på sin tid, enligt appen.
Om denna barometer blev en världssuccé är väl mer tveksamt. Regn, storm och meget tört på en gång. Hmm…
Kreativ anpassning av hus till terräng.
Försöker skrolla bland mina lagrade, svenska synintryck. Inte har vi väl några tjusiga brandposter i Sverige? Har vi haft?
Det tar på krafterna att promenera för en teskedsgumma.
Dags för en fika. Blir dock inget tredje försök med norska våfflor. Degiga och tråkiga.
Men vad spelar tråkiga våfflor för roll i denna fantastiska miljö, när vi dessutom får möta trevliga människor. I soffan satt tre pensionerade och pratglada damer, en f d präst, en f d tandläkare och en f d sjuksköterska. Förutom allt annat fick vi också veta att kaféägaren (förra bilden) var en lokal kändis. Det kom flykingar från Kosovo till Skudeneshavn som nu återvänt och kaféägaren lär ha skickat sitt överskott från kaféet till Kosovo och hade t o m låtit bygga två hus där. Huvudpersonen i denna story gick bara omkring och skrattade med ett kort avbrott för att fråga om vi inte ville lte ha mer kaffe.
Uppiggade av detta trevliga möte gick vi genom byns park och tog oss upp på en utsiktspunkt…
…för att kolla in havet vi strax skulle ge oss ut på. Det skulle blåsa hårt någonstans från syd. Vi skulle bara ut och runda en udde för att sedan fortsätta norrut, så det kändes OK. Vår finske granne valde att ligga kvar, men han skulle ju åt andra hållet, mot vind och sjö.
Några visdomsord innan vi kastar loss.
Vi fick några rejäla sjöar över oss innan vi rundat udden och kunde styra norrut med vinden och få lite sjölä rån Karmöya. Leden innanför Kamöya är urgammal och förutom vind och sjö lurar även en hel del grund på utsidan, vilket i alla tider gjort leden på insidan så lockande.
Ytterligare båtnostalgi. På väg upp mot Haugesund blir vi passerade av m/s Sunnhordland. Fartyget har en något udda historia då det ursprungligen var ett ubåtsjaktfartyg byggt 1943 för den amerikanska marinen. Efter kriget såldes det till Norge och 1949 hade det byggts om till bil- och passagerarfärja och gick i linjetrafik mellan Bergen och Skånevik (vi är fortfarande i Norge, namnet till trots) fram till 1973. Sedan byggdes det om till kryssningsfartyg och gick under ett antal år i trafik i Finska viken från Helsingfors, på Leningrad och Tallin. Hon har även gästspelat som kryssningsfartyg i det Sydfynske öhav. När vi såg henne nu var hon uthyrd för ett bröllop och verkade ha Haugesund som hemmahamn.
I Norge lever både konduktörsväskan och myntväxlaren kvar. Finns det någonstans i Sverige där man fortfarande kan betala med kontanter på bussen?
Nära Haugesund, men ute på Karmöya, ligger Avaldsnes. Den här trakten var en del av Norge som istiden släppte sitt grepp om först. Sedermera blev det ett maktcentrum i Norge och många kungar, inte minst under vikingatiden, har bott just här. När vi seglade förbi kyrkan på bilden, Olavs kirke, tyckte vi den såg lite märklig ut. Det fick senare sin förklaring. Kyrkan var täckt av presenningar med anledning av pågående renovering.
Det är lärorikt att gå på muséer. Ännu mer om vi hade förstått lite bättre. Vi fick frågan när vi skulle gå in om vi ville se en film på norska eller få lurar med engelsk speakerröst. – Det är klar vi kan ta det på norska, tyckte vi kaxigt. Det var ett misstag, då hela filmen visade sig vara på nynorsk. Det var inte ens lätt att läsa upptäckte vi när vissa planscher saknade engelsk översättning. En teori är i alla fall att Avaldsnes fick sitt namn efter kung Augvald som kan ha kommit hit någon gång 400 till 600 e.Kr och att han grundlade den första kungadynastin här. Det är inte bara för hinduerna som kon är helig. Även kung Augvald sägs ha haft en ko som han helgade och som följde med honom vart han än for. Kons mjölk ska ha givit honom livskraft och ska ha bidragit till många vunna hjälteslag. Den kanske mest kände av kungarna på Avaldsnes var Harald Hårfager. Bland mycket annat förknippas han med enandet av Norge. Från början kallades han tydligen för Harald Luva (rufshuvud) då han lät hår och skägg växa till dess Norge var enat. Tillbaka till detta med nynorsk, vilket jag tycker är lite intressant. Ju längre vi kommer på vår seglats, desto fler talar och skriver nynorsk och både Rogalands fylke och Hordalands fylke (dit Bergen hör) har nynorsk som officiellt språk. Nynorsk är baserat på dialekter och det de flesta talar, bokmål, är baserat på danska. Som jag uppfattat det har nynorskan vårdats som en del av ambitionen att bygga upp en nationell, norsk identitet och kultur. Det var för övrigt inte bara vi som fick svårare att förstå norskan. Även norrmanen i gemen fick svårare att förstå oss.
Utöver kyrkan och ett museum hyser Avaldsnes även en vikingaby. Vikingatiden sägs omfatta tiden sent 700-tal till 1100 e.Kr. Harald Hårfager var en riktig viking och for ut på vikingatåg vida omkring.
Man kan lätt föreställa sig hur skyddade kungens båtar kunde ligga vid Kungsgården och hur strategiskt läget var i Karmsundet vid Nordvegen, den väg de flesta, precis som vi, valde i skydd av Karmöya i st f det farofyllda havet på utsidan. Nordvegen gav upphov till att Norge idag kallas just Norge eller Noreg på nynorsk.
Jag fick lite samma intryck av Haugesund som jag fick av Egersund längre söderut. Mycket industri och sjöfart, ett stadscentrum som inte förmedlade några positiva vibbar, men tjusiga villakvarter utanför stadskärnan. Oljeindustrin verkar ha spillt en del rikedomar här med. Men, varför denna halvtrista stadskärna?
Kl 05:20 kastade vi loss. Vi skull pasera Sletta. Ett område öppet mot havet som i sjökortet markeras med ”Aktsomhetsområde…Farlige bölger”. Sådant inger respekt och vinden skulle öka under förmiddagen och då ville inte jag befinna mig där. Planen sinkades dock något då vi mötte en seglare vid inloppet till Hugesund som viftade med armarna över huvudet, signalen på att man behöver hjälp. De hade råkat ut för motorhaveri och drev in mot klippor och grund och var nog väldigt tacksamma för att vi dök upp just där och då och bogserade dem in till kaj.
Ryvardens fyr och vi har nu nästan passerat Sletta och nära skydd inne i fjorden.
Bra med en gast som håller humöret upp trots att vädret tjurar.
Det är väl detta som YR kallar ”Heavy rain”.
Framåt lunchtid når vi Borgundöya. Trots skitvädret uppfattade vi att det var en vacker hamn som skänkte en slags ro. Den låg skyddad i ett sund mellan två höga öar. De porlande forsarna och de beslöjade bergen skapade en trolsk stämning. En lanthandlare drev en välsorterad butik åt de ca 100 bofasta och bilfärjan kom och gick stup i kvarten. Hade detta varit möjligt i Sverige?
Vad som låg bakom att denna Trabant tagit sig från det forna Östtyskland till en ö i Hordaland i Norge tog vi aldrig reda på. Döljer sig säkert en spännande historia bakom detta.
Rosendal är lika vackert som det låter. Vi har inte sett solen på tre dygn, men den hade lyckligtvis inte försvunnit permanent, även om det stundtals kunde kännas så.
Rosendal
På redden låg ett fartyg som tidigare trafikerat Hurtigruten, från 1960 till 2001. Då hette hon eller snarare han, m/s Harald Jarl. Påminner mycket om det fartyg jag åkte med från Svolvaer på Lofoten till Bodö, nyårsafton 1976. Jag låg i lumpen och på den tiden kunde man åka tåg jättebilligt som värnpliktig. Jag och några kompisar drog upp till Norrland och hamnade så småningom i Narvik varifrån vi tog en passbåt ut till Svolvaer. Där gjorde Hurtigruten ett långt stopp och vi försåg oss av nyårsbuffén. Plötsligt blev det bråttom att duka av och på vår förfrågan varför det brådskade så, fick vi förklaringen att vi skulle lägga ut. Inte blev vi så mycket klokare av det, men en stund senare förstod vi. Det var oväder och gungigt. Eftersom det var nyårsafton bjöd kaptenen in de fåtaliga passagerarna i förstaklass-salongen, på sherry och kakor (norsk nyårstradition?). Det blev nog dödsstöten för oss alla. Först buffé med bl a sill och nubbe och sedan sherry på det fick oss alla att bli lite opassliga. För att komma igen plockade vi fram solstolarna på däck för att andas frisk luft. Men, det blev mer en slags berg- och dalbana där vi åkte fram och tillbaka mellan styrbords och babords räcke, i takt med att fartyget rullade fram. När vi kom hem skickade min kompis Jimmy ett brev adresserat ”Norske instituttet för meteorologi, Norge” med en förfrågan om hur mycket det hade blåst. Till vår förvåning fick vi svar. Det hade blåst storm.
1658 blev den danske adelsmannen Ludvig Holgersen Rosenkrantz utnämnd av den danske kungen till krigskommisarie för delar av Norge och samma år gifte han sig med Norges rikaste arvinge, vilket finansierade hans bygge av Baroniet i Rosendal. Idag förvaltas slottet av Oslo universitet (!) och den fina trädgården är öppen för besök och inne i slottet fick vi en rundvisning av en italienare med norskt påbrå. Det här måste ju h vait en avkrok på en tiden. Man kan undra hur den danske kungen via sitt sändebud kunde utöva något inflytande just härifrån.
Vy från Baroniet.
Vy rån Baroniet.
När jag kom över till Norge förundrades jag först över blomsterprakten i de norska trädgårdarna. Nu förundrads jag lika mycket över den intensiva grönskan. Skulle någon måla ett sådant här landskap skulle det väl se overkligt ut.
Överallt dessa forsar. Mysigt som lunhuppehållsplats även om regnet återigen hänger i luften. Men, i takt med att forsarn växer övergår ljudet från porlande till mer dånande. Hur lever man med det i längden?
Kvinnherad kirke i Rosendal byggd 1250. Kvinnherad är namnet på kommunen och man kan ju undra över namnet. Jag tänkte ju spontant på att det hade med kvinna att göra, men så enkelt var det tydligen inte. Man är tydligen osäker på namnets ursprung, men antingen tror man att det stammar från ”tvin” som en följd av två älvar som flyter samman i Rosendal eller så tror man att det har med ”kvinde” att göra vilket betyder tromb. Det är tydligen inte ovanligt med tromber i området.
Vy från kyrkan. Märkliga ljusfenomen.
Detta är nog en av de finaste busstationer jag sett. Stilrent. Vackert med trä. Fräscht. En av de fulaste jag sett var nog den i Haugesund. Synd att jag inte tog någon bild på den. som en kontrast.
Hej då fina Rosendal! Solen skiner, men det är inga sommartemperaturer inte. YR förutspår 12 °. Krispigt. Inget morgondopp idag.
Det tar inte lång tid innan vi får en skymt av glaciären, Folgefonna.
Nästa uppehåll Jondal. Jondal är utgångspunkten för att besöka glaciären Folgefonna. För några veckor sedan hörde jag ryktas att skidanläggningen hade stängt för säsongen. Man annonserar att den ska ha öppet in i september, men till det räckte inte snön i år. Men, man kan ju kansk ta bussen upp och titta på glaciären? Javisst! Öh vänta nu, sista bussen för säsongen gick i förmiddags. Imorgon börjar den köra skolturer istället. Men, man kanske kan haka på en glaciärtur och åka med en shuttle bus i anslutning till denna. Ojdå, nej, tyvärr det är fullt imorgon. Miss, att inte ha planerat bättre, som t ex våra tyska båtgrannar i Rosendal som trotsade regnet och gav sig iväg kvällen innan och tog sig upp till Folgefonna.
Är man i Norge ska man ju gå på tur, så vi följde turistbyråns tips och klättrade upp på ett berg. Det fanns en röd och en svart pist. Den svarta skulle vara lite brant. Vi valde den röda, men den var ju stundtals jättebrant den med. Undrar hur den svarta såg ut…
Det gällde att ha koll på var man satte fötterna bland alla rötter och stenar. Det blev ju något svårare av att vara så fokuserad på just den detaljen efter ett sådant här fynd. Jag har ju tidigare reflekterat över norrmänens förhållande till segling, men nu kan jag inte låta bli att fundera över deras förhållanre till svamp och då inte minst, till kantareller. Vi plockade ca fem liter och all svamp växte mer eller mindre vid sidan av stigen. Jag frågade en tjej vi mötte om hon inte sett alla kantareller. ”- Jodå. Det förekommer att somliga plockar dem.” Förekommer?! Det finns väl knappt en svensk som inte blir smått extatisk av ett sådant här fynd.
Hjälp! Vad händer? Står det en snubbe i snåren och pinkar? Jag hinner knappt hämta mig från överraskningen så upphör det. En stund senare kommer en ny stråle som ebbar ut efter en stund. Jondals Manneken Pis? Voffer gör han på detta viset?
Leden vi hade följt upp var en gammal led som nyttjades av en gård som tog upp korna på sommarbete. Här uppe förstod jag det som att de hade de sin motsvarighet till vår fäbodvall. Men vilket slit att flyta upp allt hit och springa upp för att mjölka och sedan ner med mjölken. Förstår knappt hur korna tog sig upp och ner.
Utsikten var det i alla fall inget fel på.
Lite busy denna kväll…
Ju längre in i fjorden man kom, desto mer smaragdgrönt blev vattnet. Ingen risk att gå på grund heller. På ett ställe i sjökortet noterade vi 855 m.
Enligt Wikipedia är Hardangerfjorden Norges näst längsta fjord, 183 km. Men, då räknar man med att den sträcker sig från Husnes/Huglo ända in till Odda. Det är ju naturligtvis samma vatten, men lite fövirrande är det, för på sjökortet heter det Husnesfjorden, Kvinnheradsfjorden, Sildafjorden och Hissfjorden innan det slutligen står Hardangerjorden på kortet, men enligt samma källa är dessa fjordar eller namn delar av Hardangerfjorden. Odda där jag är nu, har jag nått genom att gå söderut på Sörfjorden, men enligt en annan uppgift är detta en sidofjord till Hardangerfjorden, men inte en del av densamma. Man verkar inte helt överens. Någon som velat få Hardangerfjorden högt upp på listan över världens längsta fjordar kanske? Här, i Ytre Samlafjorden, lämnar vi dessutom de vatten som finns med på de noska båtsportkorten. Tycker inte norska sjöfartsverket att fritidsbåtar har något här att göra?
Utne. Här kanske man skulle ha stannat till. Ser mysigt ut. Tittar man noga ser man också vad man i Sydeuropa skulle ha utgått från att det var vinstockar. Det är dock fruktodlingar. Ca 40% av all norskodlad frukt odlas här i landskapet Hardanger.
Sörfjorden. Vid dagens början hade vi läns i fjordens nordostliga riktning. Vi var spända att se vad som skulle ända uppe vid Utnefjorden där denna böjer av mot sydost. Fortfarande läns. Sedan följer ett fyrvägskors och och vi svängde höger (åt sydsydost) för att komma in i Sörfjorden. Fortfarande läns. Hade vi tur med vindvrid eller är det något slags fenomen orsakat av de höga omgivande bergen? Detta med att segla i fjordarna varnas det för. Fallvindar är tydligen inte ovanliga, d v s vindar som kyls av uppe på bergskammarna och dundrar ner med stor kraft. Inte utan att vi stod lite på tå och undrade var dessa lömska vindar kunde dyka upp. Skot och storfall låg redo att släppas, men vi hade stabil vind och härlig segling hela vägen. I Lofthus (nästa hamn) träffade vi, kors i taket, en lokal seglare. Han brukade segla med enbart förseglet och kanske borde vi ha gjort detsamma. Men, han menade också att fallvindarna är som elakast under våren och av en annan man jag träffade lite senare fick jag höra att vindförhållandena hade vait stabila i år.
Mellan 1877 och 1905 var Edvard Grieg stamgäst här på Ullensvangs hotell. Man kan lugnt konstatera att han inte skulle ha känt igen sig om han såg hotellet idag.
Grieg ville dock inte att folk lysnnade på honom när han komponerade, varför han lät bygga denna komponisthytta eller Komposten som den också kallades. Ursprungligen stod den ett stycke upp på fjället, men efter att ha flyttats några gånger hamnade den slutligen i hotellets trädgård. Delar av Peer Gynt ska han ha komponerat här.
Vi tog något att dricka på hotellets terrass och insöp atmosfären. Satt Grieg månne och tittade upp på fjället och glaciären han med, när han fick inspiration till sin musik? I fonden har vi hittat en parkeringsplats för Aquileja i Lofthus hamn.
Sista etappen ner mot Odda går vi för motor i regn och stundtals dålig sikt. In i dimman och på med mistlur och radar. Det är dock nästan tomt på båtar.
Kanske inte i klass med Foz do Iguaçu på gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay, men mäktigt så det förslår. Det liger några hus bredvid fallen och vi funderar över vad som händer om fallen byter lite riktning eller om tidens tand gör att något av klippblocken får för sig att rasa ner. För att inte tala om dånet. Hur står de ut? Värre än att bo bredvid en motorväg?
I dimman dyker det dessutom upp fabriksrök. Vad är moln, vad är rök? Ser spöklikt ut.
Kul hus som klättrar upp längs bergsväggarna i Odda.
Ja, nu blir det spännande. Det ska finnas en gästhamn i Odda. Men, orten saknas i min hamnbok och beskrivingarna på nätet är ytterst knapphändiga. Jag märker på min gast att hon tycker att det var lite nonchalant att inte ha kollat upp bättre. Ett samtal med turistbyrån lugnar dock. – Jo, det låg en segelbåt här för ett tag sedan, men den har lämnat så det finns plats för er.
Elkabeln får vi rulla över torget till en elpanel som vi delar med torghandlare och elbilar. Vattenslangen räcker bara till kajen och inte till den flytbrygga där jag ligger. Man verkar inte helt van vid gästande båtar, men jag är glad för flytbryggan då tidvatnet börjar märkas rejält här, trots att vi är 184 km inne i en fjord. idag rör det sig 1,2 m upp och ner. Odda är ett udda ställe. Odda har faktiskt anor som turistort, men så tog tung industri över.
Idag är det en salig blandning av nedlagda  respektive verksamma fabriker och bakpackers, hikers och turister av andra slag. Detta tillsammans med atmosfären och det vackra läget ger nästan en känsla av alport.

Tack Ewa för att du stod ut att segla i det bitvis tjuriga vädret och bemötte detta med ett mestadels glatt leende. All heder åt det! Du ville ju uppleva fjordar och ju längre in vi kom desto mer dramatiska blev ju bergen och vyerna. Så olyckskorparnas omdömen om att det var ”kjedelig” att gå så långt in i fjorden kom minsann på skam.

Stavanger

Med mig själv och med på- och avmönstrande besättningar
29-30 juli och 5-8 augusti
Stavanger

Innan jag kastar loss för den fortsatta seglingen tycker jag att Stavanger förtjänar ett eget inlägg. En rätt sunkig gästhamn, men om man kan lyfta blicken från den, och tänka bort den äckligaste pizza jag ätit på länge, så bjuder staden på en trevlig upplevelse.

Som de flesta säkert känner till är Stavanger Norges oljehuvudstad. Jag har förstått att många Stavangerbor ser tillbaka på tiden före oljan med viss saknad, men som förstagångsbesökare tyker jag man får ett väldigt trevligt intryck av staden.
Majoriteten av husen i de delar av Norge jag besökt är vita, dock inte här på Fargegata, egentligen Övre Holmegate. Lägg märke till de kreativt utfomade cykelställen. Gatan leder tanken till Jomfru Ane gade i Ålborg…
Vågen dyker upp som namn eller del av namn, lite här och var. Kanske finns det någon kunnig i det norska språket som kan hjälpa mig förstå hur ordet ska översättas till svenska? May-Lis…? Har googlat och fått de mest besynnerliga förslag… Hur som helst, detta är Vågen i Stavanger. Här lägger groteskt stora kryssningsfartyg till på löpande band och det är ett myller av turister. Jag slås också av hur stor turismen måste vara för Norge, trots att Norge rimligen måste uppfattas som ett väldigt dyrt land för de flesta. Jag läser på nätet att turismen i Sverige 2018 omsatte 337 miljarder, emedan den i Norge 2017 omsatte 194 miljarder. Det hade inte förvånat mig om förhållanena varit de omvända och jag funderar över om siffrorna är helt jämförbara (utöver det faktum att statistiken refererar till olika år). Någon som vet?
Breiavatnet och Byparken
Kongsgata
Visste du att varje norrman, genom oljefonden, kan sägas äga nästan 1,8 miljoner NOK. Bredvid småbåtshamnen ligger det norska oljemuséet som på ett spännande sätt berättar om det norska oljeäventyret.
Norges Geologiske Undersökelser 1958: ”Man kan se bort fra muligheten for at det skulle finnes kull, olje eller svovel på kontinentalsokkelen langs den norske kyst.” Jo, tjena! Sedan får man följa den spännande historien som visade på hur fel experterna hade, hur man trots detta dystra besked förhandlade sig till rätten till ett havsområde större än Norges landyta och hur man bara 11 år senare (1969) gjorde det första oljefyndet och hur oljan sedan kompletterades med fynd av naturgas. Man får följa det skickliga politiska spelet som ledde till att Norge fick kontroll över oljeintälkterna. Man påminns också om katastrofer som inträffat (en brand på en av oljeplattformarna, hur en plattform kapsejsar, en helikopterolycka, en ”blow out” mm). Det är många som har fått sätta livet till för oljans skull. Visst minns vi även namnet Alexander Kielland? Bostadsplattformen som välte… Bara där dog 123 människor. Kul grej som jag aldrig tänkt på: Lite till vardags uttrycker vi det ju som att man pumpar upp olja. Icke sa Nicke. Det är sådant tryck att den sprutar upp alldeles av sig själv… Hur har då uttrycket pumpa upp olja, etablerat sig så? Oljan har peakat, oljeinkomsterna minskar och Norge måste förbereda sig för en ny era. Även detta behandlas på muséet och man väcker frågor som om norrmannen i gemen blivit för självgod och lat. Hur ska det gå?

Ovan en illustrativ animation över temperaturutvecklingen på jorden.

Det finns fler muséer värda ett besök. Hur många gånger har du varit på ett konservmuseum? Eller på norska: Hermetikkmuseum. Jag hade turen att få en enskild, guidad tur av denne invandrade britt, Piers Crocker, som hittade sin norska kärlek på något utlandsäventyr. Nu berättar han med inlevelse om Stavangers uppgång och fall inom konservindustrin, främst konservering av sardiner. Under storhetstiden ska 65% av Stavangers befolkning ha varit beroende av denna bransch och om man som här tittar på en gammal karta över Stavanger tycks det ha funnits en konservfabrik i vart och vartannat kvarter, ibland flera i samma hus. De norska konserverna erövrade världen och hotade lokala producenter. Man fick t ex en stämning på sig för att man kallade Brisling (den egentliga fiskarten) för sardiner och i USA införde man en tull för sardinkonserver av en storlek som de norska hade. Norrmännens svar: man ändrade bara märkningen avseende innehållets vikt. Känns åtgärder och motåtgärder igen från idag? 1915 exporterades 315 miljoner (!) konserver. Idag har tillvekningen flyttats till Polen och den sista fabriken i Stavanger försvann 2008.
Muséet ligger i en av de tidigare fabikerna och här röks fisken. Varsågod och smaka, tyckte Piers, Idag blir det gratis lunch!
Med illa dold förtjusning satte Piers igång en av de gamla maskinerna för tillverkning eller var det möjligen förslutning, av själva burken.
Jag har uppfattat tre stohetstider i Stavanger: oljeepoken som väl trots nedgången fortfarande får sägas pågå, konservepoken och sjöfartsepoken. Så vad verkar lämpligare än att avrunda med ett besök på Stavangers maritima musem? Från början, d v s runt 1800 handlade det mycket om segelfartyg och export av sill. Runt 1875 seglade ca 500 skepp hemmahörande i Stavanger ute på haven. Övergången till ånga gick tydligen lite trögt i Norge. Så småningom motorerades dock flottan och man övergick till handelssjöfart i stort, utan koppling till egen export. Ett relativt sent exempel på detta är tankfartyget Venita ovan. Ni som följt min blogg kanske har noterat mitt hjärta för min barndoms Landskrona. Venita levererades 1958 av Öresundsvarvet, under den tid min morfar verkade vid varvet. Ännu en bekräftelse av min bild av hur viktiga de norska redarna var för varvet och för hela Landskrona. En viktig näring i Stavanger var också den lokala sjöfarten med last, passagerare och bilar. Idag har den till stor del ersatts av alla de tunnlar och broar som oljeinkomsterna finansierat.
Vilken underbar maskin. Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit. Den startar på ett kick, det är en makalös manick … och så går den av sig själv, det är en evighetsmaskin… Kanske inte ändå, men kan ni gissa vad det är? En tidvattenmaskin! Min tidvattenmaskin har jag i telefonen…
ms Rogaland är en gammal kustångare, numera motoriserad, som bl a trafikerat rutten Oslo-Stavanger och nattrutten Stavanger-Bergen. Fartyget sjönk 1944 i Bergen när ett annat fartyg i hamnen exploderade, men lyftes och reparerades. Idag är det ett museifartyg.
Stavanger är synnerligen skulpturtätt.
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Gamle Stavanger
Och så överallt dessa idylliska trädgårdar…
I ett fik i Gamla Stavanger ramlade vi på denna läckra miljö. Tidstypisk inredning från två olika tider, ett decenium per våningsplan.
Som tur är. Allt är inte perfekt. Ibland är det dock inte i närheten av chic, bara shabby.
Stavanger drar till sig lustyachter och kryssningsfartyg av alla de slag. Oomtvistat torde väl vara att denna bild står i bjärt kontrast till föregående bild. Man ska inte diskutera smak sägs det ju, men man kan ju få torgföra sin egna åsikter. Vulgärt! Funderar över om det finns någon koppling mellan nyrikedom och vulgär smak. Jag är säkert ute på tunn is nu…
I jämförelse verkar ju denna bjässe, Queen Mary 2, nästan lite charmig, även om hon trots sitt lite fyrkantiga, sjuttiotalsaktiga utseende är yngre än så. Jag hajade till när jag såg att hon var märkt Cunard Line och kom att tänka på att jag faktiskt besökt Queen Mary (1) i Long Beach när jag under en kortare tid arbetade i USA. Det var en storslagen skuta väl värd ett besök. Lite spännande att anrika Cunard Line fortfarande finns. Finns ju kopplingar även till Titanic då Cunard Line och White Star Line fusionerades en gång i tiden trettiotalet. Titanic ägdes av White Star Line…

  • Nog om Stavanger och diverse sidospår jag lätt växlar in på, nu ska vi ut och segla igen 🙂

 

Stavanger-Lysefjorden-Stavanger

Med Susanne Holm Jönsson, Rose-Marie Lundblad och Robert Möttus Löfgen.
30 juli-5 augusti
Rutt: Stavanger (Börevigå)-Forsand-Flörli-Lysebotn-Jörpeland-Stavanger (Börevigå)

Under första seglingsdagens förmiddag strilade regnet ner. Det skulle bli sol efter lunch, så vi gjorde oss ingen brådska att komma iväg från Stavanger. Jag var inne på herrarnas när Sanne öppnade dörren och ropade in: ”- Pelle du måste komma. Vi har blivit påkörda.” Från noll till hundra på några sekunder, men snacka om att det hinner passera många tankar genom huvudet. Skulle jag behöva abryta seglingen? Skulle mina gäster som tagit sig ända hit, inte få segla? Var semestern slut nu? De som var ombord beskrev det som en rejäl smäll och att båten skulle ha dunkat in i bryggan.

I hamnen var det fullt pådrag med ett olyckligt holländskt seglarpar i händelsernas centrum. Backslaget på deras båt hade tydligen upphört att fungera.
Som ett under verkade  Aquileja ha klarat sig undan synliga blessyrer. För motorbåten bredvid var det värre, skador i fribord och på däck och en pulpit som rivits loss med läckage som följd och en kvinna ombord som verkade ha fått ett hysteriskt anfall och ville tillkalla polis.

En stund senare upptäckte dock Sanne att det läckte in vatten från taket i styrbords akterhytt. Lite svårt att se sambandet och det verkar inte ha upprepats – ännu. Den holländska segelbåten drogs på plats och paret avlade visiter hos de berörda båtarna och lugnet lägrade sig igen. Vi tyckte synd om holländarna att behöva avsluta med detta efter vad som lät som en tuff seglats från Holland över Nordsjön i upp till 20 m/s.

YR fick rätt idag, regnet upphörde, och glada i hågen kastade vi loss och styrde mot Lysefjorden.
Sett från Stavanger ligger Lysefjorden inåt landet och man går åt sydost ner i Högsfjorden. På vägen växer bergen och det börjar kännas som fjordar på riktigt.
Rosie visar vägen 🙂
Vi kom ju iväg lite sent och stannade för natten i Forsand i Lysefjordens mynning. I bakgrunden syns den mäktiga bron över Lysefjorden. Inga problem med den seglingsfria höjden här inte: 50 m!
Fredrika, som var med under föregående etapp, berättade om en släkting som bor i Norge och som var med i ett TV-program som handlade om hur människor bosatt sig på otillgängliga platser. Då och då går vi förbi ställen som i och för sig verkar vara en västanfläkt jämfört med vad hon berättade, men ändå slås jag av hur männisor valt att bosätta sig. Gårdar omgivna av berg där man verkar vara helt beroende av båt eller hus som ligger på bergssluttningar utan, vad det verkar som i alla fall, vägförbindelser. Vad driver mäniskan att bosätta sig på sådana platser? Tanken kittlar att testa ett sådant boende själv. Hur skulle det kännas? Skulle man få lappsjuka? Vad gör man när maten tar slut och vädret är emot en?
Det var inte utan att en särskild lyckokänsla infann sig när jag nu nått ända hit. Det är ju inte så att jag inte hade förstått att Norge har en fantastisk natur, det finns ju otaliga bilder som vittnar om det. Men, ändå är det först när man är på plats som det går att ta till sig på riktigt, när intrycken går in i själ och hjärta.
Första anhalten var Fantahålå. Man behöver inte känna sig ensam på vattnet. Turister körs ut med alla möjliga farkoster och det var bara att ställa sig i kö.
Fantahålå är en skreva in i berget med en grotta dit det sägs att människor tog sin tillflykt för att undkomma förföljare. Förstod inte sammanhanget riktigt, men det var tydligen långt tillbaka i tiden.
Hur långt in törs vi gå?
Vi ska ju helst komma ut också…
På passagerarbåten spelades Griegs I Bergakungens sal för fulla muggar. Inget fel på akustiken, omgiven av alla klippor.
Mycket att spana på.
Hengjanefossen: Dricksvatten levererat direkt från naturen.
Kändes inte som någon större risk för de fallvindar vi blivit varnade för, så lunchen lagades under gång. Det vankas katalanska köttbollar, varken mer eller mindre. Bollar, vare sig köttbullar eller albóndigas enligt kocken.
Ojdå, redan framme vid dagens etappmål…
Detta var alltså målet: Flörlitrapporna. Världens längsta trätrappa, 4444 steg, byggd 1916-18. Trappan följer spåren upp till en gammal kraftverksdamm. Vattenrören gick bredvid och enligt en källa var anläggningen i drift till 1999, då den ersattes av ett nytt kraftverk.
Ännu fräscha och fulla av energi.
Var det lite i brantaste laget? För oss alltså… Och hur kunde man undvika att de godsvagnar som drogs upp- och nerför spåret inte slog runt?
Bra att Robbans sockor visade vägen och ingav mod när trappstegen blev allt mindre…
Tur man inte vände sig om…
Nöjd, men inte lika pigg och fräsch längre.
För att få ytterligare en upplevelse blev vi rekommenderade att ta en ”natursti” på vägen ner. Jag vet inte vad norrmännens definition av en stig är, men det verkade mest handla om orörd natur med lite rösen här och var för att visa vägen. Seglarskor är inte optimalt när man ska bli terränggående över stock och sten.
Vackert var det i alla fall. Hmm, försökte vara vitsig om det nu gick någon förbi.
Hur mycket lek tål bron?
Mina knän börjar protestera. Men, nu tycks vi snart vara nere. Eller…?
Ännu nöjdare nu när vi såg var vi hade gått upp.
Fjordkontakt. Puh!
En sådan svettig strapats kräver ett bad. För säkerhets skull avstod vi från att kolla badtemperaturen i förväg och 3/4 av besättningen plumsade i. Till vår förvåning var det riktigt skönt och en efterkontroll visade på 18 grader. Jag trodde det kulle vara iskallt i en djup fjord. En bit ut var det ju ändå 332 m djupt.
Vi vaknade upp till en underbar morgon.
Den gamla kraftstationen var omgjord till utställningslokal, vilken vi dessvärre inte hann med att besöka.
Slow sailing är ju mottot för min segling, men denna morgon fick vi skynda oss iväg. Vi hade avtalat med en ”shuttle bus” att ta oss upp från Lysebotn till ”base camp” för Kjerag. Hej då Flörli!
Ingen idé att…
…hissa några segel.
När jag planerade denna segling fick jag rådet att ta en passagerarbåt in i Lyseforden. – Där går ju ändå inte att segla… Inte lätt att alltid veta vilka råd man ska följa eller inte följa, men jag är glad att vi gick på egen köl. Hur kul har de ombord på detta fartyg tro? In i fjorden, vända och ut igen.
Knappt synlig i motljuset: Kjeragbolten, klippblocket som fastnat mellan två klippvägar och målet för dagens vandring. Det pirrade i magen när jag kikade upp. Ska vi verkligen ända dit upp?
Från Lysebotn åkte vi alltså med en ”shuttle bus” med en dansk vid ratten, via en lång enfilig tunnel och serpentinvägar upp till ”base camp”. Vad vet danskar egentligen om serpentinvägar? Oavsett förarens nationalitet känner jag mig inte helt bekväm med att överlåta ratten till någon annan på den här typen av vägar. Men, ska jag vara ärlig hade jag nog inte känt mig så bekväm bakom ratten själv heller.
Dagen innan vi åkte upp avgjordes Lysbotn Opp som är en tävling på rullskidor. Till norrmännens förtret vanns herrarnas tävling i år av en engelsman, visserligen bosatt i Trondheim, men ändå. Alexander Musgrave heter han. Therese Johaug tog dock hem segern i damklassen. 2017 vann minsann Charlotte Kalla överlägset. Jag kanske inte ska oja mig så mycket över våra ”strapatser”. Det är 640 meters höjdskillnad och trots att det är fråga om skidor åker man alltså uppåt och inte neråt som jag missuppfattade det först, bara den tanken fick mig att få ont i magen när jag tittade ut genom bussfönstret på väg upp.
Fårprotest? Tycker de att människan inkränkat på deras mark?
Äventyret börjar. 4,9 km låter ju inte så farligt, men vi skulle uppåt också, från 640 m ö h till 1020 m ö h och däremellan ha passerat några ”kaffedalar”, så en 100-150 m skulle vi upp för två gånger.
En av dalgångarna.
Hmm, ser lite brant och kalt ut…
Bäst att stärka sig först. Vid detta vattenhål serverades dock bara vatten och inget annat.
Vis av, trodde jag, erfarenheterna från nedstigningen från Flörlitrappornas topp tog jag fram mina nyputsade Timberland vandringskängor. Men istället för ovansidan hade jag nog behövt ägna större uppmärksamhet åt undersidan. Dojorna hade nog funkat bra på dansgolvet, men ökade ju onekligen spänningen när man skulle ta sig upp eller ner för kala klippor. De förpassades senare under dagen till en kommunal soptunna. En av vandringsstavarna som skulle rädda mina knän på nervägen hade jag redan brutit sönder och den återståene staven var faktiskt mest i vägen. Jag får försöka hinna ut och botanisera i utbudet av vandringsutrustning i Stavangers affärer innan jag ger mig vidare.
Vid en del branter har någon vänlig själ satt upp stolpar med kätting emellan, vilket man kan ana nere till vänster i denna bild. Det var väl med omtanke om mig och mina gelikar som väljer att bestiga berg i typ dansskor.
Vad gör du ända här uppe, tänker vi kanske båda två…
Spännande omväxling. Plötsligt hade naturen rullat ut rena trottoaren att flanera på.
Både Robban och jag var övertygade om att vi skulle ut på bolten,
…likt denna dödsföraktande kvinna.
Man skulle alltså ta ett litet lätt skutt ut på stenen och då vare sig halka eller tappa balansen. Gör man det är nästa chans att ta mark c:a 1000 m ner. Kanske tur för den här killen att det svepte in ett moln så att han inte behövde ägna utsikten så mycket uppmärksamhet.
Den här kvinnan ser inte helt bekväm ut med situationen. Innan man tar skuttet ut ska man alltså ta sats från en avsats som sluttar svagt nedåt och som ni ser är den dessutom lite sandig. Hur hon redde ut situationen ville jag inte ens följa.
Jag drog snabbt slutsatsen att jag under inga omständigheter skulle ge mig ut på den där stenen. Det var tillräckligt spännande att titta ner här, dit ner där vi tidigare idag riktade kameraobjektiven uppåt. Snart förstod jag att Robban kommit till samma insikt.
Det är märkligt vad berg kan beröra. De kan vara vackra, de kan vara läskiga, men jag kunde nästan bli illamående när jag satt och tittade på klippan till vänster. Det var något dödligt, hotfullt över den. Ett steg till så skulle man dö…
Vi valde livet och tog steget åt andra hållet. En mäktig upplevelse och trots det hotfulla som vilade över platsen och ångesten som låg på lut över att någon häruppe skulle kliva fel, så var det en underbar naturupplevelse. Rosie valde bort denna tur och var det någon hon borde välja bort var det väl just denna. När vi summerade i efterhand var vi helt överens om att denna var den mest krävande.
När vi åkte ner till båten hade dansken ersatts av en irländare. Det visade sig att han förutom att köra ”shuttle bus”, utbildade i base jumping, d v s att man hoppar ut från en klippa, faller i princip fritt och vid lämplig tidpunkt utlöser en fallskärm. Jag vet inte om det alltid är fallet (hmm…), men en gång (i Chamonix) bevittnade jag hur en kille började med att kasta sig utför ett stup iklädd en slags fågeldräkt. Vår chaufför tipsade oss i alla fall om att det alldels strax var några på väg ut från och ner längs berget. Vi såg små prickar uppe på toppen, men inte själva hoppen. Däremot kunde vi konstatera att de lyckades veckla ut sina fallskärmar, då blev de också lättare att identifiera. Sedan dök det upp några para gliders också (heter det förresten para gliders?) och antingen höll det på att gå riktigt galet eller så ingick saltomortalerna i showen för oss.
Godnatt Lysefjorden!
Nöden har ingen lag eller hur är det? På Aquileja finns ett separat startbatteri och en batteribank för övrig förbrukning. Vi hade legat utan landström nu ett par dagar och dessutom glömt instrumenten på och haft igång en extra kylbox så att förbrukningsbatterierna började tömmas var inte så konstigt. Det fanns ingen särskild gästhamn i Lysebotn, utan vi låg vid en kaj utan landström och liksom i Flörli var det gratis parkering, så inte mycket att säga om det. Så vad gör man då? Drar igång motorn för att ladda förstås, men det sa bara klick när vi skulle starta motorn. Rosättra båtvarv har gjort om och kompletterat elinstallationen med ett relä så att man i nödfall ska kunna nyttja förbrukningsbatterierna om startbatteriet skulle ha laddat ur (detta då startbatteriet bara laddas vid motorgång). Det är så  fiffigt gjort att denna funktion bara kan aktiveras när nyckeln till reläet sitter i, så i normalfallet är nyckeln urtagen, vilket den var även nu. Men, när jag nu för första gången, tror jag, hade behov av denna funktion fungerade den inte. Någonstans måste varvet ha tänkt fel, för med tanke på hur mycket motorn varit igång de senaste dagarna borde det vara näst intill omöjligt för startbatteriet att ladda ur och spänningen låg på misstänkt identisk nivå med förbrukningsbatterierna. Nåväl, vi övervägde och testade olika sätt att få ström och delvis på tips från vår danske ”shuttle bus”-chaufför klättrade vi in i ett pumphus där vi hittade och ”lånade” ström. Lånade ja, egentligen är vi väl att betrakta som eltjuvar nu. Förfärande tanke.
Startbatteriet tyckte i alla fall att gratis ström smakade gott och vi kom iväg utan problem.
Vi var snart tillbaka vid Flörli och vi noterade att en av snabbåtarna låg alldeles stilla på fjorden. Hade även den elproblem kanske 😉 När vi kom närmre såg vi hur de viftade och ville att vi dämpade farten och de ropade lite irriterat för att höra om vi inte hade VHF-radio ombord. Jag insåg då lite skamset att radion nog hade stått på lite väl låg volym. Vi förstod i alla fall att det var folk i sjön. – Dere må lytte på VHF:en, och jag kunde inte annat än bekräfta med att det var uppfattat. Först trodde jag att det var dykare i vattnet (letade efter dykarflaggan, men hittade ingen) eller att det hänt någon olycka, men det visade sig att det vi såg i vattnet var momentet simning i tävlingen Rockman Swimrun. Det är ingen hejd på norrmännen. Först rullskidor uppför berget och så nu detta. Så här beskrivs tävlingen på arrangörens hemsida: ”This is the challenge against what locals say is impossible, the battle against one of the most dramatic natures the world has to offer. This is the adventure that will force you to cross crystal clear ice cold fjords, climb longer stairs than you ever thought existed and master rocky mountain plateaus. Your weapons of choice are your team mate, wetsuit, running shoes and your body and mind. The Rockman racers will follow the path of the Rockman legend that, according to the local myth, brought the Kjerag bolt from the foot of Preikestolen to the Kjerag crack. The course changes as the parts of the myth reveals.”
Även på Aquileja är vi faktiskt beroende av en team mate 🙂
Vi seglade faktiskt, kryssade t o m, ut ur Lysefjorden. På ett av slagen hade vi Preikestolen ovanför oss (den lilla kvadraten som sticker ut från berget). Preikestolen var det sista delmålet för vår segling, men vi hade blivit rekommenderade att gå ut ur Lysefjorden till Jörpeland och sedan åka buss upp till ”Base camp” där vandringen tog vid.
Det blev rätt många timmar på sjön och bakom oss höll solen på att gå ner när vi närmade oss Jörpeland. Ska man inte gå upp på Preikestolen verkar Jörpeland inte ha mycket att locka med.
När jag planerade seglingen hade jag kontakter på ett forum om bl a Lysefjorden och någon tyckte t o m att man borde hoppa Preikestolen. Överbefolkat och turistfälla var dennes omdöme. Och visst var det tillrättalagt för turister. Stigen upp var bättrad med stenblock och stentrappor, spänger och på sina ställen, även ledstänger.
Och visst var det överbefolkat. Ca 300 000 människor från världens alla hörn besöker årligen Preikestolen. Jag tappade räkningen på antalet kända och okända språk jag hörde omkring mig.
Alla ska med…
Det blir ju ändå lite mer av en upplevelse att inte följa samma stig som alla andra följer.
Plötsligt var det inte så mycket folk och…
…minst lika vackert.
Egentligen är det ju väldigt naturligt med denna vallfart till Preikestolen eller Prediksstolen på svenska. Ingen helig plats i sig, men det är väl ett under hur naturen fått till det på sina ställen?
Måste de stå så nära kanten?
Rosie fick jag ta i hampan för att våga sig ut på stolen. Hoppas du ändå uppskattade att du kom ut.
Turistfälla eller inte. För mig var det som ett lyckopliller att komma hit.
Längst där inne i Lysebotn var vi igår.
Sitta nära kanten är en sak, stå nära, något helt annat. Observera skorna. Seglarskorna ner från Flörli var ingen höjdare. Vandrarkängor med danssula på Kjerag var en katastrof. Men, dojorna jag använt i trädgården eller vid vårrustningen funkade rätt bra.
Genom ålning medelst hasning vågade jag mig fram till kanten.
Neråt igen och borta i diset skymtar Stavanger, dit vi seglade tillbaka under kvällen. Och inga onda knän 🙂

När jag presenterade den här etappen förtydligade jag för säkerhets skull med att jag trodde att det i första hand var för de många naturupplevelsernas skull man skulle anmäla sitt intresse, inte för seglingen i sig. Trots eller möjligen tack vare detta, blev denna etapp snabbt fulltecknad. Nu gick det ju att segla, t o m kryssa, i en fjord. Men visst, det var inte det primära denna gång… Ändå fick jag höra att ”seglingen” överträffade alla förväntningar och det var ju roligt. På ett sätt var Rosie modigast som jag tror var den av oss som klev längst ut ur sin komfortzon. Hoppas du tyckte att du blev lagom peppad. Tack allihopa för en jättetrevlig ”segling”. Jag njöt av sällskapet, den goda maten, drinkarna, skratten, de spännande samtalen och spelen och allt det som ni bidrog med. Välkomna ombord igen! Att sedan naturen samt vädret (mestadels) var med oss gjorde ju inte saken sämre. Veckan gick väldigt fort och det stora antalet bilder är väl ett tecken på mängden av intryck som turen gav.