Göteborg-Höganäs

Rutt: Göteborg (Långedrag)-Styrsö (SXK-boj)-Varberg-Falkenberg-Halmstad (Grötvik)-Hallands Väderö-Torekov-Höganäs
Datum: 15-22 juli

Efter att ha legat en natt vid Nya varvet i Göteborg tuffade jag ut till Långedrag. Nya varvet förresten visade sig vara ett jättecharmigt område, värt en omväg.

Mitt första minne av Långedrag annars var från fantasivärlden. När jag var mellan tre och sex år bodde jag och min mamma i Göteborg och jag lyckades lura i ungarna på gården att vi hade en segelbåt i Långedrag. Och den var vi minsann ute och seglade med på helgerna. Mamma kan väl närmast betecknas som livrädd för alla slags småbåtar, så hur jag kom på den idén kan man ju undra och Långedrag – vet inte om jag hade varit där, men tydligen hade jag snappat upp att Långedrag hade med segling att göra. Mina skrytvalser sipprade så småningom fram via någon av grannbarnens mammor och så fick jag fick bannor för att jag for med osanning. Så småningom skickades jag dock på seglarläger, så inget ont som inte hade något gott med sig.

Nu var jag i Långedrag på riktigt,  med egen båt och under eftermiddagen droppade besättningen in: Anna-Karin, Robert och Sofie.


 Klockan hann bli rätt mycket innan bunkringen var klar, men kvällen var ljum så vi gick för motor ut till samma flad på Styrsös västsida som jag legat i förra året. Trots den sena timmen hittade vi en ledig Kryssarklubbsboj. Snabblagad middag: räkor och havskräftor.

Enligt prognosen skulle det blåsa upp under natten. Om så blev fallet var det nog bara Anna-Karin som märkte av det i form av begynnande sjösjuka. Inga maneter i sikte och härligt att kunna dyka i från båten innan frukost.
Till raden av namnkunniga fyra hör väl denna: Nidingen, lite nordväst om kärnkraftverket Ringhals i norra Halland.
Här har vi en bra bog och bra fart med hjälp av spinnakern. Vi loggar 8,37 knop och noterade upp till 9,6 och tillryggalade runt 40 sjömil, den längsta dagsdistansen under denna etapp.
Ser ut som om jag får fokusera på att hålla kursen och käften. Stundtals mycket sjö och man vill inte att båten ska börja pendla.
Första stoppet i Halland var Varberg och ännu så länge var vi ovetande om att vi hade en fotograf på kajen. Rätt vad det var poppade Lasse Idmark upp och hejade och senare skickade han denna bild.
Skyltningen i hamnen kunde uppenbarligen missuppfattas, så de markeringar vi tyckte att vi höll oss innanför skulle läsas på annat sätt och vi blev bortkörda. Efter lite tjoande på andra båtar makade de lite på sig så att vi till slut kunde fickparkera här.
Turturduvorna 🙂 Anna-Karin nöjd med att vara i hamn. Ingen kul dag för henne.
Varberg bjöd på en del riktigt trevliga miljöer.
Inloppet till Varberg domineras dock av den magnifika fästningen.
Kan idag uppfattas som ett privilegium att få ha bott här.
Man kanske skulle flyttat hit. Enligt trädgårdsmästaren gick det bra att hyra in sig.
Fin utsikt. Men, det är väl liksom själva poängen med en fästning, fri sikt så att man upptäcker när den lede fi är på väg.
Besättningen var enig. Vi fördröjde avseglingen och bokade in oss på en guidad rundtur.
Den pampiga fästningen väckte viss förundran i mitt sinne. Varför valde man att bygga en fästning i just Varberg på en annars lång och öppen kuststräcka? Det höga berget kanske, Varberget… Initiativet till den första borgen togs tydligen av en dansk greve som misstänktes för mord och som lät bygga borgen mot slutet av 1200-talet för att skydda sig själv. Det ger ju en viss förklaring. Han såg dessutom till att delar av Halland i praktiken blev en utbrytarstat, förvisso under norskt beskydd och att man också fick ett slott i Varberg. Under 1500- och 1600-talet byggdes fästningen till. Trettio år tog det. Snabbjobbat jämfört med Carlstens fästning i Marstrand som tog över 200 år att färdigställla. Efter det att Varbergs fästning väl hade färdigställts har den aldrig varit inblandad i någon drabbning. Så kan det gå när haspen är på..
Stränder och klippbad och bortom bilden ligger även Kustsanatoriet Apelviken som ursprungligen var avsett för att vårda tuberkulösa barn. Havsluften skulle göra susen. Läser att det var i drift ända fram til 1985. Numera ett spa och konferenshotell.
Societeten drogs till kurorterna och de hälsosamma baden och skulle naturligtvis erbjudas sitt societetshus.
Må dä…


Det är inte långt från Varberg till Falkenberg, men vinden hämtade andan och det hann bli sen kväll innan vi med fullt ställ och i sakta mak gled in i hamnen.

Aquileja mötte sin motoriserade, färöiska storasyster.
Om man ska döma en stad efter de första intrycken man får av dess hamn, så kändes Falkenberg som en stad på deken.
En skrotad flytbrygga och…
…en näst intill igenvuxen promenadväg till gästbryggan.
Bättre upp inne i Gamla stan.
Möjligen förhastade slutsatser. Fint som snus med stockrosor rakt upp ur gatstenen.
En vacker gammal bro som stod klar 1761. Vid ena brofästet låg tidigare borgen Falkenberg.
Shoppingen inskränktes i princip till denna godisbutik. En sektion nästan full av olika Tonicsorter. Fast nu blev vi ju tvungna att uppsöka Bolaget också för lite gin.
Det var nästan så att trafiken i Falkenberg denna dag dominerades av raggarbilar. Fina, men jag fastnade istället för denna Folkabuss. Men, vad små de var! Jag minns folkabussen som en stor bil.
Tog en stund innan jag registrerade att det inte stod Atomkraft….
En överloppsgärning att planka in. Tågen har slutat gå. En nedläggning dock med framförallt positiva förtecken. I samband med upprustningen av Västkustbanan har järnvägen här, liksom i t ex Landskrona, fått flytta till stadens utkanter.
Nu har den självslående focken fått göra sitt på ett tag. Den var perfekt i trånga norska och bohusländska farleder, men ska man kryssa ute på havet i svaga vindar krävs lite mer kraft och Genua III:an letades fram ur gömmorna.
Mot slutet av dagen räckte inte heller Genua III:an till. Järngenuan fick träda in.
Frösakull, min barndoms sommarparadis. Det var frestande att ankra upp här, men läget är oskyddat och prognosen spådde mer vind under natten. Vi styrde vidare mot en riktig hamn istället.
Alla bastubadare har nog lögat sig med hjälp av ett bastuagregat från Tylö. Här är den ”riktiga” Tylön.
Det var lite olika bud om vi skulle komma in i Grötviks hamn. Hamnens egen webbplats garanterade 2 m, någon vi pratade med avrådde från att gå in i Grötvik, men vår hamnbok hävdade 2,3 m, så vi gjorde ett försök och väl inne i hamnbassängen blev vi påhejade och uppmanade att gå allra längst in till denna fina plats.
Jag har säkert tillbringat ett femtontal somrar i Frösakull, men aldrig hört talas om denna rhododendronpark i grannbyn Tylösand. Även min kusin och hennes man som tagit över huset i Frösakull svävade på målet när vi förde denna park på tal. Märkligt. Undrar om jag sett så stora rhododendron någon gång. Snarare träd än buskar. Skulle vara på Läsö då.
Från Grötvik kan man följa Prins Bertils promenadstig till Tylösand och sedan följer man stranden till Frösakull. Men, det var en rejäl promenad. Stegräknaren loggade 12 km. Skönt med skjuts tillbaka till Grötvik. Tack Markus! Här befinner vi oss någonstans mellan Tjuvahålan och Tylöhus.
Min mormor och morfar köpte det här huset samma år som jag föddes och min barndoms somrar är liktydigt med Frösakull. Det är väldigt roligt att kunna komma och hälsa på Helena (min kusin) och hennes familj som numera tagit över huset. Jag är inte där jätteofta och äldre minnesbilder är ofta starkare än intrycken av de ombyggnader som gjorts på senare år. Blir lite kortslutning i huvudet ibland. Rummen, klätterstenen, grannhusen, berget är så mycket mindre också än vad jag minns det.
Den här gången kom jag ju varken själv eller med delar av familjen utan med okända besättningsmedlemmar. Alla kände sig väldigt välkomnade.
Stranden visade sig plötsligen från sin bästa sida. Underbara bad, manetfritt och en stunds pressande i solen innan värdfolket bjöd in till sen lunch. Jag tror mina gastar höll med om att få stränder i Sverige, om ens någon, bräcker denna.
Tack Helena och Fredrik för er gästfrihet. Den uppskattades av oss alla.
Hamnens namn förpliktigar. Men, ingen större uppoffring 🙂
Idag var besättningen utökad med Fredrik och Hampus. Målet för dagen var Hallands Väderö och väder var det, både vind och sjö.
Innan uptäcktsfärden på Hallands Väderö krävdes påfyllning av energidepåerna.


Mitt emot Väderön ligger Torekov med sitt kännemärke, kyrkan.

Ser ju lite udda ut med alla fendrar utan någon annan båt i närheten. Det fanns inte många landförtöjningsplatser indikerade i vår hamnbok och den som såg bra ut var upptagen när vi kom. Där låg en skabbig stålbåt förtöjd i bara förtamparna. Inget akterankare. Ingen skeppare ombord. Fanns det ens någon fungerande motor ombord? Varningsklockorna ringde och jag försökte hitta någon annan klippa att angöra, men gav till slut upp och såg ingen annan råd än att lägga mig innanför den herrelösa stålbåten. Rastafari-skepparen dök upp efter en stund och blev uppenbarligen på ytterst dåligt humör när han upptäcke vår närvaro. Sällan har jag blivit så otrevligt bemött av en grannbåt. Det är så ovanligt att man nästan blir lite skakig. Efter lite meckande med seglen samtidigt som han hade en cigg (joint?) i mungiporna gav han sig dock av. Utan motor. Med min assistans.
Naturen på Hallands Väderö visade sig vara väldigt omväxlande och vacker, betesmarker, klippor, skogar, sandstränder. Men, namnet?! Varför heter den Hallands Väderö? Den ligger ju i Skåne!
Innan vi kom fram till bryggan för passbåten till Torekov kändes det nästan som om vi hade ön för oss själva. Vi språkade med förvaltaren på ön som kom åkandes med sin fyrhjuling och han bekräftade att det var ovanligt lugnt här i år. Vad tycker ni om turbåten? Charmig, eller hur?
Sandhamn à la Skåne.

Hallands Väderö fyr. Notera mistlurarna. Används de tro? Får fundera. När hörde jag senast en mistlur från en fyr vid nedsatt sikt?

Vart tog stigen vägen? Hampus 16 år: – Inte visste jag att ni var ute på sådana här äventyr.
Ibland blir kontraster väldigt skarpa. I Torekov blev vi guidade till en plats där vi enligt skyltarna egentligen inte fick ligga och när vi lagt till blev vi väldigt varmt välkomnade av hamnvärden. Det stod onekligen i bjärt kontrast till rastafari-skepparen på Hallands Väderö. Inte nog med det, man fixade också så att jag fick nya patroner till flytvästen. Någon var tydligen på väg till Hjertmans i Råå. Nya patroner? Inne i hamnen klev en i besättningen ner på badplattformen och valde att hålla sig i den uppfällda badstegen. Plums. Vad värre var än att flytvästen blåstes upp var att även hennes mobil dog.

Redan i Grötvik upptäckte jag att storsegelfallet inte löpte som vanligt, Det var trögt och löpte lite hackigt. Inget gott tecken. Jag kom att tänka på när jag med min Linjett 30 ”seglade” över Ålands hav på åttiotalet, med ett storsegel på halv stång. Det visade sig att vajern hade kilat in sig mellan en trasig trissa och inloppet i masttoppen. Var det samma sak nu? Men riggmakaren i Göteborg hade ju sagt att trissan var OK. Hmm…

Hade jag inte skymtat litet trådtrassel i kikaren? Var det möjligen splitsen mellan vajer och rep som började ge med sig? Skulle jag våga ge mig upp i masten med ett fall som kanske var på väg att ge upp eller om det nu var trissan som var sliten, riskera att fastna halvvägs?

På väg från Hallands Väderö till Torekov behövde vi jippa och den kraftiga vinden gjorde att det inte var att tänka på att göra en slängjipp. På babords sida började jag skota in storseglet mot centrum, men det skrek och gnällde och det var alldeles uppenbart att något skulle gå sönder om jag fortsatte. Storseglet kan jag skota både på babords och styrbords sida, s k tysk skotning (varför heter det för övrigt så?), så ett nytt försök på styrbord och då gick det bra och vi fick till en lugn jipp. Var det något block som hade pajat? Inte första gången i så fall… Väl i hamn visade det sig att en ögla av den tamp med vars hjälp man hissar upp spinnakerbommen på masten hade kilat in sig i ett av blocken till storskotet. Det var alltså TRE tampar i ett block avsett för EN tamp. Första gången på femton år detta hänt. Satt som berg, men efter någon timma var det fixat.

I alla fall ett problem mindre. Vi hade skeppsråd och alla var eniga om en vilodag. Att ge sig ut i hårt väder med kända riggproblem kändes inte lockande.

Efter att ha sovit på saken började jag leta riggmakare i Skåne. Även riggmakare vill ju ha semester och segla. Inga vidare odds alltså. Hittade dock en riggmakare i Viken som kunde hjälpa till. Kom så på att kameran kanske hade bättre upplösning än kikaren och plåtade och zoomade in. Jodå, visst var det trådtrassel uppe i masttoppen? Kom att tänka på att det satt en oanvänd dragtråd som kom ut från en ingång i masten. Jajamensan, den var av. Det måste altså vara resterna av den som syntes i masttoppen och som trasslat in sig i trissan till storsegelfallet. För säkerhets skull skickade jag en bild på splitsen till riggkillen som hjälpt mig i Göteborg.

I väntan på svar gick vi på upptäcktsfärd i Torekov. Har inte varit här på ”hundra” år då jag hälsade på en klasskompis i hans familjs sommarhus. Och nä, jag kan inte påstå att jag kände igen mig, så min enda bild av Torekov var att det här hör till morgonritualen att, iklädd sliten morgonrock, marschera ner till badbryggan och morgondoppa sig.

Gammal lotsutkik? Inga behövande båtar i sikte. Bara en halländsk väderö.
Finns sämre ställen att bli inblåst på.
En glass lättar upp och får tankarna att skingras.
Undrar över hur många kameror denna vy fastnat i.
Vimpeln står i stram honnör.
Hampus på Riggarna i Göteborg: – Min bedömning är att splitsen ser OK ut. Jag har varit uppe i masten oräkneliga gånger, men aldrig förut när det blåst 12 m/s. Litade inte heller 100 % på splitsen och jag har väl aldrig varit så säkrad förut med extra fall och linor.
Ett stort ansvar faller på dem som ska hissa upp mig och sedan hala ner mig. Fritt fall må vara kul på Gröna Lund, men inte här.
Som någon på kajen tydligen kommenterade: – Det spelar ingen roll hur mycket det blåser, det gungar alltid däruppe. Men, det var faktiskt bättre än väntat. Och framför allt, jag kunde peta loss en massa tråd och problemet var löst. Jag kan inte undvika att bli påverkad och känna en oro över den här typen av fel, så det var en stor lättnad och glädje över att ha åtgärdat problemet.
Nu måste här firas och vad passar bättre än en G&T och en blindtest av Tonic från godisbutiken i Falkenberg. Vi provade två sorter: Three Cents Dry Tonic och Ekobryggeriet Nordic Tonic Bar Edition Extra Bitter. Den första var mjäkig, så den senare vann, men den kändes ändå lite avslagen. Ska inte en Tonic vara mer sprudlande? Ska inget kunna hota Schweppes? Jakten går vidare.
Anna-Karin gör sig redo för att offra sin frukost. Hennes läkarkompis ville inte skriva ut Scopoderm och har man inte erfarenhet av detta sjösjukepreparat kan ju listan med med möjliga biverkningar verka skrämmande: synförändringar, yrsel, hudirritaton, svårigheter att kissa, försämrat minne, desorientering, förvirring, hallucintioner. Räcker det? Men, för mig har Scopoderm-plåstren  fungerat bra. Lite dåsighet och muntorrhet kan jag känna, men det har varit ett lågt pris jämfört med sjösjuka. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om hon fått recept på preparatet eller inte, för de verkar vara slut överallt. I Aquilejas skeppsapotek fanns dock Scopoderm-plåster, men gamla. De gick ut 2015. Efter den första sjösjukan valde dock Anna-Karin att prova ett plåster (ska vara i tre dygn) och först verkade det hjälpa. Men, efter en första tredagarsperiod satte hon på ett nytt och då hjälpte det inte. Någon som har lite djupare kunskap om Scopoderm?
Riggmakaren i Viken kommenterade att vi skulle få en tuff segling. – Se upp vid Kullen och håll ut från udden. Det är som Sveriges Kap Horn. Flera personer vi pratade med fällde liknande kommentarer. Förmodligen höll vi ändå inte ut tillräckligt. Man kan nästan se på bilden hur sjön kommer från olika håll och hur vågorna kolliderar med varandra
Våghöjder kan vara svåra att fånga, men jag tror ändå man kan ana vågalen vi är på väg ner i.
Ingen av tjejerna var riktigt på hugget, även om Sofie här ser pigg och glad ut. Jag och Robban turades om att styra. Jag vet, känner man begynnande sjösjuka är det bra att styra, men… Blir kvinnor generellt sett lättare sjösjuka än män?
Robban i sitt esse.
Kullaberg med Kullens fyr.
Väl förbi Kullen och Mölle lugnade sjön sig, men än en gång fick jag ge upp tanken på att angöra Mölle. Ringde t o m hamnkapten för att få hans bedömning, men hans tvekan var talande nog.
Så Höganäs fick bli vår slutdestinaton för denna etapp och efter lite slappande i solen fick vi besök av en kompis till Anna-Karin och kompisens man. De var på väg mot Göteborg med en nyinförskaffad Contrast 362. Tvåan på slutet indikerar tydligen att den begåvats med badplattform.

Det är alltid lika spännnde att pussla ihop besättningsmedlemmar som inte känner varandra. Seglingarna har ju lärt mig lite mer om gruppdynamik. The hard way, om man säger så. Men, det här var jättetrevligt och det var roligt att höra att ni var så nöjda. Och Anna-Karin, du borde få tapperhetsmedalj för ditt goda humör trots all sjösjuka.

Nu är det vilo- och pysseldag. Precis som någon gång förut har det i väntan på ny besättning varit skitväder och när jag skriver detta har det regnat stora delar av dagen och det piper i rejält, runt 13 m/s. Kan bara påminna mig regn i samband med segling vid ett tillfälle hittills och då var det regn som hette duga. Ridån gick ner. Hur länge ska denna positiva tajming bestå? Okänd fortsättning följer.

 

 

Bovallstrand-Göteborg

Rutt: Bovallstrand-Ulön/Dannemark (SXK-boj)-Hunnebostrand-Malmöns fiskehamn-Gåsö-Mollön (svajankring)-Marstrand-Rörö-Göteborg (Nya varvet)
Datum: 4 juli-12 juli

När jag skriver detta smattrar regnet mot rufftaket. Jag blir påmind om och tacksam över vad lite det ändå regnat på oss i sommar. Om förra seglingsperoden var vädermässigt omväxlande, kan man väl sammanfatta denna period som rätt stabil, svalt och blåsigt, men en hel del sol.

Bovallstrand.

Det började med en jättetrevlig middag hemma hos kusin Johan med familj. Det är som det är med trevliga middagar, de leder sällan till att man vaknar tidigt dan därpå och med ett leende på läpparna kastar sig ur bingen. När väl bunkringen var avklarad hade det hunnit bli eftermiddag, så det fick bli en kortare introduktionssegling. Lena, som mönstrade på i Bovallstrand, hade ju knappt seglat förut, så det kändes som en bra plan. Denna introduktion ledde till två insikter. Lena bryr sig inte om sin lillasysters råd (handlade om att inte gå ner i ruffen vid sjögång – tror ni förstår) och att hon må vara en av de vetgirigaste och mest nyfikna gastar jag någonsin fått ombord. Var det inte självklart från början, så var det snabbt inlärt.

Vi skulle ju egentligen söderut, men denna första dag tog vi en kryssarklubbsboj norrut i fladen mellan Ulön och Dannemark. Skön kväll med bad, men vad nu? Prognosen varnade för stormbyar. Vad göra? Hur bra ligger man i en flad med låga hällar som skydd för stormbyarna? Och hur mycket pallar en boj med? Obehagliga minnen från en boj i Bora-vindarnas Kroatien, bidrog till att jag morgonen därpå valde att göra en snabb förflyttning 5 M söderut till Hunnebostrand.

Behövs ingen bänk här inte. Vinden utgör ett bra ryggstöd.

Tilläggningen i Hunnebostrand tog nog längre tid än färden dit. Vi var ju inte ensamma om att ha sett väderrapporten, så det fanns inte många platser att välja emellan.

Man kan ju tycka att det inte är alldeles ovanligt längre med en fyrtio fots segelbåt. Ändå ligger många bojar placerade med ett mycket kortare avstånd till bryggan.  Från början tog vi upp plats på bredden för två-tre båtar. Ingen vacker syn med vår sneda tilläggning och ett rejält vindfång som gjorde att vi säkrade oss i två bojar. Efter en stund gav sig vår ursprunglige båtgranne iväg och två bojar bort hägrade en boj med vettigt avstånd till bryggan. Efter en kämpainsats av våra nya båtgrannar, kunde vi så äntligen komma till ro efter att ha förhalat båten. Handlade säkert bara om en fyra-fem meter i sidled, men att flytta drygt åtta ton med kraftig vind i sidan kräver sin man och kvinna.

Senare på dan bjöd vi in våra nya grannar, Pia och Peter, på en ”ankarwhiskey” (Peter och Lena föredrog dock vin). Våra gäster överraskade oss då med att berätta om sin plan att segla jorden runt. Deras motorbåt var till salu och de letade efter en för ändamålet lämplig katamaran (!). Eftersom de inte kunde segla skulle de ha provat på det i Kroatien i våras, men Coronan, den Coronan… Personligen hade jag ju aldrig valt att segla jorden runt med en katamaran, men Peter och Pia, vi beundrar ert mod och önskar er varmt lycka till! Det ska bli spännande att följa ert äventyr.

När man ligger inblåst kan man nörda ner sig i t ex maneter. Under min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad hette det alltid att öronmaneter var synonymt med blåmaneter och inte brändes. Den här rackaren är ju dock blå, ser inte ut som en öronmanet och ser defintivt ut som om den skulle vilja brännas.  För några år sedan pratades det också om en invasiv art av maneter. Är detta en sådan? Någon som kan reda ut begreppen?
Med en gourmet som gast är det hummerkrog som gäller när man är iinblåst i Hunnebostrand.
Hunnebostrand.
Ännu ingen mojnande vind. Det tjuter om riggarna i hamnen och flaggor och vimplar talar sitt tydliga språk. Till och med flaggstången har svårt att hålla sig upprätt.
Vy från utsiktsberget i Hunnebostrand. Även de skummande bränningarna ger besked.
Men så, under eftermiddagen dag 2 mojnade det något och vi släppte förtöjningarna och gav oss söderut. Tredje gången gillt blev det Sotekanalen. De två föregående turerna i år gick vi ute till havs.
Kommer man bort en bit från Smögen ser miljöerna mer genuina ut. Här passerar vi Fisketången på väg mot Bohus Malmön.
Lena hade en bekant på Malmön, Conny, med egen sjöbod och tyckte det vore en bra idé att höra om vi inte kunde fålägga oss där. Conny kommer farande och möter upp vid sjöboden. Jag kastar ankare och Lena hoppar iland och tillsammans försöker Conny och Lena hålla båten. Vinden är rätt frisk och det är naturligtvis tungt att hålla båten och så tycks något gå fel i samarbetet på bryggan och man släpper förtöjningstamparna. Plötsligt är jag själv ombord. Myteri? Jag har en bild av gästhamnen på Malmön från ett besök sent i augusti knappt två år tidigare. Vädret är uselt, byn öde, affärer och restauranger är stängda och bara en massa jättelika motorbåtar vid kajerna. Jag tycker egentligen Bohus Malmön verkar rätt trist. Nu när vi inte kunde ligga vid sjöboden skulle vi alltså tillbaka till min bild av den tråkiga gästhamnen. Men, så finns även denna hamn precis om hörnet. Jättemysig och inte alls så trång som den såg ut i hamnbeskrivningen. Conny och Lena möter upp på bryggan och ordningen är återställd.
Kvällspromenad på Malmön.
Och varför detta Bohus Malmön? I sjökortet står det bara Malmön…
Vad kan detta vara? Inte bara jag som är undrande, även polisen utreder, lät en lapp berätta.
På Malmön våldgästade vi Marianne Langåssve i hennes sommarstuga.
Marianne blev vår ciceron runt ön, på en promenad som hette duga. Mariannes pappa och farmor och farfar har sina rötter på ön.
Nere på södra ön, Draget, fanns ytterligare en liten by.
Ser ni vargarna? Vargar kallades misslyckade stenhuggeriarbeten. Det kunde röra sig om minimala defekter som gjorde att ett abete inte godkändes och en stenhuggare kunde förlora en hel månads förtjänst.
Bor man med Västerhavet som granne och dessutom västerut gäller det att skapa lä. Jag trodde föst det var en pool, men det är istället ett kreativt sätt att skydda sig mot vinden.
Ön är ju väldigt sargad av all stenbrytning, men ändå vacker. Dessutom är det ju lite spännande med stenbrytningshistorian.
När vi senare blir guidade på Carlstens fästning i Marstrand fick vi lära oss att man började bryta sten på Malmön när det inte fanns fler fästningar att montera ned i övriga Sverige för att slutföra bygget av Carlstens fästning. Man började väl tappa tålamodet. Bygget av Carlstens fätning tog över 200 år, så då fick svenskarna läras upp av yrkeskunniga invandrare här på Malmön.
Arvidsjaur och Arjeplog har sina biltestanläggningar. I norr är det kyla, snö och is som är tillgångarna. Här utgörs tillgångarna av fuktig och salt luft för test av bland annat billacker.
Malmöns Dalhalla heter Stallebrottet. Corona har stängt ned verksamheten i år.
Den här gamla båten torde fylla 116 år i år. Trots åldern eller kanske snarare p g a sin ålderdom ser hon ut som en charmig dam i sina bästa år. Båten, M/S Svea af Bohuslän, gör turer till bl a Smögen.
Där bor en kusin, där bode min farmor och farfar, där bodde… Säg det hus där Marianne inte har eller hade haft någon släkting.

En sån, en sån och en sån. Hur mycket har jag kvar? Tänk att hitta en sån kiosk som är i liv. Det fick bli tre glassar.
Ja, vad ska man säga? Jag fick helt omvärdera min uppfattning om Malmön. Lagom genuint, levande, vacker natur, spännande historia, fina bad och solklippor. Tänk vad olika intryck man kan få av samma plats, bara omsändigheterna skiljer sig åt.
Säkert någon släkting till Mrianne som bodde här…
Istället för att riva den gamla kyrkan när man byggde en ny i Lysekil, monterade man ner den och byggde upp den på nytt på Malmön.
Byn vid Malmöns hamn.
Enda hamnen vi låg två nätter i under denna segling var Malmöns. Dags för nya upptäckter. Nu på väg mot Gåsö.
Det var inte för att hamnen var så skyddad och bra som gjorde att vi valde att gå till Gåsö. Tvärtom, det var skvalpigt och blåsigt och först på tredje fösöket hade vi lyckats med att angöra en brygga. På Västkusten har man ofta bojar med grövre öglor jämfört med vad vi är vana vid på Ostkusten, så min bojfångare diskvalificerades för uppgiften. Istället gällde det att komma nära bojen,  stanna upp båten i vinden, trä igenom en tamp i bojens ögla och sedan orka hålla emot tills man lagt fast. Helst ska detta ha gått på max två sekunder så att det därefter går att gå in till bryggan utan att vinden förflyttat båten någon helt annanstans. Lagom tills vi slutligen lyckats med denna övning slog det mig att jag ju faktiskt hade köpt en bojkrok som passade de västkustska, grövre bojöglorna. Hur snurrig får man bli? Kanske hade jag bara drabbats av lite otur när jag tänkte (förlåt Fritte för varumärkesintrång).

Nåväl, anledningen till att vi ändå la oss här, var att jag i mina tidiga tonår var på seglarläger på Gåsö och tyckte det kunde vara kul att se om jag kände igen mig. Jag minns att jag åkte tåg till Lysekil, tog passagerarbåt därifrån, att ledarna väckte oss genom att lägga på Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på vinylspelaren och att vi badade och hoppade från höga klippor. Förmodligen lärde vi oss att segla också och jag hade en vag bild av hur huset såg ut där vi var inkvarterade. Jag har nog tydligare minnen från när jag började på samma seglarskola som först var förlagd till Tjörn.

Vi knallar iland och det står några personer i passande ålder och pratar utanför ett hus. Var det möjligen så att man kände till var på ön det kunde ha bedrivits seglarskola runt 1969-70? – Javisst, det var på panget, sa den ene. Kom med här så ska jag visa er. Jag gick också där, sa den andre. Vad trivsamt liten världen blir ibland. Och jovisst, nog var det här.
Att kliva iland på vissa öar är som att kliva in i en sagovärld.
Någon berättade för oss att man inte gillade turistande besökare på Gåsö, att man ville ha sin ö ifred. Av detta märkte vi inget.
Gåsö.
Gåsö.
Det måste nästan ha varit på den här kiosken jag såg löpsedeln: ”SvD-reporter med på olyckståget”. Under en period inträffade ett antal tågolyckor på grund av solkurvor, med stor förödelse som följd. En av de svårare olyckorna var det tåg mellan Stockholm och Göteborg som SvD-reportern var med på, tillika den man min mamma nyligen gift sig med. De var på väg till min morfars brors begravning i Göteborg. Min mamma var höggravid med min halvsyster Maria, men hon var ockå läkare och fick hjälpa till på olycksplasen. Kanske fick hon ta hand om de två värnpliktiga som dog och som hade kommit och satt sig på de platser mamma och Marias pappa hade lämnat då solen störde. Vad slumpen påverkar våra liv, att mamma och Maria lever, men två ungdomar fick sätta livet till. Mamma, du läser förmodligen detta och jag vet att du inte vill bli påmind om denna händelse, så förlåt, om det rör om.
Många sjökaptener var det som låg begravda på kyrkogården. Var Gåsö ett sjöfartscentrum? Jag googlar och läser att det i mitten av artonhundratalet bodde övervägande kvinnor och pensionerade sjökapenter på ön. Jojo…
Våtmarken över till Gåsö huvud.
Alla verkar känna alla på Gåsö.
En hyfsat stor kyrka för en liten befolkning. Bohuslän var religiöst. Hamnkaptenen berättar att hans pappa var biskop, men att han också arbetade som sommarpäst på Gåsö.
På väg mot…
…Gåsö huvud.
Står vi på huvudet nu? Bäst att hålla balansen. Såg brant ut.
Gåsö.
Hur gulligt Gåsö än var, vi vill vidare. Måseskärs fyr – en typisk Heidenstam-fyr.
Life is good. För ankar utanför Mollön. Öppet hav.
En G&T är väl sällan helt fel. men ibland är det bara helt rätt.
Vankas middag.
Tvära kast, Från svajankring i lugn vik till livlig hamn i Marstrand. Plötsligt dämpas discodunket från någon av restaranterna och Elida tar över underhållningen. Ingen i hamnen kan undgå denna dam. Vad vill de, funderar jag. Frälsa båtfolk och turister? Bara dela sin glädje? Locka medlemmar så att de kan hålla skutan igång?
Elida glider vidare och skymningen och lugnet lägger sig över Marstrand.
Vilken läcker segelbåt. One off-bygge tydligen. Min bryggranne hade fått en visning och hela båten andades tydligen minutiös perfektion.
Till Marstrand kom societeten och roade sig säkert här, på Societetshuset. En lantlig version av Berns?
Vad kul det blir med en guide som förmår berätta historia på ett levande sätt. En känd fånge här var Lasse-Maja. Förutom en massa stölder på sin meritlista även Sveriges första drag show-artist om vi ska tro guiden.
Ett experiment gjordes med att isolera fångarna. En lär ha överlevt även om han kom ut som ett vrak efter de fem åren i cellen. Konstverket på väggen lär ha målats med hans eget blod. Resultatet av experimentet var två döda och ett vrak. Lyckat experiment tyckte tydligen de dåvarande makthavarna.
Utsikten från fästningen är magnifik. Här norrut mot Tjörn.
Marstrand från ovan
I den friska vinden väljer många att ta den inre leden mellan Koön och Klåverön.
Innan vi lämnade Marstrand var vi tvungna att ta en fika på Bergs konditori. Västkustens bästa enligt min sageskvinna. Goda bullar hade de. Mycket smör.

I frisk vind och besvärlig vindvinkel och under förutsättning att bryggan ser stabil ut gör jag ibland så att jag kör in i bryggan och låter båten stå så med ilagd växel och låst roder. Sedan kan man i lugn och ro lossa förtöjningana. Finns det folk i närheten händer nästan ofelbart samma sak. Man rusar fram och försöker hindra båten från att gå in i bryggan. Så småningom ramlar det ner en pollett och man förstår att manövern var helt enligt plan. Lite generat konstaterar man, jaha du försöker leka färja… Men vadå? Man får väl försöka lära lite av de stora pojkarna.

På sjökortet såg det väldigt smalt ut genom den inre leden, men efter att ha rådfrågat grannarna rullade vi ut focken och gled iväg genom vad som både såg ut som en grävd och sprängd kanal.

Från flera håll har vi fått höra att Rörö i Göteborgs norra skärgård var en vacker ö, så vem är vi att sätta oss upp mot ett sådant tips. Sagt och gjort, nästa mål fick naturligtvis bli Rörö. Eller hur är det, räknas Rörö till Bohuslän? Nordre älv lär ju vara gränsen melan Bohuslän och Göteborgs norra skärgård. Tittar man på en karta ser det ju nästan ut som om Rörö skulle ligga norr om denna gränslinje…
Rörö hamn. Vi knep den ”sista” platsen. men en stund senare fick vi bekräftat att det alltid finns plats för ytterligare en båt.
Där bortifrån kom vi, ur ett suggestivt dis.
Framförallt den västra sidan av Rörö, ut mot havet, bjuder på en unik naturupplevelse. Inte likt något annat jag sett på Västkusten. Drivvedsbaren var dessvärre stängd.
Vad kan det vara som syns därute tro? En koll på sjökortet ger svaret. Stora Pölsans fyr. Inte någon av de namnkunnigaste fyrarna…
Bara en fårskalle bryr sig om sjökort och fyrar…
Jag har ibland fått höra att segling, nä det passar inte mig. Alldeles för stillasittande. På kul laddade jag ner en stegräknare till telefonen. Denna dag blev det 15397 steg och 12 km. Dan innan 10 km och dan efter 9 km. Då är stegen ombord mer eller mindre oräknade, telefonen ligger oftast still när jag skuttar omkring på båten. Är fördomen om ett stillasittande seglarliv därmed vederlagd?
Rörö.
Gastaspiranter.
På väg mot Göteborg passerade vi öar med namn som Källön, Hälsö, Björkö och Hönö. Till många av öarna här, liksom till Rörö, kan man ta sig med Vägverkets färjor och bebyggelsen fjärmar sig ofta från sagovärldens ideal. Inslaget av funktionell åretruntbebyggelse är större.
Kalven från Lilla Kalvsund.
Nya Älvsborgs fästning. Om värdet på vad som ska försvaras mäts i storleken på den fästning som möter en, så kan ju inte Göteborg ha varit mycket att ha.
Fästningens storlek till trots, det är alltid lite spännande att segla in i en storstad. Nu kom vi inte hela vägen in, utan lade till vid Nya varvet precis innan Älvsborgsbron.. Min tidigare gast Charlotta hade tipsat om en bra riggmakare. Jag ville få en sanity check av riggen. Han verkade leva upp till sitt rykte som en skicklig yrkesman och det känns skönt att efter lite fix ha fått godkänt vad gäller riggen. Tack Hampus på Riggarna i Göteborg och tack Charlotta för att du förmedlade kontakten!

Och tack Lena för att du vågade dig ut att segla och vad roligt att du verkade trivas ombord och vara glad över att du fått upp ögonen för segling. Till slut blev du t o m lite kaxig och tillrättavisade skepparen över en felaktigt slagen knop. Bra där! Välkommen tillbaks!

Jag förbrukar ju förfäkta att man måste hinna upptäcka de platser man besöker och inte bara lägga så många sjömil som möjligt bakom sig. Slow sailing helt enkelt. Denna etapp blev i alla fall något av ett ”rekorrd”, endast 87 sjömil under nio dagar. Fast är man på vattnet får det förstås gärna gå undan och det har det ofta gjort, inte minst den sista tappen från Rörö till Göteborg. Vi blåste in på ett kick.

Strömstad-Bovallstrand

Rutt: Strömstad-Edholmarna-Strömstad-Ursholmen-Kalvön-Lilla Hamburgö-Hamburgsund-Lilla Kornö-Smögen-Bovallstrand
Datum: 25 juni-1 juli

När jag skriver detta i hamnen i Bovallstrand gungar båten som hela havet stormar när västvinden vräker in i sidan på båten. Det tjuter i riggen och alltid är det något fall man inte lyckats sträcka som slamrar mot masten. Den här seglingen kan väl kort sammanfattas med ordet omväxlande. Från Medelhavsvärme till mer välkänd, svensk lågtryckssommar. Det började i dur…

Favorit i repris. Även förra året låg vi vid Edholmarna alldeles utanför Strömstad. Kryssarklubben har haft vänligheten att lägga ut en boj där. Alldeles ljuvligt i värmen med manetfria bad och ostört från andra båtar.
På Aquileja har jag hittills aldrig känt ett behov av att skapa skydd från solen. Så, man tager vad man haver när nu behovet plötsligen blev akut.
Det var dock Ursholmen vi ville till, Sveriges västligaste fyrplats. Fantastisk kväll.
Vart man än vände sig stack det upp sälhuvuden i vattnet …
… eller på kobbar och skär.
Och var det inte sälhuvuden, var det kanotister.
Det var här de hade samlats, de andra båterna… Inte undra på att vi fick vara ifred vid Edholmarna.
Aldrig fel med en solnedgångsbild, men det är något särskilt med att se den gå ned i Västerhavet. Något som drar. Man skulle vilja hänga med bort.
Är man inte båtburen kan man hyra något av de gamla fyrvaktarboställena på Ursholmen.
På Ursholmen finns även denna saltvattenbassäng. Gott om svart diabas som blir varm och go att torka sig på efteråt.
Även ute till sjöss lyste maneterna med sin frånvaro. När det blir för varmt söker de sig vanligtvis till djupare och kallare vatten och gång efter gång hoppade vi i efter båten. Makrill fanns det däremot gott om. I upphetsningen över fiskelyckan glömde jag tydligen bort att ta fram kameran. Härligt med egenfångad och helt färsk fisk till middag.
Kalvö var nästa mål, bara 6 M från Ursholmen. Tog ändå drygt tre timmar.
Simhuden började växa ut mellan tårna och till slut var vi ju tvungna att kolla hur varmt det var. Var det fel på vår badtermometer? 28 grader!? Grannbåten stoppade ned sin. Den visade på 26 grader, så oavsett vilket, varmt var det.
Kalvön
Kalvön
Mitt på ön var det som en liten by med välvårdade hus och trädgårdar. Inga bofasta kvar längre.
Oh, oh… Väderomslag på gång. Bäst att skynda tillbaka till den vidöppna båten och stänga luckorna.
Det vanligaste brukar väl vara att det är får som utnyttjas som levande gräsklippare. Här var de ersatta av kor.
Den vackra vägen från Kalvön till Trossö byggdes tydligen som ett beredskapsarbete efter andra världskriget. Det fanns t o m planer att förbinda Lindön. Kalvön och Trossö med en bro till Havstenssund. Bron hann ritas in på kartor och en och annan bilist lär ha irrat runt och undrat hur de hittade till bron.
Resliga Kungsljus och en något kortare drottning.
Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört…
Lotta har en kappseglingskompis, Py, som har hus på Kalvön. Istället för att måla hus fick hon bjuda på fika en stund.
Ibland blir omslagen väl drastiska. Häromdagen hade besättningen inte en tråd på kroppen. Nu kändes det gott med ett sjöställ.
Den ursprungligen uttänkta ankringsplatsen erbjöd inte förväntat skydd, men i en vik som egentligen kändes väl trång blev vi invinkade och välkomnade av skepparn på båten till höger i bild. Kanske inte by the book, men laga efter läge. Ankaret 90 grader ut från aktern och en tamp till andra sidan viken som grannbåten raskt erbjöd sig att ro över med. Var vi är? Lilla Hamburgö.
Vädret var stabilt ostadigt, men vindriktningen verkade i all fall förbli konstant.
Att vara barn på grannbåten verkade vara kul. Både gunga och hängmatta och så jättetrevliga föräldrar på det.
Västerhavet är mäktigt. Plötsligt friskar vinden i och vågorna byggs upp och kolliderar mot bränningar och mot land med våldsam kraft.
Åsa visade sig vara duktig på flora och fauna. I sin högra hand håller hon rester av en bläckfisk och i sin vänstra håller hon strandkål. Strandkålen knaprade vi på som mellanmål eller så blandade vi den i salladen. Jättenyttig, fick jag lära mig. Fullt av K-vitamin. Visste inte ens att det fanns så många bokstäver i vitamin-alfabetet. Men, bläckfisk i Skagerack? Jag googlar och får lära mig att det finns fyra arter av bläckfisk som lever i Västerhavet och till och med en bit upp i Östersjön. Det är lärorikt att segla.
Sundet mellan Hamburgö och Lilla Hamburgö.
Båten ligger kvar. Tillbaka efter en rejäl öexkursion.
Hamburgsund
Äntligen lite lättbegripliga sjömärken.
Danmark nästa! You wish… Men, Lilla Kornö som var dagens mål är inget dåligt alternativ.

Att segla till Lilla Kornö var inte helt utan komplikationer. Man kan naturligtvis gå för motor genom Sotenkanalen, men vi ville ju segla. Sjön byggde på allt mer och jag trodde först att spåren av de taskiga kryssvinklarna vi lämnade efter oss på plottern förklarades av att vi inte orkade hålla upp mot den tilltagande sjön. Kändes som om vi siktade på Smögens vattentorn hela eftermiddagen. Sedan upptäckte jag att vi även kämpade mot en nordgående ström som höll 3 knop. Inte undra på…

Under rätt lång tid hade vi noterat mörka moln i horisonten. Istället för att runda Hållö slog vi in mot det respektingivande Långebrottet som ligger som ett långt rev in mot Smögen. Knappt hann vi förbi Långebrottet för att sätta kurs söderut igen och följa leden in mot Smögen, så brakade hevetet lös. Storfallet var förberett och storen åkte ner på nolltid. Focken räckte mer än väl. Sikten fösvann och vad som först verkade vara en hagelskur var i själva verket ett av de kraftigaste regnen jag upplevt. Ingen mer kryss under de förhållandena utan tvärvändning 180 grader och upp mot den inre leden som sedan återigen skulle föra oss söderut förbi Hasselösund-Kungshamn. Kraften i ovädret illustrerades av en mindre segelbåt som mer eller mindre blåst upp på land. Assistans var dock redan på plats, så vi tuffade vidare. Upp med seglen igen. Åsa var en järnkvinna vad gäller motståndskraft mot sjösjuka och ville gå ner och börja förbereda middagen, men gav upp. Mat och köksredskap betedde sig inte som förväntat på det guppande havet.

Förra året var jag på Stora Kornö och blev förtjust. Nu skulle jag få gå i land på Lilla Kornö. Vet inte om jag kan gradera öarna. Lite olika karaktär på naturen dessutom. Besök båda!
Lilla Kornö
Lilla Kornö
Närproducerat
Häftiga klipppor. Tänkte på min son Filip och hans flickvän. Det här kanske vore något för dem att bestiga. Gott om branta klippväggar.

När vi lade till verkade hamnen på Lilla Kornö erbuda ett bra skydd. När vi skulle lägga ut dagen därpå hade det dock friskat i och det krävdes ett bra team work för att inte fastna i grannbåten som vi dessutom tryckt ned rejält och samtidigt få upp ankaret utan att hamna på grunt vatten.
Åsa hade tillbringat sin barndoms somrar på Smögen och ville gärna trampa runt lite i byn, så vi gick in för ett sent lunchstopp. Äsas minnen var från en tid innan bron byggdes. Vilken annorlunda miljö det måste ha varit då. Även jag har minnen från grundskolan då vi var på skolresa till Marstrand och gjorde utflykt till Smögen för ett studiebesök på Syversens segelmakeri och sedan från gymnasietiden då vi var ute och seglade och gick på Magasinet och festade loss. Idag kantas istället den motsatta sidan av bryggan av fula bostadsrättshus. Hur blev det så?
Bovallstrand
Så har då gastarna vinkats av vid busshållplatsen. Att åka buss från Bovallstrand var en utmaning. Vid första försöket visade det sig att bussen inte längre gick från torget vid hamnen, utan en bra bit upp vid skolan. Vi kom fram lagom för att se bussen passera. Vid nästa försök skulle vi se till att vara ute i god tid och ha lite marginal. Återigen var mina gastar nära att missa bussen. Nu visade det sig att Västtrafiks reseplanerare och busschauffören höll sig med helt olika tidtabeller. Och Lotta, du hade helt rätt. Jag kan från säker källa bekräfta att bussen fram till för typ fjorton dagar sedan gick från torget. Kunde det inte vara klädsamt av Västtrafik att sätta upp en enkel skylt – typ ”Busshållplatsen flyttad”. Kul Lotta att du ville komma tillbaka och segla även i år. Trevligt Åsa att du ville testa att segla på Aquileja. Välkomna tillbaka!
Vilken glad överraskning. Rosie och Svante komer från Tjörn och bjuder på middag med Klädesholmens sill som tema. Tusen tack! Vilken var nu godast Svartvinbärssillen eller årets modell, Gin och fläder?
Får man trevligt besök blir man glad 🙂
I Bovallstrand bor sedan länge en icke närvarande gammal klasskompis med vars föräldrars båt vi ett par somrar på sjuttiotalet gjorde Bohuslän osäkert. Sedan fem somrar tillbaka bor även kusin Johan med familj i Bovallstrand i vad jag helt ovetenskapligt utsåg till byns trevligaste hus. Och vilken utsikt! I fjärran syns Väderöarna.
Anna-Karin, med all rätt, stolt husägarinna.
Tack för fikat!