Vi skulle egentligen ha varit tre personer ombord, men Ylva som också skulle ha varit med blev sjuk. Carina var med förra året och seglade från Skagen över till Bohuslän med avmönstring i Stenungsund, så det var trevligt att få hälsa henne välkommen åter.
SÖNDAG
Att åka tåg och buss från Båstad, där Carina bor, till Oskarshamn visade sig vara meckigt, så hon tog bilen och lämnade den på en långtidsparkering i Oskarshamn.
Även söndagen bjöd på gråmulet väder och en del regn. Carina kom under sen eftermiddag och resten av söndagen gick åt till proviantering, matlagning och planering. Väderläget var lite stökigt. Vi ville över till Gotland. Tillät vädret det? Skulle vi istället följa kusten norrut? Eller skulle vi börja med en etapp till norra Öland och hoppas på ett väderfönster för att sedan fortsätta över? I säng tidigt, så vi kunde vara beredda på vad vi än bestämde oss för.
MÅNDAG
Vi var uppe kl 5:00, men det tar tid att komma iordning, så först 07:50 kastade vi loss. Beslutet var att börja styra mot Ölands norra udde och kolla väderprognosen allt eftersom. Såg det bra ut, ja då seglar vi på. Framförallt var det åskvarningarna som höll oss tillbaka, men från SMHI:s sida tonades de ner allt mer. Windy förutspådde dock fortfarande risk för åska, men bara över land på Gotland. Vinden skulle bli nord-nordväst och ligga runt 7-9 m/s. Egentligen rätt idealiskt för att pipa över hela vägen.En stor del av överfarten är det mulet. Bron till trots, kan man under sommaren fortfarande åka bilfärja mellan fastlandet och Öland, Oskarshamn-Byxelkrok.Vi mötte några regnmoln utanför udden på norra Öland och kände av en ökande vind, men vi förblev torra. Regnmolnen försvann, så även vinden och det lilla den blåste på oss var från alla möjliga håll förutom den prognosticerade. Vi gled vidare någon timme riktning Klintehamn med förhoppningen att prognosvinden skulle återkomma, att den bara var tillfälligt störd av det lokal regnovädret. Till slut gav vi dock upp och vände kosan tillbaka mot Grankullaviken.Samtidigt var det ju lite kul. Jag visste inte ens att man kunde ligga här där vi nu ligger i anslutning till det gamla färjeläget för trafiken till Gotland. När vi kommer i land läser vi att hamnen är stängd. Hur stänger man en hamn? Bojarna låg där och kajen såg rejäl ut, så vi trotsade detta besked.
Ytterligare rådslag: Imorgon skulle det vara kraftig vind längs Gotlandskusten. Så pass kraftig att man nog ville vara nästan överallt utom just där. Vi får ta en liggedag på Öland.
TISDAG
Det är något tragiskt över nedlagda verksamheter. På 1960-talet gick det färjor mellan Grankullavik och Klintehamn. På 1980-talet återupptog Gotlandsbolaget trafiken under några somrar, men då seglade man istället till Visby. Sedan förlorade Gotlandsbolaget den upphandlade trafiken till Nordström & Thulin., men under Nordström & Thulins sista år fick ett annat rederi, Litorina Line, tillstånd att bryta ”monopolet” och driva trafik mellan Grankullavik och Klintehamn. Det blev tydligen succé med 35 000 resenärer under den korta sommarsäsongen. Men, sedan var det åter dags för Gotlandsbolaget att äntra scenen genom det nybildade Destination Gotland och som jag förstått satte de käppar i hjulet för Litorina Line att fortsätta trafiken. Man ville inte ha konkurrens. Fy för monopol. Destination Gotland gjorde en ny lansering 2007 och körde trafik under tre somrar, men förutom dålig lönsamhet har jag förstått det som att man även fick brist på fartyg efter en kollision.Vi tog en cykeltur. Kors! Vad har hänt här? Är det någon som kört ihjäl sig på cykelbanan? Återigen får jag dåligt samvete för mitt slarv med hjälmen som som vanligt ligger kvar i båten.Carina hade en plan. Vi skulle fika på pensionatet. Men, där hängde persiennerna på trekvarten och gräset växte högt. Det såg helt övergivet ut. När vi kom tillbaka var dock gräsklippning i full gång och mannen som klippte var så stressad att han knappt hade tid att prata med oss. Så mycket fick han dock ur sig att man tänkte öppna till midsommarhelgen, om bara några dagar alltså. Jag skulle bli stressad för mindre.Istället cyklade vi vidare till Trollskogen och fikade där. Alldeles intill ligger ena ändstationen på Böda skogsjärnväg. Jag har för mig att jag har åkt här en gång för länge sedan med familjen, men nu var det för tidigt på säsongen. Inget tåg i sikte.Här var jag 2007 när jag och min son Filip seglade till Skanör. Den gången låg vi i Böda. Trollskogen är ett fint naturreservat och ett besök kan rekommenderas.Det här vraket har jag dock förträngt. Det måste ju rimligen ha legar här vid mitt förra besök. Idag ser det ju ut som rester av en större eka, men det är faktiskt rester från skonaren Swiks från Åland som 1926 gick på grund på en sandbank utanför norra udden. Vraket låg länge kvar på revet, men i samband med en storm 1954 kastades resterna upp här på stranden.Det är väl så här det blir när man blir riktigt gammal, stöttor av alla de slag. Nu lär jag väl inte bli lika gammal som Trolleken, Ölands äldsta ek. Eken uppskattas vara mellan 800 och 900 år gammal. Tänk om den kunde berätta om allt den varit med om.Där borta passerade vi igår. Det ser ju inte mycket ut till farled, men där har uppenbarligen även Gotlandsbåtar tagit sig fram. Men, inte helt utan problem har jag förstått. Och så är det det där svåra. Är det kvigor eller ilskna tjurar vi möter. De verkade fredliga så vi bestämde oss för att de var kvigor.
Första natten var vi ensamma i hamnen, men natten därpå var vi fyra flytetyg i den stängda hamnen. Förutom ett polskt segelfartyg gled det in två lite udda farkoster, det ena hade likheter med ett kustbevakningsfartyg och det andra såg ut som en förvuxen RIB. De hörde tydligen ihop och skepparen på den större båten berättade stolt om verksamheten de höll på med, mycket forskningsuppdrag tydligen. Carina trodde inte ett ögonblick på dessa sagor. – De är säkert ute på någon hemlig, militär operation, menade hon. Det har säkert något med NATO att göra. Det vet man ju hur mycket militära aktiviteter det är i vattnen här nu. Hennes teori lät ju onekligen mer spännande. Så mycket fick vi i alla fall veta att de var på väg över till Gotland de med. – Ja, vi är på väg till Stora Karlsö, berättade jag.
ONSDAG
Vi klev upp vid fem och när vi la ut härskade fortfarande lugnet på de andra båtarna.Carina var lite orolig för att bli sjösjuk, men just nu ser det inte ut att gå någon nöd på henne.Det var ju inte så att de två mystiska båtarna hade något problem med att hinna ikapp.På plottern såg vi att även de var på väg till Stora Karlsö. Konstigt att de inte sa något om det när jag berättade om vart vi var på väg. Ocean Seeker heter fartyget och jag googlar. Det levererades 2023 från ett finskt varv, beskrivs som ett forskningsfartyg och ägs av rederiet Midocean med säte i Åkersberga (!). Inget stöd där för Carinas konspirationsteorier, men vem vet.Nu siktar även vi Karlsöarna.– Segelbåten på väg in till Stora Karlsö! hör vi uppfordrande på radion. Ni kan inte komma in och lägga till. Vi behöver hela kajen för lite specialaktiviteter. Ni är välkomna tillbaka kl 16. – Jaha, vad gör vi då? Ska vi strunta i Stora Karlsö eller vänta? Carina lyssnar knappt, utan får ny näring för sina teorier om en militär operation 😉 Jag har ofta fått frågan om man får eller verkligen kan lägga till på Stora Karlsö. Jag har alltid svarat tvärsäkert ja. Hmm…Till slut bestämde vi oss för att söka lä bakom Lilla Karlsö.Lilla och lilla. Den ser ju onekligen rätt mäktig ut den med. Något riktigt lä fick vi dock inte och man får inte heller lägga sig allt för nära ön så vi tvingades ligga på svaj på 11-12 meters djup. Nästan all kätting åkte ut och jag bad en bön för att ankarspelet inte skulle ge upp just idag. Det är utbytt en gång, så det har ju inte en oändlig livstid. Det märkliga var att båten inte ville lägga sig i vindögat. Det har jag aldrig varit med om förut och jag begriper inte varför det blev så. Det blev både svalt och blåsigt i sittbrunnen, så de ursprungliga tankarna på bad kändes inte lika lockande längre.Som så många öar och berg ändrar de karaktär när man kommer på motsatt sida.Vi gör ett nytt anlöp och nu är det tomt vid kajen.Det är ju aldrig kul att bli avvisad, men nu blev vi istället varmt välkomnade. Och bara vattnet får en ju på gott humör.Det visade sig sedan att det var kronprinsessan som ställt till det för oss. Under stort hysch-hysch hade hon tydligen rest med Ocean Seeker från Öland till Stora Karlsö. Hon ville tydligen lära sig lite om den forskning som bedrivs här och så fick hon vara med och ringmärka fåglar och sjösätta en segeldrönare. Och vad är då en segeldrönare, undrar vän av ordning. Som jag förstod det är den ca två meter lång, solcellsdriven och med ett slags segel i metall. Ett uppdrag den skulle ha nu var att mäta förekomsten av skarpsill. Så bli inte förvånade om ni ser en till synes vilsen och liten farkost ute på havet.Den senaste naturobservationen är av ett mer udda slag: ”17/6 Kronprinsessan”.Vi blev inbjudna att hänga med på en guidad tur dagen därpå, men det hindrade oss inte att bedriva lite förstudier.Söder om fyren är det stängsel ner mot fågelbergen, men norr om fyren saknas sådana avspärrningar och man får röra sig överallt utom där det står att man inte får röra sig. Så där kan man kan lägga sig ned på marken och kika ner och hoppla, vad nära vi kom en del av fåglarna. Det är för tidigt för den stora showen när mammorna puttar ut sina icke flygkunniga ungar och pappan, bland tusentals andra fåglar, ligger ute på vattnet och ropar på dem: Kom till pappa! Sedan drar ungen och pappan söderut i Östersjön och om inte förr, så ett knappt år senare återförenas mamman och pappan och avlar en ny unge. Är det inte fantastiskt? Med kikare kunde jag se ett ägg som hade kläckts. Det blir bara ett ägg, men de är desto större. Den äldsta, påträffade sillgrisslan fyllde 49 år förra året. Wow. Efter ett tag på en klippa vi låg på, tyckte både jag och Carina att den kändes lite svajig. Vi ville inte orsaka något skred, så vi rörde oss in mot fastare mark.På Gotland finns ju inga får, bara lamm och så lammungar. Lammen gör numera stor nytta för att hålla landskapet öppet. Det är en insikt som är rätt ny, att det leder fel om man låter naturen sköta sig själv, vilket var den ursprungliga ledstjärnan för många nationalparker och liknande områden.
TORSDAG
– Ni gör världen till en bättre plats, hörde jag när folk samlades inför passagerarbåtens avgång. Det var en i personalen, som skulle hem efter avslutad arbetsperiod, som talade till sina kolleger. Sedan blev det strömhopp ner i havet och ett ivrigt vinkande. Det var tydligen en tradition här, när man skulle säga hej då till en kollega.En vanlig brevlåda. Men, hur vanlig är den egentligen numera? Och är de ens gula längre? När såg jag senast en brevlåda, i drift dessutom, av det här snittet?Under fiskesäsongerna bodde över 300 gotländska bönder på ön för att fiska strömming samt plocka fågelägg och ejderdun. Mosebod är åtminstone från 1860-talet, men kan vara ännu äldre.Med livet som insats sneddar vi över stranden. Man får gå där, men det tycker de ilskna tärnorna uppenbarligen inte att det är någon bra idé. Beväpnad med en pinne som man viftar med ovanför huvudet klarar man sig helskinnad, men Carina som var obeväpnad fick känna av hur det var att få närkontakt.Ett grådisigt Norderhamn.Nu är vi på öns högsta punkt 51,6 m ö h. Där var även Linné när han besökte ön den 18 juli 1741. Trädet växer i ett bronsåldersröse och man tror att det är över 400 år gammalt. Inte lika gammal som Trolleken, men ändå en aktningsvärd ålder och ännu klarar den sig utan de kryckor som Trolleken behöver vila på.Innan vi gav oss ut i verkligheten, på den guidade turen, fick vi en liten föreläsning om ön och dess djurliv.Detta är en raukport och den kallas för Hässelby läde. Den största på Gotland, men det finns bara två. Enligt sägner blir man tio år yngre om man går genom porten, åt rätt håll. Annars blir man tio år äldre. Lite rysk roulette alltså. Det vågade vi oss inte på. Par som kysser varandra i porten sägs få evig kärlek. Jojo.Så rätt man kan tänka och så fel det kan bli. Tysken Willy Wöhler grundade 1880 Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB med syftet att rädda djurlivet och naturen på Stora Karlsö. Näst efter Yellowstones nationalpark i USA sägs detta vara världens andra naturskyddsinitiativ. För att rädda fågellivet lät Wöhler inplantera växten vejksel så att fåglarna skulle få bär att äta. De sket dock ut kärnorna och spridde därmed växten överallt på ön så till den grad att ön höll på att växa igen. Alvarets unika växtlighet, som skapats av människan genom lammbete under tusentals år, höll därmed på att försvinna. Som jag nämnde tidigare, har man nu inplanterat lamm igen som får tugga i sig av vejksel-skotten och man lägger tydligen rätt mycket möda också på att dra upp växterna med rötterna. Även vi inbjöds till att bidra med detta. Bilden visar ett exempel på hur hela ön hade kunnat se ut om man inte börjat hålla efter växtligheten.Den här växten heter brudbröd. Guiden presenterade den skämtsamt som dåtidens viagra. Enligt folktron skulle den öka lusten och på bröllop maldes den ner i mjölet till det bröd som bakades med syftet att öka könsdriften.Vi vandrar vidare och får lära oss att detta är en Stenskvätta. Man kan känna igen den på sången. Den låter som stenar som slås mot varandra. Nu har jag laddat ner Merlin, en app som kan identifiera fågelsång. Vad många nya fågelarter jag kommer att upptäcka. Hoppas jag 😉Fyren håller på att renoveras.På håll kan det vara svårt att skilja en sillgrissla från tordmule. Men, den lite kantigare näbben och de vita strecken är kännetecken för en tordmule.På den tiden fyren var bemannad fick man även se till att odla för husbehov, vilket inte var så lätt på det karga alvaret. Här står vi dock i köksträdgården en bra bit bort från fyren, i en sänka där jordmån och fuktighet var förmånlig för odling. Det röda skall vara en pion, så det var uppenbarligen inte bara ätliga växter som odlades.Här hänger han idag, den gode Willy Wöhler. Den enda invändningen jag hade mot den trevliga guiden var hennes referens till Wöhler som någon gammal gubbe. Även om allt inte blev rätt, tycker jag han förtjänar uppskattning för sitt initiativ. Hade det funnits några grisslor kvar idag utan honom?Jaktpaviljongen i Hien byggdes 1889 som en gemensam samlings- och matsal för Karlsöbolagets aktieägare. Idag kan man tydligen bo här som vandrarhemsgäst. Alldeles intill byggde Wöhler ett sommarhus, Spanghytte, av överskottsmaterial från fyrbygget.Hej då Stora Karlsö! Jag har nu varit här så många gånger att jag tappat räkningen, men det är nog inte sista gången jag kommer hit. Nu väntade en lugn läns mot närbelägna Klintehamn.
Hamnboken lovade inte mer än 1,8 m djup i Klintehamns hamn och en ytterst smal ränna där man skulle lägga till. Min båt sticker drygt 2 m, så jag närmade mig hamnen på helspänn. Djupet räckte dock till och blev över så vi kunde vända runt båten och få en långsidesplats längs kajen.
Om Klintehamn lämnade något intryck så var det framförallt intrycket av ett trist samhälle, öde, igenbommade affärer, tråkiga hus. Nåväl vi hittade en ICA-affär så att vi kunde bunkra. Jordgubbarna var slut och fick ersättas av hallon. De var inte så dumma de heller.Fast här var ju något som såg lite trevligt ut, Klintegåren. Det sista inlägget på deras Facebook-sida meddelar att de varit tvungna att bomma igen p g a pandemin. Det har ju gått några år sedan dess…Vi åkte ner till Kalkugnskajen fiskeläge (märkligt namn) och badade.Gubben borde veta och jodå, han bekräftade att detta var det gamla stationshuset. T o m det ser ju rätt trist ut, omgivet av asfalt som det är. Att denna bana inte hade en chans att klara sig kan man förstå. Järnvägens epicentrum på Gotland var Roma. Roma? Jo, där låg sockerbruket. Sockerbruket klarade sig dock längre än järnvägen, det förra till 1997, den senare bara till 1953.
FREDAG (MIDSOMMARAFTON)
Hamnen var rät trist, men så här i morgonsolens ljus ser det ju rätt mysigt ut.Inte mycket att klaga på just nu.Vi startade i ottan och till en början hade vi rätt bra fart. Sedan fick jag för mig att vi skulle hissa Code 0 och när den precis hade kommit upp vred vinden, så att jag tvingades styra lite mer ut till havs, men jag tänkte att den högre farten skulle vinna över längre väg att gå. När jag till slut ville rulla in den, så strulade det, så att vi tvingades ta ner seglet utrullat. Möjligen var det en liten röd tråd i toppsvirveln som hade fastnat. Loss med den och upp igen och till slut funkade inrullningen, men det tog ju tid och tid hade vi inte idag. Midsommarfirandet började kl 15 och vi skulle ända upp till Lickershamn.15:10 hade vi förtöjt och vi var förberedda att genast kunna rusa iväg till firandet.Så vi fick vårt midsommaraftonsfika med en slags sockerkaka, hallon (som sagt, jordgubbarna var slut i Kintehamn) och vispad grädde och kaffe förstås.Det var duktiga och trevliga spelemän som fortsatte att jamma även efter det dansen var över.Att dansen var över hindrade inte den här damen från att svänga sina lurviga.Överhuvudtaget var vi väldigt nöjda med Lickershamn som plats för midsommarfirandet. Det var en väldigt mysig stämning, inte bara runt stången utan även efteråt var det ett härligt folkliv, i byn, i hamnen och nere på stranden. Det ville aldrig bli kallt och och folk solade och badade. Fast 17° i vattnet tyckte en och annan var i svalaste laget.Carina var skeptisk till bad i hamnbassängen, så vi gick också till stranden, men lokalbefolkningen hoppade glatt i från kajen.Kvällsstämning. Istället för sillunch åt vi sillmiddag. Det var mycket bättre. Slapp man bli så tung och seg i huvudet.Många klagar på att man inte behöver tvätta strålkastarna och vindrutan ren från insekter. Vart har de tagit vägen? Kanske är svårt att se men här var det gott om dem i alla fall.Vi tog en kvällspromenad upp i skogen förbi ett fint sommarstugeområde, gick vidare ner till denna klint där vi störde en ensam dam som låg och skrev och väntade på solnedgången.Är detta Lickershamns stolthet? Rauken Jungfrun som fått sitt namn från ett kärleksdrama för 1000 år sedan, med tragisk utgång.Även nere på stranden väntade man på solnedgången. Fullt av folk. Att man aldrig tröttnar på alla dessa solnedgångar..Jag tror aldrig jag provat detta förut och inte vet jag om det hjälpte. Några ljuva drömmar om min tillkommande kunde jag inte minnas när jag vaknade dagen därpå. Inte Carina heller.
LÖRDAG
Underbart är inte beständigt. Den till en början hyfsade farten avlöstes av stiltje och guppande, sedan motorgång förbi Hallshuk för att sedan avlösas av hård ostlig vind. Vi fick söka lä utanför Fårö för att kunna rulla in förseglet och sedan ta ner storseglet så att vi därefter kunde bege oss ner i motvinden genom Norra gattet och vidare till Fårösund . Vi rekade lite i den gamla fiskehamnen och det som såg ut att stå till buds var en boj som kunde bli svårfångad i den hårda sidvinden. Men, si, då kom en skeppare från en annan båt och sa att man fick ligga på Sjöräddningens plats, trots att det tydligt framgick att där var det tilläggning förbjuden. Man hade tydligen flyttat till andra sidan kajen, men inte orkat ta bort skylten.
Jag noterar att Gotlandshamnarna tycks ha bildat någon slags kartell. Hamnavgiften verkade standardmässigt vara 308 kr, oberoende av nivån på service och faciliteter, och ville man ha el tillkommer 111 kr (!).
SÖNDAG
Hej och tack Carina för trevligt sällskap! Hoppas du hade utbyte även av denna segling. Carina satte sig på bussen till Visby som stannade bara några meter bort från där vi låg. Senare idag skulle nästa gast dyka upp med bussen.
Jag seglade delvis tillsammans med Johan Eriksson på s/y Vinyasa.
SÖNDAG
Välbehövlig vilodag, men också dags att bunkra. Jag lät Google ai föreslå menyer utifrån vad jag hade ombord och jag blev faktiskt imponerad över kreativiteten. Det var verkligen ett minimum som behövde kompletteringshandlas.
Som gubben ur lådan dök även Hans Hamel upp denna söndag och meckade med min försegelrulle. Han misstänkte att min furlex inte var helt frisk, utan rekommenderade isärtagning vid säsongens slut. Han säkrade linföraren med en liten tamp så att den inte kunde snurra runt igen. Enkelt och fiffigt. Varför kommer man inte på sådant själv? Och varför rör sig förstagsprofilen när han skruvat åt linföraren, emedan den låser sig när jag gör ”samma” sak?
Framemot kvällen åkte återigen det större förseglet med sina stående lattor upp. Det är ju ingen vacker syn. Oavsett fladderskadorna när karbinhaken gick sönder och seglet delvis rasade ner ser det efter lite drygt två säsonger ut som ett tio år gammalt segel. Hamel menade att Gransegel slarvade med sitt varumärke.
MÅNDAG
Det är svårt att passera Hanöbukten, utan att man vill lägga till vid Utklippan. Johan hade aldrig varit där förut, så då kändes det ju ännu mer som ett måste. Det skulle vara fint väder och bra vind så det kändes som om vi skulle kunna se fram emot rena smörseglingen. Från det att jag släppte förtöjningarna till dess jag återigen var fastknuten tog det bara 4 timmar och 50 minuter. Det kändes som snabbt marscherat.Va! Kan man lägga till där? Nja, platsen är enbart avsedd för lossning och lastning och paret som seglade den lilla Linjetten hade hyrt boende på det intilliggande Södraskär, så när de lastat av fick även de lägga till i hamnbassängen på Norraskär. Södraskär och Norraskär? Vilket är då Utklippan? Hela klabbet verkar det som.Jag blev överraskad över antalet båtar så här tidigt på säsongen, säkert 15 st, och vissa tvingades ligga utanpå varandra. Enligt kalendern är det ändå bara den 8 juni. Förutom paret som hyrt boende på Södraskär var vi den enda svenska båten.Det var rena fickparkeringen längs den här kajen.Jag tror aldrig jag lagt märke till flaggspelet och ännu mindre vad det symboliserade. En flagga för de gästande båtarnas nationalitet, så förutom tre svenska båtar fanns här tyskar, danskar, polacker och någon finne. Utöver uppgiften att sköta flaggspelet ingick det också i åtagandet när man hyrde förmånligt av Svenska Kryssarklubben, att se till så att folk betedde sig på ön. Jag antar att det innebar att man inte störde de häckande fåglarna. Annars tycker jag fåglarna är rätt bra på det själva. Vem törs ta strid med en aggressiv tärna?
Sälarna hade förflyttat sig till kobbar längre norrut jämfört med när jag var här i september förra året. Tyckte de att det var för stökigt där nu, med vind och vågor? Här var ett par som verkade freebasa lite, där de låg på en sten vid det östra hamninloppet. Först såg jag inte att de faktiskt var två och att de dessutom var sälar av två olika arter som ligger och gosar tillsammans, en knubbsäl och en gråsäl (enligt Google). Hur vanligt är det?Det kanske är med fåglar som med konst, genomsnittligt konstintresserad, men så kan jag fullständigt gå igång på t ex Skagenmålarna. Samma sak med fåglar: genomsnittligt intresserad, men så dessa alkfåglar som jag också kan gå igång på. Nu har jag lärt mig att dessa två är tordmular och inte sillgrisslor. När alkfåglarna promenerar reser de sig högdraget och ser ut som om de vill vara en slags sensk pingvin. Och så flyger de så roligt. De flaxar med vingarna som om de vore gjorda av en Meccano-byggsats.
Morgondagens prognos innehöll både regn och frisk SO-SV vind, så vi bestämde oss för att gå upp tidigt och försöka komma iväg före regnet. Morgondagens mål var Mörbylånga där ingen av oss varit förut.
TISDAG
Dagen började med obligatorisk tvagning och dopp i havet. Åtminstone för mig, Johan verkade inte känna sig lika bunden av någon sådan ritual. Temperaturen är nu uppe i 16 grader. Inte så pjåkigt ändå för att vara Hanöbukten. Vi tyckte vi var uppe rätt tidigt, så pass att vi kunde kasta loss vid nio i alla fall. Men, det regnade redan. Vinden ökade något och nu tog jag ett rev i god tid. Hur många gånger har man inte konstaterat annars att man redan borde ha tagit det där revet?
Det rullade på fint i dyningarna. Strax innan Kristianopel meddelade Johan att han var beredd att ge upp och gå in där. Det lät som om det återigen var sjösjuka i antågande som gjorde att hans ork och lust tog slut. Jag kände att jag ville komma vidare och fortsatte enligt plan.
Allt var grått. Himlen var grå, havet var grått, land var grått, på håll var även båtarna gråa och då menar jag inte bara marinens eller NATOs fartyg som jag mötte några stycken, med avstängda transpondrar. Behöver man de här dagarna för att tillräckligt uppskatta dagarna när allting känns rätt?
ONSDAG
Johan hade givit sig iväg från Kristianopel och hamnade mitt i detta spöregn. Han ringde och beklagade sig. – Fy fan! Jag kunde huka inne i båten.Så småningom dök den dränkta katten upp, men torr nu. En man stod på andra sidan från mig sett och hojtade åt Johan att lägga sig mot den kajen och det var nog betydligt enklare än att försöka fånga en boj i sidvinden och sedan glida in mot kajen där jag låg, utan att blåsa bort. Det var inte helt okomplicerat för mig heller, dagen innan, men jag är ofta fräck och kör in försiktigt mot bryggor och åtminstone träskodda kajer och ligger där och trycker, som vore jag en Waxholmsbåt, tills jag i lugn och ro fått ordning på mina förtöjningstampar. Linjetterna har en stålskena i stäven så man behöver inte vara så rädd för att skada båten. I stävbeslaget har jag dock en inverterad bula, ett minne från charterseglingstiden när vi skulle släppa av gäster vid Stensnäs kursgård och låg och tryckte mot en stålskodd brygga. Det var tydligen tomt bakom delar av beslaget.Vi blev nog aldrig riktigt kloka över om mannen som hojtade in Johan till kajen verkligen hade rollen som hamnkapten eller om det var en självpåtagen uppgift. Egentligen var han stockholmare men med Mörbylångaföräldrar och nu hade han bott här i många år. Han hade bestämda åsikter om det mesta. Om hur seglare använde bogpropellern till exempel i stället för att lära sig lägga till. Och om man nu ändå använde den, varför detta duttande i stället för att ge den en rejäl omgång, så att det händer något? Och att ta hem på förtöjningsänden i land, det var det bara motorbåtsförare som gjorde. Johan skyndade sig diskret att lägga om tamparna. Och kalmariterna de skulle inte komma och lägga sig i. De var dessutom lite högfärdiga och nedlåtande gentemot ölänningarna. De betedde sig som om Kalmarunionen aldrig upplösts och att Kalmar fortfarande var Nordens huvudstad. Kalmar är som en halv citronskiva, frukten var nog inte slumpmässigt vald, så vill man bo österut flyttar man ut till Färjestaden som tydligen expanderat på senare år. Micke som jag skrev om i ett tidigare inlägg, hans flickvän är ett levande exempel på det. Hon hade tydligen köpt en lägenhet i Färjestaden trots att hon hon jobbar i Kalmar. Mannen var över 80 år och hade gjort sig av med sin större segelbåt och hade nu en Safir som han ville segla söderut med under en vecka och senare under sommaren, två veckor till Harstena. Dessutom hade han en trailerbar båt som han tog efter bilen och seglade med runt Åland. Krut i gubben måste man ju säga. Det är bara att hoppas att man själv har lika mycket krut i sig. Och ska man äta kyckling så ska man akta sig för Kronfågel, bara så ni vet. Det är bara skit. Ska man köpa kyckling ska den vara från Guldfågeln. Gissa var Guldfågel har sin största verksamhet. Just det, i Mörbylånga. Och på frågan om hur det kan komma sig att man har två kommuner på Öland, men bara en på Gotland blev svaret att det är för långt mellan norra och södra Öland. Stämmer det verkligen? Nä! Kör man bil från Fårö fyr till Hoburgen är det 176 km och från nordligaste till sydligaste Öland är det ”bara” ca 140 km. Så där föll det argumentet. Man har i alla fall folkomröstat om saken och invånarna kom fram till att man ville ha det som det var. Vi fick också lära oss att det finns väldigt mycket nötkreatur på Öland och att antalet har vuxit kraftigt. Den här gången hade han delvis rätt. Jag googlar och konstaterar att Öland är kotätast i Sverige och att här bor fler kor än människor, ca 60 000 kor jämfört med ca 26 000 människor. Det är dock inte fråga om någon egentlig ökning, men gårdarna har blivit färre och större. Den påstådda ökningen av antalet kor ledde oss in på den vattenbrist detta skulle ha förorsakat. Vi får lära oss att både Borgholms och Mörbylångas kommuner byggt avsaltningsanläggningar. Det trodde jag man ägnade sig åt i Mellanöstern eller möjligen i mindre skala på skärgårdsöar utan brunnsvatten. Vilken föreläsning vi fick! Nu kan vi lite mer om Öland. Tack för det intressanta samtalet!Jag beklagade min sneda parkering och urskuldade mig med att det var lite tight mellan boj och kaj och att numreringen av bojar och kajplatser verkade vara liten förskjuten. Hamnmannen var helt oförstående. Du har gjort helt rätt. Vi vill att ni ska ligga så, så att inte riggarna slår in i varandra. Du vet, här kan det blåsa.Hamnmannen visste besked om det mesta. Hur var det med järnvägsspåren som anslöt till min båt? Jo, de var för båtar som kom och lossade kol som behövdes för driften av sockerbruket. Han berättade också om hur man la ut normalspår från en närbelägen tilläggsplats, som anlöptes av färjan Betula, och därifrån till sockerbruket. Även färjan hade man fått bygga om lite i och med att man lade ut räls på den och så fraktade man över järnvägsvagnar med betor till sockerbruket. Detta hände sig på femtiotalet. Det gick inte att dra vagnarna på befintliga spår, den öländska järnvägen var ju smalspårig. Tänk alla dessa spårvidder vad de ställer till det. I Finland överväger man nu att övergå från det ryska bredspåret till normal spårvidd. Men, det görs ju inte i en handvändning.
Namnet Betula fick mig att haja till. Förutom att det ju var ett träffande namn var det också ett namn som fick mig att associera till färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör. Mycket riktigt. Färjan sattes in av Linjebuss som förutom busstrafik även drev trafik på HH-leden som den kallas ibland. Idag är Betulas brygga klubblokal för Råå segelsällskap. Betula var i trafik på HH-leden under lång tid, från 1955 till 1971. Till en början alternerande hon tydligen mellan bettrafiken i Kalmarsund och HH-leden, men från 1959 gick hon bara i Öresund.
Jag hade tagit fram cyklarna. Nu skulle vi upptäcka Mörbylånga. Visst finns det en hel del gullig bebyggelse här, så ett trevligt besök, men mysfaktorn kanske ändå inte hamnar i topp. Sorry Mörbylånga, för många breda gator och kala ytor. Till vänster i bilden skymtar man den gamla järnvägsstationen med en skylt som plikttroget meddelar höjden över havet: 2 meter.Här låg den, Guldfågeln-anläggningen. Vi cyklade dit och besökte även den lilla butiken i anslutning till fabriken. Fabrik förresten, säger man så? Det får mig att tänka på att det låter som om kycklingarna tillverkas där, men det är ju raka motsatsen. Det är där de slaktas. Guldfågeln är inte bara Mörbylångas, utan hela Ölands största, privata arbetsgivare, med sina 600 anställda.Hamnmannen hade påstått att man slaktade hundratusentals kycklingar per dag. Det lät ju fullständigt groteskt. Kunde det verkligen stämma? Om inte hundratusentals, så i alla fall 100 000 per dag, bekräftade damerna i fabriksbutiken. Det blir 40 miljoner kycklingar per år. Tanken svindlar. Vilken stordrift! Det känns både imponerande och skrämmande. Man kan ju förstå att det då behövs sådana här lastbilar som fraktar kycklingar i flera våningar. Men tillbaka till damerna i butiken. De var uppenbarligen väldigt stolta över sin arbetsplats. Den ena kvinnan hade en bakgrund i vården och tyckte att hennes förra arbetsplats borde ha Guldfågelns fabrik som föredöme. Huva, vad säger det om hennes förra arbetsplats?
Vi hade hamnat lite i utkanten och på tillbakavägen skymtade jag kyrkan en bit bort in mot land. Johan var inte så intresserad av kyrkbyn, så jag fortsatte på egen hand, på min lilla sightseeingtur i Mörbylånga.
Ingen regel utan undantag. Kyrkan mitt i byn gäller inte här, utan kyrkbyn ligger en kilometer utanför det egentliga Mörbylånga. Något kyrkobesök blev det dock inte tillfälle till. Stängt!I kyrkbyn låg även en del gamla gårdar längs med huvudgatan. Jag tänker mig att det är så här det måste ha sett ut i Sverige innan skiftesreformerna såg till att samla jordlotterna, vilket säkert gjorde jordbruket effektivare, men också förstörde byarna när jordbrukarna flyttade ut till sin mark.Ytterligare ett exempel på en gammal gård i kyrkbyn. I första hand lockades jag hit av en skylt som utlovade glasstillverkning, men därom visste gästerna som hyrde här inget besked. Jag var rätt nöjd ändå av att ha funnit en anledning att få titta in.Kyrkbyn var mysigare än det egentliga Mörbylånga.På vägen tillbaka ramlade jag över denna vägningsstsation. Här vägdes betorna som under perioden 1953 till 1958 kom på normalspåret med färjan Betula från Bergkvara.Mera järnvägsarkeologi. Mörbylångas järnvägsstation från andra hållet. Bangården har blivit asfalterad väg och stationen är ersatt med en busskur. Mörbylånga var en säckstation där tågen behövde vändas innan de kunde fortsätta norrut eller söderut. Det kan ju knappast ha bidragit till effektiviteten och det kanske var en bland andra faktorer som bidrog till att järnvägen lades ner relativt tidigt (1961).Både jag och ägarinnan till planket gladdes av den vackra kontrasten mot vallmon.Farbrorn berättade att han egentligen bodde i Lund och att detta var Mörbylångas äldsta hus.Den fina brunnen en bit upp invigdes 1895 och användes in på 1950-talet. Den sägs fortfarande ge vatten, men jag fick då inte upp något när jag provade-.
TORSDAG
Grå dag, men till en början en stabil ostlig vind och vi gled båda fram i ett behagligt tempo. Det porlade om stäven. Finns det något mysigare ljud? Ska möjligen vara en rinnande bäck. Men, så är det ju ungefär samma ljud också. Underbart är kort. Innan vi ens var framme i Kalmar dog vinden. Johan gav upp, drog igång motorn och flaggade för att han nog fortsatte mot Oskarshamn. Han skulle träffa en kompis i Västervik i helgen och började känna lite tidsnöd. Jag hade inte samma brådska. Behövde vara i Oskarshamn först lördag eftermiddag. Jag låg kvar och guppade och väntade på vind. Sjö, knott och ett storsegel som står och slår kan ju förvandla en meditativ stund till att man istället får tokspel. Inget av detta störde friden. Det var bara lugnt och stilla och tada, efter ett tag var jag uppe i 6 knop utan att ha frestats att sätta igång motorn.
Men, vad var det där? Svarta hotfulla moln och åskknallar fick mig att vika av in mot Kalmar hamn.I Kalmar möttes jag av detta missfoster. Det går ju knappt att se vad som är bak och fram.Det blev ett rekordkort stopp, 45 minuter. Ovädret tvärnitade i Kalmar, gav ifrån sig en knall liksom för att markera att nu är jag här och sedan vek det av in mot land.
Jag kastade loss igen och tog sikte på Mönsterås. Det är ett rätt långt, smalt inlopp till Mönsterås. Vinden var västlig och jag fick kryssa in mot inloppet. Men, när det blev allt för tight gav jag upp seglandet och gick för motor.
Hur hade det då gått från Johan? Man ska naturligtvis alltid ha en plan B. Det glömmer jag nog ofta bort. Johan tycks vara en person som inte bara har en massa B-planer. Han tillämpar dem dessutom synnerligen ofta. Istället för i Oskarshamn kom han bara till Stora Rör p g a samma moln som fick mig att göra en blixtvisit i Kalmar. Johan blev dock kvar i Stora Rör över natten.
Över land tornade nya elaka moln upp sig. Jag hade tagit två rev och fallet var förberett för att snabbt kunna släppa ner storen om fan skulle braka lös. Men, ovädret stannade över land och gav mig bra skjuts norrut. Jag hade inte ens fått en droppe regn på mig under hela dagen..
FREDAG
Fredag var en ny dag och solsken hade avlöst gårdagens oväder. Jag vaknar upp och blickar ut över Mönsterås sjöstad. Tja, stad, i alla fall ett nytt, sjöstadsliknande hus i vad som förmodligen var en gammal lasthamn. Spana in den gulliga kranen som lämnats till eftervärlden.Inloppet är så långt att man inte ens ser ut mot öppet vatten. Det kan man ju dock tro när man tittar på den här bilden, men skenet bedrar.Från hamnen har man en bra vy mot samhällets två av tre viktigaste orienteringsmärken, kyrkan och den f d järnvägsstationen. Det tredje, torget, ska väl också gå att finna vad det lider. Är det inte ett märkligt uttryck detta, att tiden lider? Skulle det vara plågsamt att tiden går? Jag engagerar Google i mina funderingar och får lära mig att det inte har något med plåga att göra, utan att det kommer från det fornnordiska ordet liða, som betyder att gå, skrida fram eller förflytta sig. Vad bra, då kan vi få fortsätta att njuta av att det händer något och att tiden går. Vad gäller järnvägsstationen så har den gått samma öde tillmötes som på många andra håll, nedlagd. Mönsterås var ena änden av Mönsterås-Åseda järnväg, men p g a bl a ekonomiska bekymmer nådde man aldrig fram till Åseda, utan järnvägen upphörde mitt i skogen, i Fagerhult, två mil innan Åseda. Inte mycket ekonomi i det, så persontrafiken Sandbäckshult-Fagerhult upphörde 1959, emedan trafiken Mönsterås-Sandbäckshult (anslutning till järnvägen mellan Linköping och Kalmar) fick respit till 1962. Godstrafiken frodas dock, tack vare Mönsterås bruk och på sjuttiotalet breddades banan till normalspår.Istället för att styra in mot centrum cyklar jag ut över Lillåns utlopp och kom ut på landet. I Stockholm benämner vi ju vår skogskyrkogård i bestämd form, Skogskyrkogården, som om det vore ”the one and only”. Men, även Mönsterås ståtar med en skogskyrkogård. Väldigt vackert och gott om plats för folk att dö och övergå till ett framlidet stadium (apropå liða). Jag var lite sugen på att fortsätta vägen fram, ut mot havet, men jag vände här.Förr var det samling vid pumpen för att hämta vatten och skvallra. Idag kanske man hellre söker sig till bageriet intill. Pumpen står i alla fall kvar och stammar från 1870. Mönsterås torg får klart godkänt.Lägre mysfaktor, men visst låter det gammalmodigt, häradssparbank.Jag fortsätter min upptäcktsfärd längs den gatstensbelagda Storgatan. Mönsterås är riktigt gulligt.I kyrkan var det skolavslutning och bara niornas föräldrar fick komma in, om jag förstod det rätt. Studentavslutning fick man numera ha på annat håll. Sedan ett par år är gymnasiet i Mönsterås nedlagt. Några jag pratade menade att det inte berodde på ett för litet elevunderlag i sig, utan att eleverna föredrog gymnasierna i Oskarshamn eller Kalmar. Må dä, som Kronblom sa.Inget gymnasium, men bion har i alla fall överlevt.Alldeles utanför centrum hade Stranda Hembygdsförening samlat ihop gamla byggnader. Föreningen firade 100 år förra året. Allt var stängt när jag var där, men det var ändå mysigt att strosa omkring där.Rätt eller fel, men ett ord som kom för mig när jag såg det här lilla huset var backstugusittare. Låter inte så idylliskt, men i dagens sken ter det sig ju jättegulligt.När jag seglade in till Mönsterås var det motvind och när jag nu skulle ut hade vinden vänt och bjöd nästan på motvind, en tight bidevind. Jag satte segel direkt, men på några ställen fick jag stötta med motorn för att inte driva ut på mörkblått vatten (0-3 m). Väl ute ur rännan och efter ett antal slag kunde jag styra norrut och återigen få uppleva en dag med friska vindar. Jag fick bra fart upp mot Oskarshamn.
Samtidigt berättade Johan att han nu var framme i Västervik. Börjar se ett mönster hos denne man, ge upp, vila, gå upp i ottan och sedan genomföra en maratoninsats.
Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att Mönsterås bruk inte ligger i Mönsterås, utan 10 km bort. Det går ju inte att undvika bruket vars rökpelare och skorstenar syns på långt håll när man passerar på havet. Hamnen för Mönsterås bruk har inget med Mönsterås hamn att göra, så till Mönsterås bruk kom jag aldrig. Mitt sista eller möjligen senaste konsultuppdrag var för ett företag som heter Biokraft och en av deras anläggningar ligger i Mönsterås (bruk). Väldigt förenklat tillverkar man biogas genom att samla in gödsel från lantbrukare, ”tömma” det på metan och i retur får lantbrukarna en både bättre och metangasfri biogödsel. Snacka om win-win. Jag var lite nyfiken på att se om jag kunde få en glimt av denna verksamhet, men tji.
Jag förberedde mig för att ta en boj i Oskarshamn, men hamnkapten ropade att jag kunde ligga långsida, så ut igen och flytta fendrar och tampar och sedan kom den snälle hamnkaptenen springandes för att ta emot. Nu är det lugnt, men när jag skulle lägga till hade jag vinden rakt i sidan och då kan det krävas en del trixande om man är själv ombord, så lite assistans underlättar.
LÖRDAG
Egentligen var jag nu framme en dag för tidigt. Lördagen var en riktig gråvädersdag med en del regn, så det kändes ändå rätt bra att ligga still.
DISTANSER:
Karlshamn (Vägga)-Utklippan: 32,3 M
Utklippan-Mörbylånga: 45,8 M
Mörbylånga-Kalmar: 7,8 M
Kalmar-Mönsterås: 28,7 M
Mönsterås-Oskarshamn: 26,1 M
