Segling till Åland

Rutt: Svinninge marina – Ängskär (Norrsundet) – Kökar (Sandvik) – Enklinge – Rödhamn – Fejan – Blidö (Sandviken) – Edö (Östersundet) – Svinninge marina
Datum: 30 juli – 7 augusti
Gastar: Olle Mornell och Jessica Raab

Både Olle och Jessica har seglat med mig förut. Jessica förra året från Ystad till Falkenberg och Olle från Arkösund till Rindö 2020. Olle var dessutom med till Bergen 2020 och körde sedan hem min bil när vi i besättningen hade installerat oss ombord.

TORSDAG

Olle och Jessica hade däremot inte träffats förut, men de fann varandra på ICA Maxi i Arninge dit Jessica hade anlänt en halvtimme innan stängningsdags kl 22:00 för att bunkra inför seglingen. I sanning en imponerande prestation, inte minst som hon kom direkt från sitt hem i Mölnlycke. Olle hade dessförinnan levererat torrvaror hem till mig.

Det blev sen påmönstring vid halv elva på kvällen, men för att slippa ligga vid bryggan med allt skrammel och gnissel det lätt kan bli där förflyttade vi oss bara ut på ”redden” och avslutade dagen med en ost- och salamibricka som Jessica trollade fram med blixtens hastighet.

FREDAG

Vi eller i alla fall jag, började dagen med bad och sedan blev det frukost med Olles hembakta bröd, en säkerhetsgenomgång och toatömning. Vädret var rätt bra, visserligen stiltje emellanåt, men också vind upp mot 6 m/s som visade sig ge oss skjuts ända ut till Ängskär.
Sommaren 2010 seglade jag förbi här med min dotter Malin, hennes kompis Teres och vår hund Tonic. Den gången hamnade vi på Ut-Fredlarna. Att gå in till Ängskär var första gången för mig.
Tre båtar låg redan förtöjda vid klipporna, men vi möttes av en välkomnande attityd och hjälp med var det var bäst att lägga till. Jag förvånades själv av hur upprymd jag kände mig över att att ha kommit så långt ut i ytterskärgården och det redan dag 1. En liten båt flydde längre in i sundet och jag blev först förskräckt över att ha skrämt iväg dem, men de bedyrade att allt var helt OK.
Det var en fantastisk utsikt från toppen och så ännu en av dessa solnedgångar som man aldrig tröttnar på. Är det en påminnelse om livets gång, att vi är del av något större?
Hög tid för middag. Olle är vegetarian så pastans köttfärssås byggde på bl a sojafärs och morötter som redan hunnit mögla. Men, vad gör det, på sjön slinker det mesta ner.

LÖRDAG

Jessica hade uttryckt önskemål om att segla över till Åland och vi andra hade inget att invända. Klockan ringde 06:00 och redan 06:35 hade vi lossat förtöjningarna tack vare illern Jessica och trots min morgonritual med bad. Vi smög och pratade tyst så vi inte skulle störa de andra båtarna, men det hade kunnat gå illa och blivit lite uppståndelse. Olle halkade nämligen på en förtöjningstamp, men räddade sig själv. Vi tog ett rev trots att det var relativt lugnt på morgonen. Väderprognosen lovade mer och fram på dagen blåste det upp till 11 m/s. Sjön byggde på och de största vågorna uppskattade vi till minst 2 m. Att gå över Ålands hav är ju vanligtvis en rätt snabb passage om man går över där havet är som smalast. Nu var vi dock längre söderut i Stockholms skärgård och vi skulle dessutom lite längre österut på andra sidan, så vi hade att göra drygt nio timmar trots bra vind.
Innan vi låg förtöjda i Sandviks gästhamn fick jag minsann mina fiskar varma. Jag visste ju sedan förra året att Jessica kunde ha kort stubin. För det mesta brukar jag få höra att jag är så tålmodig och pedagogisk, men inför tilläggning blev det andra bullar. Jag var otydlig så till den grad att jag uppenbarligen förtjänade en utskällning. Det blev lite dålig stämning en stund.
Med lite mat i magen blev stämningen snabbt bättre 🙂

SÖNDAG

Dagen skulle inledas med lite yoga och vi hittade en träplattform som lämpade sig för ändamålet. Även Olle var på, han hade inte provat yoga förut, men det lät som om det inte heller skulle bli fler försök.

Dagen skulle ägnas åt upptäcktsfärd på land medelst cykel. Eftersom de två cyklarna ombord inte räckte till oss tre fick vi komplettera med en hyrcykel, och Olle valde inte vilken cykel som helst, utan en elcykel, som han gled fram på medans jag och Jessica trampade frenetiskt på våra Brompton med små hjul. Vi kunde dock pumpa upp hjulen med en apparat som man villhöver, Olles tillägg till nyordslistan: en liten kompressor i borrmaskinsformat
Varning för grusväg. Den typen av varning har jag aldrig sett förut. Det var däremot ingen varning för asfaltväg eller om man så vill, varningen för att grusvägen upphörde, när man körde åt andra hållet.
Och här har jag varit förut, t o m två gånger. Inte för att jag kommer ihåg så mycket mer än själva gästhamnen, utöver en särskild incident vid mitt första besök på åttiotalet. Vi skulle grilla, på en berghäll har jag för mig, men det tyckte inte öns präst var lämpligt, vilket han på ett mycket tydligt sätt gav uttryck för. Förmodligen hade han helt rätt. Att det var självaste prästen är inget jag minns, det var ju ändå så där en fyrtio år sedan, utan här får jag stödja mig på Yngves minne. Han och Annika var också med.
Prästen var nog inte kvar. Kyrkan däremot bör ha varit densamma, den byggdes ju 1784,  och väldigt fin är den. Jag vet ju naturligtvis inget om hur kyrkklockorna lät förr i tiden, när klockorna ringde. Ändå lät de som förr i tiden.
Visste ni att Jesus mormor hette Anna och Kökars kyrka är helgad åt henne. Det måste ju därmed vara samma mormor som Sankta Annas skärgård i Östergötland är uppkallad efter.
Här forsade vi fram i går eftermiddag. Går man över på den smala delen av Ålands hav tappar man egentligen aldrig sikte av land. Här får man föreställa sig att Sverige ligger bortom horisonten.
Vi cyklade tillbaka en bit och lämnade cyklarna i grönskan och slog in på en kulturstig. På Hamnö fanns även ruiner efter ett gammalt franciskanerkloster. Oklart om dessa stenhögar hör till detta. När Gustav Vasa kom till makten var det i alla fall slut på klostrets verksamhet.
När man möter får tycker jag att de ofta är snabba att fly fältet. Det är annat än getter det som kommer fram och vill gosa.
Väldigt vackert var det här.
En bild till från nästan samma ställe 🙂
Vi lämnade Hamnö och trampade österut på det egentliga Kökar. En typisk åländsk midsommarstång. Stor och rikligt dekorerad. Även på Arholma har jag upplevt en liknande midsommarstång.
Jag upplever Åland lite som Norge i den meningen att man värnar småskaligheten. Den minsta kommunen har bara 100 invånare (Sottunga). Här på Kökar finns det 225 invånare. Men, småskaligheten till trots, det finns gränser och kioskverksamheten här har uppenbarligen inte överlevt. Jag kommer ihåg på landet när jag var liten, hur man stod på en pall för att nå upp till luckan. – En sån, en sån och en sån. Hur mycket har jag kvar? Jag förstår inte ens hur man kunde få lönsamhet då på en sådan verksamhet.
Här hade vi också kunnat lägga till, vid Brudhäll. Vid vår första titt på sjökortet såg det dock väldigt trångt ut att ta sig in hit.
Restauratörens lille son fick hjälpa till med serveringen.
Man får ju nästan skämmas för att lägga upp en sådan här bild, men det var faktiskt en lokal specialitet, åländsk korv med Kökarsenap. Vad gäller pommesarna har jag inte så mycket att skylla på.
Skådemjölk.
Bäst att sakta ner.
Egentligen var det inte hit vi skulle. Vi lockades av skyltar om Ålandspannkaka, men vi körde tydligen fel. Först tänkte vi att det var gott om tid ändå att köra tillbaka, men då glömde vi bort tidsskillnaden och min klocka visade fortfarande svensk tid. Det var rätt öde i Helsös gästhamn. Det var där vi hade hamnat istället. Ut från sophuset kom en kvinna och såg lite undrande ut. Vi förklarade att vi var sugna på lite kaffe och hon uppmanade oss att följa med, så skulle hon ordna det. Vart var det hon tänkte föra oss? Hem till sig? Nä, hon hade hand om receptionen för båthamnen mm. Förutom att hon sålde fika till oss bjöd hon på sitt livs historia som omfattade både Sverige och Finland. Hennes pappa var krigsbarn och hon själv var född i Dalarna, men hade gått i svensk skola i Björneborg. Numera alternerade hon mellan Kökar, Mariehamn och Björneborg. Finska lärde hon sig när hon var åtta år. Inte alldeles självklart att de boende på Åland talar finska. Bara fem procent av ålänningarna har finska som modersmål. Rätt var det är kommer det in en finsk, ung kille och vänder sig till receptionisten: – Do you speak Finnish? Märkligt det blir i detta ännu tvåspråkiga land. Restaurangen vars dörr vi hade varit och ryckt i var stängd och det hade vi ju redan noterat. Det var hennes man som drev den och han var sjuk och skulle snart iväg på en operation i Uppsala (!). Hon förklarade också att säsongen nu var slut. Det här var sista helgen. Idag var det den lördag den 1 augusti, alltså ännu kortare säsong än i Sverige.
Man kan ju i förstone tro att ångmaskinen i en ånglokomobil användes för att förflytta denna maskin. Icke. Den drogs av hästar till den plats där den behövdes och där den sedan användes för allehanda tunga uppgifter som tröskverk på bondgårdar, driva cirkelsågar och timmerhyvlar i skogen, pumpar eller stenkrossar. Lite som leksaksångmaskinen jag hade när jag var barn som man kunde koppla allehanda små verktyg till.
Det märktes om det hade kommit en färja, då kom det en del bilar, men annars var det inte jättemycket trafik på vägarna som vackert slingrade sig fram på öarna..
Vad har jag att säga till denna bild? Och varför tog jag den? Kanske för att det vilar någon pastoral stämning över motivet.
Barnen kan inte klaga på miljön runt sin skola. Apropå skolan, lite intressant är det att finska inte är ett obligatoriskt ämne på Åland. Jag läser att många haft finska som tillvalsämne, men att nu engelska tagit över allt mer.
Tillbaka till Sandvik kunde vi konstatera att vi tillryggalagt 26 km. Det var vi nöjda med. Vi var dock lite oroliga över vad som hänt med Olle. Han drog iväg på sin racer, men visade sig ha glömt bort att svänga av på rätt ställe. Det blev en strapats med den tunga elcykeln över gärden och gärdesgårdar. Spana in den fantastiska stenhällen. Den ser ju ut som om den vore konstgjord.

MÅNDAG

Vi kom iväg tidigt. 07:15 står det i loggboken, alltså 08:15 lokal tid. Det blåste bra, så vi tog ett rev och seglade på med bra fart och redan strax före ett, lokal tid, lade vi till. vid Enklinge. Det var dock en tilläggning med komplikationer. Vi hade ringt och pratat med hamnvärden då det enligt uppgift bara var 1,8 m djupt på den mer skyddade insidan av bryggan. Han hade uppmanat oss att ligga längst ut där skulle djupet räcka till för oss. Vinden gjorde sitt bästa för att trycka oss längre in och där låg redan en båt som gjorde att jag inte vågade ta bojen från den sida jag egentligen hade velat. Bojen fick vi inte fatt i så jag låg och tryckte med gas in mot bryggan, men det hjälpte inte. Stäven gled inåt längs bryggan. Det slutade med att vi lämnade Jessica i land och gjorde en ny sväng och nu lyckades vi få fast båten i både för och akter.

Galna kockan? 😉 Galen eller inte, hon trollade i alla fall fram en lunch på nolltid, så att vi utan onödigt dröjsmål kunde komma iväg på vår upptäcktsfärd på Enklinge, dit vi nu anlänt.
På håll ser det ju fridfullt ut. Vad kan ha varit utmaningen med att lägga till här tro?
Grusvägarna var nästan lika röda som husen.
Är det en kuliss eller är det på riktigt?
Det här var inte riktigt på riktigt, utan ett slags mini-Skansen. Tyvärr hade man hunnit stänga för säsongen, så vi fick mestadels nöja oss med att beskåda utsidan.
Utanför må det se lantligt fridfullt ut, men här gällde effektivitet, tre på en gång. Skönt att det inte är så idag. Ibland är det skönt att få stänga om sig på toaletten, få en stunds frid.
Pastoral idyll är de ord som ännu en gång kommer för mig.
Idyll ja, men det kändes som också som lite av en kuliss. Det saknades tillräckligt med liv och rörelse för att kännas helt autentiskt.
Vingarna stod still och vi provade inte att vända möllan mot vinden m h a den långa stången.
Vi drog vidare till norra delen av ön, men Olle tappade vi bort på vägen. Jessica blev lite orolig, men djungeltelegrafen gick att Olle vänt om. Han förklarade det som att han hade fått nog av rumpyoga.  Jag har ju redan skrivit om småskaligheten på Åland, men utvecklingen skördar sina offer även här. Banken borta. Posten borta. Skolan borta.
Kanske försvinner snart även försäljningen av flytande bränslen till förmån för el, men det vore ju i så fall positivt.
Man betalar fortfarande hamnavgiften till en livs levande människa. Kommer det att stå en automat här om vi skulle komma tillbaka om fem år?

TISDAG

Kvällen innan blev rätt sen för att vara vi, det var rätt milt och vi dröjde oss kvar i sittbrunnen, men pigga och nytra kastade vi ändå loss strax efter åtta, lokal tid.

Jessica var snabb på mycket, bl a på att göra sig fotogenique.
Men, ibland var även fotografen snabb så att hon inte hann med 😉

Idag var det väsentligt lugnare än igår. Vi kryssade oss söderut eller om man ska vara noggrann, lite åt sydsydväst. Vid några tillfällen gav vi upp och gick för motor. Bitvis kom det t o m bra vindbyar så att vi fick lite fart. Det är grundfyllda vatten och det blev många slag, men allt gick enligt plan.

Ja, inte riktigt. Vi var på väg mot Rödhamn och i höjd med Ledskär föreslog jag att Jessica skulle gina upp väster om Busskär. Det var ingen bra idé. Pang! – Helvete!
Så här såg det ut på plottern. Visserligen en sten i närheten, men minst 6 m djup i övrigt. En förbannelse med, ja är det Navionics-kortet eller är Raymarine-plottern som ibland ställer till det? Förbannelsen är att de inte finns någon konsekvens i vid vilken inzoomningsnivå man ser grund eller prickar. Att de två sydmärkena i bildens nederkant syns är ingen garanti för att något annat märke inte syns. Kanske hade jag anat oråd om jag zoomat in tillräckligt, då hade jag nog valt att ha lite mer marginal till stenen mitt ute i vattnet.
Verkligheten visade sig från en annan sida. Det var väl knappt en meters djup. Vi försökte naturligtvis backa loss från grundet, men vi stod stadigt förankrade. – Segelbåten Aquileja! – Aquileja här. – Vi har fått rapport om att ni står på grund. Hur många är ni ombord? Något läckage? Hjälp är på väg och är framme om ca 20 minuter. Jäklar, vilken koll och vad snabbt!
En kort stund senare kom de sommarboende på Busskär ut. Det var de som underrättat sjöbevakningen. De berättade att vi var den tredje båten i sommar som de sett gå på grund just här.
Det gick ännu snabbare än utlovat. Redan efter tio minuter kom de i full fart med blåljusen på. Blåljus. Det känns ju nästan som att bli jagad av polisen. Jag bad dem ta storfallet och tippa oss mot styrbord och när de kollat att det var tillräckligt djup för dem var vi strax loss. Och det var ju väl tajmat. Man vet ju inte om svallen från den annalkande färjan hade fått loss oss eller satt oss ännu hårdare på grund. Vi tackade allra ödmjukast för hjälpen. Och de kontrade med att finländska sjökort ska man inte lita på. Det trodde jag var en gammal sanning. Jag levde i tron att de numera var uppdaterade och relativt tillförlitliga. Och när vi tog fram papperskortet och jämförde, så var det massor med blått där vi befann oss. En miss från Navionics alltså. Jag får väl hålla mig borta från Finland ett tag nu. Annars blir jag väl noterad som stamkund hos finska sjöbevakningen. Det är ju bara två år sedan jag fastnade i Torne älv och fick hjälp där.
Glada och lättade lade vi till i Rödhamn och efter denna i alla fall mentalt svettiga upplevelse krävdes ett bad.
Nu var pappan uppe i masten. Det började med att han skicka upp sin unga dotter och med tanke på hennes ringa ålder lät hon väldigt insiktsfull vad gäller teknisk terminologi kring att få lanternan eller däcksbelysningen att lysa igen. Men det allra sista verkade saknas. Om pappa sedan fick till det är oklart.
På Rödhamn fanns förr även en radiofyr. Jag läser att Finlands första radiofyr byggdes på Finska Utö. Och den har jag faktiskt haft glädje av. Sommaren 1984 seglade vi i en eskader från Söderby Kullskär, utanför Runmarö, till just Finska Utö. Det var strålande väder när vi gav oss iväg på kvällen, men på morgonen blev vågorna allt högre och sikten allt sämre. Jag hade dålig koll på exakt var vi befann oss. Plötsligt ropar Tommy på PR-radion från en av de andra båtarna: Jag har lyckats pejla in fyren! Följ mig! När jag gick i samma vatten åtskilliga år senare och såg hur grundfyllt det är, rös jag vid tanken på vad som hade kunnat hända. Tillbaka till Rödhamn: Idag är allting så smått. Men, sådana här stora maskiner krävdes uppenbarligen för att få radiofyren att fungera när den invigdes 1937. Bl a behövdes två dieselmaskiner, likströmsgeneratorer, en omformare till nautofonen som genererade mistsignaler, batterier och kylvattentankar. Jag läser att radiofyren på Rödhamn lades ner redan 1970, men att övriga radiofyrar i Finland var i drift fram till 1991. Tur för oss. Fyren på Rödhamn var inte bara ett hjälpmedel för att bistå med navigation i dålig sikt, området är dessutom utsatt för kraftiga magnetiska störningar. Radiofyren kompletterades med mistsignaler och genom att beräkna tidsskillnaden mellan mottagandet av radio- och ljudsignal kunde man beräkna avståndet till fyren. Det var inte så bara att navigera då. Avvek man från farledens mittfåra kunde fartyget motta varnande morsesignaler från radiofyren.
Annars är väl det främsta kännetecknet för Rödhamn, den nygamla lotsstugan. Den är en kopia av den gamla lotsutkiken som fanns här fram till 1920-talet. Vi har ju slappnat av lite i Sverige vad gäller flaggtraditioner. Här i Finland är det noga. Folk tar ner sina flaggor på båtarna när det blir kväll och uppe vid lotsstugan satt en farbror och inväntade att klockan skulle slå nio, så att han kunde ta ner flaggan och gå tillbaka till sitt.
Fortfarande gick solen ner efter klockan nio, annars ska den ju tas ner senast i samband med solens nedgång. Har jag för mig. Min flagga sitter mestadels uppe dygnet runt numera. Fast när jag såg hur en kvinna på en finländsk grannbåt tog ner och omsorgsfullt rullade ihop sin flagga, skämdes jag lite och tog snabbt ner min också. Solen gick ner i säck. Blir det dåligt väder imorgon?
Det var liv i vattnet. Det känns ju inte alldeles självklart längre att det finns fisk i vattnet, men här fångades det insekter så stod härliga till.

ONSDAG

Jo, solen gick ju ner i säck och det blev en lite gråare dag och det hade regnat lite under natten. Vi har lämnat Rödhamn och passerar Nyhamns fyr. Ön Nyhamn ligger en bit norrut, så den f d Nyhamns fyr står i själva verket på Lilla Båtskär. Det finns för övrigt en parallell i Sverige: Häradsskärs fyr som i själva verket står på Stångskär. Men där kan man i alla fall promenera mellan öarna. Nyhamns fyr är inte den vackraste av fyrar, men visst vore det spännande att gå i land här och det såg ut som om det låg en segelbåt vid ön. Fyren är dessutom placerad ovanpå en gammal gruva. Ett projekt för någon dag med lugnt väder? En annan spännande upptäcktsfärd vore ju en tur till Märkets fyr som delas av Sverige och Finland. Men, det kräver nog ytterligare en lugn dag.
Återigen blåste det bra när vi gick över Ålands Hav, så det gäller att boa in sig i någon skön ställning i något hörn av sittbrunnen. Idag tog vi en kortare rutt över havet, så Fejan nådde vi efter bara drygt fem timmar, så var vi kanske tre timmar ute till havs? – Är det nu man leker ett skepp kommer lastat? Jag sade det mest på skoj, men besättning nappade och det höll oss säkert upptagna i ett par timmar. Vi förfinade reglerna allt eftersom, vilket gjorde leken lite mer avancerad.
Fejan är känt för att det har varit en karantänsstation när koleran härjade. Verksamheten pågick från 1892 till in på 1930-talet. 1894 stoppades hela 196 fartyg och över 4 700 personer besiktigades på ön. Fejan var också en viktig ö under andra världskriget när 30 000 balter flydde Sovjetunionens ockupation och togs emot här. Idag används flera av byggnaderna som vandrarhem och konferensanläggning.
Längre in på ön finns kolerasjukhuset von Döbeln som byggdes 1906-1909. Det tillkom som ett resultat av att kapaciteten i trähusen ner mot vattnet inte var tillräcklig och inte fungerade för en god vård med isolering av patienterna. Namnet, von Döbeln, kommer sig av att ångaren von Döbeln lade till här 1894 med kolerasmittade som varit i Ryssland, med bl a kören Orphei Drängar som internerades på ön. Dr. Waller som verkade här då  började kämpa för ett nytt sjukhus och här står det. Under sjuttiotalet hade militären utbildning här och det är fortfarande Fortifikationsverket som äger byggnaden. Just nu verkar det inte finnas några planer för byggnaden, mer än att det ska bibehållas i statlig ägo för att eventuellt komma till användning m a p det spända världsläget och eventuella framtida, oklara behov för totalförsvaret.
Går man lite norrut på ön kommer man till det här coola stället, ett bohemiskt café och vandrarhem. Får mig att tänka på en del ställen på Anholt.
Olle har klättrat upp till vad som ser ut som någon slags lounge och jag står i den synnerligen rustika sovavdelningen.
Man erbjuder också glamping. Jessica blev eld och lågor. Hon hyr ut sitt hus via airbnb och hade tydligen planer på att addera glamping till sin uthyrningsverksamhet.
Och som affärsdidé tycks det ju fungera. Åtminstone än så länge. Kan det vara en övergående trend? Man får betala som vore det värsta lyxhotellet. Om jag minns rätt tycker jag mig ha hört att priset var runt 2200 kr per person och natt (inkl frukost- och middagsbuffé).
Norra delen av Fejan ägs av Skärgårdsstiftelsen respektive Fortifikationsverket emedan det på södra delen av ön är fullt av privatägda fastigheter. Vi tog en promenad ner till den södra änden innan vi förberedde oss för kvällen.
Till slut lyckades vi boka ett bord på Fejans krog. Lite fördrink och allsång i båten.
Fejans gästhamn har vuxit sedan sist.
Nu var jag snabb. Inga fotogenic-leenden :-). Att äta på Fejans krog kan jag varmt rekommendera. Vänlig servis, god mat och härlig stämning. Jag var lite spänd på att se hur det såg ut. 2015 brann nämligen krogen ner, men 2019 stod en återuppbyggd restaurang på plats. Första advent, 2-3 december 2006 seglade jag och min son Filip upp båten till Rosättra där den skulle vinterförvaras och mellanlandade då på Fejan. Vi badade bastu och vi badade i havet och vi fick knö ner oss vid änden på ett bord, egentligen var det fullt, och äta av Fejans julbord. Även den gången var det väldigt trevligt här och julbordet var alla tiders. Det som var lite speciellt var att julbordet stod uppdukat i det gamla likrummet. Det kan ju låta så där, men det var ju väldigt praktiskt. Likrummet hade ingen uppvärmning, så maten höll sig ju bra. Något likrum hade man dock inte byggt upp igen.
– Vart går hissen därborta? – Till övervåningen! – OK, men vad finns det där? – Jaa, biljard. Hissen fick vi inte åka, men det fanns trappor också. Jessica utsåg sig till vår biljard-coach och det blev en trevlig matsmältningsaktivitet.

TORSDAG

Vilken väg skulle vi nu välja på vår väg söderut: Rödlögaleden ner mot Möja eller Furusundsleden? Det blev inget dera. Vi gick ner förbi Norröra/Söderöra och på Blidös utsida ner mot Hallonstenarna och Husarö. Nästan oavsett vilken väg vi valde skulle det bli en tight kryss, så jag bestämde oss för att byta till den självslående focken. Det skulle fortsätta att blåsa rätt hårt. Än så länge hade ju den nödtorftigt hoplappade genuan klarat sig, men nu kändes det tryggare att låta den vila.

På vägen ner pausade vi på Blidös utsida i Sandviken. En ny bekantskap för min del. Vad kul att det fortfarande finns outforskade tilläggsplatser. Det var rätt bebyggt, men för ett lunchankare var viken helt OK. Kameran fick tydligen vila här. Ingen bild.

Sedan var ju nästa fråga vilken den sista natthamnen skulle bli. Även detta blev en ny bekantskap, Östersundet mellan Edö ö och Edö (!). Här ligger vi förtöjda mot Edö. Olle beskrev sitt intryck som att vi hade förtöjt i en Norrlandsälv.

FREDAG

Börjar Jessica bli mätt på segling? Telefonen lockade mer än öarna vi passerade. Från Edö gick vi raka vägen till Svinninge dit vi anlände vid halv tre-tiden.

Nu blev det genast bråttom. Egentligen hade vi planerat avmönstringen till dagen därpå, men i och med att vi anlände så tidigt passade det oss alla att hinna fram till våra göranden och låtanden som väntade, samma dag. Så, om vi inte hann med ett riktigt tack och farväl, vill jag passa på nu att tacka er båda för en trevlig segling. Skepp ohoj!

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *