Ann-Katrin var en ny bekantskap. Hon hade seglat en del förut, men ville lära sig mer och jag är bra på att ta order, som hon uttryckte det.
SÖNDAG
Ann-Katrin hade fått semester på ett villkor, att hon kunde delta på ett telefonmöte under måndagen, så min plan var att lämna Fårösund rätt omgående efter att hon mönstrat på och gå över till Fårö och sedan ligga still där påföljande dag.
Att ligga i Fårösund är egentligen ingen hit, förutom att det lämpar sig för bunkring och besättningsbyte. Förutom att hamnen är ocharmig, egentligen som de flesta Gotlandshamnarna, så är färjetrafiken tät och den väsnas dessutom en del.Jag har lagt till i Lauterhorn väldigt många gånger. Aldrig tidigare har jag dock varit med om att det har varit fullt, så vi fick helt enkelt lägga oss på svaj utanför hamnen.Jag är van vid att inte fira eller att inte bli firad på min födelsedag. När jag var barn hade mina kompisar inte hunnit komma till Frösakull där jag tillbringade somrarna, så det blev lite av en tradition att ha kalas på Per-dagen istället, d v s den 1 augusti. I år skulle jag inte vänta så länge, utan ha kalas den 4 juli. Men, nu var det ju ändå min födelsedag, så jag öppnade en flaska Prosecco och Ann-Katrins förslag om Biff Rydberg gick hem, utan omsvep. Ambitioner om att äta vitt kött och grönt fick stå tillbaka idag. Till efterrätt en jordgubbsdessert. Det var jättegott! Tack Ann-Katrin, för en god och trevlig middag!
MÅNDAG
På morgonkvisten lämnade en båt hamnen. Det var dock en mindre båt. Skulle den lucka den lämnat räcka för oss?Det var inte mycket marginal, men vi fick rum.Hamnen inramas av den för Fårö karaktäristiska blåelden.När Ann-Katrin var klar med sitt möte satte vi oss på cyklarna och trampade iväg. I Fårö kyrka var det invigning av Bergman-veckan.Kyrkan ligger på en liten höjd varifrån man har en fin utsikt österut över havet.Där tillfälle ges svänger jag gärna av på den gamla vägen. Den första stumpen är fortfarande grusväg. Men, vad är detta? Fårö överraskar ständigt med något nytt. Kolla vilken läcker renovering av loftet, med en glasad gavel.Loftet visar sig höra ihop med en verksamhet jag inte stött på tidigare: Ek & Greens Trä gård. Det visar sig vara de förra ägarna till Oaxen krog som flyttat hit permanent och renoverat en gård som ska bedriva försäljning av egenproducerade varor. Jag inser plötsligen den bokstavliga innebörden av ordet ringklocka. Ser ni klockan på husgaveln som ska klämta och påkalla uppmärksamhet när man drar i stroppenVi cyklar vidare mot det lilla fiskeläget Husbod beläget i vad min exfrus familj kallade för Pruttviken, på kartorna mer känt som Alnäsaviken. Här samlades mycket ruttnande släke, d v s ruttnande tång och sjögräs. Fint här, bryggorna såg nyrenoverade ut och idag luktade det inte prutt.Alldeles bredvid ligger en gammal kalkugn. Slutprodukten blir bränd kalk som användes för diverse olika ändamål, bl a som byggnadsmaterial. Verksamheten här verkar dock ha varit kortvarig och upphörde 1865.Det är mycket fågelliv längs Fårös stränder och en vanlig fågel är rödbenan.Det går ju inte att låta bli. Visst är den vacker blåelden, inte minst som kontrast till den grå kalkstenen.Alla ska vi dö. Det är andra gången jag ser en ilandfluten, död säl på Fårö. Jag måste berätta om första gången. Min exfru hade en vurm för fågelskallar som pyntade en av väggarna i vårt sovrum i huset på Fårö. När vi så hittade den döda sälen tyckte hon att sälens skalle kunde vara ett piffigt komplement till samlingen. Vi gick hem och inventerade förrådet av lämpliga verktyg för att skilja huvudet från kroppen. En yxa fick det bli. Den visade sig dock vara så slö att det enda som hände när jag svingade yxan mot den döda sälen var att det stänkte en massa likmaskar över liemannen, d v s över mig. På något sätt som jag nu har glömt, fick vi till slut loss skallen, grävde ner den i sanden och nästa år kunde vi gräva upp ett rent skelett som sedan fick pryda någon av väggarna i sommarstugan. Alla har vi vår böjelser.Jag frågar en kille på stranden om han tidigare sett så mycket växtlighet i sanden. Han var lika undrande som jag. Enligt Google är detta med stor sannolikhet en växt som kallas marviol. Den rikliga förekomsten kan ha att göra med att Region Gotland under de senaste åren minskat anslagen för rensning av släke. Därmed skulle det ligga mer näring kvar djupt i sanden, vilket ger marviolen idealiska förutsättningar att explodera i tillväxt.Jag har nog undvikit Sudersand, inte minst nedanför campingen och inte varit här på länge. Vilken skön bar de har byggt upp där. Lite hippiestuk. Lite känsla av Anholt.Med nöd och näppe kan man uttyda FÅRÖ HANDELSFÖRENING ovanför denna entré. Om jag förstått det rätt flyttade verksamheten sedermera till Konsum vid kyrkan, som dock lades ned för rätt många år sedan nu. När vi passerade pågick dock renoveringsarbeten i den gamla Konsum-butiken och jag läser att det där ska öppna en saluhall (!). När jag kom till Fårö första gången fanns det, utöver Konsum vid kyrkan och lite småbutiker nära campingen, ytterligare två livsmedelsaffärer på Fårö, ICA och Konsum, båda belägna vid Eke-Butleks, ett (långt) stenkast ifrån varandra. Idag är bara ICA kvar och Konsum har blivit det populära cafét och bageriet Sylvis Döttrar.
Till Sylvis döttrar eller till stranden på norra sidan, Ekeviken eller Nordersand som det står på kartorna, kom vi dock aldrig. Det blev dessvärre en cykeltur med vissa besvär för Ann-Katrin och inte en meter i onödan skulle här vikas av. Och ja, jag har ibland fått klagomål från kvinnliga gastar om att sadeln inte är så lämpad för kvinnliga, känsliga kroppsdelar. Just därför har jag bytt ut sadeln, men det tycks inte ha hjälpt så mycket.
TISDAG
Upp tidigt idag. Vi kastade loss 6:40 för 65 M segling mot Nåttarö och Östermarsfladen. Jättehärlig, solig segling och tack var läns och slör inte så kallt som befarat, utan shorts- och t-shirtväder större delen av dagen.Motslutet av dagen kom code 0 upp för andra gången i år och denna gång trasslade den inte vid inrullningen.
ONSDAG
När vi lämnade Östermarsfladen dagen därpå var vindarna svaga. Vi gick utanför Utö med siktet inställt på Norstensfjärden. Jag tycker sällan det råder bra seglingsförhållanden utanför Utö, antingen är det för mycket eller för lite av nå’t. Långsamt gick det och en del gammal dyning låg kvar. Så småningom ökade vinden något och väl framme där skärgården börjar får man stå på tå. Det är fullt av grund att parera. Väl inne på Norstensfjärden gick det att slappna av och vi kunde ägna oss åt lite lunch. Jag t o m slumrade till en stund med Ann-Katrin som vakt. Det var mulet och till slut dog vinden helt och när loggen visade 0 knop i höjd med Biskopsön fick vi krypa till korset och starta motorn för den sista biten upp mot Hallskär.
Väl framme tyckte skepparen på en motorbåt att vi väl kunde kunde lägga oss någon annanstans och en skeppare med en sådan attityd vill man ogärna ligga bredvid. Det fanns en plats till, där jag dock hade för mig att det var för grunt för oss. Som tur var kunde vi kila in oss mellan grundet och intilliggande båt. På berget stod en trevlig, tysk seglare och tog emot våra tampar. Bredvid oss låg ett par från Hudik. När jag stöter på människor från Hudiksvall frågar jag ofta om de känner någon från min arbetsplats under fyra år, Ericsson Cables. Påfallande ofta är det samma persons namn som kommer upp, en riktig lokalkändis vad det verkar. Men, nu fick jag också veta att en annan f d kollega hade avlidit i cancer.
Under flera år firade jag midsommar på Låghallskär. Här har vi samlats många seglarbekanta, dansat runt stången, grillat uppe på berget och ibland blivit bjudna på underhållning av vår trubadur Håkan. Vad gäller stången och dansen runt denna fixades, om jag minns rätt, detta av en båtklubb som gömde en demonterbar stång i snåren och så arrangerade man med spelemän som bjöd in till dans. Dansbanan stod naturen för, en stor flat häll. Väldigt trevligt var det. Och namnet till trots, Låghallskär, med en fantastisk utsikt över skärgården. Redan förra året noterade jag att detta gäng var borta. I år hade uppenbarligen någon form av firande ägt rum, men utan den stiliga stång som vi ofta hjälpte till att dekorera. Några hade uppenbarligen velat vidmakthålla traditionen och kreativiteten kan man inte klaga på: en åra som tvärslå.
TORSDAG
Fortfarande Låghallskär. Utedasset och sophanteringen ligger en bit bort från de naturliga tilläggsplatserna. När jag krånglat mig dit kunde jag läsa att jag uppmanades ta med mig soporna hem, så det vara bara att krångla sig tillbaka med soppåsen. Är detta ytterligare ett led i besparingarna som lett till att tillsyningsmännen fått flytta in på fastlandet?Soligt och nästan ingen vind när vi la ut. Till slut fick vi ge upp och köra motor en bit. När vi nästan var över Gråskärsfjärden kom vinden tillbaka och till slut nådde vi fram för segel, till Svinninge marina.
Tidsmässigt blev detta en lite kortare etapp, men jag var tacksam för att vi kunde avsluta någon dag tidigare så att jag kunde få koncentrera mig på det som snurrade i mitt huvud: planeringen av mitt 70-årskalas. Tack Ann-Katrin för din medverkan!
