La península

Rutt: Alicante-Altea-Polop-La Nucia-Guadalest-Xàtiva-Bellús-Quatretonda-El Grao de Gandia-Oliva-Dénia-Oliva-Valencia-Montanejos-Barcelona

Datum: 11-29 november

Detta är det längsta blogginlägget jag presterat. Det tog sin tid att smälta och bearbeta alla intryck. Kanske borde jag ha delat upp det på flera avsnitt, men nu blev det så här. En eloge om du orkar ta dig igenom.

Lise: ”Är du pepp på mer Spanien Pelle får du komma å hälsa på”. Min son Filip och hans flickvän Lise har luffat runt i Europa med sin husbil under några månader och ägnat sig åt framförallt bergsklättring. Det är klart, visst började det suga lite i restarmen igen, när man får en sådan fråga.

Du kanske undrar över rubriken på inlägget. Jag drar säkert lite för långtgående slutsatser, men när jag var på Mallorca nyligen refererade många till det spanska fastlandet som La península, d v s halvön. Jag kom att tänka på alla göteborgare som tjötar om vilken sida av Sverige som är den rätta. Såg månne mallorkinerna ner på sina landsmän på fastlandet, på samma sätt som en del göteborgare fortfarande har en viss aversion mot stockholmare? – Fastlänningarna bor ju bara på en halv ö, vi mallorkiner bor minsann på en hel ö. Var det så de tänkte? Säkert långsökt. Det heter ju dessutom den iberiska halvön, men det är ju mer än fastlands-Spanien. Även Portugal inkluderas ju i den geografiska benämningen. Nog om det.

Äventyret började redan på väg till Arlanda. Bilen tänkte jag lämna hemma och varför ödsla pengar på taxi? Även om man spar tid, så kan man ju faktiskt utnyttja tiden till att sjunka in i en ljudbok. Tre bussar (Täljöviken-Arninge, Arninge-Upplands Väsby och Märsta-Arlanda) och ett pendeltåg (Upplands Väsby-Märsta) skulle ta mig till Arlanda och jag skulle ha att göra i två timmar och en kvart från dörr till incheckningsdisk. Bussarna tog mig delvis ut i charmiga, lantliga miljöer jag glömt bort att jag sett förut, men det blev också lite pirrigt. Första bussen var fem minuter sen, men han kom ikapp tidtabellen. Andra bussen var också ett par minuter sen och jag hade noterat att SL:s reseplanerare föreslagit ett byte från buss till pendeltåg med bara fyra minuters omstigningstid. Nervöst värre när en rullstolsbunden kvinna behövde hjälp två gånger med att fälla ut en landgång när hon skulle på och av. Men, med en knapp minuts marginal stod jag flåsande på perrongen och konstaterade att det här gick ju bra.

Ryan Air hade bytt plan och sätet med det extra benutrymme jag hade bokat och betalt extra för hade omvandlats till ett normalsäte. Läs: Inte plats för mina långa ben. Men, stewarden löste det hela elegant, trodde jag, och anvisade mig en annan plats vid nödutgången. Lugnet varade inte länge. Snart stod en irriterad man och viftade med sitt boardingkort. – Flytta på dig! Det där är min plats. Och inte blev han mindre irriterad när jag hänvisade honom till stewarden. Hans fru protesterade lamt. – Karin, det här tar jag hand om! Stewarden löste det återigen elegant, trodde jag, och anvisade den nu synnerligen agiterade mannen till en minst lika bra plats. Men, det höll inte länge, nu kom en tredje passagerare som krävde den irriterade mannens plats och alla fick återgå till de platser som stod på boardingkortet. Men shit, det kändes som om smockan hängde i luften. Hur kan man bli så arg? Var är det för fel på somliga? Hans stackars fru såg ut som om hon ville flyga ut i cyberspace. Jag fick intrycket av att det inte var första gången hon upplevt den här typen av incident.

Från Alicante var planen att ta en flygbuss till Benidorms busstation och ett stenkast bort skulle sedan tåget eller TRAM som man kallar det, gå den resterande sträckan till Altea. TRAM framkallar ju egentligen en bild av en spårvagn, men det var allt väldigt mycket tåg över det som uppenbarade sig, bullriga, sega, dieselmotorvagnar. I Altea stannade tåget bara något kvarter från det rum jag hyrt via Airbnb. Här skulle jag nu landa lite och invänta Filip och Lises ankomst. Allt gick enligt plan. Det var mörkt när jag kom fram. Den här bilden är tagen dagen efter. Logiken i det tillgänglighetsanpassade insteget förstod jag inte. Jag förmodar att man byggt den extra plattformen, längre bort på den gamla plattformen, för att underlätta ombordstigningen. Men, istället hade man trappsteg upp till den extra plattformen. Och den sluttande rampen upp till den gamla plattformen… Känns som om någonting gick snett i planeringen.
Ahh, landat även mentalt. Ljummen kväll. Underbart.
Första dan hade jag sett fram emot lite sol och bad. Jag bodde ju precis vid stranden. Därav blev det intet. – Här har vi haft sol i ett halvår och så öser det ner samma dag som du kommer, som min Airbnb-värdinna uttryckte det. Samma dag som det öste ner här hörde jag rapporter om värmebölja i Sverige. Vad var egentligen mervärdet med att befinna sig här?
Jag tog mig dock ut och promenerade, men till sist fick jag ta skydd på en restaurang i grannbyn Albir. Restaurangpersonalen berättade livfullt om hur det hade stått vatten ända in i restaurangen vid ett tidigare skyfall. Man försökte nu efter bästa förmåga att täta under entrédörren med hjälp av hopvikta kartonger. Själv satt jag och funderade över hur elbilar tålde översvämningar. Bilarna plöjde ju genom vattnet och skapade t o m svallvågor. Men, så fel jag tänkte. Istället för en elbil var det en vanlig, bensindriven bil som fick motorstopp och orsakade ett milt trafikkaos.
Altea är inte lika brutalt exploaterat som många andra orter längs solkusten, som t ex närbelägna Benidorm. Det vilade fortfarande en viss charm över Altea.
Fast, sedan den här bilden togs har det ju hänt jättemycket. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det en gång var längs den spanska kusten.
Ännu charmigare blir det om man beger sig in i den äldre stadsdelen och tar sig upp till Nostra Senyora del Consol, stadens stora kyrka som tronar över stan. I bakgrunden syns skyskraporna i Benidorm.
Man kan se ner över havet…
… eller ut över bergen.
Så var plötsligen molnen som bortblåsta.
Utsikten från balkongen i mitt Airbnb-boende.
Dagen därpå dök Filip och Lise upp med sin husbil och nu hade vädret återhämtat sig något och i vattnet var det fortfarande en bit över tjugo grader. Även dessa bergsklättrarnördar längtade efter sol och bad, men med en stor portion av måtta.
Nu kunde man faktiskt känna ett mervärde av att vara här 🙂

Siktet var inställt på Bellús, deras nästa bergsklättringsområde. Innan dess skulle det dock bli lite utflykt till Polop och La Nucia inåt landet. Tack Rosie för tipsen!

Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Filip och Lise byggde har själva byggt om den f d skåpbilen till husbil. Mycket imponerande arbete med fina träpaneler, fiffiga fack, sängar, pentry, taklucka och ventilationsgaller. Men tidplanen överskreds väl med typ faktor pi.
I La Nucia kom vi i vägen för något slags bollspel. – Vad är det ni spelar, undrade jag nyfiket. – Pelota (boll). Inte blev man så mycket klokare av det…
Vi åkte vidare och efter ett tag hajade vi till. Vad är det där? På håll såg klippan ännu mer spektakulär ut, men jag lyckades inte få chauffören att göra ett fotostopp. Vi hade kommit till Guadalest.
Filip och Lise var dock inte helt överraskade. Inte för att de hört talas om det spektakulära kastellet, utan för att orten omnämns i klättrarnas motsvarighet till seglarnas farledsbeskrivningar. Ser du klättrarna? De smälter nästan samman med berget.
El Castell de Guadalest ska ha byggts av morerna under 1100-talet. Det var tur att det var lågsäsong, för Guadalest sägs ha cirka två miljoner besökare per år.
Befästningen kunde bara nås genom ingången som är uthuggen i berget, Portal de Sant Josep. Det ansågs vara en stark och mycket strategisk bas och eventuella fiender kunde upptäckas på långt håll. Ändå föll det så småningom i kristna händer när morerna drevs ut.
Guadalests vattenreservoar (Presa de Guadalest) förser närliggande byar och städer med vatten.
Vi åkte uppför bergen, genom raviner och ner för vad som stundtals var riktiga serpentinvägar.
Jag hade bokat ett Airbnb i Xàtiva. Google maps fick spatt och visade oss rakt in i centrum av stan. Jag hade fått intrycket av att huset jag skulle övernatta i låg på landet. Efter att ha startat om Google Maps eller hur vi nu gjorde så sansade appen sig och visade oss mycket riktigt ut på landet, precis utanför stan. Det är alltid spännande att se om man hittar fram och vad som väntar. Det var mörkt när vi kom dit och vi hörde bara de, för den  spanska landsbygden, typiska ljuden, hundar som skäller och tuppar som gal.
Dagens klätteräventyr skulle denna klippa i Bellús, strax söder om Xàtiva, bjuda på. Innan dess kom vi lite fel och landade på en ful plats, kokhet och full av flugor. Är det så här det ska bli, tänkte jag förtvivlat. Men, det artade sig när vi slutligen kom rätt.
– Ska inte du testa och klättra Pelle? Jag hade visserligen provat två gånger tidigare, men det var ju på något beskedligare klippor.  – OK då. Instruktören Filip ser till att så att alla säkringar är på plats.
Shit, vågar jag? Men, nu går det ju inte att banga…
Mitt i alltihopa kom ett mullrande dieseltåg som segade sig upp för berget från Xátiva mot Alcoi. Jag läser att det är en nedläggningshotad järnväg med eftersatt underhåll.
Det här var en s k sportklättrarled, d v s med fasta bultar i berget. Filip hade varit uppe och trätt i karbinhakar och en lina, så mitt jobb var att häva mig upp m h a händer och fötter. Tappade jag fästet skulle linan och karbinhakarna förhindra att jag ramlade längre ner än till närmsta, fasta bult. En nog så obehaglig känsla.
Inte alltid helt uppenbart att det verkligen fanns något att sätta fötterna på eller greppa tag med händerna om.

Strax uppe. En riktig adrenalinkick när man kommit upp och får känna att man bemästrat klippan.
Man kan ju tycka att det vore en baggis att ta sig ner sedan, men det är inte en helt komfortabel känsla. Nu är man helt beroende av att lina och infästningar håller.
Medans ungdomarna fortsätter att klättra upp och ner för klippan, beger jag mig in i dalen i riktning Xátiva. Vackert höstlikt längs floden, Rio Albaida.
La Cova negra (den svarta grottan). Man har funnit spår från neandertalare som tydligen slagit sig ner här. Det går ju knappt att föreställa sig att denna plats fanns och var bebodd någon gång 300 000 f.Kr. till cirka 30 000 f.Kr. Sedan var deras tid över på jorden och Homo sapiens tog över. Hur lång blir vår arts tid på jorden?
Om jag fortsatt hade jag så småningom kommit fram till staden Xátiva. Men, jag tyckte denna vackra akvedukt kunde bli en bra vändpunkt. Jag läser fascinerat om att akvedukten var i ”drift” och försåg Xátiva med vatten ända fram till 1936. Det var ju inte så länge sedan tänker jag först, men det är klart, det är ju snart hundra år sedan… Som så mycket annat anlades denna kanalisation av de driftiga morerna någon gång 700-900 e.Kr..
Vandringsleden går ovanpå kanalisationen och här och var dyker sådana här ventilationsöppningar upp. Här skickades barn ner för att inspektera vattenledningen och laga eventuella läckor.
När man reser med Filip och Lise hamnar man inte alltid på de heta turistorterna. Lite yrvaket tittar jag ut över byn Quatretonda. Ett gudsförgätet ställe utan något näringsställe som höll öppet kvällen innan. Som tur var hade Filip och Lise lite mat i bilen som vi kunde tillreda och inmundiga på terrassen till mitt Airbnb.
Idag skulle jag gå en lite längre vandring, ca två mil. En medelsvår led enligt kartan jag hittat på mitt Airbnb. Filip och Lise åkte tillbaka till klätterklippan. Jag kom snabbt upp lite i höjd och fick en fin vy över dalen. I bakgrunden byn Quatretonda.
Tänk om man kunde ha ett apelsinträd i sin trädgård.
En stor del av vandringen gick på små stigar med rätt vassa kalkstenar. Till slut fick jag byta från jympadojor till vandringskängor. Borde ha varit ett självklart val redan från början, kan tyckas. Men, jag hade lite skoskav sedan dagen innan.
Lederna är välskyltade och mycket tydliga hävdade min värdinna. Hon hade visserligen inte vandrat själv, men så hade hon förstått det. Och visst, det var rätt gott om skyltar eller målade markeringar på berget. Problemet var bara att alla leder tycktes ha samma nummer, så jag gick fel några gånger. Men, jag kom ändå rätt till slut 🙂
Det var varmt och flugorna älskade min allt svettigare lekamen.
Hade man givit sig lite tid hade man kunnat bli självförsörjande på rosmarin för resten av livet.

Olivskörd. Jag trodde man ruskade på grenarna för att få ner oliverna på marken, men här använde man någon slags verktyg som rafsade runt i grenverket.
Åh, är det Quatretonda jag ser, tänkte jag hoppfullt, men icke. Mitt mål kändes allt mer som en hägring och efter att slutligen nått tillbaka till utgångspunkten måste jag medge att jag var helt slut som människa efter dagens övning. När jag inte direkt hittade någon bar frågade jag några bybor, med ett lätt desperat tonfall, var jag kunde få en öl och till slut hittade jag fram till ett ställe som var öppet, trots siestan. Sällan har väl en öl eller blev det kanske två, smakat så bra.

Återförenad med Lise och Filip styrde vi på nytt ner mot kusten, först mot El Grao de Gandia, egentligen bara för att övernatta och sedan lite söderut mot Oliva där jag läst om att det fanns fina stränder.

Bortskämd med fina sandstränder i Frösakull-Tylösand och senare i livet på Fårö har jag märkt att min ribba för vad som är en fin strand ligger högre än många andras.
Stranden här fick dock klart godkänt. Frånlandsvind nu och lite lägre vattentemperatur än i Altea, men fortfarande runt 20°.
Innanför stranden hade jag hittat ett Airbnb som visade sig drivas av en ”naturaliserad” brittiska. Foto från Airbnb:s webbplats.
Hon lagade mat åt oss allihopa och det blev en trevlig kväll tillsammans eller som hon skrev i sin review: ”A delight to meet Per, his son and girlfriend. Per wa a very kind and thoughtful guest who happily tolerated me in some interesting conversations around sociology, culture and travel ! Thank you Per, a welcome guest and new friend !” Trevligt minne. Jag fick ha hela huset för mig själv emedan hon själv bodde i sin intilliggande lilla studio. Efter middagen körde hon ”hem” Filip och Lise till sin husbil som stod parkerad några hundra meter bort. Hon var orolig över att de skulle attackeras av vildsvin (!). Foto från Airbnb:s webbplats.

Här skildes jag åt ett tag från Filip och Lise som hade planerat för klättring i Gandia. Jag stannade en natt till och tänkte mig en bussutflykt lite söderut, mot Dénia.

När jag kom in i staden blev jag inte så imponerad. Såg ut som vilken tråkig stad som helst.
Men, ytterområden kan bedra. Väl inne i Dénias kärna visar staden upp en helt annan sida med mysig gammal bebyggelse och trånga gator och berget i fonden som kröns av Castell de Dénia.
Jag tror denna skulptur talar för sig själv.
Jag strosar runt lite i hamnen och konstaterar att jag ska vara nöjd med att jag inte har en större båt än den jag har. Nog med jobb som det är.
Min Airbnb-värdinna skickade mig länkar om vad jag borde se i Dénia. Jag bockade av allt. Carrer de Loreto är tydligen känd för alla sina Tapas-barer.
Så här kan man också umgås.
Under spanska inbördeskriget gav både tyska Lutwaffe och italienska Aviazione Legionaria understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Den här tunneln under kastellet byggdes som skyddsrum 1936-37 för att skydda civilbefolkningen från bombardemangen. Idag fungerar tunneln som genväg mellan två stadsdelar.

Utsikt från kastellet. I hamnen lägger en färja till, förmodligen från Palma. Ser ut att ta en evig tid innan den är färdigförtöjd. Påminner den inte om färjor i Danmark, t ex färjorna till Bornholm eller på rutten Århus-Själlands odde? Funderade om de möjligen var byggda på samma varv, men hittar inget stöd för det. De kanske bara följer färjemodet…
Jag får väl nöja mig med att pussa väggen (KYSS MIG I DEN HÄR HÖRNAN).
Paradgatan Carrer del Marques del Campo med sin platanträdsallé.
Mannen med hatten som tittar ner i marken, blev nästan lite hotfull. Han krävde ersättning för att han kommit med i bild alternativt att jag raderade bilden. Det blev inget av nåndera. Gatan vi gick på är ett slags gastrocenter, men mycket var lågsäsongsstängt.
Efter två nätter i Oliva tänkte jag upptäcka Valencia. Men, det verkade meningslöst att åka för tidigt och inte kunna checka in och bli av med bagaget i det Airbnb jag hade bokat. Filip rapporterade att klippan de skulle klättrat på i Gandia var avstängd och att de hade åkt vidare upp i bergen. Som tur var, var i alla fall stranden inte stängd, så jag kunde unna mig några timmars relalalaxande innan jag reste vidare.
Leonie, min värdinna, skjutsade in mig till stan där jag hittade en lokalbuss för vidare befordran Gandia där jag skulle ta ett regionaltåg till Valencia. Första gången jag åkte med Renfe, spanska motsvarigheten till SJ. Så, innan jag klev ner i underjorden stod jag lite brydd och studerade vilka biljettalternativ som erbjöds. Är min spanska så kass att jag inte begriper vad det står, funderade jag. – Eso es catalan (Är det där katalanska), frågade jag en person som såg ut som om hennes uppgift var att hjälpa till. – No, es valenciano (Nej, det är valencianska)! Vilket klavertramp att tro att man pratade katalanska i Valencia-regionen. Det är intressant detta med både mallorkinska och valencianska. Vissa vill hävda att det är egna språk, andra att det bara är dialekter tillhörande det katalanska språket. Oftast står information både på spanska och katalanska/valencianska, men ibland bara på det lokala ”språket” och vid något enstaka tillfälle har det bara stått på spanska. Notera skylten: ”Sueca” (svenska). Listade aldrig ut vad det stod för.
Lägg märke till masktvånget som fortfarande råder inom kollektivtrafiken i Spanien. Men, bara där. I affärer eller på barer och restauranger råder det tydligen ingen risk att smittas.
Det är inte så lätt alltid att förstå. Vid Valencias Estació del Nord, tänkte jag byta tåg för att ta mig ut mot Valencia Cabanyal i närheten av mitt Airbnb. – Går det här tåget till Cabanyal? – Till Buñol? Javisst! – OK! Jag hoppade på. Fast sa han verkligen Cabanyal? Tåget rullade iväg och jag frågade en äldre medpassagerare som jag hjälpt ombord om jag verkligen var på rätt tåg och snabbt var fyra tanter engagerade i min resa och till slut tycktes man enas om att jag måste kliva av på nästa station och byta tåg och så skulle jag gå allra längst bort på plattformen. Tanterna hade koll. Nästa tåg tog mig till Cabanyal.
Magen började kurra och på stationen fanns ett hak. Mycket bra ställe hävdade någon. Sagt och gjort. Jag åt en god macka och tog ett par öl av en sort som barägaren tyckte att jag borde prova, en Alhambra Reserva Cerveza Extra. Var lika gott som det lät flott. On the house, kom sedan dessa jättesmå musslor. Minns inte vad han kallade dem, men kan det ha varit Coquinas? Väldigt gott. Kommer jag att beställa in igen när tillfälle ges.
Att bo på Airbnb är spännande. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller hur det ska bli. När jag skulle ta mig från stationen och la in adressen i Google Maps, svarade appen att den inte hittade adressen. Jag trodde jag förstod vad felet i den uppgivna adressen var, vilket Google Maps svalde. Och jag gick och jag gick och Google Maps verkade vilja slå knut på sig själv och till sist även på mig. När jag äntligen lyckades komma rätt var det ingen hemma. Kommer snart fick jag som besked. Kunde jag boka ytterligare en natt? Njae, jag och min pojkvän vill vara själva på helgerna, svarade den afrikanska värdinnan. Någon pojkvän såg jag aldrig till och i slutändan verkade det som om det snarare var så att hon inte hade tillstånd att hyra ut. Ägaren skulle komma på besök och då fick varken jag eller mitt bagage synas. Så, jag flyttade hem till Sean istället, spanjor med rötter på Irland. Han bodde dessutom med en storslagen utsikt över havet och stranden i Malvarosa. Varför vet jag inte, men han berättade spontant att han på rekommendation av sin läkare rökte marijuana. Det skulle motverka artros. Vidare berättade han att man i Spanien fick odla en begränsad mängd, bara man gjorde det så att det inte syntes. Stämmer det tro?
Alla storstäder har sin logik och sina system för att ta sig runt. I Valencia var det tunnelbana (delvis ombyggda, f d förortsjärnvägar), spårvagn (fåtal linjer) och buss (finmaskigt nät) som stod till buds. Skulle man åka spårvagn fick man köpa biljett i särskilda automater på hållplatserna och första gången fick man köpa till ett magnetkort i papp som man kunde återanvända. På bussarna kunde man betala framme hos föraren med sitt kreditkort. Tunnelbana åkte jag aldrig.
En del av bebyggelsen nära stranden gav ett lite sydamerikanskt intryck.
Eller är det kanske snarare bebyggelsen i Sydamerika som bär spår av äldre, spansk arkitektur?
Jag dras ju som en magnet ner mot småbåtshamnarna. Nåja, små båtar är ju kanske inte det mest kännetecknande för marinorna vid Medelhavet, men ändå. I seglarkretsar uppmärksammades det en hel del att Handelsbankens f d VD Arne Mårtensson loggade ut från näringslivet och istället gav sig iväg med sin hustru för att segla jorden runt. Och här ligger deras båt s/y Yaghan, om det nu fortfarande är deras, en Hallberg Rassy 62. Sist jag såg henne låg hon på Bullandö.
När man ser raderna av Superyachter är det inte utan att tankarna går till Ryssland och funderingar kring hur många som ägs eller har ägts av ryska oligarker. Men, så dyker en ”riktig” yacht upp och tankarna på ryssar skingras. Jag googlar och finner att fartyget är byggt 1955 i Kroatien. Den är eller var till salu för 10 000 000 Euros.
I hamnen fanns flera renoverade tinglados. Vackra gamla byggnader från början av förra seklet som fungerat som hamnlager. Numera tydligen avsedda för kultur- och fritidsaktiviteter.
Vägg i vägg med de gamla hamnlagren, tullverkets tjusiga byggnad.
Jag hade hyrt en cykel av min Airbnb-värd och tog mig runt rätt lättvindigt. Innan jag gav mig in mot stadens centrum hann jag även upptäcka mindre insmickrande områden. Såg ut som jag kan tänka mig att Berlinmurens ”dödszon” såg ut efter murens fall, här och nu delvis bebyggd med vad som skulle kunna liknas vid flyktingläger.
Dags nu att upptäcka proprare delar av stan. Den innersta delen av stan domineras av äldre bebyggelse, varav många historiska byggnader och direkt utanför denna var det en blandning av vacker, äldre bebyggelse, och …
… modern arkitektur och ibland …
… modern, spektakulär arkitektur. Jag har nu nått den ostligaste delen av Rio Túrias gamla flodbädd. Efter en stor översvämning 1957 då flera personer omkom beslutade man att dra om flodfåran utanför stan och sedan 1980-talet har den gamla flodbädden successivt omvandlats till ett park- och rekreationsområde. Här återfinns numera också ”Ciutat de les Arts i les Ciències” (valencianska, översatt till svenska ”Konst- och vetenskapsstaden”). Den här byggnaden kallas för ”CaixaForum Valencia – El Àgora” och beskrivs som ett multifunktionellt kulturcentrum. Arkitekten är ingen mindre än samme man som ritade Turning Torso i Malmö, Santiago Calatrava.
Utformad som ett öga ska väl arkitekturen illustrera att byggnaden hyser både ett planetarium och en IMAX-biograf. Och arkitekten? Återigen Santiago Calatrava.
Palau de les Arts Reina Sofia, Operahuset i Valencia. Arkitekten? Ja, ni vet… Spaniens tredje största stad är i storlek jämförbar med Stockholm. När får Stockholm ett modernt och funktionellt operahus?

Inför min resa till Spanien hade jag bl a frågat en god vän, Marie, som vistats mycket i Barcelona om lite tips om vad man borde se och göra. Hemkommen från resan var hon nyfiken på mina intryck och när jag berättade om Valencia och Santiago Calatravas skapelser, så kläcker hon plötsligen ur sig: – Ja, han är gift med min barndomskompis från Sandviken, Robertina. Hennes föräldrar, Robert, som ursprungligen var schweizare, och Märta, startade ett konditori i Sandviken i samma hus som vi bodde i och sedan ett till och slutligen en bar. –  Och vet du på den tiden kom servitrisen fram med en hel bricka till borden och visade upp vad man hade till försäljning. Verksamheten gick jättebra och så småningom bestämde sig Robert och Märta för att flytta tillbaka till Schweiz där de flyttade in i Roberts föräldrahem i Davos, ett fint hus tydligen som numera används för VIP-gäster i samband med World Economic Forums årliga möten. Robertina och Santiago träffades sedan när de båda pluggade i Zürich. Vilken historia – tänk vad ett konditori i Sandviken kan leda till.

Det finns gott om offentlig konst i Valencia. Ser den inte väldigt spansk ut, denna rostiga skulptur som jag fastnade för? Lite Picasso-inspirerad… Jag vet dessvärre inte vem konstnären är.
Så har jag då börjat dra mig in mot lite äldre stadsdelar.
Magen måste få sitt. Reser man ensam får man tillbringa tiden med att studera andra människor och reflektera över vad som gör att de sitter här. Vad kan t ex föra dessa sju tanter samman?
Medans jag ätit en sen lunch har somliga tagit en siesta på balkongen. Dags att vakna nu…
Den gamla flodbädden lämpade sig utmärkt för en cykeltur.
Pont del mar har några år på nacken. Invigdes 1596. Andra broar tillkom under 1900-talet och idag används den här bron bara av gående. Nu ska jag in i gamla stan, Ciutat vella.
Centrala saluhallen. Den tog hela 14 år att bygga, innan den var helt klar 1928. Tydligen finns det en särskild valenciansk jugendstil och det är vad som ska prägla den vackra byggnaden.
Bredvid saluhallen ligger den katolska kyrkan Los Santos Juanes. Den fick sitt nuvarande utseende på 1700-talet, men har ett betydligt äldre ursprung, åtminstonme 1300-tal. Kyrkan listades som ett nationellt historiskt-konstnärligt monument redan 1947.
Visst är det en vacker byggnad, Edificio Roglá, med sitt rundade hörn. Valencia höll sig inte bara med en egen jugendstil, utan även med en egen nybarockstil, vilket tydligen var en fashionabel stil i 1930-talets Valencia.
Jag cyklar vidare och hamnar vid tjurfäktningsarenan som vaktas av Manolo Montoliu, tjurfäktare och banderillero. Han är en bland ca 250 professionella matadorer som dödats av en tjur (1992).  Jag läser att en banderilleros uppgift är att sticka in små band­prydda och hulling­försedda spjut i tjurens nacke i början av en tjur­fäktning. 1974 var jag på tjurfäktning, i Pamplona tror jag det var, med några andra svenskar i min ålder. Vi gjorde oss djupt impopulära bland publiken bredvid oss, när vi hejade på tjuren i st f tjurfäktaren. Efter Francos död 1975 lär flera spanska städer ha förbjudit tjurfäktning. I Valencia lever dock traditionen vidare. Så sent som 2016 förbjöd man dock den brutala eldtjursfestivalen som innebar att man tände eld på tjurens horn. Man kan inte säga annat än att man var kreativ när det gällde hur man skulle plåga tjurarna.
Jag anade ju en pampig järnvägsstation när jag kom till Valencia, men jag hade ju bråttom att byta tåg, så något närmare studium fanns det inte tid till. Men, så här tjusig är den på utsidan, i nygotisk stil läser jag. Något jag snöade in på är att stationen heter Estació del nord, trots att den låg söder om stadens centrum. Dagen därpå gick jag en stadsvandring och undrade då om guiden hade någon förklaring till denna märkliga benämning. Hon blev svaret skyldig och två deltagare från Madrid kommenterade att de var samma sak i deras hemstad. Spansk logik? Möjligen är jag ett svar på spåren. Det finns en tunnelbanestation som heter València Sud och någon stans läste jag att tunnelbanenätet delvis är ombyggda, lokala järnvägar.  Kanske var det så enkelt att den f d järnvägsstationen (idag tunnelbanestation) València Sud låg söder om Estació del nord. Onödigt vetande? Jo…
En byggnad som toppas av ett tempel med kolonner krönta av en Fågel Fenix beriden av en man. Vad kan det vara för spännande institution? Jag googlar och finner att byggnaden var huvudkontoret för ett f d försäkringsbolag, inte så jättespännande alltså. Jag läser och får lära mig att Fågel Fenix sägs återfödas ur askan av elden den brann upp i, så en finurlig symbol för ett försäkringsbolag. Stil? Nybarock.
Ja, gosh vad många vackra byggnader.
Ajuntament de València, Valencias stadshus. Här började dagens guidade stadsvandring.
Byggnader signalerar alltid något och Valencias post- och telegrafkontor visar vilka viktiga funktioner dessa kommunikationskanaler hade för inte allt för länge sedan. Snigelpost tycker vi nu och telegram minns jag kanske främst som något som lästes upp på bröllop. Jag minns också hur nästan andaktsfullt det var att gå in på det pampiga  Stockholm 1 och köpa ett frimärke.
Tiggaren sken upp när han fick syn på vår guide. Hon kommenterade lite krasst. – Han är i alla fall ärlig med vad han vill ha pengarna till, till skillnad från alla som hävdar att de har sjuka barn eller liknande. Tiggande romer fanns även här.
Katedral? Nä, en takkupol i den centrala saluhallen, Mercat Central de València.
Tydligare nu att det inte rör sig om en kyrka.
Det är lördag och fullt av liv och rörelse överallt.
En gammal försvarsanläggning? Nej, en sidenmarknad, ”La Lonja de la Seda”, som är en gotisk byggnad från 14-1500-talet, sedan 1996 klassat som världsarv.
Att det är klassat som världsarv förstår man ännu mer när man kommer in i byggnaden. En del av den upptas av Els Consolats del Mar, direktöversatt blir det havets konsulat och det blir man ju inte så mycket klokare av, men det var tydligen en slags domstol med behörighet att döma i merkantila tvister. Kanske var det fantastiska innertaket vägledande för att komma fram till rättvisa domslut.
I sidenmarknadens kontraktssal förhandlade och utarbetade köpmän kontrakt. Salen bärs upp av fantastiskt utformade, vridna pelare. Hur fick man till det?
Den här typen av utsmyckning, vad som ser ut som en onanerande kvinna, hade nog refuserats i Sverige.
Vad ska man ta med sig från Valencia frågade jag guiden. Solfjädrar tyckte hon och en stund senare passerade vi en butik där de målades för hand.
Med sina 107 centimeters bredd, inte bara Valencias, utan även Europas smalaste hus. Husets fasad tillhör numera den intilliggande baren La Estrecha, som öppnat upp väggarna som skilde de två byggnaderna åt. Innan dess var de övre våningarna ett hem med ett rum på varje våning och i bottenvåningen har det bl a funnits en smyckesaffär. Det sägs att ägarens dotter var tvungen att klä på sig på gatan, inför nattvarden, då hon inte kom ut genom dörren med klänningen på. Synnerligen opraktiskt att bo så, så varför gjorde man det då så smalt? Jo, för att minimera fastighetsskatten som baserades på just fasadens bredd.
Plaça rodona eller runda torget är ett unikt torg omgärdat av byggnader i en cirkelform. Naturligtvis lockar en sådan plats både turister, sådana som jag och tillhörande krimskramsförsäljning, men även mer genuin kommers förekom, som här, av sybehör.
Horchata, fick vi lära oss av guiden görs av torkade och sötade jordmandlar. När jag gick förbi några timmar senare funderade jag om jag skulle prova, men det fick bli en öl istället.
Höjer man blicken kan man mötas av sådana här tjusiga utsmyckningar.
Valencia har aldrig stått på min bucket list. Det kanske den borde ha gjort. Ett besök rekommenderas. Kanske helst något längre än mina tre nätter.
Om jag förstod det rätt bar kvinnor, normalt sett, den här typen av traditionell, valenciansk klädedräkt under festivalen Las fallas som går av stapeln i Valencia, årligen under mars månad. Jag läser lite om Las fallas: ”Valencia vänds upp och ner av Fallas-firandet, en festlighet som kombinerar tradition, satir och konst och bör inte missas för någonting i världen.” Mmm, kanske en anledning att återkomma.
Stadsvandringen var slut och ännu en gång började det kurra i magen. Guiden tipsade mig att att äta en paella vid det runda torget. – Tyvärr, paellan är för två personer. Servitören såg tydligen besvikelsen i mitt ansikte. – Jag ska kolla. Efter en stund: – OK, du kan få beställa paella mot ett tillägg om 3 Euros. Fögade anade jag då att jag fortfarande skulle få en paella som ändå var för två personer. Paella Valenciana, det var den godaste paella jag någonsin ätit och varenda smula slank ner. Proppmätt, mer eller mindre, rullade jag därifrån.
Man kan tycka, en katedral, en kyrka, ”same same, but different”. Men, katedralen i Valencia har lite mer att erbjuda.
Från klocktornet, El Micalet, har man en hänförande utsikt över stan och dess omgivningar. Tornet är nästan 51 meter högt, så man får lite tillskott till konditionen av att kliva upp för trapporna.
Inget fuskbygge inte. Det tog 43 år att färdigställa och stod klart 1424 och 600 år senare står det fortfarande kvar. 600  år! Tanken svindlar, även om man inte har sådana anlag…
Och här ser vi San Vicentes vänsterarm. Han dog martyrdöden i Valencia omkring år 304. Nu pratar vi inte om 600 år, utan om 1700 år. Madre mía.
Många är kallade, men få äro utvalda. Är det vad man kan säga om alla som påstår sig ha den heliga graal i sin besittning? Om det nu är något som finns överhuvudtaget… Många menar att den heliga graal syftar på den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden och som också användes för att samla Kristi blod under korsfästelsen. Finns den här i katedralen i Valencia?
Det är i alla fall vad man hävdar. Valencia tävlar med flera andra orter om att ha graalen i sin besittning. Här är den. En enkel träkopp omgiven av lullull. Vi tycker det är fantastiskt att regalskeppet Wasas trä, ca 400 år på nacken, är så välbevarat. Men, den här träkoppen då? En sisådär 2000 år gammal? Vad ska man tro?
Det börjar bli sen eftermiddag och solen når inte riktigt ner till gatunivån.
Av en slump går jag förbi Museu de ceràmica. Nä, jag går inte förbi. Det går inte att låta bli att stanna till. Vilken fasad! Det heter också Palau del Marqués de Dosaigües, d v s ett tidigare hem för grevar och baroner. Jag skulle ha velat gå in och tittat, men nu började det bli lite overflow av alla intryck. Inte anade jag att det fanns så mycket att se i Valencia.
Förutom att detta är en magnifik fontän finns det också en annan spännande historia kopplad till denna plats, Plaça de la verges. Varje torsdag vid middagstid vidmakthålls en tusenårig (!) tradition när vattentinget (El Tribunal de les Aigües) möts intill katedralen vid apostlarnas dörr. Man hävdar att detta är Europas äldsta ännu existerande, juridiska institution. Tänk dig tiden när vikingarna upptäckte Amerika och muslimerna ännu härskade i Spanien. Åtta män med stenansikten, klädda i svart, fattar beslut i en snabb process och besluten kan inte överklagas. Dispyterna de avgör kan handla om att någon avlett vatten utan tillstånd eller förorenat ett vattendrag. Ett exempel på tvist jag läser om handlar om ett fall där en ekobonde efter att ha hittat spår av färg och cement i sitt bevattningssystem anmälde en granne som åkte på motsvarande 20 000 kronor i böter.
Ursprungligen omgärdades Valencia, som så många andra städer, av en ringmur. Den ansågs dock obehövlig under 1800-talet och revs. Suck! Bl a det här tornet fick dock stå kvar. Enligt guiden för att det inhyste ett fängelse.
Jag avslutar min stadsvandring i en park, Jardins del Real y Vivero. Vilsamt med något annat än byggnader och historia.
The Black Swan är inte bara en prisad skräckfilm. Den finns i verkligheten. Det är nog första gången jag sett en svart svan.
Första morgonen bjöd min värd, Sean, på frukost. Idag var han spårlöst försvunnen. Jag satt en stund på hans balkong och hoppades att han skulle återupprepa sin trevliga gest, men till slut gav jag upp, tog mig ner till stranden, åt lite och stannade och tittade på lite beach volley.
Det är söndag och återigen letar jag mig bort mot stationen Valencia Cabanyal. Den här gången kliver jag på tåget mot Zaragoza Miraflores som det stod på perrongen. Det lät ju som om tåget fortsatte från Zaragoza till Miraflores, men det visade sig istället vara namnet på järnvägsstationen i Zaragoza. Vi följer först kusten norrut mot Sagunt och där byter det riktning och viker av upp mot bergen på en oelektrifierad bana.
Med lite tidtabellsknåpande har jag fått fram att det skulle finnas en anslutande buss här i Segorbe till mitt mål för dagen, Montanejos. Det såg i alla fall ut som om bussens avgångstid var anpassad till tågets ankomsttid och jag drog därför slutsatsen att bussen också skulle avgå från järnvägsstationen. Ack, så fel! Vare sig någon buss eller busshållplats så långt ögat nådde. Jag frågade en gammal dam om hon visste besked, men icke. Sedan anslöt hennes man och han menade att det fanns en busshållplats uppe i byn. – Du går uppför backen här och vid den stora byggnaden tar du vänster, sedan höger och sedan vänster. Typ så. Nu var goda råd dyra. Jag småsprang upp för backen och till slut hittade jag faktiskt en busshållplats, dock helt utan information om vilka busslinjer som trafikerade den. Jag försökte fråga en liten flicka som passerade om hon visste något, men hon såg ut som om hennes mamma lärt henne att inte tala med främmande, fula gubbar. Jag engagerade ytterligare ett gäng som var ute och flanerade och ja, namnet på bussbolaget kände de igen. Det borde vara rätt. Till slut dök det upp en liten, anonym minibuss på motsatt sida av hållplatsen, och jodå, han hade för avsikt att köra till Montanejos. Puh!
Jag var den ende resenären ombord på den lilla bussen som delvis letade sig fram på slingrande bergsvägar.
Montanejos är bl a känt för sina varma källor som rinner ut i floden, Fuente de los Baños. Det brukade nog vara varmare, men nu höll floden här, Río Mijares, kanske omkring 22°, vilket var väldigt behagligt och nog mer än vad det var i luften.
Återförenad med Filip och Lise. Det var verkligen lågsäsong och dessutom söndagskväll, men vi hittade till slut ett ställe som var både öppet och hade lediga bord. Patatas bravas som tapas.
Ett lågsäsongsöde Montanejos by night.

 

Så här kan en husbils motsvarighet till en naturhamn se ut. Jag föredrar naturhamnar även om det kan vara lite trängre. Jag ska få låna lite bestick till min matsäck för dagens vandring. Filip och Lise skulle naturligtvis ut och klättra. Filip: – Ja, hoppas du kommer tillbaka. Det där gnagde i mig sedan. Visste han något som jag inte visste?
Det börjar uppför. Leden jag ska följa heter Los Estrechos och avståndet anges som horisontell distans, vilken uppges vara 8,6 km.
Vy över Montanejos.
– Hallå där nere! Mina röstresurser tycks inte räcka till. Ingen reaktion.
Nu bär det ganska brant nerför. Lite förvånad över hur leden artar sig. Kolla de häftiga ”ventilationsfönstren” på den väg som går under namnet La carretera de Campos. Arbetet med att bygga vägen beskrevs som farligt, men öppnandet av den som en revolution för bergsbyarna här uppe, när den stod klar 1929.
Vandringsleden blir allt mer lik en kostig.
Hmm, hur tänkte man nu? Ska jag klättra upp här? Fortsätter leden genom grottan? Nä, det kan inte stämma.
Jag backar tillbaka lite och hittar en stig som leder brant neråt.
Till slut är det så brant att man får hala sig ner m h a ett rep och några öglor i berget.
Jag tittar på kartan igen och jo, det skulle kunna stämma. Leden går nära floden. Men en bit till och så tar det stopp. Bara flod. Ingen stig. Hmm.
Tillbaka igen.
Är det här jag ska upp? Det där liknar ju faktiskt en klätterled, inte en vandringsled.
Jag möter ett par och frågar om råd. Kvinnan: – Madre mía. Tog du dig ner där, säger hon samtidigt som hon gör en ansats till korstecken. Mannen: – Nä, men gå här nere, det är en trevlig och vacker led här. Det där är en led på en helt annan nivå. Jag har uppenbarligen gått fel. Men, kom jag ner, ska jag väl komma upp, tänker jag. Jag styrker mig med lite matsäck och väntar på att det trevliga, spanska paret ska försvinna ur sikte. Sedan klättrar jag upp igen.
Paret jag mötte tyckte uppenbarligen jag skulle följa familjeleden. Den led jag nu följt två gånger beskrivs som ”Led med hög svårighetsgrad”. Typ svart pist.
Jag hade tydligen gått på en stig ett snäpp för långt ner och därmed missat vägvisningstavlorna. På rätt spår igen och längre in i dalen kom jag så över floden.
På en bro alltså. Slapp att vada.
På håll såg de ut som små rådjur, men det är bergsgetter. Särskilt skygga var de inte heller. Konstigt, med tanke på att det bedrivs jakt på dem. Åtminstone var det så på Mallorca. Till skillnad från de getter jag stött på i Sverige ser de ut att ha en väldigt len päls.
El Chorro. Jag trodde först att detta var någon form av spektakulärt kraftverk. Men, när jag googlar finner jag inget stöd för det, utan snarare att det ska vara någon slags regleringssluss för en vattenreservoar högre upp som heter Arenós. Mäktigt och märkligt att se vatten spruta ut ur ett berg på det här viset.
Tramo dificil. Är det röd pist nu?
Egentligen skulle man ju ha velat komma ännu högre upp. Vackra berg som påminde lite om bergsformationerna i italienska Dolomiterna.
Här gällde att inte vingla till.
Spanska raukar.
La cueva negra är den mest kända och en av de största grottorna i regionen Valencia. Grottans storlek lär uppgå till 2 300 kvadratmeter. Jag nöjde mig med att titta in.

Är det ännu en gammal morisk led jag går på?

Det har varit ett trevligt och avspänt sätt att hänga på, med Filip och Lise, att resa lite tillsammans, få vara med och klättra lite, bada och ses på kvällarna. Men, efter en sista middag var det nu dags att ta farväl. Jag skulle ta mig till Barcelona och färden dit skulle gå med två bussar och ett tåg.

Om bussföraren som körde mig till Montanejos körde tryggt och lugnt, så gällde det inte bussföraren på första etappen från Montanejos till Onda. Han verkade ha drömt icke infriade drömmar om en rallykarriär. Inte så behagligt att åka rallybuss på slingriga bergsvägar. Jag tänkte att vi nu skulle komma fram alldeles för tidigt med tanke på tempot, men icke. Kanske kände han sig istället pressad av att vi skulle hinna med den anslutande bussen mot Castellón de la Plana.

Ombordstigningen på nästa buss tog en evig tid och jag undrade så smått vad de hade för sig där framme. När det var dags för mig att betala insåg jag varför det hade tagit tid. Föraren hade startat sin miniräknarapp på telefonen. Resan kostade 1,60 Euros och jag räckte fram 2 Euros. Han slog in 2 minus 1,60 och konstaterade att jag skulle ha 40 cent tillbaka. Stackars sate. Finns det någon matematisk motsvarighet till dyslexi? Jag googlar och ser att det finns ett begrepp för detta, dyskalkyli.

I Castellón de la Plana skulle jag så ta tåget till Barcelona, en resa som med ett snabbtåg skulle ta två timmar och tjugo minuter. 77 Euros, sa biljettförsäljaren.  – Va! Hittills hade det varit nästan oförskämt billigt att åka med allmänna kommunikationer och man vänjer sig snabbt. I alla fall med låga priser. Biljettförsäljaren var i alla fall tålmodig och efter en stunds resonerande blev jag innehavare av ett pensionärskort på statsjärnvägen, giltigt i ett år. Sex Euros tror jag det kostade. Fick bara betalas med kontanter. Om jag minns rätt reducerade det priset med 25 %.

Inte undra på att det var dyrt. Var det för att försöka locka resenärer som man gjort det extra ”fint” och ordnat med incheckning och en särskild gate till tåget? Det var ju fullt av konduktörer eller tågvärdar ombord. Jag kunde inte förstå det på annat sätt att detta inte tillförde någonting. Snarare motsatsen.
Snabbtåget Euromed förbinder Barcelona med Valencia och Alicante och kan tydligen toppa 220 km/timme.
Helt OK komfort, men jag blev inte jätteimponerad.
Lite vilsen känner man sig allt i en ny storstad innan man lärt sig hur man tar sig runt, inte minst att lära sig förstå hur biljettsystemet fungerar. Annars kan man inte bli annat än imponerad över hur bra koll Google har på tidtabeller och rutter oavsett om det är mitt ute på vischan eller i en storstad som Barcelona. Jag konstaterade att det redan efter tre resor lönade sig att köpa ett tioresors-kort. Barcelona-borna verkar vara lite mer oppositionella. Det fuskades en hel del med ansiktsmaskerna.
Tunnelbanenätet var imponerande stort och finmaskigt. I de flesta fall klarade man att ta sig runt med tunnelbanan. 2020 omfattade tunnelbanenätet 189 stationer längs 166 km bana. Det kan jämföras med Stockholms 100 stationer längs 110 km bana.
Men, ibland passade det bättre att ta bussen. Linjenätet var lite listigt utformat. Denna busslinje heter H10, d v s den går horisontellt genom stan och så fanns det andra busslinjer som hade V eller D som prefix. Det kan du kanske lista ut vad det står för. Men, sedan fanns det andra linjer som saknade bokstavs-prefix. Hur de gick kan man ju undra över. Slog de kanske knut på sig själva?
Det fanns även en handfull spårvagnslinjer i två nybyggda, men från varandra isolerade system. Som genomsnittsturist hade man ingen glädje av dem. Därutöver finns det några berg- och linbanor. Mer om det längre fram.
Det var fortfarande eftermiddag när jag langat in bagaget i mitt Airbnb och gav mig ut på stan. Triumfbågar byggdes ursprungligen till segerrika härförares ära. Så icke i Barcelona där L’Arc de Triomf byggdes i samband med världsutställningen 1888 för att välkomna besökarna.
Jag läser att den spanska regeringen så sent som i somras gav klartecken för försäljning av medicinsk cannabis på apotek. Man följer således en trend i Europa där Nederländerna, Schweiz, Tyskland, Malta och Luxemburg redan har legaliserat eller står inför en legalisering av försäljning och bruk av cannabis. Kan man gissa att präktiga Sverige blir sist ut? Men, vad är då detta? The Cannabis shop… Knappast ett apotek.
Jag tänkte hinna med Picasso-muséet innan det blev sen kväll. Men, det sög i magen, så en pizza-slize skulle ju sitta fint. Döm, om min förvåning när jag skulle betala och transaktionen registrerades i ett vev-drivet, mekaniskt, Sweda kassaregister. Den är från sjuttiotalet, upplyste mig försäljaren om. Ja, och den är tillverkad i mitt hemland, kontrade jag. – Jaså, är den från Sverige, det hade jag ingen aning om. Kan även beskådas på Tekniska muséet i Stockholm.
Pablo Picasso föddes 1881 i Málaga. Tio år gammal flyttade familjen till A Coruña, men 1895 flyttade man så till Barcelona. När han var femton år (!) målade han detta porträtt av sin pappa. Fortfarande ser det ut som klassiskt måleri.
Senare såg tavlorna ut så här. Mer som, åtminstone jag, förväntar mig att målningar av Picasso ska se ut. 1957 isolerade sig Picasso från omvärlden för att skapa en serie av 58 konstverk, varav 45 var tillägnade den spanske konstnären Diego Velázquez’s storverk Las meninas från 1656. Detta är några verk ur den serien. Velázquez’s verk är också känt som Kung Filip IV och hans familj och Meninas var ett portugisiskt ord för de kungliga barnens hovdamer. Picasso sägs ifrågasätta och argumentera med den historiska representationen av det kejserliga Spanien genom att omarbeta, som här, delar av målningen Las Meninas. Om jag förstått det rätt var det även en slags protest mot Franco som fascinerades av och ville återupprätta den spanska guldåldern.
Picassos tolkning av hovdamen Maria Agustina Sarmiento som finns avbildad i verket Las meninas. Här serverar hon Filip IV:s dotter, den femåriga prinsessan Margarita Teresa, något att dricka. Ger ett satiriskt intryck, i mina ögon.
Även ”Le piano (Velazquez)” är tillägnad Diego Velázquez’s verk Las meninas.
Om inte någon som helst konstnärlig talang, så har jag i alla fall något annat gemensamt med Picasso. Vi gillar duvor.
Muséet ligger i stadsdelen El Born och efter successiva utbyggnader är det idag inrymt i vad som sägs vara fem medeltida palats. Hela 4000 verk ska finnas till beskådan. Så många orkade inte jag titta på.

Alla ni som redan varit där vet ju redan att Barcelona är en fantastiskt levande stad. Överallt sjuder det av aktiviteter.

I parken mellan Passeig de Lluís Companys körbanor, vid Triumfbågen, var träning och spel temat. Joggingpass, yoga, styrketräning, boule…
De här allvarliga herrarna satt på strandpromenaden och ägnade sig åt ett något stillsammare spel. Såg ut som Domino. Jag har aldrig tyckt att Domino varit särskilt spännande, men det kanske var pengar inblandade…
Såg först ut som rena kampsporten, men visade sig också vara en yster dans, Capoeira. Det är tydligen en afrobrasiliansk kulturtradition och kampkonst med inslag av musik, sång, dans och filosofi. Utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien.
Och så plötsligen, en härlig konsert.
Parc de la Ciutadella: Full huggning på de väderbeständiga pingisborden.
Parc de la Ciutadella: Katalansk dansbandsmusik?
Parc de la Ciutadella: Det rådde ingen brist på kreativiteten bland alla söndagslediga människor.
Tyngdlagen borde inte göra detta möjligt.
Det gäller att inte krascha, då gör det ont.

Jag backar bandet till min andra dag i Barcelona…

Det är kanske inte att undra på att stan var full med offentlig konst, med tanke på det kulturarv man har att vårda. Snygga spiror.
Hemma har jag en isvisp nedsänkt under båten. Inget behov av det här.
Tidigare i detta inlägg har jag ju nämnt min vän Marie som vistades mycket i Barcelona i sin ungdom. Kvarteren vid den nuvarande standen var tydligen ruffiga hamnkvarter på den tiden med sjåare, matroser, prostituerade mm, och inget ställe hon valde att vistas ensam på. Tillsammans med kompisar däremot var det desto mer spännande att ta sig en barrunda, med tapas och sherry. I samband med olympiaden 1992 snyggades området upp och inget här påminner om Maries minnesbilder.
Hade jag förstått hur skönt det var ute hade jag packat ner badbrallorna i utflyktsryggan.
Fast, det rådde ju onekligen delade meningar om väderläget om man jämför de två herrarnas klädsel. Det är ju trots allt den 23 november. Hundar var det gott om överallt.
Jag letar mig in i stadsdelen La Barcelonetas små smala gator. Jag försöker föreställa mig hur dessa kvarter kunde ha upplevts innan man städade inför olympiaden.
Här ligger La Cova fumada. Tack Viveka för tipset! Idag var det bara att kliva in. När jag gick förbi senare i veckan, under lördagen, var det lång kö utanför.
Väldig speciellt. Som att flyttas tillbaka till… Ja, vadå? Trettiotallet? Stökigt, bullrigt och … alldeles underbart. En kvarleva från tiden då kvarteren var lite ruffigare?
Bland huvudnumren på menyn finns Bomba, ett måste om man kommer dit. En potatis fylld med bl a lite köttfärs och aioli. Väldigt gott.
Jag hamnade bredvid vad jag först trodde var ett par. Det visade sig dock att mamma firade sin sons femtioårsdag. Vilken gåva att kunna prata en del spanska och få en inblick i deras liv. Mamma visade sig ha besökt Stockholm med ett kryssningsfartyg. Hur kul kan det ha varit, tänkte jag. Men, ögonen glittrade på henne när hon pratade om Stockholm och alla de idylliska röda husen i skärgården. Vardag för mig, exotiskt för henne. Och här satt jag i deras vardagsmiljö, exotisk för mig… När det andra glaset vin, serverat i enkla dricksglas, inte kom fort nog hällde de upp från sin vinkaraff. Och så var det ju säsong för jordärtskockor, det måste jag smaka! Rätt var det var hade de skyfflat över en halv jordärtskocka på min tallrik. Jag tänker med tacksamhet och glädje på er och vårt möte.
Nöjd och belåten knallar jag vidare bland La Barcelonetas smala gator.

I Barcelona ser moderna hus inte alltid ut …
… som förväntat.
Duvgrop?
Upp för berget Montjuic kan man ta sig på lite olika sätt, t ex med denna bergbana.

– Här får du inte fotografera! Jag tycks ha förirrat mig in på en kommunal plantskola.
Snopet! Miró-muséet var stängt. Jag hade jämfört uppgifter på muséets hemsida med Googles uppgifter och trott att muséet måste veta bättre än Google. Fel!
Jag hade sett en linbana som gick nerifrån hamnen upp till Montjuic. Den såg väldigt häftig ut och vore kul att åka med. Fel igen. Jag hamnade i en riktig turistfälla som bara tog mig upp en kort sträcka till kastellet på bergets topp.
Här på Montjuics topp har det funnits försvarsanläggningar sedan 1022. Det nuvarande kastellet är från 1751 och beskrivs som Barcelonas minst omtyckta byggnad då den använts mer mot Barcelonas befolkning än för dess beskydd. Kastellet har bl a använts for beskjutning av staden vid ett flertal tillfällen. Mängder av separatister, anarkister och oliktänkande har torterats och avrättats här. Under Franco-tiden satt många politiska fångar i Montjuïc och en av dem som avrättades var den katalanske politikern Lluís Companys i Jover som numera fått Olympiastadion samt en gata och ett torg uppkallade efter sig. Idag rymmer byggnaden ett militärmuseum.
Jag tog bussen ner från berget och hamnade här. Men, vad var det där för pampig byggnad? Google maps hävdade att den var stängd. OK, Google brukar ju ha rätt, så jag får väl vandra vidare. När jag kollar lite närmre på hemmaplan, visade det sig att det bara var fontänen som var stängd. Äsch då. Ännu en anledning att åka tillbaka till Barcelona. Byggnaden då: Palau Nacional, d v s Kataloniens Nationalmuseum. Men, ursprungligen uppfördes den som huvudbyggnad för 1929 års internationella utställning.
Jag vänder mig om och fångar dessa torn: Torres Venecianes. Även de byggdes i anslutning till 1929 års internationella utställning som en slags entré upp till Palau Nacional.
Förutom att det var en väldigt snitsig cappuccino serverade baren City de Sants på Carrerea de la Creu Coberta 126 (notera den adressen), den godaste cappuccinon jag tror jag någonsin har druckit.
Plåta ett handfat på toan? Är han knäpp? Men, kolla in fotpumpen! Precis som i min förra båt… Var caféet inte anslutet till det kommunala vattennätet? Hade man en egen färskvattentank någonstans? Jag frågade inte. Hur skulle jag formulera det på spanska?
Barcelona har ju mängder av pampiga, äldre byggnader. Men, också mycket ny, spektakulär arkitektur. Den i mitt tycke läckraste, moderna byggnaden jag såg var varuhuset El Corte Ingles vid Plaça de Catalunya. Fast modern och modern. Till min förvåning läser jag att byggnaden invigdes redan 1962. Det var även premiären för El Corte Ingles i Barcelona och utöver arkitekturen ansågs byggnaden även i övrigt vara en revolution i modernitet med luftkonditionering, rulltrappor med 900 steg, tre hissar för åtkomst till 10 våningar, 90 försäljningsavdelningar och 425 anställda i ett enda center. Nu kunde man minsann mäta sig med Galeries Lafayette i Paris, Harrods i London och Macy’s i New York!
Ännu ett varuhus. Jag läser att arkitekten, Eduard Ferrés, inledde sin karriär som serietecknare. Tankarna spretar och leder mig till Gaudí. Det är väl att svära i kyrkan, men hans byggnader får mig mer att associera till Disney’s drömslott. Eller kanske tog Disney intryck av Gaudís fantasifulla byggnader?
Så hamnar jag slutligen på La Rambla. En av Barcelonas paradgator och förmodligen den mest kända. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men betydligt mysigare än mina outtalade förväntningar. Knökfullt med folk trots lågsäsong. Man kan bara ana hur gatan ter sig under högsäsong och möjligen förstå Barcelonas borgmästare som velat begränsa turismen.
La Rambla gränsar till de gotiska kvarteren.

Jag förvirrades av namnen på de centrala stadsdelarna. Var de gotiska kvarteren och gamla stan olika benämningar på samma område eller separata delar? Var El Born och de gotiska kvarteren olika benämningar på samma område?

Wikipedia bringar en del klarhet: Ciutat Vella (Gamla staden) består av Barri Gòtic (de gotiska kvarteren), El Raval (arabiska för utanför stadsmuren), Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera samt la Barceloneta (Lilla Barcelona). El Born ser ut att vara ett område som hör till Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera. Ser dessutom ut att motsvara samma område som La Ribera. Snårigt, men risken är liten att man undgår Ciutat Vella om man besöker Barcelona och de gotiska kvarteren och El Born är absoluta måsten.

Reial Acadèmia de Ciències i Arts de Barcelona. Bottenvåningen hyser idag en teater, men 1899 (!) öppnade man här en biograf.
La Rambla
La Rambla, Església de Betlem.
En del av upplevelserna i Barcelona gav mig associationer till Berlin, åtminstone till Väst-Berlin när staden var delad. I dåvarande Väst-Berlin kunde man hitta allt från det mest dekadenta till det mest sofistikerade. Ett erotik-museum gav lite extra näring till den associationen.
La Boqueria vid La Rambla sägs vara Europas mest berömda saluhall. Ska man möjligen skämmas för sin okunskap? Hade aldrig tidigare hört talas om La Boqueria. Men, det lär ha börjat som en utomhusmarknad med mat för ungefär 200 år sedan.
Fruktdisken ser ut som en konstutställning.
Byggnaden Bruno Quadros eller Paraplyhuset från 1858 på La Rambla. Bruno drev inledningsvis en blygsam verksamhet med paraplyer, fläktar och sjalar. Affärerna gick så bra att han 1883 utökade verksamheten till de övre våningarna och byggnaden fick då en ansiktslyftning, bl a med alla dessa utsmyckningar med paraplyer.
La Rambla. Trängseln på gatan till trots, får man komma ihåg att lyfta blicken emellanåt.
Denna charmiga butik hör tydligen till en av flera ”comercios emblemáticos” som tydligen skyddas av kommunen. Jag slår upp emblematico och förstår inte ens på svenska vad det betyder. Läran om de dolda eller mystiska symbolerna i konst och litteratur. OK… Om jag förstår det rätt fungerar skyddet dåligt. Affärer försvinner ändå eller ändrar inriktning. Detta var tidigare en skjortaffär.
Jag fortsätter ner på La Rambla och var har jag hamnat nu? Ojdå, Barcelonas operahus! Såg ju inte så mycket ut för världen. Operapremiär på söndag. Hmm. Fanns det möjligen några biljetter kvar? Jodå. Billiga var de inte, men man lever bara en gång! Operan: Il trittico eller Triptyken på svenska (= tredelat konstverk). Således tre enaktsoperor – Manteln, Syster Angelica och Gianni Schicchi – skapade av Giacomo Puccini.
Plaça Reial intill La Rambla.
Återigen, man får inte glömma bort att lyfta blicken emellanåt. Vad som på gatuplanet såg ut som ett vanligt bostadshus, kanske ändå inte var en helt vanlig, kommunal hyresrätt…
Trött i både huvud och ben hamnade jag till slut på denna häftiga bar. En gammal porrbio visade det sig.
Ny dag och nya krafter. Idag skulle jag gå på lite Gaudí-jakt. Allt är dock inte Gaudí som glimmar. Bakom Casa Lleó Morera på Passeig de Grácias ligger arkitekten Lluís Domènech i Montaner, samtida med Gaudí.
I samma kvarter finns ännu en häftig byggnad, Casa Amatller. Arkitekt: Josep Puig i Cadafalch. Man börjar förstå att det fanns andra än Gaudí.
Vägg i vägg denna byggnad som egentligen var mitt mål, Casa Batlló ritad av Antoni Gaudí. Jag läser att Barcelonaborna döpt kvarteret till (fritt översatt) Disharmonikvarteret. Naturligtvis tänkte jag, Husen bryter ju totalt i stil med varandra. Men, så enkelt var det tydligen inte. Det finns ytterligare en, lite djupare förklaring: Kvarteret kallas nämligen också för Poma de la Discòrdia (fritt överatt: disharmoniäpplet), vilket syftar på grekisk mytologi och berättelsen om bröllopet mellan Tetis (havets gud) och Peleus (Akilles far), dit alla gudar var inbjudna utom Eris, oenighetens gudinna. Mycket arg presenterade hon sig vid banketten och lämnade på presentbordet ett gyllene äpple med inskriptionen: Kallisti (för den vackraste). Var det Hera, Athena eller Afrodite? Det ska slutligen ha avgjorts i en rättegång. Barcelonaborna tvistar dock fortfarande om vilken av de tre byggnaderna som är guldäpplet.
Ja, min röst faller i alla fall inte på Gaudí. Fantasifullt (höll på att skriva fantasifult), men lite halvvulgärt i alla fall, om någon mot förmodan skulle fråga mig.
Jag tar mig upp till La Sagrada Familia. Jag har bokat biljetter till min sista heldag i Barcelona, men nyfiket går jag runt och betraktar detta osannolika byggnadsverk. Vackert? Nja…
Jag fortsätter min vandring och hamnar vid ett f d sjukhus, Hospital de la Santa Creu i Sant Pau. Ännu en byggnad ritad av Lluís Domènech i Montaner. Jag funderar över hur många framstående arkitekter det egentligen fanns i Barcelona under den här tiden? Umgicks de? Hade de någon slags arkitektklubb? Byggnaden tog 29 år att bygga. Var kom pengarna ifrån och hur mycket pengar försvann från vården när man la så mycket möda på byggnaden? Men tydligen bidrog sjukhuset till att höja standarden på sjukvården i stan. Idag står det på UNESCOs världsarvslista och har ersatts av ett nyare sjukhus en bit upp i backen.
Blev inte så frestad att äta här…
Alla dessa hus. Blir det tjatigt? Kan bara inte låta bli…
Vad var nu detta? Ett träd som blommar i november…
Barcelonas katedral eller om man ska vara noggrann: Catedral de la Santa Creu i Santa Eulàlia. Katedralen anses vara en av stadens vackraste, gotiska byggnader.
Observera orgelpiporna som står rakt ut.
Katedralen rymmer även ett kloster med en klosterträdgård. Det är nog första gången jag besökt en kyrka och hamnat bland gäss.
En redig julkrubba.
Sankt Göran & draken är vi ju vana att se i Gamla stan i Stockholm. Motivet finns tydligen lite varstans. En vanlig tolkning är att det symboliserar kampen mellan det onda och goda.

Att upptäcka en storstad som dessutom har så mycket att bjuda på som Barcelona tar på krafterna. Föregående dag avslutades med spa, så nu hade jag samlat kraft för nya upptäcktsfärder. Idag drog jag mig åt stadsdelen La Gracia. Lugnare, färre turister, små torg, barer och restauranger. Behagligt. Lunchpaus vid Plaça del Nord.
Som redan nämnts, det var gott om hundar i Spanien. Hade jag haft en med mig till restaurangen hade den kunnat parkera här.
Plaça de la Virreina i Gracia. På ett annat torg stötte jag på (med betoningen på på) en svensk kvinna som var ute med barnen. Vi konstaterade att man fortfarande rökte mycket i Spanien. Hon bodde nu här med sin infödde man, men innan dess bodde de i Sverige. Utkörd på balkongen när han ville röka tyckte han till slut att det blev för kallt. Så, han slutade. Hon tyckte La Gracia var en bra stadsdel att bo i och jämförde det lite med Södermalm.
Vad gör de här? Flera vuxna män som sitter och målar – tennsoldater? Lönsam business i Barcelona?
Huvudgatan i den del av Gracia som kallas Vila de Gràcia.
Alltid trevligt med saluhallar (Mercat de la Llibertat i Gracia) , men måste kaninen (?) blänga på en så?
Frukostmackorna var minst sagt av olika kvalitet. Alltifrån torra frallor med något enkelt pålägg till denna mumsiga lyxmacka på en bar med premiumläge i La Barceloneta.
Ännu idag har tydligen vattenbrunnarna en funktion att fylla.
Det är lördag och det verkar vara kappsegling.
Häromdagen klev jag på fel linbana. Nu minsann skulle jag hänga över stan. Nu var jag inte ensam att komma på den idén, så jag fick köa upp emot en timma. Undrar hur lång kön är under turistsäsongen.
Telefèric del Port skulle egentligen ha öppnats till 1929 års internationella utställning, men det var tydligen lättare sagt än gjort. Två år försenad togs den i drift.
Linbanan har varit förstörd, stängd och nedläggningshotad flera gånger, men år 2000 öppnade den igen i nuvarande skick.
Transporten upp till berget Montjuic är ju en sak, men utsikten är det mest fantastiska med linbanan.
Superyachter på varv.
För något år sedan begärde jag pris på inplastning av båten och det tyckte att det var lite dyrt. Men, vad kan då detta kosta? Drabbar väl i och för sig ingen fattig…
Segelbåtarna tycks ha gått i mål och samlats för broöppningen in till marinan.
Direkt bakom de förtöjda superyachterna ligger La Barceloneta.
Och vad är det som ligger längst in i hörnet, bortom marinan?  Jo minsann, segelfartyget Götheborg.
Ursprungligen fick man byta kabin här. Nu är det EN vajer hela vägen.
Passeig de Colom med Mirador de Colom (Columbusmonumentet). Det var till Barcelona han kom tillbaka från sin upptäcktsfärd till Amerika. I vänster hand har han ett sjökort och med den högra handen pekar han mot Amerika.
Andra gången gillt: Miro-muséet. Det är så här jag föreställer mig Miró och tydligen även han själv. Självporträtt. Joan Miró var från Barcelona, bosatte sig senare i livet i Paris, men vistades även mycket på Mallorca där han dog.
Är man en känd konstnär kan man ju också nöja sig med att måla en prick på duken.  Undrar vad jag hade fått för en sådan målning. Miro`var inte bara sparsam med färg, utan även med siffror. Han föddes 1893 och dog 1983.
Personaje frente al sol. Bruksanvisning: ”Personaje frente al sol, från 1968, är ett exempel på den kontrollerade gest som kännetecknar Mirós verk från den tiden och som ställs ut på Fundación Miró i Barcelona. I detta verk använder Joan Miró färgen vit som bas. Ett ämne som stödjer resten av färgerna. Det finns inget område där det vita inte åtföljs av någon kromatisk ton, eller av något tecken. Miró behöver inte måla upp hela bilden. Den behöver tomma utrymmen. Så tittarens undermedvetna kommer att fullborda dem. Införlivandet av resten av färgerna hjälper till att tydligt avgränsa uppdelningarna och fria områden. Trots verkets spontana karaktär betraktade Miró det alltid som en helhet. Därför skulle undertryckandet av ett enda element orsaka obalans i hela uppsättningen. Alla slag kontrolleras för att uppnå den balansen. Tecknet är triangeln avgränsad av svarta linjer. Miró gör varje linje med ett enda slag och utan att oroa sig för mycket över gränserna. De är linjer som definierar konturen och som droppar. Det faktum att figuren är en triangel hjälper oss att positionera den. Utan en horisontlinje som positionerar oss i rymden, om figuren inte hade den där triangulära formen, skulle vi ha en känsla av att den svävar i rymden.” Blev du klokare?
Hur var det med självbilden?
Man har en fin utsikt från muséets baksida.
Fantastisk matta. Dessvärre lite för stor för mitt matbord. Om den nu hade varit till salu.
Kanske inte så likt, men kom ändå att associera till Moderna muséets skulpturgrupp Paradiset: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paradiset_(skulptur)
Vad är det hon har på huvudet?
Utöver Miró kunde man även beskåda tavlor målade av Paul Klee.
Hans kompis Gabriele Münter fick också vara med på ett hörn. Kul med återseenden. För några år sedan lade jag till vid Louisiana som då hade en utställning tillägnad henne.
En mysig bar någonstans i de gotiska kvarteren (tror jag).
Efter ett barstopp är man inte som mest sugen på croissanter, men söta var de.
Söndag och på väg till Parc de la Ciutadella passerar jag några moderna byggnader, Centre de Regulació Genòmica och Campus Universitari Mar. Här bedrivs medicinsk forskning och utbildning samt sjukvård. Som tur är för Barcelona, ingen Gert Wingårdh-arkitektur inte. Parentes ja, men jag blir närmast provocerad av Wingårdhs betongklumpar och kanske ännu mer provocerad av hans anhängare som okritiskt och andäktigt tycks beundra allt han sätter sitt namn på. I Barcelona bygger man spännande när man bygger nytt.
Cascada Monumental i Parc de la Ciutadella. Arkitekten är visserligen Josep Fontseré, men som ung arkitektstudent fick Antoni Gaudí delta och medverka i Fontserés projekt.
Hela Parc de la Ciutadella sjuder av aktiviteter och en vacker söndag som denna är det väldigt behagligt att bara strosa omkring och njuta och titta på människor.
Parc de la Ciutadella och Castell dels Tres Dragons.
Man har inte sett stan förrän man sett kyrkan, torget och järnvägsstationen.
Som du kanske noterade kunde man skymta Götheborg från linbanan upp till Montjuic. Tyvärr var jag väl tidig för att få kliva ombord. Först senare under dagen var det det öppet för allmänheten. Nu ska fartyget ligga stil här till i mars 2023 för att sedan fortsätta sina seglingar i Medelhavet och Nordeuropa. Seglingen till Asien har skjutits på framtiden.
Brutal kontrast mellan gammalt och nytt.
Dessa post- och telegrafkontor. Cyberspace lär inte generera några pampiga byggnader.
Muralla Romana. Inte många synliga spår av den gamla stadsmuren, men här är ett litet  bevarat avsnitt vid Plaça de Ramon Berenguer el Gran.
Hade jag kommit en halvtimma tidigare till Barcelonas konserthus, Palau de la Música Catalana, hade jag kunnat komma in i konsertsalen och dessutom lyssna på en Beethoven-konsert. Ibland borde man vara lite mer om sig och kring sig. Kolla gärna vad jag gick miste om: https://www.palaumusica.cat/ca/sala-de-concerts_550481
Ändå inte fy skam att få komma in i foajén. Ännu en gång heter arkitekten Lluís Domènech i Montaner. Produktiv herre. Byggnaden är sedan 1997 på UNESCOs världsarvslista, vilket innebär att han lyckats peta in två byggnader på den listan.
Man tappar nästan andan.
Konserthusfiket. Fast fik låter inte som en helt rättvis benämning på en sådan här lokal.
Barcelona har en särskild chokladtradition och det finns t o m ett chokladmuseum. Carrer Petritxol är en pittoresk gata i de gotiska kvarteren där man sägs få bland den bästa, varma chokladen.
Mannen dricker kaffe, men min kvinnliga bordsgranne blir förtjust när jag beställer choklad och visar hur man ska göra. Till chokladen ska man beställa churros och den ska doppas i den varma chokladen. Till min förvåning upptäcker jag att chokladen skiljer sig radikalt från den vi dricker i Sverige. Den är trögflytande och måste ”drickas” med sked. Gott? Absolut!
Det här kanske är ett recept svenska bokhandlare som kämpar för sin överlevnad, borde ta efter, tänker jag. Kombinera bokförsäljning med café eller restaurang. Första bokhandeln jag kliver in i när jag hade kommit hem var Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Vad ser jag om inte ett cafe!
Gotiska kvarteren.
Wow, vilken vacker gammal bro som förbinder de två husen! Fast´, lite fel ändå! Den ser äldre ut än vad den är. Den ritades i början av 1900-talet av en lärjunge till Antoni Gaudí med en ambition att ge ett nedgånget område ett sobrare utseende. Bron förbinder Casa dels Canonges (privatbostad för Kataloniens president) med Palau de la Generalitat (säte för Kataloniens regering). I likhet med regionen Valencia är Katalonien en autonom region med visst självstyre. Det finns dock en gräns för vad regeringen i Madrid accepterar. Den tidigare presidenten för Katalonien, Carles Puigdemont i Casamajó, har sedan han 2017 utropade republiken Katalonien vistats i exil i bl a Belgien. Det finns även en katalansk rörelse i Sverige med släktskap till Carles Puigdemont, den katalanska kulturföreningen Les Quatre Barres. Ordförande: Josep Puigdemont i Casamajó.
Hade det inte varit för juldekorationerna skulle julen känts väldigt avlägsen.
Huvudingången till Palau de la Generalitat draperad ”Catalunya per la pau, per la llibertat i els drets humans”, d v s ”Katalonien med Ukraina för fred, för frihet och mänskliga rättigheter”. Har man lite hum om spanska och franska kan man ofta lista ut vad det står på katalanska utan Google translate.
Sjön suger så lunch vid vattnet i La Barceloneta lockar återigen.
Såg operahuset, Gran Teatre del Liceu, lite mer beskedligt ut från gatan, så var det desto mer imponerande på insidan.
Premiär och 35 år sedan Il trittico sattes upp här, så det är klart att TV är på plats 🙂 Jag såg scenen väldigt bra, men inte textremsan, så det var näst intill omöjligt att förstå handlingen. Visserligen var textremsan på katalanska, men libretton brukar ju inte vara jätteavancerade  och de gånger jag kröp ihop och försökte spana in texten var den över förväntan begriplig. Men så kunde jag ju inte sitta… Tja, behållningen var väl begränsad, men Ermonela Jaho och t ex Brandon Jovanovich sjöng väldigt vackert.
Sista heldagen i Barcelona var det hårdkörning. Jag hade bokat upp både La Sagrada Família och Parc Guell. Man ser verkligen att bygget av kyrkan pågått under lång tid. Helt olika nyanser på de olika delarna av fasaden. Den mörka delen är vad som kallas Födelsefasaden vilket idag fungerar som huvudentré. Initiativet till bygget togs av en bokhandlare (!), Josep Maria Bocabella, grundare 1866 till den religiösa sammanslutningen la Asociación Espiritual de Devotos de San José, ägnad åt Josef från Nasaret. 1872 kom han hem från en resa till Italien där han besökt Basilica della Santa Casa, vilket var fröet som slutligen grodde till planerna på La Sagrada Familia.
Det går inte att miste på att Gaudí lät sig inspireras av naturen i sin arkitektur.
Nu var Antoni Gaudí faktiskt inte ansvarig arkitekt från första början. När projektet startades 1882 var det Francisco de Paula del Villar som ledde projektet. Redan året därpå tog dock Gaudí över, endast 31 år gammal, vilket i kombination med stora donationer så småningom ledde till en helt annorlunda kyrka jämfört med de ursprungliga ritningarna. Det måste ha varit lite tröstlöst i början med tanke på hur lång tid det skulle komma att ta. Gaudí hade dock en strategi för hur bygget skulle framskrida på ett sätt så att man inte gärna kunde skrota byggplanerna. Kanske är det det man ser här, den långt framskridna Födelsefasaden, utan så mycket mer. En rolig detalj: Gaudí ska 1885 ha lämnat in en ansökan om bygglov för kyrkan. 2019 kom svaret. Snacka om långsamma kvarnar. Oklart, för mig i alla fall, om bygglovet omfattar den tänkta, framtida huvudentrén mot Carrer de Mallorca. Innebörden av Gaudís planer är att fastigheterna på andra sidan gatan skulle behöva exproprieras och att tusentals människor skulle behöva lämna sina hem. Något som naturligtvis inte ses med blida ögon av de boende där.
Ja, vad är det för färg? Låt oss säga orange. Denna färg markerar de  delar som är kvar att bygga. Kyrktornet sägs bli världens högsta. Gaudí begränsade dock höjden till 172,5 m. Man skulle inte mucka med Gud, menade han, så tornet fick inte bli högre än det närbelägna berget Montjuic som är 178 m högt. Bygget påbörjades 1883 och enligt den senaste officiella tidplanen skulle byget stå klart 2026, vilket då också hade markerat att det var 100 år sedan Gaudí dog. Under pandemin fick dock kyrkan stängas och eftersom inträdesavgifterna är en viktig finansieringskälla kommer vi att få vänta ytterligare på färdigställandet.
Passionsfasaden. Det finns tre fasader på La Sagrada Familia. Födelsefasaden (dedikerad åt Jesus födelse), Passionsfasaden (dedikerad åt Jesus passion, död och återuppståndelse) och Ärofasaden (dedikerad åt den ärofyllda Jesus efter sin död). Passionsfasaden har en helt annan karaktär än Födelsefasaden. Passionsfasaden skulle enligt Gaudís idéer karaktäriseras av att vara hård, naken och som gjord av ben. Ärofasaden är inte färdigställd ännu och är alltså tänkt att bli den framtida huvudentrén.
Sudoku à la Sagrada Família: Den magiska kvadraten. Summan av alla rader och kolumner blir 33, den ålder Jesus hade när han dog.
Födelsefasaden: Det är slående hur fasaden är full av fantastiskt dekorativa och detaljerade skulpturer.
Födelsefasaden. Sett isolerat til respektive skulptur så kan man ju inte säga annat än att de är väldigt vackra.
Födelsefasaden: De tre vise männen.
Portarna i Födelsefasaden är designade av en japansk skulptör, Etsuro Sotoo.

När man kommer in i kyrkan får man ett helt annat intryck än av utsidan. Det var faktiskt lite överväldigande. Utsidan kan verka lite svulstig och överarbetad, emedan insidan är mer stilren och väldigt annorlunda. Pelarna som bär upp valven utformades som träd och stenen valdes från olika bergarter allt utifrån vilka laster de skulle tåla. Kyrkorum blev det först i november 2010 när påven Benedictus XVI konsekrerade den och gav den status som mindre basilika. Låter ju som en jättekonstig benämning med tanke på hur enorm byggnaden är.
Den korsfäste Jesus svävar under en baldakin omgiven av en krans av ljus. Originellt och vackert om nu min obetydliga åsikt har något värde 😉
Det låg många års experimenterande bakom spridningen av ljus och hur ljusspridningen  kunde optimeras. Fönsterglasen på Födelsefasaden går i gult, grönt och blått, vilket ska symbolisera Kristi födelse, fattigdom och ljus..
De gula, orange och röda färgerna på fönstren på Passionsfasaden anspelar på vatten, ljus och uppståndelse. Ljuseffekten sägs nå ”zenith” vid solnedgången, när strålarna är praktiskt taget horisontella och solljuset är varmt. Jag var naturligtvis där mitt på dan och särskilt soligt var det inte heller. Men, vackert ändå.
Gaudí ligger begravd i kyrkans krypta. 73 år gammal omkom han i sviterna av att ha blivit påkörd av en spårvagn. Snöpligt slut. Hans disciplar fick ta över den grannlaga uppgiften att föra arvet vidare. Gaudí var väl medveten om att bygget skulle ta tid och att han inte skulle få se sitt livsverk färdigställt. Detta lär vara en av förklaringarna till att han drev Födelsefasaden så långt. Den skulle få tjäna som mall åt efterträdarna.
I anslutning till bygget av katedralen lät Gaudí även uppföra en skola för byggnadsarbetarnas barn. Riktigt läcker liten byggnad.

Att samla frimärken må ha varit lite nördigt, men det var lärorikt. Mitt frimärkssamlande i unga år lärde mig att Per Henrik Ling var den svenska gymnastikens fader, då det finns en frimärksserie utgiven till hans ära. Bildtexten till denna bild förtäljer att man praktiserade svensk gymnastik (Gimnàstica sueca) i La Sagrada Famílias skola och jag antar att det syftar på P H Lings idéer.
Här hade man engagerat människor med funktionsnedsättningar att skapa en skulptur med 2400 målade stenar. Sympatiskt.
Jag kom att tänka på konstruktören av min båt, Mats Gustafsson, när jag fick höra hur Gaudí gick till väga. Mats lär ha byggt modeller av sina konstruktioner som han seglade i badkaret som ett slags koncepttest. Jag har aldrig frågat honom om detta stämde eller om det var en skröna. Men, som synes bygger man även modeller av La Sagrada Famílias olika byggnadsdelar, något som Gaudí initierade. Kanske litade han inte riktigt på sina egna  beräkningar. Arkitekturen var geometriskt mycket komplicerad och när man i slutet av 1980-talet skulle verifiera Gaudís beräkningar krävdes en superdator. Resultat: Gaudís beräkningar visade sig vara exakta. Både konstnär och mattesnille alltså. Torde väl vara en relativt ovanlig kombination.
Lunchpaus innan det var dags att sig an Parc Guell. Då passade jag på att åka förbi en annan av Gaudís kreationer, Casa Milà eller La Pedrera i folkmun (stenbrottet på katalanska). Under bygget lär varje sten ha skickats upp och ner i genomsnitt fyra gånger för att få till de svepande linjerna. Det lär inte finnas två rum i hela byggnaden som liknar varandra. Man kan undra över hur man möblerar ett sådant här hus. Huset färdigställdes 1912 och var det första i Barcelona med garage.
En glimt av Casa Milàs innergård.
Eusebi Güell och Gaudí hade utvecklat en nära vänskap som hade sitt ursprung i flera uppdrag som Gaudí fått av Güell. Güell hade förvärvat en stor egendom som han tänkte skulle bli ett exklusivt bostadsområde med vackra trädgårdsanläggningar i en hälsosam miljö och med en fantastisk utsikt över Barcelona, berget Montjuic och havet.
När man blickar ut över staden så ser vyerna mest ut som kompakta, tättbebyggda områden. Men, så ser man plötsligen från en annan vinkel från en annan plats och en av de många, breda avenyerna som genomkorsar staden uppenbarar sig.
Den är ju mäktig, La Sagrada Familia. Syns nästan överalltifrån där den sticker upp från den omgivande staden.
Så många hus blev det nu inte byggda i Parc Guell, men först ut var en god vän till Güell, advokaten Martí Trias i Domènech som byggde huset som idag bär hans namn. Ödet ville tydligen att familjens son, en läkarstudent, undersökte Gaudí efter det att han hade blivit påkörd av en spårvagn.
Samtidigt som Martí Trias i Domènech lät bygga sitt hus med början 1902 byggdes detta hus som ett slags utställningshus för att marknadsföra området. Fyra år senare föreslog Güell att Gaudí skulle flytta in här och där levde han mellan 1906 och 1925. Huset ritades dock inte av Gaudí själv, utan av hans partner Francesc d’Assís Berenguer i Mestres. Idag är det ett museum vars syfte är att beskriva Gaudís liv och att frammana en bild av hur hans bostad kan ha sett ut.
Bussen jag åkte med släppte av mig vid en sidoingång till parken så jag började lite mitt i jämfört med dem som kom via huvudentrén. Liksom för övrigt La Sagrada Familia finns även Parc Guell med på UNESCO:s världsarvslista.
Det första man byggde i parken var bl a vägar och akvedukter.

En parkbänk formgiven så att den ser ut som om naturen själv skapat den.
Närmare än så här kom jag aldrig. I en glugg i parken kunde man se ut över vad som är Tibidabo. Här finns bl a Spaniens äldsta nöjesfält och kyrkan Temple de Sagrat Cor (Sacre Coeur på franska, icke att förväxlas med sin motsvarighet på detta språk). Dit kan man ta sig med ytterligare en bergbana utöver den jag åkte med upp på Montjuic. Till bergbanan kan man i normala fall åka med vad som väl idag får betecknas som en museispårväg, Tramvia Blau. 1971 var det den enda kvarvarande spårvagnslinjen i Barcelona. Nu var den tillfälligt stängd för renovering. Ytterligare ett skäl för ett nytt besök i Barcelona.
Jag avslutar min rundvandring där turen kanske egentligen borde ha börjat, vid huvudentrén till parken.
Ser ju ut som taget ur sagan om Hans och Greta tänkte jag. Lite senare läste jag att Gaudí låtit sig inspireras av Hans och Greta. Inte någon subtil flirt med sagovärlden om den nu var så lätt att upptäcka.
Detta måste vara ett av de mer bisarra inslagen unde bygget (citerat från Wikipedia): ”Gaudí anställde ett stort arbetslag som fick till uppgift att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen. Detta förlöjligades av den samtida pressen, och en av stadens mest kända krönikörer beskrev sitt besök vid arbetsplatsen: ”Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelplattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätta samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår.””
Till min stora förvåning får jag sällskap av en papegoja som verkar vara intresserad av min chokladcroissant. I vår del av världen trodde jag sådana satt i bur. Jag googlar och finner att det bör röra sig om en Munkparakit och att den förutom att leva vilt i Sydamerika även etablerat sig i vilt tillstånd i Europa, i Belgien, Slovakien och Italien, på Kanarieöarna, längs spanska östkusten och på Balearerna, efter att ha rymt från sina burar. Blyg var den inte.
Min bildkavalkad från Barcelona och Spanien får avslutas med dessa sötnosar. Hur lät deras ramsa? Dam, fam, dish? Ole, dole, doff? Vild gissning…

Barcelona, men även Valencia, är städer som imponerade stort på mig. Vilka visioner och vilken framtidstro man måste ha haft och vad pengar det måste ha funnits att förverkliga många av dessa visioner och idéer. Jag har förstått att industrialismen betydde mycket för det välstånd man ser så många spår av idag. Men, ändå. Var kom pengarna egentligen ifrån? Vad var det man var så duktig på? Jag förbluffas över alla fantastiska byggnader och ”vansinniga” projekt man lyckades bygga och realisera. Till skillnad från mina intryck från tidigare besök i Spanien, får jag med mig en bild av ett kulturellt och gastronomiskt Spanien. Min bild av Spanien behöver målas om.

Fast det är väl just det. Många katalaner tycker ju inte att detta är Spanien. Jag kan delvis förstå dem. Det är som olika världar och avståndet mellan de olika världarna förstärks säkert av Madrid-regimens hårdnackade motstånd mot självständighetssträvandena. Istället för dialog blir förbud, våld och åtal det språk man väljer. Det finns de som t o m drar paralleller mellan regeringen i Madrid och Francos regim och våldsapparat. Franco gick ju dock längre. Han förbjöd det katalanska språket, förbjöd all autonomi, fängslade och mördade, inte minst katalaner som lär ha bjudit det hårdaste motståndet mot Franco. Man måste nog förstå de katalaner som ogillar den spanska centralmakten, även om jag också kan förstå strävandena att hålla ihop landet. Som så ofta är det ju inte vad man säger som är det viktiga, utan hur man säger det. Kanske något regimen i Madrid borde fundera över…

Det är lärorikt att resa. T o m omvälvande.

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.