Följ Sommarsegling 2019
( 58 Followers )
X

Följ Sommarsegling 2019

E-mail : *

Odda-Bergen

Med Joakim Karlbom
18-28 augusti
Rutt: Odda-Kinsarvik-Gjermundshamn-Huglo-Bekkjarvik-Gisöya (Brandasund)-Horgo (Vestrevågen)-Bergen (Vågen)-Asköy (Bakarvågen)

Sommaren börjar närma sig sitt slut och det är ju fantastiskt med alla gastar som velat komma ombord och segla, något jag verkligen uppskattar. Men, det är ändå något visst när de allra närmsta kommer ombord. Som barnen, som kan båten och som man kan slappna av tillsammans med på ett annat sätt. Bara vara… På denna sista etapp skulle min äldste son Joakim komma ombord. Han lockades bl a av Trolltunga och tyckte det vore häftigt att få bocka av den turen på sin bucket list. Vädret var dock ett bekymmer. Men skulle det inte bli lite bättre väder i övermorgon? För morgondagen föreslog turistbyrån istället en lite kortare tur upp genom Buardalen till kanten av breen, d v s glaciären. Ja, kanske det. Lite uppvärmning inför Trolltunga.

Kvinnan på turistbyrån rekommendrade en cykeltur genom dalen. – Det er en flott tur, tyckte hon. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, men ändå såg jag framför mig en hyfsat flack dalgång. Så fel! Det är här skillnaden mellan norrmän och svenskar blir tydlig. Norrmännen, åtminstone de som ger sig ut på tur, studsar fram på fjällturerna, emedan vi vandrar i maklig takt. Säger en norrman att en tur tar fyra timmar, ska man räkna med minst sex timmar. Säger en norrman att det är lite brant, då är det sannolikt fråga om ett stup. Jag höll på att ta ut mig bara på väg ut genom Odda, innan vi ens nått avtagsvägen till dalen. Upp, upp, upp…
Upp till base camp var det grusväg. Bitvis, som här, gick det faktiskt att cykla, men bitvis fick vi leda cyklarna.
Det var ju inte bara… Fortfarande en bit kvar till glaciärens kant.
En skylt vid ledens början manade till försiktighet. Det var mycket vatten i forsarna, upplyste man om. Ännu ett exempel på ett norskt understatement. Det var inte bara mycket vatten i forsarna, även själva leden var bitvis omvandlad till en fors.
Joakim föreslog en tre-fyra gånger att vi kanske hade kommit tillräckligt högt upp nu: – Är det inte lite riskabelt? Vi ser ju glaciären härifrån…
Det var säkert av omsorg om sin pappa, men pappa var rätt oförstående och ville naturligtvis nå ledens slut, inte minst inspirerad av sådana här vyer.
Joakim: – Du är tuffare än jag trodde! Hur ofta får man sådana omdömen av sina barn?
Är det här uppe man känner av de lömska fallvindarna? Rätt vad det var drog det till rejält.
Ner igen samma väg. Desto roligare att rulla nerför när vi nått fram till cyklarna. Men, som uppmjukning inför Trolltunga var det kanske ingen strålande idé. Jag var tämligen slut efter denna utflykt som delvis hade mer drag av klättring än vandring.
Väderprognoser kommer, väderprognoser går, vad glad man blir om väderprognosen består, åtminstone om man planerat en aktivitet baserat på den. Trodde inte man gick upp till och ut på trollets tunga när det var regnigt, men turistbyrån var oförstående: – Det är alltid folk däruppe. Vädret var alltså inget vidare dagen för Trolltunga-turen. Men, nu hade vi bokat plats på bussen från Odda till Skjeggedal, Base camp för Trolltunga. Därifrån kan man fuska och ta en minibuss upp hit till Mågelitopp längs ännu en av dessa läskiga serpentinvägar. Härifrån är det då ”bara” 10 km upp till Trolltunga.
Joakim var först väldigt stolt över att det var prima liv i hans gamla vandrarkängor. Precis som jag själv blev smärtsamt medveten om uppe på Kjerag, fick även han erfara att skor har en begränsad livslängd. Men, vad gör det när det finns silvertejp?
Ömsom svettigt, ömsom kallt, ömsom väta utifrån, men det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så jag fick väl skylla mig själv… Idag var det pappa som fick bekänna färg, konstant jobbigt. Joakim verkade ännu så länge rätt obekymrad.
Så småningom öppnade fantastiska scenerier upp sig.
Trolltunga ligger inte vid Hardangerfjorden, som jag först trodde, utan vid en sjö som heter Ringedalsvatnet. Joakim var först ut.
Vips glömda jag bort både allmän utmattning och trötta ben. Vi gjorde det! Ingen prestationsångest här inte. Vi går på tur enbart för det höga nöjets skull 😉
Ringedalsvatnet
Helt utmattad och med knän som skrek i protest, vägrade jag gå en meter till framme vid Mågelitopp och väntade på nästa minibuss. Joakim valde dock att gå ner, vilket han tillstod att han ångrade. Det hade gjort ont. Jag pratade lite med busschauffören vi åkte tillbaka till Odda med och undrade bl a hur länge Trolltunga hade varit en turistattraktion. Ja, tyckte han, det är väl de senaste fem åren. Han såg ju inte helt ung ut och jag tänkte i mitt stilla sinne att han måste väl ändå vara lite senildement. Men, det visade sig att han inte var helt fel ute. 2010 besöktes Trolltunga av ca 1 000 personer. 2017 kan så många som 100 000 personer ha besökt Trolltunga. Internet och spridningen av bilder av folk ute på klippan sägs vara förklaringen till denna explosion av besökarantalet. Fascinerande hur Internet och en klippa kan betyda så mycket för uppbyggnaden av en hel turistindustri. 2015 skedde en tragisk olycka då en australiensisk utbytesstudent ramlade ned och dog och om man googlar kan man läsa om återkommande räddningsaktioner och hur Trolltunga beskrivs som Vestlandes farligaste turistmål. På vägen tillbaka blev jag och Joakim iskalla när vi hörde ett skrik bortifrån Trolltunga och när sedan en helikopter dök up en stund senare tänkte vi att nu är det klippt. Men, det var nog falskt alarm. Vi har inte sett något i media.
Nu började Aquileja nästan bli en institution i Odda, så efter fyra dagar i hamn kastade vi loss för att påbörja turen ut från Hardangerfjorden. Var skulle vi då mellanlanda? Vi hade läst om att en tur genom Husedalen skulle vara en upplevelse, så målet för dagen blev Kinsarvik. På vägen passerade vi denna gård. Kanske skulle den platsa i TV-serien ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Vi kunde inte se ett spår av någon väg dit…
Kinsarvik bakom hörnet. Lite oklart om vi kunde ligga bra där. Hamnboken hänvisade till en oskyddad kaj, men hur var det att ligga där med tidvatten och en färja som kom och gick hela tiden? Men, hamnboken har inte alltid rätt, gästhamnen erbjöd både en flytbrygga och större djupgående än de två meter man satt som gräns.
Klockan hade redan hunnit bli sen eftermiddag så vi kastade oss iväg på cyklarna till startpunkten för leden och vi kunde faktiskt cykla ytterligare en bit. För fyra dagar sedan var fallet i Sörfjorden, på väg mot Odda, det mäktigaste jag kan minnas att jag sett i Europa. Nu intar Husedalens fall topplaceringen.
Det blev många fotostopp och någonstans här sa min kamera upp sig. Det går ju att ta rätt OK bilder även med telefonen, åtminstone när solen skiner och man inte behöver komma så nära. Men, av en del bilder kommer det att framgå att de inte är av samma kvalitet. Jag beklagar.
Inte så tillrättalagt som upp till Preikestolen 🙂
Joakim: – Det här är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Vad har hänt med min bilnörd till son? Håller han på att bli en naturmänniska? Värmer ett pappahjärta att få bjuda på en sådan upplevelse.
Idag var det Joakim som var trött: – Kanske dags att tänka på reträtten… – Nej, vi kan väl fortsätta till kl sex i alla fall. Klockan blir sex: – Men, nu är vi ju nästan helt uppe, vi fortsätter väl en stund till…
Belöningen. Vi är inne i Hardangerviddas nationalpark, en av Europas största nationalparker, och där uppe ligger den stora högfjällsplatån Hardangervidda, Europas största.
Nästan nere och hemma igen. Båten, mitt andra hem.
Norskt seglarskomode. Även Jocke har köpt nya dojor på en outlet i Odda. Tänk om jag hade känt till den. Hade sparat mig många, sköna, norska kronor.
I Kinsarvik når masten upp i molnen.
Knappsegling från fördäck, fast segling och segling. Inte mycket vind. Men, man ser bra och vi såg något som hoppade i vattnet. Kanske samma djur som du fick syn på veckan innan Ewa, men som jag aldrig fick ögonen på. Man har sett delfiner så långt in som i Odda och på vägen ut undrade vi om det var det vi såg. Men, istället för att närma sig oss försvann de längre bort, så vi drog slutsatsen att det kanska snarare var fråga om tumlare, som ju verkar vara lite skyggare.
Mysigt på fördäck, men nu får vi nog maka oss bak i sittbrunnen och hissa segel.
Inga fallvindar hoppas vi…
Ibland flyter det bara på 🙂 Ett tag i alla fall. Här skiftar vädret snabbt och dålig sikt, regn och mojnande vind gör att vi lite senare reviderar målet för idag, Mosterhamn (bara namnet väcker ju nyfikenhet) och går mot en hamn på norra Huglo istället.
När jag vaknar hör jag kor som råmar och en tupp som gal. Tänker på Macho, vår tupp som vår granne tvingade oss att ta av daga. Ja, vi hade faktiskt en liten hönsgård i trädgården mitt i Danderyds villakvarter, vilket förvånar en del. Var t o m en liten trend ett tag. Våra höns liksom ytterligare en grannes var inhägnade, men hos grannen tvärs över gatan levde de ett friare liv och ibland kunde man möta hela truppen på gatan med tuppen i spetsen. Macho och hans höns var inlåsta på natten i den ljudisolerade f d lekstugan, så det var inte det som var grannens problem, utan att tuppen emellanåt utstötte ett kuckeliku mitt på dagen, vilket tydligen var opassande. Jag saknar hönsen. De var mycket socialare djur än man kanske föreställer sig. Satt man och fikade kunde man plötsligt ha en höna i knät.
Gäller att passa på när man inte siktar några maneter. Men, en märklig bild. Ser ut som om jag badar i en isvak. Men, så kallt var det faktiskt inte 😉
En cykeltur innan vi seglar vidare och så kommer vi förbi denna lantliga idyll. Kor, ankor, får, gäss och strutsar. Man kanske skulle bli bonde utbrister jag. Min krasse son tar raskt ner mig på jorden: – Det är dåligt betalt och så kan du inte segla! Jaha, så var det med det. – Men dessa stackars kor då, fortsätter jag. Förhoppningsvis är de ju omedvetna om hetsjakten de är utsatta för, men de hör ju till landskapsbilden. Kan man inte sätta avgasrenare på dem, försöker jag. Joakim förvånar med kunskaper inom lantbrukets domäner och berättar att man experimenterar med nya foder som ska få korna att fisa mindre. Eller flatulera mindre, kanske jag borde skriva. Man får lära sig mycket av sina gastar och detta ord fick jag nyligen till skänks. Omständigheterna kring detta ska jag inte gå in på, men ett nytt ord för mig. Kan vara bra att ha på hyllan och överraska med i Wordfeud någon gång.
Än en gång blev jag påmind om att norska vindbyar, åtminstone här på Vestlandet, lätt når den dubbla styrkan jämfört med den prognosticerade medelvinden. By tycks också vara ett relativt begrepp, de tenderar att vara ganska långvariga. Så när byarna nådde 16 m/s och vattnet var så där lite hotfullt stålgrått, valde vi att inte söka oss vidare ut mot Gisöya i ytterskärgården. Istället hamnade vi här, fickparkerade i Bekkjarvik. Hur lyckades vi egentligen baxa oss in där? Och hur kunde vi ha sådant flyt att vi prickade den enda delen av kajen som tillät Aquilejas djupgående? Ett antal personer kom förbi med bekymrad min och undrade om djupet verkligen räckte till. Hade vi inte stött mot botten inatt när det var lågvatten? En betydligt mindre segelbåt hade fått flytta sig under natten.
Bekkjarvik såg inte ut som något fattigt ställe. Man hade anlagt en av de mest ambitiösa parker jag någonsin sett i modern tappning som snirklade sig upp och ner längs berget. När den får växa till sig blir det nog något alldeles extra.
Hamnen har anor sedan 1600-talet, men var omgiven av mestadels nyare bebyggelse.
Men, vad har nu hänt med pentryt ombord? Jag står på fördäck och meckar med kapellet när jag plötsligt hör en dov smäll. Min fösta tanke var att vi har gått på grund. En rätt befängd tanke eftersom vi ju låg stilla i hamn. Jag rusar ner i ruffen och finner en lätt chockad Joakim. Smällen kom av någon slags gasexplosion i ugnen samtidigt som han skulle tända en av lågorna uppe på spisen. Ugnsluckan hade farit upp och håret på en av Joakims armar hade, om inte försvunnit, så i alla fall bränts av en del. Som tur är inga brännskador i övrigt. En koll med läckagetestaren visade fullt utslag. Spisen läckte som ett såll. Gasolen stängdes snabbt av.  Istället för middag lagad i båten fick det bli hämtpizza. Efter förra sommaren umgicks jag med tanken på att skaffa en portabel induktionshäll. I våras hade jag bara ett diffust minne av vad det var jag hade tänkt skaffa. Vattenkokare, tänkte jag. Jättebra köp i sig, men inte en induktionshäll. En sådan hade varit bra att ha nu. Så, vad gör vi nu? Det är lördagkväll och söndagar är generellt sett en affärsstängd dag i Norge. Kassörskan på SPAR menade att fiske- och båttillbehörsaffären skulle ha öppet imorgon, sista söndagen för säsongen. Som så ofta i Norge fanns dock inga skyltar som informerar om öppettiderna, men istället för att gå söderut igen och leta upp ett köpcenter på södra delen av ön Stord, avvaktade vi med spänning vad som skulle hända klockan 12 då köpcentrat här skulle öppnas, enligt ryktet. Jodå, centrat slog upp portarna och alla affärer förutom den kombinerade fisk- och båtillbehörsaffären öppnade. Suck! Men vänta nu, det som jag först trodde var en lampaffär, hade de möligen annat än lampor? Jodå, ingen induktionshäll gubevars, men en gammal hederlig spis med långsamma gjutjärnsplattor. Så fick det bli. Elsystemet ombord klarade t o m den lilla plattan utan landström, såvida motorn samtidigt var igång och laddade. Gasolspisen då? Den är nyservad. Jag åkte med den till Fogas i Älvsjö för ett par år sedan för att jag ville få gnisttändningen fixad. De föreslog också att man borde packa om kranarna. Bra tyckte jag. Sedan började problemen med kärvande reglage som dessutom förlorat de distinkta lägen de hade tidigare och två lågor som inte brann överhuvudtaget. Jag har varit tillbaka åtminstone två gånger och senast i våras skulle allt vara grejat. Icke! Kranarna har kärvat ännu mer. Är det slarv eller inkompetens? Nu gick det ju efter omständigheterna väl,  men tanken vad som hade hänt om, ligger ju inte långt bort. När jag är klar med detta blogginlägg är det dags för ett allvarligt mejl till Fogas.
Fortfarande blåsigt, men solen sken och och värmen var tillbaka, då känns ju allt mycket lättare, så vi gorde ett nytt försök att kryssa ut till Gisöya.
Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning när solen tittade fram… Lite förvanskat 😉
Brandasund på Gisöya var ett häftigt ställe. Inklämt på en liten klippavsats rymdes hamn, lanthandel, bensinmack, café, några bostadshus mm. Lanthandeln hade öppet året runt. För vem kan man undra…
Ibland slås man av att Norge är landet annorlunda. Jag lärde mig på oljemuséet i Stavanger att ett principbeslut man fattade en gång i tiden var att oljeintäkterna skulle komma hela landet till del. Och efter den devisen tycks man leva och det låter ju klokt. Man kan ju dock tillåta sig att fundera över om detta drivs in absurdum. Bron över till Gisöya är visserligen enfilig, men vad kan det ha kostat per invånare att bygga och underhålla denna bro? Bor det tio-tjugo personer på ön? Hur ser den samhällsekonomiska kalkylen ut?
Tvärs över sundet finns det ytterligare en hamn med en lanthandel. Hur fick de ihop det, dessa lanthandlare? Den här lanthandeln drevs av Nillo på Skjeret som hon kallades och hon var verksam här ute till kort före hon dog, 1992, då hon var 93 år gammal. Vilken krutgumma. Hon fick ett rykte om sig att det inte fanns något som hon inte kunde fixa fram till sina kunder och för sina insatser fick hon 1983 kungens förtjänstmedalj i silver. Idag är affären ett museum och sonen har byggt upp en ny lanthandel i huset bredvid.
Att hon fixade fram allt som folk frågade efter kan man lätt förstå när man såg utbudet i affären. Mycket som inte gick att begripa vad det var ens.
Moderna grejer…
Inget GDPR-tjafs här inte. Här kunde man följa vad alla kunder köpt och vad de var skyldiga.
I min barndom åkte vi under några år chartertåg till Gudbrandsdalen, från både Skåne och Stockholm. I Gudbrandsalen bodde vi på Fefor Högfjällshotell. När man fick Solo var det fest. Jag har inte studerat de norska läskhyllorna så noga, men jag tror att varumärket finns kvar.
En norsk pendang till det danska ”En Grön Tuborg gör livet lidt grönnere”?
Jag njuter av solnedgång i havet, men vänder jag mig om ser jag ett fantastiskt ölandskap, skärgård rentav. Vi träffade en båtgranne häruppe som kommit hit med sin motorbåt och som var hemmahörig i Hardangerfjorden. Han liksom många andra norrmän jag träffar blir nyfiken på min seglats och jag berättar om var vi varit och vad vi sett. Ni har nog sett mer av Norge än vad de flesta norrmän gjort, blir hans slutsats.
När nu solen och värmen återvänt ville vi avsluta med att ligga i en naturhamn och hittade denna lagun på ön Horgo (Vestrevågen).
Medelhavet? Nä, fortfarande ön Horgo, nästan i kanten av den blåa Atlanten…
Godnatt!
Livet på en pinne. Det ska va gött å leva…
Inseglingen till Bergen upplevde jag som rätt lång. Innan vi kom så här långt påminde det en del om inseglingen till Stockholm via Ingaröfjärden och Saltsjöbaden, fast flera gånger om. En hel del höga klippor med omväxlande fritidshus och vad som såg ut som välbärgade villaområden. En stor skillnad dock: Saltsjöbaden ligger inte vid Arlanda och det var en överraskande intensiv flygtrafik från Bergen. Innan man kommer in i Begen ska man också under två broar, den första leder ut till Lillesotra som i sin tur är förbunden med en bro till den större ön Sotra. Den vi har framför oss leder ut till Asköy, där jag ligger nu och där Aquileja kommer att ligga över vintern.
Det är alltid spännande att angöra en ny storstad och vilka kvarter man möts av.
Lite på kul låg vi en natt inne i Vågen, mitt i smeten vid Bryggan, kajgatan till höger i bild. Lite stökigt dock för ett längre uppehåll.
Bergen är ju känt för sitt regnande och i skrivande stund smattrar det på rufftaket. I genomsnitt räknar man med 200 regndagar per år. Nyligen klockade man 268 regndagar enligt en Bergenbo jag pratade med. Men, när vi kom tog Bergen emot med sitt soligaste ansikte och värmen bidrog säkert till det härliga folklivet. Man blev bara lycklig över att strosa omkring och visst hade jag hört att Bergen var vackert, men jag blev ändå övervädigad.
Ett äkta ångfartyg minsann, DS Stord 1. DS som i dampskip. Går i chartertrafik idag som jag förstod det.
Vilken fasad. Kolla in alla utsmyckningar.
Jag och Joakim tog en rask promenad på förmiddagen innan vi skulle flytta båten till Asköy och innan han skulle åka hem på kvällen. Vi behövde inte gå långt innan vi förirrade oss runt i en massa gulliga kvarter.

Bergen har fått tillbaka sin trikk eller Bybanen som den kallas. När ska återuppbyggnaden i Stockholms innerstad påbörjas? Här planeras det för fullt för utbyggnader.
Den här gången ska jag åka bil hem. Jag hoppas att åtminstone delresan till Oslo blir en upplevelse. Förhoppningsvis hinner jag även med en tur med Bergensbanen till eller från Oslo. Den sägs bjuda på en av världens vackraste tågresor. Vacker stationshall också.
Fram till för några timmar sedan låg jag förtöjd på segelskutan Anna och då gick det någotsånär att ta sig upp på kajen även vid lågvatten. Men, dess tjeckiske skeppare skulle ge sig ut och segla i regnet, så jag fick vackert ta över skutans plats. Nu börjar jag närma mig lägsta vattenståndet och funderar över hur jag ska ta mig iland. Jag har blivit lovad en plats vid en flytbrygga, men först skulle en annan båt flyttas. Skulle hänt igår, skulle hänt idag och nu är det helg… Men, annars har jag fått ett väldigt trevligt första bemötande och intryck av varvet och hoppas att båten kommer att trivas bra här i vinter.

Tack Jocke för att du kom till Norge och seglade med mig. Det var en både upplevelserik och mysig tid tillsammans. Nu ska bara jag försöka få ihop allt och ta mig hemåt. Förra året vill jag inte åka hem. Nu känns det bra att avsluta för i år.

Tack även alla ni som följt med virtuellt på min segling och kommit med uppmuntrande tillrop. Kanske är det någon av er som vill ta steget och segla IRL nästa sommar. Ännu mycket vaga idéer om hur nästa sommar kommer att se ut, men skicka gärna ett mejl till per@karlbom.se så håller jag er underrättade.

5 svar på ”Odda-Bergen”

  1. Så roligt att läsa om dina seglingsäventyr och särskilt om dem där Joakim, Filip och Malin deltagit! Du har verkligen förmågan att skriva på ett underhållande och medryckande sätt-tack för trevlig läsning! Kram Maria

  2. I got what you intend, appreciate it for putting up.Woh I am delighted to find this website through google. ”Those who corrupt the public mind are just as evil as those who steal from the public.” by Theodor Wiesengrund Adorno.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *